Senaste kommentarerna i forumet

@Suburra Världen är full av egotrippade narsissister, tyvärr! Det var mycket på grund av möten med dessa som livet fick sina ”törnar”! Jag är en rätt känslig person som tyvärr tar åt mig!
Önskar man kunde skaka av sig och bara gå vidare men nej!
Idag är det bara jag, jag och åter jag som gäller, bara jag får och helst igår…
Det märkliga är att det ofta är dessa besserwissers som armbågar sig fram och hur eländigt det är ofta kommer till chefspositioner.
Tur att karma ibland hinner ifatt en del iaf 👌

@Axianne En helt otrolig resa du har gjort! 🌼🌸🍃🌷

@Axianne En sådan imponerande resa du gjort! Som du tagit tag i ditt liv. Wow alltså! Du är en riktig inspirationskälla för mig som fortfarande står och stampar.

300 dagar nykter idag.
9 månader och 27 dagar.
Inget nytt under solen, men ibland känns det bra att se tillbaks på min resa.

De första dagarna och rentav veckorna av de där 300 var ångestfyllda och snudd på hopplösa men på grund av var jag befann mig i tillvaron och vad som hände i mitt liv då, så överskuggades abstinens och fysiska konsekvenser av min mentala status. Jag var så djupt på botten i min förnedring och skam att jag förträngde de kroppsliga besvär och smärtor som jag genomgick under min första nyktra tid. Jag drevs att avstå en dag i taget eftersom jag befann mig på den totala botten. Det fanns inget alternativ för mig efter att jag åkt fast för rattfylleri den där augustidagen.

Jag hade tillbringat sommaren i min solkiga säng, ensam i mitt mörka rum med mina ständiga följeslagare; TV:n, datorn och vinboxen. Mina enda stunder utanför detta rum var när jag rafsade till mig något ätbart i köket eller tog mig till Systembolaget, Det senare blev tyvärr allt mer ofta med bilen på grund av min lathet och brist på logiskt tänkande. Jag körde alltså bil trots att jag sällan hann bli nykter och dessutom saknade körkort sedan jag åkt fast för grov rattfylla fem år tidigare.

Min allt större avsaknad av respekt för (eller snarare ens tanke på) allt och alla, inte minst mig själv fick mig att prioritera en snabb resa fram och åter till Systembolaget för att slippa åka kommunalt, alltså lägga kraft på att klä på mig, tvätta mig, borsta håret eller tänderna eller ens överväga risken jag utsatte mig och andra för när jag tog bilen. Resan tog bara några minuter och jag slog alltid bort samvetskvalen eller skammen över folks blickar på min vidriga uppenbarelse när jag hängde på låset bland de övriga av samhällets bottenskrap när bolaget öppnade. Jag tröstade mig med tanken på den hägrande belöningen jag skulle få när jag stapplade in genom ytterdörren hemma och darrande hällde upp mitt första bräddfyllda dricksglas med surt vin som jag svepte på fastande mage trots att det kväljde mig.

För det hade blivit min nya rutin som arbetslös sedan drygt två år. Varje morgon vaknade jag ur min svettiga och oroliga slummer vid gryningen, kramade de sista dropparna ur bag-in-boxens innerpåse och kände ångesten växa när jag började räkna timmarna till Systembolaget öppnade igen. Det var samma sak nästan varje dag. Jag räknade verkligen ned minut för minut och försökte sysselsätta mig med att se på TV eller spela något datorspel medan svetten bröt fram och darrningarna tilltog. Abstinensen var vidrig när jag oftast skakade och svettades svårt. Jag hade huvudvärk och dubbelseende. Ändå tog jag bilen. Jag skäms så fruktansvärt över detta idag och jag är faktiskt, tro det eller inte, tacksam att jag till slut åkte fast den där augustiförmiddagen på väg hem med min vinbox. Jag nådde min botten där och då. Resan tog slut när poliserna som stått parkerade bakom återvinningscentralen och spanat i syfte att ta fast just den typen av brottslingar som jag var, följde efter mig och stoppade mig innan jag hann köra många meter. De fick napp direkt när de jagade folk som körde bakfulla och var på bolaget redan vid öppningsdags en vardagsmorgon.

Jag upplevde någon form av "this is it"-känsla när jag gick ut i solgasset från polisstationen efter några timmar och bestämde mig för att lägga en massa pengar jag inte hade på att ta taxi hem. Jag var tvungen eftersom jag inte orkade gå många meter och tanken på att ens hitta en buss som gick åt mitt håll var väldigt främmande. Abstinensen var enorm och min övervikt förhindrade mig att förflytta mig speciellt långt innan jag fick lov att vila på närmaste parkbänk. Jag var plötsligt medveten om hur jag såg ut och ville inte visa mig på kommunala färdmedel. Det kan tilläggas att jag hade håret uppsatt i en smutsig tofs för att jag inte borstat det eller tvättat det på evigheter. Jag var oduschad sedan minst en vecka. Jag hade inga underkläder på mig under min svettiga och otvättade tunika av tältmodell eftersom jag inte hade några rena och det var väldigt varmt den dagen, tänderna var oborstade sedan evigheter. Jag bar solglasögon för att dölja mina röda ögon. Troligen luktade jag väldigt illa. Troligen lyste det "dekis-kärring" om mig.

Under den tid som gick från att jag åkte fast till datumet i Tingsrätten var jag så upptagen med att försöka bearbeta tankarna på att jag troligen skulle hamna i fängelse att ångesten av tankarna på det som skulle komma överskuggade mina abstinensbesvär. Jag mådde oerhört dåligt över min situation men nu satt smärtan i själen och inte lika mycket i kroppen. Jag hade åkt ur A-kassan nyligen eftersom mina dagar där var slut och jag var inskriven i ett program via Arbetsförmedlingen som skulle innebära möten och obligatorisk närvaro vid diverse schemalagda aktiviteter. Ekonomiskt var det futtiga bidrag jag nu fick från Försäkringskassan beroende av huruvida jag deltog i programmet eller inte. Jag funderade mycket på om jag skulle kunna delta via distans från fängelset? Skulle jag få fotboja i stället om jag hade tur och visade ånger. Kunde jag på något sätt övertyga rätten om att jag ville ändra mig? Väntan på dagen för tingsrättsförhandlingen var så full av rädsla och ångest att jag faktiskt inte minns om jag tänkte på alkohol. Det kom otäcka brev med delgivning. Jag blev uppringd av förundersökningsledare och jag var verkligen djupt skakad av att jag försatt mig i den här situationen igen. Första gången fick jag 50 timmar samhällstjänst, men jag var övertygad om att jag skulle få värre konsekvenser nu, denna andra gången. Jag vet fortfarande inte hur jag orkade igenom den här tiden utan att dricka.

Men mitt i allt detta kunde jag faktiskt inte förmå mig till att dricka även om jag nog ville dränka mina tankar i alkohol och fly in i dimman. Jag var tvungen att hålla mig nykter för att kunna reda ut all skit och hantera min verklighet. Det fanns inget alternativ. Just då var det rädslan för konsekvenserna och en känsla av att ha nått botten som drev mig att avstå från alkoholen. Jag minns inte att jag hade ambitionen att mitt uppehåll i drickandet skulle ha någon deadline men innerst inne visste jag att jag måste sluta på riktigt nu. Att jag nått min absoluta smärtgräns. Att mitt liv antingen skulle gå helt åt helvete, eller så skulle jag försöka göra något åt skiten. Jag ville kunna visa för Tingsrätten att jag var aktiv i mitt jobbsökande och att jag verkligen ansträngde mig för att göra något rätt. Så jag gjorde just detta. Jag fokuserade på att leta anställning. Jag lade massor av energi på att jobba med mitt CV och återuppta arbetet med att söka alla jobb jag kunde hitta. Det blev mitt nya fokus och det drog tankarna från alkoholen tror jag.

När jag efter en ångestfylld väntan fick veta att jag inte behövde advokat och det inte fanns krav på min närvaro eller rättegång med hänvisning till att åklagaren ansåg att ärendet inte innebar fängelse så var lättnaden enorm och jag svalde det föreslagna bötesbeloppet utan att blinka. Det blev dagsböter och ärendet avgjordes skriftligen. Jag behövde inte återuppleva skräckupplevelsen av en rättegång såsom den vid den första rattfyllan. Någonstans där kom min tacksamhet över att slippa Tingsrätten att överskugga tankarna på att supa till för att fira min framgång.

Samtidigt skedde miraklet. Jag blev kallad till anställningsintervjuer. I plural. Inte bara ett företag utan flera var intresserade av mig och mitt intensiva arbete med att söka jobb började ge utdelning. De första intervjuerna var fruktansvärt obekväma. Jag hade varken kläder som passade eller vana att gå utanför dörren, än mindre att åka tunnelbana eller möta människor. Jag trodde inte ett dugg på mig själv och såg det mest som träning när jag hade dessa möten. Märkligt nog blev jag uppringd igen och igen. Att det bokades in anställningsintervjuer var nog ytterligare ett skäl för mig att hålla mig nykter.

Tidigare har jag fått alla jobb jag sökt trots att jag druckit strax innan jag gått på intervju och troligen genomfört dem berusad utan att någon märkt det, men jag tog med andra variabler i beräkningen nu. Med tanke på min fysiska uppenbarelse hade jag inte direkt något försprång i en rekrytering. Jag visste att jag såg väldigt osund ut och ville kompensera med att åtminstone vara så alert jag kunde. Så jag fortsatte min nyktra resa med sporren av att jag kanske ändå hade en chans att få ett jobb, åtminstone ett vikariat? Jag blev mer och mer varm i kläderna när jag gick på säkert femton intervjuer under några veckor. Jag gjorde färdighetstester och personlighetstester flera gånger och de gick väldigt bra. Jag tog kontakt med några personer som kunde vara min referens och plötsligt en dag, faktiskt bara en dryg månad efter min fyllkörning - hade jag ett anställningsavtal för en provanställning. Jag vågade nog inte riktigt tro på det utan gick runt och nojade över att något skulle garanterat komma att hända som skulle slå undan fötterna på mig, men inget dåligt hände. Tvärtom. Och jag var fortfarande alkoholfri.

Någonstans där, när det gått lite mer än en månad in i min alkoholfrihet började jag känna mig både stolt och förvånad. Stolt över att jag kunde. Förvånad över att det gick så bra. Men mest av allt var jag nog tacksam. Jag började tacka Gud för min chans som jag verkligen upplevde som en gåva. Jag har aldrig varit religiös även om jag har en tro i botten som jag inte uttalat öppet men i detta skede kändes det rätt att rikta min tacksamhet mot en högre makt som hjälpt mig ta de rätta stegen. Det gör jag fortfarande. Jag kan visserligen delvis klappa mig själv på axeln för att jag gjort rätt, men jag vet inte var kraften kom ifrån att genomföra detta, om den inte kom från Gud?

Jag började inse att jag mådde bättre och bättre för varje dag som gick. Hjärnan började fungera igen och kroppen visade mig respons genom att jag orkade mer och smärtor försvann. Det sägs att efter min typ av supande tar det mer än en månad för att man ska vara i närheten av fullständig nykterhet eftersom så många gifter finns kvar länge. Jag närmade mig ett datum där jag varit nykter längre än någonsin tidigare under mina +20 år av hög alkoholkonsumtion.

Och samtidigt som hoppet om en dräglig tillvaro började återkomma fick jag mer och mer lust att ta tag i mitt liv på fler sätt. Jag började bry mig om min hygien och mitt utseende igen. Jag började ta hand om mitt hem. Jag städade undan allt som påminde mig om mitt supande och det var inte gjort i en handvändning. Fy fan vilken vidrig snuskig person jag hade blivit när jag gått ned mig under åren. Jag vill knappt tänka på de ovanor jag lade mig till med under min värsta period och blev påmind om när jag började städa hemma. Det fanns ju en lång tid när jag inte ens gick ut med soporna från mitt rum för att jag inte ville träffa på någon granne. Jag lagrade alla tomflaskor och vinboxar tillsammans med annat skräp från snabbmat, godis och onyttigheter i travar som en ständig påminnelse om vilken vidrig person jag var och jag straffade mig själv genom att se sopberget växa varje dag medan jag söp. Det var som en reningsritual att städa bort detta när jag sedan var nykter.

Jag hade varit nykter i 50 dagar när jag hittade hit till Alkoholhjälpen och skrev mitt första trevande inlägg. ( https://alkoholhjalpen.se/comment/341292#comment-341292 ) och resten är historia. Min historia. 300 dagar idag, som sagt.

Ha en underbar lördag! 😎

Har haft svårt att fokusera på jobbet idag. Det är som att ju mer jag har att göra desto mer paralyserad blir jag. Jag skulle behöva vara lite mer presterande nu men jag antar att allt som snurrar i huvudet om mitt nykterhetsprojekt kanske tar mycket energi. Sambon och hunden är hemma och jag har varit och handlat 4.5 L ramlösa i olika smaker. Sitter i TV-soffan som vanligt en fredagskväll men i mitt glas är det alltså mineralvatten. Min sambo dricker finöl men det känns helt ok. Idag känns det enkelt att avstå. Och jag kommer vakna nykter imorgon!

Tack alla ni fina som skrivit i min tråd! Som sagt så jobbar jag på… att helt sluta med A!
Går inte helt bra, men försöker kämpa…
Torparflickan, tack för dina ord! Jag/vi stod i natten med pyjamas o väntade innan brandkåren kom! Hörde hur rutorna exploderade, allt tog lågorna!
Vi kämpar på, alla ni fina som finns här!
Ni är kämpar o guld värda allihopa 🙏

Tack 😔 @te

@Natalia Japp! Jag får för mig att det är bäst att passa på medan tillfälle ges! Helt sjukt!

@VissenRos Din nyktra dagar är inte bortkastade, ett gupp på vägen bara som ger dig ett tillfälle att lära dig mer om din relation till alkohol. Jag har haft två ”reset” till dag 1 och det kändes såklart helt bedrövligt…..men också lärorikt.
Se framåt. 🦄

@vår2022 Du är en sann förebild och jag är så glad att du finns här på forumet och delar/peppar. Jag var också helt slutkörd av allt detta påverkad-bakis, påverkad-bakis, påverkad-bakis som pågick i åratal. Tacksam att äntligen ha brutit den onda cirkeln, även om det fortfarande är skört. 🌱
Men så mycket positivt som redan märks av att leva nyktert redan efter en relativt kort tid. Jag tar rygg på dig!
Ha en fin helg! ☀️☕️

Jag såg att det varit nyttiga diskussioner här och var om bemötande och olika ”sanningar” och det är fint att vi är respektfulla mot varandra. Tycker att det är ett fantastiskt forum med underbara personer och det hjälper så många!
För min del så vill jag gärna ta del av alla era resor oavsett mål och delmål och jag vill bara meddela att jag inte tar illa upp av bryska uppvaknanden eller egna övertygelser. Jag vill höra allt och få många intryck. Måste göra arbetet så att säga! Tack för att ni finns!

Tack fina Vår2022! Jag har inga problem med ångesten nu, min sista fylla var på tre snabba bräddfyllda vinglas så jag mådde inte så bra i tisdags men bra sen dess. Har inte druckit varje dag men ofta för mycket och av dåliga anledningar. Anledningen till att jag försöker mig på helvitt den här gången är att jag mer eller mindre hela tiden längtar efter ruset och avslappningen och jag har en tung period framför mig på jobbet. Vill inte dras ner ytterligare men vet att jag har det i mig. Så nu är det rätt bra. Kommer på mig med att få mystankar om några glas på uteservering osv men eftersom det slutar i att knäcka sexpack på balkongen en arbetsdag kl tre så får jag helt enkelt låta bli. Har bunkrat för en nykter kväll på lördag och hoppas att det går bra. Tack för omtanke! Heja dig!

Hej Rampljus och varmt välkommen till forumet "Vara alkoholfri"!

Du bestämde dig för ett tag sedan för en förändring och startade direkt, mår mycket bättre och känner inget sug, du är igång. Du efterfrågar här lite tips på bra alkoholfritt, bra idé att vända sig utåt i ett forum såhär.

Ibland kan det ta lite tid innan en tråd får fart och då kan det hjälpa att skriva flera gånger.

Hoppas du hittar lite tips här och kanske får några svar som blir hjälpsamma för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen

Hej @Onkel F!

Jag upplever mig alltid extra triggad och får en större vilja till A om jag tänker att det ska bli stop för en tid.
Tror du det kan vara nåt sånt som bidrar tro?

@Ny dag

Vilken bra idé!
Vi får ordna en midsommarfest på forumet och mingla runt lite extra hos varandra 😃

Hej, vill bara skriva av mig lite.

Idag börjar dag 1 och resten av ett nyktert liv. Tidigare har jag kunnat kontrollera mitt drickande till helgen men i onsdagskväll så slog det över och jag tryckte i mig en back Eriksberg. På torsdags morgonen satte jag mig på cykeln och vinkade iväg till jobbet. Efter nästan ha vurpat ett par gånger så fick jag bara nog. Jag vände hem och ringde chefen och sa som det var, att jag inte kan jobba pga att jag är full.

Hadde ett samtal med chefen nu på morgonen och han ska kolla vilken hjälp man kan få via jobbet.

Känns skönt att erkänna hur det ligger till. Nu till helgen får jag ta mod och ork att berätta om min alkoholism för nära och kära. Känslorna just nu är en blandning av skam och frihet.

@Inombords Grattis till dag 4 idag🥳. Hoppas du fick sova gott. För mig började det vända vid dag 4-5, ångesten som beror på alkoholen började släppa och abstinensen lättade. Kämpa på, det var en sådan seger av att ha klarat av första helgen. En nykter helg och att vakna nykter varje morgon, kaffet smakade så gott!💪💕

@te Ja, tänk hur oändligt mycket tid det gick till att tänka på alkohol och planera när, var och hur man skulle dricka. Planera så att man kunde dricka ifred och så att lagret inte tog slut mitt i. Skillnaden nu som nykter är att man får massor av tid, som kan vara svår att fylla i början. Jag klippte tex gräsmattan igår och planterade två blommor, på en torsdag em! I vanliga fall skulle jag inte orkat utan suttit i en stol och sippat vin och tittat, tänkt att gräset borde klippas, blommorna planteras. Nu hade jag tiden och ork har jag också fått, och bara klippte gräset och planterade blommorna. Nu finns också tid för att ta hand om sig själv, motionera och äta sunt. Jag har tappat ca 10 kg i vikt och kan ha kläder som jag vuxit ur i mitt vindrickande och okynnesätande. De känns som nya😁. Det påverkar också så klart välmåendet såväl psykiskt som fysiskt, jag känner mig så mycket fräschare. Det finns så mycket positivt med att vara nykter och jag kan idag inte förstå hur jag orkade med mitt liv som ständigt bakis eller påverkad. Jag har fått ett nytt nyktert liv och vill aldrig mer återvända till den misären jag levde i, aldrig!

Kämpa på, det är värt allt att vända alkoholen ryggen💪🌞❤️

Så var det Fredag och helgen är här. Jag följer samma strategi som förra helgen, redan i förväg planerade aktiviteter som innebär att jag jag kör. Jag ser faktiskt fram emot det, även om det fortfarande är kämpigt att avstå vinet. Det är rätt fint med en biltur i sommarkvällen. Inga långa sträckor, men ändå. Tidigare gjorde jag allt för att ha helgerna ”öppna”, dvs inget som band upp mig och min sambo så att jag kunde stanna hemma och dricka ifred när han golfade eller tittade på sportkanalerna. Nu är det hög tid att bryta gamla invanda alkohol-beteenden som har urmejslats i decennier. Att bryta den kalkylerade helgisoleringen är en sådan förändring. 🦋

Ta hand om dig idag och tänk framåt istället. Den här erfarenheten hjälper dig att handla annorlunda nästa gång.

I dag skulle det varit 21 dagar utan A……
Men igår föll jag 😞 och jag förstår inte varför. Ett samtal på förmiddagen igår, triggade varje nerv i mig. Lyckades mota detta och tyckte vid lunch att det värsta hade lagt sig. Sen på eftermiddag kom det som en tsunami över mig, och jag bara bälgade i mig stark sprit. Så grymt besviken på mig själv 😢

Trött idag så det blir ett kort inlägg. Nackspärren och jag ska sova nu. Grattis mig till en nykter dag 3!

Tack alla fina för era kommentarer!
Jag mår verkligen bättre än någonsin just nu. 298 dagar säger appen att jag varit nykter och det är helt otroligt! Förutom det har jag nu varit sockerfri i drygt två månader och börjat tappa i vikt. Som jag berättat tidigare vågade jag inte sluta med socker samtidigt som jag försökte bli nykter, men nu känner jag att det var helt rätt att ta detta steg när jag gjorde det. Det är mycket av mina fysiska krämpor som försvann när jag slutade dricka, men faktiskt ytterligare några har lossnat när jag slutat med socker. Magen är lugnare, tandköttet slutade blöda vid tandborstning redan efter några dagar utan socker trots att jag borstat precis som innan, hyn är betydligt bättre och jag känner mig om möjligt ännu friskare idag än när jag "bara"var nykter. Min kondition är också så pass mycket bättre att jag tar trappor i raska steg och kan småspringa till bussen för första gången på flera år. Om jag försökt det för ett halvår sedan hade jag behövt hjärtstartare ...

Det ena har givit det andra på något vis. Att jag höll mig nykter så länge att jag kunde börja gå på anställningsintervjuer och göra rekryteringstester gav mig ju ett jobb efter flera års arbetslöshet. I grevens tid var det ju också, eftersom min ekonomi var i botten. Med det nya jobbet kom nya rutiner som hjälpte mig hålla tankarna på annat. Med en jättebra lön kom jag på grön kvist ekonomiskt och det gav mig ytterligare pepp. Det bästa har dock varit att jag återfått ett självförtroende inom min yrkesroll. Jag har insett hur lågpresterande jag varit när jag supit både på kvällstid och på arbetstid under många år. Nu med en nykter hjärna har synapserna kopplats ihop igen och jag har klarat av så mycket mer i jobbet än jag någonsin förväntat mig. Idag är jag ju fast anställd trots att jag var rädd att jag inte skulle klara provanställningen. Jag är väldigt högpresterande på jobbet och uppskattad av både chefer och kollegor. Jag har blivit en person man kommer till när man behöver stöd och hjälp, och det är till och med en befordran på gång viskas det i korridorerna. Allt detta utan att jag egentligen förväntat mig något av det. Allt detta kom när jag nästan givit upp och var på väg att supa ihjäl mig.

Mitt liv är äntligen så normalt som jag egentligen alltid drömt om att det ska vara. Den befrielsen jag upplever när jag slipper det ständigt dåliga samvetet, smusslandet, lögnerna, skammen, skulden och den vidriga jakten på nästa fylla går knappt att beskriva. Jag har ingen som helst längtan efter alkohol nu, och det är helt ny mark jag kliver på. Jag är väldigt ovan vid att kunna leva så här utan det mentala tvånget som följeslagare. Det finns ett obeskrivligt lugn inom mig som jag nog inte minns att jag upplevt förut i mitt liv. Jag minns faktiskt inte när jag kunnat leva så obekymrad och bara ta dagarna som de kommer som jag gör nu.

Det finns alkohol runt mig överallt just nu. Flaskor med bubbel på jobbet sedan förra festen. En dunk vin på bänken hemma i köket. Vin som sonens flickvän haft med sig och lämnat kvar. Det ligger starköl i kylskåpet och det finns spritflaskor lite här och där i huset eftersom det varit ungdomsfest nyligen. Ibland funderar jag över om mina barn testar mig genom att inte längre gömma undan alkoholen, eller om de faktiskt är så ovetande om att min sjukdom är kronisk? Kanske har de aldrig förstått hur illa däran jag varit och att om det varit för ett år sedan så hade jag druckit upp allt jag kom över. På slutet dolde jag ju inte ens att jag stal deras alkohol och jag hade inte råd att köpa tillbaks det jag druckit upp. När jag var i behandling fick vi alla rådet att undvika precis det som jag nu lever i, alltså miljöer där det finns alkohol att tillgå, men nu kan jag ändå konstatera att det inte känns som något problem. Det är lite som att det står flaskor med vinäger lite här och där. Det lockar mig ungefär lika mycket att dricka vinet som det skulle göra att klunka i mig en flaska balsamico.

Jag noterar detta med en kombination av glädje och rädsla. Glädje att jag trots allt detta kan låta bli, eller snarare inte ens känner någon lockelse. Lite oro över att det kanske skulle kunna komma någon svacka när jag plötsligt bara ger mig på att dricka, så som jag gjort under alla år tidigare. Men det är glädjen som överväger eftersom den här känslan av att jag faktiskt inte vill ha alkohol är så underbart befriande.

Snart har jag semester. Tidigare år när jag jobbade var semestern en hägrande oas som jag längtade efter av en enda anledning. Då skulle jag kunna supa fritt. Ingen som kollade eller bevakade mig. Idag längtar jag efter semestern av andra skäl. Jag har massor av saker jag vill pyssla med i hemmet. Fixa med i huset och trädgården. Jag har böcker att läsa och serier att kolla ikapp på Netflix och Viaplay. Det blir min första semester utan alkohol och jag är inte ett dugg rädd att jag ska börja dricka igen. Jag ser fram emot ledigheten och det ska bli min första sommar utan fylla. Så underbart!

Ha en fin helg om vi inte hörs innan dess! ✨✨✨

F*n också! Pga situationen på mitt arbeta kan jag inte börja med Antabus förrän vecka 29. Jag går till en beroendemottagning, och de kräver att jag infinner mig där för att ta Antabus under kontrollerade former minst en gång per vecka. Jag trodde jag skulle kunna ha kontroll fram till dess, men icke. Jag har sänkt garden totalt de senaste dagarna. Bara gett upp och druckit. Det är som om jag förväntar mig att "mirakelmedicinen" skall göra jobbet åt mig, så varför skall jag anstränga mig innan jag får den? Jag behöver gräva upp lite Djävlar anamma någonstans ifrån, särskilt som midsommar är i antågande!😨

@Ny dag @Rehacer Tack för era inspel här i min tråd, det hjälper massor och motar bort den där känslan av isolering som jag lagt mycket tid på att skapa genom åren för ”att kunna få dricka ifred”. Exakt vad jag behöver just nu! 🙏🏻