Senaste kommentarerna i forumet

@vår2022 Tack för att du ger input på mina tankar. ❤

@vår2022 Har man musiken i blodet och som drivkraft är det nog svårt att helhjärtat satsa på något annat. Vissa som min son jobbar med (musikaliskt alltså) har lyckats försörja sig och tjäna bra med pengar utan att de för den skull är ”kändisar”, men de flesta har ett annat jobb vid sidan om än så länge. Tänker också på att det finns olika måttstockar på vad man vill uppnå i livet. Man är så präglad av att lycka är att ha det bra materiellt. Det finns ju som sagt så mycket annat, bara man är frisk, mätt och har tak över huvudet.
Du gör så klokt i att stå tillbaka, låta honom ha det lite chill och utan press fundera på vad han vill göra. Vill han något så finns du ju där för att stötta. Det kommer lossna för honom och det kommer att gå bra 😊

Dag 45. Har gått relativt lätt hittills faktiskt, inget större sug, beror nog på att senaste återfallet var så hemskt.
Har varit nykter länge förr, 9 månader är det längsta.
Har provat AA, antabus, beroendeklinik med regelbundna blåsningar mm.
Nu gör jag detta utan något stöd dock med sambons ord klingande i örat..."inte en droppe till, då lämnar jag", en antabus så god som någon!

Tack för välkomnande @Geggan och @Tackochhej !

@vår2022
Våra kära kära barn som vi är beredda att göra allt för. Nästan så vi vill leva deras liv åt dom för att de ska slippa törnar, brustna hjärtan & ensamhet. Men vi har varit där vi med, vi har varit unga och vi klarade av det. Vi behövde motgångar för att växa och för att bli dom vi nu är. Det känns som en självklar grej, men när det gäller våra barn så vill vi skydda dom från allt ont.
Jag förstår dig @vår2022. Men det ordnar sig, är helt säker på att det kommer gå bra för din son. Speciellt med tanke på all kärlek och omsorg han har i dig som mamma.
Kram 🤗

@Vinägermamman Hej! Nä, du kapade inte min tråd, du reflekterade på mitt inlägg😁 tack så jättemycket! Var glad jag blir för att det gått framåt och så positivt för din son. Min son har också drömt om att leva på musiken sedan ung ålder. Han lever för musiken. Han har gett ut musik på Spotify och haft några uppträdanden. Han träffade en tjej för många år sedan som inte alls var bra för honom. Hon drog åt sig honom hårt och svek honom sedan djupt på många sätt. Det tog hårt på honom och då fick jag kontakt med honom och vi pratade om detta. Han förstod vad hon gjort mot honom, det var otydligt för honom först och han trodde det berodde på honom. Han blev arg och kanske lite bitter. Vet inte om det finns kvar inom honom. Han slutade i bandet, tog tillbaka musiken från nätet. Slöt sig och har inte försökt träffa någon ny tjej, vad jag vet. Han har pluggat, bott själv men inte trivts i det sociala. Inte fått nya kompisar. Nu gör han ny musik som han säger han ska släppa, bara digitalt, själv utan band. Jag tror att han har en sårbarhet, att det ingår i hans personlighet att han är som han är. Osäkerheten gör att han drar sig undan, då slipper han exponera sig för andra. Kan se liknande drag hos hans pappa, lite speciell, svårt att passa in i ”mallen” med skillnad att han inte har social ångest på samma sätt. Han har också jobbat lite på olika ställen men inget han trivts med och slutat. Han blir stressad och lägger av. En sårbarhet. Han säger att han ska försöka hitta något jobb för att få pengar och kunna bo i eget och leva för musiken. Vet inte hur realistiska tankarna egentligen är då han har svårt i sociala sammanhang och dra sig undan. Han pratar något om att plugga också. Vet inte riktigt hur han tänker då han ogärna pratar om det. Mitt drag är nu att hålla mina egna känslor i schack, låta honom få styra sitt liv. Har tidigare sagt så många gånger att det finns hjälp att få, men det är han själv som måste vilja ha den hjälpen för att det ska bli verksamt. Att han själv anser att det inte blir hållbart så här. Jag ska ge honom tid och själv vara chill ett tag till. Han har inte bott här så länge än. Kanske lossnar det för honom?

@Kennie Tusen tack för ditt svar, jag är verkligen inne i en ond cirkel som jag måste ta mig ur. Ja visst är det självkänslan, och för varje återfall blir den sämre. Jag ska gå på AA möten varje dag nu, jag bor i samma hus som AA har sin möteslokal. Självkänslan, min självkänsla är grunden i denna kamp. Jag går även i behandling hos öppenvården, jag ska ta upp det med min självkänsla. Tack för ditt svar, bara att få läsa det hjälpte väldigt mycket.

@vår2022 Oj, vad jag känner igen mig när du beskriver din son, och jag känner igen min yngste i din son. Han gör oxå musik i datorn. Han har sedan han var 15 år haft målsättningen att kunna leva på sin musik. Prioriterade därför ner skolan till ett minimum. Han har varit introvert i flera långa perioder. Vid sidan om musiken har han spelat mycket. Både musiken och spelandet är dock socialt fast inte IRL. Han både spelar och skapar musik med andra.
Jag känner igen mig i din oro. Och att man dövat den oron av vinet. Tyvärr är det nog så att vår yngste är den som mest hade behövt en nykter och närvarande mamma.
Sen det du skriver om att lägga sig i och ”hjälpa”. Att man fungerar och tänker olika. Då är det svårare att hjälpa, tycker iallafall jag. Man måste låta individen mogna, hitta och acceptera sig själv för att bli trygg och låta det ta den tid som behövs. Det är så lätt att man tycker ”alla andra har ju redan börjat plugga, flyttat hemifrån etc. Varför är inte mitt barn så”
Introvert, social fobi, mm har jag funderat mycket på. Är man sådan på riktigt eller är det ett medvetet (undermedvetet val) för att man är osäker? Vår yngste passar heller inte in i mallen. Nu jobbar han och träffar kunder hela dagarna så det går åt rätt håll. För 2 år sedan fick han panik av sådana situationer men nu trivs han. Men han vill inte vara anställd, han vill driva eget. Så nu börjar tankarna komma på utbildning. Visst finns drömmen om att kunna leva på musiken, men det är bra att ha en plan B om det inte går. Att leva på musiken är också förknippat med stress. Du måste hela tiden prestera och leverera och det blir tufft när inspirationen tryter.
Och i somras när hans kompisar mer eller mindre tvingade honom med på en tillställning träffade han en tjej och det sa ”klick” och hux flux flög han ur boet och blev sambo.
Det var viktiga pusselbitar att dels våga jobba och få uppskattning för det han gör och dels att han har funnit kärlek och känner att han duger så oxå.
Så det ordnar sig på ett eller annat sätt.

Ursäkta om jag kapade din tråd men jag kände sån stor igenkänning och jag hoppas du inte tar illa upp!
Kram och önskar dig en fin dag😊🌷🍀☀️

Hej Simon,
Lider med dig, det är jobbigt att misslyckas. Att klanka ned på sig själv är lätt, och man tror någonstans att man behöver straffa sig själv genom att tänka på hur dålig man är. Men, jag tror att det i längden gör att man löper större risk att trilla dig igen. Till slut tröttnar man på sin inre översittare och dricker igen bara för att jävlas med den. Så den långsiktiga lösningen tror jag är att arbeta med sin självkänsla. Lära sig älska sig själv för allt bra man vill och försöker göra, och förlåta sig själv för att man inte är fullkomlig. Om det var en vän till dig som skrivit ditt inlägg, hur skulle du råda hen då? Kanske behöver du samtalshjälp för att komma vidare? Ta hand om dig, du är värd att må bra!

Ja så var denna helvetes helg över. Jag drack i fredags, alldeles för mycket såklart, började grina, mannen blev arg, jag grät ännu mer, blev sådär "på" och desperat bara för att få förlåtelse. Och så har det hållit på, jag var nykter i lördags och idag. Gått på AA möte, det hjälper. Men jag har fastnat, jag kommer inte vidare. Jag kan inte tänka en dag framåt i taget. Jag tänker bara på alla fel jag gjort och att jag inte höll mitt löfte. Jag ältar och ältar, ber om hans förlåtelse om och om igen. Jag får den (vad ska han säga annars). Men det känns ändå inte bättre. Vad ska jag göra, hur ska jag tänka. Jag kan be om förlåtelse om och om igen, men det känns ändå inte bättre. Jag sitter fast i skuld och skam. Än är inte allt förlorat, men om jag fortsätter så här med mina tankar och känslor och tröttar ut honom med det, då förlorar jag snart allt. Hjälp mig med råd.

Fina tankar; vi har gjort det vi har gjort, men nu är vi där vi är och kan välja klokt för den tid vi har framför oss. Jag känner tacksamhet för det. Jag vet inte heller riktigt hur jag tänker kring gud, men idag var jag på Katarina-mässan i Stockholm och kände en stor frid. Så vackert med så många människor som delade stunden. Och skönt med förlåtelse och välsignelse. Ibland tänker jag att föreställningen om en gud är ett sätt att bli vän med sig själv. En hjälp till acceptans. Och ibland anar jag något annat, något större, en närvaro. Som Bob Dylan skriver "Sometimes I turn and there's someone there, other times it's only me." (i låten Every grain of sand).
Styrka och frid till dig!

@Surkärring Skönt att du lätt kan vara utan, det kan verkligen vara livsfarligt och att man trillar dit igen ordentligt. Skönt också att de romantiska drömmarna krossades och det inte var bra på något vis. För varför egentligen skulle det vara något bra när vi som är här har på olika sätt kämpar med att vara utan då alkoholen ställer till det så för oss. Ja, kroppen stressas av alkohol och pulsen skjuter i höjden. Hur som helst, som du säger, det är mycket bättre att vara alkoholfri. Tack för att du berättade, ha det så gott!🌷💕

@vår2022 nä. Det var jätteskönt att inse att mina romantiska tankar verkligen var totalt falska. Det var inte ett dugg kul, jag fick inget alls som sa att det var bra på något vis. Det var så skönt att inse att det är mycket bättre att vara alkoholfri.
Jag uppmuntrar ingen till att utmana ödet, men eftersom jag känner mig väldigt trygg i att jag kan vara utan så var det skönt att få det ut huvudet, att bara prova och få det bekräftat, alkohol var inget kul längre. Och intressant att se att vilopulsen gick upp från 55 till typ 75 slag i minuten hela natten igenom. Jag blir stressad av alkohol.
Känns jätteskönt att ha gjort det.
Jag är jätteglad.
(Och inget dumt hände, jag gjorde inget tokigt, blev inte skitfull, har inga minnesluckor, var hemma o såg på tv med mannen. Allt går lika bra med te, läsk eller annat alkoholfritt.)

@Wind Så jobbigt! Tänker på dig och sänder en stor styrkekram ❤️

Mår inge bra

Skriver när jag är lite starkare 🌹

@Rehacer nä, förkyld är inget vidare..men det kunde vart värre😇 Kram till dig 🥰

@majken_r
Fina ord, att du tar dig framåt och inte bakåt!
Gillar att ta del av dina tankar & resonemang.
Gillar dock inte att du är förkyld.
Krya på dig!
Kram 🤗

Läst ikapp här inne. Har haft en lite intensiv helg, och är förkyld. Ligger nu i soffan och slöar. Har inte haft något sug, är fortsatt mer nyfiken på en nykter livstil. Att sluta romantisera vin. Att fortsätta samla nyktra erfarenheter så hjärnan fattar att det vin inte behövs för att det ska bli ultimat maxat. Har inga problem längre att prata om att jag inte vill dricka nu. Känns naturligt att bara säga som det är, jag sover och mår bättre utan vin. Vet fortfarande inte vart min förändring tar mig men jag vet att bakåt går den inte och det är jag tacksam för. Kram på er🌱

Stor igenkänning på mycket av din historia. Så konstig sjukdom. Även jag har varit onykter på arbetsintervjuer och fått jobben. För mig var det en period där jag drack för att bli normal. Tänker att det kanske är så när man kommit en bit in i beroendet. Hög promille i blodet men man är liksom ”normal” utåt?
Tack för din text, behövde den idag. Försöker komma ur period med sug.

@Rehacer @vår2022 Så ni har snö. Här är ingen snö men kallt som tusan.. Längtar efter lite vårvärme. Ska sätta luktärtsfrön i morgon, ser så fram emot att komma igång med inköp av perenner, lite odling och annat!
🌱🌸

Kan man verkligen bara lägga ned ett missbruk som man varit fast i under dryga 20 år? Jag har visserligen inte alltid supit som jag gjorde de sista fem åren, men jag har varit på gränsen och druckit för mycket sedan jag skilde mig, och det är över tjugo år sedan nu. Jag har druckit för att kunna jobba, druckit för att våga dejta, druckit för att orka ta hand om min familj. Men det gick åt helvete förstås eftersom jag drack mer och mer för varje månad som gick.

Jag kommer knappt ihåg hur ofta jag var påverkad när jag borde varit nykter, eftersom det var nästan hela tiden. Att vara ständigt påverkad var mitt normalläge och därför är det svårt att bena ut särskilda tillfällen men jag vet med bestämdhet att jag jag drack innan jag gick på anställningsintervju för jobb jag fick 2003, och drack innan jag gick på nästa intervju för ett jobb jag fick 2006 och jag var klart berusad på intervjun för jobbet jag fick 2008. Att jag var påverkad när jag sökte jobb var något som förvånade mig i efterhand. Märkte ingen något? Nej, då hade jag inte fått de jobben och eftersom jag kom undan med det så fortsatte jag.

När jag började jobba i city 2006 inledde jag ovanan att dricka på krogen på väg hem nästan varje kväll de veckor mina barn var med sin pappa. Senare blev det varje vecka vartefter barnen började klara sig själva på kvällarna. På den tiden drack jag öl och det blev ofta 6-8 stora starköl per gång. Ibland shots till det. På fredagarna mer förstås. Det var i den krogmiljön jag träffade nya "vänner" och mötte männen jag dejtade. De drack som jag, så jag var i ett sällskap där ingen ifrågasatte min alkoholförbrukning. Om jag var i annat sällskap, t.ex. med jobbet på konferens så visade jag inte hur mycket jag kunde få i mig. Jag drack mycket måttligt till middagen men tömde minibaren eller drack medhavt vin ensam på rummet, till och med i pauserna mitt på dagen.

De sista åren innan allt brast och medan mina chefer fortfarande trodde jag kunde rehabiliteras brukade jag gå till Systembolaget på lunchen. Jag köpte tre flaskor rött vin på Pet-flaska som ju inte vägde så mycket. Jag hade stor handväska och en flaska tömde jag på två vändor till toaletten under eftermiddagen, sedan drack jag på stampuben på väg hem och slutligen tömde jag de två andra flaskorna innan jag somnade när jag kommit hem. Om jag nickade till innan jag tömt allt så drack jag ur det sista på morgonen innan jag åkte till jobbet.

När jag några år senare förlorat jobb efter jobb och "jobbat hemifrån" första halvåret av pandemin innan jag fick sparken igen var jag efter ett års arbetslöshet så försupen att jag inte fungerade normalt på ett enda sätt längre. Varken yrkesmässigt, socialt, mentalt eller fysiskt. Jag drack minst tre liter vin per dag och ofta mer än så. När alkoholen var på väg att ta slut greps jag av ett märkligt och smärtsamt ångestbeteende som innebar att jag gjorde vad som helst för att få tag på mer att dricka. Det fick aldrig sina i mina lager.

Jag tyckte inte om att dricka. Jag hatade smaken av det sura vinet som jag hällde i mig i stora dricksglas så snabbt jag kunde. Allt för att så snart som möjligt få den lilla lugnande effekten som brukade komma efter ett tag. Sedan somnade jag oftast och så fort jag vaknade drack jag mer, dygnet runt. Jag gick bara ut för att gå på Systembolaget. Jag tvättade inte håret, duschade sällan, borstade knappt tänderna och jag skötte inte mitt hem. Till och med min säng där jag tillbringade hela dygnet var så äcklig och solkig att jag inte förstår idag hur jag orkade med mig själv. Men det gjorde jag ju inte. Men det var ändå så jag levde mitt liv under det sista året fram till i somras. Det fanns inget annat för mig. Jag var slut som människa.

Idag har det gått nästan åtta månader sedan jag drack alkohol. Det var inte så svårt att lägga av som det varit alla andra gånger när jag försökt sluta dricka. Jag vet inte riktigt hur jag gjorde. Jag undrar fortfarande om det var Gud som hjälpte mig och gav mig styrkan eftersom jag inte kan minnas abstinens eller kval förknippade med att sluta dricka i somras. Jag har upplevt så många värre försök att lägga ned och genomlevt alla typer av ångest förknippat med att försöka sluta dricka, att jag förvånades över att det inte blev så den här gången. Kanske för att jag var på min totala botten. Jag hade inget val. Om jag fortsatt dricka hade jag supit ihjäl mig.

Var står jag idag? Jag har fått fast jobb där jag trivs och med en bra lön. Jag har fina kollegor, fått tillbaks kontakten med mina barn och betalat av mina skulder. Jag saknar fortfarande körkort så det är något jag skulle vilja fixa tillbaks innan jag blir för gammal, men det är en liten sak i det stora hela. Jag är så oerhört tacksam över den vändning mitt liv tog och jag fattar knappt att jag fått den här chansen. Nu är jag bara så ledsen över alla år jag pissat bort med mitt supande. Jag är gammal nu och jag kommer inte få tillbaks allt jag förstört under mina år som alkoholist. Alla fina människor jag tappat kontakten med, de män jag älskat och som älskade mig, tills jag gav upp dem för att dricka i stället, åren med mina barn när jag var en skitdålig mamma kommer heller aldrig tillbaks.

Men jag får nöja mig med det jag fått. Klockan går inte att vrida tillbaka, men jag kan försöka göra det bästa av den tid jag fått ha kvar.

Ha en fin söndag, alla!

@@CatLady

Det låter jättehärligt!
Grattis🥇🎉
Det är så skönt att läsa att du mår bra.
Hoppas att jag också kommer dit 🙂

Dag 168. Jag märker hur bra det är för mig att skriva ned mina tankar och sätta ord på dem här i min ”dagbok”. Framförallt om det är något som trycker, då lättare det lite och som Anders Hansen säger så påverkar det vår hjärna och har en dämpande effekt. Han säger också att ju bättre du blir på att beskriva dina känslor desto bättre blir du på att observera dem utifrån istället för att dras med av dem, klokt. Jag känner en slags oro och jag vet att det har med min sons situation att göra. Han har flyttat hem igen, är mest för sig själv på sitt rum, inte så mycket för att prata om hur han mår, inga kompisar som han träffar, tillbakadragen. Han gör egen musik i datorn, han är verkligen en talang i musiken. Han har svårt att bli nöjd med det han gör, otroligt självkritisk. Vet inte hur hans planer ser ut, han har förmodligen social ångest. Försöker nå honom men det är svårt. Jag blir obekväm och han också. Svårt att sätta press på honom. Vänt på dygnet. Väntar ut honom lite, att det är han som ska komma och berätta om hur han tänker om framtiden, men vet inte hur länge jag ska vänta. Han har driv, han har koll, han har klarat att bo själv och sköta allt, han vill inte bo här, säger att det är som att gå tillbaka massa år i tiden. Men då måste han ha en egen ekonomi, ett jobb för att kunna försörja sig själv…han passar inte i i mallen som gäller i samhället. Detta oroar mig och det känns svårt. Jag har bestämt mig för att inte ta över i hans liv, att inte fixa för mycket. Att jag inte ska projicera mina känslor på honom, han har sitt känsloliv, han har sina egenskaper och personlighet, jag har mina och det skiljer sig åt.

Jag reflekterar också kring att det var i sådana här lägen jag tog till alkohol för att bedöva och fly bort från mina tankar och känslor. Det gör jag inte idag och jag har inte behov eller sug efter det. Skönt att det är så i alla fall, bara tanken på att jag gjorde så förr ger mig ångest. Usch! All ångest stoppades för tillfället men lagrades bara på. När ruset var borta var jag på exakt samma ställe igen men med lagrad ångest, noll förflyttning framåt, tvärtom jag förflyttades jag bara längre och längre bakåt till helvetet.

Nu känns det faktiskt lite lättare! Ett helvete är i alla fall borta, alkoholen. Det andra som tynger mig är livet som inte alltid är så lätt, men det är inte helvetet, stor skillnad. Det får bli en dag i taget, ta stöd av min man och bolla lite så att jag håller mig kvar på rätt plats i livet. Mitt liv. Då har jag mycket bättre resurser att ta tag i livet och de utmaningar som finns runt omkring mig. Det ordnar sig, det kommer att bli bra!❤️

Hej, välkommen!
Bra jobbat! Jag kämpar själv och har stöd både härifrån och från AA. Det är svårt att lösa helt själv tycker jag.

@@CatLady Grattis till månadsdagen!🥳. Låter som du har det skönt och allt rullar på bra😁. Det är bara att fortsätta så. Ha en fin söndag🌞🌷💕

@Surkärring Ok, vad bra. Nyfiken på hur dina tankar om vin är nu, finns det fortfarande romatiska tankar om det som du hade på sista tiden?