Senaste kommentarerna i forumet

Tack mina vänner
Jag hade allas era ord i mitt inre, som en liten armé av omsorg- ”det här gillar inte mina forumkompissr”
Idag är det halvdag= heldag ledig för mig. Ligger kvar i sängen medan de andra fixar frukost (alltid tvärtom förr om åren)
Ha en fin dag, tillbaka lite senare! Kram 😍

Tack @TappadIgen Behövde den idag oavsett klyschigt eller ej ....

Ett beroende är att ge upp allt annat för en sak. Att göra sig av med beroendet är att ge upp en sak för allt annat.

Stulet och lite fritt översatt. Kanske lite klyschigt och spetsigt men säger mycket. Någon som har en bra idé på hur man kan förbättra det?

Grattis Jullan!
Tänker på det där med programmerad hjärna. Hjärnan vill ha nåt som den fick av alkohol. Den kan få samma saker på andra sätt fast inte lika snabbt och effektivt. Men jag tror att det gäller att ge den lite sunda belöningar.

Så bra att du ser det där, SeKlart. Så att du faktiskt kan dra i bromsen. Jag känner så väl igen det där när det plötsligt går för fort. Känner igen det även från när jag inte löste det problemet med alkohol. Då fick man lov att hantera det med vila. Se till att äta sunt, pyssla om dig, smörja in fötter, måla naglar eller vad som helst som visar dig själv lite omtanke nu i helgen. Jag ska försöka göra likadant. Är på väg upp i min effektivitetsspiral och det är inte jättebra.

@Soffi Så fin o härlig läsning!!! Svart får som är vitt o som flyger, ha ha underbart!!😍
Vet inte riktigt var jag själv befinner mig mentalt just nu🙃🙄. Men det är iaf 17 veckor idag o 4 mån imorgon🙏
Ha en härlig dag goa Soffi!!😍🌞🧘‍♀️🌼🌷🧚‍♀️

@Soffi Jag är så glad för din skull ❤️ Du har jobbat så mycket med ditt tänk - och himmel vad du har gjort det bra! 🥳🥳🥳

Kram 🐘

Ps. Det stämmer att det är jag som brukar säga att det inte är arbetsuppgifterna som stressar dig, utan det är dina tankar om arbetsuppgifterna som stressar dig. Alltid dessa tankar.

God morgon!
Fredag🎶🎶🎶 - visst låter det som ljuv musik!

Nu har jag så mycket att skriva! Var ska jag börja? Jag får nog välja så att jag inte tar upp hela forumutrymmet 🤔.

@Sattva skrev:"Själv arg o frustrerad över kollegor som jag tycker beter sig okollegialt. Det är jag som förväntas anpassa mitt schema för att de ska få mindre stress. Att det ger mig mer stress är tydligen inte så viktigt..."
Jobbigt! Jag känner igen mig.
Vem var det som skrev? Jag tror det var AH, ber om ursäkt om jag minns fel. Men det var så bra! Något i stil med "jag försöker tänka att det inte är arbetet som stressar mig utan mina tankar om arbetet".
Om man kunde klara att byta alla "jag hinner inte, dumma kollegor, inte mitt bord så varför ska jag, jag är otillräcklig etc." till just "Jag gör så gott jag kan...". Då skulle iaf jag känna mindre stress och mindre känsla av att vara orättvist behandlad, tror jag ... Värt att prova?!
@Sattva skrev:"Använde ditt mantra imorse: jag gör så gott jag kan o det räcker..."
Varsågod!
Mina mantran, mina affirmationer. Jag tror att de är en STOR bidragande hjälp till att jag fortfarande är nykter, till att jag börjat ändra sätt att tänka vilket att en förutsättning för mig för att nykterheten ska kännas långsiktigt hållbar.
Jag tror fortfarande inte helt och/eller alltid på dem. Men det jag hör ofta blir till slut en sanning. Det är också viktigt för mig att SKRIVA dem typ "känna dem i fingrarna", UTTALA dem högt ibland, SE dem.
Herregud! Jag har ju i över 40 år talat om för mig själv att jag är ful, fel och otillräcklig. Det är det som ska "skrivas över". Då gäller det att upprepa, upprepa, upprepa, upprepa....
Jag är okej som jag är.
Jag gör så gott jag kan - det räcker bra.

Självbild. "Det svarta fåret".
Ja, så har jag beskrivit mig själv många gånger när jag försökt förklara mitt förhållande till familj och släkt. Både inför mig själv och andra som undrat. Redan som litet barn hade jag den "metafåren".
Som jag försökt att "tvätta pälsen", passa in, hitta ett sätt att vara som jag tror förväntas av mig. I alla år. Det som har fungerat bäst är att bleka pälsen med alkohol... (fast det har jag ju naturligtvis aldrig sagt till någon! ... Inte ens sett det själv...).
Okej. Nu har jag slutat bleka pälsen.
Häromdagen slog det mig: -Har jag ens päls? Är jag verkligen ett svart får?
Kanske... är jag "den fula ankungen"!?!
Det är ovant med vingar. De första flygturerna är flaxiga och går vingligt. Men med lite övning -visst går det att flyga! Men, det bästa är ju när jag får glida fram stillsamt på en blank vattenspegel 🦢.
...😲 ... ni som ser mig lite utifrån ... jösses😱 ... tänk om ... jag bara fått vanföreställningar ...
Ja, då får jag väl bjuda på det - Ett får som flaxar febrilt med alla ben samt plaskar runt i pölar 😂🤣🤣🤣

Sömn. En annan nyckel.
Jag har fortfarande inte fått ordning på den. Dumt att kämpa så hårt då sömn är en ickehandling? Njae. Det går ju inte att tvinga till sig sömn, men jag kan skapa bättre förutsättningar och jag tror jag är något på spåren😊.
Jag har sovit riktigt bra i natt. Ja, för att vara jag så är 6 timmar riktigt bra!
Jag kan se så tydligt nu, speciellt på mina egna inlägg här, när jag är övertrött blir jag verkligen gnällig. Gnällig i kvadrat, som en trött barnunge som inte vet vad den ska göra av sig själv.
Svaret heter naturligtvis balans! Lagom.
Jag var ju sur för ett tag sedan över att jag fått så många "inte". Inte TV, inte mat för sent, inte ... Och så blev jag rädd att jag inte ens fick vara ute och röra mig så mycket heller... 😯.
Men det får jag visst 😁. Jag behöver bara sänka tempot/pulsen framåt em/kväll. Och det funkar ju 😅, tunga eller intensiva uppgifter på morgonen och lite lättare på kvällen i stället för tvärtom. Och okej då.. jag mår nog bra av att begränsa lite också... fast det är svårt....
Jag testar om det verkar hålla över tid, att jag verkligen "hittat nå't"?

Det går bra nu, jag mår prima! 😍😎😍

KRAM!💖💖💖

Noterar "ful skjorta" och "första tidens trötthet" som ämnen att återkomma till. Jag blev ju tvungen att välja...

@Charlie70 Jag har slutat ha dåligt samvete för att jag längtar efter min egentid. Jag tänker att jag i snart 22 år har levt med en femåring. Vem skulle inte behöva vila varannan vecka då? På många sätt är hon lika ”vårdkrävande” som en femåring. Hon kan göra det mesta själv men hon behöver muntlig stegvis coachning i allt hon ska göra - åtminstone vad det gäller hushåll, klädsel, hygien, passa tider etc. Och sen ska man dessutom hantera tjat och tjafs på en femårings nivå, efter dagsform. Både dotterns och mammans dagsform pendlar ju upp och ner. Minst sagt utmattande.

Jag orkar bättre om jag får vila emellanåt helt enkelt. Nu har jag sovit gott i egen säng och kl 5 i morse var min hjärna utvilad och hade börjat planera nästa veckas matlagning och vad hon ska veckohandla i helgen. Just nu har jag bannemej två jobb som jag växlar mellan! Jag slår på och av arbetsuppgifterna omväxlande. Skönt ändå att jag inte tänker på båda jobben samtidigt, för det gör jag faktiskt inte. Där är jag hjälpt av här-och-nu-tänket.

Och jag är oerhört tacksam för att jag får så här god möjlighet att påverka den hjälp som dottern får på boendet. Jag har tex varit noga med att hon ska göra allt själv, med muntlig coachning. En del på boendet gör personalen nog saker åt istället, men det vill jag inte. Hon ska vara så självständig som hon kan vara. Och hon kommer att utvecklas massor.

Igår fick jag några sms vid läggdags. Påminde henne om att mobilen skulle ligga i tv-rummet. ”Ja, visst ja”. Minnet är extra kort på vissa saker 😉 Sen har mobilen varit tyst. Samtidigt som jag försöker preppa så mycket jag kan så måste jag släppa också. Personalen måste få göra på sitt sätt, precis som hennes pappa gör på sitt sätt. Gasa och bromsa.

Kram 🐘

@Andrahalvlek usch ja. Det har ju hänt mig också att det blivit både tre och fyra veckor i sträck med barnet. Till slut har jag suttit och räknat timmar för att få dagarna att gå. Jag har skämts, men det är så krävande att man behöver regelbundet vila för att orka "vara där". Otacksam och jobbig sits eftersom det inte blir bra för någon (utom för Xet då möjligen...)
Kram!

Tack @Sisyfos ❤️ Gott humör, lösningsorienterad och tydlig är nog mina tre starkaste signum faktiskt.

Kram 🐘

Skönt att det verkar gå bra med dotterns boende. Beundrar dig lite för att du verkar vara så bra på att hantera din dotter och allt runt omkring. Och med ett gott humör.

Dubbelpost

@Andrahalvlek skrev:". Alkoholen förändrade min personlighet."
Ja, det är läskigt tycker jag. Vi är så många som skriver härinne som har haft två liv. Ett där vi är rätt normala, ofta bra jobb, vissa har familjer, en snygg fasad å så den här lilla hemligheten som är en annan sida. Alkohol är otäckt för det är svårt att veta vad som är vad. Vad som är vanligt dåligt mående och vad som är personlighetsförändringar som orsakas av alkohol. Ångest, mindervärdighetskänslor, ältande, oro, koncentrationssvårigheter, fixering, ilska, nedstämdhet. Ibland när jag drack kunde jag bli den där ältande alkoholisten, hände kanske inte så ofta och den personen ligger rätt långt ifrån den jag är annars. Såna förändringar tycker jag är läskiga. Och perioder när jag drack mer, nedstämdheten och den negativa självbilden. Nu hade jag järnbrist också och det är en del, men vi är rätt många här som har upplevt den där negativa sidan. Jag undrar om effekterna blir annorlunda med åren eller om det är när konsumtionen ökar som det sker.
Hur som helst är det faktiskt skönt utan. Är inte sugen nu. Ibland tänker jag på avslappningen som nu när det har varit mycket och det snart är helgledigt. Men det var ju ingen avslappning på slutet. Och du har rätt Sattva, det är världens inre process på gång och den behöver inte alkohol.

Hemma. Dottern satt som på nålar här hemma i soffan hela dagen. Hon ville tillbaka till boendet. Bra betyg!

Ikväll har jag betalat räkningar och monterat ett nytt bord. Köpte ett nytt runt bord, likadant som till dottern. Mindre än det förra kvadratiska. Passar mycket bättre i ett ensamhushåll 😍

Dottern ringde för att potatisskalaren var konstig. Hon fick en skalare jag hade över här hemma, en fast skalare. Hon vill ha en klassisk rörlig. Ilsk som en bålgeting var hon. Så jag sa åt henne att klyfta potatisen utan att ha skalat den. Det godtog hon. Och sen sa hon till mig att ta med den andra skalaren imorgon. Jag får offra mig, även om jag inte gillar att byta just potatisskalare. Det är en viss känsla man får i handen för sin skalare.

Jag hörde en man i bakgrunden. Tror att det var den svagare länken, stackarn. Hon litar inte på honom riktigt. Tror inte att han kan riktigt. Tur man kan ringa mamma då! Han jobbar även i natt och i morgon bitti, så jag hoppas verkligen att de två bondar lite. Hon är inte rolig att tas med när hon är tjurig.

Jag tror att hans problem är hans otroligt snälla och försiktiga attityd. Hon tolkar det som osäkerhet. Lite konstigt egentligen att de två killarna i personalen är allra snällast och mjukast i sin attityd. De andra är förstås snälla också, men de är mer rakt på sak, ”gör si, gör så”. Frågar man henne ”vill du” så tvekar hon och smiter i värsta fall. Ja ja, det reder nog till sig.

Kram 🐘

@TappadIgen Ja, du har verkligen provat att dricka kontrollerat länge. Och som du säger, det funkar en tid och sen inte alls. Väldigt mycket tankar på om man ska dricka eller inte blir det. Skönt att slippa det 🙏🏻

Kram 🐘

Jag hade en ganska tidig alkoholdebut. Det var väl när man gick i högstadiet, men det blev ju inte direkt ofta då, men gärna för mycket för vad framförallt en icke-färdigutvecklad kropp klarar. När jag väl blivit 18 så blev det ju ofta att jag festade till det på helgen med polarna. Det höll väl på fram tills att jag var 20. Jag drack väl förmodligen lite över gränsen för riskbruk i genomsnitt.

Mellan 20 och 30 låg jag genomsnittligen långt under något riskbruk, även om det kunde bli för mycket vid vissa enstaka tillfällen. Det var inte ofta jag drack dock och vid de tillfällen de blev av hände det ju också att jag drack normalt. På något sätt visste jag väl redan här att mitt förhållande till alkohol inte var så bra, men det var väl mycket på grund av det som det inte blev så ofta. Jag var upptagen med studier, jobb och hus. Sen blev jag alldeles för onykter på en familjesammankomst och tog en i princip helpaus. Under några år drack jag sammanlagt om det var två eller 3 småburkar öl samt en drink, alla blev jag bjuden på. När jag fyllde 30 drack jag ingenting, även om det inte var planerat att det skulle bli så.

Mellan 30 och 40 börjar det tillta igen. Långa stunder håller jag mig ändå inom riskbruksgränsen och jag dricker motsvarande 35cl sprit på ett tillfälle per vecka, eller mindre. Det är ju helt klart att jag tycker om att bli onykter men för det mesta har jag ändå en viss kontroll och kan begränsa mig. Dock börjar jag väl göra utsvävningar vid speciella tillfällen och dricker för mycket. Sen drar jag tillbaka på konsumtionen för att sedan öka igen o.s.v. Det börjar väl dock bli vanligare att det spårar ur och länge försöker jag kontrollera det.

På något sätt går det bra ett tag och sedan mindre bra. Efter att det har gått mindre bra kan jag vara mer återhållsam ett tag. 2019 sommaren/hösten blir det lite väl mycket för många gånger, så November beslutar jag för att vara helnykter utan att berätta för någon och det går bra. Men på något sätt tar jag det väl som ett bevis för att jag har kontroll och det dröjer ju inte länge förrän det blir för mycket igen.

Under våren 2020 är det verkligen upp och ner och jag börjar få mer konkreta tankar på att jag måste sluta. Jag funderar på detta ganska mycket men det blir att jag satsar på begränsat drickande istället. Som vanligt fungerar det ibland bra och ibland inte alls. Jag vet att jag här funderar på att sluta helt men håller funderingarna för mig själv och lyckas väl inte övertala mig själv. På semestern sen så har jag 2 dagar som jag inte dricker något alls på. Sista dagen jag har druckit alkohol är näst sista dagen på semestern. Jag drack upp allt jag hade kvar för jag var rädd om jag skulle vakna på söndagen med alkohol kvar att jag skulle dricka det som var kvar, och två öl t.ex hade varit nog för att suget skulle få mig in till en sunkkrog och jag kände inte att det skulle vara en bra avslutning på semestern.

På något sätt så var jag trött men inte sugen på alkohol där på söndagen. Någonstans i mitt huvud har jag sått fröet att jag måste sluta och jag visste väl att det kanske var här. Men det var väl det som hela tiden var problemet att där fanns en öppning. Har man bara halvslutat, så har man ju inte slutat egentligen. Jag brottades med det mycket men förmodligen blev jag hjälpt av att jag efter att jag slutat blev orolig för min hälsa. Det hjälpte nog mycket till att jag kunde ta det där steget från att kanske-sluta till att faktiskt känna att nu är det slut. Det tog dock ett tag för mig att omfamna den tanken fullt ut, men jag är sedan länge på tanken att aldrig mer dricka och det är så mycket enklare att förhålla sig till.

Det känns lite ledsamt nu att tänka på att det nog ändå var hälsobiten som fick mig att våga. Det var som sagt inte självklart att jag skulle lyckas att sluta. Jag vet faktiskt inte varför det går så lätt nu. Kanske är det för att jag konstaterar att jag mår så mycket bättre nu? Jag har ju blivit undersökt av sjukvården med blodprover och ultraljud och de menar på att jag har slutat i tid, så jag får väl vara tacksam för det. Jag tror att en orsak till att det är så enkelt att jag vet att om jag skulle försöka mig på ett kontrollerat drickande så blir det inget lyckligt slut på min historia och jag har tänkt leva länge och njuta av de dagar jag har kvar.

Det kanske blev lite väl långt.

Tack @Andrahalvlek och @Pianisten för att ni delar. Fina sammanfattningar har ni fått till och ett bra initiativ var det. Jag hoppas att fler följer färg. Jag ska väl också försöka mig på en sammanfattning vid tillfälle men jag är ganska bra på att få små detaljer att uppta flera stycken i textform. :0 Men det är väl nyttigt att tänka tillbaka också.

@Pianisten skrev:"Jag har insett att jag behövde börja lyssna på mina känslor. Attackera det som skaver. Sluta titta och jämföra mig med andra. Ifrågasätta om jag själv tar ansvar för att ha sånt som gör mig glad i livet. "

Så otroligt viktigt! Alla måste ta ansvar för att fylla sitt eget liv med roligheter 🙏🏻

Tack för att du startade tråden! Det känns givande att få andras historier presenterade lite komprimerat. Som nykomling måste det vara perfekt!

Kram 🐘

Min resa började den 29 oktober 2019. Jag växte upp med en harmoniserad bild av släkt med spelemän, musik och alkohol. Redan i tonåren blev jag gladeligen en del av det. I 25 års åldern började mina ödesdigra val. Klassiskt, småbarn, jobb och grå vardag, ekorrhjulet. Hade ju sett på film hur man lite stilfullt löste en dålig dag med ett glas whisky och väl prövat, effekten var slående och det gick ganska fort tills kvällswhiskyn blev en vana, vardag som helg för att få mitt lugn och välbehag.

Som i alla dessa fall så flyttas gränsen längre fram för att nå effekten och mängden ökar sakta, det fortsatte ändå några år med relativ kontroll. Mitt liv bestod till stor del av kraftiga upp och nedgångar i måendet med återkommande väldigt energistarka perioder då jag skulle ställa allt till rätta. -Nykter, träna, städa, sortera, göra to-do listor, social. Just träning var en sak som alltid fanns med i mina bra perioder. Men perioderna tog alltid slut, motivationen dog som ett nackskott och jag föll snabbt ner igen och flaskan kom fram. Så här gick det runt, runt i väldigt många år.

I 30-års åldern eskalerade det. De dåliga perioderna blev längre, min ångest, rastlöshet och nedstämdhet gjorde de nyktra stunderna värre och värre. Jag var en arg, irriterad, sur och dålig pappa och man. För att klara av min ångest, skam och skuld började jag med smygglasen. En spritflaska hade snart införlivats i källaren. Mitt plågande mående gick inte att stå ut med när jag var nykter. Jag satt fast.

Sommaren 2019 bestämde jag mig för att klara av 30 dagars nykterhet till varje pris, det var både det som sänkte och sen räddade mig. Jag klarade det men under de 30 dagarna mådde jag väldigt dåligt och när den var avklarad kände jag en enorm uppgivenhet och outhärdlig ångest, jag började dricka igen. Kvällen den 28 oktober öppnade flaskan som kastade ut mig för stupet.
Det som hände den natten och följande dag är en för evig ångestklump och en lång egen historia som finns återberättad här men det blev starten på min andra halvlek, mitt skal föll och missbruket blottades för familj, jobb och vänner.

Det som avgjorde att vändningen kom denna gången var att jag bestämde mig för att söka och hitta hjälp. Jag gjorde flera försök på olika ställen och lyckades tillslut träffa en vanlig allmänläkare som äntligen lyssnade. Jag blev sjukskriven och fick medicin för ångest och nedstämdhet. Början på vändningen startade. Medicinerna gjorde att jag sov väldigt mycket den första tiden så min kropp fick vila ut ordentligt och alkoholen gå ur kroppen. Jag började läsa böcker om ångest och göra övningar. Med egentiden hemma började jag om och bygga upp basala rutiner. Bädda sängen, klä på mig, laga mat. Göra mina övningar. Dag för dag. För första gången kände jag hur skulden och skammen började rinna av och min kropp varvade ner.

Några veckor senare kände jag mig redo för nästa steg. Jag ville ta upp träningen igen, men jag behövde göra något annorlunda jämför med alla tidigare misslyckade satsningar. På samma sätt som hemma behövde jag börja bygga en fungerande rutin, inte prestation. Det blev min framgångssaga som tog mitt mående vidare till en helt ny nivå. Min tråd i Det vidare livet "Snart träning igen" handlar till stor del om min träningsresa sedan dess och jag har skrivit ett inlägg som heter "Träning -en väg till lycka och bort från missbruket" där jag lite mer i detalj berättar om den resan och konkreta tips till andra som vill prova samma väg.

Under följande året hade jag även psykologsamtal och fick tillslut remiss för att göra en psykologisk utredning för mina kraftiga upp och nedgångar. Det ledde tillslut till att jag fick diagnosen Bipolär typ 2, med ny medicin som fungerat väldigt bra tog det mitt mående ännu en liten nivå upp.

Så en serie händelser av ganska många bäckar små har varit min väg och precis som Andrahalvlek skriver så har även min resa när jag väl kom ur missbruket varit den största för att inte falla tillbaka igen. Att lära känna mig själv igen.
Jag har insett att jag behövde börja lyssna på mina känslor. Attackera det som skaver. Sluta titta och jämföra mig med andra. Ifrågasätta om jag själv tar ansvar för att ha sånt som gör mig glad i livet. Men också förstå den enorma kraften i att skapa starka rutiner. Nöta saker dag för dag, vecka för vecka som gör att vardagen fungerar. Livet måste ha en balans av både glädje och trygghet.

Det bästa med att vara fri är att glädjen i det lilla kommit tillbaka. Livslust och energi. Fri från skam och skuld. En gladare pappa och man (men inte perfekt, det är ingen). Plötsligt känns allt möjligt igen.

Har sån jäkla huvudvärk! "Förr" var det normalt dagen efter vin en vardag. Idag måste jag hitta andra orsaker. Har sovit ok o tillräckligt. Troligtvis pga tjafs m kollega. Känner mig trampad på. Hon är stark, och som en gås... Jag tänker på Sisyfos råd om att inte ta över andras känslor. Upprinnelsen till tjafset var just att jag gjorde det. Hon öste all sin stress över mig o jag försökte hitta sätt att lindra den. På bekostnad av mig själv. Kostar på. För dyrt!
Men kul att min yogavän o jag börjar planera seriöst för en gemensam yogautbildning i höst. Känner mig smickrad o ändå tvivlande. Hon är ju min lärare, vad kan jag bidra med??? Men jag får väl ta till mig o tro på mig själv. Tror knappast hon hade frågat annars....

@Soffi Go och gla’ tant vill jag också vara, även jag i förskingringen.

Kram 🐘

Tack @Pianisten ❤️

Det finns tydligen något som kallas vuxet-barn-terapi. Sker ofta i grupp tydligen. Den syftar till att man ska komma tillrätta med problematik som har grundlagts i barndomen pga föräldrars missbruk och medberoende. Man härmar ju sina föräldrar. Jag är lite intresserad av det själv faktiskt. Det är svårt att veta vad i ens beteende som är ”normalt” och vad man egentligen behöver jobba med.

Vi jobbar på jättebra!

Kram 🐘

Tack för att du delade med dig av din berättelse Andrahalvlek. En fantastisk och inspirerande resa och du har verkligen nått andra halvlek. Du är en peppare och stöttare av högsta rank här inne. Kram!