Senaste kommentarerna i forumet

Minns när jag vissa mornar fick nog av alkoholen..Gick med bestämda steg ut till soptunnan, slängde en bag in box med några deciliter kvar..Efter någon dag smög jag mig ut på kvällen, hällde i mig resterna av vinet, och blev som vanligt full, eventuellt ihop med någon folköl, som jag halvskamset köpt..?..Håller med..Jäkligt skönt att slippa gömma, glömma och skämmas..Kram..???

synd att du inte kan njuta av resandet ! Jag känner en enorm frihet när jag är ute, likadan känsla som när jag fattade att jag själv styrde mitt liv och inte alkoholen !
Att resa ensam ger också betydligt större utrymme till vad jag ska se och göra och jag behöver inte fråga nån ! En enda gång har jag saknat nån att prata med så det nästan gjorde ont och det var efter ett besök på ett ställe som var riktigt tungt. Den kvällen var jobbig.
En annan sak är att i mötet med andra kulturer så är det aldrig någon som tjatar om alkohol utan det respekteras direkt att jag väljer vatten eller ibland en Coke. Den respekten kan jag sakna i Sverige.

Ut och prova dina vingar och var som en tonåring och tänk inte för mycket :-))

Ja herrejösses vad man höll på! Stor igenkänning där.? Jag skulle kunna skriva spaltmetrar om det ämnet. Den ena historien värre än den andra. Det får jag berätta om längre fram någon gång, bra att inte glömma hur det var.

Jag önskar dig ett gott nytt år, och är tacksam för att du kikar in här på forumet fortfarande. Så vi gröngölingar får framtidshopp om många kommande nyktra år.

?

Ja då var det dags för mig att hålla extra koll på dagarna. Du ligger ju alltid en vecka före mig.? Härligt med 1 år i frihet, stort grattis!

Beklagar förlusten av din far❤️ Men sånt ingår ju i livet tyvärr.

Gott nytt år, och tack för det här året, vi hörs! Kram ??

Ja verkligen, acceptans är ibland det som håller. Jag är bra på att acceptera att min pappa aldrig blir en mönsterpappa, så jag lider inte så mycket hur han är, men min bror gör det, han förväntar sig fortfarande, i vuxen ålder att hans pappa ska vara annorlunda än han alltid varit, och lider ofta av det....

Gott nytt år!

Ingen rök utan eld, och ilska och irritation ska man ta på allvar. Ibland räcker det bra att göra små justeringar. Acceptera funkar bra också. Ibland vill man att en relation egentligen skulle vara helt annorlunda, men genom att acceptera kan man finna ro och glädje i verkligheten. Så har det varit med relationen till min mamma till exempel.

Gott nytt år!

Kram ?

Jag kan tänka mig att alkoholdjävulen gör sina påhälsningar då och då.

Jag tänker att så många före mig har provat att ”dricka lite” efter flera års uppehåll - och ramlat i diket så det skriker om det. Jag behöver inte prova det jag också. Jag vet teoretiskt att risken är jättestor att ”dricka lite” övergår till ett svårhanterligt återfall. Det räcker för mig att veta det, jag behöver inte uppleva det själv för att förstå det fullt ut.

Jag blir för övrigt mer och mer anti alkohol generellt. Så mycket misär den skapar ? Jag vill inte vara en del av den cyniska industrin. Så mitt sug är i princip obefintligt, det finns så mycket annat gott att dricka.

Gott nytt år!

Kram ?

Idag känns som en bra dag. Trots kaos imorse med forsande näsblod och en kaffekopp som åkte i golvet så har humöret varit uppåt. Mycket piggare och gladare idag.

Har eget företag och idag var mamma och sonen med mig på jobbet. Hade bara 3 kunder. Nu handlar vi tårta för att fira min syster som fyller år.

Har såklart fortfarande ångest men känns lättare idag att hantera den. Inget direkt alkoholsug. Tyckte mest synd om alla människor jag såg köa utanför systemet. Det slipper jag nu mera.

Själv är jag så feg så jag i början utan mitt ex inte klarade att ta en fika på stan utan att få¨ångestkänningar..Nu har jag en sambo som gärna reser,men jag själv är rädd precis hela tiden vi är på resa.
Jag har ångest och får alltid magkatarr. Men jag vill resa.
Vid hemkomsten har jag alltid flera kilo bättre självkänsla.

Men det är väl som du säger Adde,vi är tilltufsade och en partner om i sig är hel och ren och sund gör att man känner sig ännu mer defekt.
Resan eller krocken blir tydlig och tidigare kunde jag ju skylla allt på mitt drickande ex.
Nu är jag tvungen tydliggöra vad som är jag och vad jag är beredd att göra åt det.

är aldrig enkla och för oss som är beroende eller medberoende är det nog kanske lite svårare än för andra ? Tilliten till andra är stukad och för mig som nu lärt mig att leva ensam efter en relation som varat i 40 år är det ingen lätt sak att ändra på.
De första åren som ensam var jag upptagen med att fixa mig ett nytt hem och sen drog jag igång med att pricka av min bucketlist vad gäller resandet så jag hade ingen tid kvar för nån annan i livet. Nu, när allt är stängt vad gäller resandet, så börjar jag känna en riktig saknad av en partner. Jag trivs inte alls när jag inte får träffa folk och tjattra lite om allt möjligt, uppleva nya människor, precis så som jag gör på resor. På senaste långresan hade jag ressällskap (av en händelse) av 2 kvinnor från helt skilda delar av världen, och på 2 olika utflykter, som under några månader tuffat runt på olika ställen i bla Asien på egen hand. De blev en sån inspiration för mig så jag började planera men så kom detta jävla virus. Såna kvinnor är ju inga man springer på i kön på ICA :-((

Idag tror jag inte att jag klarar att bli sambo utan det måste nog bli särbo eftersom jag "utvecklat" mina egna vanor som inte passar alla :-))

Men jag har iaf lärt mig att ta en dag i taget även i detta och händer det så händer det annars får jag väl dö ensam.

Sitter här och har svarat en anhörig i en tråd.
Med samma insikt som jag egentligen haft i flera år.
Tendensen vi som medberoende har att fastna i relationer som inte är bra för oss.
Som inte bygger framåt och uppåt utan håller oss i ett sorts grepp som vi varken vill eller kan ta oss ur.
Vårat beroende,dvs det vi inte förmår bryta.

Sen tänker jag också.
Hur mycket bidrar vi med själva?
Med vårt negativa tankesätt att omvärlden borde förändras så att den ska passa oss bättre.
Ta hänyn till våra brister och ryggsäckar.

Var någonstans hittar man idag en något halvgammal människa utan brister och ryggsäck.
Ska hela livet vara en kamp för att släppa taget om det destruktiva och det som förstör både för en själv och ens partner,vän eller barn.

Att vilja bli "frisk"
Dvs utan alltför många brister som stöka till det i ens närliv är ju förstås alldeles utmärkt.
Speciellt för oss som är lite mer kantstötta än normaliteten.

Men hur ge sig själv vila i detta?
Hur bara omfamna sig själv i någon form av omföräldrande och självkärlek.

Jag tycker bitvis det är svårt och ogenomträngligt.
Ibland är man där,aha där har vi det.
Det är ju bara jag som kan förändra mitt liv.
Jag kan inte förvänta mig att någon annan gör mig lycklig eller hel,det är mitt eget jobb.
Ändå kan vi ju inte i relation till andra undgå att ha en förväntan.

På en trevlig stund,ett samförstånd en förståelse eller liknande.
Det jag menar är att alla relationer bygger så mycket på detta givande och tagande.
Dvs ett flöde av energier som ju förhoppningsvis ska vara av god karaktär.

Men om man då som jag och många andra härinne gör isolerar sig bitvis.
För att människorna och omvärlden blir lite för övermäktig.

Man sitter där och vill gärna kasta ut sina giftpilar och om bara han eller hon gjorde si eller så.
Då skulle jag ju slippa att känna såhär.

Alla relationer till andra är ju bitvis svåra,specciellt de som går lite mer på djupet.
Men hur se det som en utmaning och inte en anledning att backa och stänga ned sig.
Att ha ett öppet sinne med resepekt både för sig själv och den man har en relation till.
Inte låta sig kränkas eller anpassa sig till absurdum.

Utan kompromiss,samförstånd ömsesidighet och respekt.
I alla lägen och på alla fronter.
Det målet ska jag ha för 2021

Om man siktar till himlen kanske man i alla fall når trädtopparna :-)

Att höra att julen varit bra ! Jag
ska oxå ha en nykter nyår . Det blir bara jag o min man , faktiskt riktigt skönt .
Gott slut o gott nytt år till dig
Nu ser vi fram emot ett bättre 2021
Kram ?

grattis ! Första året är alltid bäst !

vilka minnen med alla tomglas och burkar !!!
Förr om åren hade ju Bolaget returglas och egna returmaskiner inne i butiken och i ren snålhet så var jag ju tvungen att panta medan jag tyckte att jag kände blickarna i ryggen från alla som stod i lokalen .
Sen det där med ölburkarna.....vilken j-la trassel ! Många gånger åkte de rakt ner i sopcontainern fast det sved i snåltarmen.

Klarast i skallen är min sista sväng till sopcontainrarna samma tidiga morgon jag åkte till min behandling ! Jag hade städat ur alla gömmor och burit till bilen och stannade nån gång vid fyratiden på morgonen där returbaljorna stod. Självklart stod de på en helt öppen, upphöjd, parkering så det kändes som hela stan tittade på vad jag gjorde ! Och jag försökte släppa ner flaskorna så tyst jag kunde och ölburkarna vek jag ihop så de inte skramlade så mycket !
Och fort gick det så inte så många skulle se mig där jag stod i den tidiga morgonen.

Det är så otroligt skönt att slippa allt pyssel med sånt där !!

Du följer oss hack i häl? Du är bra!! Nu kör vi på. Kram till dig??

Om bara några timmar är jag vid en av de magiska milstolparna. Den 1a januari 2021 har jag varit nykter i två (2!) år, vilket också innebär 730 dagar!

Det är det jag kommer fira vid tolvslaget den 31a. Med vatten, från egen källa, i ett vackert glas på fot!

Jag trodde att det skulle bli lättare och lättare med tiden, att förbli nykter, att hantera suget och stå för mitt val offentligt. Kanske har jag inte varit nykter tillräckligt länge för att det ska ”gå av bara farten”. Eller så är det så här det kommer vara. När suget kommer så slår det mig nästan till marken. Jag går direkt in i dividerande med mig själv.

”Jag har ju varit nykter så länge nu. Ett glas eller två kommer ju varken göra till eller från i det stora hela. En kväll gör ju inget. Jag är ju så duktig. Jag klarar av att gå tillbaka till nykterhet. Det vore ju så skönt att bara vara som alla andra för en kväll. Att få en liten skjuts, gratis mod för att våga ta ut svängarna lite. Tänk att få släppa hämningarna. Tänk att få den där känslan av avslappning bara genom att ta några klunkar istället för att träna regelbundet, äta nyttigt och göra yoga varje dag.”

Jag kan inte säga "nej det stämmer inte" till något av de påståendena. Det är väldigt svårt att stå emot! Har liksom inget annat än en lång obruten kedja av dagar att argumentera med. Och den där raden av vita dagar kan jag ju göra om. Eller?

Hälsomässigt har jag inte fått så många märkbara fördelar som jag läser att många får. Jag sover inte bättre, jag har lika mycket ångest om inte mer, jag märker inte någon direkt vinst ekonomiskt eftersom jag inte drack upp tillräckligt mycket pengar och jag har inte mer tid än förut. Energin har därmed inte ökat nämnvärt. Så varför fortsätta vara nykter? Mitt enda vettiga argument för är att: jag är jag, 24/7, opåverkad av alkohol. Ångesten är min. Sömnproblemen är mina egna. Jag har en rättvisare utgångspunkt att komma tillrätta med mina ”issues”. Jag äger mitt liv liksom. Vilket är både jobbigt med ansvaret det innebär och skönt för att det innebär att jag kan påverka själv.

Just nu har jag inget som helst sug. Men det har funnits flera tillfällen det här året, veckolånga perioder, då jag diskuterat med alkoholjävulen nästan dygnet runt. Ibland försöker jag lägga fram argumentet med hur det gick senaste gången jag drack, ett planerat återfall och en total katastrof för alla inblandade. Men det är klent. Det behöver inte bli så igen.

Hur som helst. Vid tolvslaget imorgon kommer jag skåla i kristallklart vatten, äta en bit äpple och önska mig själv ytterligare ett hälsosamt år som förhoppningsvis skänker mig ett längre och friskare liv på sikt. Skål!

Men fy bubblan att det är så tufft att sluta med snuset. Hm, kommer att bli bra sedan och hur stolt skall du vara när du fixat det?
Skickar en kram (ohycklad?) och önskar en trevlig nyår?

Tack själv snälla Pilla? Så himla glad jag får stöd av dig och andra här?

Skönt med andra som vet precis vad man kämpat med vad det gäller alkoholträsket?
Hur hela ens väsen skriker efter alkohol och man tror att det inte går att sluta, så man ger efter om och om igen. Så höll jag på många år innan jag bestämde mig att sluta helt.
Och sedan resan när man förstår mekanismerna, varför man inte bara kan sluta rakt av. Om alla signalsubstanser huller om buller...

Tycker inte det är kämpigt att avstå alkohol. Näpp, det är definitivt lätt jämfört hur livet var när man drack. Men tränar nykterhetsmusklerna? för bibehållen fräschör och tonus?

Ha en härlig nyår! Kram??

Jag har skrivit om detta ofta i min tråd.
Mitt beroende av mannen.
Kanske lika starkt som beroende av alkohol för en alkoholist.
Med abstinens ångest och liknande när jag avstod kontakt.
Och sen lugnet och tryggheten när jag fick binda upp navelsträngen mot honom igen.

Kanske du också lindar in det i barnens behov av en relation med sin pappa.
Men om du tittar på honom som flaskan.
Vad känner du då?
Kan det vara sant?
Och om det är sant,vad gör du isåfall åt det.
Fortsätter "dricka" och fortsätter låta flaskan skada dig för att däremellan ge dig lycka och tillfredsställelse.
Eller ställer bort flaskan och låter honom ta sitt ansvar över relationen med sina barn som du så bra beskriver det.

På riktigt. Stadigt och bra. Så himla härligt!! Blir så glad att läsa att du mår så gött? Grattis till alla dina vita dagar?
Håller med dig, forumet är viktigt och inga krav ställda. Ha en toppendag bästa du????

det här blev ju min sluta snusa-blogg nu ett tag... sedan den 19:e har jag klippt helt med spray/nikotintabletter - dvs deet är 11 dagar.

Det är nog nästan stabilt nu, jag kan få slängar av huvudvärk, lite abstinens och så, men överlag är det nu hanterbart.

Sömnen... drömmer fortfarande "livliga" drömmar, dock inte hemska, bara livliga.

Jag somnade runt 11 igår, och vaknade sent - halv sju. Vilket nog är ett gott tecken, istället för som de tidigare nätterna, då jag sovit dåligt...

Nu på morgonen är jag dock trött o lite snussugen :-/ antagligen så släpper större delen av det när jag fått frukost o sen en kort morgonpromenad.

Det här med ilskan som kommit när jag försökt sluta snusa tidigare, och som jag varit så skraj över. Den delen av abstinens finns ju nu också.. om än inte lika brutalt. Ilskan har pekat på några saker i mina nära o kära relationer som jag behöver justera.

Efter massa grubbel har jag dock beslutat att det inte främst handlar om att konfrontera motparten i en av relationen, utan mer justera hur mycket vi umgås och vad jag delar med kompisen. För det är ändå trevligt vara kompis, men inte lika intensivt som tidigare. I en annan relation så har jag börjat säga lite mer vad jag tänker o tycker själv. Vilket ju är skönt :-)

Jag tänker mig ilskan som kommer upp som faktiskt verklig och legitim - som pekar på något galet, även om ilskan kanske är förvrängd genom nikotinabstinensen, och inte något som ska agreras på direkt utifrån vad den säger just nu.

Nåväl.. ha en fin dag alla!

Ja, medicinen är bara en stödkrycka, som delvis tar ner allvarligheten i abstinenssymtomen.... och gör själva snusandet lite meningslöst så det är lättare låta bli.

att planera in det så det är lite lugnt runt omkring skadar nog inte - jag tycker själv jag varit hjälpt av att göra en del av mina nedtrappningar på helgerna då jag haft störst möjlighet vara långt från vanligt folk :)

Tack miss lyckad och andrahalvlek. Haha tough love är nog vad jag behöver ibland andrahalvlek. Eftersom jag är så bra på att sticka huvudet i sanden.

Vi har haft sjukstuga sedan jag skrev sist. I 10 dagar med andra ord. Ingen corona tack och lov men likväl isolerade dagar hemma. Det börjar ta på psyket tror jag för inatt kan jag inte somna.

Känner mig lite ledsen just nu. Har inte gjort det under dagen utan det slog mig när jag lade mig i sängen.

Min exman tar fortfarande upp så mycket av mina tankar. Jag känner just nu att vår relation är så skadlig för mig. Att ha en relation som är helt på den andras villkor suger så mycket kraft. Att vara redo på allt liksom. Redo för att han säger att han älskar mig över allt annat och samtidigt redo för att han plötsligt vill träffa en ny. Och sedan vara redo på alla växlingar däremellan. Egentligen vill jag nog bryta med honom helt och hållet i några månader men det går ju inte. Jag är så fast i allting tack vare att han knappt träffar barnen om inte jag är med. Jag förstår om det är svårt för andra att förstå varför jag inte bara skiter i honom och låter honom ta ansvar för sin relation till barnen själv osv. Men jag har två barn som nog inte haft det så himla lätt de senaste åren. Barn som svikits av sin pappa så ofta. Det är så svårt att inte försöka hjälpa dem i sin kontakt med sin pappa.

Jag inser att jag inte kan göra det för alltid men det är väldigt svårt. Och det är väl det här som är det hemska med att ha barn med en person som hela tiden gör vad som passar den bäst för stunden. Att ha barn med en självisk person.

Jag pratar aldrig illa om honom med barnen. När han sviker så bekräftar jag dem men jag skulle aldrig säga nåt för att förstöra. Jag känner verkligen att jag gör allt sånt där rätt. Så som man ska om man separerat från sina barns pappa. Det är bara att jag samtidigt är fast i hans nät. Han har mig när han vill liksom. Och han vet att jag gör allt för att ha en bra separation och en bra relation. Han vet att han kan göra i princip vad som helst nu ? Jag tolererar ju nästan vad som helst. Och det utnyttjar han.

Jag vill ha som nyårslöfte att försöka ta mig ur han grepp. Frågan är hur. Jag funderar faktiskt på att ta upp den tjej han haft kontakt med. Börja gräva i det lite och i och med det sätta ner foten. För jag är så DUM att jag låter honom tro att jag i princip fortfarande är hans särbo. Jag är så hjärntvättad och konflikträdd att jag hamnade där igen direkt nästan trots att jag inte ens ville. Han har alltså gjort det som jag alltid tänkt ska få mig att lämna 100 procent (haft kontakt med en annan tjej) , men jag bara tog det och sedan får han fortsätta som förr med mig. Jag tvivlar på mig själv tillslut. Är jag en person som tål otrohet? Misshandel? Manipulation och missbruk? Jag fattar det inte.

Vi slipper ju se hans drickande. Men det är också lite förrädiskt. Han försvinner in i dimman utan att vi vet det. Han hör knappt av sig. Sedan är han nykter igen några dagar och då finns vi här och så leker vi familj. Barnen ber mig bjuda hit deras pappa och jag gör det. De vill att han ska stanna mer men jag skriker inombords för jag vill inte umgås för mycket. Men barnen vill att jag och deras pappa ska se på film ihop medan de grejar på sina rum. Men jag får panik tillslut. Jag har ju skilt mig från honom. Men jag vill ge barnen en familj. Vill ge dem två föräldrar som tittar på film. Och mannen vet det också. Att jag ville ha det förut... Familjeliv. Så han ger oss det när det passar honom. När han tröttnat på att festa med kompisarna.

Men jag kan inte ha det såhär för alltid. Jag kan inte leka familj så fort han är nykter. Han har valt bort det redan. Och så blir jag så sorgsen över att jag har så sjukt många dåliga minnen av oss ihop. Det är så sorgligt och deprimerande att ha den minnesbanken.

Det är sorgligt också att jag tål så mycket. Han gav oss fina julklappar. Och då får jag skuldkänslor som tänker dåliga saker om honom och oss.

Usch. Jag tycker det är så svårt just nu. Men jag vet att jag måste göra nåt åt det här eftersom att jag på allvar mår dåligt av att acceptera allt hela tiden. Kan det vara så att jag måste sätta ner foten och helt enkelt gilla läget om det gör att vi blir osams en period?? Hur gör alla andra i liknande situation/typ av relation?

Nu är kl 2. Får se om det blir nån sömn inatt. Godnatt allihopa. Mitt inlägg är nog svårt att förstå. Jag förstår knappt själv vad jag skrivit ?

PS. Det värsta är väl att han vet exakt vad jag vill ha. Så därför ger han det till mig i "lagom" dos för att hålla kvar mig. Presenter, familjeliv osv. Men bara litegrann så att det inte tar av hans frihet. Han vet exakt vad som gör mig glad och tvärtom. Det var som att polletten föll ner nu. Det är klart han vet vad han gör. Han känner ju mig tillräckligt bra för att veta vad jag saknat i massa år i vår relation. Allt det ser han till att ge mig så pass ofta att jag stannar kvar. Stannar kvar och undermedvetet vill ha mer. Det gör även barnen glada och han vet att jag gör ALLT för att våra barn ska vara glada. Tror ni han gör det medvetet??

Och jag är trött - både på mig själv som medberoende och på min partner ... ?

Vad roligt att läsa om folks nicks. Mitt är så odjupt det kan bli. Jag är kvinna (?) och var 38 när jag blev medlem. Nu har jag fyllt 40 så det tog mig ett tag att bli nykter...