Senaste kommentarerna i forumet

Min kollega vill att vi testar lite till att skruva till arbetet, bli ännu tydligare i vårt urval och ställa tydligare krav. Jag är beredd att ge det en chans till. Efter att jag kräkts i hennes knä i morse kändes det mycket bättre. Hon höll med till hundra procent. Och det är ju inte hennes fel, det är ingens fel. Det är så många olika led som ska klaffa - och samtidigt så många ställen där det kan hänga upp sig.

Alla gör förstås så gott de kan, att skälla och gorma på mina chefskollegor (som är steget innan mig) är nog helt fel. Inte ens nog, det är fel. Jag tror ju inte på det egentligen, jag tror på positiv förstärkning. Så istället bemödade jag mig med att berömma det som jag tyckte var bra gjort i helgen. Det finns ju alltid saker som blir bra gjorda också. Efter omständigheterna. Man måste höja blicken och sikta mot det man vill uppnå istället för att grotta ner sig i det man upplever som fel. Jag behövde bara bli påmind om det.

Man måste också ha good enough med sig som en ständig ledsagare, sätta ner foten och markera sina gränser och sedan bevaka dem noga. Arbetet fortskrider. Klar blir man aldrig. Jo, när man är död.

Idag kompade jag ut fredagens två övertidstimmar och slutade kl 15 och hann med höneblund, handla till min mamma med efterföljande besök, och ha ett lååångt samtal med min äldsta dotter. Min stora kloka tjej ❤️ Våra samtal är verkligen så berikande, så långt ifrån väderprat man kan komma, sånt som jag brukar ha med min egen mamma.

Så nu mår jag toppen igen 😍 Hoppas inte nattsömnen blir allt för lidande av höneblunden bara för klockan ringer 5.45 😱 De bygger ju om infartsleden till min gamla jobbstad, så man får vara beredd på långa bilköer. Och imorgon är det min kollega som ska sluta kl 15. Vi får ge varandra lite spejs om ingen annan gör det. Köra lite växelvis.

Kram 🐘

Ja @torn, samma här- inte någon förmögenhet för det har jag ingen, men skojigt att använda sin egen omvärldsspaning och applicera på företagsvärlden. Omvärldsspaning 2 är att när man går upp tidigt tidigt för att åka hem från landet blir man trött-trött redan vid lunch… Kram 🤗

Kom på en sak till. Jag ringde min mamma igår. Vi har en vad jag brukar kalla väder-och vind-relation. Våra samtal ligger på nivån snacka väder. Vi brukar prata om 1) vad jag har gjort sen vi hördes senast, 2) vad hon läst i tidningen, 3) tv-program hon sett, 4) vad någon annan sagt eller gjort på stan när hon varit ute och handlat, 5) läkarbesök, hemtjänsten eller annan specifik händelse. (Nu var det ett bankkort som strulade och hon fick beställa ett nytt.)

Igår när hon ringde frågade jag om hennes liv ihop med min pappa och om hur hennes liv har varit efteråt. Vi redde ut att han dog när han var 64 år och att det i januari blir 20 år sedan han dog. Bra fakta att börja med att reda ut. Sen berättade hon och sen grät hon i omgångar, men vi fortsatte prata. Jag berättade hur jag upplevde vissa situationer och hon berättade hur hon hela tiden försökte mörka och hålla tyst. Hemligheten fick inte komma ut. Hon flydde till jobbet, där lyckades hon distrahera sig. Hon jobbade den dagen han dog, och fick skjuts av en kollega till sjukhuset. Två dagar senare jobbade hon igen.

Det var ett bra samtal. Det är sorgligt att vi inte har orkat ha den här typen av samtal oftare under årens lopp. Men jag har inte varit intresserad och hon har verkligen visat att hon inte heller har varit intresserad. Så är hon uppfostrad - familjehemligheter hänger man inte ut på vädring. Så är jag också uppfostrad, även om jag har ventilerat och vädrat byken i alla möjliga andra sammanhang. Men jag har inte gjort det med henne så mycket tidigare, inte efter den första tiden då han dog. Det är inte farligt att någon gråter, tvärtom.

Kram 🐘

Efter peth-test på vårdcentralen, så har min man minskat sin alkoholkonsumtion. Skönt.

@TappadIgen Jag har följt resonemanget här i din tråd och tycker det är intressant och viktiga saker som du tar upp. Jag förstår nog helt och hållet vad du menar. Själv har jag landat i att både njuta av små saker i vardagen, men samtidigt gillar jag att ha lite större saker att se fram emot. Typ en inplanerad fisketur efter en ny art tex. Det i sig ger ju lite extra glädje i vardagen eftersom det krävs planering, fixande av utrustning mm. Men som jag gjorde i dag när solen kikade fram en stund, satte mig ner och lät solens strålar värma i ansiktet och bara njöt. Det skänker lycka som räcker bra. Och det var långt ifrån planerad lycka det.😂

@TappadIgen Bra blodtillförsel är inte att förakta! Där har jag också märkt skillnad. Något som blev väldigt mycket bättre för mig när jag blev nykter var statusen på magen och tarmarna. Jag trodde inte man kunde ha en sådan stabil mage som jag har nu.😅 Det var nog många olika organ som inte mådde alls bra av alkoholen.

@Se klart Vad kul att du har börjat köpa lite aktier! 😍 Jag tycker att det ger en extra krydda till vardagen. Sedan lär man sig en massa nya saker. Extra kul är det om det går bra för en aktie som man har rotat upp helt själv. Med ett ISK- konto är det dessutom plättlätt. Inget som behöver deklareras och så. Jag klev faktiskt över en ” milstolpe” förra veckan.😅 Men det är inga jättepengar det handlar om. Det är mer som ett lite mer aktivt sparande.

Kram

Jag kom på att jag nog inte har så mycket skit att rota fram. En och annan geggig eller rostig pryl kanske, men den kan man skuffa undan lite med foten. Jag har ju alltid haft förmågan att just PRATA om det svåra, både vad det gäller min pappa och min dotter, mina utmattningsdepressioner och mina separationer. Jag pratar och pratar och pratar och pratar med alla som vill lyssna, och några till 😉

Redan när jag var 14 år pratade jag om att min pappa var alkis. Till kompisar och till personal i skolan och på fritidsgården. Jag sa det till honom och jag sa det till min mamma, men jag fick inte så mycket prat tillbaka förstås. Och efter hans död har jag också pratat om det massor i alla möjliga sammanhang. Och jag har skrivit om det mycket också i olika forum, inte bara här.

Samma sak med min dotter, om någon frågade ”hur är det” så kunde jag babbla i timmar. Som att trycka på en bandspelare. Nattpersonal på sjukhuset är bra ”kuratorer” när man ändå inte kan sova. Sen har jag ältat det med min psykolog också, och gjort en blogg om dotterns olika handikapp, engagerat mig i en patientförening där jag var ordförande ett tag, och sedan startat upp och administrerar två facebook-grupper som fungerat som patientförening osv. Som en bandspelare kan jag tugga om detta.

Samma sak med mina utmattningar och psykisk ohälsa generellt, bla bla bla. Som en bandspelare. Som mina pannlober har fått jobba! Min amygdala är nog dödsförskräckt 🤣

Idag har jag traskat vid havet igen 😍 Idag såg jag till och med solen en stund. Och en massa sjöfåglar och en helt gäng med fårskallar varav en var lite närgången men på ett gulligt sätt. Sen har jag dansat linedance och ikväll har jag chattat. Nu känns det som om jag har laddat batterierna inför ännu en jobbvecka.

Jag har klurat ut en schemalösning också som jag ska stöta och blöta med min kollega imorgon bitti. Jag har utgått från vad vi faktiskt kan påverka. Att önska sig att andra kollegor ska bete sig annorlunda tror jag är lönlöst. Det funkar om du tjatar på dem väldigt mycket, men de återfaller snabbt i gamla beteenden. Och då blir vi bara ledsna och frustrerade, gång på gång.

Mitt förslag till lösning är att en av oss jobbar mån-fre kl 8-17. Den personen är ansvarig för ”flödet” och överblicken. Den andra jobbar tis-fre kl 8-18. Vi är således lediga varannan måndag, då det är lite mindre att göra och inte går att förproducera så mycket ändå. Den som slutar kl 17 lämnar över senare jobb till den som slutar kl 18. Och sen har vi 4 tim att tillgå den sena kvällsveckan som vi kan jobba OM det krävs, utan att för den sakens skull behöva jobba övertid.

Att vi båda aldrig vet om vi tvingas jobba övertid eller inte funkar inte, det stressar för mycket. Man kan aldrig boka in någonting på kvällen. Och den lediga måndagen varannan vecka tror jag blir guld som återhämtning. Vi får se vad min kollega säger.

Kram 🐘

Jag kikar in bara och säger hej!
Har haft en superbra helg. Lagat massor av god mat ihop med fina vänner. Vanligen mycket alkohol- mindre nu- fler som tänker på att det inte ska bli för mycket. Räknade ändå till 10 tomma flaskor vin i morse… så viss åtgång var det på 6 personer. Om än under många timmar. Då kan jag tänka mig hur det var ”förr”. Dock räknade jag inte några tomflaskor då..
Promenerat och pratat, sovit middag och till sist när alla åkt hem kokade jag tomatsås på ALLA resterande tomater som nu hade mognat, 6-7 veckor i svalt rum. Konserverat enligt konstens regler, vilsamt för mig detta som jag ibland tjatar om- att göra med händerna istället för att tänka så det ömmar i hjärnan. Känner mig rik med dessa glasburkar i mitt skafferi. Och tänk- sånt kunde jag inte förr, orkade inte.
Veckan som gått har jag varit väldigt glad, i takt med att jag blivit frisk och återställd. Kommit ikapp med jobb, ja ny energi som jag ska försöka hushålla med = lärdom som kommer långsamt. Liksom inte bränna lönen första veckan.
Men apropå det har jag nu dykt in i aktievärlden - inspirerad av @torn, läser och försöker förstå lite mer än baskursen. Köper minimalistiska poster för att följa, lära mig. En gång i tiden sparade jag ihop till insats till ett landställe genom att gå och sätta in mellan 20 och 350 kronor på banken varje fredag, så - ja ungefär på den nivån 😊
Stannar på landet tills imorrn, sån frihet. Mannen tittar på fotboll, jag läser lite här och vill skicka mega-styrka till alla som har det tufft. Och kram allihop’ 🍂💕

@Sländan Hej! Vilken otrolig resa du har gjort, du kan vara stolt. Det känns inspirerande att läsa och du peppade mig så bra i somras när jag klarade 54 dagar utan alkohol. Nu är jag iaf här igen med nya tag. Ha det fint🤗

Det du skriver om @TappadIgen tror jag är jätteviktigt!
Att leva i nuet och inte missa livet i väntan på "den stora lyckan".
När jag läste tänkte jag, precis som @Sattva , på ordet tillfreds. Den där stilla lyckan jag kan känna över att kunna ta en skogspromenad även om jag kanske längtar efter en resa, eller nöjdheten av att känna smaken av en god knäckemacka fast jag ser fram emot en festmåltid i helgen.
Ett lugn, en stilla lycka, en grundnöjdhet som jag kallar för att vara tillfreds.
Jag kan vara tillfreds till och med i riktigt svåra stunder, har jag upptäckt... Kanske därför jag inte längre kallar det lycka...

Jag tänker också att det är bra att ha flera ord för det så att fler kan förstå och relatera till vad vi menar. Just för att jag tycker det är en så viktig känsla att välkomna, om man inte vill missa livet.

Intressant ämne!
Väldigt individuellt, men jag är inne på att lycka är olika i olika skeenden också. Jag, som kämpar just nu med min energinivå som är konstant lägre än jag skulle vilja, känner lycka när jag har stunder då jag känner att jag orkar vardagen, har lust o energi. Och de dagar jag är väldigt låg blir jag lycklig, eller kanske snarare tacksam, när någon fixar något åt mig som gör att jag sparar lite på energin. Och där jag är just nu, funderar jag inte ens på livsmål etc. Det är verkligen dag-till-dag. Kan bli lycklig av att sätta mig framför tvn och bara vara. Eller så är det tillfredsställelse.

Lycka💕..Minns när jag och ex-mannen inte hade tvättmaskin på 3 månader i vårt första hus..Vi använde kläderna tills det knappt fanns rena kvar..Och en gång kom jag hem, och exmannen hade tvättat precis alla kläder för hand och hängt upp på tork. Då kände jag mig lycklig..När vi sen köpt en tvättmaskin och vi tvättade tvätt, satt jag 2 timmar och tittade på tvätten som snurrade runt i tvättmaskinen och blev ren..😅..Såna lyckostunder har jag inte haft på många år. Går något sönder, så fixar man det betydligt snabbare idag..Eller köper nytt. Kanske livet var enklare förr, med mindre ekonomiska möjligheter, och just därför vi uppskattade små saker mer, än vi gör idag. Det enda jag vet är att man kan välja lite av sitt tänkande..Positivt eller negativt. Göra och se det goda i livet möjligt, eller omöjligt..💫🍃💫

@TappadIgen Jag tror också att det finns olika slags lycka. En grundlycka och en happyhappylycka. Den senare syftar till att vi ska sträva mot olika mål och då belöna oss själva med en enorm endorfinkick. Den förstnämnde syftar till att uppskatta och behålla det vi har bra av i våra liv.

Det jobbiga uppstår när folk generellt tror att man kan uppleva happyhappylycka hela tiden. Det är då man avverkar relationer, jobb, prylar, inredning, kläder etc på löpande band. Samtidigt som man är avundsjuk på instagramvännerna. Och fuskar däremellan med att framkalla en fejklycka med hjälp av alkohol. Så tror jag.

Jag uppskattar verkligen våra spånarsamtal också 😍

Kram 🐘

@Torn skrev:"För min del var det massor av fysiska problem som försvann när jag slutade dricka."

En väldigt stor sak som jag har märkt och som jag förvånas av vilken skillnad det har gjort är testosteronet. Jag har förvisso bara mätt mitt testosteron en gång, i våras, åtminstone av vad jag vet och då var det normalt. Jag hade ju länge märkt hur blodtillförseln till specifika delar av kroppen kunde vara sämre, inte endast när man var påverkad av alkohol, utan även andra dagar. Som när man vaknar på morgonen t.ex. eller vid andra tillfällen när man faktiskt behöver blodtillförseln att fungera som den ska. Tänkte att det kunde bero på att jag börjar bli lite äldre och inte funderar på det så mycket.

Efter att jag slutat dricka så tog det ett tag men jag började märka en förbättring vid något tillfälle och jag vet inte hur länge det har varit så, men jag vet att jag åtminstone under det senaste halvåret aldrig behövt fundera på det ens utan det fungerar bättre än jag trodde att det kunde göra.

Det är väl en anledning så god som någon att sluta med alkohol tycker jag, men inget jag visste om eller hade en aning om att det skulle bli såhär. Det hade definitivt hjälpt mig sluta tidigare om jag visste om det.

Härligt också att du hade det kul igår. Framförallt kanske att du minns hur all maten smakade idag :)

@FinaLisa Tack för funderingar. Jag kan nog hålla med om att för att må bra så är det viktigt att man har en mening utanför sig själv också. Det ger en ett "varför" man gör saker och i detta kan det ju ingå att man har saker att se fram emot. Detta kommer ju i sig av att man har mål för framtiden, både vad det gäller rekreation som konserter och spa-vistelser och resor, samt arbete på ens livssituation som sparande till nytt boende, studerande för att byta jobb etc. I båda fallen har man något att se fram emot och det i sig kan ge livet en mening när man behöver den. Varför ska jag gå upp på morgonen och åka till jobbet just idag när både himlen utanför och sinnet inom mig är gråmulet och dant? Ja, då har man det där målet man tänker på.

Samtidigt är ju min tanke att vi kan göra oss själva olyckliga om vi förankrar all vår lycka just i dessa mål. Alltså att vi alltid ser tiden emellan målen som en transportsträcka. Det finns så mycket som vi kallar alldagligt att njuta av däremellan. Hänger du med på mitt resonemang? Oavsett är jag glad att du delar med dig av dina tankar. :)

@Andrahalvlek skrev:" Själv definierar jag ordet lycka med att vara nöjd med det man har. Hur livet blev liksom. Men det är kanske mer nöjdhet?"

Jag läste ditt svar direkt men har låtit det smälta över en dag. Det första jag tänkte på är när det kommer till definitioner att kanske räcker inte språket riktigt till. Sen lägger vi väl ofta olika konnotation i olika ord vilket gör att vi kan tala om samma sak, men använda olika ord för det t.ex. Det har jag funderat på sistone t.ex. med @Torn att jag tror att vi egentligen känner samma sak om alkohol, men använder olika ord för att beskriva det. Ett tag tänkte jag att jag inte höll med honom om vissa saker, men nu tror jag att det mer handlar om hur vi sätter ord på samma sak på olika sätt. Inte för att det skulle göra något om vi inte höll med varandra om allt, men nu börjar jag frångå huvudpoängen här.

Lycka är kanske inte rätt ord och jag var lite medveten om det när jag skrev det, men hittade inget bättre ord. Nöjdhet, som du föreslår, är kanske ett bättre ord men nu när jag har funderat på det över natten så känner jag att det inte riktigt heller når fram.

Det vi talar om är alltså den där positiva känslan man kan känna av att vara närvarande i nuet och uppskatta det som finns där och då, vad det nu än är. Detta är alltså något man kan åtminstone teoretiskt skulle kunna känna nästan hela tiden. Där finns ju en kvalitativ skillnad mot den lycka man känner vid livets höjdpunkter. Det handlar ju både om intensitet då man vid höjdpunkterna kan känna ett lyckorus av må-bra-hormoner som svämmar över i hjärnan, men också kvantitet då detta lyckorus även har den egenskapen att det är flyktigt. Det är ju hela poängen med tanken om the hedonic treadmill. Om du arbetar dig upp från en arbetarmiljö hela vägen upp och blir VD för ett stort bolag och det har varit din dröm sedan du var liten. Den dagen du får den tjänsten är såklart den lyckligaste i ditt liv. Sen är det säkert så att du med hjälp av den tjänsten säkert kan skapa fler situationer av lycka, men den lyckan av att ha nått den tjänsten i sig, är flyktig och kommer att lägga sig.

Den lyckan som jag menar att man kan känna emellan dessa livets höjdpunkter är inte i närheten lika intensiv, men kan vara mer varaktig och uppnås i princip närsomhelst. Det gäller bara att man kan vara närvarande och släppa ältandet av det som hände igår och längtan till det som ska hända imorgon, vilket väl är lättare sagt än gjort. Jag vill ändå säga att det är en slags lycka, men kanske på grund av den lägre intensiteten är det inte det bästa ordet att använda. Samtidigt tycker jag att nöjdhet kanske är lite mjäkigt för att beskriva det då det inte riktigt fångar hur stort det är när man äntligen upptäcker det. Eller kanske är jag främst emot det för att jag tänker på hur man kan känna att vara nöjd men ändå leva ett helt liv utan att faktiskt aldrig vara närvarande i nuet. Det är inget logiskt argument förvisso, för man kan ju vara lycklig ibland också utan att någonsin vara närvarande också.

Jag kanske får fundera vidare på det ett tag men tack för att du spånar vidare med mig. Det var inte meningen att såga ditt förslag :)

@Se klart För min del var det massor av fysiska problem som försvann när jag slutade dricka. Jag kan få några småsaker även nu. Tex ont i ena foten i bland. Men det bekommer mig liksom inte, bagateller jämfört med förr.😄 Jag hade en jättebra kväll igår. God mat, trevliga samtal med kollegor och mycket skratt. Kan konstatera det jag redan vet vid det här laget. Jag har trevligare, roligare och får ut mycket mer av sådana här sociala sammankomster nu när jag är nykter!😀 En kollega som bor åt samma håll som mig fick skjuts av mig hem. Det har aldrig hänt förr! Jag drack alltid alkohol på sådana här tillställningar förr! Lurad till att tro att det skulle bli roligare då. Tänk vad fel jag har haft i alla år. 😮 En kollega blev lite tragiskt berusad, men det bekommer ju inte mig, jag bara dissade honom och pratade med de andra. Så han fick sitta där och svamla för sig själv. Tråkigt för honom dock.

Ha det gott!

@Andrahalvlek Wow, alla dessa människoöden. Det är en av de sakerna jag verkligen värderar högt i mitt jobb, att få ta del av människors livshistoria❤

@Sattva Verkligen inte. Hon är nog som jag, väljer att medvetet inte tänka på det. Lever i nuet. Hon har aldrig haft några framtidsplaner ens, det kan man inte ha som medberoende. Skit står alltid i farstun och trampar. Att han dog så pass ung gjorde att hon fick ut några hundra tusen på hans livförsäkring, så hennes ålderdom är tryggad. Det var typ det enda positiva han bidrog med.

Jag hade kontakt med henne igår, och hon blev glad och rörd över att jag ens tänkte på att det var hans födelsedag. Hon hade gråtit flera gånger under dagen, för att allt blev som det blev och för att han inte fick bli så gammal. På klassiskt medberoendemanér pratar vi inte så mycket om hur det var. Vi gjorde det en del i början, men att prata om det nu skulle kännas mer som att älta. Vi kan ju inte göra något åt det. Vi mår båda bättre av att inte jag vet alla hemska detaljer.

Samtidigt vet jag att hon älskade honom så mycket, annars hade hon inte stannat kvar i alla dessa år. Jag vet inte hur många gånger jag sa åt henne att lämna honom. Att enda sättet att få honom att sluta dricka var att lämna honom, först då skulle han vara tvungen att ta itu med sin situation. Då tittade hon på mig och sa: ”Det kan jag inte, då sitter han snart på parkbänken”. Tack vare henne hade de bostad, eftersom hon skötte alla räkningar. Han var oförmögen att sköta sådant. Hon fick kronofogden i knät inom ett år efter att de hade träffats.

På slutet tog förstås kärleken slut, eller den var snarare doppad i skit så många gånger att den inte fick luft ens. Hon berättade för mig att på hans dödsbädd inne på sjukhuset, då han inte ens var kontaktbar pga att leversvikten förgiftade hans hjärna, så vaknade han plötsligt till en kort stund. Det var som om slöjor drogs från hans ögon och han tittade på henne med flirtig blick och sa något till henne. Min mamma sa: ”Det var som om han var ung igen, precis så charmig som han var när vi träffades”.

Sen sa han åt henne: ”Jag har xx kronor på mitt bankkort, koden är xxxx, ta ut de pengarna nu.” Sen föll slöjorna för hans ögon och hjärna igen, och han fick inte fram ett ord. Hon gick direkt till bankomaten och tog ut pengarna. Nästa dag var han död och dödsboutredningen som slog in då innebar att hon inte längre hade tillgång till hans pengar på ett tag. Creepy.

Hon ska ringa mig idag. Jag ska passa på och fråga hur hon tänker och känner. Jag frågar och om hon vill svara är det bra, det är hennes beslut.

Kram 🐘

@TappadIgen Godmorgon 🌞
Det var längesedan jag besökte din tråd! Och fann flera intressanta inlägg.😊👍
Som sammanföll med att jag igår, när jag rensade bland gamla papper, hittade följande gamla anteckning:

För att man ska må bra behöver man: Något att se fram emot
Något att göra
Någon att älska

Alla goda ting är tre😊
Sägs det ju iallafall...
Kram 💚

@Andrahalvlek Vilken sorglig och gripande beskrivning. Usch, håller helt med. Det finns inget glamoröst med alkohol! Gränsrn när det tippar över är lömsk att upptäcka. Plötsligt är det ett beroende, som snabbt riskerar gå över i missbruk. Och därifrån bara en väg.
Hur tänker din mammanom alla dessa år? Hennes liv kan ju inte heller ha blivit som hon önskade?
Kram😍

Idag skulle min pappa ha fyllt 83 år. Hans födelsedag inföll ibland med Fars dag, så jag tänker alltid på honom vid den här tiden på året. Han blev bara 61 år så i januari är det 22 år sedan han dog. Tror jag, jag är ju kass på att räkna 🤣 Han var född 1938 i alla fall, så mycket vet jag. Min äldsta dotter var 4,5 år när han dog så han kan inte ha dött när han var 61 år 🤔 Eller? Hon är född 1997.

Fast det är ju skit samma egentligen hur många år sedan det är. Det är en svunnen tid på många sätt. All den oro jag kände inför allt som hade med honom att göra är som bortblåst sen många år tillbaka. Jag sörjde aldrig att han var död, jag sörjde att ingen lyckades nå fram till honom medan det fanns tid. Jag vet inte vad som hade funkat på honom egentligen. Jag vet inte varför han tog återfall gång på gång, så ofta att jag till slut var så luttrad att jag inte ens trodde honom en sekund när han glatt berättade att han hade slutat dricka.

Jag kan inte räkna antalet gånger han tog återfall, och då var jag nog inte ens medveten om hälften av tillfällena. Jag minns dock hans beslutsamma sätt de gångerna. Nu skulle det minsann bli ordning på torpet! Han hade storvulna planer om allt möjligt. Föreningsliv han skulle utforska och projekt han skulle sätta igång med. Av allt han drog igång slutförde han ingenting. Inte som jag minns i alla fall. Han var snarare ökänd för att sjösätta projekt och inte slutföra dem. En bandspelare som han skulle laga blev isärplockad men inte varken lagad eller ihopplockad. Den åkte in i en garderob. En massa sådana lik i garderoberna hittade vi efter hans död.

Det sista han ville göra innan han satte sig i taxin och åkte till sjukhuset sista gången var att gå ut till bilen som stod i garaget en bit bort i bostadsområdet. Han var inte i fysiskt skick för det, han kunde inte gå så långt utan att rasa ihop. Sex dagar efter att han kom till sjukhuset dog han av leversvikt. Hans lever var helt söndertrasad, den hade inte funkat som den skulle på många år. Han tömdes på sju liter vätska i buken när han kom in till sjukhuset. Nästa morgon fanns det lika mycket vätska i buken igen.

Efter hans död gick min mamma ut till bilen. Den var till brädden full med tomma ölburkar 10% och tomma alvedonpaket. Den kombon var det sista han blev hög på. Han satt där i bilen och drack på dagarna medan min mamma jobbade. Kanske även på sin sista födelsedag. Det är så sorgligt att det knappt går att ta in. Det finns INGET glamoröst med alkoholmissbruk. Förr eller senare slutar det alltid som för min pappa. Allt missbruk är bara en lång väg till det stadiet.

Jag är så otroligt tacksam att jag inte har ärvt min pappas oförmåga att uttrycka sig. Han kunde aldrig prata om känslor. Hur sur han än var så svarade han alltid ”det är bra”. Han visste inte hur man gjorde när man sa ”så här tänker jag, så här upplever jag det, det här vill jag, det här är viktigt för mig”. Han teg och led och ogillade och surade. Jag har funderat på hur mycket som alkoholen bidrog till på det området? Hur var hans personlighet egentligen?

Jag minns ju också en pappa från min tidigare barndom som älskade fest och folk. Han älskade att tjöta med folk, på stan och överallt. ”Slänga käft” var hans mest välutvecklade talang back the days. Han var snygg som sjutton och ofta festens medelpunkt. De var ett gäng med hög status långt utanför deras by. Folk kom långväga ifrån för att hänga på deras fester. Min mamma var sex år yngre och blev störtförälskad i denna snygga man med livserfarenhet.

Och sen slutade alltihop i ett garage i en förort. Då hade han tillbringat de sista nio åren sittande i sin tv-fåtölj eftersom han i jobbet ramlade ner från taket (säkert full) och bröt höften och lite till. Han jobbade aldrig mer, han blev sjukpensionär. Hur tänkte han om sitt liv när han satt där i sin fåtölj hela dagarna, eller sittande ute i bilen? ”Jaha, så här blev mitt liv.”

Nä, det finns fan inget glamoröst eller mysigt med att dricka alkohol överhuvudtaget. Det är ett vansinnigt beroendeframkallande gift som dödar i slutänden.

Kram 🐘

@TappadIgen skrev:"framstegen sker kanske inte genom att man får konkreta verktyg utan att sätta ord på det är verktyget i sig."

En jättebra slutsats! Som jag skriver under på fullt ut. Att bollplanka här på forumet gör verkligen stor skillnad. Enorm skillnad. Här sätter vi hela tiden ord på vad vi tänker och känner, får input från olika håll, får bekräftelse, tvingas tänka ett varv till för att göra oss förstådda osv. Jösses vad våra frontallober får jobba!

Din liknelse med cola och pepsi är underbar 🤣 Det är inte lätt att veta när man befinner sig i en förändring. Plötsligt en dag kan du kanske känna: ”Jo, det här är pepsi!” Eller ännu hellre, det gör inte lika ont i magen att tänka på det här längre. Jag kan tänka på det positiva och det negativa med den här händelsen utan att bli ledsen eller arg. Så var det. Så blev det.

Kram 🐘

@TappadIgen Jo, så tror jag jag också. Traumaterapi syftar ju just till att plocka fram minnen och ”skapa” om dem lite för att de ska lägga sig till ro och somna in liksom. Trauma är ju minnen som liksom hakat upp sig, gör loopar i skallen och ger flashar dagtid och mardrömmar på nätterna.

Jag har ju inte så tuffa minnen som krig eller sexövergrepp tex inkapslade i mitt undermedvetna, men jag tror att om någon bara ställer rätt frågor om min yngsta dotters födelse och efterföljande år så finns det nog en hel del att rota fram. Som behöver synliggöras i frontalloben. Som jag behöver sätta ord på.

Jag har ett starkt minne från när hon var cirka en månad gammal. Hon hade först legat på Iva, körts akut till Lund, senare till Malmö och nu var vi tillbaka på hemortens sjukhus. En kurator sa så här till mig: ”Har du sörjt det friska barnet du trodde att du hade i magen?” Jag blev skogstokig på henne. Så kunde hon ju inte säga?! Det vore ju att förneka min dotters existens, att jag inte ville ha henne för att hon var sjuk. Men kuratorn höll inte med, hon fortsatta peta i såret tills det började blöda. Hon menade att jag behövde sörja det friska barnet som jag trodde att jag skulle få, innan jag kunde ta till mig min dotter fullt ut.

Jag minns att jag den gången förstod gråtandets läkande kraft. Jag ville verkligen inte gråta där hos kuratorn. Jag hade gråtit tillräckligt tyckte jag, nu ville jag bara se framåt. Jag var också rädd för att om jag började gråta igen så skulle jag kanske inte kunna sluta. Men tårarna kom till slut, och de lugnade ner sig till slut också. Och jag kände ett större lugn inom mig. Så sen dess är jag inte rädd för att gråta, men under många år har jag haft svårt för det eftersom jag har lagt ett mentalt dämpande lock ovanpå mina känslor, till stor del med alkoholens hjälp. Det är slut med det nu.

När jag tänker på att det enda samtalet hos kuratorn gjorde stor skillnad, så blir jag ännu mer övertygad om att lite traumaterapi hade kunnat hjälpa mig ännu mer. Jag går hos psykolog regelbundet men det är mer KBT, en helt annan sak. Den är ju mer fokuserad på nuet och framåt, så det är kanske därför jag har sökt mig till just det.

Kram 🐘