Senaste kommentarerna i forumet

Se klart..dina inlägg är så fina...ger mig liksom hopp...och ger mig en längtan...att så vill jag ha...den lugna morgonen med det goda kaffet...och det är ju faktiskt något som jag kan fixa till!

När du skriver att du hoppas på inga samtal från sjukhus under natten....ibland har jag undrat..varför får man alla telefonsamtal under natten....eller mycket tidig morgon? När det gäller mina föräldrar, min syster och min svärfar så har man ringt under morgontimmarna..att nu är det bråttom eller hen är redan död. För att inte tala om när man ringt fr polisen för att berätta att min dotter är på sjukhuset för alkholförgiftning...eller som för fem år sedan när hon var endast 17 år...hade dragit iväg över 20 mil bort. Min man och jag klev upp kl två på natten...det var dimma och 20 minusgrader...usch ja...telefonsamtal på natten är tunga.

Önskar dig en fin torsdag!

Kram:)

Jag har ju bara lite nyktra dagar här och där...och jag ser mönster i mitt beteende...och jag kan tänka...men så här tänkte du även för ett år sedan och inte har du kommit längre. Jag tänker att det finns mycket man kan ha gjort annorlunda..både bättre och sämre....och visst ångrar jag saker och visst ältar jag saker. Jag tänker även att jag själv har ett ansvar för mitt liv...jag kan inte skylla på någon annan ...men om man fastnar i att ångra och att älta då kommer man ju inte framåt...och då är ju risken stor att man fastnar där man är.

Ang att berätta för chefen så tänker jag som Charlie70.

Har ju inte varit nykter 5+ år som du vet men några tankar från mig i alla fall. Jag tycker absolut inte att du måste berätta hur illa det varit för just chefen. Däremot har jag själv mått bra av att ha en eller ett par nära mig som jag berättat om det för. Vem det är, det bestämmer man själv.

Kram!

Jag hade medarbetarsamtal med min chef i går och då kom vi in på att jag inte dricker alkohol. Det känns ju helt naturligt för mig numera att prata om detta så det var inte mer med det. Förutom att att chefen bliv lite avundsjuk.? Men jag funderar på en sak, han har inte (vad jag tror i alla fall) vetat om hur illa det faktiskt var med mitt drickande, och jag känner inte något behov av att berätta om det.

Är det något man ”bör” göra för att må bra i förlängningen tro? Vad säger ni som har varit nyktra en längre tid, typ 5 år+? Enligt AA tex verkar ju detta vara viktigt.

Det känns väldigt viktigt för mig att stå för att jag inte dricker, och har absolut inget behov av att dölja detta, men jag har inget behov av att berätta hur mycket jag drack.

Jaja, det märker jag väl om jag skulle få behov att berätta om detta i framtiden. För övrigt var samtalet jättebra och chefen var riktigt nöjd med mina prestationer på jobbet.

Ha en bra dag! ?

Jag har förstått att återfallen får man räkna med, men att det gäller att snabbt komma upp på banan igen. Men att dessimellan inte bara går på vita knogar är en förutsättning för tvåsamhet. Min (ex) man är nykter nu, men är bara hemma i huset själv, pga av ryggskada. Inget jobb, inga nära vänner, inge familj samt att han går inte på AA längre. Så jag lurar nog bara mig själv. Hade han velat tagit ansvar för oss så hade det nog varit annorlunda, för jag har så svårt att släppa det förflutna, kaoset och gröten. Jag tror jag ger näring i missbruket med mitt medberoende, fixa, trixa, bjuda in på middag och gemenskapen till mina barn för jag tycker så synd om honom i sin ensamhet. Nu är det sälja huset projekt, han bryr sig inte, sitter i orubbat bo och gör inget.

Vakna innan man måste hör inte till vanligheterna. Men det blev så i dag. Jag är ju en sån som inte finner någon funktion att snooza, är man vaken så går man upp. Jag blir blixtvaken liksom, precis tvärt emot alla ? såklart, jag älskar ju att vara annorlunda ?

Ska ha två av mina vänner som ska komma hit nästa fredag. Vi har inte gjort nästan något sånt pga. Pandemin men nu var vi tvungna. Vi ska äta, prata och dricka. Fast jag kommer dricka A-fritt, har inte sagt det än utan tar det när de kommer. Men de vet iof. att jag inte ska dricka pga. Medicinerna. Men jag tror i ärlighetens dag att man kan dricka ett glas utan att det är farligt med medicinen. Men det spelar ingen roll, jag ska inte dricka och om någon ifrågasätter (som jag inte tror då de inte är såna människor som bryr sig), så säger jag bara att jag lyder doktorns order ☺️ Vilket iof är sant också. Så jag är inte orolig.

Ska köpa ett gott Rosé som jag faktiskt hittade i matbutiken. Får ingen längtan efter ruset alls, men det känns lite festligare med bubbligt vin än något annat. Man är mer med på riktigt. Köpte det till nyår.

Fortfarande lycklig och soooo over A. Kan inte tänka mig att vi någonsin kan bli kompisar igen. Yeah!

Jag har under året som gått verkligen funderar mycket över tro och veta- om andlighet och nån sorts närvaro i det som är nu.
På så vis har mitt sinne, närvaro och kanske också nån sorts tro eller möjligen tillit blivit viktigare i mitt liv. Jag har inte som på AA kapitulerar inför den högre makten. Men på sätt och vis har jag kanske det? Någon typ av kapitulation kan jag nog känna- och egentligen betyder det ju att liksom ge sig. Och det har jag gjort.
Jag läser ibland trådar här där jag riktigt kan höra hur less personen är. Less och trött på att vara bakis, vara glömsk, inte här.
Jag var nog också väldigt less. Less på att alkoholen inte höll vad den lovade.
Det finns några stunde och tillfällen som varit extra betydelsefulla och som jag sparat men ganska långt bak i huvudet. Däremot kan jag när jag vill gå tillbaka dit och känna lugnet som liksom höll i mitt beslut den första tiden.
Är det något jag känner mig frälst av så är det alla här på forumet. Jag, andra hslvlek, torn och ett litet gäng till har hållit ihop, hejat på varandra. Ja det är bortom nykterheten i sig, en ynnest.
Att hjälpas åt när det är kämpigt eller livet bara krisar lite smått.
Det har varit- och är- stort.
Kan ju skriva hur långt som helst ? men nöjer mig nu.
Kram.

Nykter här med ☺️ ?

Tröttiz: Jag har alltid svårt för att förklara kort och koncist, men jag får ge det ett försök. Jag borde kanske lagt av tidigare. Jag hade ett beroende och hade mått bra av att sluta tidigare egentligen. Hade det inte varit för alkoholdjävulen så hade jag ju slutat utan problem tidigare. Men beroendet blev bara värre och till sist tog jag mig ur det. Egentligen var det väl inte en självklarhet att jag skulle komma segrande ur striden. Jag förstår att inte alla gör det, men så blev det och det är jag glad för.

Andrahalvlek: Du förklarar det väldigt bra. Här är det nog inte som tvivlar på din trovärdighet!

Torn: Ja, tack. Det känns väl som att jag är där nu :)

Med det sagt. Jag har märkt att jag har jagat tid nykter på något vis, alltså att jag har önskat att tiden ska gå så att jag har ännu en månad etc. Jag har sett fram emot min 6-månaders dag t.ex, men nu känner jag väl mer att man får ju passa på att njuta av livet där man är också. Det är ju lätt att hamna i den fällan annars att man alltid ser fram emot nästa mål och när det väl är uppnått, njuta av den förgängliga lyckan innan nästa mål övertar fokus.

Så brukar man säga. I ditt fall blir det snarare ”I nöden prövas övertygelsen”. Och den stod pall, grattis till det!

Skönt att du har fått en diagnos, och vissa diagnoser kräver verkligen medicin. Kan inte jättemycket om diagnosen bipolär, men så mycket vet jag att du nu kommer att bli mycket lugnare generellt.

Du kan få två boktips av mig, av två personer som har samma diagnos: ”Så som jag minns det” av Mikael Persbrandt och ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” av Ann Heberlein.

Den sistnämnda kan du vänta med tills du känner dig riktigt stabil. Boken är mer eller mindre skriven under ett skov som övergår från mani till svår depression och kollaps.

Kram ?

Januari har varit tumult. Jag har tvingats ur mina rutiner och prövats med nya utmaningar. Till en början har jag känt mig arg och orättvist behandlad av livet. Egentligen ganska tramsigt att känna så för det är i grunden bara en väldigt seg förkylning som inte gett sig på 4 veckor men det hindrar ändå mig att göra det jag vill och brukar. Har försökt och försökt om igen att komma tillbaka i hjulspåren och fortsätta rutin och träning där den var innan jul men har fått inse varje gång att min kropp inte är återställd och att gå runt och hosta på gymmet är dessutom högst olämpligt.

Det senaste har jag ändå inte kunnat låta bli att tänka att detta kanske var en ny prövning som var meningen. Jag har varit beroende av min träning under ett års tid, den har burit upp det mesta. Stunden var kanske kommen när det var dags att detta prövades och jag fick känna hur jag klarar mig utan att kunna följa mina rutiner till punkt och pricka.
Det har varit tufft, jag har varit frustrerad, rastlös och förvirrad under flera veckor som en person som plötsligt tappat både karta och kompass, men saker har börjat hända, det verkar sakta men säkert stabilisera sig.
Stressen som funnits med mig hela tiden, för att missa ett träningspass, att prestera sämre än vanligt, att inte följa schemat till punkt och pricka, har sakta börjat lägga sig.
Rädslan för att tappa allt och paralyserad falla ner i soffan igen med ett glas och självömkan är roten i stressen, det vet jag. Men jag både känner och förstår nu att mitt nya liv är ingen nyfunnen plötslig ide längre, ett tillfälligt projekt som blivit till en mani där allt annat är släppt åt sidan och tillslut kommer krascha. Efter ett år sitter träningen och nya rutiner djupare rotad i vardagen, inflätad med andra sysslor, helt enkelt en ny livsstil. De rutiner jag har idag är inte längre ett undantag som tillfälligt brutit det vanliga mönstret av att sitta hemma i soffan och deppa. Inaktiviteten som jag tvingats till nu genom sjukdom är nu det tillfälliga och så snart hindret är borta så kommer det vanliga rutinerna tillbaka. Kroppen dras tillbaka till sina trygga hjulspår.

Imorgon är mitt sista samtal hos min psykolog på vårdcentralen. Mycket har hänt på den biten också som jag inte pratat om. I november blev min utredning på Vuxenpsykiatriska mottagningen klar och jag har påbörjat en ny medicinering för Bipolär sjukdom typ 2...... Än så länge bara i början av en lång upptrappningsfas som håller på i 2 månader men det är med skräckblandad förtjusning som jag funderar på hur det kommer påverka mitt mående. Jag är alltså inte "släppt i det fria" utan bara i händerna på en ny mottagning men det känns ändå lite som att den senaste tidens utmaning har varit den sista tentan för att nu lämna en instans och gå vidare.

Ja TI det fanns verkligen inte på kartan att ett liv helt utan alkohol kunde bli så här bra. Jag har märkt att du också har kommit in i den här 6- månaders fasen nu, det ser jag på hur du skriver.? När jag nu tänker tillbaka på hur det var för mig runt 3 månaders nykterhet, så inser jag att man var ju knappt ” torr bakom öronen” då. Det är därför jag tycker det är så tråkigt att en del tror att dom är klara med nykterhetsarbetet då, och slappnar av.

Tröttiz, Du får läsa igenom min tråd, så hittar du svaret.? Det blir för långt för mig att beskriva här. Men vi har haft olika bottnar och förutsättningar. Det som vi har gemensamt är att forumet har varit extremt viktigt för oss, och vi har varit väldigt aktiva med att skriva och läsa här.

Lite kort om varför just jag fick nog. Jag insåg vad som skulle hända om jag fortsatte dricka. Förlora mina barn, förlora min fru, förlora mitt jobb. Och viktigast av allt, förlora mitt liv. Det ville jag inte, därför slutade jag dricka.

/Torn

Jag var inte säker alls på hur länge jag skulle vara nykter när jag blev nykter. Jag har verkligen bara tagit beslut en månad i taget. Den drivkraft som var drivande för mig var nyfikenhet. Hur skulle livet bli utan alkohol?

Jag kunde som du TI inte tidigare tänka mig ett liv helt utan alkohol. Jag planerade att vara vit ett tag och sedan dricka kontrollerat. Det var tanken, men jag trodde knappt inte på det själv. Sen förstod jag när jag läste här på forumet att dricka kontrollerat är väldigt svårt när beroendet väl har uppstått. Snudd på omöjligt tror jag. Och jag är ingen gambler, jag vill verkligen inte riskera min nykterhet.

För varje nykter månad som gick blev jag mer och mer anti alkohol. Så jävla mycket som alkoholen fördärvar - för individen, familjer och samhället. För att företag ska tjäna pengar på oss! Den skatten som dras in täcker inte ens en bråkdel av alla alkoholrelaterade skador. En hel generation håller delvis på och super och knarkar sönder sin framtid, vi borde alla vara jättebekymrade över det. De som är unga nu ska betala våra pensioner sen. Med vilken utbildning i ryggen då?

Idag förstår jag inte alls varför jag skulle vilja dricka. Varför skulle jag vilja äventyra känslan av att vara grundglad och grundnöjd? För att dricka gott? Det finns goda alkoholfria alternativ typ överallt. För att bli lite dum i huvudet och göra saker som jag ångrar? Nej tack.

Det är ingen mänsklig rättighet att dricka alkohol. Jag har druckit mig till ett beroende, och nu tar jag konsekvensen av det. Och jag kommer att stå på barrikaderna så småningom, jag känner det på mig. Jag ska bara ha lite mer nykter tid i ryggen först, för trovärdighetens skull.

Till Tröttiz: Jag fick nog när nackdelarna övervägde fördelarna. När jag inte ens en liten stund blev glad och nöjd av vinet utan bara kände mig jagad att hinka i mig mer och mer. När jag märkte att min tolerans hade ökat enormt, och jag fick minnesluckor nästan varje gång, och enorm ångest till följd av det. Då fick jag nog.

Kram ?

TappadIgen, Seklart, Torn och Andrahalvlek. Vad var det som gjorde att ni till slut tänkte att nu får det vara slut med alkoholen?
Så skönt att ni jobbat er bort från ett destruktivt leverne.
Må så gott.
? Kram.

Det verkar ju som att alla ni, Se klart, Torn och Andrahalvlek alla känner något liknande.

På ett sätt känns det ju som att vi har ett eget litet hörn här i Alkoholhjälpen. Vi som redan är frälsta. Jag vet inte hur många av de som fortfarande är i förändringsstadiet som läser detta, men jag tänker att en sak vi kan bidra med är just att det kommer bli bättre. Alla har såklart inte exakt samma erfarenhet, men speciellt en förändring har skett hos mig som jag inte trodde var möjlig.

För ett år sen hade tanken på ett liv utan alkohol framkallat ångestkänslor för mig. Det hade känts å omöjligt! Det där med guldkant och allt. Men idag är jag så otroligt nöjd med det. Men jag vet inte vad jag hade tänkt om jag hade suttit här för ett år sen och läst de frälsta skriva om detta. Jag hade förmodligen tänkt "De fattar nog inte vad alkoholen betyder för mig. Det där funkar inte för mig. Mitt liv kommer bli tråkigt". Jag hade nog inte kunna ta in att de frälsta skulle ha varit i samma situation som jag var i. Helt omöjligt, hade jag nog tänkt.

Men jag lovar! Jag var verkligen i den situationen. Jag tror att ni andra frälsta också kände att tanken på ett liv utan alkohol var skrämmande innan det blev av, som du säger Se klart, man är ju verkligen inte alltid på topp, och alla andra problem man har finns ju fortfarande kvar, såklart.

Inte inne här så mycket just nu. Fokuserar mycket på livet och att försöka må bra. Tänker nästan inget på alkohol alls pga av antabus därför har jag nog inte behovet att vara här så mycket.

Har inte hört något om utredningen från socialen än. Känns som jag fortfarande har mycket jag har att ta tag i som jag inte orkar.

Ville bara ni ska veta att jag fortfarande håller mig nykter. ❤

Jag glömmer att gå in här, det är mycket stress just nu, den perioden på året som är stressigast men roligast på mitt jobb. Det slutar lite svårt 15 februari.

Skulle vilja orka vara inne och stötta andra, ska försöka, men just nu är prio ett vila när jag kommer åt det.

Förresten, fortfarande nykter, har inte tänkt på alkohol sen jag gick in här sist.

Mår så oförskämt bra, så innerligt lycklig - och inget har egentligen förändrats. Jo, jag äter medicin som gör mig ”normalare” och jag spolar kröken ?

... men vill skriva lite varje kväll.
Idag hade jag apropå det tagit en sömntablett om jag inte var inne på cold turkey. Jag blir otålig, vet att sömnen kräver lite... nedvarvning, en podd.
En mixad grill till dag var det här. Dystert med pappa just nu. Dystert med Norén också, (inga jämförelser i övrigt.) Men också bra möten, och hämt av småbarn och lagade middag här hemma som renderade ”topp 3 i livet mormor”. En timmes prat med mamma, på ett sätt är hennes liv väldigt begränsat men hon har tusen vänner med olika skröppel som hon behöver dryfta. Själv är hon ju urpigg, så glad jag är över det mitt i allt.
Sen behövde jag bara ligga på sängen, äta yoghurt med hallon, titta på ett avsnitt, överväga köp av en kjol. (nej) överväga köp av fint gammalt skåp (nej) överväga köp av fin rutig halsduk (eventuellt)
Laddar för morgondagen och hoppas på inga samtal från sjukhus inatt. Sov gott! ?

Glädje att läsa ditt inlägg ?
Nä- att vi är här- iallafall just nu känns ibland som ett mindre mirakel men precis som du skriver är det ju något som måste klicka som ett kodlås inombords för att man (jag) skulle förstå att det är ett åtagande- i sig själv- som gäller.
Vilken turbofart du verkar ha, hoppas du hittar lite lugn och vila också! Kram Jullan ?

Ja för mig var 6-7 månader en tid av mer; lugn men kände mig också mer grundglad. Tycker nog inte att något kring att vara nykter har varit jobbigt efter det, och livet blir i grunden rikare och mer; ja mer skiftningar i närvaron.
Jag är verkligen inte alltid på topp men varje dag händer det saker som gör att jag känner mig ofattbart glad och lyckligt lottad- att jag är en sån som inte dricker.
Kram.

Håller med, just vid 6 månader var det något extra som hände. Svårt att förklara vad egentligen, men jag mådde ännu bättre from då på något sätt. Och det slutade inte där utan jag forsätter att utvecklas känns det som. Faktiskt så kan jag inte komma på något som har blivit sämre fram till nu, bara bättre.?

Vi får se vad år 2 har att erbjuda, är det möjligt att må ännu bättre??

Det händer verkligen något med grundkänsloläget vid 6 månader. Du är väl där snart? Jag har precis samma upplevelse. Det känns inte som jag rubbas så lätt helt enkelt. Jag står stadigare. Shit happens, bring it on. Det är också skönt att slippa alltför tvära kast i känslolivet, mina ilskna utbrott saknar jag inte ett dugg. Idag kan jag nog bli arg på ett mer konstruktivt sätt tror jag. Jag är mer modig också tror jag, vågar ta konflikter om jag anser att det krävs. Vågar vara lite obekväm.

Det är nog jättesvårt att utröna vad som är hönan och ägget, men nykterheten är ju liksom grunden till alla förändringar vi har gjort, som i sin tur gjort att vi mår bättre. Vem saknar alkohol när man kan må så här bra? På ett sätt är jag tacksam för att jag haft alkoholproblem, så jag fick uppleva den här förändringen. Det gör nog att jag värdesätter den mer och kommer göra allt som står i min makt att bibehålla och utveckla mitt mående ännu mer. År två händer det ännu mer grejer har jag hört!

Kram ?

Ja livets efterrätt brukar folk säga Torn och det kan jag hålla med om. Nu pluggar jag för fullt på min näst sista hs kurs, sen blir det lite mer egentid. Nu är det skola, jobb, barn och barnbarn och så gubben sådär sent på kvällskvisten när vi båda svimmar av trötthet . Inte helt optimalt, men det får vi ta igen snart. Nu slinker jag strax in i 9 månaders nykterhet. Egentligen imorgon, men jag har ju löftet 24 timmar framåt. Hur detta gått till är ett rent under, inte helt ett under kanske. Jag har fått hjälp på vägen, av er o amottagningen, samt att jag jobbat en hel del med mitt nya jag, eller rättare sagt, mitt riktiga jag. Prova nykterheten, det kan aldrig bli fel. Kramar till alla som behöver

Jag kanske inte har kommit upp i Torn-nivåer men jag upplever att det finns mer av en grund-glädje där i botten. Jag misstänker att nykterheten har en stor del av det, då jag ju börjar närma mig 6 månader, men jag tror att meditationen gör mycket också. Dock har jag väl börjat meditera mycket mer regelbundet just tack vare att jag hållt mig nykter och mina försök att få till bättre vanor som också hjälper till, har jag väl även också att tacka nykterheten för.

Det betyder inte att allt är perfekt, eller att jag är glad hela tiden. Motgångar i livet och dåliga dagar har man ju oavsett. Men jag känner en större grundtrygghet på något sätt. Jag känner inte att jag så lätt kommer ur balans som jag tidigare skulle ha gjort. Nu är ju det här baserat på den senaste tiden enbart så det skulle ju kunna vara en temporär formtopp som jag hade haft oavsett. Jag hade ju min panikångest-peak efter 50 dagar som nykter och det är ju nu endast 120 dagar sen. Men ohanterlig ångest känns numer väldigt avlägsen på något sätt, så det känns inte tillfälligt i alla fall.

det är bara en person som vet hur jag har det. Jag tar en dag i taget. Så länge jag inte tar första glaset går det bra. Igår gick jag en långpromenad efter jobbet, ringde en vän och pratade om allt möjligt, Det kändes bra. Tänker att jag ska vara stark idag, Jag har en positiv känsla i kroppen, Ha en fin dag alla som kämpar,
Kram!