Senaste kommentarerna i forumet

@Onkel F Jag har förstått att det är svintufft att komma igen efter återfall, mycket för att man tappar tron på att man klarar av det. Men jag vet att du klarar av det! Du måste också känna det inifrån och ut - att du fixar detta! Och jag tänker att det kanske vore bra att börja med antabus igen? Som ett gips på ett brutet ben, tills du börjar känna av fördelarna med nykterheten på allvar?

Jag tror som @Kennie att stressen du upplever på jobbet är en stor bov i dramat. Det räcker inte att sätta korken i flaskan, man måste göra något åt grundorsakerna också. Tyvärr. Eller tack och lov kanske 🙏🏻

Kram 🐘

Hej Onkel F,
Vilken märklig sköterska. Det är väl fundamentalt vad det än gäller att den egna tron på att klara något påverkar resultatet. Men, som du själv säger, gå vidare och ge inte upp. Jag är övertygad om att du kommer klara det. Och jag har nog skrivit det förut, men finns det ingen möjlighet att minska stressen i vardagen? Ibland är det inte verktyg för att hantera stress vi behöver, utan att minska ned en orimlig belastning. Och vad som är orimligt är såklart olika från person till person, men inte ska stressen peta oss över gränsen så vi får mindre motståndskraft mot beroendet..

@Andrahalvlek 🌸🌸🌸

@Ase och nånstans känns det sorgligt, men också skönt att släppa på "garden" och erkänna det för sig själv. Att Nej, jag vill inte det och alternativet (att supa mig skitfull) är inte ett alternativ längre heller. Så här är jag, ungefär. Kram

@starten på det nya: Starkt, klokt och modigt! Att våga erkänna för sig själv, och inför andra, att man behöver hjälp kan sitta väldigt långt inne. Jag gick in till min chef i början av februari och talade om att jag gjort en egenanmälan till Beroendecentrum. Hen fick något osäkert i blicken och mumlade fram Eeeh, bra beslut. Arbetsgivaren har trots allt ett rehabiliteringsansvar om det går så långt, en process som jag tror både arbetsgivare och -tagare helst vill slippa.
Grattis till din nyktra tid! Visst mår vi så mycket bättre utan alkoholen.

Det går inte så bra just nu. Jag tog ett återfall sista veckan i augusti, och den här veckan var det dags igen. Det är lite konstigt, jag ser alla varningssignaler men går ändå rätt i fällan! Det har varit mycket stress och press ganska länge nu, och det gör mig mottaglig för "negativa vibbar" från människor runt omkring mig. I det här fallet under mitt senaste besök på beroendemottagningen. Min ordinarie sköterska var ledig, så jag fick träffa en ersättare. Underlig människa, under hela mitt besök fick jag veta hur eländigt jag borde må och att jag förmodligen inte hade en chans att hålla mig nykter till nästa besök! Tack för stödet, lixxom! Jag borde inte låta det bekomma mig, men jag var rejält off när jag gick därifrån. I sådana lägen är det så enkelt att använda alkoholen som ett sätt att låta hjärnan stämpla ut. Resultatet är ett fyra dagars hål i mitt liv där jag inte har tänkt, känt eller reflekterat. Bara ett vegetativt tillstånd i alkoholdimma.

Ansvaret är naturligtvis helt och hållet mitt, ingen annan än jag själv bestämmer om jag skall lyfta glaset. Varför jag valde den lösningen? Bra fråga. Jag har trots allt varit nykter i övrigt sedan början av februari, och det har väl känts OK. Men nykterheten vill liksom inte ta sig den här gången. Tidigare när jag varit nykter längre perioder har det börjat kännas riktigt bra efter 2 - 3 månader, men den här gången känns det bara som en kamp hela tiden och det blir värre för varje gång jag faller. En skillnad mot tidigare är att jag inte har tagit hand om fysiken. Jag har inte prioriterat träning, för jag har inte tyckt att tiden funnits. Det straffar sig i längden. Eller är det bara det att jag börjar bli gammal?
Nåväl, bara att resa sig, damma av brallorna och gå vidare med en positiv attityd.
@Tofu skrev:""giving up on your goal because of one setback is like slashing your other three tires because you got a flat"."
No worries, the good news is that it´s only flat at the bottom! :)

@trött_och_less_72 @Torn Jag vet inte om det var så modigt egentligen att berätta för chefen, jag kände nog mest att jag inte hade något val och att det bara var en tidsfråga innan upptäckt typ..

Jag tror många lider flera år för att det är så skuld belagt sedan så tror jag att det beror på vilken relation man har till sin chef, litar du på hen osv. Kan säga att jag aldrig hade berättat för andra chefer jag haft genom åren.

Jag arbetar också inom kommunen och är glad att vi inte hade alkolås då, även om det hade varit bra såklart. Men hörde ett rykte om att det är på gång nu och ja det tror jag är bra för många.

@trött_och_less_72 Kan förstå din känsla... Men om du läser hur din resa varit hittills så har det ju hänt massor. Jag brukar ibland läsa hur jag hade det i början av min resa, då kommer jag plötsligt ihåg hur det var och jag vill verkligen inte göra om allt från början... Det vill nog inte du heller! Eller början, det blir väl inte riktigt från början men jag tror i alla fall inte att det är värt allt som det innebär. Och du vill inte ha tillbaka det gamla livet! Dina barn vill inte det heller... Kanske det inte behöver vara så stora aktiviteter du behöver lägga till, men något som kan uppta dina tankar... Något du och barnen (eller nån av dom) gillar att göra...Kanske nån av dina gamla vänner har något som du också gillar att göra... Eller nåt intresse som du kan hitta att göra tillsammans några nya personer. Fiske kanske? Fast utan alkohol då, kanske nån av dina barn gillar att fiska? Eller nån annan aktivitet med dina/andras barn, dom är ju i alla fall alkoholfria... Ja, det kanske blev jättefåniga förslag. Jag menar bara att nu har du kommit så långt i det a-fria livet att det känns som att det blir tid "över" för nya infallsvinklar... Du kommer nog på bättre förslag själv... 🤗
Önskar dig en fin kväll!

Och jag har upplevt precis samma sak som @Se klart! I början är man lite nedstämd för att hjärnan saknar alkoholen som höjde må-bra-hormonerna. Men när hjärnan inte längre får alkoholen så börjar den jobba på egen hand - och höjer må-bra- hormonerna med hjälp av annat.

Alkoholen tar ifrån oss förmågan att känna glädje i vardagliga ting. Nykterheten ger oss den förmågan tillbaka ❤️ Men det tar några veckor upp till några månader. Tålamod. Det är också en viktig nyckel.

Kram 🐘

@mikael69 👍🤗👍

Ja du majsan
Gav bort dom till grannen
Sådan skit behöver inte vi inte ju
Önskar dig och alla en underbar vecka

Mvh mikael

@mikael69 👍Bra gjort men vad gör du med kvartingarna??? Önskar dig en fin vecka!
🤗

Haha majsan
Kul om vi håller i
Men väldigt nära ett återfall i helgen för mig.
Åkte och köpte två stycken kvartingar
Men kom hem
Åt några campral o tog ett stort glas must läste igenom metervis av inlägg här och klarade denna attack
Nu går vi alla tillsammans mot en ny vit vecka

Mvh mikael

@Edda4 👍Det blir en tumme upp på långvarig ändring! 🤗

Godmorgon!
När jag läser ditt inlägg tänker jag att jag just skydde helgerna de första veckorna. Det var ändå så mycket enklare med vardag- det var inte så att jag var sugen på att dricka en tisdag på jobbet- men via forumet har jag lärt mig att det troligen bara var en tidsfråga.
Ett litet ord som stöd är att efter en tid finns inget kvar att sakna. Det är övergående, rastlöshet, tomhet, saknad. Jag ser hormonerna eller snarare signalsubstanserna i hjärnan som liksom väntar; Fredag- nu kommer snart denna till en början- trevliga dusch av humör-höj alkohol.
När tiden går och ingen alkohol kommer lär de/hjärnan sig att börja jobba på egen hand. Vi är gjorda för att känna glädje över till synes rätt oansenliga saker!
Ledig- sovmorgon- kaffe i sängen (om man gillar det)- åh promenad i solen! Vad jag vill säga främst är att om man ger kropp och knopp chansen att göra jobbet ”glad, avkopplad, njuta av livet ungefär som det ter sig idag” så gör kropp och knopp precis det. Det tar lite tid att komma dit, men dit kommer vi. Önskar dig en fin dag nu! Kram ☀️

Tror på dig! Fortsätt! Kramar

@Andrahalvlek Ja. Det är den där acceptansen som är nyckeln. Så sant. Varats olidliga lätthet:)

Igår var en tuff dag. Jag var så trött. Sov middag två gånger. Kände lust att vara lite lullig eftersom jag inte hade energi att ta itu med något. Lyckades iallafall tvätta och laga middag åt mig och barnen istället för att köra sushi. Min ekonomi behöver saneras efter A och den snabbmat som följer på att man inte orkar laga mat när man är full/väldigt bakis.
Försöker tänka snälla tankar, att det är ok att ge efter för tröttheten, och att inte tänka för mycket på det negativa alkoholen orsakat, utan se framåt istället. Jag ska deala med det jobbiga också men tillsammans med sjuksköterskan på VC eller med min kontakt inom psykiatrin. Då får jag hjälp att hantera ångesten det ger. Det är lättare sagt än gjort att låta bli att tänka på det jobbiga men när de tankarna kommer kontrar jag med att tänka att jag är på nykter dag 10. Att jag gör rätt och bra nu och att jag inte kan ändra på det som varit. Att nu SKA det bli ändring. Långvarig ändring.

@torpet I början är helgerna evighetslånga. När man inte dricker eller är bakfull blir det många timmar över att slå ihjäl. En hobby eller två är bra att få till. Mycket vila blev det i början för mig också. Sova, sova, sova behövde min kropp och knopp.

Bengt Renander i Närvaropodden säger att man ska tänka okej, okej, okej. Tills okejet verkligen landar i magen. Acceptans är nyckelordet.

Kram 🐘

Morgon notering. Dimma ute. Ljuset anländer. En söndag som ska fyllas med varande. Lite matt mentalt känner jag. Min plan är att låta mattheten rinna ut i sanden. Men också en aning om att det är så här det är nu. Att jag kommer att vara tvungen att acceptera, vänja mig och omfamna de här "neutrala" känslolägena. Inte se dem som något negativt. Lära mig att det är så det är att existera. Det är just detta jag har svårt för börjar jag inse. Men ska träna på det. Ska träna på det. Kram alla!

@starten på det nya Tack för att du delar din historia! Starkt och bra av dig att snacka med chefen. Det tog mig säkert 3- 4 månader av nykterhet innan jag ens vågade säga till min chef att jag hade slutat dricka. Många som lider år efter år, när det egentligen räcker med ett enda samtal till sin chef. Ett samtal som räddar ens liv.

Starkt gjort av dig. Jag hade inte vågat det tror jag. Jag känner så väl igen det där att räkna timmar. Jag jobbar åt kommunen och det var standard att ha alkohollås på bilarna några år. Detta under den perioden jag drack som mest. Jag gjorde det till en konst att undvika jobb till efter lunchen där jag var tvungen att ta bilen. Ibland bad jag en stilla bön att det inte skulle ge utslag. Det hände fler än en gång att jag sjukskrev mig pga jag mådde skit och inte ville åka till jobbat och lukta sprit.

Ett rent mirakel att jag klarade mig.

Vill även passa på att gratulera dig till 3 månader och 10 dagar och ett bättre mående.

Just nu skulle jag alltså vara påväg till fest, uppsminkad och kanske med ett glas bubbel innanför västen? Vem vet hur det sedan skulle ha gått, kanske skulle jag kunnat hålla mig på en rimlig nivå, men risken finns ju absolut att jag inom några timmar hade varit riktigt slirig, kanske till och med pinsamt full. Imorgon hade jag garanterat vaknat med hjärtklappning, torra och svidande ögon, äcklig torr smak i munnen och kanske också skenande ångest och panik (oavsett om det funnits skäl till det.) Jag är glad att jag istället kommer vakna, om inte pigg, så åtminstone inte bakfull och jävlig. Och ikväll får jag njuta av lugn och ro med sambo och barn i soffan framför en film. Känner i djupet av mig själv enbart tacksamhet över den inställda festen nu. Det hade jag faktiskt aldrig trott precis där i början! Hoppas att ni får en fin kväll 🍁

@Andrahalvlek Ja, den är bra!

Tack för era inlägg! Dagen makar sig framåt. Känns bra trots allt. Mer nöjd än uppåt väggarna lycklig. Men det är inte att förakta. Tvärtom! Kramar