Senaste kommentarerna i forumet

@LauraE Du är den första jag stött på som står så rakt. Säger som det är utan krusiduller. Att saker går fel är till viss del naturligt. Det är vad man gör av det som betyder något.

Jag ser att du inte har dig själv i åtanke. Att du driver det för allas väl kanske emot ditt eget bästa ibland tom. Det hade varit enklare att bara följa strömmen. Du kör på trotts att vissa kanske hoppar till och inte är beredda. En väldigt fin sida hos dig. Beundransvärd..

Jag tror vi båda kan nå fram. För att göra det måste man nog öppna upp ännu mer. Folk hänger inte med. Har inte stått där vi står. Det vi kanske ser och har erfarenhet av har inte andra sett. Det är enkelt att tro att vissa saker ska vara självklara för alla. Man tar lite lätt på egen erfarenhet och bara antar att andra ser det man själv ser. I dessa fall kan man behöva vara övertydlig och säga saker om och om igen. Du har det i dig. Det är ganska ovanligt. Jag beundrar det!

@LauraE
Du har verkligen kämpat.
Glad att du känner stöd i aa. Det hjälper faktiskt även om det kan vara tungt. Du är som sagt inte ensam. Bra att läsa o skriva här också. Ta hand om dig o ta en dag i taget❤️✌️

@LauraE Ångesten kommer att minska med tiden och du kommer säkert att se det på ett annat sätt om några veckor. (Talar av egen erfarenhet:)) Det viktigaste är att du nu kan skapa ett nytt, bättre liv. Ta chansen och om beroendet börjar prata i ditt öra, kan du ju ta fram det här minnet som en påminnare om hur det går när A är inblandat.
Det finns sååå mkt bättre sätt att leva känner jag på mig. Snart tre veckor för mig och har inte ångrat mig hittills:)
Bara att vakna pigg och nykter och utan oro eller ångest... att fundera lugnt på vad dagen kan komma att innehålla. Igår var jag på en rolig tillställning med vänner. de drack vin och jag drack läsk. Utan att vara sugen på att byta. Jag vill fortsätta på, men behöver också alla andra här. Så fint att hitta pepp och stöd:)

@Magnus Absolut, personligen hoppas jag ni kan få mer mandat i samhället och att det finns en länk in till de som ansvarar för detsamma. Ni ligger på många sätt så nära källans båda sidor och borde kunna ha relevant, neutral input till systemet för att utveckla detsamma.

Utvecklingen kring social media och utveckling i stort kring människor och dess känslor har ju utvecklats rejält sedan AA uppfanns. Det vore ju naturligt att även systemen ses över kontinuerligt för att säkerställa att de uppnår det de åsyftas att göra. Det finns ju flera sätt att bli nykter på. Detta forum är ju ett.

För mig att min drivkraft de stora siffrorna som visar på riskbruk. Det är få som söker hjälp och ännu färre som blir permanent utan problembruk. Det blir lätt vi silar mygg och sväljer kameler med det som görs idag. Det behövs en rejäl funderare kring samhället i stort för att på riktigt göra skillnad.

Nu är det exakt en vecka sedan jag drack senast och min hemska incident. Ångesten är fortfarande påtaglig. Men jag känner ändå ett visst hopp i aa möten och denna grupp. Jag känner mig verkligen inte lika ensam längre och kommer använda denna tråd då och då för att skriva av mig

@Lora
Ja precis, jag ställde mig också frågan. Syftet är att den andra vårdnadshavaren ska ”stötta upp” då det är en väldigt traumatisk händelse för en kvinna. Men syftet tappar sin funktion i många fall, så som i mitt då han istället gick på mig. Jag tycker detta ska vara frivilligt. Samma sak när jag frivilligt sökte för alkoholöverkonsumtion en gång. Självklart blev det en orosanmälan , det blev kaos. Han blev ju involverad och jag fick ord till mig som ”fyllo”, ”tragisk”, ”samhällets bottenskrap”, ”värdelös mamma”, ”ego” osv. Jag drack inte mindre för det och lyckades både dra mig ur vården och soc. Idag är allt ” bra”, men nej det är det inte. Gud hjälpe mig, kommer supa ihjäl mig. Hållit mig en vecka nu. Varit på ett aa möte och ska på fler. Återigen, vård utomlands är ett alternativ för mig, det får bli en ekonomisk kostnad, men värt det.

@Lora skrev:"Vad är alkoholhjälpens funktion här?"

Jag tycker att det är en intressant fråga och jag lär mig mycket av att ni vill dela med er av era upplevelser. Jag kan kolla efter helgen och återkomma till dig kring studien. Hoppas även att det är ok att jag läser och kommenterar mer då.

/magnus

@LauraE Ja, jag förstår precis. Även jag blir förvånad av att det ska anmälas vid våldtäkt. Vad är syftet? För vem? Någon ringer desperat, bönar och ber. Herregud, jag har faktiskt inga ord... Det är bara grymt.

@Lora
Vi verkar ha haft liknande erfarenheter. Så synd och tragiskt. Det finns barn som far illa påriktigt och jag tycker då att soc är superbra att de finns, men tyvärr sker det misstag även då när de inte lyssnat på viktiga signaler och barnen kommer till skada. Till och med avlider i vissa fall.

Jag minns vilken chock jag fick när läkaren sa till mig på gynakuten att det är deras standard och rutin att ALLTID orosanmäla vid våldtäkt, trots att inget barn varit närvarande eller att jag varit påverkad/gjort något. Jag bönade och bad, förklarade att jag inte vill att min exman ska veta om att jag blivit våldtagen. Berättade om situationen, vilken ytterligare påfrestning det skulle bli för mig, men ffa mitt barn skulle fara mer illa av en orosanmälan. Men de måste följa sina rutiner. Och ja, samma sak bad jag även till soc när de ringde, men förgäves. Helt absurt och helt sjukt. Man pratar om barnens bästa. Det är skitsnack. Förlåt mig, men jag är uppriktigt förbannad över systemet. Man tar så lätt på detta.

Jag minns en gång för inte sålänge sedan när jag jobbade på akuten. En flicka kom in med sin pappa som var sjuk. Jag hade flera kollegor som var på mig att jag måste göra en orosanmälan då flickan hade smutsiga kläder, men jag lyfte detta med pappan istället. Och han förklarade att han vobbade, dvs fickan var förkyld och var med honom när han jobbade på verkstan. Så jag vägrade en orosanmälan och faktiskt blev flyförbannad på mina kollegor. Folk fattar inte vilken stress det kan drabba en familj. Sen såklart ska man orosanmäla när man verkligen är orolig och har misstanke om att barn far illa.

Hade jag varit orolig för mitt barn pga mitt beteende, så hade jag tveklöst sökt vård och faktiskt inte brytt mig om vad min exmake får reda på. Allt för mitt barn. Men nu är jag orolig för MIGSJÄLV och jag vill verkligen söka/få vård/hjälp, för jag kommer dö tidigt i denna sjukdom, men kan inte då jag inte vill ha med soc att göra, och min exmake har inget som helst med min hälsa att göra. Jag vill inte förlora mitt barn och jag VET att hen kommer fara mer illa av detta.

Usch, jag blir så ledsen. Jag vill verkligen ha vård. Jag vill ha antabus :( jag vill ha hjälp. Men kan inte pga som systemet är uppbyggt.

Förlåt hörni för mitt inlägg. Jag ville bara skriva av mig!

@Challe2022 Tänkte just så, när jag drack morgonkaffe. Inte trött, slut etc. Bara en fin morgon!

@Himmelellerhelvette Kram!
Ja fy den här jäkla stressen och ångesten. Jag börjar mer och mer inse att jag är en väldigt känslig individ. Det är som att jag hela mitt liv kämpat emot det, därav att alkoholen blivit som en sköld och ett bränsle att ta sig igenom livet.

Utan det känner man sig så vilsen, hur hanterar man egentligen all den här känsligheten. Jag är inte van att kunna säga att, jag behöver mycket sömn, jag tycker det är jobbigt med vissa saker för att det dränerar mig emotionellt o.s.v.

Jag är mest van att trycka undan och brassa på.

@Återfallaren Så fint du beskriver din resa, en omtumlande resa. Också spännande, vem ska jag bli nu, vem är jag? Jag har också känt en nyfikenhet ungefär som när jag var barn. Visst alla dagar är inte lätta, men det var det ju inte då heller. Men på riktigt. Låter iaf som du håller på att hitta något bra. 👍

@Torparn_76 Hurra till dig förresten till dom nyktra dagarna!! Visst känns det på något sätt skönt att man valde just nyårsdagen? "Har inte druckit sen förra året!"

Nej, det finns ju inga negativa konsekvenser med att inte dricka, och att dricka är inte ett alternativ om man vill må bättre.

De senaste dagarna har jag bara känt mig så bitter. Bitter att jag inte klarar av att dricka normalt och inte kan få ha det som litet helgnöje... som min man t.ex...

Känner mig bitter av konsekvenserna att mitt drickande också, sitter här 20 kg tyngre än när jag inte drack och tränade mycket. Alkoholen gjorde att jag gick upp allt igen, och sen har jag dessutom tröstat mig med socker sen jag fick barn och ännu mer när jag slutat dricka. Känner mig tjock och oinspirerad av allt. Har försökt ta tag i det där med vikten också, så nu tycker jag synd om mig själv för att jag inte får ha ens det lilla nöjet kvar :( Känner mig skittrist, och har svårt att vara i fas med min man som vill umgås på kvällarna. Han är så fin och säger att han älskar mig precis som jag är, men jag känner mig som en överjäst grå limpa...

Träningen hjälpte mig att hantera mycket stress innan, men jag är så trött, så trött just nu och min son är inne i en riktigt mammig fas och har ett väldans humör... så det är svårt för mig att ens få borsta tänderna i fred.

Det blev ett riktigt gnällit inlägg det här. Jag vet att det går över, men det är så trist och skitjobbigt att behöva hantera sådana här dagar utan sina invanda försvarsmekanismer (alkohol, socker, mat)!! Blää, är det såhär "vanligt" folk lever, bara bita ihop och vänta tills det går över?

@Talaren Skönt att Din man är restriktiv i alla fall. Hos oss är vi lika glada i öl och vin båda två, och tar en av oss så hänger den andre på.
Fast jag mentalt ställt in mej på att ”inget vin till söndagsmiddagen” så står vi där, medvetna om att vi borde låta bli, men visst vore det gott med ett glas, ja som på sista raden blir 2,5 glas.
Men jag är nöjd över att jag kommit dithän att det är tvärstopp på att smygsupa i källaren nu i alla fall 💪 Inte ovanligt, att förutom öl och vin ihop med frun, att jag spädde på med 20 cl starksprit i källarn.
Somnar då framför TV,n och sover ytligt och vaknar vis 3, ångest och mår illa när jag går upp.
Kan inte ha det så längre.
Ha en fin helg!

@Magnus skrev:"När det gäller anmälan angående oro för barn så är det något som vi alla i de flesta fall vill ska finnas. "

Faktiskt inte, det har gått för långt. Man skyller på barnen och tar den vägen igenom för att nå fram. Frustrationen över att inte nå fram är så stor ibland att det är det spåret man använder. Här kan många trycka på en avtryckare. Granne, vän, läsare på en blogg, farmor, dagis etc. Vem som helst. I min mening har det gått inflation i detta. Det är inte bra för någon. Det jag efterfrågar är att man tänker en extra gång på syftet och vad man vill uppnå?

I vårt fall var det en läkare. Han hävdade att han var tvungen. Sedan bar det av. Ingen tänkte på all skam. Inte ens idag är det någon som bryr sig. Det borstas bort. Man hade på flera nivåer enbart fokus på min mans ord. Mitt var ointressant. Jag var redan dömd. Jag var alkis.

Om man tänkt på syftet. Allt pekade ju mot mitt alkoholmissbruk i all hantering. Här fanns inga nyanser och dokumentation innehöll dessutom grava felaktigheter. Då alkohol var det enda soc och alla övriga tog sig an. Då får man fråga sig. Bidrog de till att det upphörde? Vem äger rätt att besvara den frågan? Är mitt ord betrott här? Är det ens intressant?

Jag svarar absolut nej på den frågan. De bidrog och bidrar än idag till ett trauma.

Jag efterfrågar att man försöker sätta sig in i vad som händer med en människa när man anmäler. Om nu syftet är att få någon nykter? Att göra det inför ens barn. Att göra det inom ramarna för samma system som kan trigga igång att barnen tas ifrån en sätter en enorm press på någon som försöker bli nykter. En som redan ligger på gränsen.

Sedan är det nog så att de som anmäler inte alltid har just alkoholen som ett grundsyfte. Ens partner kan vara så frustrerand att de tar detta tillfälle för att trycka till. Få sin röst hörd och gråta ut. De är ju per definition medberoende. De klarar inte själva sätta gränser. Så jag förstår det behovet. Stöttar det. Men att göra det under de första skälvande dygnen när man försöker bli nykter är i min mening grymt. Fräckt tom. Här borde soc vara beredda och tänkt till så att processen tar höjd för detta. Nu tror jag inte ens man tänker på det. Att det finns med som en komponent när man rullar ut processen.

Om det då sker inför ens barn sätter man ju igång ett maskineri av saker som man inte från soc sedan tar ansvar för. De ska ju hantera barnen säger de...

Att även systemet är byggt så att man bygger ihop stöd och straff i ett gör det i min mening kontraproduktivt. Hur många sitter kvar i källaren och dricker ensamma på grund av just denna orsak?

Hade det inte funnits en poäng att strunta i soc och istället fokusera på att hitta en process som den med problem skulle känna sig hjälpt av? För att komma åt problemet? Vi pratar om barnen att det är därför men det är ju inte det man fokuserar på sedan. Det är ju missbrukaren.

Om syftet är nykterhet. Vi vet ju alla hur alkohol bidrar till konflikter och dysfunktionella familjer i bisats. Ge den beroende mycket mer utrymme att komma tilltals. Utgå ifrån den så den känner sig trygg. Nu är det tvärt om! Systemet före individen. Systemet är byggt för medberoende inte missbrukare. Detta trotts att nyckeln till förändring bygger på att man får med sig missbrukaren.

Jag har sett att ni anser att jag borde tagga ner så jag gör ett försök till för att förklara mig. Jag vet dessutom att jag är långt ifrån ensam om mina tankar. Frågan är bara om man är beredd att på riktigt granska systemet och dess effekter? Om man är beredd att öppet fundera över vad det är vi håller på med eller om det är viktigare att hålla fast vid det vi har? Ett gammalt system som är i rullning och skulle kosta massor att genomlysa från grunden?

Frågan i tråden är viktigt. Här finns det uppenbarligen folk som är osäkra. Detta i en tid när all energi borde läggas på ett system som stödjer den med problem att bli nykter och undanröjer alla sidospår.

Dag 58. Skön känsla att vakna nykter det är ingen fylla som slår det. Det känns som det blir bättre och bättre.

I början är allt en kamp, gå upp ur sängen
lyckas somna äta, klara av att umgås med andra våga se människor i ögonen mm
Sedan kommer dem rosa molnen kapitulationen sorgen av att valet att ta bort ens kompis (Alkoholen)
Blandat med euforin i värdet i kampen
Identitetskrisen vem är jag nu?
Ilskan glädjen sorgen förvirringen
alla dessa känslor
som jag inte känt på samma sätt innan
inte lika starkt lika naket

40 dagar senare är det lite bättre för varje dag, kom på mig själv på kvällen att jag inte hade tänkt på A på hela dagen

NA och AA mötena och människorna där har varit helt avgörande för mina första 40 dagar och möjligheten att få skriva här
och ta del av andras texter!

Början på en resa en nykter resa med dessa dagar som en början

#HejaOss

@vår2022 @Sattva Varmt innerligt tack🥰🙏🏻

@Källarmannen tack för svar. Min man är tack och lov av inställningen ”man dricker när det är fest” annars skulle jag förmodligen dricka lite varje dag jag också. Händer ibland (oftare förut) att jag dricker en flaska vin någon vardag och det funkar, dvs. blir inte för full, dricker flaskan under många timmar, men försöker låta bli då jag vet att min man misstycker och jag känner att det bara är onödigt. För mig är det fester som är det stora problemet egentligen, blir för ivrig och sveper i mig alkohol. Jag får ett märkligt beteende, blir gränslös och drabbas av minnesluckor med ångest och skam som efterrätt. Tack och lov har jag inte heller misskött jobbet någon gång pga alkohol. Känner dock att jag är låg på jobbet ibland pga jobbiga känslor efter fyllefester.

@Talaren Du gör helt rätt som skriver av dej. Bara det kan göra gott helt klart. Jag kämpar med min konsumtion som ofta sker hemma ihop med frun som också dricker för mycket. Vi blir aldrig skitfulla, vi sköter våra jobb osv. Men tar lite alkohol typ varje dag. Sen har jag ofta smygsupit i källaren, men idag så har jag låtit bli, så skönt, lite vin till maten och en whisky med en folköl, men inga källarsupar. Önskar Dej lycka till och så kämpar vi på 💪

Ångest…var ute med vänner förra helgen och hade sen hemmafest med samma gäng dagen efter. Fredagen med utgång gick bra men hemmafesten spårade ur totalt för mig, kommer knappt ihåg någonting och låg bakfull i två dygn efter med kallsvett och ångestattacker. Nu är det fredag igen och jag är nykter, får nästan panik av tanken att dricka men vet att denna känsla, tyvärr, kommer försvinna. Jag skäms och känner mig som en andra klassens medborgare och vet ganska säkert att de jag umgås med sitter och diskuterar mitt beteende på fyllan bakom min rygg. Jag vill verkligen inte leva såhär och är även rädd att mista mitt umgänge om jag slutar dricka. När jag hade min nyktra period förra gången så märkte jag att inbjudningarna slutade komma ganska raskt, dels för att vissa inte vill dricka bland nyktra människor samt delvis för att jag inte ville gå på bjudningar lika ofta som när jag drack. Behövde bara skriva av mig lite för jag har såna panikkänslor i kroppen och hoppas att det kan lätta lite om jag delar med mig.

@ISE Läste precis din tråd. Försökte förstå vad din rädsla kom ifrån? Kommer själv ifrån en väldigt liten stad. Alla känner alla. Att gå till sjukhuset där... aeh... Vet inte vem som skulle gjort det? Det skulle direkt bli samtalsämnet på stan. Skulle sprida sig som en löpeld så som alla andra rykten. Det är verkligen sant. Små städer är något helt annat.

Den lilla stan jag kommer ifrån dracks det dock friskt. Hembränt flödade. Så skulle jag åka tillbaka är det nog väldigt många har fastnat. Rädslan för ryktesdrev skulle jag dock tro gör dem väldigt ensamna i sitt drickande. Galet & kontraproduktivt på alla sätt men kan verkligen sympatisera med det.

Alltså det går ju att bli nykter helt på egen hand med. Frågan är nog snarast vad känner du att du vill ha för stöd? Vad tror du på? Fungerar dessa forum eller behöver du mer?

Alla vi alkoholister som inte bor i storstadsregionerna har en mycket brantare uppförsbacke mot att söka vård än ni i sthlm eller gbg. Det är sanningen,

@Lora @LauraE Vi vet, tyvärr. Styrka till er.