Senaste kommentarerna i forumet

Jag trodde jag skulle kunna leva med hemligheten o vetskapen. Fortsätta leva på, eftersom ingenting utåt sett är förändrat. Men de senaste dagarna har jag tappat så enormt mycket energi. Orkar liksom inget, tar inte tag i vissa måsten jag verkligen behöver för att saker inte ska hopa sig senare. På yogan igår morse kände jag att jag måste prata med honom, men sedan var jag så trött, låg, kraftlös, liksom oskyddad.
Vad jag är rädd för är att det ska bli en jobbig konflikt, gräl. Vi har inte mycket sådant, men i mitt förra äktenskap var det mycket. Han har också ett flyktbeteende när han känner sig trängd o blir tyst. Och tystnaden äter mig. Vi kommer ju ingenvart då, och jag måste vara den som drar samtalet. Jag är orolig att skulden kommer vridas mot mig, att jag har gjort något fel. Snokat. Räknat flaskor, skrivit upp. Gått bakom ryggen. Jag säger till mig själv hela tiden att det är inte jag som skapat detta, jag har bara av en slump upptäckt det men inte vågat komma ut med det.
Men jag måste säga något. Det får bära eller brista. Måste våga.
Hittade gårdagens halvfulla flaska tom idag. Alltså 4 flaskor totalt förra veckan. Varje kväll/natt något.

Tack @Lyckan65 ! 😃💕

@Se klart Jag misstänker att det blir en väldigt stor grej hos oss i höst också. Jag har alltid tyckt att det är okej att jobba i kontorslandskap. Man får tänka på hur man klumpar ihop folk bara, det krävs viss disciplin att använda samtalsrummen etc.

Nu när jag har jobbat hemifrån har jag haft lugn och ro, så kontrasten när jag återgick till kontoret blev jättestor. Till och med jag hade problem att vänja mig vid alla röster. Men jag hade en positiv inställning och insikt om att det handlar om tillvänjning. Vi har en massa medarbetare som var totalt anti kontorslandskap innan corona - vi lär få släpa dem till jobbet. Och när de väl kommer dit kommer de att driva varandra halvt till vansinne genom att störa varandra och irritera sig på varandra. Suck.

Givetvis ska vi ha regler och jag tror vi landar på att en dag per vecka hemifrånarbete är okej även framöver, och att det ska förankras hos närmaste chef. Och att det måste fungera med verksamheten förstås. På vissa tjänster funkar det inte på alls. Vi har dessutom under corona passat på att möblera om rejält så de allra flesta måste bo in sig på nya platser.

Vad det gäller att jobba ihop med närmaste kollegan ska jag nog ta det väldigt lugnt. Jag glider med ett tag, planerar för de förändringar jag vill göra, presenterar dem för henne och ber om feedback. Sen tar jag beslut. Och hon får gilla läget. Men skynda långsamt är nog bästa strategin.

På ett sätt var det bra att hon igår fick veta hur jag tänkte om att vi ska jobba ihop rent fysiskt också. Nu får hon smälta det i lugn och ro, fundera över sin egen starka reaktion. Känner jag henne rätt så har hon sjukt dåligt samvete för att hon så tydligt totaldissade mitt förslag. Lite gott åt henne faktiskt.

Men det var ändock onödigt att förpesta festen med jobbtjafs. Träffar man kollegor privat är det privatpersonen man vill lära känna och umgås med. Kollegan som bad om ledigt under festen är inte plättlätt annars heller. Hon tillhör den lättkränkta sorten som börjar gråta vid minsta tillsägelse. Hon upplever till och med att hon blir tillsagd utan att man ens sagt ett ord. Där måste jag hold my horses och absolut inte blotta minsta lilla irritation. Att bli tyst i det läget är bästa vapnet. Och jag hoppas att hon skämdes lite när jag sa ”Det där ska du inte säga till mig nu när jag är ledig”.

Kram 🐘

Åh @andrshalvlek jag fattar. Haft mycket av det du beskriver, särskilt i övergångar mellan olika roller. För det mesta reder det sig lite av sig självt när din höga professionella nivå blir än tydligare. Men jag vet, ibland blir man ledsen. Det är lite ensamt. Man får inte vara en sucker för att alla ska älska en , men det vet du ju.
Vill bara kommentera det här med återgång till kontor eller jobba hemma. Detta är en stor fråga i vårt företag och jag har jobbat med styrgrupp för att ta fram riktlinjer. Åsikterna går så isär att jag tycker att ledning måste företräda en hållning- riktlinjer. Och den måste på något vis inkludera gemensamt arbete, hur ska vi annars kunna utveckla verksamheten- ett arbete vi är mitt uppe i?
Jag håller på dig och peppar gärna när/om det behövs. Du är stark och klok. Det räcker hela vägen. Kram.

@Andrahalvlek Man kommer ju inte överens med alla om allting, så är det ju. Man har inte samma sätt att se på saker och olika sätt att arbeta på. Har man bara en bra inställning så ska ju ändå två olika personligheter kunna arbeta bra tillsammans och kanske till och med ha olikheterna som en komplementerande styrka. Men i det här fallet låter det som att hon sätter sig på tvären och jag lider med dig :( Det enda du kan göra är väl att jobba på och förhoppningsvis kan hon komma att mjukna upp åtminstone något så att det går att se en väg framåt.

Skördehelg, potatis, vinbär, ingen svamp och äpplen som tyvärr är oätliga… men mysigt. Samlat ihop oss lite inför vardagen. Tjugo burkar och flaskor (saft) till höstens middagar och vinterns c-vitaminboost. Min man äger detta område hos oss så jag har mest diskat bunkar idag.
Nu är jag hemma hos min hårtork och plattång, hela jeans och sneakers. Mina fötter har format om sig efter fyra månader i flipflops…
Längtar till och med efter lite nyttig mat och spanar på gymmets grupp-klasser- var så länge sen..
Så himla glad faktiskt att vi så småningom ska få återgå till kontor och längtar så mycket efter att träffa mina kollegor, ett så stort glädjeämne i mitt liv.
Ja den här söndagen får fem plus av mig. Läser nykomlingarnas dag ett, två, tio.
Kämpa, det blir bara bättre. Kram på er!

Ja helt klart högstadiet-känsla @andrahalvlek 🤗 och jag tror inte jag känner av oro utan mer förväntan och att resan fortsätter. Det känns som om nykterheten gett mig chansen att fortsätta utvecklas. Sedan vet jag inte riktigt åt vilket håll det bär, och oros-flasharna får hanteras nyktert. Kram 🌸

@Soffi skrev:"men tänk om jag skulle behöva lära mig fiska också 😱"

🤣 Ja, det hade ju varit ett öde värre än döden! Det märks att du ” scannar” av forumet bra och puttar in i dina morgonkrönikor.😍 Det där med att ha samma intressen är intressant. Min fru är totalt ointresserad av fiske, och säger ibland: Ska du verkligen åka 20 mil för att få en liten fisk? Min dotter utbrast till min son i dag: Asså, jag fattar inte varför du vill i väg och fiska varje dag. Du får ju nästan bara likadana fiskar varje gång!😂

Men min dotter och frugan har andra intressen. ( klädshopping tex)😩 Och det är ju det som är huvudsaken, att man gör något som man tycker är kul själv. Sedan är det ju förstås trevligt om någon delar ens intresse, men det är långt ifrån nödvändigt tycker jag.

Ha det gott! Kram

@Pilla Härligt! Och grattis till att det ser ljust ut för din egen del!🤩 Stolthet är en go känsla, den är så himla viktigt för ens välmående också.

Kram

Har förstått att några "gamla" här inne väljer att inte skriva till nya, av olika anledningar. Jag är ju inte helt ny här, ser mig lite som "nygammal" med nya erfarenheter ;-)
Jag tycker inte någon ska känna press på sig att skriva i alla trådar. Då blir det inget bra... Jag skriver när jag känner mig inspirerad, och har tiden. I början tycker jag man får mest ut av att läsa i andras trådar, de som kommit längre än man själv gjort. Hoppas det inte blev för svamligt nu!

Hoppas du får en fin kväll!

Kram Mamsen 🌺

Varit och tittat på lopp så skönt att inte köra själv och inte känna nån som kör,bara njuta.Uppe tidigt och hotell frukost och sen ut.Inte vara bakis utan känna att livet är på topp och kunna se på ett intresse jag själv har och få energi😊utan att vara tung,trött och deppig.Jag är tacksam och känner mig nöjd och stark 👍💪.Är också glad över att jag själv också förmodligen kommer kunna köra 2 lopp den här säsongen,jippi!Och att jag nu förtiden kan känna mig stolt över mig själv,på riktigt!!
Kram Pilla

@andrahalvlek jag är helt med dig här. Men om erfarenheterna i livet är att ingen varken tar emot eller ser till att det blir gjort, så kan vägen dit vara knölig. Och då tänker jag inte på matlagning eller så utan mer svårfångade känslor av att vara trygg.
De kan spöka i olika maskeradkläder! 👻
Kram 🌱

@Se klart Och när man tränar på att släppa taget och låter någon annan göra så måste man fullt ut acceptera att det blir gjort på den personens sätt, inte som det hade blivit om du hade gjort det. Och det är okej, okej, okej.

Kram 🐘

@Se klart Det känns lite som att börja högstadiet nu i höst. Nästan lika läskigt, men ändå förväntansfullt. En sak har alla motgångar i livet lärt mig och det är att det är onödigt att ta ut oron i förskott. Jag utgår från att det blir bra. Punkt. Allt annat får jag hantera när det uppstår. Men jag får oros-flashar då och då, som jag försöker titta på, etikettera som oro, och sen skicka vidare. Sysselsätta hjärnan med något annat.

Kram 🐘

Igår på jobbfesten deltog även min blivande allra närmaste kollega. Vi har ju en jobbrelation sen tidigare, en bra sådan, men hon är lite tjurig ärligt talat. Lite långsint och sätter sig på tvären ibland, samtidigt som hon är en doer och högpresterare.

När jag lärde känna henne för 15 år sedan var hennes självkänsla urusel, och jag tillhör dem som pushat henne i rätt riktning för att jag trodde stenhårt på hennes potential. Det var faktiskt jag som erbjöd henne ett jobb som hon inte ens vågade söka. Hon var min första rekrytering då jag börjat som personalansvarig.

Hon och en annan kollega satt lite på sin kant igår. De två har rätt god samsyn om att företaget de jobbar för gör mer fel än rätt. Cheferna gör allra mest fel. Tycker dem. Vad man än gör så blir det fel på på något sätt. Jag hamnade precis bredvid dem och försökte bryta mig in i konstellationen lite. Funkade sådär.

Helt plötsligt sa den andra kollegan: ”Jag tänkte maila dig, jag undrar om jag kan vara ledig de två första dagarna när jag ska börja jobba.” Ridå. Jag svarade bara lugnt att det ska du inte fråga mig nu, när jag är ledig. Sen pratade vi om distansarbete och jag sa att det var skönt att börja jobba på kontoret igen, att jag har saknat det. De två höll inte med, de trivdes så himla bra hemma och hoppades få fortsätta med att jobba hemifrån.

Då sa jag att jag tror att man behöver jobba ihop, i närheten av varandra, för att bygga vi-känsla och gemenskap. Och blev förstås totaldissad av dessa två och det var så tydligt att de två allierat sig inför att de ens skulle komma på festen, visa enad front. Sen berättade jag att jag vill att jag och min snart närmaste kollega ska ha arbetsplatser bredvid varandra. Att jag ska få bort den person som sitter där just nu, för att bereda plats för henne. Och får kalla handen tillbaka. Hon vägrar att jobba på plats i de lokalerna. Möjligen kan hon tänka sig att jobba på ett annat av våra kontor. Orsaken var typ ”det har hänt så mycket jobbigt historiskt på det stället, det sitter i väggarna.” Då sa jag inget mer.

På cykelrundan hem och idag har jag bara känt mig ledsen. Hur ska jag lyckas få en bra allians med henne om hon stöter bort mig både fysiskt och mentalt? Möjligen kan jag tänka mig att sitta på det andra kontoret också, men samtidigt vet jag inte varför jag ska falla till föga för att hon sätter sig på tvären. Suck.

Jag var den enda chefen på plats igår. Jag har ju tidigare varit en del av kollektivet och ska ju bli det igen delvis, men i den roll som jag har just nu representerar jag väldigt tydligt arbetsgivaren. Jag vet att det kan vara problematiskt, jag aktar mig noga för att bli för personlig eller alliera mig med någon. Men jag vet också att jag blev inbjuden till festen av min kollega som gått i pension - och att han verkligen uppskattade att jag kom.

Det är inte lätt att vara människa. Det är okej att vara lite ledsen. Jag får sova på saken så mycket som jag behöver och sen får jag bestämma hur jag ska göra. På något sätt måste vi mötas på halva vägen.

Kram 🐘

@Torn Jag har tyvärr dålig koll på antalet fiskarter. Det har ju inte blivit någon Havstenssund nu heller :( Jag har ett tidningsutklipp från när jag som 11-åring fick en nejonöga på ett drag och kastspö, vill minnas att det var en wiggler, när målet var att få en lax. Den satt rättkrokad i munnen, vilket ju är ganska ovanligt då det inte hugger på sådant.

Lite i taget smyger sig nya tankar in.
Ibland känns de läskiga, rubbar identiteten trots att det gått så ”lång” tid sedan jag ägnade mig åt den massiva förträngningen av verkligheten som det innebär att dricka.
Jag känner mig stabil nu men jag tror själen har växtvärk.
Jag plockade av ett antal liter svarta vinbär i förmiddags och sa till min man att jag saknar den delen av mig som brukar vara modig.
Han höll inte med. Att jag gör modig saker, tackar ja till nya jobb, driver på flytt och sånt. Och det är lite sant. Men jag tänker på något sorts livsmod. Ännu mer gå sin egen väg, något jag genom livet ofta känt att jag har gjort. Att vara livsmodig är också lite ensamt. Man måste våga lossa från sin botten och lite grann, driva med. Se vartåt forsen bär.
Kanske känner jag mig lite mer ensam med nykterheten, jag har ju absolut inget driv att initiera eller vara med i så många sammanhang som innebär drickande. Orkar numera nog inte heller anpassa mig så värst. Noll sugen på att pimpla a-fritt vin för att ”verka normal”. Inte så sugen på mingel eller sånt som enbart bygger på att dricka drinkar.
Alla vanliga grejer, kräftskiva sånt, har ju lockat OCKSÅ för att alkohol har funnits med. Vad finns kvar när inte? jo, samtal och umgås, men kanske föredrar jag en frukost och promenad istället för myggig kväll? Jag vet inte. Såklart blir det fler kräftskivor. Men jag känner starkt inombords att denna höst nummer 2 som nykter. Med mer vanlig vardag och återgång till jobb på kontor. Ja, att det kommer att bli annorlunda. Osäker på hur. Ungefär som att packa för en resa. En plats jag inte varit på förut.
”Vi blir ju bara hö, tids nog” sa jag till min man med fötterna just i fuktigt hö som ligger kring mina vinbärsbuskar.
Så frågan är väl på något grundläggande vis, vad man gör av sina dagar tills dess.
Att ha fått bli nykter- och för tillfället frisk- är två saker som är osannolikt turliga.
Mitt hjärta slår lite hårdare än vanligt.
Idag åker vi hem till stan. Imorgon börjar ändå någon sorts vardag.
Jag ska fundera noga på hur jag håller mina gränser kring arbetet- och vem jag är. Inte att förväxla, vilket jag har en tendens att göra.
Nu koka sylt, plocka ihop. Resan ”hem” idag är ju ingen överraskande färd men nånstans känns det som om nånting är annorlunda.
Kram på er som orkat läsa! 🥺

Tack @torn och @andrahalvlek det stämmer nog med både chill och harmoni. Den sista tredjedelen av sommaren blev faktiskt vilsam! Kram på er 🌸

Tack för grattis @Mamsen.🤗 Såg att du jobbar på och har flyttat din tråd till ”vara alkoholfri” Bra där!

@Orosmoln, den känns kul att höra att min resa kan ge dig inspiration! Jag läste nyss i din tråd och tror verkligen att du kommer fixa detta galant. 🤗 I bland pratas det ju om att man halkar tillbaka på ruta 1 efter ett återfall. Så är det ju naturligtvis inte, man har ju fått en försmak på fördelarna med att vara nykter, och lär sig vad som triggade så det kan undvikas framöver.

Dock tror jag att varje gång kroppen får i sig en dos av det beroendeframkallande giftet så får man börja om en hel del vad gäller sug mm. Det får man kallt räkna med och är inget som är konstigt.

Kram

@Sisyfos Har också läst alla dina råd som du fått. Kloka råd. Hoppas att när du har tid hittar något som passar dig. Jobbigt med din värk. Har själv sluppit värk men den måste ta mycket energi.

Ville titta in hos dig inte för att jag hade så mycket att bidra med men ville ge dig kram och styrka. Du brukar ju alltid skriva kloka ord i min tråd.

Kramar🤗

Ett litet ps från mig som jag inte vet om det passar ämnet/i din tråd men tankarna kom upp. Vad gäller mitt eget behov av att projektleda/ha kontroll/ och i värsta fall detaljstyra, så handlar det i grunden om en väldig brist på tillit. Det i sin tur har med min uppväxt att göra, där jag sedan jag var väldigt liten-tagit mycket ansvar. Vi pratar 3-4 år. Jag är inte uppfostrad med tilliten att någon annan tar hand om viktiga saker- jag kan sova vidare. Istället har jag haft mina känselspröt långt ute, känner av, steget före, en grund-oro.
För mig är det övning och mognad, ungefär som alkoholen. Jag har vänner som kan lägga sig i hängmattan när det vaknas middag - i full tillit till att någon annan gör. Och det gör mig både förvånad och lite avundsjuk. Men för mig handlar det här sättet att fungera om brister snarare än att vilja, visa upp eller vara duktig. Jag tror det iallafall. Ibland är drivkrafterna till våra handlingar väl dolda. Då, särskilt då, är det skönt att vara nykter och kunna lyssna till sånt som viskar.
Kram.

@Sattva Jag kan känna igen mig i alla typerna faktiskt. De varierar med min formkurva. När jag känner mest flow och självförtroende är jag en presterare och när jag mår som sämst är jag sjukligt passiv, och jag har lärt mig att säga ifrån när jag hamnar i min plikttrogna roll tror jag. Men oavsett om man glider in och ur de olika rollerna är reload-tipsen i boken superbra att ta del av. Och jag blev som sagt glad över att jag redan aktivt praktiserar många av tipsen i boken.

Kram 🐘

Tittar in och läser i din tråd, vill bara skicka kraft och en stor kram 🥰 Du har fått många fina och bra råd, du kommer hitta din väg så kämpa på ❤️ kram Strulan

Tack för era väldigt fina och tänkvärda inlägg allihop! Jag ska läsa om dem igen när jag har lite mer tid för det finns många saker att tänka på i det ni skriver!
@Se klart du har så rätt i att jag behöver hitta rimligheter/gränser.
@Andrahalvlek läste om boken i din tråd och du har nog helt rätt i att den skulle passa mig perfekt. Jag vet att jag behöver jobba med återhämtning. Det är svårt i praktiken.
@Soffi @Tofu jag måste ta mig en större funderare över vad ni skriver. Måste läsa om, begrunda, Återkommer. Och Sattva det räcker så fint med lite omtanke.
Jag är faktiskt helt överväldigad av hur fina svar jag fick från er alla. Det känns så bra att få respons på ens ”knasigheter.”
Jag har ju inte alkohol tillgänglig hemma, så det blir ingen fortsättning på smuttandet. Och kanske palla äpplen får bli min nya kick.

Trevliga inlägg Sofi! Alltså din gubbe är så fel ute i vad ridning är. Skulle egentligen tro att ridning är en av de bättre träningsformerna rent muslelmässigt. Om du tvingar upp honom på hästen får han med största sannolikhet träningsvärk överallt. Det finns en anledning till att du inte har ont i ryggen ens när du gräver.
Ja, jag tänker också att du ska fokusera mer på allt som har fungerat nu. Det kommer situationer tror jag som blir jobbiga och det gamla flyktmedlet funkar inte. Hemma har jag ingen alkohol. Jag tror att det är bra för mig. Jag tänker inte återgå till att handla, smyga, dricka även om det blir jobbigt i höst. Jag vet alltför bra att det inte är någon lösning på livet.
Du får ju nycklar angående sömnen som är ditt stora problem. Jag måste hitta nåt med min smärta. Både sömn och smärta tror jag påverkar vår förmåga att fatta beslut. Så det gäller att sätta upp rätt höga murar. Där och då är det kanske inte säkert att man kan lita på sig själv och sina föresatser.
Så vi fortsätter att jobba förebyggande Soffi tycker jag. Du är på väg mot ett toppresultat. Jag också! Låt oss stanna vid den insikten.