Senaste kommentarerna i forumet

@TappadIgen Det där funderandet är bra grejer! I vårt tidigare liv hällde vi vin på alla djupare tankar, men det är slut på det nu.

Håller med dig om att det är bäst att undvika vissa diskussioner. Man märker om någon mest bara vill ha medhåll, och helst inte alls vill ta del av någon annans åsikt/tankar om de är avvikande.

Det är synd tycker jag. Det är ju när man bollplankar med andra som de riktigt magiska grejerna kliver fram på scen 🤩

Kram 🐘

@Andrahalvlek Nejdå, det ska mycket till för att jag ska ta illa upp, tror jag, och jag tänker mig att med mina vänner här på forumet skulle jag nog hellre berätta det än att hålla mig undan. Det har nog inte varit något på forumet som jag tagit illa upp åt som jag kan minnas. Däremot håller jag mig undan en del trådar där jag upptäcker att mina tankar/råd och frågor inte bidrar till något, som t.ex. där jag förstod att jag upplevs som präktig. Men det är ju inte för att jag tog illa upp för det utan mer för att det inte skulle komma något konstruktivt ur min närvaro där. Vilket är synd egentligen, för nog kan forumet tåla lite mer friktion, men av den konstruktiva sorten. Sen passar man ju inte alltid med alla andra människor heller och så är det ju där med att kommunicera i textformat. Det blir ju lätt missförstånd. Min avsikt är dock alltid att hjälpa till, även i de fall där jag inte håller med om vad någon skrivit. Det upplever jag att majoriteten här gör också och jag tror man mår bäst av att förutsätta det också.

Ditt inlägg hjälpte mig i allra högsta grad dock och kul att det hjälpte dig också :) Vi har ju inte samma erfarenhet men det hjälper att kunna läsa och reflektera om hur det varit för dig. Men nu behöver jag nog några dagar att fundera på det igen.

Hur är det med dig nu?

Kram <3

@Sländan Yes! Verkligen en milstolpe!

Kram 🐘

@Sländan så skönt med de där små milstolparna. När man så tydligt märker skillnader på vägen. Då kan du sätta check för halvfull vinflaska i stugkylen. Bra att du reflekterar och skriver här om dem!

Kram!

Idag åkte jag till vårat landställe för att träffa en kille som skulle mäta våran fuktskada. Det var en del som stökade till det, så jag kände mig både stressad och väldigt irriterad. Min Apple Watch klocka varnade för att jag hade en högpuls utan kroppslig ansträngning.
Jag hade med mig pepsimax och tänkte ta ett glas.
När jag öppnade kylskåpsdörren så stod det en 1/2 full vit flaska vin där. ( sonens flickväns vin från helgen)
Min reaktion var - jaha,och där står vin. Ingen tanke varken att det var lockande eller äckligt. Bara ett kort konstaterande, jag tog min pepsi Max så var det inget mera med de.
För 7 månader sedan hade jag inte ens funderat. Bara tänkt att jag köper nytt till henne.
Verkligen en skön reflektion 💪🏼
💕 sländan

Igår dessutom. (Han bad visserligen om ursäkt efteråt) men han blev sur på mig att han fick fixa/städa det sista inför en besiktning av lägenheten för vi ska flytta. Jag hade städat hela söndagen men dippade tillslut och orkade inte det sista. Han var även sur att han behövde vara hemma och ta emot snubben och inte jag. Han jobbade hemifrån och åkte till kontoret sen så var ingen stor uppoffring. Jag har där emot fått ställa in mina kunder en hel vecka för att ligga inne med sonen i en vecka. Så jag blev väldigt besviken och ledsen.

Det jobbiga med att vara två som mår dåligt är att jag får ingen hjälp hemma. Tvärt om så förväntas jag göra mer för sambon orkar ingenting. Ibland vet jag inte hur jag ska orka allt faktiskt. Som precis nu så ville han att jag hämta dricka till oss fast jag fixat massor och precis satt mig ner med sonen i famnen. Han har bara legat i soffan. Han mår dåligt säger han därför orkar han inte. Så jag förväntas göra det. Jag då? Jag som dippat? Som gjort massor fram till nu men behöver lite stöd nu för att hämta mig.

Alltså min hjärna. Den lever sitt eget liv. Idag lättade pressen lite, det kändes inte riktigt lika kris längre. Andhämtning. En höneblund på lunchrasten? Yes!

Laddade mobilen i ett annat rum, ställde larmet på 30 min. Och vaknade fyra timmar senare 😳 Jag har gått upp och stängt av larmet, gått och lagt mig igen. Minns ingenting. Timeout.

Nu är jag blixtepigg 😂 Jag får väl jobba i natt istället när jag inte kan sova. Eller inte förresten. Någon cykelrunda med bad blev det inte, ny chans på torsdag. Imorgon natt ska jag sova hos yngsta dottern eftersom vi reser till Gbg över helgen och hon ska inte följa med.

Kram 🐘

@TappadIgen Blev orolig att jag skrivit något som du tog illa upp av, även om det inte är så jag känner dig. Men jag kan förstå att du behövde fundera lite. Det finns nog en del osagt där, vilket kan förklara skavet. Å andra sidan finns inte din mamma mer så det blir aldrig sagt heller.

Jag tänker att din mamma måste ha varit sjuk av oro när du var utomlands. Bara beskrivningen nu gör mig kallsvettig. Det jag tänker också är att du aldrig riktigt etablerade en vuxenrelation med din mamma, så som jag gör med min vuxna dotter nu. Och som jag gör med min mamma nu när det blir ombytta roller, det vill säga att jag tar hand om henne.

Jag flydde ju också hemorten vid 20-årsåldern så min och min mammas vuxenrelation har liksom fått möjlighet först de senaste fem åren sen hon flyttade hit till mig. Innan det träffades vi bara 2-3 gånger per år på kalas och jul, och då finns det inget utrymme för på-djupet-prat.

Man behöver förstås inte ha en på djupet-relation till alla, men då finns det helt naturligt också saker osagda och det tror jag kan bli en form sorg.

Vad det gäller min pappa kan jag inte spola tiden tillbaka. Jag kan inte göra gjort ogjort eller ogjort gjort. Jag kan inte göra mot honom som jag skulle ha gjort om jag fick göra om det idag. Med den kunskap och erfarenhet jag har idag. Hade han fortfarande levt hade jag haft möjligheten att försöka åtminstone.

Det sörjer jag fortfarande 20 år senare. Att jag inte ens fick möjligheten att göra rätt mot honom. Att jag var förblindad av ilska och irritation mot honom, att det var de enda känslorna som fick plats. Hade han levt fortfarande hade jag gjort annorlunda.

Samtidigt förstår jag att jag gjorde som jag gjorde då. Jag har förlåtit mig själv för det. Jag har förlåtit honom. Han gjorde så gott han kunde, vad han var förmögen till.

Samtidigt är det en sorg som jag har lärt mig att leva med. Att det blev som det blev. I början väckte sorgen mig mitt i natten. Numer påminns jag bara ibland, som nu. Eller om jag ser en kvinna i min ålder ihop med sin åldrande pappa. Ser kärleken dem emellan.

Min pappa hade många svagheter och brister, och alkoholismen genomsyrade allt. Hans allra största fördel var att han älskade mig villkorslöst. Han var värdelös på att visa det, men jag visste det och kände det nästan telepatiskt.

Vi bråkade massor när jag var i tonåren, de sista åren innan jag flydde hemifrån. Vi kunde inte vistas i samma rum en halvtimme utan att bli osams. Jag har tänkt efteråt att det nog berodde på att vi var för lika. Det är väldigt vanligt att det blir så. Den förälder man är mest lik bråkar man mest med. Sina egna svagheter i någon annans skepnad står man ut med minst.

Det är läkande att prata om det, skriva om det. Får jag chansen så pratar jag gärna med andra om min pappa. Som minns honom. Hör dem återberätta gamla minnen, hör dem återberätta saker som han sagt. Det är läkande. Att visa intresse för honom gör mina få minnen av honom mer levande.

När man är 20 år vill man bara bort, ut i världen. När man är 50 år som jag är så blir man lite mer intresserad av dåtiden. Att prata med min äldsta dotter nu om hennes barndom är lönlöst, men jag ser fram emot att hon kommer och frågar. Vi nosar lite på det ibland, när det blir tillfälle. Ett minne här och där. Vi umgås så pass mycket att det får plats också, även om hon mest är framtidsfokuserad förstås.

Haha, jag vet inte om mitt inlägg hjälpte dig alls 😂 Men det hjälpte mig lite till faktiskt. Sätta ord på tankar som ramlat omkring lite löst i skallen.

Kram 🐘

@Andrahalvlek 👍😍

@Andrahalvlek 🤣🤣🤣🤣🤣🤣

@Andrahalvlek Tack för din input. Du får mig att fundera på en hel del och jag har låtit det ruva en dag, men kommer nog ge det ytterligare en tid. Jag har inget sådär uppenbart som hoppar fram direkt när jag funderar på det, men det kanske kommer. Jag blev lite överrumplad av frågan om klassresa, för det har jag val ändå gjort när jag tänker efter, även om jag inte känner det som att jag har gjort det. Nu växte jag ju upp tillräckligt långt från Göteborg för att det inte ska kunna kallas förort, men likväl i arbetarklass och självklart sossar. Speciellt min mamma var gjord av den gamla sortens virke som inte går att få tag på riktigt längre. Men, jag vet att min mamma också var stolt för mina studier och arbete och hon berättade ofta för sina bekanta om mig. Där är kanske mer skuldkänslor i att jag inte sen jag slutade gymnasiet bott särskilt nära henne. Länge bodde jag ju inte i samma världsdel och nu när jag väl hittade hem till Sverige så hamnade jag ändå ganska långt bort och fortsatte ju ändå att resa ut i världen. Jag tänker på när jag var i Saudiarabien och de sköt missiler mot flygplatsen vi skulle flyga från. De har ju ett försvarsystem så inga civila flyg råkar ju illa ut, men en kväll under en middag kunde vi höra en missil bli nedskjuten och vi fick senare veta att någon på marken hade blivit dödad av fallande delar och sen när vi skulle flyga hem så blev vårt flyg förändrat så att det skulle gå till Turkiet istället mitt i natten och då över Syrien samma natt som Trump sa på TV att han skulle bomba Syrien. Där förelåg ju aldrig någon fara egentligen såklart, eller alltså inte mycket större fara än vad det innebär att flyga ett normal flyg, men det låter ju otäckt när man sammantaget alla händelser funderar på det på det viset och nästa dag fick vi ju veta att bombningen inte började förrän natten efter. Men min mamma sa till mig att dit skulle jag aldrig få åka igen.

Så där ligger det väl någonting. Jag kom liksom aldrig hem igen som var tänkt när jag först flyttade. Jag kunde helt klart kunnat vara där för henne mycket mer.

Jag vet ju att du har skrivit om din far tidigare också. Kan du fortfarande ha plågsamma minnen kring det? Det där med känslomässig inkontinens är något som jag kan känna igen mig i, men jag tror att jag har blivit mycket bättre.

Sitter och funderar vad jag ska fira med på lördag. Blir 6 månader nykter då! Vad ska man hitta på tro. Eventuellt ska vi träffa sambons familj. Hindrar ju inte att man fikar något gott innan. Kanske kan få sambon att baka något gott. Det brukar han ju gilla att göra. 😮❤️

Smart. Så ska jag göra. Följa viljan. ☺️kram @Andrahalvlek

Heja dig! En kvart yoga om dagen är perfekt! Ligg kvar på den nivån tills du VILL utöka.

Kram 🐘

@Sattva Extra roligt blir det när man liksom föreställer sig att motparten har gristryne och är nerkletad med gyttja. Då blir man så full i skratt att irritationen rinner av en.

Och ja, den nyktra resan del 2 och 3 och 4 är enormt utvecklande!

Kram 🐘

@Torn Ja, jag är ledig fre-mån och ska hjälpa dottern med sambo att flytta. De är på väg till Småland idag faktiskt för att hämta nyckeln till lägenheten. Spännande! De levlar upp 20 kvm, från en tvåa på 32 kvm till en tvåa på 52 kvm MED balkong! Det är dom så väl unt ❤️

Jag och barnens pappa reser upp till Gbg fredag eftermiddag och åker hem från Småland söndag eftermiddag. Många timmar i bil blir det kors och tvärs över södra Sverige. Jag tror att jag ska ge ratten till barnens pappa, han kan köra i sömnen nästan. För mig tar det oerhört mycket mer energi att köra 30 mil hit och dit. Om jag bidrar med bilen så kan väl han köra. Rättvis fördelning.

Annars tänker jag vila, vila, vila både fredag och måndag. Jag har märkt att min hjärna behöver det, vilket är en rest från utmattningarna sannolikt. Eller så är det åldern. Tiden är i alla fall förbi då jag kan dra iväg efter jobbet på fredagen och komma hem sent söndag kväll och jobba måndag morgon. Då blir jag helt förbi av trötthet. Kräkstrött.

De enda semesterplanerna jag har är några inbokade nätter hos äldsta dottern i Småland tillsammans med yngsta dottern. Det fick vi planera i förväg eftersom LSS-boendet behöver veta. Plus att vi har bokat biljetter till Astrid Lindgrens Värld en av dagarna. Yngsta dottern älskar ALV 😍 Vi åker dit varje sommar, förutom i fjol pga covid. I sommar har de öppet, men de säljer begränsat med biljetter per dag.

Vi ska dit alla tre och det ska bli så roligt! Jag har inte varit där sen de byggde upp den stora scenen Törnrosdalen. Vi brukar turas om att åka dit med yngsta dottern - jag, hennes pappa och syster. Så jag har nog inte varit där på fem år. I år behöver vi inte boka stuga heller eftersom äldsta dottern bor väldigt nära Vimmerby.

En SUP ska det bli! Och kanske några nätter i en stuga bredvid havet. Har börjat sondera läget lite, men det är väldigt uppbokat överallt. Men jag kan ju tänka mig en campingstuga utan toalett, så det löser sig nog till slut.

Kost och motion får inte bli ett måste. Jag har tillräckligt med måsten i mitt liv. Jag tror på att skapa goda vanor istället, som man sen har svårare och svårare att välja bort. Idag har det hittills blivit morgonrunda och lunchrunda och ikväll blir det nog cykelrunda till havet för att bada och äta medhavd sallad. Men jobbdagen är inte slut än, så jag kollapsar kanske i tv-soffan istället. Då är det okej.

Jag har märkt att stickningen verkligen hjälper mig med återhämtningen. När jag är så trött som jag var igår kväll är jag på nivån sitta-rakt-upp-och-ner-och-fånglo. Då börjar jag sticka framför tv:n istället och efter en tids monotont stickande verkar hjärnan stilla sig lite. Jag har läst att stickning är erkänt bra för återhämtningen, men jag har nog aldrig så tydligt upplevt det som de senaste stressiga veckorna.

Men det beror kanske på att jag är mer uppmärksam på mitt mående generellt? Utan vin som ventil vid stress måste man hitta andra ventiler, och stickning verkar vara en sådan för mig. Just nu stickar jag en slipover i regnbågens färger till yngsta dottern ❤️

Kram 🐘

@Charlie70, ditt svar gläder mig. På ett sånt inlägg förväntar man sig svar i stil med "du lever bara en gång" "vänta inte, följ ditt hjärta" osv. Man önskar ju att livet var så lätt att man alltid borde lita på sina känslor och det aldrig finns något att förlora på att satsa. Tyvärr är det ju inte sant men man hör ju sällan om de som följt sitt "förnuft" och stannat kvar i något, det är inte en rolig story.
Av någon anledning verkar ju människan ha svårt med att vara nöjd och tacksam över det man redan har utan kollar ständigt efter grönare gräs.

Denna lilla tråden har vilat ett tag nu. En liten påminnelse att gärna gå in och berätta din historia. Kanske någon som legat och sugit på en fin saga? Ser fram emot nya berättelser!

@Andrahalvlek Det låter bra, det verkar nästan som ditt ”all in ” ändå har lugnat ner sig en hel del vad gäller kost och motion. Det är samma med mig, förra året körde jag jag ju först en massa artsatsningar där jag verkligen gick in 100 % Sedan satte jag igång att springa som en galning samtidigt som jag slutade äta onyttig mat. Man blir helt klart mer chill när man har varit nykter ett år eller så.

Det var nu till helgen din äldsta dotter skulle flytta eller? Härligt med semester snart! Du har inga planer alls förmodar jag? Bara glida runt på SUP:en när du har lust.😍

Jag har börjat varva ner inför semestern och har tagit ledigt på torsdag och fredag. Det ska bli grymt härligt väder då med 30 grader och sol. Har inga direkta planer, jag bara känner för att njuta av värmen.

Kram

Tack @sisyfos för dina tankar.
Jag tror detta är nykterheten 2.0 för mig- att gå till botten med min ”läggning” att det blir så mycket att jag blir fartblind. Jag GLÖMMER bort hur man tar det lugnt. Jag vet hur det är att ligga i soffan och läsa- men att göra saker i lagom tempo utan att hela tiden känna att jag ligger på minus.
Periodvis i nykterheten har det gått rätt bra. Det har varit pauser. Ganska många. Paus efter två timmars jobb. Paus vid lunch. Det hjälper mig att sortera och vara koncentrerad.
Men perioder som nu- då tappar jag bort mina pauser och alla rutiner. Då jobbar jag i ett sträck fast jag vet SÅ VÄL att det inte är bra. Så det läget är svårt att röra sig från.
Betyder att jag behöver undvika att hamna där.
Idag har jag bokat om första mötet och bokat av det andra. Det har givit mig en lugn morgon som är helt nödvändig.
Jag kan dessutom och förhoppningsvis ta mig an dagen med bättre fokus.
Jag testar mig fram.
Något som jag upptäckt är väldigt värdefullt är att min man har extremt varsamt sätt med mig när jag har så här mycket. Noll krav eller förväntningar. Han fixar lagar mat och ordnar allt praktiskt. Det är hemskt skönt att han ser och gör.
Jag ska försöka vara rädd om min dag idag! Kram 🌱

@Andrahalvlek ps. Bra ordspråk! Lite som "never argue with an idiot"

Sisyfos o Andra Halvlek, tack för kloka inlägg! Jo jag engagerar mig o vill vara engagerad. Men inte på bekostnad av att känna mig förminskad eller att min energi går till fel saker/ personer. Har så svårt att släppa utan dåligt samvete dock. Men jag är inte skyldig någon min tid o energi om jag inte vill ge bort den! Egentligen är vi överlag tror jag dåliga på att se andras engagemang som en gåva. De ger av sin tid o energi. Frivilligt, (förhoppningsvis🤪).
Återkommer till detta hela tiden, jäklar vilken personlig utveckling nykterheten har inneburit. På nåt sätt är det inte så jobbigt att titta på sig själv längre...

Tack för påminnelsen @Sisyfos ❤️ Bengt och hans poddgäst får göra mig sällskap på lunchrundan. Morgonstunden är redan avklarad. Nu jobba, jobba, jobba! Det finns en tydlig deadline. Nästa måndag är alla sommarvikarier på plats och eftersom jag är ledig fre, mån så är torsdag min tydliga deadline. Det fixar jag! Med er hjälp 😍

Kram 🐘