Senaste kommentarerna i forumet

Läst artikeln nu och jag blir verkligen nyfiken på filmen. Funderar på vad jag skulle tycka om den i mitt förra liv, och hur jag ser på den nu med mina nya nyktra glasögon. Längtar efter film på bio ? Sen är jag väldigt förtjust i Mads Mikkelsen också.

Kram ?

Vilken sann glädje att komma in här denna kväll och få ett så fint meddelande @sisyfos och @andra halvlek.
Jag tog ledigt idag, kopplade loss mig. Kände så starkt att nu händer saker som jag behöver tid att förstå. Få gråta, klappa om pappa trots rådande besöksförbud. Det ledsna känns rakt ut sorg, inte farligt.
Återhämta, vila, känna, processa tack, har skrivit in i min lilla anteckningsbok på insidan av. In bröstkorg där jag sparar viktiga saker ?
Kram alla som kämpat sig igenom en till januarivecka. Men när man slutar kämpa med alkoholen känns övriga kämp som. Ja som livet.
Tack också Sisyfos för att du finns här på forumet.❤️

Jobbigt SeKlart. Läste artikeln, intressant. Geggigt filter, ja det är skönt att vara utan det. Jag upplevde en sån period för några år sedan när jag var nykter tack och lov. Hade inte velat ha nåt geggigt filter då, det var nog den jobbigaste perioden i mitt liv och samtidigt den mest levande. Problemet kom sedan. Tror att det är viktigt att återhämta, vila, känna, processa. Jag hann inte det och det var katastrofalt.

Så sköt om dig och var snäll mot dig själv! Jag är så glad att du finns här på forumet!

Stort tack för att du delar med dig av din nyktra resa ??

Verkligen upp och ner, men stadigt åt rätt håll hela tiden. Att lära sig leva med starkare känslor minns jag också som jättetufft, men samtidigt spännande. Och det har lugnat ner sig. Jag har lärt mig att bita mig i tungan när jag blir arg, som var den känsla jag hade svårast att hantera.

Känslan av att vilja stänga av känner jag igen från andras beskrivningar, men jag har inte upplevt det själv. Tröttnar jag på mig själv sätter jag på en ljudbok och lever i en imaginär värld en stund. Jag minns att Torbjörn Åberg pratar om det i sin bok ”Skål ta mig fan”. Att han kan bli lite trött på sig själv, att han alltid har sig själv att släpa runt på liksom. Sina tankar och idéer om hur saker ska vara. Aldrig får den impulsiva, busiga Tobbe komma fram längre.

Men då bör man kanske uppmuntra de sidorna hos sig själv? Våga prova att vara lite busig, om än inte oansvarig som man kan vara som onykter. Jag tror också på att fylla det nyktra livet med trevligheter, så långt det nu går i coronatider. Skapa annan form av guldkant i tillvaron. Yoga är riktigt nice ??

Det finns en bra föreläsning som heter just ”Återfallsprevention” på youtube av Peter Wirbing. Kan jag rekommendera om du inte redan sett den.

Kram ?

Kul med beröm på jobbet! Jag börjar mitt nya på måndag. Kommer absolut inte berätta något om tidigare vanor utan skylla på bilkörning eller nåt om det bli aktuellt.

Jag har startat en ny renovering. Har två gamla fåtöljer som ska slipas och lackas och få ny klädsel. ?

Jag har länge vetat att jag har problematiskt drickande men det var först för drygt 7 månader sedan jag insåg att jag hade ett beroende, jag behövde få ordning på min ekonomi och bestämde mig för att inte dricka på ett tag, det tog inte lång tid innan jag satt och skakade med frossa medans svetten rann.

Jag slutade inte dricka då, men insåg att jag hade ett beroende. Alkholen har med tiden framkallat allt större ångest och mindre glädje. Det tog ytterligare två veckor innan jag låg i sängen, onykter och med sådan extrem ångest att jag inte visste om jag skulle överleva natten. Jag bad till Gud och lovade att förändra mitt liv om jag överlevde natten.

Nästa dag:
Timmarna innan Alkohollinjen öppnade var extremt jobbiga, ångesten, bakfyllan, beslutet att förändra men behöva vänta. Av en total slump ringde en bekant och han var den första som fick veta att jag hade ett beroende, vi talade om arbetet och diverse annat och det var verkligen skönt att inte behöva ta mig igenom de timmarna själv.

Alkohollinjen:
De rekommenderade att jag kontaktade en närliggande beroendemottagningen och det gjorde jag, de meddelande att de hade runt 6 veckors väntetid.

Allting bara kraschade, det var nu eller aldrig. Jag tog mig mod att ringa Beroendeakuten, "Jag vet inte om jag är tillräckligt beroende men jag skulle behöva hjälp". Jag fick komma in direkt.

På Beroendeakuten:
Jag kommer inte ihåg alla detaljer men jag fick träffa läkare och sjuksköterskor, ta puls, blodprover, osv. Jag var orolig för "Delirium tremens", läkaren funderade på att lägga in mig för att hantera abstinensproblemen men kom fram till att jag nog tagit mig igenom de värsta abstinensbesvären två veckor tidigare och att det skulle bli lättare denna gång. Beroendeakuten hade möjlighet att boka in mig på beroendemottagningen som hade 6 veckors väntetid bara några dagar senare. Jag fick några tabletter som jag skulle ta om abstinensen blev för svår och uppmanad att då även komma tillbaks, jag blev sedan hemskickad. På väg hem talade jag med min bror och han var den första i familjen som fick veta att jag hade ett beroende.

På Beroendemottagningen:
Efter initiala samtal fick jag komma in två gånger i veckan för att ta antabus, blåsa och emellanåt ta blodprover. Efter några månader fick jag börja ta antabus hemma och bara komma in för leverproverna.

Första månaden nykter:
Abstinensbesvär och berg- och dalbana.

Månad två:
Jag var väldigt orkeslös och sov dåligt, jag fick Mirtazapin Alternova utskrivet mot alkoholdepression.

Månad tre, fyra & fem:
Dessa var smekmånaderna, mer energi, positiv syn på framtiden, glad att jag lagt alkoholen bakom mig.

Månad sex & sju:
Avtrubbning och förvirring, dom positiva effekterna av nykterhet eller de negativa av alkohol ligger inte lika nära i minnet, det som är kvar är förvirring, känslolöshet, likgiltighet och förvirring. Jag kan öppna besticks-lådan för att ta en sked, jag tar ut ett kniv, stänger lådan och inser att det inte alls är en sked, jag lägger tillbaks den och tar istället ut en gaffel, jag inser att även det inte är en sked och lyckas på tredje försöket få ut en sked. Känslomässigt går det ifrån att ena dagen känna att allt flyter på tills att nästa dag tänka "du är värdelös, ingen kommer älska dig, varför försöker du ens?". Jag träffade igår en sjuksköterska inom psykiatrin och hon nämnde att detta är vanligt, att "smekmånaden var över", om vikten av återfallsprevention för att ta mig igenom de nästkommande 6 månaderna, om att det tar minst ett år innan hjärnan fungerar utan alkohol. Det gav mig hopp om att kämpa vidare.

Detta var en grov sammanfattning vad som har hänt hittills.

Några reflektioner:

* ❤️ till alla inom vården, alla jag hade att göra med var empatiska och professionella. Ingen ifrågasatte mig eller mitt beroende.

* Det fanns så många situationer jag hade svårt att föreställa mig utan alkohol, glad eller ledsen, ensam eller tillsammans, tråkigt eller roligt, alltid skulle det vara alkohol med. Med facit i hand, en del situationer blev bättre utan alkohol och en del situationer blev sämre, men det går alltid utan. Jag går fortfarande på fester där andra dricker, de är inte lika roliga som när jag drack men fortfarande helt ok. Jag går hem när de andra blir odrägligt fulla eller börjar upprepa sig för mycket :) Jag tror att övriga situationer överlag blivit bättre utan. Exempelvis julen blev mycket bättre utan snapsen & julölen!

* Detta forum har varit till mycket hjälp under olika faser i missbruket & nykterheten, jag skriver detta inlägg både i terapeutiskt syfte och i förhoppning att det kan hjälpa någon annan.

* Jag drack vanligtvis 4-6 öl i 7.2% klassen per dag, skötte jobb och livet skapligt. När jag tänkte alkoholmissbruk tänkte jag större mängder eller större påverkan på livet. Vad fel jag hade.

* Ibland saknar jag alkoholen, eller effekten av alkoholen. Att släppa kontrollen, att slappna av, att stänga av hjärnan lite. Det kommer ett par gånger om månaden, "nu hade det varit skönt att bli lite onykter". Jag har anmält mig till en Yoga-kurs. Vi får se om det hjälper, annars får jag testa något annat.

* Jag gick upp i vikt när jag slutade dricka! Jag har haft ett stort sötsug och inte ätit så mycket godis sedan jag var ett barn. Det är enligt sjuksköterskan vanligt att man hittar substitut för belöningssystemet i hjärnan när man slutar dricka, jag frågade givetvis om det kommer vara samma elände om jag får ett sockerberoende och ska ta mig ur det. Lyckligtvis triggar det inte belöningssystemet på samma sätt, inte lika mycket och är ett skonsammare potentiellt beroende för hjärnan. Men jag jobbar på att hålla den biten under kontroll.

Tack för era kommentarer! ? Då är jag inne på samma linje som er, så nu släpper jag det. Vad skulle jag gjort utan mina kompisar här!? Annars så rullar dagarna på och jag har inte så mycket att tillföra här för tillfället. Något jag har reflekterat över är att jag har trivts riktigt bra på jobbet den senaste tiden. Har fått ett mycket bättre driv och är det ” för lugnt” så hittar jag på saker att pyssla med. Tex lär mig något nytt eller gör riktiga djupanalyser av någon gammal surdeg. Det känns bra.

Det kanske beror på att det är lågsäsong på fiskefronten.?

Kram

Jag tror faktiskt att om man har ett stort behov av att berätta för andra så kommer man att prova att göra det helt enkelt...? Sedan får man vara beredd på att reaktionen kanske inte blir den man hoppats på. Det är ju laddat ämne det här med alkoholen. Alla har ju någon sorts relation till den, och det kan ju vara känsligt så klart.

Roligt det gick bra med samtalet. Att du fick beröm. Härligt!?

Kram??

Vila dig och ta saker vartefter när du orkar. Styrka till dig!

Hoppas allt är väl med dig..Skulle vara fint att höra ifrån dig..Varm kram..???

Jag vill möta livet vapenlös. Jag var tvungen att googla fram dikten den kom ifrån. Boye var definitivt något enastående. Det senaste i skönlitterär väg jag har läst klart är nog just Kallocain.

Jag kan väl också känna som du att jag egentligen inte har några jättemotgångar. Alltså, livets förgänglighet drabbar ju alla såklart, på olika sätt, men jag kan inte tänka mig att jag är i närheten av de hårdast drabbade.

Jag har väl kommit till en något ledsam insikt idag. Jag kan egentligen inte diskutera frågor med min far. Jag menar att jag har gjort försök att diskutera lite olika saker då och då, men ofta upptäcker jag att när jag har försökt göra en poäng av något så säger han något tillbaka till mig om får mig att tänka att min poäng har gått förlorad. Det är som att han har ett helt annat sätt att tänka på, men det tycks bara vara jag som märker det, för jag får ofta intrycket av att han känner att han ger mig medhåll i något, när han inte gör det. Jag försöker hitta en bra analogi för problemet, men kommer inte på något.

Jag oroar mig också för hans drickande. Han kommer väl inte upp i några mängder per tillfälle nu, pensionär som han är. Men mängden över tid känns inte hållbar, även om jag inte vet exakt hur mycket det är. Men det är Corona-tider och han känner såklart av ensamheten.

Jag har delat med mig på AA möten om vissa saker, som jag tyckte passade där och då..Jag har även märkt att för vissa människor jag känner har jag berättat mycket saker för att dom ska begripa hur jag och ex-sambon verkligen hade det..Tagit dom sämre historierna..Flera vänner har undrat, om det verkligen var så illa? Men till övriga arbetskamrater och chefer, känner jag inget behov att berätta om mitt drickande..Har fått för mig att det skulle kunna vara dåligt i vissa sammanhang..Folk har många gånger förutfattade meningar, och många gillar att prata om andras tillkortakommanden..Men absolut är det upp till var och en..Men har man väl sagt något kan man inte ta tillbaka det sen..Min nära chef vet ju om hur länge jag varit nykter, eftersom det var henne jag hade samtal med den gången jag slutade dricka..Dessutom har hon jobbat som missbrukshandläggare, så hon är ju lite ”specialist” Jag frågade henne då för 5 år sen om hon skulle säga något till min nya chef? Hon tyckte inte det behövdes då.Och inte efteråt heller...Som sagt Torn, gör som du vill, men du kan aldrig ta tillbaka det i så fall..AA har inte rätt i alla sina ”regler”. Kram på dig ”Storfeskarn”..???

Såå bra länk! Fick flera aha-upplevelser. Även om man vet om en hel del hjälper det att höra saker formuleras som man snuddat vid. Som tex att dricka alkohol ger känsla av att kapsla in tiden och vara exakt här och nu - den har jag funderat så mycket på. Alla säger att man får så mycket tid över när man är nykter. För mig har det varit exakt tvärt om. Helgerna rasar förbi, måndagen kommer på en gång. Förut kunde jag gå in i min bubbla och ha en lång härlig fredag- och lördagskväll men en massa trevliga tankar och lättsamma känslor. Och känslan att vad som helst kunde hända, även om jag satt hemma i soffan.

Hjälper att se att jag lurade min hjärna och att det finns andra sätt. Så tack så mycket!

Perioder då jag inte väger mig alls så är det för att jag stoppar huvudet i sanden. Precis som jag gjorde med alkoholen! När jag upplever mig själv ha hyfsad koll på mat och motion så väger jag mig gärna varje vecka ? Framgång föder framgång även där för min del. Det finns liksom ingen risk what so ever för att jag skulle väga ohälsosamt lite. Jag har alldeles för många ohälsosamma kilon att ta av.

Jag frågade min äldsta dotter en gång om hon under sin uppväxt hade blivit negativt påverkad av mina ständiga vikt- och motionsprojekt. Man har ju hört att våra ungdomar påverkas mer av sina mammor egentligen än av omgivningen. (Även om jag tror att sjuklig vikthets bottnar mer i ångest och dålig självkänsla egentligen.)

Dottern svarade i alla fall: ”Nä, mamma. Tvärtom. Jag har ju på nära håll sett hur du sliter med det, och hur mycket bättre du mår när du tränar regelbundet och äter bra mat. Du har snarare varit en förebild för mig - för du skiter inte i det som så många andra gör. Du fortsätter kämpa, du ger inte upp.”

Och nu ser jag ju hur dottern och hennes kille gör små ryck med både mat och träning med jämna mellanrum - för att de inte ska bli sjukligt överviktiga. Dotterns kille har dessutom tränat massor inför mönstringen i höstas, och själv kämpar hon med att få till en sund livsstil i kombo med sina hemmastudier som pågått ett år. Hon använder kalori-app i perioder och tränar yoga och promenerar raskt. Hon svälter sig absolut inte, men hon har koll på ”intäkter” och ”utgifter” och låter inte vikten skena iväg. Det är sunt tycker jag, hon är klok som en bok min dotter ❤️

Kram ?

Pratade just med en kompis som sa exakt samma sak. Hon ser till att gå ned några kilo innan hon väger sig. Sedan är det liksom grönt. Intressant att läsa om din relation till vågen Se klart. Får se hur min relation blir. Just nu står vågen i ett hörn, nästan som i ett skamhörn. Kommer inte se på den förrän tidigast efter kickoffen i morgon. Ska fundera på din analys med koppling till alkoholen. Gillar den och tror den innehåller en hel del även för mig att fundera över.

Kram!

Vi hade inte våg hemma när döttrarna var tonåringar men det spelar kanske ingen roll, i det stora hela.
För mig är vågen:
1. ”Jag går ner några kilo först, sen kan jag börja väga mig” (tänk städa innan städhjälp)
2. När jag är kompis med vikt, kropp och träning så väger jag mig varje vecka och tänker till om jag går upp mer än två kilo.
3. När jag inte väger mig på lång tid och ställer vågen på okänd plats är det för att jag inte orkar inse att jag behöver ta tag i mina vanor.

På sätt och vis tycker jag den fasen påminner mig om drickandet. Jag slutar också titta ordentligt på min kropp i spegeln. Något som jag vill! Se på mig själv och känna mig glad för att jag är stark, behöver inte vara tjusig- men se klart ?
Så vågen kan för mig vara - kanske låter det konstigt- som ett sätt att vara i verkligheten. Inte i något ”sen” eller ”orkar inte ta itu med”.
Just nu väger jag mig ofta och skriver ner i kalendern. Helt ok med det och noll stress över vikten. På lång sikt kommer nyktra livet speglas där, men allra viktigast är ju lättare tankar, liv. Finns ingen sån våg men den har jag på insidan.
Kram.

Tack för kramen @andrahalvlek den bär jag med mig idag. ??

Packat upp den, konstaterat att den lyser och ställt undan den. I morgon har jag avsparksmöte med mattanten. Glömde fråga henne sist om behovet av våg men sedan tänkte jag att jag nog vill ha det för min egen skull. Har aldrig ägt en egen våg av principiella skäl (tycker inte om kroppsfixering och vikthets). Men nu när det börjar närma sig medicinska skäl kan en våg vara på sin plats. Funderar på om detta projekt ska generera vinsug. Kommit fram till att jag inte tror det men märker att jag har det lite i bakhuvudet. De där "ta det lugnt nu så det inte blir bakslag med vinet" tankarna. För att inte prata om snuset...

Varafrisk, du tar också dina steg och Se klart, tack för era ord!

Kram!

”Leva mer gäller livets alla skeden.” De orden bär jag med mig idag.

Kram ?

Jag har kommit att tänka på Karin Boyes poesi då och då den senaste månaden. Inte strofen om den mätta dagen, eller ont när kroppar brister.
Utan orden; jag vill möta livet vapenlös. Betyder något nytt för mig som nykter. Att vara avklädd inför livets utmaningar, våga leva, leva modigt. Och då tänker jag inte på off-pist skidåkning.
Att orka, våga, vara i livet är stort för mig. Det var väldigt svårt att kombinera med heavy rödvins-pimplande. Jag har en stor lyx i mitt liv och det är en grundtillit, att trots livets krängande, så är det goda starkare. Jag har också haft den enorma lyxen att ånnu inte drabbats av personliga katastrofer utöver vad som är väntat genom livet.
Så jag vet att jag talar lite från min Marie Antoinette-utsikt, sett till friska barn, hem och värme och mat varje dag. Det underlättar för tilliten att kunna växa. Inte desto mindre finns en förpliktelse. Att leva sitt liv med någon sorts allvar och mycket skoj. Där har alkoholen ingen plats.

Snö och dystra besked och snart en tur till sjukhus för möte med läkare. Livet livet.
Jag läste en mycket intressant intervju idag med regissören Thomas Vinterberg (ni vet han med Festen) som kommer med en ny ”alkoholstinn succékomedi” En runda till. Det var tänkvärd läsning för oss som funderar kring detta med alkoholen som hjälpt oss att glömma, att lätta, att få förlora oss en stund. Slutsatserna handlar om att leva mer. Läs gärna, DN idag.
Min egen längtan efter alkohol en sån här dag är obefintlig. Känns mardrömslikt att gå igenom tuffa perioder med det geggiga filtret över alla känslor. Leva mer gäller alla livets skeden. Kram på er. ??

Hopp och längtan- gemensam sak som vi människor är beroende av.
Jag läste hopp i ditt senaste inlägg. Att du förflyttar dig, att processen pågår. Så länge är vi på den säkra sidan! Kram ?

Tack Se klart för din input, även om det var Tröttiz som ställde frågan så uppskattade jag att få ta del av det :)

Min app har en funktion, som man kan ställa in, där jag får en notifikation en gång om dagen med något kortare tänkvärt, oftast under minuten långt. Funktionen heter "Take a moment" och är en bra sak tycker jag då jag blir påmind samt fundera på något nytt. Jag kan inte alltid ta den direkt när den kommer, men lyssnar så snart jag kan. I alla fall, idag var den inne på vad jag avslutade med igår så jag tänkte dela med mig av det. Det är dock på engelska och jag har manuellt transkriberat.

Wherever you are hoping to get to, in life, the quality of the journey must be more important than those fleeting moments when you actually seem to arrive at your destination. Because most of your life is the journey. Most of your life is a process of solving problems. It is not, and never will be, the condition of basking in the absence of all problems. You will always have something to do. So, the frame of mind in which you do these things, will determine the quality of your life. Above all, there is one mistake you cannot afford to make. You can't wait until you solve your problems to be happy.

Ni är de enda som vet sanningen. Finns ingen anledning att berätta för någon annan exakt hur illa det varit. Det är historia. Det enda jag säger om folk undrar är att jag äntligen har insett hur mycket alkoholen har påverkat min psykiska ohälsa negativt, och därför har jag slutat dricka. Thats it. Och det är helt sant.

Kram ?

Minns för ja..snart tre år sedan..en kollega till mig..skulle cykla till Paris för att stötta Barncancerfonden...ett projekt som pågår varje år...tja kanske inte i Coronatider men iaf. Min kollega hade en ganska kraftig övervikt. Hen sa att fast hen tränade som en tok, cyklade som en galning så hände absolut inget på vågen. Det hände inget på vågen förrän den dagen hen började ända på sina matvanor..och nu har hen nog gått ner 25-30 kg. Hen är en mycket bestämd person så jag tänker hon kommer att lyckas att nå den vikt hon vill ha för att må bra.

Så jag tänker att det hör ihop...matvanor och träning...och med stigande ålder så är det ju lättare att gå upp i vikt pga flera olika anledningar...men jag tänker att du kommer nå dit du vill...du är så beslutsam..du tar det i din takt...du möter på fällor...du förskönar inget...men du går vidare. Så glad för din skull!

Kram:)