Senaste kommentarerna i forumet

Hej!
Bra beslut att sluta dricka ikväll. Låter som att du dricker just nu för att kanske kunna hantera oron/rädslan inför ditt straff. Du kanske har fått den ultimata möjligheten egentligen att ta tag i ditt beroende, tänker att du verkar ha nått den kända botten. Startade också precis min första tråd här, jag hejar på dig!!

@less12 Hej! Jag förstår jag är själv högutbildad och få som skulle ana detta. Ingen behöver få reda på det utan be att få naltrexon och gör upp en plan . De flesta säger att ett längre uppehåll är det bästa. Jag har alkisgen på båda föräldrars sida och då bör man vara extra försiktig. Men du är ung du har insikt går att lösa . Hejha dig !

@Suburra
Tack för ditt svar! Ja helt sjukt att man super sig själv olycklig i tron om att bli lycklig. Ja det är väl som du säger att det är ett vanligt problem, vet inte varför skammen är så stor. En av mina föräldrar söp ihjäl sig, kanske därför jag skäms över att jag själv har hamnat i samma beroende. Jag tänker ju själv att jag inte borde vara alkis, är ju en duktig, trevlig högutbildad person, inte kan väl jag ha så svårt att hantera spriten?? Hur ska folk se på mig när dem inser, jag vet inte.

Så då sitter man där efter ha skött sig bra efter den grova rattfyllan för 4 månader sen.
Ska avtjäna 1 månad i fängelse/fotboja.
Känner stor tomhet inför det då jag är familjeman, har ett bra jobb och 2 underbara barn.
Nu inne på 4e dagen av drickande•
Kommer att stoppa ikväll men känner sån stor tomhet på att jag satt mig i denna situation

Nu känns det lite som att jag fyllesvamlar här för mig själv. Aldrig skrivit dagbok i mitt liv, vilket man kanske skulle kunna jämföra detta med så ni får ursäkta om jag skriver för mycket och för ofta. Även om jag läst mycket här på forumet så kan jag inte dem sociala reglerna här ännu:) På något vis kan man ju tycka att det borde räcka med alla de dåliga minnen man har från alkoholen för att kunna sluta, önskar iallafall att det vore så lätt. Att jag kunde tänka tillbaka på alla gånger jag legat i fosterställning med ångest och katastroftankar efter en fylla, alla blåmärken sår jag ådragit mig, alla pinsamma samtal, sms och telefonsamtal, den gången jag låg på badrumsgolvet och mådde så dåligt dagen efter att kylan från golvet var det enda som lindrade litegrann. Min förhoppning var iallafall att allt detta skulle kunna stoppa mig från att åka till bolaget och öppna den där första ölen, men då har ångesten lagt sig och suger kliar igen. Om och om igen.

Du låter som mig när jag var ung .. Mitt råd sök hjälp.. Jag har först nu i 48 års ålder vågat söka hjälp. Jag har ätit naltrexon ca 3 mån . De är väldigt vanligt problem så inget att skämmas över alls , många fortsätter hela livet utan att komma till insikt . Min ångest är nästan borta så de mesta kom från alkoholen!!!! Jag har alltså druckit mig till depression.. helt galet!

Som du skrev så, har ju tidigare försökt sluta själv. Haft strategier för att inte bli så full ute på krogen, försökt räkna på hur mycket jag kan dricka hemma utan att det märks för sambon osv osv. Har väl funkat någon enstaka gång men oftast så tar alkoholen över och det slutar med minnesluckor och total olycka. Nu på senaste tiden har det också hänt att jag sjukskrivit mig från jobbet pga den olidliga bakisångesten. Det är väl också det som gjort att jag inser att jag måste sluta en gång för alla, det har gått för långt. Är fortfarande ung och vill inte supa ihjäl mig innan min 30 års dag direkt.

@vår2022
Tack för dina ord. Ja, har ju länge haft problem med ångest men har ändå lyckats hålla den i schack. Skulle väl säga att alkoholen gör ångesten 90% värre än vad den hade varit egentligen. Inte bara ångesten som blir sämre, självkänslan lika så. Är nog en beroendeperson, dricker jag så dricker jag tills jag stupar, tränar jag så gör jag det tills jag spyr osv. Dricker ju enbart för ruset. Först ute på krogen men nu oftare ensam i hemmet, inte för smaken, eller för drycken i sig utan för att få den där dämpade känslan och få lite lugn och ro i själen. Du har sant i det du säger att läkaren finns där för mig, känns dock otroligt jobbigt att ta upp det. Det är här på forumet och till rådgivarna nu senaste dagarna jag första gången berättat öppet om mina problem, ingen annan vet. Skönt att få lätta lite på hjärtat och skriva av sig här.

@less12 Välkommen hit! Precis som du säger är du verkligen inte ensam om att känna skam. Jag kände massor av ångest, skuld och skam när jag drack och som du säger är det ett svart mörker att befinna sig där. Det var svårt att veta hur mycket ångest och skam som kom från alkoholen, men det blev väldigt tydligt när jag slutade dricka. Det var en sådan lättnad att bli av med detta som just alkoholen orsakade. Det som är skönt med att vara nykter är att slippa smussla, smyga och att få vara ärlig och sann, framförallt mot sig själv. Många här på forumet har tagit hjälp av sin husläkare och berättat om sina alkoholvanor, och fått mycket hjälp. Det är en styrka att ta hjälp, det kan vara svårt att orka med detta själv. Alkohol är en tung kraft och ju mer stöd och hjälp man tar desto bättre kan man komma ur det. Det kan säkert bli en lättnad för dig om du berättar för läkaren, då slipper du gå runt det vilket också tar energi. Läkaren är till för din hälsa och för att du ska må bra.

Lycka till!🌱💕

Bokat tid hos husläkaren men det är mest pga ångesten jag besväras av. Inte bestämt mig ännu om jag vågar ta upp detta med alkoholen, känns så skämmigt, vet ju att jag inte är ensam om att känna såhär och att varför ska jag skämmas inför min läkare? Men ändå..

Skriver här för första gången. Ångesten är total idag, vet inte vad jag ska ta mig till. Länge läst här på forumet och har väl länge vetat att jag borde dra ner på mitt drickande. Men några dagar efter ångesten lagt sig så kommer suget igen och så fortsätter det. Har gjort en massa dumheter på fyllan och varje gång slutar det i två dygns rent mörker och ångest som gör att själen skriker inombords. Vet inte vart jag ska börja, eller jo, sluta dricka, frågan är bara hur man klarar det. Orkar inte vakna upp bakis en dag till i mitt liv, det räcker nu.

Hej @Lexie!
Oj, ja det var en hel del, och jag antar att du har mer i bagaget.
Man börjar ofta dricka för att man har haft en jobbig dag, man är värd det osv. Och man känner sig upplivad av det. Men efter ett tag, så vänjer sig kroppen och hjärnan sig vid det man dricker och man behöver mer för att få den där kicken. När man har kommit in i cirkeln, så är det också så att alkoholen gör att man mår dåligt, men det har man svårt att tro, för man hänger kvar i tankemönstret att alkoholen är det som gör att man mår bra. Så man fortsätter att dricka och spiralen går nedåt. Därför kan det vara bra att bryta upp och komma ur mönstret. Men det är jobbigt i början, och man måste verkligen koncentrera sig på och tro/hoppas att det ska fungera.
Saker som har hänt, saker som man har gjort - det kan man inte få ogjort. Det är svårt, men någonstans måste man lämna det bakom sig för att kunna gå vidare. Ett sätt som man kan tackla det med, det är att acceptera det. I det här fallet tänker jag på att den nya arbetsgivaren som vet saker om dig (jag känner inte till reglerna i Sverige för man får kolla bakgrund på nya anställda), men ett sätt att tackla det på är att säga 'Ja, det har hänt, jag vet det och nu jobbar jag för att det inte ska hända igen'.
Hur äter man en elefant? Med en tesked, små bitar i taget...
Ibland är det lätt att bara se problem och det stora och det känns väldigt svårt att veta var man ska börja, det blir lätt att bli överväldigad. Jag befann mig där tidigare, allt var så jobbigt! Allt kommer inte lösa sig bara för att du slutar/drar ner på ditt drickande. Men du kommer få mer tid till att ta hand om dina andra problem.

Du verkar vara en stark person, du har gått igenom mycket. Kom ihåg det! Ta det till dig! Kämpa vidare! Försök att börja med programmet, testa och se, jag tror att det kan vara till hjälp.
Ta hand om dig!

Om den här dagen skulle få en beskrivning så ser jag den grå dassig kall och dimmig ingen klar sikt alls med höga toner av en krita som trycks hårt mot en gammal skoltavla.
Nykter och så ska jag förbli.

Vilken hemsk historia @Lexie . Känner v rllugen med dig. Hoppas du får kraft nu att sluta, vända blad och småningom bearbeta.

@majken_r
Hej,
Ville bara checka läget och önska dig en fin lördag!
Kram 🤗

Usch vilken otur du har haft och vilken jobbig situation du hamnat i. Du beskriver ett beteende/mående som jag känner igen och för mig är det extremt nära förknippat med när jag drack för mycket. Det där ”ältandet” över oförätter. Att ha svårt att släppa saker. Att känna sig arg, rädd och orättvist behandlad. Det är för mig väldigt nära förknippat med när jag drack för mycket. Saker blev stora och det var svårt att släppa. Nu skriver du visserligen att du blir gladare av alkohol så det är kanske olika för dig. Men om du tänker på tiden innan du drack och på din personlighet då. För jag tänker att jag ibland känner igen det där beteendet från folk som dricker för mycket.”Den ältande alkoholisten”, som känner sig orättvist behandlad och dricker på det. Alkohol framkallar ju en hel del oönskade sinnesstämningar och för mig är ältandet en av dessa. Oförmågan att komma igång en annan.
Jag håller med om att det är väldigt illa att det pratas och att det gör en rädd och osäker (och arg).
Ge alkoholfriheten en chans tänker jag. Just det du beskriver är en av anledningarna till att jag inte kan dricka. Jag kom inte ur de negativa tankemönstren. Om man läser lite mellan dina rader ser man en duktig yrkeskvinnna som har hamnat snett. Nu har du lite bagage med dig sen tidigare skriver du med en pappa som inte har visat så mycket uppskattning. Självkänsla och självförtroende känns som oerhört viktiga byggstenar och jag tror inte att du kommer åt dem om du fortsätter att dricka. Du har druckit i 8 år. Hur var det innan? Jag tänker och tror att det finns mycket att ta fasta på som du faktiskt HAR åstadkommit och lyckats med under åren. Du behöver inte vara kvar där i offerrollen. Du är värd mer. Ta hand om dig!

Dagen varit fylld av skogs och trädgårdsfix på stugan! Ingen tanke på a idag, trots att ftugan satt med ett vinglas i soffan ikväll, såsåm jag alltid brukar göra! Gör ingen stor sak av det, det kändes tvärtom skönt att slippa det där glaset, och för mig har det aldrig stannat vid ett glas..

Hon dricker sitt vinglas för att hon påstår att det är gott, jag har aldrig druckit för att det varit gott, jag har alltid druckit för att bli berusad! Det har alltid varit för att öka promillehalten som jag druckit!

Nöjd med dagen, gott så,
Komer att lägga mig nykter, och därmed vakna nykter 😊!
I morgon en ny dag, med nya beslut (förhoppningsvis goda sådana) 💕

Fredag nykter och hemma med tända ljus 🙏🏻.
Idag har jag inte ägnat någon tid till att tänka på alkohol överhuvudtaget, tanken slog mig nu på soffan.
Kanske medicinen kanske placebo eller så har jag helt enkelt haft fokus på nuet hela dagen 🤔..
Imorgon kl 13.30 är det sju dagar sen jag fick nog och slutade dricka.
Vet inte vad skillnaden var den här gången men jag kände det i hela mig och bestämde mig på 2 minuter att löpa hela linan ut för jag förstod där i dimman att dom närmaste dagarna var det ett helvete som väntade.
I det helvete som kom fann jag tröst i den omsorg och omvårdnad jag fick under mitt livs sämsta period.
Medmänskligheten jag mötte där rör mig i skrivande stund till tårar.
Så jag vill enkelt bara säga att ordet och känslan av tacksamhet får följa mig denna nyktra fredagskväll.
Ha en mysig nykter fredagkväll!

@CatLady Grattis till dina dagar och fortsatt lycka o välmående 👍🏻

@@CatLady Grattis till dina dagar och det goda jobbet du gör!🥳🌺💕

2 månader och 18 dagar idag ♥️ Snart framme vid magiska 90-dagen ♥️

Hemma gud vad skönt ❤️
Ha en bra nykter kväll 🙏🏻

@cthd
Jag har druckit 4 dagar i veckan ibland 5.
Det blir 1-2 flaskor vin varje gång. Har druckit sedan 8 år tillbaka.
Har jätte jätte jättesvårt att prata om detta då jag råkat väldigt illa ut när jag sökte hjälp från vården. Är livrädd att bli identifierad. Kommer aldrig berätta för vården någonsin igen.
Allt började med en påfrestande arbetssituation som gjorde att jag ”tog ett glas” för att stressa ner. Var ofta arg och alkoholen gav mig mer ork och jag blev gladare. Visst är det tyngre på morgnarna och med tiden har ångesten krupit fram. Blev deprimerad men jobbade. Humöret svängde, tålamodet tröt, bråk m ungarna, mina föräldrar och syskon reagerade men skällde mest på mig och använde sig av pekpinnar. De frågade inte hur jag mådde eller varför jag drack. Nä, däremot påtalade de gärna mina fel och brister som person osv. De har iofs alltid varit så. Jag är något av ett maskrosbarn som vuxit upp i en dysfunktionell familj. Jag har sannolikt en NPF diagnos och varit annorlunda från alla i familjen. Min pappa har extremt sällan visat mig kärlek eller omsorg men vääääldigt ofta varit direkt elak och visat hur jag inte duger. Jag har alltid kämpat för att få hans uppmärksamhet och godkännande tills d att jag träffade min man. Då fick jag riktig kärlek och känna mig ordentligt trygg för första gången i mitt liv.
Efter det har jag vuxit mycket, utbildat mig och vi har i stort sett ett mycket bra liv tillsammans.
Men jag har extremt svårt när någon kritiserar mig. Ältar i mitt inre och mår jättedåligt.
Min jobbsituation var sådan att jag hade en tjänst på chefsnivå där jag också fick mycket kritik. Det blev som en besatthet hur jag ständigt tänkte på det och hur orättvist jag upplevde det. Jag ältade det heeela tiden i typ två år!! Kände mig galen i huvudet tillslut! Där kom alkoholen in. Blev också så vansinnigt ledsen och besviken över hur min släkt betedde mig och valde att ta avstånd från de. DÅ fick jag ordentligt m skit från de. Jag var ett ”svin…syns & hörs hela tiden… beter mig illa..etc”.
Jag började drömma mardrömmar om min släkt. Sjukt läskiga och de var alltid ofattbart elaka i drömmarna. Jag låg och skrek, slogs och min man fick väcka mig ur drömmarna. Varje vecka i två år och sedan glesare. Lyckades byta jobb ändå och trivdes riktigt bra med det nya jobbet. Det var min frizon liksom. DÄR hämtade jag energi, kunde glömma allt någorlunda och kände att jag dög och ibland t.om bra! Kom bra överens med alla!
Finns sååååå mycket i bakgrunden men en kväll fick jag nog. Tyckte inte livet var värt att leva och tyckte verkligen att det vore bättre för mina barn om de slapp mig. De hade naturligtvis börjat märka av mitt drickande.
En kväll slutade i psykiatrin och de skickade remiss till beroendevården. Gick dit, var deprimerad, lämnade prover som visade på hög alkoholkonsumtion. Då jag har bil i jobbet pratade läkaren m mig om mitt körkort och jag sa att jag kör aldrig m alkohol i blodet och kan verkligen lova det. Läkaren skulle därefter sluta och jag skulle få träffa en ny. Blev covidsjuk och var därför tvungen att avboka två tider i följd. Då anmäler den nya läkaren (som aldrig träffat mig!) till Transportstyrelsen!! Jag har aldrig känt mig såååå kränkt! Blev fullkomligt skogstokig, ringde dit, grät, skrek till ansvarig överläkare att det var som att bli mentalt våldtagen plus att läkaren saknade juridisk grund enligt advokat jag konsulterat. Tappade ALLT förtroende för vården. Var tvungen att lämna prover 6 månader som kostade tusentals kronor. Det gick bra MEN någon djävel skvallrade till min arbetsgivare som heeeeelt oväntat ger mig sparken! Hade en sorts konsultanställning så jag kunde inte bestrida det. Fick höra att jag hade samarbetssvårigheter!! Hen vägrade ge mig någon info i övrigt. Jag hade kommit så bra överens m alla!!! Vad fan hände??
Jag sjönk nu ännu djupare ner i träsket. Drack mer och oftare. Hittade lite konsultuppdrag men vantrivdes. Ville dö men förstod att jag inte fick dö då jag hade barn.
När jag ca 6 månader senare söker ett jobb händer en märklig grej. Den nya arbetsgivaren berättar att hen VET att jag vårdats i psykiatrin och att jag blivit anmäld till Transportstyrelsen.
Jag: Vaa????
Huuuuuur i helveeeete hade det gått till???
To be continued… kan inte skriva mer just nu.

@cthd
Jag har druckit 4 dagar i veckan ibland 5.
Det blir 1-2 flaskor vin varje gång. Har druckit sedan 8 år tillbaka.
Har jätte jätte jättesvårt att prata om detta då jag råkat väldigt illa ut när jag sökte hjälp från vården. Är livrädd att bli identifierad. Kommer aldrig berätta för vården någonsin igen.
Allt började med en påfrestande arbetssituation som gjorde att jag ”tog ett glas” för att stressa ner. Var ofta arg och alkoholen gav mig mer ork och jag blev gladare. Visst är det tyngre på morgnarna och med tiden har ångesten krupit fram. Blev deprimerad men jobbade. Humöret svängde, tålamodet tröt, bråk m ungarna, mina föräldrar och syskon reagerade men skällde mest på mig och använde sig av pekpinnar. De frågade inte hur jag mådde eller varför jag drack. Nä, däremot påtalade de gärna mina fel och brister som person osv. De har iofs alltid varit så. Jag är något av ett maskrosbarn som vuxit upp i en dysfunktionell familj. Jag har sannolikt en NPF diagnos och varit annorlunda från alla i familjen. Min pappa har extremt sällan visat mig kärlek eller omsorg men vääääldigt ofta varit direkt elak och visat hur jag inte duger. Jag har alltid kämpat för att få hans uppmärksamhet och godkännande tills d att jag träffade min man. Då fick jag riktig kärlek och känna mig ordentligt trygg för första gången i mitt liv.
Efter det har jag vuxit mycket, utbildat mig och vi har i stort sett ett mycket bra liv tillsammans.
Men jag har extremt svårt när någon kritiserar mig. Ältar i mitt inre och mår jättedåligt.
Min jobbsituation var sådan att jag hade en tjänst på chefsnivå där jag också fick mycket kritik. Det blev som en besatthet hur jag ständigt tänkte på det och hur orättvist jag upplevde det. Jag ältade det heeela tiden i typ två år!! Kände mig galen i huvudet tillslut! Där kom alkoholen in. Blev också så vansinnigt ledsen och besviken över hur min släkt betedde mig och valde att ta avstånd från de. DÅ fick jag ordentligt m skit från de. Jag var ett ”svin…syns & hörs hela tiden… beter mig illa..etc”.
Jag började drömma mardrömmar om min släkt. Sjukt läskiga och de var alltid ofattbart elaka i drömmarna. Jag låg och skrek, slogs och min man fick väcka mig ur drömmarna. Varje vecka i två år och sedan glesare. Lyckades byta jobb ändå och trivdes riktigt bra med det nya jobbet. Det var min frizon liksom. DÄR hämtade jag energi, kunde glömma allt någorlunda och kände att jag dög och ibland t.om bra! Kom bra överens med alla!
Finns sååååå mycket i bakgrunden men en kväll fick jag nog. Tyckte inte livet var värt att leva och tyckte verkligen att det vore bättre för mina barn om de slapp mig. De hade naturligtvis börjat märka av mitt drickande.
En kväll slutade i psykiatrin och de skickade remiss till beroendevården. Gick dit, var deprimerad, lämnade prover som visade på hög alkoholkonsumtion. Då jag har bil i jobbet pratade läkaren m mig om mitt körkort och jag sa att jag kör aldrig m alkohol i blodet och kan verkligen lova det. Läkaren skulle därefter sluta och jag skulle få träffa en ny. Blev covidsjuk och var därför tvungen att avboka två tider i följd. Då anmäler den nya läkaren (som aldrig träffat mig!) till Transportstyrelsen!! Jag har aldrig känt mig såååå kränkt! Blev fullkomligt skogstokig, ringde dit, grät, skrek till ansvarig överläkare att det var som att bli mentalt våldtagen plus att läkaren saknade juridisk grund enligt advokat jag konsulterat. Tappade ALLT förtroende för vården. Var tvungen att lämna prover 6 månader som kostade tusentals kronor. Det gick bra MEN någon djävel skvallrade till min arbetsgivare som heeeeelt oväntat ger mig sparken! Hade en sorts konsultanställning så jag kunde inte bestrida det. Fick höra att jag hade samarbetssvårigheter!! Hen vägrade ge mig någon info i övrigt. Jag hade kommit så bra överens m alla!!! Vad fan hände??
Jag sjönk nu ännu djupare ner i träsket. Drack mer och oftare. Hittade lite konsultuppdrag men vantrivdes. Ville dö men förstod att jag inte fick dö då jag hade barn.
När jag ca 6 månader senare söker ett jobb händer en märklig grej. Den nya arbetsgivaren berättar att hen VET att jag vårdats i psykiatrin och att jag blivit anmäld till Transportstyrelsen.
Jag: Vaa????
Huuuuuur i helveeeete hade det gått till???
To be continued… kan inte skriva mer just nu.

@Chelsea1971 Hej. Har du kollat in forumet för anhöriga? Där kan du mycket stöd och hjälp för att kunna hantera detta.
Hoppas du kan hitta strategier som kan hjälpa både sig själv och din fru. (om hon är intresserad av att få hjälp)