Senaste kommentarerna i forumet

Så väldans bra inlägg här från @vår och @andrahalvlek
Har inget klokt att säga, jag ser det på Inter sätt omöjligt att komma till rätta med det du beskriver- det kommer du att göra, inget snack om det.
De komplexa saker som ligger till grund för just dig eller mig är som var sin världskarta- ingen är riktigt den andra lik.
Skam är tex något som kan ta sig uttryck som vi är vana att känna igen skam. Skam kan nästintill ”inverteras” och beteendet kan istället bli skamlöst. Visst är det intressant att de mest skamlösa kan vara de som tyngs allra mest av känslan. Självhat eller kritik kan ha sin upprinnelse i många situationer. Kanske hur skoltid och tonår gestaltade sig. Kanske en fråga om anknytning i relation till den närmsta, när man var riktigt liten. Nyfödda barn frågar; hör jag till här i människolivet? De allra flesta föräldrar över hela världen klarar av den där ”javisst hör du till, du hör till här hos mig”. Det är så vi är skapade rent biologiskt. Men det finns många skäl till att det där ”javisst” inte blir otvetydigt. Rädsla, oro, kommer jag att klara av föräldraskapet? Nån som behöver mig, alltid? Sånt brukar räta ut sig, men sätter olika typer av spår i oss.
Livet är- om vi har tur- långt och hoppfullt och varje dag är full av hopp. Kring förståelse för sig själv. Förlåtelse? Försoning med alla ens trasiga och limmade delar? Du vet att man i Japan betraktar lagning av föremål som en konst. En skål som lagats- är mer värdefull än den som aldrig gått sönder.
Det går att fundera på många olika sätt. Jag har läst mycket om affekt-teori som stämmer för mig. Grundläggande effekter och tillåtelse att ge uttryck för dem (sol också @vår skriver om)
Och hur affekter (sorg ilska glädje, bland andra) kan hitta nya vägar ut i en annan kostym.
Min ilska har många gånger varit sorg och rädsla.
Min otålighet inför vad jag kallar ”tafatta” människor är kände mer en känsla som gäller mig? Jag behöver öva på att vara lite frågande, låta saker ta tid, vara i skogen av ovisshet fast det mörknar.
Ja, våra berättelser om våra liv är lika och olika.
Jag tänker att du skulle ha jättestor hjälp av en bra terapeut och med just tålamod att jobba sig igenom olika metoder för att hitta det som funkar för just dig. Bara dig. Kramar.

Jag tror att jag skulle haft mer energi om det inte vore för mitt jobb🙄Just nu är det så mycket som suger där, tack och lov att jag får förtroendet att träffa alla fantastiska föräldrar🙏🏻
Går på yinyoga, om man har missat ett pass så kan man ta igen det på ett annat pass. Så ikväll var jag på sensiyoga och jag var själv med ledaren. Vilken lyx!
Båda dessa yogaledaren är helt fantastiska! Guidar mig/oss gm passet…gör att jag känner mig så omhändertagen och speciell. Tacksam över att jag börjat på yoga🙏🏻

@Ny dag Tack fina du❤️. Du inspirera mig med din envishet och med att du inte ger upp! Du besitter massor av styrka och mod och det leder dig framåt och mot en stabil nykterhet. Du jobbar på så himla bra! Var stolt över dig själv för din styrka och ditt mod. Kram❤️

@aeromagnus Tack för grattis ❤️ Jag älskar varma bad, så spa var perfekt. Spa ska tydligen betyda ”hälsa genom vatten”, och det stämmer bra.

Kram 🐘

@Geggan ja du mitt byte av arbetsplats har nog bidragit mycket till detta. En arbetsplats där vi följer beslut. Där vi jobbar mot samma sak och inte gör lite som vi vill som man gjorde på min gamla skola/arbetsplats. Slutat med antabusen nu så nu är jag fri från medicinen och kan dricka om jag vill men det vill jag absolut inte. Jag mår prima och så ska det förbli. AA-möten är så värdefulla och ser fram emot möten. Det är nu 10 månader lite drygt sedan jag tog mitt sista glas alkohol. Ska försöka gå ned i vikt igen och träna.

Grattis i efterskott. Hoppas ni hade en underbar spa-vistelse

@Himmelellerhelvette Jag har också väldigt svårt för personer som bara spyr i mitt knä. Alla oförrätter i världen vill de spy upp i mitt knä.

Det som har hjälpt mig är att prata om det. Förklara att jag känner mig nästan hudlös och när de är så negativa äter det sig in på benet i mig. Sen förklarar jag att jag behöver fokusera på det som faktiskt är positivt, att för mycket negativitet är skadligt för mig. Då brukar samtalsnivån bli bättre.

Jag har en kompis som alltid gnäller. Om allt. Nu kan jag höja handen och säga ”stopp”. Då skrattar hon och säger ”javisstja, vad gjorde du i helgen?” Värt att försöka om man vill behålla vänner. Vissa vänner är dock så energislukande att man mår bäst av att hålla dem kort. Man behöver inte bryta relationen, bara ses mer sällan och då under i huvudsak trevligare former. Gå på teater eller bio ihop tex.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Kan det du skriver vara det som du själv upplevde som barn? Att du inte fick ge utlopp för dina arga känslor? Att när du blev arg så möttes du med hård och dömande ton? Att det inte fanns tålamod för dig och dina känslor? Att du kände skam, dåligt samvete över dina arga känslor? Att det gjorde dig tyst? Eller att genom att vara arg så fick du i alla fall uppmärksamhet?

Du skriver om dina tankar om dig själv ”Tänk om jag blir en sån som folk inte orkar med för att jag bara klagar och gnäller… Jag blir arg när folk lägger för stor vikt på mig att hjälpa dom må bättre, att bli deras papperskorg där de kan tömma sina eländen. Men det är jag själv som öppnar upp för det så jag sätter mig i sitsen själv och sedan sviker jag vänner när jag inte orkar med gnället längre”.

Kan det vara för att det var så du blev bemött som barn när du gnällde, man orkade inte med dig och vände dig ryggen? Att du internaliserat i dina tankar om dig själv, att du kanske är en som klagar och gnäller och då finns risken att folk inte kommer att orka med dig? Känslor av ilska som du känner när folk lägger för stor vikt på dig att hjälpa och att du blir en papperskorg. Kan det vara för att du fick ta för stort ansvar som barn att vara dina föräldrars hjälpare och även deras papperskorg? Men att mönstret, medberoende beteendet, sitter kvar att vara en papperskorg för andra? Att du känner en ilska för att det var så för dig? Och att du inte orkar vara en papperskorg, men känner dig som en svikare för att du inte orkar vara det? Du får dåligt samvete.

Vi lär oss som barn via våra föräldrar hur vi kan hantera olika situationer och livet. Det är våra rollmodeller och vi tar med oss dessa mönster i livet och som vuxna. Mycket av våra känslor, som ilska, irritation, skam och dåligt samvete mm kan vara för att vi inte har så bra sätt eller verktyg att hantera dem på, för vi har inte fått träna på det som barn. Vi kapslade in ilskan inom oss.

Det är jättebra att du reflekterar över dig själv och hur du känner och det märks att du vill förstå varför du känner och fungerar som du gör. Många gånger lägger vi fokuset på att vilja förstå varför andra fungerar som de gör, men det är bättre att lägga fokuset sig själv och varför man fungerar som man gör. Tex med frågor till sig själv likt de jag tidigare skrev.

Jag uppfattar det som att du bär på ilska som behöver få komma ut, utan att du ska behöva känna dåligt samvete. Att det är något som skaver hos dig för att det liksom ställer till det för dig i livet och att du behöver hitta verktyg för att kunna hantera detta. Det är tex något som du skulle kunna jobba med tillsammans med en psykolog, för det är knepigt att reda ut själv. Jag har egen erfarenhet av att känna skam, ilska och sedan ha dåligt samvete för det, men genom psykologsamtal kan jag tydligare se hur det har hängt ihop i min barndom, hur ilskan varit inkapslad och jag har hittat verktyg för att hantera det.

Lite reflektioner från mig. Ha en fin tisdag!❤️

Tack @vår2022 ❤️ Det triggar något argt i mig när tex min vän inte kommer vidare. Kan det vara för att min pappa är precis sån? Som bara ältar och jämrar sig, så synd om honom, allt är alla andras fel? Jag har klippt med honom för jag inte orkar mer men jag drar åt mig sånna personer. Som om jag kan hjälpa andra med samma problematik och sedan lyckas jag inte där heller och sedan är jag väldigt rädd att själv bli en som vältrar mig i negativitet. ”Tänk om jag blir en sån som folk inte orkar med för att jag bara klagar och gnäller” Jag tror inte att jag uppfattas så men är vansinnigt rädd för det.

Jag har nog tagit ganska mycket ansvar för båda mina föräldrars måenden genom livet och jag blir arg när folk lägger för stor vikt på mig att hjälpa dom må bättre, att bli deras papperskorg där de kan tömma sina elenden. Men det är jag själv som öppnar upp för det så jag sätter mig i sitsen själv och sedan sviker jag vänner när jag inte orkar med gnället längre. Då känner jag mig som en elak egoistisk människa som kommer bli ensam och inga vänner ha kvar tillslut? Jag dras till trasiga människor för att laga dom men jag vill dras till glada positiva människor. Mina känslor som barn blev nog bara arg tror jag och det blir jag nu som vuxen med. Sen får jag dåligt samvete. Jag skriker inte och flippar ur men blir hård i tonen och dömande. Usch känner mig så hemsk när jag känner att jag dömer människor för att de inte tar sig vidare.

Tack för dina kloka frågor! Dom hjälper till att skruva på mina frågor om mina beteenden. Hur kommer jag nu vidare, är mina nästa steg kanske då❤️

@Ny dag Tack för grattis ❤️

@Andrahalvlek Grattis i efterskott🎉🥳🎉🥳🎉🥳! Härligt att du firade med både spa och familj!!! ❤️❤️❤️

@vår2022 🥳🥳🥳🎉🎉🎉 3 år i frihet! Stort Grattis och så tacksam över att du fortfarande hänger kvar här och inspirerar, stöttar o vägleder oss som vill men som ännu inte är stabila i nykterheten! ❤️❤️❤️

@vår2022 Tack för grattis ❤️

@Andrahalvlek Ett försenat grattis på din födelsedag!🥳🥳🥳. Låter som en skön dag och fin samvaro på spat med din kompis. Precis så ska man fira och unna sig själv sin egna födelsedag.

Kram❤️

@Andrahalvlek Tack!❤️ det känns rätt mäktigt😁. Ja, man får hitta sin grej, sin utmaning. Jag har inte ställt upp i speciellt många lopp, några blodomlopp bara och det är inte det som varit min motivation egentligen. Gillar bäst att springa själv i min skog med hög musik och få den sköna känslan efteråt. Vi var ett gäng på jobbet som anmälde sig och jag hakade på. De är så mycket yngre än mig och snabbare, men jag körde mitt egna lopp i min takt. Ja, vi lär oss hela livet om det mesta och söker balans. Just nu känner jag balans, men det kan tippa och då får jag hitta vägar till att hitta balansen igen. Som nykter är förutsättningarna så mycket bättre!

Kram❤️

@vår2022 Grattis till din första halvmaraton! Mäktigt 🤩 Jag sprang lite för ett tiotal år sedan, men min formkurva har stupat tvärbrant. Och det är okej, jag kämpar på med annat. Grattis också till att ha hittat balansen mellan intäkter och utgifter, det jobbet håller jag också på med för fullt. Fullärd blir man typ aldrig. Balans, balans, balans.

Kram 🐘

@vår2022 Tack för din bild av mig, den stämmer så bra🙏🏻Kram ❤️

@Himmelellerhelvette Här kommer lite frågor du kan ställa dig och som kanske kan hjälpa till.

Varför vill jag komma med goda råd? Hur känns det när jag kommer med goda råd? Vad skulle jag känna om jag inte kom med goda råd? Vad förväntar jag mig av den som jag kommer med goda råd till? Vad känner jag när det står still hos den jag ger goda råd till? Är det en känsla jag känner igen från förr? Hur kändes det? Vad hände, var var jag och vilka var med när jag kände den känslan? Hur hade jag velat bli bemött?

Känner jag igen känslor och beteende från min uppväxt när jag ger goda råd? Tog jag ansvar för andras mående? Vad kände jag för känslor? Kunde jag visa upp mina känslor? Finns det mönster från min barndom i mitt beteende idag som vuxen?

Ha det gott!❤️

Tack för dina tankar @vår2022 ❤️ Det är bra, att ta reda på vad funktionen uppfyller idag… vem är jag om jag inte alltid försöker komma med goda råd? Gillar jag att komma på goda råd eller är det mitt ego som vill ha bekräftelse, är det okej att det är båda orsakerna? Vad är mitt medberoende sedan barnsben och vad är hanterbart? Jag gillar när man kommer någon vart men ogillar när det bara står still. Alla kan jag inte förstå mig på eller hjälpa…..
Det får snurra på lite mer i hjärnan om detta, gillar input så kom med tankar kära forumvänner❤️

@Se klart Det du skriver om är ett ämne som kommer upp i många trådar nu och ett alltid lika aktuellt ämne. Jag tycker att det är fascinerande och intressant att diskutera. Skrev ett inlägg till @himmelochhelvete tidigare idag och lägger in även här.

Tänker att med i det mesta vi gör så fyller man en funktion, medvetet eller omedvetet. Man uppfyller ett eget behov i den funktionen. Det kan handla om flera funktioner som tex att undanhålla tristess, skapa saker, svårt att vara stilla, få kickar, fly, rädsla för att göra fel, rädsla för att förlora någon och dess kärlek.

Det vi har med oss från barnsben har utvecklat olika funktioner som vi behöver för att fylla våra behov. Jag har själv varit en som ofta var den man vände sig till vid problem bland vänner. Jag uppslukades av det och fanns alltid där. Det fyllde en funktion för mig att vara behövd. Minns också när jag inte behövdes längre, så uppstod en slags tomhet inom mig och en känsla av att inte vara behövd mer. Har inte heller tidigare riktigt vågat säga ifrån i vissa sammanhang av rädslan att förlora någon.

Tänker att det är lite medberoende symptom. Ett medberoende som man lärt sig sedan barnsben, att det är ett sätt man lärt sig att knyta an till personer. Om man säger ifrån så kommer rädslan att förlora någon, man förlorar sin kärlek från personen, att man gör fel. Att man lärt sig att finnas till för andras behov. När man sedan inte är behövd så blir man tom, för man har inte kontakt med sina egna behov.

Så det som är viktigt är att bli medveten om vilken funktion som det fyller hos mig. Vad mina beteenden har för funktion hos mig och vilka behov det uppfyller. Detta sätt att utforska mina funktioner och behov har ökat min självkännedom och även min självmedkänsla.

Kram❤️

Det är mycket som skett i samband med min 3-årsdag och jag känner mig nöjd😁.

Jag har nu genomfört ett halvmaraton och kommit till min målvikt inför det. Jag har tränat kontinuerligt i 3 år njutbart och hållbart. Har hittat ”det” som gör min vikt hållbar utan ansträngning och med långsam hållbar viktnedgång. Det kunde jag inte anat för över 3 år sedan. Jag har alltid varit aktiv med promenader och vandring i skog och mark, joggat i perioder, hållet på med dieter och så, men i och med att jag slutade dricka förändrade jag mitt liv till ett hållbart liv. Tidigare var det mer ett slags måste över livet, nu är det en livsstil och mer glädjefyllt, helt enkelt mer hållbart och självklart. Tänk vad ett nyktert liv kan göra gott i ditt liv❤️

@vår2022, @sattva
Tack för era kloka inspel och tankar, blir väldigt glad och ödmjuk att det finns ett sådant ”nät” av att bli emottagen här på något vis. @vår2022 jag förstår hur du menar kring detta med tankar och att öva och ta ansvar för sina känslor. Jag försöker hänga med i forskning just kring hjärnan- så otroligt spännande, inte minst ur det ju varit ett empiriskt forskningsarbete denna resa i att bli nykter, lära om vad gäller tex belöningar men också självmedkänsla, det hänger ju ihop!

Jag tror att jag hade en väldigt knepig första tid i livet som präglat mig mycket, och har hållit mig upptagen. De sista åren har jag upplevt att detta nästan accelererat- trots nykterheterns lärdomar. Där det finns ”hål att stoppa i”, där premierar jag att hjälpa till. När det är tomt på ”hjälpa till” (sällsynt) tänker jag ”ska komma ihåg att plocka ihop lite fina blommor till min granne”. Inget fel- men felet blir lite att jag bara öser på.

Hur detta hänger ihop med min första tid i livet är svårt för att inte säga omöjligt att gå in på här. Det är en sorts känslomässig förståelse kring sig själv, tidiga minnen, ordlösa upplevelser, som ändå går att både förstå och bearbeta utan så mycket drama.
Det är starka och känslomässiga timmar hos min terapeut men nödvändiga.
Därför @sattva tänker jag att det finns flera lager i dessa frågor, och kan hamna olika på individnivå. Sedan måste man liksom ha med sig alla delar på sitt lilla tåg. Vänta in somligt, inte ha för bråttom.

@himmelellerhelvette - min terapeut är i grunden psykoterapeut och arbetar utifrån anknytningsteori, (liksom Old School) men hon använder sig också av KBT och ger mig läxor som jag ibland gör- men ibland tycker jag att ”görandet” blir svårt när känslorna inte hänger med. Då säger hon att jag ändå ska ”göra” och det tror jag hon har rätt i 🥰
Men jag är nog en lite bångstyrig patient/klient. Jag kan via admin tipsa dig om henne (om du vill) men skriver inte mer om henne just här. 😍
Hon tar emot klienter både live och på länk tror jag.
@varafrisk tack för att du hälsar på här! Ja vi får kämpa på med empati och kanske att på riktigt förstå att allt det vi säger till barn eller vänner- gäller även oss själva. Jag ser fram emot 60 och vad livet därefter ska innebära- om jag får vara frisk!
Ha en fin söndag, alla, kram ⭐️

Mellan raderna framträder bilden av en duktig flicka som försöker bära hela världen på sina axlar och samtidigt bortser från sina egna känslor. Jag kan ha gjort en felaktig analys dock men... Hon pressar ner och stänger av en stor del av sig själv – kanske av skam, kanske för att det är för svårt att sortera tankarna, eller för att smärtan är för stor. Men det är avgörande att lyssna på alla känslor, att erkänna dem utan att döma. Först då kan man vägleda sig själv utifrån det som känns sant och äkta. Det innebär att ge varje känsla en plats vid bordet och låta dem få finnas där – alla är välkomna. Därefter kan man lära sig att vara sin egen bästa vän och ge sig själv den vägledning man behöver.

När en familj går sönder bär alla ansvar för sina egna känslor. Det är viktigt att inte ta på sig andras bördor, och det är lätt att försöka bära hela skammen och skulden vid missbruk. Men orsakerna till obalans är många, och missbruk är bara en del. Alla i familjen måste våga se sin egen roll i dynamiken, att våga vända spegeln mot sig själva. Det kräver att man sätter gränser och inte låter allt spilla över på en själv – för det leder till en osund struktur som inte främjar en dynamisk familj.

Låt varje känsla få ta plats vid familjebordet, men var också noga med att hitta det som stärker er alla och bygger en trygg bas. Låt inte missbruk bli den centrala pelaren som allt kretsar kring. Se till helheten, annars ger ni inte alla möjlighet att finna inre balans och lugn.

Din familj måste hitta sina egna sätt att hantera oron för dig – den oron är deras, inte din. Du behöver bygga upp ditt självförtroende och lita på din egen förmåga, utan att bära deras känslor. Känslor är vägvisare; om vi lär känna dem kan de visa oss när något behöver förändras. I vårt individualistiska samhälle får vi sällan lära oss hur vi samverkar med andra, men det är nödvändigt för att skapa en dynamisk och levande gemenskap.

@Se klart Tack! Jag brukar säga att jag samlar på relationer, och relationen till min ex-svärmor är värdefull. Just nu sliter hon hårt med att halvt om halvt vårda sin åldrande make, och värre lär det bli. Det finns en tid efter maken också, och då tänker jag finnas där och lyssna och peppa.

När jag och hennes äldste son separerade sa hon: ”Han är min son, men jag förstår dig. För mig är du alltid nn och hos mig är du alltid välkommen”. Jag tog henne på orden. Och jag och äldste sonen, barnens pappa tillika hundvakt, har en synnerligen god relation efter vår separation. Han är som en bror för mig. Att dessutom få inkludera min egen mamma i den gemenskapen är oerhört fint ❤️

Och ja, minst tio år till ska jag jobba. Och jag mår bra på jobbet nu, här kan jag stanna i tio år. Om det jag gör finns kvar som produkt om tio år. Oavsett känner jag tillförsikt. Allt blir som det blir och går som det går. Jag får sitta still i båten och gunga med.

Kram 🐘

@Himmelellerhelvette Jag tänker att med i det mesta vi gör så fyller man en funktion, medvetet eller omedvetet. Man uppfyller ett eget behov i den funktionen. Det kan handla om flera funktioner som tex att undanhålla tristess, skapa saker, svårt att vara stilla, få kickar, fly, rädsla för att göra fel, rädsla för att förlora någon och dess kärlek.

Det vi har med oss från barnsben har utvecklat olika funktioner som vi behöver för att fylla våra behov. Jag har själv varit en som ofta var den man vände sig till vid problem bland vänner. Jag uppslukades av det och fanns alltid där. Det fyllde en funktion för mig att vara behövd. Minns också när jag inte behövdes längre, så uppstod en slags tomhet inom mig och en känsla av att inte vara behövd mer. Har inte heller tidigare riktigt vågat säga ifrån i vissa sammanhang av rädslan att förlora någon.

Tänker att det är lite medberoende symptom. Ett medberoende som man lärt sig sedan barnsben, att det är ett sätt man lärt sig att knyta an till personer. Om man säger ifrån så kommer rädslan att förlora någon, man förlorar sin kärlek från personen, att man gör fel. Att man lärt sig att finnas till för andras behov. När man sedan inte är behövd så blir man tom, för man har inte kontakt med sina egna behov.

Så det som är viktigt är att bli medveten om vilken funktion som det fyller hos mig. Vad mina beteenden har för funktion hos mig och vilka behov det uppfyller.

Lite tankar från mig. Ha en fin söndag! Kram❤️