Senaste kommentarerna i forumet

@Ensam1984 Det kan ju faktiskt vara så. Han har sina barn den här veckan och det är sommarlov, dvs fullt upp. Du behöver inte förutsätta det värsta. Svara med en fråga: ”Har ni haft fullt upp?” Berätta sen KORT vad du gjort sen ni sågs senast. Låt det gå några timmar innan du svarar på hans mess, annars verkar du för angelägen. Försök att ligga lite lågt, låt honom ta bollen nu och visa upp sina skills. Oavsett vad allt leder till har ni ett gemensamt förflutet, ni kan ha kul ihop även idag. Det kan leda till något mer. Eller inte. Dra inte för stora växlar nu. Chilla. Andas.

Kram 🐘

@TappadIgen Haha, himmel vilken trögboll du var 😂 Förlåt att jag skrattar, men den ”synen” kändes väldigt dråplig.

Kram 🐘

@Torn Man är så himla olika transparent, tror jag. Generellt kan man nog säga att kvinnor är lite mer transparenta än män. Jag jobbade med en man i många år som plötsligt en dag skulle till BB med sin sambo. Jag visste inte ens att han hade en sambo. Det tyckte jag var lite märkligt.

På min nuvarande arbetsplats vet jag civilstånd och till och med namn på de flestas barn, både män och kvinnor. Jag gillar ju att tjöta med folk 😉 Och eftersom jag bjuder på mig själv brukar folk göra detsamma tillbaka.

Kram 🐘

För mig handlar den här resan jättemycket om att vara självsnäll. Tillåta skit i hörnen och sopcontainrar till bilar - utan att må ett dugg dåligt över det. JAG är bra ändå. För mig handlar det om att avstå, boka av och säga nej tack - om jag mår bäst av det. Dra i handbromsen - och boka av även roliga saker om orken tryter. Eller saker som folk ”kräver” av en. För när orken tryter så är jag ute på svag is. Igen.

För mig är den nyktra resan en tydlig förlängning av min resa tillbaka efter två utmattningsdepressioner. Verktygen är desamma i många och mycket, åtminstone delvis. Nej, fel av mig. Symtomen är desamma, dvs kroppen signalerar ungefär på samma sätt. Men nu kan jag inte drämma symtomen i skallen med en vinbox. Nu måste jag plocka upp dem i knät som små barn, lyssna på dem, locka och pocka för att få ut något ur dem som liknar sanningen. Deras subjektiva sanning. Trösta, krama, vyssja och långsamt få upp dem på fötter igen - så att de skuttar iväg på nya roligheter.

Kram 🐘

@TappadIgen din diskussion och ditt resonemang kring objektiva vs. subjektiva egenskaper eller attribut, detta har jag funderat så mycket kring. Jag har många gånger försökt diskutera det med andra men inte riktigt lyckats nå fram. Min hjärna funkar ju lite annorlunda och de flesta förstår inte syftet eller hänger inte med i svängarna.

Har i tidigare yrke och vid övningar hos terapeut fått i uppgift att ta reda på "mina bästa egenskaper", men har aldrig känt mig nöjd med svaren jag fått från andra - för de har alltid varit subjektiva. Dötrist, totalt onödigt.. att få svar som snäll och intelligent är det mest subjektiva som bara finns. De är även svårdefinierade.

Jag är själv oerhört intresserad av vilken självbild jag projicerar för andra, vad andra objektivt tänker kring mig. Hur skulle det vara att möta mig själv? Finns det någon i min närhet eller någon som jag mött som är som mig? Rent objektivt sett? Men om jag skulle möta mig, skulle jag kunna se det objektivt eller skulle min bild av mig själv förvrängas till subjektivt?

Vissa undrar säkerligen varför detta är viktigt... jag har inget bättre svar än "för att det bara är det". Är det inte mycket mer tillfredställande att tänka på sånt tills man nästan får huvudvärk än att sitta och prata om vädret. Jag menar - Tänk om man skulle kunna lära sig något liksom... kunna få en insikt.

Tack för din underbara tråd förresten, har inte varit inne hos dig på länge. Men tack för att du tänker och reflekterar och delar med dig. Grattis till ny lägenhet och stundande bröllop förresten!

Ha en jättefin lördag!

---

@TappadIgen Som sagt, det gäller inte specifikt dig, men jag kom att tänka på det nu när du skrev om det. Dig har jag full koll på, och att du är sambo och ska gifta dig.😍 Är du sugen på att skaffa barn förresten? Eller har det inte ” funkat” vilket ju är väldigt vanligt och inget att skämmas över, även om det är jobbigt såklart. Min lillasyrra kämpade i många år innan hon lyckades få ett barn till slut på konstgjord väg. Tyvärr strök hon själv med av cancer när hennes barn endast var 5 år gammalt.

Ha det bra!

Tack underbara ni!

Andrahalvlek, du sa något där. Det är som man har glömt bort hur det är att bli kär.. eller pirra.. eller intresserad eller vad det nu var. Har glömt bort hur känslan är och känns... att det känns helt annorlunda än allt annat på jorden... det finns kanske en liten sak som på något sätt ger liknande känsla... i alla fall för mig. Det var väl kärleken till A, men den har jag gett upp.. kommer fortsätta ge upp för vare sig jag träffar någon någonsin eller inte så förtjänar jag inte att leva under djävulens direktiv... ingen djävul. Men det är nog bra att vänta med kärleken tills man känner sig säker med A, eller lära sig att ta ett steg tillbaka. Men ibland känns det bara som att livet går en förbi och finns det verkligen en metod som passar alla?

Och TappadIgen... gudars vad jag känner igen den typen av situationer.. jag är också blind, har i princip varit i samma situation *haha*.

När jag tänker på mitt liv och sådana situationer, ja det mesta faktiskt så förstår jag i dag att jag har utvecklat en strategi för att hantera vissa delar av min autism. Strategin jag har antagit är att jag alltid förutsätter det värsta/utgår från sämsta möjliga om andra - eller snarare det värsta om andra i relation till mig. Det är som jag sätter mig själv som på en piedestal som gud men samtidigt förutsätter att alla undersåtar avskyr mig - det är ensamt på toppen. Katastroftankar har varit något jag fajtas med hela mitt liv men aldrig sett som ett problem då sådana tankar öppnar upp för reflektion.

Nu när jag vet lite mer om mig själv så fattar jag ju att dessa tankar är min strategi (min sköld) som jag haft, skapat eftersom jag omedvetet (måste sägas) genom 36 år i mitt liv inte har förstått, kunnat läsa av situationer och personer och inte kunnat se underliggande budskap. För att skydda mig själv så har jag skapat egna sanningar. Dessa sanningar byggs upp av negativa erfarenheter - något som någon sa någon gång, hur man blivit behandlad osv.

Jag har tidigare och säkerligen även nu känt att ord som sägs är ofta sanningar - om de är negativa. Ingen säger skällsord eller en negativ osanning till någon utan anledning. Det ligger alltid en liten sanning även om avsikten bara är att generellt såra. Något annat som jag alltid tänkt är att alla komplimanger bara är ett medel för att få det man vill. För att utnyttja någon. Så har jag själv använt det, så kan ju bara utgå från det. Funderade ett tag på om jag var psykopat som tänkte så här men har ju fattat att jag är så bra anpassad och socialt integrerad i samhället för att jag intellektuellt har lärt mig socialt småprat och generell kommunikation, genom att observera andra. Hade som specialintresse att se på Big Brother när jag var liten och kunde sitta i timmar och bara titta på livefeed, där lärde jag mig säkert massa. Jag föddes ju i grund och botten utan den programvaran, men tack och lov så kunde jag kompensera min bristande intuition med min (kanske) högre intellekt.

Jag har i hela mitt liv sett på situationer så här: Jag ser aldrig något egentligt egensyfte med att påpeka när en annan person har en snygg klänning tex. men jag vet ju att de blir glada av att höra det, och de får en god känsla och tänker att jag är trevlig (jag är ju inte trevlig utan jag tänker bara att det är gynnsamt om andra tycker om mig). Tycker folk att man är trevlig och tillmötesgående så kan man nämligen få det precis som man vill, man kan nyttja dem och casha in alla komplimangerna och stöttningen osv. när man själv behöver något. Likadant gör andra mot mig hela tiden. Man är ofta omedveten när det händer, man får bara en god känsla i kroppen av personen i fråga. De flesta reflekterar säkerligen inte ens kring det, har inte ens tänkt tanken om detta eller kanske en osjälvisk handling (det är såååååå utmanande och stimulerande att tänka på och diskutera med någon som uppskattar sånt). Men det här med att ge komplimanger, positivitet över lag sker: ju i alla bekantskaper. Hjärnan håller på att flippa snart.. haha... ska komma till min ursprungliga tanke.

Med med att förutsätta det värsta så menar jag allt som har med andra att göra - jag har alltid förutsatt att andra inte gör sitt jobb så jag måste göra det åt dem, att jag måste dubbelkolla saker, förutsatt att alla ser mig som en oattraktiv person som inte har några attraktiva värden, förutsatt att alla tänker att allt jag säger är onödigt. När folk gett komplimanger har jag sett det som att de gör så för att ställa sig in - för att de vill ha något, men inte för att de tycker så, inte för att det är deras sanning. Många gånger tänker jag att de har gett komplimanger för saker de egentligen känner precis tvärt emot om... haha. Så ja, jag förutsätter också att folk över lag ljuger om i princip allt de säger till mig. Jag ljuger inte speciellt mycket själv, inte nu när jag är nykter. Men allt detta att förutsätta det värsta, att tänka så lite om sig själv och att inte lita på folk... det sitter djupt. Jag känner att jag har fått en insikt kring det för första gången någonsin... och jag känner att mitt tankesätt börjar ändras.. eller utmanas.

Det finns en grej som jag nog inte har skrivit något om, eller inte så mycket. En sak som jag kommit underfund med det senaste året.. och här har vi en helt sjuk grej. Jag säger ju att jag är ungefär 15år emotionellt på vissa plan och med detta är det så. Jag har hela mitt liv förutsatt att det andra könet inte velat ha mig, när man var mindre/yngre så blev man förälskad i folk mer på ytan.. inte för deras person. Men då förutsatte jag alltid när ingen kärlek gavs tillbaka att det var pga. mitt utseende. Jag hade inte ens reflekterat att det var min personlighet eller några andra omständigheter som kunde väga in. Det var alltid att jag var för ful, för tjock, för små bröst.. jag la all vikt vid min personlighet. Jag såg inte dålig ut och jag kan i ärlighetens namn säga att jag objektivt sett ser rätt så bra ut för att vara snart 37 år, men att det inte bara var utseendet som spelade roll.. eller snarare mitt utseende som spelade roll.. det har jag inte fattat. Jag vet inte om jag inte ens tänk så. Men när jag borde fattat detta så gick jag ju in i någon slags låtsasrelation som i mina ögon förstörde mina möjligheter att någonsin lita på och kunna bli älskad. Exempel.
Han sa "jag kommer kunna bli tillsammans med dig, men först måste du gå ner till 53kg" (jag var redan normalviktig/underviktig). Jag trodde att om jag gick ner de där kilona så skulle han bli min.. för jag trodde jag älskade honom... men jag var bara mentalt besatt.. han var djävulen... innan alkoholdjävulen kom. Jag kan inte fatta hur jag kunde vara så blåögd, så naiv... att jag bara tog det rätt upp och ner. Jag blev hans slav, blev inte fysiskt inlåst men blev manipulerad att inte prata eller umgås med någon under ett par års tid. Det var mycket som hände där som bröt ner mig, men det behöver jag inte skriva ner tror jag. Jag känner ingen panikångest över det längre, bara ilska. Jaja...

Men om vi återgår till det här med kärleken, och att bara fokusera på utseende så fattar jag ju i dag att det fanns ju aldrig någon som ens kunde bli kär i mig.. på riktigt.. för jag visste ju inte vem jag var.. eller jag betedde mig inte som jag är... det jobbar jag ju med nu, att inte vara den personen som den andra personen behöver i situationen. Jag har så många karaktärer/variationer av mig själv att jag ibland funderar på om andra undrar om jag är lite schizofren. Och när man möter olika människor tillsammans, olika människor från olika sammanhang - där jag agerar på olika sett... hur ses jag då? Det känns inget jobbigt att tänka på det här, sånt här tänker jag och grubblar på hela dagarna, jag gillar att tänka så här... men det tar mycket tid och visst ibland önskade jag bara kunde sluta tänka så mycket (så säger alltid min mamma), men jag har inte förmågan.

Måste sluta skriva snart, har glömt och äta...

men nu till ännu ett krångel... jag vet inte vad jag ska göra... ser att han (mannen som drog igång denna livskris) har skickat ett meddelande, NU. Jag hade ju skickat meddelanden måndag och tisdag som han svarade på. Jag skrev sedan något om att han var så tyst men det fanns ingen fråga med men fick inget svar. Men nu ser jag ju att hans namn har poppat upp i min messenger. Orkar och vill jag ens öppna!?

Jo jag öppnar, ni får vara med mig på detta. Dåligt eller bra.. whatever... om det är en vettig förklaring så visst, men han får ta initiativ. Är det ett adjö så känner jag mest - gud så skönt att bara kunna gå vidare. Okej.. nu kör vi...

Hmm... jag fattar ingenting. Han skriver att det är svårare att hitta stunder att skriva, ställer en fråga, snackar lite om vad han har gjort... men vafan... jag vet inte. Det här gjorde mig bara mer konfundersam. Jag tänker att han bara är trevlig och inte vet hur han ska säga att man inte är intresserad och han ser kanske inte vill ha en kvinnlig kompis och det var väl kanske inte hans ursprungliga intention.

Men ÅÅåååååÅÅåÅÅåå!!!! Jag fattar noll, men det känns ju som att han skriver det där med att det är svårt att hitta stunder att skriva är lite bullshit. Jo han har saker att göra, men det är ju inte som att han inte haft det förut också, och då har han hört av sig i princip direkt efter att jag skickat ett meddelande, jag har varit den som dröjt om någon. Konklusion: Hade han velat skriva till mig så hade han gjort det tidigare! Inte som en artighetsvisit nu. Hade han känt att det gav mer än vad det tog och han hade den där känslan jag hade så hade han velat höra från mig.

Ska äta nu, ska fundera på vad tusan jag ska svara. Vill inte ge för mycket, vill inte vara desperat (absolut inte desperat), han får ta initiativ. Ska lägga honom i min mentala friendzone. Eller vafan jag vet inte... ska jag bara göra tumme upp - det känns så j-a fcuk you *haha*. Nej, jag är inte 15år... I need help!

@Soffi Tack för grattis! Jag skrev en kommentar i din tråd om ” bilstädning”. 🤗

@Sattva Vi får vara tacksamma för att vi förstår varandras känslor.😍 Det är väl så att pga folks olikheter så kommer många aldrig förstå oss. Men jag ser så tydligt vilka som är på väg att följa våra fotspår och vilka som är där, och vilka som har gått före. Det måste upplevas för att förstå ” känslan” tror jag. Just nu tror jag att tex @Blenda kommer hamna där. Det är något med att acceptera, få nog och tröttna på alkoholen på riktigt som gör det. 🤗

@Tappadigen Makrillen är lite lynnig som sagt.Den simmar ju så snabbt så den kan dyka upp och försvinna snabbt som attan.😅 Väldigt stark i förhållande till sin storlek också. Fan, nu blev jag sugen på att fiska! 😂

Ha en bra dag!

@Torn Tack för dina reflektioner. Att jag friade till henne tog ju upp ett helt inlägg t.ex, men det var ju en ganska stor händelse också. Sen tror jag att jag nämner henne när det är relevant för själva ämnet. Klart att hon är en viktig del av allt, annars hade jag såklart inte friat. Det är ju inte på något sätt att jag utelämnar henne från saker jag funderar på av någon medveten avsikt, tänker jag. Att jag nämner henne gör väl varken till eller från för anonymiteten som jag inte är så värst mån om heller.

Den enda vettiga orsaken jag kan komma på är att det handlar om min resa som min rubrik antyder, även om jag nu gör den tillsammans med henne. Resan måste jag ju göra oavsett. Det är ju inte så att jag aldrig nämner henne?

Barn har jag inga än, för jag vet inte hur man gör.

Ja så sant.@TappadIgen

@TappadIgen Det där har slagit mig många gånger. Att vissa här skriver nästan ingenting om sin eventuella partner eller eventuella barn. Det är som om att de knappt existerar, och är helt oviktiga i deras liv. För mig utgör min fru och mina barn en så viktig del i mitt nykterhetsarbete så jag skriver ofta om dem. Nu är ju alla olika, men jag har lite svårt att förstå hur det kommer sig. Det är ju anonymt här så det borde ju inte vara skam eller rädsla för upptäckt som gör det. Nu är inte detta något som gäller specifikt för dig, utan jag har bara ofta tänkt på detta. Är det jag som är konstig som skriver såpass mycket om min familj? ” Frugan” nämns ju i var och varannat inlägg jag skriver.😂

Ha det bra!

@Torn Jag fick precis ett samtal från min bror som är just i Havstenssund nu som jag sa. De hade fått ihop 43 makrillar igår i sällskapet så nu har jag verkligen blivit sugen på att åka dit. Makrillfiske är ju alltid lite lurigt. Ibland nappar det bra och ibland inte alls.

@Soffi Lyssna inte på Andrahalvlek, det är kul och viktigt att kunna städa sin bil själv!😂 Men man behöver inte vara pedantisk. Lagom fint duger bra, men inte soptipp. 😅Jag sällar mig till skaran som inte trodde att du mådde så dåligt som du beskrev.
Jag trodde bara du hade det där ” skavet” att det är ” något” som saknas. Det som jag ”led” av fram till 6 månader ungefär.
Väldigt skönt när det försvann förövrigt.

Det måste nog vara din trötthet som är den största boven som sagt. Jag önskar du kunde få till bättre sömn.❤️ Jag som har skiftarbetat i alla år ( även natt) vet ju hur viktigt det är. Att ha så svalt som möjligt, så mörkt som möjligt och så tyst som möjligt är ju A och O. Men om inte det hjälper så har jag inga mer tips. Jo förresten, att bara tänka på roliga och lustfyllda saker när man ska sova. Aldrig tänka på problem eller tråkigheter. Då sover man oroligt och dåligt. Fast det kan ju vara lättare sagt än gjort. Fortsätt med ogräsrensning och bilstädning tycker jag. Fast glöm inte av att göra saker som du tycker är roligt på riktigt.

Kram 🤗

@TappadIgen Ingenting i centrum är så värst långt från min arbetsplats!

Kram 🐘

Jag ville slänga in en kommentar om att vara annorlunda. Det där med att befinna sig någonstans på ett autismspektrum vet jag inte om det påverkar för som jag har förstått det så är ju ett symptom att man tar mycket bokstavligen och därför kan ha svårt med sådant som ironi. I alla fall, det roligaste jag vet som någonsin har hänt mig utspelade sig på mitt jobb för cirka 5 år sen. Det här kunde bara hända på grund av att min kollega var nästan lika märklig som mig. I alla fall. Han sitter på ett annat kontor så jag ringer upp honom och han svarar i luren men säger ingenting när han svarar, oklart varför. Han programmerar som jag så jag kan ju höra honom klicka på sina tangenter och han kan höra mig. Vi båda fortsätter att programmera i lite drygt en halvtimma. Till slut säger han - Ville du nåt? På vilket jag svarar - Nä. Sedan lägger vi på.

Jag kan bara tänka mig hur det skulle se ut för en utomstående som observerade händelsen.

@Andrahalvlek Det kanske tål att tänkas på. Jag frågade min sambo vad hon trodde men jag gav henne redan de alternativ jag hade och som du tog upp. Jag skulle inte ha gjort det utan låtit henne svara fritt.

Visst är hon med på min nykterhetsresa och på ett sätt är hon ju delaktig i allt jag gör, men samtidigt är ju t.ex flytten något vi absolut delar och gör gemensamt, medan nykterhetsresan är en kamp jag skulle fortsatt även utan henne. Hon dricker själv väldigt sällan, men stöttar mig såklart.

Det där med att vara otålig, en sak jag har märkt är att jag nästan aldrig längtar framåt i tiden längre. Förr var det ju nästan hela tiden att varje dag fylldes med en längtan tills nästa gång det hände något(och när det hände något så var ju alkohol ett givet inslag vad det än vad som hände). Jag tror att med flytten nu så har jag till slut något jag längtar till lite. Alltså jag är överväldigande glad att vi ska flytta. Lägenheten och läget är så mycket bättre för oss båda och allt det där. Samtidigt som jag ser mycket fram emot det så längtar jag inte på det på det sätter. Jag är glad och nöjd med att det är nu och vad jag ska göra idag.

Men som sagt, flytten gör att jag längtar lite i alla fall. Men egentligen är det skönt att börja kunna planera och liknande. Det är längesedan jag har flyttat och sist jag flyttade så flyttade jag 6547km. Då fick jag in allt jag ägde i 3 väskor om 23 kg vardera samt handbagage. Ny flyttar jag alltså bara dryga 4km. @Andrahalvlek Jag har en känsla av att jag inte kommer bo så värst långt från din arbetsplats.

@Kaffetanten88 Det låter härligt! :) Jag har nog sagt det tidigare och du är säkert medveten om det men det kanske tål att påminnas om att det är ju bra att kunna ha de här dagarna så att du när du har de sämre dagarna vet att där finns ett ljus i tunneln och du kommer att må bättre igen. Det kan ju ge lite hopp i de mörka stunderna.

☺️❤️❤️@Andrahalvlek

@Kaffetanten88 Glad för din skull 😍

Kram 🐘

Idag mår jag riktigt bra. Inte manisk. Inte deppig. Bara…jag vet inte.. jag mår bra..om jag tänker för mycket på det får jag ångest så ska fatta mig kort men idag är en bra dag helt enkelt. ☺️❤️

Det där med att kunna läsa intentioner, vilket väl är vad men-dar avser @Ensam1984 @Andrahalvlek ?, kan vara väldigt knepigt. Nu var det förvisso en herrans massa år sedan, men när jag flyttade in min allra första lägenhet hade jag svårt att vakna av klockradion på morgonen så en vän som jag var hemligt förälskad i erbjöd sig att sova över för att hjälpa mig att vakna. Nu i efterhand låter det ju obegripligt, men jag förstod inte intentionen när hon började sova i samma säng som mig. Efter några nätter så började hon att komma över på min sida av sängen för att brottas, förmodligen för att jag inte verkade ta några hintar. Det var först efter det att hon satt ovanpå mig och kysste mig som jag började fundera på om hon kanske var intresserad, men det tog en hel dag till innan jag förstod att det var så. Det kanske låter konstigt, men jag var fortfarande inte helt säker ens då. Till mitt försvar så är det inte kamerans fel att jag inte är fotogenisk och jag tror att de flesta har ett någorlunda hum om sitt värde på marknaden och där fanns ett påtagligt gap mellan oss.

Nu är man kanske inte lika naiv som då, men jag har lite svårt med vad man kan säga och hur man kan bete sig runt andra. Jag undviker t.ex att ge en komplimang som rör även perifera saker runt utseendet i fall där det inte är uppenbart att det inte kan finnas en attraktion. Men vänlig kan man ju vara ändå.

Här ligger jag och har det bra. Mat i magen och snart ska jag ta en höneblund 😴 Värmen har pausats lite, skönt. Men den får inte vara alltför långväga bort - på tisdag-onsdag får den gärna var tillbaka. Hostan har fått sällskap av rejält halsont, så jag får ställa in mitt besök hos dottern ihop med min mamma imorgon. För att slippa att riskera att smitta min mamma. Onödigt att smitta henne, även om det nog ”bara” är en förkylning.

Jag har inhandlat present till dottern från min mamma, en airfryer. Då får jag en vecka på mig att provlaga några enkla rätter som jag kan skriva upp i dotterns kokbok. Idag ska jag tillaga färskpommes och currykyckling tror jag. Pommes är en favorit hos dottern, men riktigt potatis är att föredra framför fryst pommes tycker jag. Köpte minsta modellen på 1,5 liter för att hon ska kunna tillaga en-två portioner i taget. Men några recept är som sagt bra att hinna prova ut. Så inget ont som inte har något gott med sig!

Så är det nästan alltid. Något illa inträffar, men det leder till något i gott, eller i sämsta fall kunde det illa ha varit så himla mycket värre. Allt handlar om mindset. Men man får gnälla också, det behöver pysa ut. Komma ut i friska luften och återfå andningen. Den viktiga andningen.

Kram 🐘

@TappadIgen Så kan det vara, att du upplever det här som din resa och därför är du ”jag” på forumet i alla lägen. Men jag tror att du har fel där. Din sambo är i allra högsta grad en del av din nyktra resa, som nu leder till en flytt 1/10 och stundande bröllop ❤️ Om du inte hade blivit nykter vet du ju inte hur det hade slutat.

Eller så är det ditt ego som talar? Då kan du behöva träna på att säga ”vi” i alla lägen. Signalera för dig själv och andra att du är en väldigt tydlig del av en tvåsamhet. Även om vi som ”känner” dig via forumet vet det sen tidigare. Jobbigt lång tid till den 1/10 dock. Om jag skulle bestämma mig för att flytta skulle jag vilja börja packa direkt. Jag är så galet otålig när det gäller allt sånt. Har jag bestämt mig vill jag köra - nu.

Kram 🐘

@Soffi skrev:"Jag erkänner, jag skrattade till när jag läste detta. För jag har sällan mått sämre, jo jag minns, jag HAR mått sämre, mycket sämre, men verkligen inte ofta ... Men skrattet fastnade för jag förstår @TappadIgen , du har rätt! Med tanke på vilket forum jag befinner mig på så står jag mycket stadigare än förut."

Tänk så fel jag har tolkat dig när du har skrivit. Jag har förstått att det är skakigt och känslomässigt men ändå haft uppfattningen om att du mår bättre än innan. Så där hade jag misstolkat dig precis :( Jag ber om ursäkt. Jag hade inte förstått att du gick omkring med så mycket ångest. Jag uppfattar det ändå som att du ser att det kommer att bli bättre till slut. Eller är det bara att du förnuftsmässigt vet vad du inte ska göra? Fortsätt att skriva ner dina tankar här och kämpa på. Din väg framåt är kanske väldigt kringelikrokig, men jag hoppas att det känns som att det går framåt i alla fall.