Senaste kommentarerna i forumet

@Se klart Kryakram ❤️ Visst är det lite typiskt att man blir sjuk när man äntligen är ledig 😞 Nu hoppas jag att dina barn pysslar om dig lika bra som du har gjort i alla år. Paybacktime. Jag mår bättre, men riktigt bra är jag inte. Hostar fortfarande som en galning. Segt som snor minst sagt.

Kram 🐘

Javisst är vi viktiga, tack för respons🙂(blev detta rätt i nya forumet?)@Sisyfos

**

Förkyld, eller något med bihålorna eftersom de är svullna och därmed trycker på tändernas nervtrådar. Alltså. Inte. Kul.
Trött som bara den, somnar så fort jag lägger mig, några munblåsor. Så ja, nån infektion huserar i denna kropp.
Har bara två barn på besök och de sköter mycket sig själva, också skönt för dem att ha lagom med umgänge.
Badat ändå, har hjälpt mig att pigga på mig. Nästa vecka ska jag jobba, så hoppas på en frisk helg först.
Godkväll alla kämpar!

@sisyfos jag har tänkt på dig och dina erfarenheter just efter min pappas död. Har dock känt att vinet inte har lockat. Tror att det är främst för att man/jag får lov att förhålla mig, kan liksom inte kasta mig in i nån allmän misär.
(För ordningens skull så skiljde sig mina föräldrar för ca 40 år sedan…j
Kommer över mig små sorgstänk, har en av pappas skjortor i trädgården om kvällen. Då känns hans kropp nära, och jag tyckte mycket om det beskydd han erbjöd mig på något vis. Han var ju inte ens särskilt stor/lång, men jag trodde länge länge att han var nästan 2 meter- han kändes så. Trygg.
@varafrisk, myror är mycket otrevligt när de kommer många på en gång. Fun light kan hjälpa men att hälla kokande vatten tror jag kan vara mer effektivt. Och att hålla jorden fuktig, då flyttar de.
Men fattar att du inte har lust just nu. Kommer en vår till så småningom, då kan vi inspirera varandra.
Hoppas ni båda njuter av sommaren som verkar flyttat hit för att stanna. Kram 🥰

@Andrahalvlek Det finns ju ett gammalt talesätt som säger att summan av lasterna är konstant. Jag tror förvisso inte att det är sant, men nog ligger där något i det att det nog är omöjligt att inte ha någon last alls, men man får ju se till att välja dem med omsorg. Vissa laster kan man nog leva med medan andra är viktiga att man gör något åt.

@Ensam1984 skrev:"Att jag håller på att hitta mitt autentiska jag och inte sätter på mig masker hela tiden. Och det kan jag öva på när jag går på date... för då är det helt nya människor och jag kan vara och säga så som jag verkligen tycker och tänker - inte vad jag tycker och tänker att den andra tror att jag ska tycka och tänka. Knepigt.."

Det låter som en alldeles utmärkt ingång i dejtandet. Vi är nog många som anpassat oss allldeles för mycket i relationer, för att var den andre till lags. Genom att dejta får du träffa en massa olika sorters män, som alla förstås verkar vara bra på pappret för annars hade ni inte ens träffats. Du kommer efterhand att kunna ringa in vad du söker efter, men… Och det är ett stort MEN… du kommer aldrig att hitta någon som är ”perfekt” för dig. Man får ta det onda med det goda. Så länge det goda överväger är det en bra man.

Kram 🐘

@Ensam1984 Första steget är att vara medveten om intaget tror jag. Jag har märkt att jag blir mer hungrig generellt om jag äter socker. Även vanliga måltider blir större. Jag dras också mer mot snabbare kolhydrater - väljer ett ”vitare” bröd, blir galet sugen på färsk pasta etc.

För mig är socker absolut lika beroendeframkallande som alkohol, om än inte lika skadligt. Jag har ersatt ett missbruk med ett annat. Men mitt nya självsnälla jag har förståelse för det, jag klappar mig själv på axeln varje gång jag gör rätt istället för att slå på mig själv när jag gör fel. Jag försöker anamma den attityden åtminstone.

Idag åt jag mellanmål i form av vitkål/rödlökssallad INNAN jag åkte och handlade. Då var det lättare att gå förbi chokladbergen. (Just nu har de extrapris på EM-choklad.) Det var också lättare att välja fröbröd istället för grekiskt lantbröd. Sen köpte jag ingredienser till muffins gjord på banan, ägg, bakpulver och blåbär. Ska bli spännande att se hur det smakar. Pannkaka? Kardemumma ska jag nog ha i också 😋

Jag skulle aldrig fixa att ha sötsaker hemma. När kvällen kommer går jag en räd genom kyl, frys, skafferi. Äter det som finns typ. Då är det viktigt att det inte finns något 😂

Jag vet också att det här hagalna suget klingar av inom några veckor och att det då inte blir svårt att avstå, så länge jag inte ”råkar” äta något sött för då är suget igång igen. Precis som med alkohol alltså. Aldrig ta första chokladbiten!

Kram 🐘

@Andrahalvlek det där med att vara chokladfri skulle jag behöva. Har förmågan att "köra hårt" i ca 30 dagar men sen så tryter motivationen, eller något bara kommer emellan och bryter mitt momentum. En ursäkt att inte fortsätta må bra av det... lustigt hur hjärnan funkar med sånt. Men socker är ju också en djävul, precis som A - fast det har inte riktigt samma förödande konsekvenser för de flesta.

Har i flera år velat äta nyttigt, typ paleo... för det är sån mat jag gillar mest i grunden. Men har aldrig någon energi att starta med det då det känns som ett projekt och andra saker kommer alltid framför. Men du har så rätt i det där att man ju ska starta i liten skala. Att ta bort socker till exempel.

På många sätt så känner jag att detta med mat är svårare än alkohol. Alkohol kan vi ju "bara" välja att inte dricka... då försvinner krånglet (även om grundproblemen finns kvar i varför vi drack om vi inte tar tag i det) men mat måste man ju äta och socker finns ju överallt. Självklart kan det undvikas, men det ska mycket till om man ska bli helt sockerfri, dvs. ingen fruktos eller liknande.

Jag ska också sluta med socker... måste bara äta upp ca 30 kg choklad, muffins, chokladbollar, godis i mitt skafferi först ;) (jag är ju en sån där sjuk människa som faktiskt kan ha sötsaker hemma utan att äta det, det var inte samma visa med A).

@Sisyfos skrev:"Är iskallt fotbad bra? Jag har hört att man blir lättare förkyld om man har fötterna i kallvatten i bastu."
Oj då! Kanske har du rätt 🤔. Men jag tycker det dövar smärtan ganska bra. För, jag har ett par jättebra kängor som jag brukar kunna gå mil i, men när det är så här varmt och fötterna blir "uppluckrade" av svett så hjälps det inte ... jag får blåsor efter bara någon timma och varje steg känns som att gå på glödande kol. 😡
Igår tog jag på mig shorts och linne en stund, orkade inte ha kläder som skaver... Då måste man verkligen gå fort dessutom - i solen blir man jagad av bromsar, kommer man in i skuggan så pinar myggen. Jag blev biten av en sådan där jättebroms - jag förstår att de kan jaga hästarna i sken ... Svullnad som en halv tennisboll .. nåja, det kan jag bedöva med Xylocain. På eftermiddagen bad jag tom gubben, som kommit hit för en trevlig middag på kvällen, att skjutsa mig en bit i bil för att spara steg ... ändå när jag kom hem efter att bara ha gått några km den vändan så "skämtade" han -Men sådär kan du ju inte se ut, det är inte trevligt att titta på, haha!
Nej, det var nog inget skämt ... slutkörd, genomsvett, tomatröd av ansträngning fast ändå svart under ögonen av sömnbrist ...
Nu har jag försökt få i mig mat, mår illa 🤢, men jag måste ju äta för att orka... Hjärtklappning...
Nej, jag KLARAR INTE VÄRME! Har inte fysiken för det helt enkelt.

Inget ont som inte har något gott med sig!
Idag har jag lätt att förlåta mig själv för att jag druckit som jag gjort tidigare somrar!
Nej, jag är inte sugen på alkohol.
Men jag längtar efter bedövning, inte bara punktvis bedövningssalva eller isvatten för fötterna, utan något som kan ta mig bort härifrån....
...
Här och nu - kan jag få sitta inne en stund iaf 😅😅😅🙏💖

Oj vilka dagar jag haft. Han hörde av sig igen och skrev att han inte visste hur han ville ha det, men att han tycket om att hänga med mig och att jag är intressant att prata med yadayada... men då kände jag mer att okej, så får det väl vara då. Jag tänker inte sitta och vänta på honom, är inte intresserad av att ta något eventuellt så långsamt. Uppskattar att man inte går så snabbt fram, men vill ändå att man ska kunna ses någon eller några gånger i veckan (när det går såklart) under ett tag för att se om det finns något där. Så jag skrev till honom att jag inte vill sätta någon press, men att jag blev så förvånad och kände det som att han bara hade ghostat mig. Skrev också att jag inte heller vet vilken relation vi ska ha men att jag i första hand ser honom som en vän. För det är så jag känner. Han har inte svarat, men har i ärlighetens namn inte ens tänkt på det något speciellt. Säkert därför jag inte har skrivit här något speciellt.

Skaffade mig faktiskt en profil på en sån där datingsida och det är spännande, orkar ju inte prata med för många samtidigt då det blir kaos i huvudet men ska gå på lite dater, bara för att öva typ. Var på en date i går, vi snackade jättemycket och han hade en sån fascinerande livshistoria och syn på livet... det fanns inget i mig som kände någon känslomässig dragningskraft till honom, men hans öppenhet, tankesätt och aura var attraktiv, han såg bra ut men jag tror att jag behöver någon med lite mer driv, som kan dra med mig i saker. Han var väldigt lugn, zen kanske är ett bra ord då han bl.a. mediterade.

Men jag ska gå på några dater, ska inte rusa fram, inte fastna i något beroende... ska testa mig fram... se vilken "typ" av kille jag faktiskt vill vara med. Njuta av uppmärksamheten och att få samtala med nya människor - man lär sig så mycket om sig själv när man pratar lite djupare med andra. Killar är ju över lag mycket bättre att samtala med, få tjejer som ligger på samma nivå som mig upplever jag. Sen att jag kallar män killar, det får ni ha överseende med, har ju en känslomässig ålder på ca 15 år... ;)

Men vilken typ vill jag vara med? Någon som är öppen och social med stort umgänge, en sån som bor på landet och kanske har gård, en sån som bejakar sin mentala och fysiska hälsa, en sån som har liknande krångel som jag eller kanske en "vanlig" typ. Det är svårt... vad ska man vilja ha liksom? Vad är egentligen viktigt för mig? Jag är ju djup och filosofisk men samtidigt ytlig och matrealistisk... vill man vara med någon som utmanar det egna levnadssättet eller som bara accepterar som det är? Jag vet inte vad jag söker, så då måste jag ju leta. Det finns säkert någon formel för detta, vad en sån som jag borde ha. Det jag förstår är ju att jag måste se bakom det yttre och det där pirret, såklart måste det finnas eller komma ett pirr av personen. Men jag har aldrig mött någon som jag har fått ett pirr av efter att jag lärt känna dem, har alltid fått pirret väldigt snabbt och sen lärt känna personen. Men att veta att man matchar på ett djupare plan är ju viktigast att man gör först. Innan i mitt liv så har jag ju bara fallit pladask och sen har jag ändrat mig själv för att försöka vara det den andra personen eftersöker. Detta är ju naturligt, att man måste lära känna någon innan man faller på riktigt... men det är lite nytt för mig. Det innebär ju att jag kanske aldrig verkligen har fallit för en person, jag har nog aldrig älskat en person, inte innerligt för den personen är.. mer för särskilda attribut.

Känner att jag har börjat leva lite faktiskt. Känner mig trött samtidigt. Tur att jag vet om mina diagnoser, för jag fattar inte hur vanligt folk orkar gå på date, vara social och jobba... jag orkar knappt ett av dem.

Jag tror nog inte att jag kommer träffa den rätta.. eller den som kommer kännas så rätt för mig.. eller jag vågar nog inte tro det snarare... men jag är stolt över mig själv som vågar, som inte längre begränsar mig. Resan fortskrider som sagt, och försöker att inte ta alltför stora steg...

Är på ett sätt rädd för att datea då jag inte känner mig fullärd om mig själv, men man blir ju aldrig fullärd. Men mer att jag är så ny i min identitet.. och det har inte nödvändigtvis att göra med mina diagnoser för de är inte min identitet. Men det är som efter jag fått dem, att jag successivt har öppnat mig mer och mer och vågar och vill vara mitt autentiska jag. Att jag håller på att hitta mitt autentiska jag och inte sätter på mig masker hela tiden. Och det kan jag öva på när jag går på date... för då är det helt nya människor och jag kan vara och säga så som jag verkligen tycker och tänker - inte vad jag tycker och tänker att den andra tror att jag ska tycka och tänka. Knepigt..

Känner att jag skulle nog behöva och vilja jobba med mig själv mer innan jag ev träffar någon... träffar någon som jag kan se något med... för jag är rädd att jag inte riktigt vet vem jag är och vad jag vill än och att jag tjabblar till allt pga. det. Känner samtidigt att jag inte kan vänta längre... jag är inte ung längre.. om jag skulle komma på tanken att jag någonsin skulle vilja ha barn (just nu känns det inte så men har ju fått höra hela mitt liv att man ändrar sig när man träffar den rätta), så kan inte vänta mer. Eller det är klart jag kan, men det är väl mer att jag är rädd att jag går bakåt igen och inte vågar ta tag i det och att detta rinner ut i sanden. Det kanske tar flera år innan man träffar någon.. kanske aldrig... kanske ger man upp igen om ett tag... men just nu känner jag mig duktig som vågar och visar för mig själv att jag vill framåt. Jag vill mer, jag vill ha mål och drömmar. Jag vill inte bara acceptera att så jag har det nu är toppen för mig.

Nu måste jag återgå till jobbet. Ville mer bara skriva av lite och som jag skrev någon gång innan... den där killen som jag träffade, som inte hörde av sig. Han är som bortblåst nu - men den där levande känslan, den där pirriga känslan, en känsla av något mer, ja det gav han mig och det är jag så tacksam för. Det var en spark i ändan jag behövde :)

Förresten, självklart fortfarande nykter. Känner mig lite extra glad för att vara det just nu... för alkohol och denna värme som är nu är ingen bra match. När man får ont i huvudet av alkoholfri öl 0/0... så kommer man ihåg hur det kunde kännas... Tacksam för så mycket nu!

Det är väl det som är så farligt egentligen. Att de goda vanor man har tillförskansat sig försvinner när det blir för stressigt. Samtidigt så får det ju inte bli en känsla av misslyckande för att man inte orkar hålla i hela tiden. Som du skriver så vet du hur du ska göra så det är bara på’t igen.
Jag har ju samma känsla av träningsvärk i kroppen av mycket lite ansträngning som du har. Tror det hänger ihop både med kost och med syresättning i stressade sammanhang. Man slutar andas med magen. Inte lätt det där med att skapa ultimata förutsättningar för sig själv.

Så var det för mig med..Minns när jag skulle hämta tonårsdottern från kompisar..”senast 19 hämtar jag”. Det var aldrig tal om att deras pappa hämtade kväll, eller körde till fotbollsmatcher tidig förmiddag..🥺..Det kan jag ju faktiskt vara glad för idag..Då drack jag ju mindre på det viset..😃..Många säger att dom har ont om tid..Vi har alla precis lika många timmar om dygnet. Frågan är bara vad vi gör med den?🤔..Planerar a-inköp hela dagarna..Dricker på kvällarna, och ligger bakfulla på mornarna..Det är klart att vi får ont om tid då..😳..Kände mig otroligt energisk idag. Jobbat Dygnspass, ska gå på ikväll igen..Men började såga grenar, flytta utemöbler, och bära Sten..Hann en runda med hundarna också..Såg att kantarellerna är på gång..😍..Snart iväg och handla, och hämta parasoll, om det får plats i bilen?🤔..Annars får jag fixa det i helgen med kärra..Torn, tänkte köra själv med kärra häromdagen, men fegade ur..😅..Ha en skön Torsdag..🍃💕

@Sattva skrev:"Hur? Med bra mat, återhämtning o ffa sömn...
Ha ha, präktigt värre. Men sant😊"
Ja, det är väl det vi har insett att det inte finns några genvägar till verkligt gott mående.
Men inte sjutton behöver vi vara så präktiga för det… vi kan nog busa till det på annat sätt tror du inte. Jag älskar istället energin att komma på att man kan åka och bada fast det är alldeles för sent. Strunta i middagen och handla hem. Det är ju både tid och pengar över till det nu för tiden.

@Torn Japp, förklimakteriet börjar redan i 40-årsåldern 😞 Sen pågår skiten till menopaus, då mensen försvinner, vid 50-55 år cirka. Jag fyller 52 år och tror att jag äntligen efter 12 år är snubblande nära menopaus.

Just värmekänsligheten tillhör de värre symtomen. Man kokar liksom inombords. Det är som om värmetermostaten ballar ur liksom. Dels får man så kallade vallningar då tempen i kroppen plötsligt kan öka massor på nolltid så att svetten börjar rinna, och sen klingar det av efter en stund. Dels svettas man enormt mycket nattetid, så man kan behöva byta lakan mitt i natten. Och dels har man mycket svårare att hantera extern värme.

Så kalla sovplatser i källaren vore en välgärning för er båda!

Kram 🐘

@Se klart Ja jag har stor respekt för alkoholen/ beroendet, och jag är övertygad om att jag måste gulla med nykterheten, bevara den aktivt varje dag. Aldrig ta den för givet, iaf inte på länge, länge. Värna om den med alla medel jag har!

@Andrahalvlek Jaa, det var en bra idé! Frugan har blivit grymt känslig mot värme det sista halvåret. Jättekonstigt, men det kanske är åldern. Kan man börja komma i klimakteriet när man är 45 år? Men det kan ju vara något annat som spökar också.

Kram

@miss lyckad Du har helt rätt. Mitt nya självsnälla jag ska inte vara så dömande mot mig själv utan istället ha en enorm förståelse för att motion och kost ballade ur när jag fick så mycket flyttbestyr i våras. Min hjärna hade fullt upp med det - och ett krävande jobb samtidigt. Jag började inte dricka igen i alla fall, och det är huvudsaken! Jag vet ju hur jag ska göra - på att igen bara.

Jag gör ju det här för att må så bra som möjligt. Jag mår inte bra när hela kroppen värker och det tar emot överallt när jag försöker göra saker. När jag var duktig med den antiinflammatoriska kosten i våras så försvann värken - och några kilo minus gjorde mig även lite smidigare. Lite är alltid bättre än ingenting.

Jag har tagit en morgonrunda på cirka 6.000 steg innan frukost. Heja mig!

Kram 🐘

@Sattva Det är jättelogiskt egentligen. Jag har också läst mig till att kosttillskott aldrig kan ersätta bra kost. Och ändå säljs det kosttillskott i mängder. Själv tar jag D-vitamin vinterhalvåret för att motverka nedstämdhet, men annars har jag valt bort det mesta. Jag försöker hålla mig till att avstå från vitt mjöl, socker och mjölk och lägga till grönsaker och mycket kryddor. Ju färgrikare grönsaker desto bättre, förutom vitkål då som är en supergrönsak.

Kram 🐘

Känner mig också präktig ibland @sattva men så får det vara. Först kommer nykter- därefter får man se vad det blir av allt.
Minns när jag blev förälder, hade en liknande känsla-var ju en stor livsinställning. Men då var det; barnet först, allt annat kommer därefter.
Önskar dig en fin dag!

@Torn Upp till två veckor mellan laddningarna har jag på min MiFit. Men jag använder den bara som stegräknare i princip. Sätter man igång GPS och sånt går det ju mer batteri.

Kram 🐘

@Torn Det får bli nästa renoveringsprojekt! Inreda sovplatser i källaren för varma sommardagar. Spindelfria.

Kram 🐘

@Sländan skrev:"Men vi ses inte så ofta, bara planerade träffar eftersom ingen kan spontan köra eftersom alla vill dricka alkohol. Nu blir det ändring på de, sist blev det en spontan fika med bad."

Det är helt galet hur mycket alkoholen har begränsat våra liv. Minns själv hur jag med fasa insåg att vissa saker krävde bilkörning en fredagkväll. En fredagkväll!? Big nono. Efter kl 17 på fredagar och lördagar var jag absolut inte körduglig. Helt galet. Om jag skulle träffa någon fredag eftermiddag/kväll hade jag så bråttom hem till vinet att jag knappt kunde sitta still. Nu kan jag hänga kvar en bra stund och njuta av umgänget.

Kram 🐘

Men är det inte så TI att vi faktiskt måste våga se på oss själva som vi faktiskt är. (Eller tror oss vara). Dels för att kunna förstå oss själva. Dels för att kunna förstå och acceptera andras tillkortakommanden. Och den där omedvetna jämförelsen den kanske är biologisk på nåt sätt, vi ska rangordna oss i flocken. Vi vet nu att det absolut inte är nödvändigt eller klädsamt men det finns där och det kanske vi ska acceptera. Kanske är det också därför i just den här flocken som jag irriterar mig på några inlägg för att de indirekt placerar mig på en annan ”nivå” än där jag vill vara. Och att den irritationen bara är min att jobba med.
När man är helt tillfreds med sig själv och sitt val kanske andras val inte betyder något längre. Jag behöver inte ha bekräftelse på att jag valt rätt och jag behöver inte att andra följer efter. Det räcker att mitt val är mitt.
Jag tror att man är på god väg när man ser sina mindre klädsamma egenskaper. T.ex. om man behöver alliera sig med barnen mot en partner eller ett ex. Det är extremt oklädsamt och precis som du skriver så är det bättre för barnen (och i förlängningen för en själv) att nyansera och förklara. Men det här kräver att man tar ett steg tillbaka och funderar över situationen och de relativt primitiva instinkterna som det är att vilja få allierade och medhåll. För de finns där.
Det är väl också en av styrkorna med det här forumet att man får nya infallsvinklar och nya sätt att se på situationer.

@TappadIgen Det är ju nice att du kan sova där ibland! Jag har en källare, och där är svalt året om. Jättesvalt på vintern.😅 Men den är oinredd och det huserar en hel del spindlar modell större där. Inte för att de bits, men det känns lite ”obehagligt” om de skulle krypa på mig om jag skulle sova där.

Jag gillar också Jula, även om det säljs en del skräp, så har de ett stort utbud och en hel del bra grejer till vettiga priser som du skriver.

Ha det bra!