Senaste kommentarerna i forumet

@Andrahalvlek Nu tänker jag lite högt igen men i somras skrev jag själv ner ett av mina trauman i min tråd. Nu är kanske inte tråden i sig traumaterapi, men just att sätta ord på det och att få lite andra tankar på det tror jag gjorde att det blev lite lättare att bära på traumat. Eller jag vet inte, jag har lite svårt att bedöma subjektiva saker och önskar att det fanns ett sätt att mäta det på. Om jag ska känna efter så blir det alltid garanterat fel. Jag kan ju inte ens känna skillnad på ICAs cola och Pepsi eller Coca Cola, så jag vet inte hur jag skulle kunna bedöma om jag har gjort framsteg med ett trauma eller inte.

Men framstegen sker kanske inte genom att man får konkreta verktyg utan att sätta ord på det är verktyget i sig.

@TappadIgen Du skriver alltid kloka inlägg - och det här inlägget hamnar på din topp 5-lista tycker jag 😍 Jag kan skriva under på allt du skriver! Det där med julbordet är spännande, hur kunde sådana saker vara megastora i början? Nu känns det ju plättlätt. Jag äter inte rullsylta, ål eller sillsallad och dricker ingen alkohol. Punkt. Julmust är gott 😋

Anders Hansen beskriver i sin bok ”Depphjärnan” just lycka som en viktig drivkraft. Eller jakten på lycka snarare. Men man kan inte känna sig lycklig hela tiden, eftersom det är just en drivkraft att uppnå nästa sak och nästa sak. Själv definierar jag ordet lycka med att vara nöjd med det man har. Hur livet blev liksom. Men det är kanske mer nöjdhet?

Jag känner mig åtminstone mer grundnöjd i tillvaron, och har inte alls samma behov av att ”uppnå” nya saker som ger mig lycka. Jag går inte igång på prylar alls, jag värdesätter relationer mer. Det kan man inte sträva efter på samma vis, det uppstår när det uppstår liksom. Ett riktigt bra och fint samtal med någon av mina döttrar, min mamma, en kollega eller en kompis uppstår ju i stunden - och då har jag vett att njuta av det. På samma sätt vet jag att varje sådant samtal levlar upp nivån för alla våra kommande samtal. Vi bygger tillit till varandra. Flummigt kanske, men så känner jag.

Vilka möbler eller kläder jag har eller hur mycket pengar jag har på banken bryr jag mig inte ett dugg om. Människor som strävar efter sådan lycka tenderar även att vara avundsjuka på andra, missunnsamma. Och den känslan kan förpesta en individ tills hen imploderar inifrån. Tyvärr.

Kram 🐘

@Andrahalvlek skrev:"Men jag skulle kanske behöva gå lite traumaterapi och rota lite i allt detta lite. Det är lite mycket ”nu går vi vidare” i mitt liv generellt. Jag ser sällan bakåt, bara framåt. Syftet i så fall vore ju att få syn på mekanismer som påverkar mina reaktioner och mitt mående idag. Mekanismer som kanske går att jobba bort om man är medveten om grundorsakerna."

Det här jag ju också funderat på mycket om skrev en del om i min tråd för något år sedan. Jag tänkte att det kanske fanns några praktiska lösningar och svar man skulle komma fram till, men kanske är det som du skrev till mig om alkohol att det som ska till är man sätter ord på saker och känslor för att synliggöra dem i frontalloben och det kanske inte är så att vi får fram konkreta lösningar som "När jag känner mig frustrerad ska jag springa ett varv runt huset" utan att bearbetningen i sig handlar om att medvetandegöra det man gått igenom och att man mer intuitivt tar in det som krävs.

PS2. Den här helgen är yngsta dottern och hennes pappa på besök hos storasyster i Småland. De firar fars afton och fars dag, och jag blir så otroligt glad i hela kroppen bara jag tänker på det ❤️

PS. Det finns ju förstår en massa olika situationer som inte krävde ambulans som ändå aktiverade delar av dessa mekanismer. Jag kan inte gissa hur många sjukhusbesök vi gjort, planerat och oplanerat. De första fyra månaderna bodde även jag på sjukhus med allt vad det innebär. Storasyster var då 20 månader. Det var ett trauma!

@Se klart Jag har faktiskt ingen aning. Jag har inte rotat i det, och man är ju som man är av en massa olika anledningar. Det jag märkte de första åren med henne var att jag liksom kapslade in oron. Av ren självbevarelsedrift och för att vardagen skulle funka. När det sedan hände något nytt på samma tema kom allt gammalt tillbaka som en kalldusch. Mina reaktioner kunde då bli enorma, trots att den enskilda händelsen inte krävde det kanske. Och det är ju opraktiskt.

Det jag också lärde mig var att jag i det akuta skeendet reagerar så här: 1) min magkänsla larmar och jag litar på den och ringer ambulans och kan kommunicera så att SOS förstår allvaret och larmar ut ambulans, 2) sen blir jag förlamad av skräcken och oron och kan knappt få fram ett ord och tappar all handlingskraft fullständigt, 3) efter ett tag (några timmar eller veckor beroende på situation) får jag tillbaka handlingskraften och börja ifrågasätta, problemlösa och nyorientera. Tills nästa gång.

Mina barns pappa reagerar inte alls likadant. Han reagerar så här: 1) velar och litar inte på sin magkänsla alls ”vi kan nog vänta lite, det går nog över”, 2) handlingskraftig som sjutton och tar över fullständig ”nu löser vi det här”, 2) lägger sig ner och dör lite av ren utmattning.

Och det här är bra - vi kan köra stenhårt växelvis genom hela processen. När jag vacklar står han rakryggad och tvärtom. Om det här beror på att vi omedvetet har påtagit oss dessa ”roller” eller om kombon mellan oss blev väldigt lyckad ur krissynpunkt vet jag faktiskt inte. Jag har inte erfarenhet av att ha levt i någon annan relation.

Jag brukar säga att det beror inte på hur många HLR-utbildningar du går, för du vet aldrig hur du reagerar när det väl händer. Sannolikheten är jättestor att just jag inte skulle kunna göra ett vettigt handtag för mina egna närstående, men kanske kan jag göra mer nytta med någon okänd där jag inte är känslomässigt involverad. Just därför är det så bra att gå HLR-utbildningen, så att man har mod att agera när det händer något på stan. ”Det här kan jag”.

Sen finns det ju många känslomässiga bitar i det här förstås. Jag och hennes pappa lever inte för evigt, hur blir det för henne då? Ett av mina barn får aldrig egna barn, och min äldsta dotters barn får inga kusiner. Det är förstås en sorg. Hennes liv är på många sätt annorlunda, det är så mycket hon indirekt förnekas. Å andra sidan är hon väldigt nöjd med sitt liv, och det är liksom huvudsaken. Mår hon bra så mår jag bra. Nästan allt i hennes liv är enligt henne själv ”Superroligt” ❤️

Men jag skulle kanske behöva gå lite traumaterapi och rota lite i allt detta lite. Det är lite mycket ”nu går vi vidare” i mitt liv generellt. Jag ser sällan bakåt, bara framåt. Syftet i så fall vore ju att få syn på mekanismer som påverkar mina reaktioner och mitt mående idag. Mekanismer som kanske går att jobba bort om man är medveten om grundorsakerna.

Kram 🐘

Tack för gratulationer! Jag kanske svarar lite sent, men det brukar jag ju göra. Och ni har väl rätt @miss lyckad och @Andrahalvlek Jag har aldrig tänkt på det så tydligt angående vikten av att sätta ord på tankar och känslor. Men det är väl lite där jag är liksom att alkohol ska vara en ickefråga, men samtidigt kommer det aldrig vara det fullt ut. Jag vill att det ska vara en ickefråga på det sätt att jag inte är något specialfall för att jag inte dricker och ska inte behöva behandlas eller tänka annorlunda när jag hamnar i sociala sammanhang när jag dricker. Jag ska på julbord t.ex. med jobbet om två veckor och jag planerar inte något i förväg för det och behöver inte fundera på strategier eller någonting. Jag kommer vara där och äta och dricka precis vad jag vill. Dock blir det inget alkohol i men t.ex. heller inget kött. De andra gästerna kommer förmodligen också välja bort en del rätter och en del drycker. Det är ju inget konstigt.

Men samtidigt är det ingen ickefråga på grund av det förhållande jag har haft med alkohol och riskerna som finns inblandade där. Därför kan jag ju inte släppa det helt, men det är väl i det här sammanhanget jag försöker hitta balansen. Jag kan inte gå och fundera på det 24/7 men jag kan inte heller aldrig tänka på det igen. Finns det en gräns dock för när jag tänker på det för mycket eller för lite? Det är väl kanske mest det jag funderar på.

Annars går livet framåt och jag har nu bott i min nya lägenhet i 6 veckor och jag känner mig mycket mer hemma än jag någonsin gjort kanske. Det känns verkligen som vårt ställe och en fristad. Det har sina skavanker såklart, men jag har haft turen att inte födas med det oket att allt måste vara perfekt. Det är bara det jag gör som måste vara det, men det är en annan historia. Jag kunde nog egentligen inte känna mig mer hemma. Jag älskar sovrummet som det är nu. Det finns lite saker kvar att göra, men vi har tid och måste inte skynda oss på att få allt fixat på en och samma dag.

En annan annan sak jag har funderat på lite mer som jag tog upp litegrann i diskussionen på och efter det senaste zoom-mötet är angående det där med att länga efter saker. Har ni hört talas om vad man kallar för The Hedonic Treadmill? Jag vet inte om det finns en bra svensk översättning på det. I alla fall så handlar det om hur snabbt vi anpassar oss till både en förbättring och en försämring av våra liv. Ett exempel är kanske när man startar som ung. Man kanske vill gå ut skolan med bra betyg. Sedan vill man skaffa ett bra jobb och sen en familj och ett hus och en bil och en befordrar och bättre lön. Man arbetar mot mål hela tiden och tänker att när man väl uppnått nästa mål så är man lycklig. Men när man får en befordran t.ex. så är man lycklig just då och ett tag till men efter ett tag är man tillbaka på samma nivå av lycka som man var innan och nu har man ett nytt mål man vill uppnå.

Samma effekt fungerar ju åt andra hållet när man får en försämring att man ett tag känner sig nere, men sen blir det det nya normala och det är en del av lyckolöpbandet man är på(är det en bra översättning av hedonic treadmill?) men mitt fokus är på att söka lyckan i sig.

Det är lätt att vi hamnar i illusionen att bara man klarar av nästa steg så är man lycklig sen och då är man klar, vad det nu än kan vara. Den där befordringen på jobbet eller den där titeln eller utbildningen eller huset man ska köpa. Det är inte så svårt att förstå varför den här illusionen har gagnat oss ur ett evolutionärt perspektiv för att skaffa oss bättre förutsättningar att överleva har såklart inte så överraskande också gett oss bättre förutsättningar att överleva och fortplanta oss och dessa gener har därmed överlevt. Jag vill ju inte heller ha sagt att det är något fel med att ha målsättningar och att sikta högre än där man är. Jag tror att ha mål i sig är ett sätt att få oss att finna en mening i det vi gör och är en förutsättning för att vi ska kunna hur vi fyller en viktigt funktion i samhället och i våra medmänniskors liv. Att ha en purpose är nog så viktigt för att vara lyckliga, så mina funderingar handlar inte om att man inte ska försöka förbättra sina liv eller se fram emot saker. Det upptäcker jag nu att jag har glömt att ta upp. Vi kan ju också se fram emot saker som kanske inte är mål i sig men som vi vet är aktiviteter som gör oss glada. Som en konsert vi har biljetter till eller en högtid när vi ska få träffa nära och kära eller en resa vi ska göra tillsammans med någon som är viktig för oss. Att se fram emot och planera för något sådant kan också vara betydelsefullt och ge oss mening och glädje. Men det vi glömmer i alla dessa fallen är att vi har allt som krävs för att känna lycka nu, vilket är vårt medvetande. Om vi väljer att vara närvarande just nu och medvetna om vad som händer så kan man uppskatta allt som händer på ett helt annat sätt. Jag pratar inte om att man skriker ut ett glädjevrål i en dopaminrush för små saker, utan den beskedliga men lika behagliga lyckan över att få uppleva saker som det är och njuta av den.

En analogi skulle kunna vara att du äter en knäckemacka med ost varje dag och sen på löningsdagen så köper du istället en rysk kaviar och äter den. Är inget fel med att se fram emot kaviaren, men missa inte att knäckemackan med ost också är god. När du äter den, fokusera på den istället för att drömma dig bort till löningsdagen.

Jag tänker att det är lite så som alkoholen har fungerat för mig. Det har varit först en genväg till dopaminrushen som jag kan uppnå närsomhelst egentligen utan särskilt mycket ansträngning och då har det blivit så att jag har tagit till den allt oftare och såklart har det blivit mer destruktivt istället. Så nu när jag inte dricker alkohol har jag inte ersatt den med något annat egentligen. Visst har jag saker att se fram emot också och det gör jag, men som jag varit inne på förut så är inte livet en transportsträcka mellan de gånger man får ett dopaminpåslag. Ser man på livet på det sättet kan man nog aldrig bli riktigt lycklig på riktigt.

Tänk dig att du ska på en konsert med din favoritartist imorgon. Se absolut fram emot det, men är det det enda du gör så går du ju miste om en dag du kunde ha spenderat på något annat mer vardagligt men ändock njutningsfyllt.

Tänk dig att du fått reda på att du ska dö imorgon? Det här är såklart mycket svårare. Men om din alternativ är att gå runt och oroa dig för att du ska dö imorgon hela dagen så att du inte hinner njuta av den tid du har kvar eller släppa tankarna på morgondagen för tillfället och njuta av den tid du har kvar, vilket är det bästa alternativet? Svaret är självklart, men det såklart inte så lätt att inte oroa sig. Nu är det här ett extremt exempel, men jag hoppas att det har fått dig som har läst, om det nu är någon som fortfarande läsert, att tänka till. Försök njuta av det du har precis nu, vad än morgondagen har för planer för dig. Planera för morgondagen också, absolut och målsättningar och riskkalkyler, men begränsa den mängd du lägger på det eller så riskerar du att slösa bort ditt liv på att vara överallt annars än det enda ställe som faktiskt egentligen betyder något och som är nu.

Grattis till din tid säger jag lite sent men.....egentligen är det ju aldrig för sent !
När livet gungar så är det så oändligt viktigt att kunna se till sig själv och sitt egna mående som ju är det viktigaste vi har.
Jag upptäckte min egna känslor rätt tidigt under det första året och det var på många sätt omtumlande. Jag hade ju i så många år en universallösning på alla känslor och den stavades : Alkohol. När jag sen började upptäcka mitt känsloliv så var den en befrielse även om det kunde vara jobbigt ibland. Men vi har det behovet så jag bejakade mina känslor och utforskade dem !

Ta hand om dig nu !

Längesen jag skrev. Läser varje morgon, o ibland på kvällen. Inte orkat interagera riktigt. Mycket oförutsett som hänt på jobbet, som ingen hade kunnat gjort nåt annat än de gjorde. Märker hur beroende jag är av att kunna dra mig undan, vara ifred mellan patienterna (har student igen 4v så den möjligheten är minimal just nu). Är också extremt känslig för förändringar. Är inte så flexibel helt enkelt. Nu har det gungat i 2v o jag är helt slut mentalt! Ser detta som att lära mig nytt om mig själv. Vägrar känna skam o skuld för att jag är känslig. Detta är den jag är, dessa behov har jag. Att det sedan är svårt att tillgodose dem just nu får jag hantera.
Så denna helgen ska jag göra så lite jag kan. Har en drl småfix som behöver göras, mrn annars ska jag bara ta det lugnt❤💫🌼

@Andrahalvlek Ja njut av ledig tid!!! Man måste verkligen inte alltid vara på topp, huvudsaken är ju den stabila grunden, o den har du!!!🥰

Instämmer i grattis-kören, fint jobbar @lillek kram!

Önskar dig en verkligt härlig och chill helg @andrahalvlek, ett halvt maraton denna vecka? (Ett kvarts till med dina steg) Vet att det är inställda planer, men hoppas du får lite ny energi ändå. Tänkte på det du skrev om din dotters första tid? Vad tänker du själv att det kan finnas kvar från då, och hur påverkar det dig idag? Svara bara om du vill! Stor kram 🥰

Hoppas du hade en riktigt bra kväll @torn och med rätta stolt. Kan inte heller gå nånstans utan mina glasögon, i övrigt känner jag mig rätt pigg i kroppen- inga krämpor, minns att jag ständigt hade halsbränna förr. Ibland svårt att svälja. Ont i knäna! Kan det berott på alkoholen tro? (Knäna alltså.. det andra vet jag var a-relaterat + stress + ångest) 😍 Har själv njutit av middag med våra bästa vänner, så kul och avslappnat, vid 23:30 kände jag att det var väldigt lagom, ser redan fram emot mitt kaffe lördag morgon! Kram ☕️

Jobb, jobb, jobb, jobb, jobb, jobb. Och 12.133 steg. Så kan jag jag summera den här dagen. Mår inte toppen, men inte botten heller. Det ska bli skönt med heeeeelg 😍

Kram 🐘

Grattis Lillek!
116 dagar! Wow, jag är imponerad! 🤗

@Vinäger. Du och dina nyanserade inlägg har alltid varit mycket viktiga på min långa nykterhetsresa. Nära på livsavgörande. Oavsett hur du väljer att göra framöver så vill jag att du ska veta det. Stor kram <3

@Se klart Du var väldigt klok som slutade att dricka innan det blev värre.🥰 För mig hann det gå längre, men nog inte så illa som för damen på tåget som du skrev om i din tråd. 🥺 Men numera är allt bra med mig! I morgon ska jag ut på lokal och bli bjuden på en brakmiddag av företaget jag jobbar på. Det blir första gången pga Coronan. GU, eller vad det kallas.😅 Förr hade det alltid inneburit fullt fokus på alkohol på sådana här tillställningar. Nu kan jag äntligen njuta ordentligt av maten och sällskapet i stället. Alla mina sinnen är i toppskick! Nåja, mina läsglasögon får jag inte glömma, och jag hör lite halvdåligt på ena örat.😂 Men att förvärra detta och massor av annat genom att dricka alkohol är ju så urbota dumt så det finns inte.

Det är så härligt att ha fullständig kontroll på mitt beteende, inte skämmas för något, kvicktänkt och känna stoltheten över att slippa dricka. 😍

Kram

Jag gjorde min behandling där, en månad, internat. På den tiden var de stenhårda med att följa Minnesotaupplägget vilket de tyvärr tummat på senare år.
Låt din anhörige få vara ifred och kontakta inte honom, han har fullt upp med sig själv och det ÄR omtumlande att komma under behandling ! Det finns ju liksom lite att gå igenom !!
Och som "starten på det nya" skriver här ovanför så är motivationen verkligen A och O !!
Min månad där var helt avgörande för om jag skulle överleva eller inte, så många nya intryck och så många aha-upplevelser !! Det var så skönt att inse att sjukdomen ser lika ut för alla beroende och att det inte bara var jag som var konstig.
Jag antar att du vet att du också är inbjuden till en anhörigvecka ? Så är det för de allra flesta behandlingshem. Fler behandlingshem med bra resultat är bla Alefors och Korpberget.
Lycka till !!

Håller med Charlie om att det inte är lika svartvitt längre. Sen tänker jag på att du skriver att du vill vara helvit. Tänker att den känsla du har av att din modell inte accepteras på forumet också ligger i det - Att du själv inte riktigt är helt nöjd med det du gör nu? Kan det ligga något i det?
@Vinäger skrev:"Självklart är helnykterhet det bästa för alla, men om man inte fixar det, "
När du skriver så så tänker jag att du på sätt och vis nedvärderar den modell som du använder. Jag tycker att din modell är god nog. För jag tänker att helnyktert kanske inte är det bästa för alla. Även om vi väljer helnyktert så har vi kvar återfallsrisken. Och det kan gå fort. Så att välja en modell som du har gjort där du har vidtagit försiktighetsåtgärder, kan kanske istället förhindra snabba djupa återfall för att medvetenheten finns och för att det heller inte blir känslan av en fullständig katastrof när man dricker.
Sen är det ju svårt tycker jag att skriva om att man tar ett glas i forumet. För att inte trigga. För mig måste det också vara medvetet. Jag ska inte ha alkohol hemma. Jag kan inte vanedricka. Jag ska inte ta mer än 2 glas. Många INTE blir det. Det får vara mycket sällan. Helnyktert är kanske enklare. Men jag är faktiskt inte säker på att helnykter löser mitt problem, eller minskar återfallsrisken.
Jag har ju skrivit i min tråd när jag lessnar på det där sättet att uttrycka sig lite nedvärderande mot de som väljer en annan väg. Det behöver inte upprepas. Och jag tycker det är bättre nu. Sen tycker jag att det är bra att man ”sjunger nykterhetens lov” för det är en väsentlig skillnad för många. Jag tror också att det har verkan på ens egen nykterhet. Det är lätt att glömma hur det var när det var illa. Jag tänker att våra olika historier och vårt förhållande till alkohol ibland har biologiska förklaringar och där tror jag vi är olika. Och jag tror att alkoholforskningen har fokuserat på de som har utvecklat rätt grav alkoholism. Så historier som till exempel din och min som inte följer mönstren, eller för den delen periodartråden som fanns här för det är olika och om man ska förstå sig själv så behövs de olika historierna.
Hoppas du kommer med fler inlägg Söstra Mi. Du är viktig!

@Vinäger fina du. Förstår om du börjar känna dig nöjd med forumet. Jag upplever själv att dragningskraften hit minskar allt eftersom intresset för alkoholen gör det. Men än så länge kommer jag nog hänga kvar ett tag. Det har ju varit ett par nyttiga och välbehövliga diskussioner kring måttlig eller inte under senaste tiden. Min upplevelse är att de har lett till större förståelse för varandras olikheter, åtminstone uttrycker man sig inte så svart/vitt som kanske var fallet en period.

Ur mitt möjligen egoistiska perspektiv hade jag uppskattat mycket om du ville fortsätta hänga med oss här. Tänker att du inte behöver ta något definitivt beslut. Eller hur?

Kram!

Hej @vinäger, så fint att du skriver!
Jag behöver såklart inte skriva att ”vi som vill dricka måttligt” finns som en egen rubrik för jag tror inte du menar att man ska skilja på grupperna utan samverka.
Samtidigt förstår jag ditt dilemma. Du har lyckats hitta ett sätt som fungerar för dig- men som i viss mån bygger helt på samma tänk som att klara nykterheten (eller, det skriver du ju själv vad dum jag är). En kontroll, låsa skåp och veta med dig att inte smygköpa- inte en gång, utan aldrig.
Sedan klarar du måttlighet de gånger du önskar. Och det är på något vis det som växt fram under din tid här.
Kanske är det inte konstigt alls, att vi kommer till vägskäl? Du skriver att du läser ibland men utan att du har behov av det- det är liksom inte här din balans eller nykterhet upprätthålls. Och det är ju som det ska.
Efter det vidare livet - här eller irl- kommer ju det verkligt vidare livet. Där är inte jag, än. Men påväg, med säkerhet. Vi blir ju ”påväg” när vi slutar med vårt beroende och börjar med annat- att leva.
Jag tänker inte säga hejdå till dig, nej det vill jag inte. Du var den allra första som skrev i min tråd. Kan du förstå vad det har betytt? Tacksam är jag för den flytbojen i stormigt hav.
Jag har som vanligt inga råd. Att du skulle göra någon ”skada” här tycker jag (och med säkerhet varenda en här) låter helt tokigt.
Hela forumet kryllar av olika sorter, erfarenheter och önskningar. Ett nyktert, vitt, grått? Men inte svart igen.
Vi vet alla vad vi inte vill. Vägarna dit är möjligen inte outgrundliga men då och då känns de för mig- nästan obändliga trots de krokiga vägarna. Människor vill det goda livet, du och jag och var och en som har kommit och gått här, det har vi gemensamt, det är värdefullt för mig!
Så- hejdå blir det inte från mig ❤️

@andeahalvlek nej jag tog inte åt mig, det vore väl det värsta om vi nyktra sen ett par år- började bli lättkränkta, vi som känner varandra så bra 😊
@ varafrisk ja vad deppigt. Livet livet som ändå är så ömtåligt. Det vet ju vi som har varit med ett tag.
Kram och godnatt från kamin-värmen. 🥰

Respekterar ditt val oavsett vad @Vinäger 🥰
men tycker SÅ mycket om när du skriver, när du finns här🙏🏻❤️❤️❤️

@Vinäger 💗 Blir alltid glad när du uppdaterar. Och att du har hittat din väg till måttligheten är ju fantastiskt.
Själv känner jag mig ganska mätt på alkohol, det lockar inte på samma sätt längre även om suget kan komma över mig ibland. Men då beror det mest på stress eller oro. Har ingen lust att dricka vin på helgen blir bara slö och får ont i huvudet...
Jag förstår om du funderar på att avsluta din aktivitet här på forumet. Har själv tänkt i de banorna men känner ändå att det är mysigt med gemenskapen med några av de "gamla" men även med en och annan ny. Så det får vara så här tycker jag.😊
Vi får se vad som händer framöver.

Lycka till Vinäger 💗 Du finns alltid i mitt hjärta, min allra första forumvän! 🤗😘 Stor Kram!

@Vinäger har läst ditt inlägg ett par gånger idag. Det slår en an en sträng av igenkänning i mig. Så himla bra gjort att du håller dig till din plan. Liksom jag till min. Klart du ska vara stolt. Det är riktigt fint jobbat 🙌🏼