Senaste kommentarerna i forumet

Ja det kan ju vara jättesvårt, annars skulle du ju inte hamna i de här lägena. Jag känner igen oerhört mkt kring att vara motorn i mycket, på landet blir det extra tydligt och åtskilliga är de diskussioner jag haft kring detta med min man.
Till sist har jag tänkt att det nånstans handlar om att jag måste förändra mig och mitt sätt att tänka kring hur det ”ska va”. Jag kommer inte att kunna göra om min man, även om han går mig till mötes och fattar/ men energin att försöka förändra någon behöver jag till mig själv. Hitta rimlighet. Gränser.
Jag har inte erfarenhet av smygandet på det sätt du beskriver men däremot är jag fortfarande känslig för öppna flaskor, halva glas. Häller ut och ställer bort.
Det får vi nog jobba med länge. Men det här ett hitta egentid tror jag ändå är det primära. Luckorna där det går att tänka, vila, vara. Kan du tex bestämma dig för att ”idag blir det två timmar göra ingenting”. För mig kommer det liksom sällan av sig självt, alltid något annat som kommer före.
Just nu när jag är lite utvilad och nere i varv tycker jag att det är enklare. Kan sitta och glo på fallna äpplen utan att direkt tänka att jag borde plocka upp dem.
Vad gäller kanske det viktigaste, din smärta, så har jag dessvärre inga råd alls att komma med. Förstår dock att det kan kännas tröstlöst och med ”lösning” i sikte, ännu svårare.
Hoppas du får lite läkarhjälp snart som gör nytta! Kram 🥰

Tack Majaela för fina ord.
Måste skriva lite om triggers och att identifiera sina behov.
Det är ingen risk för större återfall men jag har två ”orsaker” just nu till att dricka. Det ena är smärta. Jag VET att det blir bättre med alkohol, tyvärr. Har lyckats googla mig fram till att alkohol har en viss positiv effekt på den typ av problem som jag har (ja, det är läkare som motvilligt har konstaterat det). Alkohol har ju så många andra negativa effekter så jag vet ju att det inte funkar på ett hållbart sätt, men just nu cirklar den här lösningen på smärtan i mitt huvud. Jag väntar på läkartid så det ska förhoppningsvis komma andra lösningar inom kort, men just nu är jag så jäkla trött på att ha ont.
Den andra orsaken att dricka är lite samma som Berra skrev om i sitt inlägg. Han behövde lite egentid emellan. Jag behöver också egen tid. Nu när barnen är större är det ju betydligt lättare men på landet är det ibland som att det förväntas att jag ska vara motorn i och organisatören av allt och det stör mig. Om jag drar mig undan, om så ens på toa, så undrar alltid någon var jag är, vad vi ska äta till lunch eller middag etc etc. Jag behöver vara inblandad i precis allt. Jag har ett projekt som jag vill fullfölja, men blir ofta avbruten för att jag måste fixa något annat. Ibland skulle jag vilja vara man. Gubbar har minsann tid att gå ”all in” i sina projekt och sen ordnar någon annan mat och allt annat praktiskt. Jag vet att det var lite orättvist det där och att det ser annorlunda ut nu, men ”gubbarna” i min närhet har och har haft mycket tid för sig själva. Helt klart är det här en trigger för mig ändå.
Landet har för mig varit en plats där jag har druckit. Både officiellt och smygdruckit. Alkohol har funnits tillgängligt och som jag skrev tidigare så stod jag plötsligt där och klunkade sprit för nån månad sedan. Det är det där med öppnade flaskor. Jag har inte klunkat något mer, men väl tagit en slurk då och då av nåt som finns tillgängligt. Det blir ju ingen berusning på den typen av drickande, men det är lite irriterande att det blir nån slags fixering vid alkohol som jag inte behöver och inte vill ha. Bara för att det finns tillgängligt. Jag tror inte att ”aldrig ta första glaset” är nån lösning på just det här - det är ju inte några glas det är fråga om. Kicken ligger till viss del i smygandet i sig, behovet finns i det jag skrivit om ovan. Jag tänker inte hamna i smygträsket igen. Varken vill eller orkar det. Jag har sett till att tillgängligheten är sämre igen. Borta är BiB:en. Och som jag skrev så har det inte varit några mängder. Nån deciliter här och där under några veckor. Ingen berusningseffekt. Undrar om det hade sett annorlunda ut om jag inte haft så ont. Man blir allvarligt talat både trött och desperat av konstant smärta och obehag i kroppen. Smygdrickandet är som ett tvångsbeteende. Har haft den typen av beteende även som yngre. Smög med allt möjligt som jag ville vara ifred med. Lekte i smyg, smygåt då och då, snokade omkring etc.
Kicken i själva smygandet ska man inte underskatta. Däremot är jag fullt på det klara med att det inte går att börja om med smygdrickandet för berusning. Jag är verkligen klar med livet som beroende, nu behöver jag bara komma tillrätta med mina beteendemönster, få ordning på kroppen och se till att få egen tid. Hur svårt kan det vara?

Gudars vad några dagar kan förändra saker.

Att vara i en livskris eller på väg framåt av något slag är en underdrift. Har ju gått på en del dater och haft några på gång också. Pratat med jättetrevliga män och börjat känna mig attraktiv igen. Mött många olika men ingen som det pirrat till med, trodde nog inte att det någonsin skulle göra det. Ja, i alla fall inte såhär snabbt. Men det här är nog det närmaste jag kommit kärlek vid första ögonkastet (även om det såklart inte är kärlek utan åtrå).

Har använt en sån där app där båda måste matcha och har mestadels lagt min standard låg.. om man nu kan säga så, det låter pretentiöst och med låg menar jag på många plan. Tänkte väl att jag inte kan möta någon "normal" för varför skulle de vilja vara med en sån som mig typ. Bara för att jag är livrädd för att förlora kontrollen och inte vara den som har övertaget. Jag vet att det låter helt sjukt och att man inte kan prata om sånt, men så känns det i alla fall. Men sen var det en man som såg såååååååå bra ut, brukar aldrig välja att matcha med dem då det känns så onödigt. Men han hade vettiga bilder, inga fiskbilder eller bar överkropp, skrev inte hur lång han är eller något ytligt. Vi började snacka och han ville träffas snabbt, vilket kändes lite som att jaha, det var nog bara en sak han ville ändå. Men vi snackade några dagar och han var så trevlig så jag hav det en chans... tänkte att om det nu är så att han bara är ute efter en sak så kan man ju i alla fall träffas, tvingad till något kommer jag aldrig bli liksom.

Jag kände ett pirr från första stunden jag såg honom och kände direkt att han i princip var det snyggaste som jag någonsin sett. Utseende är såklart inte särskilt viktigt i slutändan, det vet jag med. Men gudars! HERREGUD! Det visade sig (trots att jag fortfarande är väldigt misstänksam) att han gillade mig med. Vi träffades 2 gånger samma dag och det var fantastiskt. Jag berättade om mig och mina krångel och han ryckte i princip på axlarna och berättade om sina osäkerheter. Jag är fortfarande misstänksam för när något verkar för bra för att vara sant så är det ofta också så. Men tänker också att detta måste ju ha hänt någon innan mig, och att personen i fråga inte spelade något spel "the game", var psykopat, seriemördare eller en sol och vårare. För det är exakt så jag tänker - tänker så lite om mig själv att jag knappt kan släppa tanken hur mycket han än sa och visade att han gillade mig.

Har inte känt mig så levande sen jag var kanske 20 typ. Vilket gör mig misstänksam såklart. Men jag kommer ta det väldigt lugnt men känslorna, känner ju väldigt mycket och snabbt och jag behöver verkligen lära känna honom mer. Har inge kärlekskänslor eller är kär nu, det är jag inte men åtrå delux. Får flashbacks till en tidigare relation som sabbade hela min tro på män, och det sa jag till honom. Han lovade att vara ärlig och att han var ute efter något seriöst, att vi provar nu och struntar i appar och andra så länge. Men alla mina tveksamheter måste jag hålla inne nu, för jag märkte att det inte blir bra att jag säger allt jag känner. Hur skulle jag själv känna om jag var genuin och en man sa till mig att "dina ögon ljuger, jag tror du spelar, vad är du ute efter.. mina pengar" typ.. det är ju hemskt om det skulle vara så. Jag hade ju dragit direkt, men det gjorde ju inte han. Men ändå måste jag vara vaksam, lite av mina misstankar känner jag, det vore ju klassiskt mig annars att misstänka någon för något som inte är sant. Försöka hitta undanlyfter för att inte känna - men nej, denna gång så blir jag hellre hjärtekrossad än att inte ens ha försökt. Men kan inte förstå hur en sån som han skulle vilja ha en sån som mig... underliggande motiv, lösa pusslet, ifrågasätta allt är i huvudet. Måste som sagt hålla tillbaka känslorna, för det kan ju faktiskt bara vara en fysisk attraktion, herregud vi har träffats 2 gånger... och då får det vara okej.

Kanske inte ens borde skriva om detta, men nu är det så. Vi får se hur allt går, försöker att chilla och inte analysera allt för det har mina vänner sagt att jag inte ska. Man ska tydligen njuta ;) så ska försöka göra det då.

Annars har jag varit hos kuratorn/sjuksköterskan på psykiatrin. Hon är superhärlig, men kanske inte någon terapeut direkt, mer som en samtalskontakt, men det är bara skönt att jag nu fått någon. Ska komma till henne var 3-4 vecka och prata om hur det går med jobb och livet, om jag har några krångel och försöka hitta strategier runt det. Så skönt!

Ingen längtan efter alkohol... och hoppas för all sin dar att det inte kommer någon sådan önskan om allt skiter sig... men det vet jag och tror jag inte i dag.

Ska ut på Lördag med 4-5 tjejkompisar och jag sa innan att jag är nykter.. ja, de vet ju om det vid detta laget. Har varit ute med några av dem tidigare (en och en) och då har de faktiskt valt att inte heller dricka, och vi har haft så himla kul. Vi har druckit alkoholfria drinkar, snackat strunt, gått omkring och tittat på folk, ätit gott och bara haft så trevligt. Så nu när jag sa att jag var nykter så sa alla andra att de också skulle vara det. Jag känner verkligen inte att de andra behöver vara det, det stör mig inte alls att andra dricker i min närhet. Verkligen ingenting. Men jag blev bara så glad, herregud det är inte konstigt att jag valt dem som vänner. Även om jag vet att de gillar att bli runda under fötterna så kan de ju ha kul ändå. Hade det varit jag för några år sedan så hade jag i princip känt "gud vilka jädra tråkmånsar, hur ska man kunna sitta igenom en hel kväll ute utan att vara på lyset". Så tacksam!

Vilken resa jag gjort, vilken resa jag gör. Det känns nästan inte som jag, eller mitt liv. När jag läser min egen text så känns det som att jag läser någon annans text och samtidigt känner mig avundsjuk på att personen i fråga vågar känna och verkar ha hittat någon att lära känna... Tacksamhet är dagens ord!

Berätta om turen till Kosteröarna! Har varit på båda öarna flera gånger, där är fint!

Kul med SUP! Här är det jättepippis. Tävlingar, klubbar/ föreningar etc. Typ lika poppis som padel😎. Det är väl jättesmidigt att du kan hantera den utan hjälp! 💪🧚‍♀️🥰

@Sländan Min SUP är 3,2 meter lång och 80 cm bred. Jag orkar inte tömma och blåsa upp den varje gång, dem töms när säsongen är slut. Jag bor på första våningen så det är två halvtrappor upp till mig. Det krävs lite knixande, men det går. Hoppas varje gång att jag inte ska möta någon granne för det ser nog helt förryckt ut. Vågar inte ha den i källaren av stöldskäl. Sen skickar jag in den i dotterns gamla rum, stående på långsidans kant, precis bredvid sängen. Så nu är hennes gamla rum ett kombinerat gästrum-kontor-SUP-garage 😉

Kram 🐘

@Andrahalvlek skrev:"Det är lite trixigt att få upp suppen på takräcket, för att inte tala om att få in den i lägenheten. "
Men jösses har du den uppblåsbara supen i lägenheten 👍🏻😀 min är visserligen 3,5 meter, men jag skulle aldrig få in den själv i lägenheten. Får du in den i hissen?
Jag blåser upp min för varje gång, riktigt jobbigt 😅
💕sländan

@Strulan65 Kan jag lära mig paddla SUP så kan typ alla!

Kram 🐘

Du ger energi till oss andra och får mig att vilja pröva det där. Men låter det stanna i huvudet ett tag, kom ihåg när jag skulle lära mig vindsurfa var mer under vattnet än på brädan 😂 Härligt att följa din resa 😀🙏💪👏👏

Slå vad? Att han får något i belöning om han vågar rida, eller åtminstone sitta på hästen..😁..Något som han inte kan motstå..😅🎉..Jag förstår din tanke..Det är jättekul att ha gemensamma intressen..Helst det man gör typ dagligen..Mitt ex och jag åkte och kollade på fotbollsmatcher..Helt plötsligt tyckte jag att det var en kul grej för hela familjen..Ibland bara jag och han. Vi får se vad jag och min nuvarande kille hittar på framöver. Vi gillar att resa, åka bil, vara nära vatten, och basta..Än så länge fixar vi på våra egna hus..Får se om vi bygger gemensamt framöver. 😁

Idag har jag paddlat två timmar på min SUP 😍 Med pauser då och då förstås, jag får ont i fötterna efter ett tag. Sannolikt för att alla småmuskler i fötterna får jobba stenhårt. Men jag orkar längre och längre stunder - och jag är inte längre rädd för att ramla i vattnet. Idag ramlade jag inte i vattnet en enda gång. Heja mig!

Jag paddlade i en å i norra delen av min kommun. Utgick från ett ställe där de hyr ut kanoter. Så nära vildmarkskänsla man kan komma, varken hus eller bilar i sikte på långa sträckor. Så nice 😍 Paddla SUP är bra för mig på ett annat sätt också för jag kan inte fotografera samtidigt. Har annars en tendens att fotografera det mesta jag upplever i naturen och dela på sociala medier. Bekräftelsejunkie. Syns man inte finns man inte. Jag behöver träna på att uppleva utan att få den bekräftelsen. Upplevelsen är fullt tillräcklig liksom.

Efter suppandet var jag trött i kroppen så lunchpromenaden kändes onödig. SUP är fantastiskt på många sätt, men några steg ger det inte. Sen tänkte jag på min hund, som tyvärr dog för två år sedan. Självklart hade jag gått en runda med hunden efter att jag varit iväg några timmar, för att han behövde komma ut och promenera. Jag behöver också komma ut och promenera, så jag gick en lunchrunda direkt efter att jag parkerat bilen. Hittade ett imponerande björnbärsställe på vägen. Wow 🤩 Dit ska jag gå om en vecka igen, med burk.

Det är lite trixigt att få upp suppen på takräcket, för att inte tala om att få in den i lägenheten. Den är tre meter lång så det blir en del baxande, ungefär som när man flyttar. Den väger bara 7,5 kg men den är väldigt otymplig. Men sen tänker jag att allt man tränar på blir man bättre på. När jag har tagit mig iväg på ett 20-tal SUP-utflykter inklusive baxa brädan upp och ner till lägenheten så kommer det att kännas plättlätt. För varje gång kommer jag på något nytt knep som underlättar.

Ikväll blir det gemensam middag med döttrarna och deras pappa i huset, mysigt 😍 Äldsta dottern reser hem imorgon och på måndag börjar hon jobba. Spännande! Yngsta dottern börjar också jobba på sin dagliga verksamhet på måndag, så nu är hösten i antågande. Känns helt okej. Jag älskar förhösten ❤️

Kram 🐘

@Andrahalvlek skrev:"PS. Ett helt nyktert år närmar sig med stormsteg för dig! En riktig milstolpe."

Det har du ju faktiskt rätt i. Jag har som jag tidigare sagt inte sett fram emot det, men nu känns det ganska skönt faktiskt att det är på väg.

Tack @Blenda @Andrahalvlek @miss lyckad @Torn @Kennie för respons. Jag hade inte väntat mig så mycket feedback, eller jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Jag vet att jag har skrivit om det litegrann förr hur vi alla på något sätt har traumatiska upplevelser som vi gått igenom, de är ju en oundviklig del av livet. Jag är ju väldigt tacksam ändå att jag ändå har fötts på en tid/plats i mänsklighetens historia där jag trots allt är relativt förskonad från traumatiska upplevelser. Det enda som är unikt med mig är ju att har just den historian jag har medans andra har andra historier.

Jag har nu varit upptagen med min far och semester men har haft tid att fundera på det en del emellanåt. Jag delade med mig av just min berättelse för att jag tänkte att det skulle ge mig något, men det är ändå lite oklart vad. Det är ju ganska länge sen nu och jag mår ju bra, tänker jag, eller relativt bra i alla fall. Det är ju inte så att händelsen hindrar mig från att stiga upp ur sängen och göra det jag ska på morgonen. Självklart har jag funderat på många sätt, som ni är inne på, vad jag skulle kunna ha gjort och om det hade varit någon skillnad om jag hade svarat och jag tror inte att jag egentligen känner någon större skuld där. Jag försöker känna efter. Där fanns åtminstone inte något som jag borde ha sett och förstått, men det är klart att jag ändå oundvikligen får de där "Tänk om jag gjort såhär"-tankarna. Jag tror att där jag fastnar är att jag alltid har sett på saker så svart och vitt. Det är t.ex därför jag tycker om matematik så mycket för där finns alltid en lösning på ett problem(eller så finns det ingen lösning, men då är det ju det som är lösningen på problemet att det inte finns någon lösning). Jag har på många sätt tagit mig ur det där och kan se gråskalor, men fortfarande tror jag att jag tänker på det som ett problem som jag kan lösa, trots att det inte finns någon väg runt det. Det låter såklart helt ologiskt, men man fungerar inte alltid helt logiskt heller.

Det finns liksom inget facit på någonting hur man ska förhålla sig till saker. Det finns bokstavligt talat miljarder av människor som har varit med om mer traumatiska saker än vad jag har och jag fungerar ju normalt och så påverkad är jag ju inte längre. Så hur mycket tid ska man ägna åt att fundera på det? Hur bearbetar man på bästa sätt och när vet man att man har bearbetat tillräckligt? Jag vet inte om det var rätt beslut att skriva om det här och det finns väl en risk för att man ältar saker? Samtidigt tänker jag kanske att jag har hållt det för mig själv så länge. Jag kan ju egentligen tala om allt med min sambo men just detta har jag inte pratat med henne om. Trots att jag fungerar dåligt i sociala sammanhang och ofta inte vet hur man ska bete sig så känner jag en viss olust att ta upp detta ämne för mycket för även om det inte är det centrala i historien så är hon ju en ex-flickvän också.

@miss lyckad Så härligt med fysiskt arbete! Särskilt när man har ett resultat i slutändan att vara nöjd med. Finns nog inget bättre egentligen för både kropp och själ.

@Soffi Ha ha, hur ska du få upp gubben på hästen tro? För min del tycker jag det är skönt att ha ett intresse, som ger mig så mycket påfyllnad, som jag inte delar med maken. Nu yogar han iof (frivilligt) kanske 1 gång i veckan o det är ju kul. Men jag har släppt att vi ska dela passionen. Gemenskap har vi med båt o hundpromenader istället. Yogan är min guldkälla, min skatt, min fristad... Den fanns där långt innan han gjorde det😃
Men du så härligt att du mår så bra!!! Njut!!🥰🧚‍♀️🤗😊

Ont i kroppen, mest baken..😁Jag har lagt hälften av stenen, till min terass..Ska lägga all Sten själv..Underarbetet kostade mycket, men blev väl utfört..Hoppas jag kan ställa iordning till helgen🍃..Först kaffe sen ut och jobba..Det blir fina muskler av detta. ..😅

@Sattva Lugnt och skönt gillar jag också. 😍 I dag ska jag dock ut och göra havet osäkert. Jag och min son ska röja runt i farvattnen runt Kosteröarna och jaga nya fiskarter. Men det blir strandhugg på någon ö där också med fika och chans att sluta ögonen i solen en stund.

Ha en härlig dag! 🤗

Har en skön semester. Mycket tid till mina egna grejer ( yoga etc), men ändå gott om tid till annat. Lugnt o skönt tempo. Träffade en gammal vän igår. Så mysigt prata gamla minnen. Vi konstaterade att det är skönt att bli äldre, mindre drama, mer att leva efter hjärtat. Idag ska jag träffa en annan gammal vän. Och sedan kvällstur med båten.

Kan bara hålla med om att tidiga mornar är speciella. Nu brukar jag inte vara ute o gå på morgonen, men gör meditation, andningsövningar o yoga. Dessa tysta timmar är så sköna. Det gäller att lägga sig i tid bara. Sömnen är viktigast...

Ja jag ska göra mitt bästa- jag brukar ramla hårt på snooze-knappen. En mamma som gått upp med barn i 20 år, nu lever sömnen sitt eget liv…
Will try!

@Se klart Att ramla ur sängen och stappla iväg sömndrucken och sakta ”öppna” ögonen är verkligen en wow-upplevelse. Nu är det daggigt vått i gräset dessutom. Det blåser aldrig så tidigt heller, märkligt nog. Det är bara tyyyyst. Enstaka bilar endast. Ett bra sätt att väckas på!

Kram 🐘

@Torn Det är verkligen en speciell tystnad så tidigt, det är endast fåglarna som är vakna 😍 Och som de sjunger i gryningen! Det är som om hela världen är bara deras just då. Ljuset och den svala luften mot skinnet väcker verkligen sinnena.Varje gång jag går upp så tidigt av någon anledning så tänker jag: ”Det här borde jag göra oftare”.

Ja, det är riktigt skönt att få en mjukstart. Även nästa vecka blir det lite soft, men då ska jag hjälpa till med mitt kommande jobb. Jag ska också försöka avsluta den sjukskrivna vikarien på bästa möjliga sätt. Hans kontrakt går ut 30/8 och jag vill att han ska få avsluta med flaggan så högt i topp som det går. Att hans självkänsla inte är helt knäckt. Det kräver nog lite prat och pepp. Har börjat prata med honom idag.

Kram 🐘

@miss lyckad Man fick verkligen motion - springa upp och ner i trevåningshus. Jag hade 19 trappuppgångar på min runda, kan se dem alla framför mig fortfarande. Jag delade ut tidningarna på vägen upp och sen sprang jag som en galning ner, svängde mig runt i kurvorna genom att greppa ledstången. Jag var nog inte tyst 😂 Ibland hade jag inte hunnit nyktra till riktigt, och ibland pågick fester i vissa trappuppgångarna fortfarande kl 4. Minns en gång när jag upptäckte att det låg någon längst ner under trappan. Läskigt.

Innan GP delade jag ut reklam, och där minns att jag fick 174 kr för 16 trappuppgångar i trevåningshus. Hyggligt betalt då. Tänker på det ibland när jag ser killen här i området som delar ut Svensk Direktreklam, när han kommer dragandes med sin blå vagn. Minns att jag tänkte ut ett system där jag stoppade varje sorts reklamblad i exakt antal mellan fingrarna och sen rafsade jag snabbt ihop en kombo av alla reklamblad vid varje dörr. Alternativet var att sortera innan - och det tog längre tid hade jag upptäckt. Det sättet provade jag också.

Dela ut GP gav mig bättre betalt, men jag minns inte lönen. Jag delade ut tidningen i husen precis bredvid mig, jag var sommarvikarie för min granne som jobbade med det jämnt. Jag avlöste honom på söndagar under hela året och sen jobbade jag med det varje dag då han hade semester. Mitt första sommarjobb, från 12-13 år kanske. Reklam delade jag ut redan när jag var 11 år.

En speciellt minne har jag från den tiden. På natten när Palme mördades stod jag vid korvmojjen vid ettiden på natten och fick veta nyheten. Blev förstås helt chockad. Vår statsminister skjuten? Det var natten då Sveriges oskuld togs kan man säga och därefter blev alla brott bara värre och värre och skjutningar nästan vardagsmat. Det var en fredag i slutet av februari 1986 och jag hade varit ute och festat. Några få timmar senare delade jag ut GP med nyheten. Fullformat, en porträttbild på Palme i svart/vitt på hela förstasidan. Jag har knappt blivit fri från trycksvärtan än.

En annan sak som slagit mig är att trots att jag bodde i Länsmansgården, ett socioekonomiskt svagare område, så prenumererade nästan alla på GP. Det hade de råd med, det prioriterade dem. Så är det inte nu. Den demokratiska möjlighet som morgontidningar representerar kommer inte alla i vårt samhälle till del. Alla får inte veta vad som händer i deras närområde, alla får inte möjlighet att protestera eller på annat sätt påverka politikers och tjänstemäns beslut. Alla får istället tillgång till fejjan, där alla vistas i sina egna åsiktsbubblor och kastar skit och hat på andra åsiktbubblor. Sorglig utveckling.

Kram 🐘

PS. Ordet ”svale” var det första ord jag fick lära mig av med när jag flyttade 30 mil 😉 Det andra var ”bamba”. Men ”mot” som i ”Mölndalsmotet” säger jag fortfarande istället för ”trafikplats”. Mycket bättre ord, som borde exporteras till resten av landet.

@Andrahalvlek Gött med lite mjukstart! Jag går ju ofta upp tidigt när jag ska iväg på fisketurer. Det är verkligen lugnt, fint och folktomt då.

Ha en go långhelg! Kram

Åh det är min önske-grej att vakna tidigt (inte klockan 04 då, vilket händer) utan att liksom vara en morgontidig människa. Varför verkar de alltid lite bättre än oss morgontrötta?
Ska ställa klockan på 06 imorgon och fokusera på det innan jag somnar