Senaste kommentarerna i forumet

@Ignoramus Ja, precis. Det lilla i det stora. Igenkänning är viktigt, och som du sa, på det stora hela betyder småsakerna mycket.

@Ignoramus Ja, det kan ju inte bara vara jag tänkte jag. Tack! Känns bra att veta. Det kan tyckas som en liten sak men "många bäckar små" som mamma sa.

@Ignoramus Skulle tro det, jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag vet att det är så för mig i alla fall.

@asdfghjklöä jag förstår dig, alkoholen tar stor plats i livet och helt plötsligt har man oceaner av tid! Jag började dricka "sent" i livet. Massor av skit som hände och det tog aldrig slut ... Men vips vaknade jag upp och mitt liv var toppen Men alkoholen hade jag lyckats dra med mig. Jag har alltid varit engagerad i föreningar och annat även när jag varit som värst. Det kan jag tacka min lyckliga stjärna för just nu. Vad jag vill säga är, gå utanför din bekvämlighetszon. Testa nya saker? Vad gillar du att göra? Vad har du tyckt om att göra? Ideella organisationer skriker efter volontärer. Där hittar du ett sammanhang och träffar likasinnade människor. Själv har jag idag anmält mig till ridskola igen, efter 30 års uppehåll!
Googla och kolla Facebook, där finns många grupper.
Stort lycka till ❤

Den senaste 1-2 veckorna har jag lyssnat ikapp alla avsnitt på podden ”Hedman och Hedén”. Nej inte alla, jag har några kvar. Kändisarna har duggat tätt: Clara Klingenström, Peter Eggers, ”Din soldat”-Albin, Pål Holknekt, Mathias Holmgren, Jan Johansen med flera. Även Magnus Hedman och Nemo Hedén (”Kungarna av Tylösand”) berättar sin lifestory i varsitt avsnitt.

Idag lyssnade jag på avsnitt #20 ”Från botten till beroendeterapeut” där Robert Bohman, grundaren till beroendeenheten ”The House Stockholm-Berlin”, berättar sin lifestory. Shit alltså. Jag blir helt matt bara av att lyssna. Dels var han beroende av typ allt som går att bli beroende av och dels avverkade han behandlingshem på löpande band. Han säger själv att han inte tog återfall, han slutade i princip aldrig.

I en passus säger han att hans ex-fru, som han fick fyra söner med, skrev en bok som heter ”Anhörig”. Då fattar jag att hans ex-fru är Katerina Janouch. Den boken har jag läst. Den här mannen har jag hört mycket om, från hennes horisont. Jag minns också att de två som par var lite banbrytande, som för 20 år sedan tvättade sin alkoholsmutsiga byk nästan offentligt i media.

Av allt han berättar i poddavsnittet så fastnar allra mest det som är anledningen till att han till slut blir helt clean. Den mening han vaknar till i polisens fyllecell den 29/12 år 2001 och som till slut får honom nykter, utan att ha tagit ett enda återfall efter det. Meningen upprepas tydligen ofta inom olika 12-stegsgemenskaper och innebörden är ungefär: ”En del har inte förmåga att vara ärliga och de får färre chanser”.

Där är orsaken till att min pappa aldrig lyckades. In i det sista 1,5 månad innan sin dödsdag blånekade han och sa till mig att han hade minsann inte problem med alkoholen. Så fort den nattgamla isen efter en genomrasning blev lite stabilare så lurade han sig själv och andra tills han storknade. Allt för att få dricka. Han var sannolikt aldrig ärlig om någonting. Frågade man hur han mådde svarade han ”bra” trots att det syntes på kilometers avstånd att han inte alls mådde bra.

Min mamma berättade efter hans död att min pappa blev av med körkortet i en nykterhetskontroll år 1974, då jag var 5 år gammal. Efter det körde han olagligt i alla år. Varje gång han åkte fast i en poliskontroll fick det konsekvenser förstås, men det är ingenting som jag minns. Vad jag minns så var pappa iväg och jobbade, ibland månader i taget. (År ibland faktiskt eftersom han jobbade för Skanska i Saudiarabien på 70-80-talet.) Om han satt i fängelse månadsvis så var det inget jag hade koll på ett endaste dugg.

Mot slutet vet jag dock att han dömdes till en månads fängelse, då gick jag på högstadiet eller gymnasiet. I hans post hittade min mamma efter hans död en dom som gällde samhällstjänst. Min mamma tvingades ju ljuga också. Att hon ens berättade om det indragna körkortet för mig efter hans död var modigt gjort, hon skämdes som en hund. Vad hade hon utsatt mig för? Han körde jämnt på fyllan.

Orsaken till att jag till slut bröt med min pappa var att min sambo tillika barnens pappa gillrade en fälla. Han markerade på etiketten på den whisky som stod mest tillgänglig i barskåpet innan han gick och la sig. Nästa morgon när mina föräldrar hade kört till Göteborg visade han mig etiketten. Volymen hade sjunkit med 5-6 cm under natten. Då fick jag det bevis som jag behövde för att ställa ultimatum. Jag konfronterade dock aldrig min pappa med det ”beviset”, det räckte att jag hade fått bevis. Och mitt ultimatum var ju ändå lönlöst.

Min alkoholiserade sambo var likadan, ljög om allt. Men det förstod jag ju inte förrän efteråt. Vartenda ord om hans före detta fru var bara lögner från början till slut. Det var hon som tröttnade på hans supande till slut. Det var hennes vuxna barn som aldrig ville ha kontakt med honom mer. Till mig berättade han om tusen andra anledningar, som jag snudd på förträngt. Anledningarna spelar ingen roll. Inte då och inte nu. Det som spelar roll var att jag kände mig så genuint grundlurad, jag kände mig som en naiv fullblodsidiot.

Strax innan vi flyttade ihop hade jag verkligen märkt att hans drickande var osunt. På vår första middagsdejt hemma hos honom bjöd han på en flaska vin till oss två, ”lite snålt kanske.” Efter några månader kunde han dricka sig så apkalas att vi var tvungna att avboka ett besök hos hans syster, och han ringde då och sa att det var jag som hade blivit sjuk. Jag blev helt förskräckt över att han ljög om att jag var sjuk, han ryckte på axlarna. Lögner för honom var vardagsmat.

Jag sa uttryckligen till honom innan han flyttade in hos mig: ”Shit alltså, jag vill fan inte dra på mig en alkisrelation, jag fixar inte det med min bakgrund”. Han försäkrade mig om att jag absolut inte behövde oroa mig, men min magkänsla skavde och bråkade ändå. Men han var så på - fixade sig ett jobb här i kommunen och var överentusiastisk över flytten. Och vi var så kära i varandra.

En månad efter att han flyttat in var jag tvungen att fejsa sanningen. Jag ställde ultimatum: ”Sök hjälp eller flytta.” Han sökte hjälp och började med antabus, som han fick utskriven av en läkare på vårdcentralen och han skulle ta tabletterna helt själv utan ”övervakning”. Sen började en tid med att tassa på tå och aldrig veta hur läget var när jag kom hem. Vidrigt. Precis som min mamma gjorde i alla år med min pappa. Lyssna efter signaler, misstänka, leta efter eventuella flaskor.

Han var nykter på vita knogar. Han ville ha tapperhetsmedalj. Ställde sig utanför alla sammanhang, ville inte delta. Valde att jobba helger och storhelger, ”sån skit”. Han vantrivdes på jobbet dessutom, han jobbade på olika LSS-boenden som timlönare i personalpoolen. (Tidigare hade han en fast tjänst på ett boende för personer med svår autism.) Den instabiliteten ska man nog inte ha som nynykter 50+ utan då behöver man nog mer fasta rutiner.

Träning var trams tyckte han, ”springer gör jag bara till bussen”. (Han åkte förstås aldrig buss ens.) Vi delade inte heller intresset för naturen, det var också trams tyckte han. Jag vet inte vad vi hade gemensamt egentligen, typ ingenting. Vi blev bara störtkära i varandra, men sen fanns inget att staga upp relationen på. Hans lögner fortsatte dessutom i stort och smått.

Efter ett halvår tog han ett återfall, ett planerat sådant sannolikt. Han hade tröttnat på sitt samboliv med mig och jobbet. Nu behövde han att jag sparkade ut honom så att han kunde återvända till sin hemort som ett offer att tycka synd om - och att jag var en satans bitch som kastade ut honom. Han skulle ljuga lika mycket om mig för sin familj och vänner som han ljög om sin ex-fru för mig.

När jag kom hem från en resa till äldsta dottern i Gbg för fyra år sedan så möttes jag av en kasse med tomma ölburkar på skostället i hallen. Min hund var hemma, tack och lov. Min ex-sambo kom hem en stund senare, sannolikt satt han i skogsbrynet bakom huset och inväntade min ankomst. Han kunde knappt stå och gå eller prata. Jag knuffade honom bokstavligen i säng och sa: ”Sov ruset av dig, imorgon flyttar du”. Och det gjorde han.

Jag kan inte ens ljuga i bluffpoker. Tack och lov för det. Jag mår fysiskt dåligt av att ljuga. Det gjorde jag i mitt förra liv och det är än värre som nykter. Jag kan låta bli att säga vissa saker och jag kan uppge vita lögner om det gynnar mig själv eller någon annan, jag vill inte såra någon genom att vara klumpigt ärlig. Annars är det ärlighet som gäller i alla lägen.

Shit vad långt det blev, det behövde nog komma ut. Tack Robert Bohman för det!

Kram 🐘

@Kallekandricka har tänkt på dig, och tack för ditt inlägg. Det är precis det jag behöver höra. Jag behöver ju inte göra det svårare för mig själv. Ang. avvikande och konstigt så är jag nog lite av en anomali där. Vill hellre att en person har haft krångel/har krångel (eller i alla fall är helt uppriktig från början) med sina tillkortakommanden, då vet jag var spelplanen är. Tror tyvärr också att jag har komplex för mina tillkortakommanden och känner mig inte lika mycket värd som vanligt folk. Jag vill inte känna så, men har alltid känt mig så. Så känner väl att jag är mer på samma spelplan om personen i fråga också har ett krångel, och att den andra kanske är värd någon sån som mig, en vanlig person är ju värd så mycket bättre.

Jag vill ju också tro att jag inte är en sån som dömer, men det stämmer såklart inte. Däremot så tror jag att jag inte ger upp om någon för det. Det är bara de med något uttalat krångel som jag har mött eller har haft samtal med hittills som jag har funnit intressanta. Saken är ju den att alla har något, alla har krångel och alla kan vara öppna och sårbara. Men är man inte det så är man tråkig i min mening, att tala om väder och resor ger mig ingenting. Jag vill veta vem den andra personen är på insidan, hur den känner på riktigt, vad deras guilty pleasure är, vad deras tillkortakommande är. För har man inte en diagnos så har man alkoholproblem, eller depression, eller ekonomiska problem eller kanske en dålig relation till sin familj, ett stressigt eller tråkigt jobb etc... Om inte en person kan vara fullkomligt ärlig med sånt från typ start så finner jag dem inte intressanta. Men som du säger så behöver man ju inte börja där, man kan ta det lite lugnt i början.

Nu till anledningen till varför jag kom in här i dag. Jag har ångest.. har kommit på att det jag gått och bärt på i några veckor nu är existentiell ångest. Ända sen detta dateandet drog igång har jag i princip varit snurrig i huvudet och fått ångestpåslag väldigt ofta både nu och då... der håller i sig länge... fast tänkt att det är inre stress.. fast inte vetat varför. Har inget att vara stressad över egentligen. Men satt och läste och då bara klockade det. Det är existentiell ångest. Jag känner ju att jag är på väg in i något nytt, eller att jag öppnat upp för något nytt. Jag funderar mycket på ett sundare liv med rutiner och träning och att jag börjat datea. Alla förändringar ger mig ångest.. eller är det så att jag har ångest för att jag känner att det är för sent för mig... att jag inte kommer klara det.

Måste bena i detta mer, ska till en sjuksköterska som ska bli min samtalskontakt på psykiatrin i början av augusti. Då ska vi tala om vad jag behöver hjälp med. Innan var det mycket att hantera min stress och relationen jobb/privatliv samt bli bekväm i mina diagnoser. Nu känns detta väldigt viktigt.

Det känns som att saker snurrar på för snabbt, och jag har ju inte ens mött någon som jag vill träffa igen. En del av mig vill bara logga av den där appen och undviker den mest hela dagarna men en annan del säger att jag måste... för gör jag det inte nu så kommer jag ju aldrig göra det.

Är också så rädd att inte räcka till, att inte duga.. att vara en sån som ingen vill ha. Både till utseende och det inuti. Det växlar från dag till dag. Utseendemässigt så har jag varit ganska tillfreds ett bra tag nu, och trots mer komplimanger än någonsin så känner jag mig så ful. Avskyr att de där orden från den där killen som förstörde mig fortfarande finns kvar i bakhuvudet; "Ditt ansikte är en 9:a, men kroppen är en 6:a, eller kanske en 7:a, du har ju snygga ben". Jag vet att han var ett asshole! Jag vet det, jag vet att det inte spelar någon roll. Insidan räknas, men fasiken.

Ska göra andningsövningar nu, försöker meditera 10 minuter per dag just nu. Jag är i en sökande fas... all min energi går bara till att leva dag till dag. Sån tur att jag inte dricker på detta, har och har inte haft någon tanke på alkohol eller sug. Tacksam!

Jag har själv gjort behandling på stället du nämner. Det är några år sen och då var det en behandling som helt stödde sig på Minnesotakonceptet, dvs 12-stegsbehandling. Fördelen där var att terapeuterna själva hade en bakgrund som beroende eller medberoende och visste alltså vad de pratade om. Fanns inte en chans att ljuga där eftersom de själva hade använt alla lögner som finns.
Jag förordar även idag ett behandlingshem som använder 12-stegsmetoden just för att terapeuterna själva vet vad det handlar om.
Tyvärr har det idag blivit så att många behandlingshem har gjort det lätt för sig och använder sk "läkemedelsassisterad" behandling vilket är rent nys då du skapar en tablettberoende av en alkis :(
Så att göra en koll är mycket bra !!
Och ett tips : OM ditt barn har möjlighet att betala en del av kostnaden själv ökar motivationen att sköta sig och jobba i programmet och därmed få en stabil nykterhet ! På Gården finns (fanns tidigare iaf) en möjlighet att söka hjälp från en stiftelse. Se hemsidan.

Två timmar på SUP fick räcka, sen blev jag trött både i kroppen och knoppen. Det är mycket svårare att stå upp på min uppblåsta bräda än på den hårda brädan som jag hyrde, men jag kommer upp i stående. Flera gånger. Varvar med att stå på knä och sitta ner. Balansen tränas verkligen med alla muskler i kroppen - och att det blåser lite gör det än svårare.

Efter en stund stående blir jag trött i kroppen och ramlar i vattnet och då får jag simma till flytbryggan med brädan på släp efter. Man har ju ett band fäst vid fotleden, annars hade brädan åkt iväg all världens väg när man ramlar i. Paddeln, som också flyter, kilar jag fast i armhålan för att få båda händerna fria att simma. Flytvästen gör simturen behaglig.

Idag har jag lärt mig kliva ombord på brädan från stegen på en brygga. Först stående på knä och efter en stund upp på alla fyra och till slut upp i stående. Minst tio gånger kom jag upp i stående och stod kvar en stund idag. Två drickapauser med lite vila uppe på bryggan. När jag mot slutet ramlade i vattnet gång på gång när jag försökte stå upp var det ett tecken på att jag var trött och att det var dags att sluta för dagen.

Det är fördelen med att inte hyra, jag kan träna lite varje dag och på sikt bli allt mer stabilare. Det var inte många sekunder i stående läge som det kändes som jag hade full kontroll. Andas, andas, andas - titta mot strandkanten istället för på brädan - andas, andas, andas. Alla småmuskler i fötterna fick jobba, liksom resten av kroppen för att kompensera för alla smågung som vågorna gav.

När jag kom hem igen till parkeringen gav jag mig i kast med takräcket. Som jag trodde var gummipackningen en tillsats som används till vissa skenor (eller vad det nu heter, sådana där fasta skenor på biltaket). Utan gummipackningen passade takräcket, och jag klurade ut hur jag skulle spänna åt det. Fick det fastsatt ordentligt på tre av fyra fästen, det fjärde får jag slutfixa i morgon. Då ska jag också få dit fästena som man lutar brädan mot, så den ligger stabilt. Nu är skallen trött och behöver en höneblund 😴

Kram 🐘

Jag står inför val i livet; att fortsätta försöka dricka måttligt eller inte dricka alls. Vad har ni för erfarenheter och kunskap kring detta? Läste någon som skrivit att man kan hålla upp att dricka under en period för att sedan göra en "omstart" med nya och sundare alkoholvanor. Är det möjligt och vad finns för erfarenheter kring det? Alkoholen har blivit en grej för mig att "fly MIN vardag" med ohälsa, dåliga relationer och att kunna slappna av och inte tänka på det som oroar. Vet att jag måste hitta ett annat förhållningssätt i de stunderna när jag känner för att "fly vardagen". Jag har också svårt att sluta dricka när jag väl börjat. När jag börjat så triggar det igång att fortsätta och det blir för mycket vid nästan varje tillfälle. Min familj har reagerat och uttryckt detta. Jag har börjat resan till att må bättre gällande min ohälsa, men vägen dit är lång med sjukvård och alternativa metoder. Jag har också svårt att i vissa situationer tala om vad jag vill och skapa ett liv som jag önskar, då jag istället "hänger med" i det som någon annan vill. I stunden verkar jag inte reflektera så mycket över vad som händer och upptäcker istället i efterhand att "nu har det hänt igen". Det är liksom så mycket mer än "bara" alkoholen. Tar tacksamt emot tankar och reflektioner som kan hjälpa mig vidare till andra perspektiv. Mvh

På tal om släkthistorier, så förvarar jag sjukt mycket i minnet.Minns alla möjliga berättelser om olika människor jag träffat..Även deras vänner och släktingar. Frågar någon mig däremot när Karl den XII dog, då har jag inte en aning..🤔..Det är något med berättandet om människoöden som är intressant..Härligt att du AH fortfarande äger ” din sjö”. 😁..Likadant har jag med världens största biggarråträd hos exet som jag var med och planterade..Det känns också som ” mitt” 🍒..Men jag vill ha ett liknande, fast det hinner ju aldrig bli så stort under min livstid..Jo, om jag blir närmare 90 år och får fart på ett nu..Eller att jag får mitt drömhus med sjö utanför, och ett biggarråträd redan finns där..Man vet aldrig. Otur med takräcket, men det löser du snart. Gött att du är frisk, kompis. 🤗🤗

@Soffi Så härlig läsning Soffi! Ja, att må bra är det viktigaste. Alla de där valen. Äta kakan o ändå ha den kvar, det går ju inte. Att behöva kompromissa o välja bort sånt man eg vill ha i sitt liv, men där priset blir för högt i slutändan. Har dessa funderingar för fullt...
🥰🧚‍♀️🤗

Jag blir hjärtinnerligt glad när jag läser att du hjälper din pappa med hans trädgård. Njut av varenda minut ni kan få ihop, det finns inga garantier för någonting här i livet. Det är skönt att umgås över praktiska saker också, då kan man småprata när andan faller på. Man skapar något ihop, och båda blir nöjda med resultatet.

Att göra saker för andra är att visa kärlek i praktiken. Min äldsta dotter kommer hem till sin pappa och styr upp diverse projekt. Röjer och renoverar. Idag ska tydligen hans båt sjösättas, för första gången på flera år. Det är hon som har pushat honom dithän, och jag hoppas innerligt att det verkligen blir av idag också.

Kram 🐘

@TappadIgen Otroligt sorgligt öde och sorglig låttext. Han hade liksom gett upp. Så upplevde jag att det var med min pappa också. Jag kan inte räkna antalet gånger som han slutade dricka med buller och bång. Nu minsann skulle han bli en ny människa. Varje gång tog han återfall. Jag orkade inte ens glädjas de sista gångerna, jag visste ju att han skulle ta ett återfall igen. Jag blev luttrad. Och han gav upp helt.

Ett halvår innan han dog bröt jag med honom. Mina barn var då 2 och 4 år. Jag kunde inte göra något åt min egen uppväxt, men jag kunde förskona mina barn från att uppleva sin onyktra morfar. Jag sa åt honom att jag inte ville träffa honom förrän han sökte hjälp för sina problem med alkoholen. Han blånekade. Han hade inga problem med alkoholen sa han. Det var i september 2001.

Några veckor innan jul det året ringde min pappa och undrade om han och min mamma var välkomna till oss under julen. Jag svarade att det var de självklart - OM han hade sökt hjälp för sina alkoholproblem. Han blånekade igen, han hade minsann inga alkoholproblem. Då svarade jag att han tyvärr inte var välkommen, men att min mamma kunde komma ensam. Det gjorde hon.

Den 24 januari, prick en månad efter julafton, dog han. 61 år gammal. Söndertrasad lever. Jag hann aldrig träffa honom, men enligt min mamma var han ändå helt väck på slutet och inte ens kontaktbar.

Min pappa visste precis vart han skulle vända sig. Han var stammis på psykakuten och beroendemottagningar i Göteborg. Han fick en massa hjälp under årens lopp, men började alltid dricka igen. Jag vet än idag inte vad som hade hjälpt honom. Det enda jag ångrar är att jag inte ställde ultimatum tidigare, medan han hade en ärlig chans att göra någonting åt det.

Kram 🐘

@Pilla Jobbig känsla. Men det är du som är en vinnare i detta, som slipper alkoholen, glöm aldrig det. Ett tips är att ”genrepa” innan. Tänk dig dagen/kvällen in best case scenario. ”Vi kommer dit och jag erbjuds en välkomstdrink och då säger jag …. Och till maten dricker alla andra vin och jag …. ” osv. Tänk dig innan hur du vill att dagen/kvällen blir så är sannolikheten stor att den blir så.

Kram 🐘

@Andrahalvlek Vad kul att firandet av dottern var lyckat! Tror man aldrig slutar känna lycka o glädje över barnens lycka o glädje, hur vuxna de än blir!
Gott att supen äntligen har kommit! Du får berätta mer om dina turer😊

Gällande din släkthistoria kan jag bara hålla med övriga, det är givande, spännande. Jag älskar sånt. Läste den där maj-gull triologin också för några år sedan.
Vad som formsr oss, vår historia. Så spännande! Min mormor är död sedsn 20 år, men berättade alltid berättelser ur sitt liv. Jag minns dem än. Min mamma berättar ockfå, men alltid med ett stråk av självömkan o bitterhet, vilket gör det jobbigt. Jag går igång, retar mig, kan inte lyssna objektivt. Men det är ju så viktigt. Min man vet ingenting om sin släkthistoria. De pratade liksom aldrig. Mina barn frågar en del, o då berättar jag.

Angående gårdagen vill jag citera yngsta dottern: ”En toppendag”. Från tidig morgon till sen kväll (jag fick henne i säng först kl 23) så var det enligt henne ”superbra”. Hon bara travade superlativen på varandra för att beskriva hur nöjd hon var med sin födelsedag. Och mammahjärtat höll på att spricka av glädje ❤️

Ringde henne på FaceTime nu på morgonen och hon var fortfarande lika översvallande nöjd. Sverigekepsen var på - bak och fram, precis som den coolaste kille på boendet alltid har. Tydligen är det någon match som ska spelas kl 10.30 😉 Varken jag eller dotterns pappa är ett dugg sportintresserade, men på boendet finns det några riktiga sportfantaster.

Där sitter de på rad i varsin skön fåtölj och tittar på den gigantiska tv-skärmen. Den största tv-skärm jag har sett har de köpt till boendet, och den har typ alla streamingtjänster som finns, så gemensamma filmstunder och sportstunder ska de bli många av framöver. Och dottern är mest bara lycklig över att vara en del i den gemenskapen. Och mammahjärtat spricker nästan igen av glädje ❤️

Så sent som kl 21 igår var min SUP uppblåst och klar att prova. Jag kom upp på första försöket, yes! Men sen ramlade jag tio meter senare när jag tappade balansen. Sen fick äldsta dottern prova. Hon tog först med sig lillasyster på en liten runda och yngsta dottern skrattskrek hela tiden så det ekade över sjön. Sen lyckades äldsta ta sig upp på första försöket och paddla en rejäl runda. Yngre, smal, yogaträning, det kändes rätt naturligt att hon skulle klara av det direkt.

Enda grumset i glädjebägaren var att jag tydligen har köpt fel takräcke, det passade inte på min bil. Och barnens pappa höll på klassiskt manér en lång föreläsning om hur fel jag hade köpt, si och så och hit och dit. Jag var för trött för att ens ifrågasätta. Jag lämnade SUP:en liggande bakom lekstugan i hans trädgård och jag ska strax åka dit och lära mig behärska SUP:en bättre. Han bor ju 50 meter från en badsjö och eftersom jag själv har bott i det huset i 14 år så är det lika mycket ”min” sjö i hjärtat. Han behöver inte ens vara hemma även om jag åker dit och SUP:ar.

Men takräcket måste jag få ordning på förstås. Min SUP kan ju inte bo i hans trädgård någon längre tid - och jag vill ju utforska andra sjöar och havsvikar. Typiskt mig så vet jag inte ens var jag har kvittot. Jag är den mest noll-koll-på-ekonomiska-saker som jag känner. Tveksamt om jag får lämna tillbaka takräcket på premissen ”jag råkade köpa fel”. Får väl sälja det begagnat i så fall, och leta reda på ett nytt som passar.

Men innan jag ger upp helt så ska jag försöka få till det på egen hand. De använde en gummipryl mellan räcke och skenor som jag måste studera lite mer noga. Den gummiprylen borde gå att justera, eller kanske helt ta bort, så att räcket passar. Jag dissar inte takräcket helt förrän jag själv har testat i lugn och ro med utvilad hjärna. När jag väl ger upp får jag förstås lösa det på annat sätt. Men mesta energin idag ska jag ändå lägga på att lära mig hantera min SUP.

Kram 🐘

Lördag o ledig!!! Sov länge. Ut m båten snart. Ska sola, slumra, bada, läsa. Att köpa båt är bland de bästa beslut vi tagit. Vilken lisa för själen!
Igår var lugnare dag på jobbet.
Funderat över varför jag upplever ensamjobb som så pressande denna sommaren. Vi jobbar ju ensamma i perioder alla somrar. Kommit fram till tre orsaker:
- Jag är nykter. Den trötthet jag kanske känt tidigare somrar har jag hänvisat till alkoholen. Och då ignorerat den, eller lagt skuld/ orsak på mig själv
- Det är högre tryck i år än iaf förra året pga pandemin/ vaccination. Folk vågar söka nu när de är vaccinerade
- Jag yogar varje morgon före jobbet= mindre sömn
Vi ska få en kollega till i höst, så läget kommer bara bli bättre! Morgonyogan får jag se över, om det är värt förlorad sömn. På måndag kommer den som kan datorsystemet, ska be henne dölja ikonen. Pratade på fikat igår om hur jag mår kring detta o jag var inte ensam...Såklart. Det finns inga supermänniskor.
Så nu ska jag njuta av helgen!!!!
Kram!🥰

Jag ska snart träffa människor som jag inte träffat sedan jag fattade mitt beslut om att avstå.Från ingenstans känner jag nu lite oro när detta ska läggas fram,jag kanske överdriver min oro men den stärks av att det skickas bilder på glas med nåt färgglatt i och att jag också ska få när vi ses.Alltså Pilla!Du vet inte ens om det är alkohol i glasen.Men att det varit det förr,det vet jag!Jag är stark i mitt beslut men ändå är det något som jag måste igenom med alla som jag träffar.Det är tankarna kring detta som tar energi.Och en rädsla att bli bortstött.Detta är personer som finns i släkt på min mans sida.Och duger jag inte såhär så är det inte mitt problem.Jag mår bra och känner mig tydlig och bestämd och säker och det är det viktigaste för mig.Kör på nu Pilla👊🏋

Tidig härlig morgon med kaffe i koppen.
Får tankar om att känslorna som finns för sina barn,även som vuxna.En process,
tänker ibland att tiden gick för fort.Det är så fint uttryckt av dig,din längtan efter din minsta dotter🤗
En stabil Lördag väntar.
Kram Pilla

När brorsan och hans pojkar 9, och 12 år sov hos mig.Skickade han bilder till mig.Då ser jag tydligt blickarna på barnen.Sorg, ilska och vrede..Framförallt hos den äldre..Bilderna som är tagna på dagen, är blickarna hos pojkarna gladare. Jag har sett liknande ögon hos mina egna barn.Både när det gällde mig, och deras pappa. Vissa barn, har dessa ögon, permanent. Det är dom som aldrig kommer att känna sig, speciella och värdefulla..Dom har ju redan som små blivit bortvalda, trots bedjan, och ilska för att det ska bli ändring, och kännas tryggt..Dessa 2 pojkars ögon, såg jag glada och tillitsfulla för ett tag sen..Jag ska prata med dom, om att det finns hopp, om min bror..Pojkarna vet ju att deras mamma har lämnat pappan, för att han inte slutade dricka..Dessa pojkar kommer förmodligen att få alkoholrelaterade ”skador” psykiskt..Jag hämtade den yngre från förskolan några gånger för att han hade ont i magen.Min bror sa att det var så konstigt för han blev alltid bättre när han kom hem..Jag tolkade det som att pojken ville kontrollera så att inte föräldrarna mådde dåligt när var i skolan.Mamman hade fått en stroke tidigare 38 år gammal. När vi är mitt i drickandet, kan/vill/ orkar vi inte se vad som händer med våra barn. En av mina döttrar är ledare och kontaktperson i Maskrosbarn..Det var väldigt givande för henne, att vara kolloledare. Där fick barnen prata av sig och träffa barn och unga med liknande erfarenheter. Många av våra barn har detta som jobbiga hemligheter, som dom gör allt för att dölja. Som vuxna sen är det svårt att göra rätt val. Skammen och att hålla fasad kan ingå i vuxenlivet. Svårt med att lita på människor, och att tycka om sig själva..Väldigt lätt att själva hamna i någon form av beroende eller missbruk..🍃⚡️🍃..

Texten till Under Grass and Clover som Alexi pratar om i artikeln. Själva låten hittar ni där musik spelas d.v.s Spotify och sånt.

Flashback from the night before
Was it the other day, I couldn't say
It's all coming in pieces
But before you know they just fade away
Goddamn! What did I hear, what'd I do?
Where did I go and how'd I get there?
I know... I'm too far gone
A deadbeat, a travesty
What's my strategy?

Fuck me, there's blood on my hands
That's nothing new but now they're shaking too
Everything's soaked in sweat
Here comes the "forgive and forget"
Who should I forgive? Forget that plan
I really don't give a damn
I just need my fix, I'm dying
Break out the bottle and stop crying

And the calm washes over
My soul drying my tears
Under the grass and clover
A new sense of hope appears

Choking - breathing exhaust
Hard to keep an even keel
Shot - boiling mercury
It burns so bad yet I can't feel

Choking - breathing exhaust
Hard to keep an even keel
Sweating - boiling mercury
It burns so bad yet I can't feel

Walking - in a mine field
Tired of keeping my eyes peeled
Shot - to hell and fried
No heaven, evermore denied

And the calm washes over
My soul drying my tears
Under the grass and clover
A new sense of hope appears

@miss lyckad Jag är ledsen för att det är som det är med din bror men det är ju också ett bra exempel på hur svårt detta är. Hur når man fram? Jag vet ju att det är av omtanke som du vill att han ska förändra sig, men hur kommer han att ta det när du pratar med honom. Sen är det ju såklart hans liv så i slutändan så är det ju han som får välja själv, men jag hade tyckt att det känts fel att inte försöka prata med honom alls. Du får börja fila på en plan redan nu.

Angående den finska artisten, nej han är knappast ensam som artist att ha levt ett alldeles för kort liv. Just i det här fallet så var jag redan ledsen för att det hade gått som det hade gått. Hans familj ville ju inte vara öppna med dödsorsaken men hans fru berättade för som hon sa så kanske det hjälper någon som slåss mot samma demoner.

Men det som gjorde det extra sorgligt var att jag nu i efterhand läste intervjun från nästan två år innan han gick bort och där han berättar om hur han har lärt sig att dricka måttligt och att det var viktigt för honom att bevisa för sig själv och andra att han kunde dricka normalt. Det är så tragiskt för nu har vi ju facit och vet att han skulle ha slutat helt. Det är riktigt otäckt att läsa artikeln tycker jag. Jag funderar mycket på hur han kände sig då just vid den tiden. Jag önskar att man kunde ha åkt tillbaka i tiden och pratat med honom, men jag kan ju bara gissa att han hade en familj som redan försökte göra det förgäves.

@Soffi Tack för du delar med dig. Det är ju som du säger så att vi är väldigt olika som människor och kommer reagera på väldigt olika sätt. Jag tycker om din analogi om att så frön. Det är en alldeles utmärkt idé, tycker jag, men frågan kanske återstår hur man gör det på bästa sätt. I det exemplet du tar upp med den gravida kvinnan låter det ju som om att det kan ha lyckats. Men finns det några generella riktlinjer som man kan förhålla sig till? Gödsla med omtanke, som du säger, är ju självklart bra, men man kan lätt missta omtanke för pekpinnar och ska vi ha pekpinnar kunde vi lika gärna salta jorden som fröna ska gro i.

@Torn Jag anade nog att vi skulle vara rätt så överens. Som jag skrev i din tråd så har jag ännu inte kommit till Havstenssund. Jag är ju en ganska bra bit söderut just nu och ska till och med hem emellan innan jag hamnar där om någon vecka eller så. Om man skulle ta upp något som gör att vi skiljer oss åt något så skulle det vara angående måttlighetsdrickarna kanske. Jag förstår din poäng angående dem, så det är inte det att vi är oense på det viset, men jag spenderar kanske inte så mycket tankekraft på just det. Jag önskar mest att det fanns ett sätt att hjälpa alla de som faktiskt har problem med alkohol därute.

Jag brukar inte tycka om att placera saker i fack men kanske finns det någon slags survivor's guilt som ligger bakom för mig. För på ett sätt tycker jag att det är orättvist fortfarande att jag ska ha turen att lyckas ta mig ur det, medan andra som jag vet kämpat hårdare än vad jag har gjort inte har det.

@Nykter2021 skrev:"det finns ju en medicinsk bedömning på vad måttlig är. Följer man den så blir det inte många glas alkohol i veckan." Det har du ju alldeles rätt i! Där har du ju en måttstock som man kan använda på sig själv om man är osäker på ens måttlighet håller eller ej. Faller man inom den ramen så är man helt enkelt en av de som lyckas med att vara måttlig. Du har en väldigt bra poäng där.