Senaste kommentarerna i forumet

@Se klart Ha ha! Persson kommer verkligen med goda råd😁. Att mer vara som en ekorre och samla ihop till dig, så klokt. Ha en fin torsdag, halv fredag och njut av dessa vackra, krispiga höstdagar när trädgården gått i sin vila. Kanske är det precis så vi också ska göra, följa naturens gång och gå in i lite vila och njuta av vårt samlade förråd i en varm stuga❤️.

Kram❤️

@Se klart Persson funderade jag länge över 🤣 Skönt att terapin gör nytta! Själv går jag på hundkurs och i lördags blev den lite galna hundtränaren topp tunnor skitförbannad. På att min storpudel hoppar på mig och biter mig i händerna, som ett sätt att leka när han är exalterad. (Vilket han är stor del av sin vakna tid.) Hon skrek på oss: ”Får han göra så? Han ger dig fingret, han struntar i vad du säger”.

Jag blev lite ställd. Så brukar jag inte få feedback. Jag har hela hans livstid praktiserat ”skapa goda förutsättningar för att han ska göra rätt och nonchalera honom när han beter sig illa”. Har funkat jättebra, så här långt. Men hans hoppande och bitande (lekbett) är ett otyg. Hon visade hur jag skulle göra - hon röt som ett lejon, tog ett obehagligt tag om hans halsband, glodde honom in i ögonen. Tills han flackade med blicken och slappnade av i kroppen. Och slutade hoppa och bita.

Just att ryta finns liksom inte inom mig. Jo, när jag blir svinförbannad. Jag röt så sällan under barnens uppväxt att när jag väl gjorde det så stod de givakt. Mammas lejonvrål var inte att leka med. Fortfarande, 27 och 25 år gamla, står de nog i givakt om de hör det vrålet.

På min hund blir jag inte svinförbannad, jag blir på sin höjd irriterad. Men sen i lördags ryter jag så rutorna skallrar, vrider halsbandet obehagligt hårt, trycker upp honom mot väggen om det krävs. Och bannemej att det ger resultat! Nu räcker det oftast med ett tydligt nej och knuff ned i golvet, efter typ 3-4 dagars envetet korrigerande. Han är inte hopp- och bitfri än, men i slutet av veckan har det nog kommit därhän. Då blir jag mallig som en mallgroda 🐸

Oj, vad långt jag skrev i din tråd. Det jag skulle skriva var att ”provprata” är bra. Jag ”provtänker” på att köpa ett litet hus i skogen. Till skillnad mot back the days tänker jag att det får ta den tid jag behöver. Det är inte bråttom med någonting.

Kram 🐘

Persson- hahaha det är autocorrect för Terapin!

Godmorgon @himmelellerhelvette och hela världen haha, vaknar ofta tidigt på torsdagar, idag kl 05.
Sista kontorsdagen för veckan är det också, imorrn halvdag och sen till landet- vet inte riktigt varför men den här tiden är underbar i trädgården, trots att allt så sakteliga vissnar ner. Skönt att gå in i en långsammare lunk med naturen. Lägga odlingar/bäddar i vila med tjocka täcken av allt möjligt bös som blir fin jord till våren. Tänker på ”Emils tid” liksom min referens för ett annat sorts samhälle och hur mkt man ändå följde klockan- eller snarare ljuset. Har grejer att småfixa inne när den tiden kommer.

Jobbar på som alltid med full jäkla fart, men har infört halv fredag (när det går). Jag tycker dock att persson hjälper mig lite med känslan av bra nog, och att inte leva så mycket som en bläckfisk- utan mer som en ekorre? Samla ihop mig och samla TILL mig. Inte vara överallt och ingenstans på ett nästan maniskt sätt och ställa allt till rätta.
Fortsättning följer.
Nykterheten är en förutsättning för mitt liv, och för allt som ingår där. Ett slutet system, apropå att samla kraft till sig själv.
Jag och min man ”provpratar” om ett något galet boendeprojekt- men det är som en envist surrande fluga som satt sig i skallen. Hoppas den tystnar i helgen, egentligen har jag ingen ork till förändring just nu. Men LUST. Det är ofta ett krux i min värld. Lusten drar iväg- orken hänger inte riktigt med.
Ha en fin dag allihop! Kram

@Varafrisk Hur är det? ❤️Kram

@Se klart Jag tycker det är så häftigt när man hittar sina anledningar till varför man gör och känner på vissa sätt i olika situationer och kommer på att det kommer från något man plockat med sig från barndom, tonår och ung vuxen. Beteenden och tankesätt som satt sig så hårt men som bara gör det svårt för en. Bryta sig fri från sina egna bojor. Kram❤️

@Ny dag Ja det har jag verkligen fått jobba med, jag har fått lära känna mängder av signaler från kroppen de senaste åren. Det har varit väldigt häftigt men också sorgligt att jag hade slutat lyssna på allt, viste knappt vad känslor var mer än ord till exempel. Jag la alkohol på allt! Maten har också funkar som dämpning och gått över i ångest. Kram❤️

@Himmelellerhelvette Att lära sig lyssna på kroppen är svårt, att lita på kroppens signaler har iallafall jag fått lära mig på nytt. Tänker att derbyt det du gör nu. Kan låta löjligt men har man som vi levt halva livet med en ätstörning blir det utmaning. Så glad för dig och Grattis!!!🥰

Tack @Geggan ❤️

@aeromagnus Så himla bra och viktigt inlägg. Heja dig! 🥳🥳🥳 Bra att du berättade för kollegorna på nya jobbet. Dina erfarenheter är av stor nytta, man kan missbruka väldigt mycket. Även i skolåldern. Man får liksom ”andra glasögon”, man känner igen olycksbröder-systrar. Och nu vet alla att du är bekväm med att prata om det. Man tänker kanske till vad det gäller kollegiala sammankomster, att de inte bara handlar om alkohol.

Kram 🐘

Efter att jag tog mitt förhoppningsvis sista återfall 19/12-23/12 2023 så har jag efter detta nu inlett mitt nya liv utan den där jävla alkoholen. Jag har kommit till insikt att jag är allergisk mot alkohol och kan inte hantera giftet. Det tog nästan 16 år. Jag har ju inte supit konstant i 16 år men från och till. Jag har blivit inlagd på sjukhus, satt i fyllecell fyra gånger, blivit av med plånböcker, mobiler. När man ser tillbaka på detta så känns detta helt sjukt overkligt men det är ju mitt liv.

Därtill har jag otaliga gånger sårat min familj (fru och son), ljugit för dom, lurat dom och utnyttjat deras goda vilja. Egentligen borde jag vara uppspikad på korset, fått tånaglarna utdragna med tång. "Öga för öga, tand för tand."

Vändningen kom 2023 23/12 när min fru kommer upp till mig och ber mig lyssna på en podd som heter "Två fyllon och en sanning". Hon startar ett avsnitt där man pratar om att vi alkisar är bäst på att tycka synd om oss själva. Jag lyssnade (halvt bakis-berusad). Fan avsnittet handlar ju om mig... (Det gör det ju naturligtvis inte) men "Sluta tyck så jävla synd om dig själv" Det sades flera gånger och det är precis vad det handlar om för mig. Jag har tyckt så jävla synd om mig själv, som ett oskyldigt offer som kan skylla på detta för att få supa ner mig,
Tårarna börjar rinna på mina kinder, jag känner igen mig i beskrivningen på pricken. En alkis bästa ursäkt är ofta att tycka synd om sig själv och att hela världen är emot en fast det är tvärt om.

Jag lyssnad på ett avsnitt till med Kay Pollack om att du kan inte styra andra utan det enda du kan påverka är dina val. Helt otroligt avsnitt. Så sant det är bara jag som kan påverka mina val, mitt liv. Slumpen kan jag inte styra över men mina val kan jag fan göra bättre. Jag hade en platta folköl i busken utanför huset. Jag hällde ut skiten i vår dagvattenbrunn på tomten som går till vår stenkista. Frugan kom ut och frågade vad jag gjorde, sedan såg hon. Hon gav mig en älskvärd blick sedan gick hon in.

Resten av dagen ägnades åt att slå in paket och göra julmat. Julafton blev ju nykter. Jag hade antabus kav så jag tog tabletter 23/12 i tre dagar i sträck som man ska. På julaftons kväll kommer frugan fram och ger mig en kram, min son också. "Tack för att du är nykter" Jag började gråta hejdlöst. En 49-årig man som gråter, ja egentligen inget fel i det. Att de man älskar ska tacka för något som är självklart. Helt jävla sjukt. Resten av kvällen ägnades åt julklappsöppning, Kalle Anka och den klassiska filmen "Tomten är far till alla barnen"

Jag kontaktade sedan Daniel Asp som är sanningen i podden och har regelbundet under året gått i terapi där vi bland annat gått igenom min historia och jobbat med mitt oerhört stora självförakt. Mitt hat mot mig själv och aldrig vara nöjd och alltid hitta fel. Just att se sig själv i spegeln och vara nöjd med det man gör och inte slå ned på det man skulle gjort. Jag fick skriva ett avskedsbrev till alkoholen. Grymt lärorikt. Att gå i behandling hos någon som själv varit i exakt samma situation gör det hela lite lättare.

Jag tog mig till AA i en stad där jag jobbar som lärare. Vilket härligt gäng av personer och personligheter. Vilka lärdomar man fått och att man får höra att ALLA i gruppen på ett eller annat sätt agerat precis som jag gjort när man drack. Jag är inte ensam. Det finns fler med sjukdomen alkoholism. Varje lördag går jag dit och är efter varje möte stärkt av de andras berättelser. Många har varit nyktra i 20-30 år MEN deras sjukdom gör att man ser AA som en medicin, ett sätt att bibehålla nykterheten. Deras visdomsord är ganska så enkla och raka. Gå på AA regelbundet, du hjälper dig själv och andra. När säkerheten "Jag fixar detta" kommer så ska man vara extra vaksam för att slå sig till ro har förödande med återfall mm som följd.

Dessa människor har kapitulerat inför alkoholen, något som jag inte på allvar gjort innan. Jag har alltid lämnat en glipa öppen. Jag kan nog hantera detta nästa år när jag är i bättre balans. Som om en diabetiker skulle säga att jag behöver nog inget insulin om jag struntar i kolhydrater.

Jag och min fru har kunnat prata om mitt missbruk. Det är inte roligt att höra på all skit man ställt till med. Som i avsnittet i samma podd som ovan. "Spela hela filmen" . Är det värt med riksne att hamna i fyllecell, sitta med soc, ordningsböter eller annat skit? För det är ju vad som kan hända om man tar det där första glaset.... Det kommer spåra ur på något sätt. Det har det alltid gjort innan så vad är skillnaden nu? Om man nu ska dricka alkohol? Inte ett jävla skit. Samma saker kommer för eller senare att hända.

Jag jobbar som lärare och har nu bytt jobb. På intervjun frågade rektorn om jag hade några lik i garderoben. Jag valde att inte berätta men när jag hade fått jobbet så berättade jag för arbetslaget hur det låg till. Jag fick inte en nedvärderande blick utan bara beröm och det kändes ju bra.
Så mina råd till er som har ett osunt drickande (alkoholism, missbruk, kemiskt beroende eller vad du vill kalla det)
1. Kapitulerat helt inför alkoholen. Du kan inte dricka normalt om du under en längre tid missbrukat alkohol. Slå bort den tanken.
2. Ta hjälp av sjukvården (även om det finns en hel del okunskap/läs förutfattade åsikter) så finns det hjälp att få. Var stolt över att du tar hjälp och se det som en styrka och inte en svaghet.
3. "Spela hela filmen" och tänk på alla konsekvenser som det blir av att ta den där "enda ölen". Det kommer inte mirakulöst ordna sig och man klara av det helt plötsligt.
3. AA oerhört viktigt. Gå på möten, jobba i tolvstegsprogrammet. Du är inte ensam om att ha gjort bort dig, tagit dåliga beslut, sårat din familj eller dig själv.
4. Jobba med din självkänsla och var nöjd med det du gör och inte missnöjd med det du inte gör.
5. Ta en dag i taget och var tacksam. Det finns de som har det värre. Du lever, kanske har helt ok hälsa, jobb och familj kvar.

Ojoj detta blev ett långt inlägg i min nya del på sidan här. Mitt nya liv började den 23/12-2024 och jag kommer ha ett helt underbart liv.

Hej!
Jag vet hur allt det där känns. Det kommer kännas för jävligt ett tag men du har gjort några riktigt bra saker.
1. DU HAR KAPITULERAT INFÖR ALKOHOLEN och det är något man måste göra för att gå vidare
2. DU HAR TAGIT HJÄLP; MEDICIN OCH AA. Man klarar inte detta utan hjälp så helt grymt gjort av dig.
3. GÅ PÅ AA-MÖTEN. Tolvstegsprogrammetr fungerar, det har fungerat i 90 år och kommer fungera i 90 år till. Skit i ordet gud om det stör dig. Tänk högre makt.

Jag har sårat min fru, min son och framförallt mig själv så många gånger så du kommer stöta på patrull. Det enda du kan visa och det är inte så lite är att visa att du nu tagit ditt beroende på allvar. Jag hatade mig själv, mitt självförakt var enormt. Det kommer gradvis försvinna om du håller dig nykter.
Jag har några tips som har hjälpt mig in på den rätta vägen.
1. Gå på AA-möten de är oerhört värdefulla.
2. Varje morgon ska du framför spegeln säga tre saker som du är bra på.
3. Var nöjd med det du fixar varje dag och inte missnöjd med det du inte fixar.
4. Jag skrev ett avskedbrev till alkoholen som jag läste upp på AA.
5. Försök att sitta ned med din familj och helt utan regler prata om allt som hänt. Tänk på att alkoholism är en sjukdom, en allergi. Det är kanske en av de jävligaste sjukdommarna.
6. Ge din familj lite tid tilliten kommer tillbaka.
Podden två fyllon och en sanning är grymt bra, framförallt avsnittet med Kay Pollack. Det blev vändningen för mig.

Jag skriver i förhoppning om att någon känner igen sig i min berättelse och kan dela med sig av erfarenhet och/eller kloka råd. Hur bygger man upp förtroendet igen efter ett ödesdigert återfall men med fortsatt total och ärlig motivation att lämna alkoholen bakom sig för gott? Det här är delar av min historia.
Jag tog mig ur ett långvarigt missbruk upphackat av kortare och längre nyktra perioder. Efter att ha försökt stoppa mitt missbruk själv så insåg jag till slut att jag - den viljestarkaste som finns enligt de runt omkring mig – inte klarade det. Så jag sökte hjälp och träffade regelbundet en behandlare i öppenvården, besökte beroendemottagningen och gick till AA-möten. Det gick bra, min behandlare kallade mig den starkaste hon arbetat med. Jag själv kände mig allt annat än stark, bara viljestark i just detta - att ta mig ur missbruket. Jag lyckades någorlunda bygga upp förtroendet hos min man och mina barn (en son och en dotter i tonåren), och andra runt omkring som visste om mitt missbruk, igen. Så fick jag ett par fall på vägen, som handlade om en dags/kvälls onykterhet. Ur det igen med stort självförakt och ny beslutsamhet. Det gick bra ett par månader igen. Men sedan gick jag rakt in i den så kallade väggen – det är en historia i sig som jag avstår att avhandla här men kortfattat hände för mycket att hantera samtidigt på olika plan och jag hamnade i ett lååångt mörkt återfall på tre veckor med bara någon alkoholfri dag. Jag höll mig borta från min familj, det var väl det enda som kunde liknas med ett uns av ansvar från min sida.
Jag tog mig dock samman och tog mig ur detta svarta hål på egen hand. Det var en fredag och jag åkte hem. På måndagen ringde jag beroendemottagningen och sa att ”nu vill jag ha antabus”, för uppenbarligen har jag inte lyckats avstå min självmedicinering (mot många svåra saker att hantera i livet – saker som jag bara stoppat i lådor, ställt undan och gått vidare). För antabus behövs ju levervärden som är ok och det var mina. Så i fredags tog jag min första tablett. Nu ska här banne mig inte finnas en chans att ta till alkohol igen när jag får svåra tankar att hantera. Den där brustabletten kändes som en befrielse. Och för att reda i de där lådorna med olika trauman ska jag även regelbundet gå i terapi. Min familj, och framförallt mina barn, är mitt allt och jag vill aldrig nånsin svika dem igen!
Till saken hör att min dotter tampas med en ätstörning. Hon behandlas för den och det gör såklart att jag förbannar mig själv ännu mer. HUR är det ens möjligt att jag inte kunnat klara av att vara den friska starka mamma som hon, och såklart min son, behöver!!! Det frågar jag mig själv hela tiden. Det är som att jag står utanför mig själv och tittar på en idiot. Men nu, med antabus, kommer jag inte att kunna falla tillbaka i återfall i en självmedicinerings-impuls igen. Jag vill inget hellre än att vara frisk och finnas där för familjen. Min man har fått dra ett stort lass, inte minst med ätstörningen.
Men nu, när alkoholjävulen äntligen är ute ur tillvaron – för det måste den vara, jag tänker inte svika antabus – då vill min man skiljas och ingen i familjen vill att jag bor hemma. Det djupa återfallet var droppen. Bara nån vecka innan återfallet pratade han om sin kärlek till mig och om målet att bli en hel och frisk familj igen. Utan alkohol och en ätstörning som ska bekämpas.
Jag har nu tillfälligt flyttat till en väninna och behöver landa innan jag vet vad som händer. Jag gör korta besök hemma och jag går ut med hunden.
Jag vill vinna tillbaka mitt äktenskap men framförallt vill jag vinna tillbaka mina barns förtroende. Deras tillit. Det som var på god väg tillbaka innan återfallet. Jag förstår naturligtvis att de är fruktansvärt besvikna, sårade och oroliga. Oron för alkoholen i framtiden tror jag dock att jag lyckats dämpa när jag berättat om antabus. Och de vet att jag har full motivation att bli frisk. Men de har blivit för svikna efter tidigare löften. Självföraktet, skammen och skulden är som sagt ett faktum men också övertygelsen att jag nu inte kommer falla för impulsen alkohol igen. Jag kommer inte våga äta ens en punschpralin med antabus i kroppen.
Jag när en förhoppning att någon känner igen sig och kan dela med sig av sin erfarenhet. Finns det en formel för hur man kan återuppbygga förtroende och tillit igen efter något som liknar det jag beskrivit? Utöver den fasta övertygelsen att alkoholen aldrig mer ska få en chans.
PS – för de som vet om mitt missbruk är jag ”Va! Inte du – du är väl den sista jag kunde tänka mig”. Så är det. Men här är jag. Och min högsta önskan är att bli nykter, stark och en mamma som man tror på och kanske nån gång till och med kan vara stolt över igen.

@Se klart Visst är det knäppt? Man både kan och orkar så mycket svårt, verkligen problemlösning på hög nivå, och sen failar man med att betala räkningar i tid, eller något liknande. Det är som det finns ett speciellt batteri för just sådana åtaganden, och när det är tömt efter en lång jobbdag/vecka är man bokstavligt talat besluts-och-problemlösar-slut. ”Jag orkar inte ta ett beslut till”.

Och när man blir utmattningsdeprimerad lyckas man inte ens ladda det där batteriet ett endaste dugg, eller det tar lång tid innan funktionen att fylla batteriet piggar på sig åtminstone. Månader. År för vissa. Och sen måste man öka mängden ansträngning väldigt långsamt (med fokus på att klara av för att stärka självförtroende/självförtroende) för att inte tömma batteriet i botten och få rejält bakslag.

Och sannolikheten är stor att man får ett kvarvarande ärr som man måste vara fortsatt varsam med. Livet ut. Livet blir aldrig helt som förr igen. Ärren vi får förändrar oss. I början är det en sorg över det att bearbeta, men när man fullt ut kan acceptera att det är så, då sker utveckling. Till det bättre. Bättre än innan. Då vill man inte vara utan den erfarenheten som skapat dessa insikter, som tacksamhet och förnöjsamhet tex.

Nu har jag fan hittat likheter mellan alkoholmissbruk och utmattningsdepression också 🤣

Kram 🐘

Åh, jag fattar grejen @andrahalvlek
Det är nåt i det omedvetna som nästan ”jag vägrar” när det kommer till såna saker. Jag har hållit på så med mina hemskt enkla deklarationer- men dragit och dragit på det tills det blivit sent och kostat pengar/förseningsavgifter.
Som nån märklig protest som drabbat ingen annan än mig själv.
I år- inte en enda dag försenad.
Keep up the good work! Du kan ju dessutom sköts din egen (och din mammas) ekonomi u a, så det handlar faktiskt inte om kognition tänker jag.
Det är också en sorts självbestraffning har jag funderat på mitt håll. Bekräftar hur ”dålig” man innerst inne är? Om man nu skulle inbillat sig något annat.
Kvasi-teorier från mitt håll som nog inte håller för granskning men tänker ändå att man kan vända och vrida på de där sakerna.
Önskar dig en fin och lätt-som-en-fjäder söndag! Kram 🥰

Tack för fina hälsningar @geggan, @sattva @vår2022 @himmelellerhelvette
Jaa, livet levs.
Ett tema på min terapi är detta med ett sorts ”medberoende” jag utvecklat som barn, eg inte så kopplat till missbruk utan till vuxenvärlden som ofta kändes osäker och svajig och hur jag blev himla bra på att känna/lyssna av, när som helst på dygnet. Lite förenklat har väl de där tentaklerna levt sitt eget liv och jag håller på mycket med att underlätta/fixa/dona sånt som jag kan förutse- och i första hand för andra än mig själv. Det är tröttande att vara en sorts bläckfisk-mamma och dito arbetsledare. Lämnar så lite åt ”slumpen” eller vad man ska säga. Hjärnan ständigt igång för att ha koll.
Nu går det riktigt bra att öva mig på att ta en sak i taget, allt i sin linda förstås. Men det ger mig också små glädjeskutt inombords, vilket väl är en bra vägvisare.
Inatt drömde jag en rolig dröm- som gick ut på att jag hade NOLL koll på andras känslor. Jag gick mitt i en middag med förklaringen ”jag har hört det här babblet förut så ursäkta mig men nu går jag till en annan fest”.
Blev full i skratt när jag vaknade- såna STORA bokstäver som det undermedvetna skriver med.
Idag är en ”fixa för andra”-dag, en rest från förr då jag sagt ja till en sak för mycket, för att vara en god mormor. Nästa gång förklarar jag nog att det blir lite för tajt för mig.
Haft mycket barn på landet, mycket mysigt men i morse sa jag och mannen att vi skulle ha besöksförbud nästa helg😊 Å andra sidan- så härligt att de vill vara med oss, det är verkligen något att vara tacksam över.
Idag vaknade jag till en strålande sol och lite frost över de sista gurkorna.
Nästa helg får hösten börja tänkte jag.
Imorgon terapi och det ska bli bra.
Har ni inte sett säsong 4 av Född 2010 då rekommenderar jag den varmt! Livslärande, poetisk, underbar.
I veckan blekte jag mina tänder, det var kul. Inte för att man vill se ut som Anna Book men skönt att rensa bort allt kaffe och all snus som snusats de senaste åren.

Kram från tåget denna väldigt fina dag! 🍂🥰🤗

@Himmelellerhelvette bra! Grattis! För varje dag blir det lättare. Kram!

Tack @Sattva❤️ Visst är det galet!

Efter vägningen sist har jag inte haft något sug att väga mig, litar på kroppen eftersom jag inte stoppar i den onödigheter och fått bevis på att det funkat. Inget direkt sug efter något som triggar bulimin heller. Gör bra val i det mesta jag stoppar i mig och tror det hjälper till att alla näringsämnen tillgodoses då uppstår inga direkta sug! Det är fantastiskt! 42 dagar idag! Känner mig stark! Kram

@Sattva Visst är det så, varje gång jag reder ut en sådan sak får självkänslan en boost. Det svåraste är att efter jobbet ha såpass mycket hjärnkapacitet kvar att just problemlösa. Mitt jobb kräver mycket på den fronten, och mitt batteri känns mer än halvtomt efter jobbet. Då behöver jag i första hand göra fysiska saker, inte använda hjärnan så mycket.

En sak som spökar lite är att när jag blev sjukskriven för 2,5 år sedan så skedde det mitt i slutredovisningen till överförmyndarnämnden, tidig vår. Jag fixade det inte, och stoppade huvudet i sanden. Månad efter månad. Det slutade med att min äldsta dotter i slutet av maj fick komma och styra upp räkenskaper och bildligt sparka mig i röven så jag ringde de samtal som krävdes. Jag hade på grund av sömnbristen och depressionen helt tappat mina förmågor. Äldsta dottern, och hennes pappa, räddade mig den gången.

När man är så sjuk i hjärnan tappar man helt sin självkänsla, man känner sig fullständigt inkompetent. Klarar ingenting, som man normalt klarar av. Vid återgång till livet, och arbete, måste man slita hårt för att återuppbygga självkänslan. Och enda sättet är att göra lagom svåra saker, klara av, känna sig nöjd, göra en lite svårare sak nästa gång osv.

Kram 🐘

Saknar dig här inne! Skriv gärna en rad om du kan, vill, orkar 🌸🍃🌸

@vår2022 Tar min titt in🌸🍃🌸

@Geggan Skönt att du mår bättre!🌸🍃🌸

@Se klart Tittar bara in o ser att livet levs🌸🍃🌸

@Andrahalvlek Oj vilket stresspåslag! Så skönt att du kunde hantera det på ett sätt som blev bra för dig!
Då har du det med dig till nästa gång en sån där oförutsebar boll kommer flygande🌸🍃🌸

@Himmelellerhelvette Grattis även från mig i att hålla emot suget att väga dig så länge! Det är ju inte klokt egentligen att en siffra på en våg ska kunna bestämma hur vi känner oss. Jag menar detta generellt, inte kopplat till dig.
Bra jobbat, vilken seger!🌸🍃🌸