Senaste kommentarerna i forumet

Vet inte om jag skrivit om detta i nån annan tråd så jag tar min egen för en gångs skull :-P ett tag efter att jag flyttat från fru och barn hyrde jag ett hus på landet. Det var en lillstuga som tillhörde ett större hus med en tant med massa katter och hundar som skällde varje morgon. hon hyrde också av samma gubbe som mig. Vi hade ju fåt sälja vårt radhus. Exet hade ju inte råd med det själv så det blev så. Fick en ganska bra peng över när lånen var inlösta och allt var klart. Jag hade ju blivit av med jobbet och hade en hyra på 7000 i månaden där jag bodde. Men nu hade jag runt 130 000 på kontot helt plötsligt. Jobb, barn och fru var ju förlorade tyckte jag då. Dom vill nog inte träffa mig särskilt ofta ändå. Så jag drack. Satt där i min soffa på min uteplats utan att någon såg eller sa något. Bytte öl mot rosévin eftersom jag ofta spydde av ölen när det skummade i magen. Drack kanske en 3 liters om dagen i början. Sen blev det 2x3 liter ju högre toleransen blev. En 35a på morgonen nån gång på några minuter så man kom på banan igen. Nån dag fick jag för mig att sluta dricka i några dagar. Behövde städa och handla mat mm. Hade en tunna som jag kunde elda skräp i. Den fylldes med vinboxar och kartonger från färdigrätter som var det enda jag orkade fixa som varm mat. Dagen efter när jag började nyktra till och mådde ganska hyfsat satt jag vid datorn som jag hade i köket. Det sista jag minns är att jag såg att klockan var runt 22 på kvällen och jag var trött. Men jag ville byta sängkläder först vilket jag inte gjort på ett tag och dom luktade inte blommor direkt. Sen blev det svart. Jag hade rest mig från stolen och fallit andlöst rakt ner med ansiktet före i klinkergolvet. När jag vaknade hade jag krupit in på toaletten och stod på knä och spydde. Samtidigt droppade det massor med blod i toan och jag hade väldigt ont i huvudet och var bortdomnad i ansiktet. Fick panik. Kollade mig i badrumsspegeln. Då såg jag att jag spräckt upp överläppen och hade en jätte bula i pannan. Förstod att jag hade svimmat men har inget minne att jag tog mig till toan. Det såg jag sen när det var blod nere på dörren där jag öppnat den krypandes. Ringde 112 och förklarade vad som hänt. Att jag svimmat och inte mindes hur länge. Ett krampanfall mest troligt. Ambulansen kom och jag blev inlagd för omplåstring och blodprover. Dom såg ju att jag druckit mycket bara en dag tidigare så dom trodde att ett krampanfall var boven. På morgonkvisten väntade min mamma utanför akuten och jag fick gå med en sköterska för att möta upp henne. Det var början på corona så hon fick inte gå in. Jag minns att jag blev kissenödig och gick in på en toa med sköterskan utanför. Det är de sista jag minns av nästa krampanfall. Vi hade gått några steg när jag stannade och tittade upp i taket helt plötsligt. Sköterskan kollade också upp och undrade vad jag tittade på. Då föll jag handlöst framåt innan sköterskan hann fånga mig rakt på ett provrörsbord med stenskiva. Den träffade precis under tinningen och slog upp ett stort jack längst hela käklinjen. när jag vaknar upp igen blir jag inrullad i en säng med massor av läkare som trycker kompresser i ansiktet på mig och dividerar om det måste sys så fort som möjligt. Det blev så. Dom sövde mig och fick sy både invändigt och utvändigt. Efter uppvaket kom kirurgen till mig på mava där jag skulle ligga och förklarade att hon inte lyckades reparera alla nerver som gått av vid smällen. Att jag aldrig kommer att kunna göra tex sura miner och forma den sidan av munnen som innan. 29 stygn blev det på utsidan som ja fick plocka bort på vårdcentralen efter en vecka med antibiotika. Tror att jag låg två eller tre dagar på mava men det är ganska dimmigt. Fick mycket smärtstillande. Hade dessutom kaliumbrist så det fick jag i dropp. Dom kollade hjärtat med ultraljud och tog prover, men hittade inget där. Jag hade legat och krampat ett tag när jag föll och det var ju rätt fast ändå fel plats att skada sig på. Läkare kom på några sekunder. Varav en var min fd granne som jobbar som läkare på akuten. Men det har jag inget minne av. Kommer heller inte ihåg att exet och barnen hälsade på mig när jag låg där. Såg ut som frankensteins monster ett tak efter när jag kunde ta bort bandagen. Blåtira som rocky balboa, ihoptejpad överläpp och ett sår som gick från tinningen längs käklinjen ända till underläppen. Idag känner jag inte av det så mycket. Det pirrar lite konstigt på fel ställe när man rör över dom nerver som hon inte fick ihop. Jag orkade inte ta tag i försäkringsbiten efter det. Har ju olycksfall genom banken ihop med andra försäkringar. Men jag slutade inte dricka för det. höll upp ett tag däremot. Råkade se en annons om ett bolag som hjälper folk att driva försäkringsärenden. Dom tog 15% av det man ev skulle få. jag kontaktade dom och dom förklarade att det var bra att det gått en tid så det är lättare att se vad som blir bestående r och nedsatt funktion. Jag hade aldrig orkat det själv. Det tog nog ett par månader så fick jag en utbetalning på 3500 kr för sveda och värk har ag för mig. Men dom var inte klara än. Nej nu ska du ha pengar för sjukhusvistelse bestående r i ansiktet och nedsatt funktion i mungipan. Det tog nog ett halvår innan försäkringsbolaget betalade ut resterande. Efter deras arvode fick jag ut över 12 000 kr som jag hade missat annars. Så det funkade faktiskt bra. Hade ärret varit mer synligt hade det blivit mer pengar. Jag fick raka mig och ta en tumstock och hålla längs hela ärret längs hakan. Kom inte ihåg exakt, men jag tror det var ca 13 cm. Nu när jag har lite skäggstubb så syns det knappt. Så det var ju tur att inte ett öga gick sönder eller nåt. Men det var bara nån halv centimeter från tinningen så det kunde gått värre. Falla med 100 kilo på en stenskiva ska man inte göra lärde jag mig. Sen har jag inte haft nåt mer anfall. Men jag var väldigt rädd när abstinensen kom och jag inte fick i mig mer dricka för att magen vägrade behålla det. Lyckades hålla upp i nio veckor som längst innan jag tog ett återfall igen. det andra har jag nog skrivit längre upp här men jag kör på. hade flyttat till en lägenhet i en mindre stad eftersom huspengarna försvann snabbt och här var hyran mycket lägre. Minns inte när jag började dricka sista gången men vaknar till sans efter flera dagar då jag bara hade 500 meter till bolaget var det ju lättare att bunkra upp ett lager. Kom på att jag nog inte ätit på några dagar. Min antidepp medicin hade jag inte tagit heller. Så det flimrade rejält i skallen och jag började höra folk i lägenheten som jag ropade på men det var ju ingen där. Sen såg jag saker krypa runt på väggarna och tavlorna rörde på sig. Fick tag i telefonen och ringde en bekant som hjälpt mig bli nykter ibland hemma hos henne. Tror klockan var 4 på morgonen när jag förökte dricka lite så inte skakningarna skulle komma. Jag hade sån dödsångest och kände att om jag får ett ep anfall nu så vaknar jag nog inte igen. Hon kom hem till mig oc låg bara och grät. Hon undrade vd vi skulle göra. hon hade aldrig sett mig i så dåligt skick innan. Jag visste att psykiatrin inte skulle ta emot mig när jag fortfarande var full. man måste få abstinensen först. Det vågade jag inte vänta på så hon fick ringa ambulans och säga att jag hade bröstsmärtor och hade haft ep anfall tidigare. Ambulansen kom och jag gick ner för trapporna med hjälp av ambulanspersonalen. Dom körde in mig till akuten och där fick jag sitta i en säng och spy det lilla jag hade med en fruktansvärd brännande mage och en dödsångest jag aldrig haft innan. Tillslut kom det in någon kille som frågade vad ska vi hjälpa dig med? Han tyckte väl att en baksmälla behöver man väl inte vård för. Men baksmällan hade knappt börjat. Blev uppskickad till medicinakuten där jag låg när jag skadade mig. Jag minns att jag tjatade att ni måste ge mig stesolid annars kommer jag att dö av abstinensen som var på väg. Fick det tillslut och det hjälpte lite, men fy fan vad ont i magen jag hade och kallsvettades och ville bara att nån skulle skjuta mig just då. Tror det var dagen efter när jag hade lyckats äta ett halvt smörgåsrån innan jag mådde illa. Då kom en äldre läkare in och tittade på mig. Vet du hur nära det var att du somnade och aldrig vaknade mer? Nej med jag kunde ju gissa. Hade du fortsatt sista dagen istället för att komma hit så hade du kanske inte överlevt. Ditt blodprov som togs nån timma efter att du drag något visad en bit över 3 promille. Det lär varit högre när du drack den sista timman. Gör inte så här mot dig själv sa han. Du har två barn. Ska dom behöva se sin pappa tyna bort genom att dricka ihjäl sig? Nej jag vill inte dricka mer sa jag. Då är det nu du måste bestämma dig. du klarar inte en sån här resa till. Det satte sig hårt i skallen och jag bara tänkte på mina barn att nu sitter dom där hemma och et att pappa är på sjukhuset igen. Nej! Detta ska dom inte behöva uppleva mer. Nu tar jag antabus och all jävla medicin jag kan få som hjälper mig på vägen. Jag hade redan hjälp på öppenvården när detta hände och då sa jag till P kan vi kalla honom att nu gör jag vad som helst. Jag alkotesta mig varje morgon där när dom öppnade. sen fick jag en blåstestare med mig hem som jag kopplade till en app som skickade in resultatet. Först skulle jag längre än 9 veckor som var senaste rekordet. Sen var det helt plötsligt 3 månader och vipps ett halvår. Inte en droppe. Mådde illa bara jag tänkte på det. En av dom sista sakerna vi gjorde var att han frågade mig om jag klarade att titta på lite bilder på projektorn, hur det kunde gått om jag fortsatt och överlevt. Det var skrumplever som fyllde kroppen med vätska som fick tömmas regelbundet. Det var lever cancer, det var bukspottkörtel cancer och allt anat det orsakar där inne. Det hjälpte mig en bra bit. där vill du inte hamna sa han. Han hade haft patienter som det var så illa med. Min lever verkade må bra. Men jag drack sällan sprit. Hade jag gjort det hade det nog gått mycket fortare att bryta ner levern. 25e augusti är det två år sedan jag satt där och lyssnade på en arg och bestämd läkare som faktiskt sa saker som sitter kvar starkt i minnet.Jag har fortfarande noll sug efter alkohol, men känner tydligt att det är nåt som fattas. Den där kicken och att bara få rensa skallen. Jag dricker inget alkoholfritt idag som påminner om äkta vara. Jag äter inte choklad med likör i eller något som skulle börja trigga något som jag inte vet om jag kan hantera. Jag mår inte alltid bra psykiskt. Ibland är det för mycket övertid på jobbet och stress. Ibland är det tankarna på att det har ju "bara" gått 2 år. Jag måste ju vara på min vakt resten av alla år också. Ibland känns det meningslöst. Jobba för att ha råd att tanka bilen för att kunna åka och jobba igen. Samma visa varje dag. Men så är det inte hela tiden tack och lov. Drömmarna om att jag sumpat allt och druckit igen och att alla hatar mig kommer inte så ofta länge. Ofta i början var jag psykiskt bakfull tills jag hade druckit kaffe på morgonen. De var ju så det alltid var innan. Har nyss varit sjukskriven i två veckor pga ångest och hopplöshetskänslor. Kände inte att jag ska köra en stor hjullastare när jag inte kan fokusera på det jag gör. Gick till doktorn. Han vill att vi provar att höja antidepp medicinen tillfälligt och ser om det gör nån skillnad. Mår bättre nu men jag tror delvis at hjärnan spökar. för nu är det sommar och då får an dricka nä man vill. Har ju inte haft nån ångest knappt sen jag slutade, så denna gången var annorlunda. Ingen självmedicinering? Det brukar ju alltid funka. Nä det skjuter fram det hela och bygger på skiten under tiden. Sen kommer det en tsunami istället. Har även hälsat på en kompis som bor på Smögen i ett par dagar. Han dricker för mycket och har nu tagit hjälp på inrådan och visst tjatande från mig. Han drack när jag var där. Bekom mig inte det minsta. Hade ingen effekt på nån trigger alls. Första gången jag umgås med någon så pass länge som dricker när inte jag gör det. jag kunde ju däremot köra till affären och pizzerian när det behövdes. Vatten pommac och pepsi klarade jag mig på dom dagarna. Och kaffe. Nu har jag kramp i armarna så jag säger over and out. Nu vet ni lite mer om mig! En sak till bara. När jag känner oro och ångest får jag ett stort behov av att hjälpa andra att inte behöva må dåligt om jag kan bidra med nåt. Det är därför jag skriver till er alla där jag tycker att jag kan tillföra något. säg till om jag blir för mycket bara! Jag lägger mig inte i, jag bryr mig bara och vill inte att ni hamnar så djupt ner som jag gjorde innan ni fixar det med en vilja av stål!

@Alexx Du berättar att du sett klipp på Youtube och läst om alkohol för att få motivation. Här kommer en länk till Peter Wirbing som är en expert på alkoholfrågor. Han berättar om hur hjärnan påverkas av alkohol och kunskap om detta ökar förståelsen för varför man mår som man gör och beroende. Hans filmer har hjälpt mig mycket till att öka min kunskap om mitt beroende och hur hjärnan påverkas.

https://www.youtube.com/watch?v=8qxtDj5aVFQ

Tack.

@Alexx @Alexx skrev:"Problemet är att när någon vecka har gått, jag mår bra och jag förändras som människa, och det är då som jag glömmer allt det dåliga med alkohol, jag blir en ny människa som tror han kan klara av att dricka lite."

Så har jag levt dom senaste 15 åren. På måndag börjar mitt nya liv, oftast går det bra fram tills det är fredag. Nästa måndag börjar det om igen.

@Alexx Hej och välkommen hit! Du skriver: ”Jag är rädd att något är fel på mig, att jag haft behov hela mitt liv att dricka för att kunna leva. Men tanken att gå till en psykolog, får mig också att må dåligt. Tänker hur kan han hjälpa mig, är inte dessa sessioner korta, hur kan jag beskriva hela mitt liv under dessa korta möten och kanske en veckas pauser.”

Oftast dricker vi för att det är något som skaver inom oss och du berättar att du har haft behov hela livet att dricka för att kunna leva. Det låter som att det skulle kunna vara något som skaver och det kan vara svårt att få syn/få tag på detta själv. Med hjälp av en psykolog skulle du kunna få stöd att finna detta. Då kan man få en förståelse för varför man dricker och vad man dämpar. Session brukar var 45-50 min och man hinner en hel del. Sedan är det bra med en veckas uppehåll för att kunna bearbeta det som händer i terapin. Man gör jobbet själv och bollar med sin psykolog. Man kan må dåligt, ibland sämre när man börjar peta i sig själv, men det gör man ju även ändå om man mår dåligt. Min erfarenhet är att det är förlösande och skönt att få prata av sig med en kunnig inom området och det tar en vidare i livet. Förstår även att otroheten och skilsmässan varit slitande för dig som påverkar ditt mående. Att sluta dricka och bli nykter kan vara ett första steg och att sedan ta itu med det som skaver för att komma vidare och få må bra i livet.

Lycka till och kämpa på! Livet blir så mycket bättre när man är nykter och får kontakt med sina känslor💕

Glömde skriva i förra inlägget... största problemet som jag upptäckt är att nu när jag är singel så finns det inte någon hemma så att jag måste kontrollera mig, så när jag är själv och dricker, så går det inte att dricka lagom, jag blir helt vild, min bedömningsförmåga försvinner helt. De därför jag måste sluta nu. Kan inte hantera det själv, förut när sambo och barnen var hemma så håll jag mig för mig själv, lyssnade på musik med hörlurar på, spelade online spel kanske, var lite på någon forum online diskuterade olika saker. Men nu? Nu blir jag som en fluga som flyger nonstop, slår i fönstret, vet inte var den går. Det känns som att jag är helt omogen, trots att jag är i medelåldern. Så besviken på mig själv. Tittar också på youtube klipp om alkohol för motivation. Har lyssnat på boken från Allen Carr hur man slutar dricka, men jag är tydligen "för smart" för den boken också. Problemet är att när någon vecka har gått, jag mår bra och jag förändras som människa, och det är då som jag glömmer allt det dåliga med alkohol, jag blir en ny människa som tror han kan klara av att dricka lite. Just nu, när jag druckit igår, jag är en annan människa, just nu jag vet att jag inte ska dricka. Så de det psykiska förändringen som skrämmer mig mest, om jag bara kunde vara i denna tillstånd för alltid så skulle jag inte dricka. Vad ska jag göra för att påminna mig själv i framtiden, idag spelade jag in några videos med telefonen, där jag berättar till mig framtida själv, hur jag känner mig, och att inte dricka. Jag skrev påminnelser också, och jag hittade hit. Hur kan jag förstå att alkohol är bara dåligt, att det inte finns något positivt med den.

Hej, jag sökte hjälp genom företagsvården. Det kanske kan vara lite riskabelt beroende på vad man har för yrke men erfarenhet sedan en månad tillbaka är positivt. T.ex. mina chefer tyckte att det var väldigt bra att jag bad om hjälp och har verkligen ställt upp och stöttat.

@majken_r Du jobbar på så bra med dig själv och dina tankar. Du vrider och vänder, känner efter och utvärderar, så bra! Du gör inget förhastat och då blir det också hållbart över tid. Jag har också alltid inspirerats över dem i vidare livet från första början och är nu en av dem😁. Att det faktiskt är sant att man kan sluta dricka och dessutom må ännu bättre och som jag nu märker, ännu bättre än jag trodde att man kunde må. Kan ju inte bli bättre!

Kram på dig och ha en fin kväll❤️

Jag drack inte heller dagligen utan mest på helgen. Dock på slutet innan jag sökte hjälp så började det även drickas på vardagarna. Jag sökte hjälp via jobbet, det kanske är en möjlig väg för dig också? Det går att läsa mer om det i min tråd.

Antabus eller liknande har jag ej provat men det kan nog vara effektivt i början.

@less12 Vill börja med att säga, vad bra och modigt av dig att gå till vården för hjälp och att du nu träffar en psykolog. Jag tog kontakt med en privat psykolog innan jag slutade dricka. Jag kände att jag var tvungen att ta itu med saker som skavde i mitt liv för att må bra. Tänkte någonstans att det var det som skulle få mig att må bättre, inte på att sluta dricka. Jag visste innerst inne att jag inte mådde bra pga av att jag drack för mycket, men beroendet levde sitt eget liv. Var rädd för hur jag skulle må om jag dessutom skulle sluta dricka och jag vet att det är så jobbigt de först 4-5 dagarna. När jag gick till psykologen för tredje gången berättade jag om mitt alkoholberoende. Det var på min 2:a nyktra dag. Jag hade bestämt mig för att sluta för jag orkade inte med mitt liv och vindrickande, livslusten var borta. Kanske var det delvis för att jag börjat hos en psykolog som hjälpte mig på traven att sluta och för att jag inte kunde vara riktigt ärlig med henne om mig själv. Det blev ett genombrott för min terapi när jag berättade. Psykologen sade att hon inte riktigt hade fått ”kläm” på mig, att det fanns något som inte stämde. Det var en sådan befrielse att berätta och terapin fick en helt annan verkan. Min ångest, oro, skuld och skam berodde till största delen på alkoholen och den mildrades enormt när jag slutade dricka. Jag kunde få tag på och nå mina äkta känslor och vara i dem istället för att fly dem med alkohol. Min självkännedom har ökat. På mitt nya jobb (sedan 1 juni) är jag som en annan människa, min självkänsla och mitt självförtroende har ökat massor. I och med min psykologkontakt och att jag kände mig så otroligt motiverad och stark till att sluta dricka, behövde jag inte något stöd från vården. Jag har berättat för min man, mina barn, min stora familj att jag slutat dricka redan efter en veckas nykterhet och det har också varit oerhört hjälpsamt för skammen. Det stöttar mig, är stolta över mig och jag känner inte skam längre. Min man är min klippa. När jag någon gång kände sug i början, sade jag det högt till honom och han gav mig glass istället😂. Oerhört effektivt!

Så att ta all hjälp man kan få och berätta om sin problematik och även för sina närmaste mildrar skammen oerhört. Det skapar även tillit och närhet i relationer när man berättar och ger sitt förtroende till andra. Du är klok och det kommer att gå bra! Kram❤️

@BEATNGU Tack för att du delade lite av din historia. Förut drack jag öl, men ökade mycket i vikt, så sedan några år tillbaka bytte jag till röd vin, har alltid köpt en dos som jag klarar av bra, blir lite snurrig, men stannar hemma och lägger mig sen. Men förra året upptäckte jag att min sambo varit otrogen en längre tid, vi separerade, jag slutade dricka i 6 månader, mina barn ville det, och jag var rädd att jag skulle kanske göra något dumt (medan jag är full) mot personen min sambo var otrogen med. För att det gjorde så ont det jag upptäckte, jag blev psykiskt sjuk också och blev paranoid ett tag.

Vid nyår så var det dags igen, jag är singel och ska bara dricka lite 3,5% öl, vad kan gå fel. Och jag hade bearbetat en hel del av det som hänt. Men snabbt gick jag tillbaka till vin. Och hela den här året, sedan nyår, har jag försökt sluta, om jag köper bara lite dricka, och systemet stänger, så går jag till krogen och dricker där, spelar black jack, förlorar pengar, umgås med skumma typer, med mera som jag inte vill skriva här, men saker jag inte är stolt över. Jag vet bara att jag inte får dricka igen, och jag är så rädd. Jag önskar att jag kunde bara banna mig från alkohol på något sätt. Hur länge har du varit nykter?

@BEATNGU Jag har länge tänkt att jag skall gå på ett lokalt AA möte. Men så är jag lite rädd.. Tänk om jag träffar på bekanta? Vad förväntas av mig? Vad kan jag få för hjälp?

@andesh79 Tack för ditt svar! Berätta gärna hur det gick vidare!

@Kebne1 Ja, det är en bra möjlighet man har att ingen annan vårdenhet kan läsa journalerna från beroende enheten om man väljer det. Men vad jag vet så kan alla enheter se att man är patient där iallafall.. Och ja, man skall inte skämmas ! Men ibland vill man inte att andra skall veta ganska enkelt! Frustrerande att det inte kan respekteras.

@less12
Jag är rädd att något är fel på mig, att jag haft behov hela mitt liv att dricka för att kunna leva. Men tanken att gå till en psykolog, får mig också att må dåligt. Tänker hur kan han hjälpa mig, är inte dessa sessioner korta, hur kan jag beskriva hela mitt liv under dessa korta möten och kanske en veckas pauser.
Men det känns bra att jag hittat hit, för första gången får jag ett svar från någon som förstår en.

@BEATNGU Är själv osäker på vilken hjälp jag behöver.. Tänker att det kanske är Antabus. 🤔 Att jag då inte ens kan börja diskutera med mig själv om jag skall skall ta det där första glaset vin eller inte. Ofta kommer jag ju då tyvärr av någon anledning fram till att jag skall det.. Och ett glas räcker oftast inte för mig tyvärr.
Jag mår för övrigt bra, jag är nöjd med mitt liv, både med min familj ( man och barn) och mitt jobb, mitt hem. Jag saknar inget.. Så varför i h-vete dricker jag då? Tycker det är gott, tycker om känslan, ger mig energi och känsla av kreativitet.. Men det är ju inte värt det..

@helenmoonshine Tror att du dricker för att du kan och ingen ska tala om för dig vad du ska eller inte ska göra. Den djävulen sitter på din axel och triggar. Klart du ska belönas! Du bestämmer osv.

@andesh79 öppenvården har hjälpt mig väldigt mycket. Dom finns alltid där om du behöver dom via telefon när det inte är öppet. Hoppas att du får en som är lika bra och lätt att snacka med som jag fick. Men jag tror att dom är bra allihop. Skriv gärna hur det gick till mig sen. Öppenvården är nog det jag tipsat mest om här på sidan.

@Alexx Vad dricker du? Sprit, vin, öl? Bra gjort att du kom hit. Om du inte dricker varje dag men ändå ofta får minnesluckor så är det ett alvarligt varningstecken. Du kan få bestående hjärnskador och demens och säkert mer där till. I min sista period drack jag så mycket att en vecka bara försvann. Jag sov en stund. Vaknade och hällde i mig det där äckliga rosévinet för magen klarade inte öl längre. Dagen efter kunde jag ta en taxi två mil till bolaget. Köpa några 3 liters rosé och en 35a sliskig rom. Den svepte jag i taxin på vägen hem för att få ner ångesten och skakningarna. Sen kunde jag pimpla i mig upp till två 3 litersboxar om dagen. När telefonen ringde och exet frågade om jag kunde ta barnen i morgon lördag trodde jag att det var måndag. Hon fattade direkt att dom inte kunde vara hos mig då. Från det och några månader framåt hade såna perioder. Nykter nån dag sen in i dimman igen och dagarna bara gick. Då gick det hårt åt hjärncellerna och kroppen. Jag märkte inte ens när jag tappade kontrollen. För dig är det dags att tänka till. Du säger att du är för feg för livet. Vänta bara tills du blivit nykter. Då har ditt självförtroende vuxit och du vågar saker utan att behöva alkoholen. Jag har haft date nu när jag är nykter. Skulle aldrig vågat det utan alkohol innan. Äter du nån medicin eller tar något annat som krockar med alkoholen som kan orsaka minnesluckor?

@helenmoonshine När jag blev inlagd för avgiftning frågar alltid personalen om dom får meddela att du finns där för vård om någon skulle ringa dit eller söka efter dig. Då har du all rätt att säga nej. Nu talar jag om att bli inlagd i max 3 dagar som blev standard för mig när jag hade så svår abstinens att jag behövde benso medicin för att förhindra krampanfall, vilket man kan få om man slutar dricka tvärt efter en längre tid. Man får b vitaminer, man får stesolid så skakningarna håller sig i chack. Sen kommer aptiten tillbaka och man träffar alltid en eller flera som kom dit på samma sätt som du. Jag har haft kontakt med flera efter mina besök där. Redan efter två dagar kanske ditt blodtryck och hälsa är så pass bra att läkaren bedömer att du inte behöver vård där längre. Jag har nog legat inne 3 dagar som mest. När man kommer ut mår man prima. Jag hade inga tankar på alkohol då utan snarare att kunna äta normalt igen och dricka kaffe som vanligt. Jag vet att dom måste göra en orosanmälan till socialen om man har minderåriga barn. Det kommer in över 300 000 såna varje år av olika skäl. en bedömer dom om dom ska gå vidare och starta ett ärende. Vilket dom aldrig gjorde när jag var inlagd. Jag var ändå där 4 gånger. + att jag och min fru fick en orosanmälan anonymt en gång så vi fick gå dit och prata utan barn. Någon feg jävel skrev i ett brev att min son som har svår adhd har tagit stryk av mitt drickande och att jag och frugan grälade ofta angående mitt drickande. Det stod saker som vi inte kände igen eller ens märkt att det hade hänt. Att jag fick plötsliga raseriutbrott och skällde på barnen och tog hårt i armen på dom osv. Jag har aldrig nånsin blivit våldsam när jag druckit. Skällt på barnen som alla gör när dom gjort någon dumhet har både jag och mitt ex gjort, men vi var inte värst i kvarteret på det heller. När vi satt där som fågelholkar och inte fattade vad detta kom ifrån förstod även hon på socialen att detta är någon bitter människa som vill hämnas för något eller kanske inte mådde bra själv. Det blev ingen vidare utredning då heller. Nu vet ju inte jag vad du har tänkt ta för hjälp. Vill du lägga in dig på ett behandlingshem? Vill du kanske testa öppenvården som är mitt starka tips. Är du själv med barnen? Vi börjar där sen har jag fler saker jag vill fråga.

@Alexx bra första steg att skriva här. Är lite lik dig där, dricker ej dagligen men har aldrig riktigt hanterat spriten. Aldrig lärt mig dricka måttligt som resten, vet inte vart min gräns ligger någonstans och går allt för ofta över den vilket slutar i minnesluckor och extrem ångest dagarna efteråt. Låter som att du kanske skulle må bra av att reda ut dina känslor med någon professionell, kontakta psykolog eller kurator kanske kan vara ett första steg?

Hej, första gången jag är på ett forum för alkoholberoende prat.
Jag sitter just nu i bilen och mår mycket dåligt, har försökt sluta dricka många gånger, men de senaste 3 månader har jag verkligen insett att jag måste sluta annars kommer mitt liv att helt bli förstörd.

Jag dricker inte dagligen utan två gånger i veckan. När jag inte dricker så har jag inte svår abstinens, men jag lurar mig själv varje gång att jag kan hantera det den här gången. Bara jag inte gör detta och detta så är allt fine.

Men som sagt de senaste tre månaderna har jag inte haft något kontroll alls, det känns som om jag får blackout snabbt och kommer lite ihåg dagen efter.

Jag måste helt enkelt sluta nu helt, igår var det sista gången jag drack. Jag får inte låta denna drog förstöra mitt liv helt. Den har redan gjort för stor skada. Jag är bara rädd nu, rädd på riktigt, för att de dom senaste tre månaderna som jag insett hur svårt det är att sluta. De som om jag är två olika personer, en nu som sitter och mår dåligt, efter en vecka en annan som har glömt allt detta och tänker, jag kan klara av det. Varför måste jag ens bli full, är jag för feg för livet. Jag är förkrossad och besviken på mig själv. Men som sagt nu måste jag sluta, är bara rädd kommer jag att bli galen eller något, har alltid känt att jag behöver alkohol gör att fungera bra. Önska mig lycka till 🙏🏻

@majken_r Härligt! Helt rätt beslut enligt mig.🤗 Ha en härlig sommar!

Tänkte på när ni skrev om AA innan. Jag tyckte det var bra, men lite sektkänsla när det skulle läsas nåt stycke ur boken osv. Men det är väldigt skönt att vara bland folk som vet precis hur det är. Min lillebror ringde mig häromdagen. han har haft problem med droger och alkohol tidigare fast har kommit på banan riktigt bra igen. Det finns ju alternativ till AA som heter länkarna. Vet inte om det finns i alla städer, men ett par mil från mig finns dom. han tyckte att vi skulle gå dit och prova ihop nån gång. Det kanske känns som en bra grej att testa. Vet inte än om jag vill gå dit, men det kommer jag säkert om brorsan vill ha nån med sig. Sen finns ju NA anonyma narkomaner. Fast har man alkoholproblem är man lika välkommen. Dom kom och hade lite info en dag när jag var inlagd på avgiftning. Jag har dock aldrig gått dit, men jag menar att det finns alternativ. Vissa kanske tycker att det är bäst att bara prata med en person. En socionom. Det var min sista hjälp och man tar det i sin egen takt. Man får mycket tips och tankeknep att ta till. Jag tycker att man ska ta steget och prova så många alternativ som möjligt. Bara att resa sig och gå om det känns jobbigt. Min lillebror träffade flera som han lärde känna på nåt sånt möte. Dom fortsatte i en egen liten grupp. Gick ut och käkade ihop och hittade på saker tillsammans, tältade, paddlade kanot osv.

@BEATNGU Tack så jättemycket för ditt engagerade svar!🙏 Jag har också läst din tråd, och jag förstår att du har haft det riktigt tufft och har fått kämpa! 💪 Jag är verkligen tacksam över att du nu vill dela med dig av dina erfarenheter, och hjälpa andra genom att svara och peppa här bl a! 🙏👏
Som svar på ditt svar i min tråd vill jag säga: Jag är någorlunda insatt och vet att barnen kommer inte tas ifrån mig iallafall. Det är mycket strikta regler för det! Frågan är om de MÅSTE informeras om mitt alkoholproblem 🤔när de inte skulle gagnas av det.. tvärtom..( tror jag som mamma i detta fallet). Är det ett absolut krav! att personalen måste involvera barnen?
Angående frågan " stämpel som missbrukare" menar jag ju såklart att vart man än söker vård kommer det upp i journalen att du vårdas/ har vårdats för beroende. Det borde verkligen inte få några som helst konsekvenser, men undersökningar visar att stigmat fortfarande är utbredd tyvärr! Bara ett exempel: Blir man sjuk med t ex smärtproblematik så begränsas ens smärtbehandling i allmänhet drastiskt med en historia av missbruk. Som jag skrev i inlägget så tar jag det, det får framkomma i min journal, eftersom jag verkligen behöver hjälpen.
Mitt bekymmer är inte alls att vårdpersonalen vet om mitt problem., det är såklart helt ok och nödvändigt. Jag vill däremot inte att mina barn skall involveras i det här! De skulle bara må dåligt av det! Kan jag inte få bestämma det själv!? Konsekvensen blir ju att jag inte söker hjälp, och elendet bara fortsätter 😔