Senaste kommentarerna i forumet

Aha då fattar jag! Ska absolut testa.
Hände i torsdags en grej där jag hade behövt det redskapet. Okej okej okej....så mycket enklare än en lång inre monolog " nu har det hänt, det är som det är, släpp det nu...ja men släpp det då. Det är ju som det är. Det blir som det blir....ja men Sattva SLÄPP det nu"...😂

@Sattva Det är mer än okej! För varje person med utmattning i bagaget så är det en oerhört viktigt insikt som man måste dra, annars blir man sjukskriven igen efter ett tag. I mitt fall tog det elva år mellan gångerna, så man måste hela tiden vara vaksam. Resten av livet. Hjärnan har liksom trampat upp de stigarna, och de är allt för lätta att hitta igen jämfört med när stigarna inte var upptrampade alls.

Kram 🐘

@Andrahalvlek skrev:"Livet efter utmattning blir aldrig som det var innan sjukskrivningen. Man måste identifiera sina speciella triggers för stress. Se till att jobba med hjärnan istället för mot den. Man får se till att bli en riktigt bra kollega med hjärnan."
Det där uttalandet tar jag med mig till jobbet i patientarbetet om det är ok? 😍🙏
Så skönt med tilliten dig o pappan emellan!
Njut av din helg🌞🌞🌞🌞😍🧘‍♀️🌼🌷

Acceptans. Saker händer, men det är okej. Oavsett vad som händer. Man ska tänka ”okej, okej... okej” tills okejet verkligen landar i magen och axlarna sänks. Försöker man kämpa emot så stjäl det bara energi. Att känna oro inför att saker ska hända, eller älta sådant som har hänt, är slöseri med energi. Men även oro och ältande ska man bemöta med acceptans. ”Nu känner jag så här, okej.”

Kram 🐘

@Andrahalvlek Tack för tips!!!
Vad står okej, okej okej för? Hur används det?

Välkommen hit! Håller med om att du platsar svinbra i den här delen av forumet nu. Älskar namnet på din nya tråd 😍

Lite tävlingsnerv skulle du kanske må bra av 🤔 Inget livsfarligt, men lagom svårt så det känns som en rejäl utmaning och som ger dig tillfredsställelse när du lyckas. Värt att fnula på.

Kram 🐘

Tack @Miss Mary Poppins för din kommentar. Känn aldrig att du inte har något att säga - du har massor att säga!

Kram 🐘

Awww.... det är så roligt att läsa på dina positiva tråd. Läser dagligen men har inte så mycket att säga.
Men så fint att ni samarbetar så bra och använder era styrkor till max.

Skönt med vila 🥰🙏

@Sländan @Sattva Jag har lyssnat på följande avsnitt med god behållning: #70 Alkoholism, #057 Medvetandet, #77 The Work, #78 Vanor, #63 Lycka, #25 Meditation, #50 Mindfulness #73 KBT, #45 Känslor, #2 Varför meditera, #1 Stoppa tankarnas terrorism.

Jag gillar Bengt Renander, även om han ger ett nästan flummigt intryck i början innan man vant sig vid hans röst. Varje podavsnitt är verkligen ett samtal på djupet - ge och få, lyssna och berätta, och en enorm vilja att verkligen förstå på djupet. Jag tror han kan bjuda in någon som har totalt motsatt åsikt jämfört med sina egna värderingar, och ändå få till ett riktigt bra samtal.

Bengt är ex-alkis och hans nykterhet blev starten för hans resa till att stoppa tankarnas terrorism. Han håller kurser i medveten närvaro och tantrasex bland annat. Hans säg ”okej, okej...okej” har jag med mig i vardagen varje dag. Acceptans är nyckeln till det mesta på något sätt.

Kram 🐘

@Se klart skrev:"Mallkänslan är dessutom rätt ”ren” från dåligt samvete (jag hinner det jag hinner sen får det räcka). Det är nog det största med att bli nykter. Att fickorna som förut var blytunga av jobbigheter jag inte orkat ta itu med. Och skulden över varför jag inte tagit itu."

Kan bara hålla med. När man slipper det ständigt dåliga samvetet, över att man dricker för mycket, så slipper man överkompensera. Allt man känner och gör blir mer sant. Ibland orkar/hinner man mycket, ibland mindre, och det är okej, okej... okej.

Chill helgkram 🐘

Sov till 11.44. Behövde verkligen sova i egen säng efter första veckan hos dottern. Efter mina sjukskrivningar har jag som en rest att jag lätt blir nya-intrycks-trött och jag måste därför vara vaksam på det. Back to basis, tillbaka till mina goda rutiner. Och sova, vila, sova, vila.

Livet efter utmattning blir aldrig som det var innan sjukskrivningen. Man måste identifiera sina speciella triggers för stress. Se till att jobba med hjärnan istället för mot den. Man får se till att bli en riktigt bra kollega med hjärnan.

En sak som är viktig är att låta dotterns pappa köra sitt race. Han ger inga kontraorder, men han plockar upp sina bollar. Sen igår kväll har han fixat kärl för kompost, sett till att dottern lärt sig göra äggröra och bacon med en personal, och efterlyst ett kärl för injektionsnålar.

Under tiden har jag sovit gott och svarar nu bara ”toppen” på hans och dotterns meddelande. Så gör man när man växeldrar på ett bra sätt i en funkisfamilj 😍

Kram 🐘

Ibland räcker befintligt ljus och kärlek @sisyfos! Jag har inte heller tillräckligt ljust men de flesta dagar får plantorna ta vad som bjuds. När jag har lite tid får de lite extra. Jag har ju redan börjat om med en laddning och det går det med. Försöker ladda ur sånt jag njuter av- så att jag inte automatiskt släpar med mig den slentrianmässiga brist-på-något-känslan.
Som vi får jobba men jag ser helt klart en stor skillnad jämfört med för ett år sedan. Hela hjärnan har snurrat ett helt varv. Därför är ju tiden och tålamodet verkligen två kompisar att hålla i, och räkna med.
Ha en fin dag, kram! 🌱😍

@Sisyfos Jag skrev igår i min tråd om selfcompassion som ett sätt att få inre lugn...😍🙏🧚‍♀️

@Sisyfos Jaaa du är här!!!❤🙏😍🌞🧘‍♀️🌼🌷🧚‍♀️

@Sländan Man får så mycket bra tips här!! Forumet är verkligen livsbejakande och livslärodomar!

@Torn Låter härligt! Jag träffade någon som kallade såna dagar för USA, Utan Särskild Anledning. Man behöver inte ta ledigt av någon särskild anledning! Längtar också till båtfix. Eller när det är klart o båten i sjön snarare. Det är min o min mans stora gemensamma passion. Älskar att vara på havet, alltid bott vid havet...Det bästa är om man hittar en vik där man är ifred. Lugn o ro, tiden står still. Total vila. Åh vad jag längtar!!

@miss lyckad

🙏

Känner en stark vilja kombinerat med en stor oro - tar en vecka i taget. Vill bara inte ”gå tillbaka”....

Hej Mrs WB..💫..Fint att vi kan inspirera varandra på Forumet..Ja det är ett tag sen jag insåg, hur jag ville ha mitt liv..Tidigare så rullade det bara på..Jag tycker fortfarande det är helt sjukt att A-beroendet gjorde mig till en person som jag absolut inte ville vara..Men just där och då så hade jag sakta vant mig vid det livet..Luktade bakfylla flera gånger i veckan..Öppnade bilfönstret när jag körde till jobbet, för att försöka få bort lukten av gårdagens fylla. Bad mina brukare blåsa i alkomätare, för att notera om dom höll sig nyktra för att få komma till behandlingshem🥺..Tänkte ibland att , tur att inte jag behöver blåsa..Det hade aldrig varit rent, dom senaste månaderna innan jag slutade dricka. Jag var inte tvungen att sluta, jag ville sluta, men visste inte hur..? Jag tror på viljan, och kunskapen om beroendet, när vi vill förändra något..Vi kan inte prata om kanske, och hoppas..🍃💫🍃

@Ensam1984 Heeeej härliga vän! Underbart att höra från dig. Vi är absolut lika du och jag. Effektiviteten är en aspekt jag också tänker på. Jag får definitivt 100% mer gjort än kollegiet på samma tid. Och jag KAN inte hejda mig. Jag har försökt så många gånger att inte köra på i full kapacitet. För det leder bara till att det man gör blir taget för givet och avundsjuka hos kollegiet. Det är inte rättvist att någon lyckas bättre. Det måste betyda att den har bättre förutsättningar. Och det leder till att ”överheten” lägger på mer mer mer och mer ansvar på den som verkar ha kontroll över sitt uppdrag, för att värna om dem som inte klarar av sitt uppdrag, utan mest rusar omkring som yra griniga hönor, stressar livet ur sig utan att få ett skapande skrammel uträttat. Jag förstår tanken ”vänta ut och se vad som händer” och har tänkt den själv hela det här läsåret. Det som hände var inte till mer belåtenhet än det som varit liksom... Och jag har inget officiellt mandat att förändra, utan är hänvisad till att skälla på ”överheten” tills de blir rädda att jag ska lämna och går mig till viljes. Det har jag gjort bra hittills. Och jag skulle förmodligen kunna göra det även nu och ro det i hamn. Men jag har ledsnat, för att det är en never ending repeating story. Jag vill lägga min energi på att bygga pedagogiska visioner hos mig själv och kollegiet, inte på att kriga om logistiken. Så nu går jag vidare, till en verksamhet med ekonomin i ordning, i en erkänt bra skolkommun, för att ta en samordnande roll med officiellt mandat 😊

Har läst dina trådar och blev så inspirerad! Tack! Min främsta motivation är att bli en mer närvarade mamma. Kämpar lite med det sociala men du skrev det så bra ” Jag ser hellre mina barn ha nyktra föräldrar än ha kompisar som äventyrar vår nykterhet. ”

Blir nog inte måttligt drickande efter den vita perioden utan helt nykter - känns nästan lättare...

❤️

I går tog jag ledigt för att jag kände för det. Jag har väldigt många sparade semesterdagar och en massa komptimmar, och en solig och fin vårdag är skäl nog att tulla av dem tycker jag.

Hämtade och sågade upp ved, körde ett lass bröte till ” soptippen” som det hette förr. Däremellan blev det långa sköna stunder med näsan i vädret mot solen.☀️ En riktig skön dag med kombinerad njutning och nytta. I dag forsätter jag på samma spår med gräsmattefix och båtpill. Ska du inte fiska? kanske någon tänker, jodå, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.😍

Ha det gött!

@Ensam1984 Wow, dina inlägg sprudlar av energi nu för tiden 😊 Jag skulle gissa på att den konstruktiva kritiken uteblir för att ingen har någon vettig tanke om vad du skulle kunna göra bättre. Du är helt enkelt experten på din roll. Jag kan lova att du inte är psykopat. Då skulle du inte läsa av, ge feedback mm med andras behov i åtanke, utan enkom för din egen vinning. Men jag tror att din autism i kombo med analytisk förmåga gör manipulationen onaturlig för dig, och därmed till en konstart... Manipulerar andra gör människor alltid jämt och hela tiden, utan att ens tänka tanken att det är manipulation. Pedagogiken som vetenskap är ju vetenskap i ren manipulation egentligen. Det handlar om att manipulera den växande generationen till att vilja tillskansa sig de förmågor läroplanen gör gällande, om man ska hårdra det. Kram

Skrev lite hos Mirabelle, men fick ihop för mycket, men tänkte att jag kunde ju slänga in det här då jag inte tror jag har skrivit så mycket om en av mina passioner i livet, som jag aldrig hade trott för några år sedan - att hjälpa andra genom mitt jobb.

Just nu är det mycket på mitt jobb. Jag jobbar som karriärvägledare eller som de flesta känner mig som - SYV (eller kuratorskontakt/handledare/medlare/problemlösare/samtalskontakt/extra-allt på halvtid känns det som och då menar jag 100% + halvtid). Jag jobbar nu på en grundskola och kommunens särskilda undervisningsgrupp (NPF) samt särskola med ca 700 elever totalt.

Just nu har jags skolförlagd PRAO (2 veckor heldagar) med planering av lektioner för 120 elever och 30 involverade lärare in i precis minsta detalj. Fasiken jag har gjort talmanus till lektionerna så ingen kan klaga, hittat på varenda lektion från grunden (varför? för att jag är just precis DEN personen). Utöver den lilla grejen så är det elever i oändlighet (väntelista med 85 elever), handledarskap/motivator till halva SU-gruppen och sen lite omval till gymnasiet på det... ååå jag älskar mitt jobb.

Jag har bästa proffessionen ever - men det är så mycket mer än studie- och yrkesval, det är framtid, positivt, motiverande - men det finns ingen start och inget slut! Det är oändligt, och har man inte förmågan att säga nej (som inte jag har för det mesta) så kan det bli lite för mycket ibland, speciellt när man har både autism och add - intryck, ljudnivå, ljus, ljud, stress osv.. påverkar tydligen mig ännu mer än de andra. Men min chef är världens bästa och låter mig bestämma mina arbetstider lite som jag behöver, han litar på att jag gör mitt jobb. Han som chef vill att jag ska jobba mindre, och värnar om det. Han ger mig också så mycket credd och uppbackning - jag har aldrig fått en tillsägelse. Då är det tur att man har en bra chef som låter mig ha den frihet jag behöver för att må bra och göra ett grymt jobb.

Det enda som kan irritera mig lite är just att jag ju vill veta vad man gör jag för fel, speciellt vad man kan göra bättre. Har sagt det flera gånger på möten/avstämningar, jag tar ju inte sånt personligt.. jag vill utvecklas och vet att jag ibland fastnar i mig själv så mycket att jag kan ha svårt att se något annat. Samtidigt som jag ofta har tänkt runt saker och gjort dem 35 miljoner gånger i mitt huvud redan så jag vet alla scenarior som kan ske...Det är väl det enda jag kan säga att jag saknar, någon som kunde ge mig konstruktiv feedback.

Nu när jag tänker på det så upplever jag typ aldrig att jag får någon konstruktiv feedback, jag ger det väl inte direkt till andra heller. Eller jo, jag ger nog mycket feedback, fast då mest positiv - för det har jag lärt mig att folk blir väldigt glada över, när de får höra hur duktiga de är. Det är ett enkelt knep att få folk att tycka om en, och sedan är det inte så svårt att få de att "vilja" göra det jag vill att de ska göra. Ååå... manipulerande!? Jag? ;)

Har i ärlighetens namn tänkt många gånger tidigare i mitt liv att jag nog är psykopat, då jag har dessa tankegångar. Det är egentligen inget fel att vara psykopat, det låter ju inte bra utifrån samhällsnormen och det är ju ingen diagnos man har, men det är lite likt en diagnos då jag tror det kan ses lite som en funktionsvariation (alla är ju inte kriminella). För mig har mina tankar alltid varit "Gör det här, för att få det här resultatet, som gagnar dig... OM folk gillar dig, om du är snäll och hjälpsam så kan de inte säga nej när du lägger in stöten. Gör små trevliga grejer hela tiden, så får du mycket tillbaka när du behöver nyttja resursen". Detta måste ju låta helt knäppt, detta har jag tänkt på många gånger, är jag psykopat!? Krånglet är väl att jag har alldeles för mycket empati och ångerkänslor för att jag ska kunna klassas som en psykopat. Detta har bara varit en fix grej i mitt huvud förut.

Nu när jag tänker på det är det ju så tydligt att detta är ett autistisk drag - av (ursäkta mitt skrytande) en jädrigt smart autistisk person. Jag är bra på att jobba med människor, min starkaste sida är talets gåva och kommunikation, att läsa av andra och få andra att berätta om sitt innersta, att få alla att relatera till mig och öppna sig - just för att jag sedan jag var liten har observerat, studerat, analyserat och dragit slutsatser utifrån andra människors agerande. För att jag har läst mycket psykologi, sett så mycket realityserier (jag vet men jag är övertygad om att jag byggde min ungdomspersonlighet kring detta). Det som särskiljer mig är att jag inte lägger några egna värderingar (eller gör det på ett annat sätt) än gemene man. Jag ser ofta människor mer objektivt, medan många andra ser människor subjektivt . Jag kan tänka att denna person beter sig så här utifrån x,y,z.. och sedan ka n m,t,v spela in.

I vilket fall, nu låter jag som världens bästa person... såklart är det inte så. Men utåt sett så vill jag nästan tro att många säkert tänker så. Jag ser utåt sett, rent fysiskt sett mycket bättre ut än personer i min egen ålder, jag är duktig och får saker gjort på mitt jobb och är "perfekt", men min sociala förmåga är inte den bästa. Jag kan sätta på mig en mask och försöka, men jag kommer aldrig vara en person som minglar på mässor (usch mingla är satans påfund), småpratar om folks ungar och vädret, lyssna på folk som tuggar högt, pratar sakta eller sitta tyst på en föreläsning som är totalt irrelevant. Jag KAN göra det och jag kan nog för det mesta också dölja min avsky och "spela med" men jag avskyr det så innerligt. Och i ett annat liv, så hade jag varit en unge som gick i SU-grupp, som flippade på allt sånt där, som inte hade någon självkontroll. Självkontroll, det är min grej! Jag kan som sagt göra sociala grejer med ointressanta människor men jag undviker det så mycket jag bara kan, så jag tror andra kan se mig som osocial/ensamvarg och lite sluten, lite för fokuserad på mitt arbete eller fritidsintresse, stressad kanske!? Det är dock många som är nyfikna på mig, som inte fattar mig. Men jag ser mig själv som en liten exklusiv klubb - bara de speciella får inträde :)

Åter till ämnet, till mitt jobb, min passion att hjälpa andra. Men ens arbete påverkas ju av hur omfattande det är, eller det kan ju omfatta oändligt mycket, det beror ju på hur mycket man tar på sig, men vid en viss gräns kan man inte göra allt. Det är väl just det också, i alla fall för mig. Jag tar på mig allt, har knappt förmågan att säga nej.. för jag ser varje situation, varje individ, deras mående, deras val, deras situation som livsviktig (vilket det väldigt sällan är). Jag ser det som MITT livsmål att hjälpa dem. Det låter så klyschigt omen jag vill bemöta alla och få alla att känna sig sedda och få precis alla att känna sig trygga, att de har någon att lita på, att det finns någon där om de inte har någon annan - för det önskar jag att jag hade haft i skolans värld.

Ibland känner jag mig partiellt autistisk då jag har så god kommunikationsförmåga och andra människor har så lätt att prata med mig. Men jag är väl bara en robot, eller en bra skådespelare helt enkelt. Det är nog också därför folk blir så chockade när jag berättar om det, att jag har ADD (som tydligen har lite mer ADHD enligt vissa) så blir inte folk direkt chockade. Jag är ju alltid på språng liksom (de skulle bara se mig hemma själv)

Hej @Studenten! Läser hur du prioriterar träning, kost och sömn samt börjar dejta igen efter sämre relation. Mitt liv ser ganska mycket lik ditt vill jag påstå, även om jag är "ganska" mycket äldre än dig. Jag önskar att jag tagit tag i mina problem redan 20 år sedan. Lärt mig att vara ensam och respektera mig själv.
Du är på rätt bana 🙏💚 men om du kan, så lär dig att vara autonom och ensam så du inte kompromissar i dina framtida relationer. Det är läskigt men du kommer att må så mycket bättre.
🌸❤🌸❤🌸

Å Mirabelle, jag ser att jag inte har skrivit hos dig på evigheter. Det är mycket hos mig med, på jobbet då vill säga. Jag önskar att du bodde här där jag bor. Jobbar ju på en ganska stor skola som behöver fler doers, på golvet... som tar tag i och inte bara pratar om. Som INSPIRERAR och drar med andra. Även om vi inte har samma proffession. Jag är ju karriärvägledare eller som de flesta känner mig som - SYV (eller kuratorskontakt/handledare/medlare/problemlösare/samtalskontakt/extra-allt på halvtid känns det som och då menar jag 100% + halvtid) så behövs fler som inte ger upp om skolans mission och framförallt personer som faktiskt ser eleverna som människor. Inte bara som något/någon som måste prestera någonting, en prestationsmaskin. Nu är ju inte alla så men det behövs fler som kan känna av, märka och låta dem känna sig speciella.

OMG, skrev så mycket att jag nästan tog över din tråd, la över det hos mig ;)

Men just sånt här med skolan, ungdomar, att de drar ner för att sedan få bygga upp... det är en sån hjärtefråga för mig. Det är en sån oändlighet, och där är du och jag likadana tror jag även om du är bättre på att säga ifrån och stå upp och inte acceptera läget. Du är ännu mer av en inspiratör tror jag, som folk ser vad du gör. Jag gömmer undan mig mer tror jag, Jag lunkar bara på och "luskar", lyssnar och undersöker, ibland känns det som jag är partiellt autistisk när jag gör det, då jag har så god kommunikationsförmåga och andra människor har så lätt att prata med mig. Det är nog också därför folk blir så chockade när jag berättar om det. Jaja...

Men det är väl också när man ger så mycket av sig själv som man inte klarar det till slut. Kanske har de där lata känslokalla kaffedrickande latmaskarna i personalrummet kommit på något. De kanske har ett bättre liv.. vem vet, men känslan när man hjälp någon, känslan av att se på någon att de mår bra pga. något som man sa, eller liknande. Det är den bästa känslan i hela världen. För mig. Inget slår det, verkligen ingenting. Och definitivt inte alkohol :)

Anledningen till att du alltid varit "my person" här är just för att jag känner igen mig så mycket i dig, inte i allt såklart. Men i delar. Vi har insikt och värnar om det olika, är flexibla in i fingerspetsarna i vårt arbete och har lite svårare för att få ett hållbart arbetsliv. Vare sig det är att man gör för mycket på jobbet, och inte vill släppa något - vill ha kontroll och det alltid blir bra när man själv gör det och inte är så jädra mellanmjölk och bara gör det minsta möjliga. Att man är en person som inte har kapacitet att bara göra "lagom". Jag tror vi båda tänker utanför boxen, så skönt att det inte längre är bag-in-boxen ;)

Hoppas verkligen att du hittar ett bättre ställe om det är vad du känner är rätt för dig. Jag vill inte att du ska må dåligt eller "ta skit" så att säga. Till de flesta skulle jag ur min karriärledarexamen utmana med frågor kring "jobba lagom", vänta ut och se, inte bara ge upp och fly.... men då jag tror mig känna dig lite så skulle du ha svårt att axla det. Men vad vet jag!? Det finns ju kapacitet och kapacitet. För mig som jobbar 100% så får jag ungefär 50-100% mer gjort på min tid än mina kollegor på andra skolor. Så för att göra lika mycket som dem skulle jag bara (rent tidsmässigt) behöva jobba 50%. Problemet jag har, som kanske liknar dig (vad vet jag) är att jag är så inne i det, så engagerad, så duktig, så omedveten om mitt driv att jag glömmer att återhämta mig, glömmer att äta, glömmer att ta paus, glömmer att reflektera...

Sorry Mirabelle för mitt utlägg, jag behövde nog bara skriva av mig lite, det var längesedan. Jag hoppas att vad du än väljer så gå på många anställningsintervjuer för där får man ju briljera som du skrev tidigare. Sälj dig inte billigt som du sagt, mandat ska du ha (vilket jag har). Du har inte funderat på att bli någon slags samordnare på golvet? Nu vet jag ju inte exakt din roll, men jaja... stoooor kram o lycka till.