Senaste kommentarerna i forumet

@Mirabelle G-S ja jag tog verkligen inte illa vid av det du trodde om mej. Trots allt är det ju faktiskt en ganska vanlig situation för folk med alkoholproblem, kanske särskilt i min ålder? Men jag har alltid varit ”lillgammal” och mogen för min ålder (på gott och ont). Och dom omkring mej i min ålder är inte riktigt där. Därför umgås jag oftast med folk som är äldre än mej. Men här på internatet är majoriteten mellan 21-23 år och det märks ju. Dom är på en helt annan plats i livet och uppskattar ”visdomsord” från nån som är äldre. Därför tar jag den rollen.
Du har verkligen rätt i att jag upprätthåller en mask. Jag är alldeles för duktig på att ljuga, även fast jag inte ens vill så kickar nån slags försvarsmekanism in och hittar på saker/slätar över. Jag är så rädd för att visa mina verkliga känslor, viljor och önskningar. Det är svindumt men svårt att sluta med, jag har lärt mej sen liten pga min pappa att man måste skydda sej själv och sina känslor för att inte bli sårad.
Jag har likt dina närstående också landat mer och mer i senaste åren att sluta lägga energi på vuxenpsyk och istället försöka självläka. Lära känna mej själv, veta vad jag behöver jobba med och få hjälp av mej själv och dom omkring mej att må bättre. Jag tror jag är påväg dit men det går långsamt. Men jag tror (och hoppas) att det kommer bli bättre, jag är bara i en sån hopplös ålder och tid i livet där allt är ganska svårt och låst.
Till hösten har jag sökt att plugga till naturguide och om jag kommer in på det får jag ganska direkt ett sundare liv då man är ute hela tiden + att jag utbildar mej till något jag faktiskt vill hålla på med och som ger mej ett sunt arbetsliv. Det tror jag kommer hjälpa mej. Jag är fast ganska mycket just nu i tankar om allt jag vill göra, lära mej osv men är inte förmögen att motivera mej att ta tag i det. Och så hatar jag mej själv för att jag aldrig gör det och så klarar jag inte av att göra det och så hatar jag mej själv och sen dricker jag för att slippa känna mej så kass. Ja du vet, det välkända hjulet.

Jag tror väl egentligen att jag har nån vän här jag skulle kunna öppna upp mej för på riktigt. Men som sagt, det känns svårt och, det känns som att den inte kommer förstå till fullo hur svårt det är för mej. Jag vet inte, jag tycker det läskigt att ta risken så jag låter bli. Inbillar mej att det inte är nån idé för att vi ändå slutar snart. Men jag kanske borde ändå? Vad har jag att förlora egentligen? Jag tror inte att den personen skulle tycka att jag var jobbig eller nått för att jag sa hur det egentligen var...
Och tack igen för att du tar dej tid att svara och inga problem att du skriver om dej också. :)

@Luddsson Tack för klargöranden, och att du inte blir upprörd över antaganden jag gjorde. Jag ser nu att det var förmätet av mig. Jag fick en bild i huvudet som baserades på en närstående som då var i din ålder. Vad tröstlöst med dina erfarenheter av psykvården. Jag har tyvärr ungefär samma erfarenheter, men som anhörig till dem som snurrat i BUP och sen vuxenpsykiatrin. Att du har ett rikt socialt liv runt dig är ju bästa skyddsnätet. (Det är väl det som i slutänden gjort att mina närstående lämnat psykiatrin bakom sig - stabila vänskapsband, relationer som påverkar positivt i kombination med givande yrkesliv). Men så verkar du fastna i att vara den stabila som ger... Den som håller masken så bra att ingen fattar hur det står till på insidan, att det kanske skulle vara dags att ge litet tillbaka... Det beror ju litet på den personliga mognaden hos dem du har runt dig, ifall det är möjligt att ”ge och ta” på det sättet. Jag personligen var nog alldeles för självcentrerad under de där universitetsåren för att ha sådana ömsesidiga vänskapsrelationer på riktigt. Full fart, fest, och bara besvärad med sånt som kändes kul. En skitunge, var jag. Jag förstår nu, mer än 20 år senare, att det fanns medstudenter med större djup som liksom försökte nå mig och bygga något meningsfullt. Men jag stannade aldrig upp tillräckligt länge för att fatta... Äh, det skulle ju handla om dig, inte mig. Studentlivet är iaf speciellt. En fas då många lever i 190 knyck utan filter, och alkohol och fest är det som förenar. Jag förstår att det är svårt att inte dricka för mycket i den miljön och det sociala sammanhanget. Önskar ändå för din skull att du skulle hitta någon som kan vara det där bollplanket för dig, så att du får vrida och vända på tankarna.

@Sländan tack för ditt fina svar!
Ja, jag har funderat länge på att prata med min partner om det men det känns svårt. Hon blir chockad och orolig ibland när jag säger att jag druckit bara några dagar i rad. Känns som att hon skulle gå itu om jag erkände hur omfattande mitt drickande är.
Jag ska också bo hos henne i skogen under sommaren. Jag kommer inte heller jobba så mycket då utan bara 4 pass i månaden. Någonstans inbillar jag mej att jag kommer kunna vänja av mej då. På en plats där jag inte är stressad och där det inte finns något bolag i närheten. Jag förstår också dock att det är ett sätt att lura mej själv för att få fortsätta dricka nu. Att jag tänker ”jag tar tag i det sen” eller att ”sen kommer det gå lättare” men fastän jag är medveten om det så känns det svårt att tänka annorlunda. Det är liksom logiskt för mej på nått märkligt vis.
Det blir också som ett tecken på att jag redan gett upp, att det inte är någon idé att försöka, att jag ändå inte kommer klara av att sluta dricka innan jag är där. Och det dummaste av allt med den lögnen för en själv är väl att jag antagligen inte kommer lyckas sluta där heller. Jag kommer säkert hitta på sätt å lösningar för att kunna fortsätta. Att det bara är min beroendehjärna nu som lurar sej själv nu och sen lurar sej själv igen för att kunna hålla på utan att man märker att tiden bara går och går och inget förändras. :(

@Mirabelle G-S tack för ditt svar.
Ja att psykiatrin inte kan hjälpa mej är mitt största problem. Men psykiatrin är inte direkt känd för att vara bra på det. Dessutom har jag så mycket dåliga erfarenheter från psyk att jag har svårt att lita på dom. Jag har varit på bup ända sen jag var liten och var ofta inlagd i längre perioder när jag var 13-17 år. Jag har alltid känt mej förminskad av psyk. Jag har känt det som (och gör än) att dom inte lyssnar på mej, vad jag själv tror om mina problem utan dom tycker att dom ”vet bäst”, att jag är sjuk och därför dum typ. Jag har såpass stora kunskaper och insikt i mina problem att jag eg bara skulle behöva någon som hjälper mej att lyssna och tolka dom, ifrågasätta och bekräfta saker jag säger. Jag klarar inte riktigt av tidspressen som psyk har heller då jag behöver bygga upp mitt förtroende till dom igen. Jag klarar inte heller av att den första hjälpen man får från psyk är piller. Jag har blivit itryckt så mycket piller som ung (fram tills jag var 17 och började medicinvägra) och jag vet att antidepp inte hjälper eller sömnmediciner men dom vill inte lyssna för dom tycker att dom vet bättre än mej.
Jag skulle bara vilja ha någon jag skulle kunna gå å snacka med som bara lyssnar och hjälper mej med nya perspektiv på mina tankar och beteenden. Men jag har inte råd med en privat terapeut.

Olikt vad du tror så har jag ett väldigt rikt socialt liv. Jag har många vänner, är väldigt omtyckt och har lätt för att få människor omkring mej att känna sej trygga, bekväma, sedda och inkluderade. Mina vänner brukar skoja om att man skulle kunna släppa ner mej i vilket socialt sammanhang som helst och jag skulle lösa situationen galant. Jag har inte så många nära vänner dock men det beror mer på mej och att jag har svårt att lita på folk (klassiskt alkisbarn). Jag har två vänner jag känt i många många år som står mej nära men väldigt många som känner att dom litar på mej, anförtror sej till mej med sina problem men jag har svårt att göra detsamma tillbaka. Jag är lite av en kompispsykolog typ. Jag är bra på att lyssna på andras problem och komma med bra råd då jag varit igenom så mycket skit själv. Men det är också som att jag ibland känner mej utnyttjad: att jag ger och ger och ger men aldrig får något tillbaka när jag ber om det.
Jag är bara dålig på att visa mej svag. Om jag hade börjat lite mer på dom omkring mej tror jag också att jag hade fått så mkt tillbaka och därmed mått bättre men det är jättesvårt när ens enda erfarenheter i livet tidigare är att man blir sviken och sviken gång på gång.

Gällande min familj så flyttade jag från min hemstad två månader efter studenten och alltså långt innan jag fick alkoholproblem. Jag skulle inte påstå att jag ordnat upp mitt liv på så vis att jag kan hemlighetshålla ett beroende. Vi bor bara inte i samma stad och det beror på helt andra saker. Ang min partner så vet hon att jag dricker, absolut men, inte i vilken omfattning. Jag är bra på att dölja det. Det är en lång väg hem från jobbet som man kan nyktra till på (1,5 h med buss och sen 4km genom skog) och jag är duktig på att verka nyktrare än jag är. Men självklart vet och förstår hon en del men absolut inte allt. Jag har också kunnat dricka mer senaste halvåret då jag pluggar på annan ort sen januari och därför inte behövt anpassa mitt drickande alls utefter att en närstående ska märka. Att jag började plugga berodde dock inte alls på att jag ville ”komma ifrån” och kunna dricka mer utan ett försök till att få må bättre. Göra något annat än slita ihjäl mej på ett stressigt jobb med dåligt betalt. Tyvärr var jag inte tillräckligt frisk för att klara att vara nykter här, som var min förhoppning från början, att om jag byter miljö och gör något jag mår bra av så blir det bättre utan istället har det blivit svårare här och mer och mer alkohol. Alkohol är så normaliserat bland studenter som dessutom är yngre än mej så det finns alltid omkring en.

@miss lyckad tack för att du tog dej tid och svarade! Jag började i höstas att kolla på en del Youtube-klipp av folk som är eller har varit beroende av alkohol. Jag blev ganska stärkt i det och förstår bättre hur ett beroende funkar. Jag har varit beroendeperson hela mitt liv, när jag var liten var det godis och mat, i tonåren självskadande, sen några år med cannabis och nu alkohol. Det är samma mönster i alla och jag har tagit mej ur varje enskilt problem på liknande sätt. Men jag faller alltid tillbaka i nått nytt. När jag har haft nyktra perioder från alkohol tidigare så har det ganska snabbt gått ifrån att kännas svårt att inte dricka till att jag tycker att det känts obehagligt att dricka och bli ens lite berusad. Trots att jag vet det, att jag eg inte gillar känslan, och att det värsta ganska snabbt går över så känns det svårt att sluta. Det går nästan på automatik nu. Jag dricker nästan utan att reflektera över det.
Mina triggers är definitivt stress och ältande. Jag har mått dåligt hela mitt liv och haft kontakt med psykiatrin sen jag var 8 år. Men har aldrig kunnat få hjälp där. Jag har stora problem med ältande tankar (allt ifrån minnen, till känslor relaterat till pinsamma situationer eller dumma saker jag gjort), det är svårt att förklara men när tankarna dyker upp så blir det som en fysisk smärta eller vad man ska säga. Jag vill bara får bort dom NU och då är det lätt att vända sej till mat, rakblad, gräs eller alkohol. För att få stilla sinnet en flyktig stund. Jag vet att när jag skar mej som värst och skulle sluta så behövde jag lära mej att möta min ångest och att för varje gång jag gjorde det och inte föll tillbaka i skadandet så blev det lättare. Jag förstår att samma sak gäller nu, att varje dag jag är nykter gör mej starkare och får det att bli lättare att fortsätta. Men det är svårt ändå.

Tack! :D Ja jag känner mig väldigt fokuserad och målmedveten, det är dock något som ofta sker för mig precis i början av min nykterhet. Samtidigt tror jag det är bra (för mig) att försöka skapa andra rutiner och tankar än drickandet. Gud vad härligt för dig! Är så glad för din skull, låter som en befrielse. Det blir verkligen en besatthet när man dricker, allt kretsar kring det. När man väljer restaurang väljer man en där det serveras alkohol osv. Konstant i tankarna.
Ingen idé att se tillbaka, du har tagit tag i det nu och det är allt som räknas. Verkligen bra jobbat av dig!!

Idag är det varmt och skönt ute. Tanken gick direkt till uteservering och att förtära a. Pratade med pojkvännen om att köpa ”speciella” öl och inte ett FLAK utan enbart ett gäng. Tacksamt nog så var han såpass bakfull igår att han inte var det minsta sugen på någon alkohol idag. Han tyckte också att ”nu när du ändå är igång så är det dumt att förstöra över ett par öl”.
Jag har inte berättat för honom att jag drack en halv dunk häromdagen, skäms för mycket faktiskt och känner att jag faktiskt inte behöver säga något. Dumt kanske men jag behöver att han tror att jag är ”bättre än vad jag är”? Does that make sense?

Suget sitter fortfarande i ganska rejält.
Nu regnar det ute, det är varmt, hunden är promenerad och vi gottar oss i tv-soffan.
Vad hade gjort kvällen så mycket trevligare?
Jo, ett kylt glas a. Ett glas i ena handen medan den andra handen vilar på min mysiga hund och med en katt i knät.
Svårt att hitta något som toppar det faktiskt och det är nog där den största utmaningen är. Ser tråkigt nog fram emot att sommaren är över så att det slipper vara så jäkla fokuserat på a. ALLTING med sommar för mig är förenat med a och jag har läst i flera trådar att jag inte är den enda som känner så. Skall leta upp lite tips på hur man tacklar detta.

@Onkel F Fyllkaja 😂 Så långt tänkte jag inte ens. Visst är vi olika, och det är bra att vara medveten om det när man ska försöka mötas. Mycket sitter i generna, men mycket går att träna bort också.

Chill helgkram 🐘

@Andrahalvlek Fyllkaja!🤣🤣 Men are from Mars, women are from Venus, remember? Vi fungerar olika, lixxom. Det är full prestigekamp varje gång. Kanske inte helt friskt, men jag har det i generna. Eller kanske det ligger i min uppfostran? Gamla gubbar, suck!🙄

@Onkel F Blev lite i full i skratt när jag läste ditt inlägg. Det påminner mig om kajorna som kommer till min matning vid köksfönstret. I flock beter de sig som skräniga tonåringar. De ser verkligen kaxiga ut. Men visar jag mig i fönstret så flaxar de iväg i ren panik. ”Hjälp, var kom hon ifrån?”

Ungefär så reagerade du 😉 ”Hjälp, var kom han ifrån?” Men han är garanterat van vid att män reagerar så, och han hade garanterat gett dig kanonhjälp om du hade varit redo för det.

Du jobbar på svinbra med din hjärntvätt!

Kram 🐘

@Alexa välkommen tillbaka! Det låter så bra!!! Du känns fokuserad o målmedveten! Har själv varit o tagit lite prover i veckan o det känns såååå bra att veta att jag är helt vit! Du skriver om sorg o ångest o kan bara hålla med. Har känt sorg som om man förlorat en vän o en glädjekälla men sorgen börjar blekna o glädjen åt livet börjar faktiskt komma tillbaka, jag behöver inte alkohol! Trodde inte det var möjligt! Jag måste varit helt avtrubbad innan! Allt handlade bara om att veta när bolaget stängde o hur länge vinet skulle räcka. JAG SKITER I DET NU! En känsla av frihet att ha makten att styra mitt eget liv! Även ångesten är så gott som bortblåst trots att vardagens bekymmer fortfarande såklart finns där. Kämpar på nykter istället! Så gott att höra att du fått sån fin hjälp! Önskar jag hade tagit tag i mig själv långt tidigare, kommit till insikt o sökt hjälp som du, men nu är fokus framåt! Bra jobbat Alexa!!! O stor eloge till oss båda! Vi har mycket att vara nöjda o stolta för!

Tack hörrni!! Ja läkaren var verkligen toppen! Kände sån lättnad och ett hopp efter besöket. Hon tog det så pass allvarligt att hon tyckte jag ska komma till vårdcentralen två gånger i veckan för mina doser Antabus, "det brukar inte alltid bli av annars" sa hon. Jag bor väldigt nära VC också så det kommer gå super. Jag kommer träffa samma sköterska varje gång och det är meningen att jag kan prata av mig med henne om jag vill om hur det går och så, och hon verkar väldigt snäll och lättsam. Läkaren skulle hålla kontakten med mig och följa upp.

I tisdags tog jag min första dos Antabus och det känns så bra med det extra lilla skyddsnätet som det faktiskt blir.
-

Idag känner jag mig helt redo och peppad för en mer strukturerad vardag. Jag har tränat regelbundet men nu har jag en bättre träningsplan och kostplan för att kunna se mer resultat vilket jag börjar med imorgon. Ska lägga upp lite lätta rutiner kring skrivande i min dagbok (och här) för att inte tappa reflekterandet över nykterheten. Behöver jobba aktivt för att behålla mitt fokus! Särskilt intensivt i början tror jag.

1 vecka nykter idag! Känner hopp och glädje, även om jag fortfarande har en ångeststen kvar i bröstet och lite sorg. Mardrömmarna har börjat komma också och jag är kallsvettig under nätterna pga det, men hoppas de försvinner som de brukar.

2 dagar med underbart väder! Tanken "Vin på balkongen" dök upp igår när jag gick ut efter lunchen, men den försvann lika snabbt. Noll sug, varken igår eller idag. Lite konstigt, men jäkligt skönt. Jag har nog kommit en bit på vägen med att programmera om hjärnan. Vardagen kan kännas lite beige som Varafrisk uttrycker det, men jag försöker ta vara på de små glädjeämnena och göra saker jag tycker om att göra. Hellre det än några timmars alkoholdrivet fyrverkeri som övergår i berusad avtrubbning och slutar med att man vaknar till en blytung, betonggrå "dagen efter" och en tom BIB och INTE NU IGEN på repeat i huvudet.
@Blenda Tyvärr är jag inte så modig. Min ordinarie sköterska var sjuk och ersättaren var en man. Ridå! Regel #1 A: Visa aldrig tecken på svaghet inför en annan man! Jag är förmodligen genetiskt programmerad i det avseendet. Påtala att jag vill ha hjälp att bearbeta gamla surdegar? Uteslutet. Jag hoppas "min" sköterska är tillbaka på måndag.

Tanken med detta tråd är egentligen inte en diskussion utan enbart för mitt eget behov av att ventilera mina tankar, min väg och allting annat på ett offentligt anonymt forum.
______________________________________________
Dag två efter nio dagars tidigare uppehåll.
Sjönk ner i den bekväma "vinstolen" efter allt jobb jag har gjort för att inte hamna där igen.
Fick spendera den största delen av gårdagen med att inte klanka ner på mig för hårt pga mitt "misslyckande" då jag vet med mig att jag lätt hade gett upp hela processen då. Att se det som en "resa" och att man inte blir a-fri på två röda.

I en annan tråd har jag skrivit att jag behöver acceptera mitt beslut kring att mer eller mindre säga upp bekantskapen med min 'bff'. Det väger tungt över mig men i ärlighetens namn känns det ganska bra (just nu iaf).
Känner mig stolt över att jag tog mig dit och att jag har insett att jag BEHÖVER ta itu med det destruktiva i mitt liv för att komma någonstans - för att komma dit jag vill. Det kommer att vara svårare när det blir sommar. Uteserveringar, sol, innergårdar... Att vara utomhus utan en kall j*vel och att inte lulla hem mitt i natten och det fortfarande är varmt känns så tråkigt. Här är det svårast för mig att kunna hålla mig i skinnet.

I helgen har jag planerat att återförenas med Skyrim som jag inte har myst med på länge, skall köpa mig något gott a-fritt också att kunna ha till. Kanske något gott att äta. Gömma mig från 'bff'en' också :-))
Wish me luck!

@Sländan Tack så mycket! Ser riktigt fram emot att komma iväg lite. Bort från vanor och bort från A! Haha!

@Miss Mary Poppins Tycker ändå att det är en bra jämförelse, min samtalsterapeut pratade faktiskt om just godis som en "snabb belöning". Man trycker i sig, börjar må dåligt men belöningen händer liksom redan när man håller i godiset och då är det svårt att stoppa. Tillslut blir man illamående och förstår inte hur fan man hamnade där? Snabba belöningar är ju ändå de bästa i många fall :-)) Speciellt när man lever för dem!

Att snubbla dit igen kan ju ge en slags klarhet, jag har ju hamnat i sitsen "nu har jag fan fått nog" många gånger och blivit "bevisad" varför jag måste sluta flera gånger. Det skall jag inte sticka under stolen med MEN det känns annorlunda nu på något sätt?

Jag har också fått inse att jag måste släppa taget om min "bff" sedan cirka 15 år tillbaka. Hon har visat tydligt och klart att hon inte är intresserad av att stötta mig i detta och använder mig för att rättfärdiga sitt eget beteende. Problemet är att jag känner henne så väl och hon känner mig så väl. Det är svårt att skaffa nya vänner och det svider i själen att behöva "leta omkring" efter nya och att släppa henne. Det är svårt emotionellt också eftersom hon har funnits för mig under alla mina svårigheter i livet och varit stöttande annars - men jag har insett att det var hon ju: för att jag drack.
På något vis var jag alltid den värsta av oss, den som var mest utåtriktad, den som gjorde bort sig mest och den som drack mest. Jag har lett henne genom livet och varit den som har gjort att hon faktiskt har gjort saker. Hon har liksom "levt" via mig på något vis.
Alla idéer och tankar jag har haft kring drickandet har hon slagit ner som att "ja men om en vecka kan du ju prova med ett glas bara" även fast hon VET att jag alltid dricker tills jag stupar och har 0 självkontroll. Hon VET hur mycket det påverkar mig negativt och hur dåligt jag mår. Har jag gett förslag på att göra ANDRA saker än att dricka så slås de också ner och under mina senaste 9 dagar nykter hörde hon inte av sig en enda gång för att umgås.

Jag är helt enkelt inte intressant om jag inte dricker.
Så då får jag inse att det kanske inte hon är heller.

Tänka sig vad man växer genom livet när man tror att man har stannat upp. När man ser alla unga som för en vecka sedan (vad som känns) var 12 år nu går med barnvagn och skit medans det känns som att man har gjort exakt samma skit dag ut och dag in i 15 år. Är på något vis tacksam över att jag lyckas överraska mig själv med att vara såpass dynamisk.

Hoppas att ni får en trevlig helg alla!

@Korpen70 Att fundera mycket är nog bra. Jag funderar också väldigt mycket och jag tror att det har hjälpt mig. För tillfället är jag så stabil att jag kan tänka att jag egentligen kanske inte behöver fundera. Jag ska t.ex på en svensexa imorgon och jag har inte tänkt ut någon strategi för jag behöver ingen. Jag ser ingen som helst fara där alls, men det är för framtiden som jag inte vet vad som skulle kunna hända som jag behöver vara beredd på.

Så läs du om andras strategier och vad de har gjort och som har fungerat för dem och fundera på vad som skulle kunna fungera för dig. Ta till dig det som känns bra, men strunta i det som inte verkar fungera för dig. En del koncept som känns främmande till en början kanske visar sig vara bra för dig till slut dock, så det är ju alltid bra att överväga allt ändå.

@Korpen70 Håller med! Kommentaren läste jag inte i detta forum och inte i ett sammanhang om alkohol vill jag tillägga. Den fick mig att fundera helt enkelt. Jag funderar mycket nuförtiden 🙂.

Funderar bl a på om regler för mig själv är långsiktigt bra eller mindre bra. Är egentligen mot allt som verkar vara svart eller vitt.

@Korpen70 Ett kortare och kanske begripligare svar.

Om du känner att förbud fungerar för dig så ska du fortsätta med det. Kanske kan kommentaren som personen fällde få dig att fundera på vilka fällor och risker som finns för dig när du sätter förbud, men sluta inte med att sätta dem så länge det fungerar för dig.

@Korpen70 Jag tror att det handlar om olika sätt att tackla saker på. För en del kan det säkert vara så att de har svårt att förhålla sig till förbud som de sätter på sig själva på samma sätt som förbud som är satta av andra, som samhället i ditt exempel med trafiken, för visst finns där en skillnad. Många av oss kan däremot göra som du och förhålla sig till egna förbud på det sättet.

Jag tror att vi har en förmåga att hitta vägar som fungerar för oss och sedan behandla dem som allmängiltiga. Jag läser ofta här på forumet om alkoholstopp att "Man ska aldrig bestämma sig för aldrig mer utan ta en dag i taget" fast jag vet att det var tvärtom för mig. Det var just på grund av tanken "aldrig mer" som jag fick något jag lyckades förhålla mig till. Det här exemplet brukar jag återkomma till.

Jag tror egentligen att det handlar om vårt sätt att skriva och kanske ibland att tänka. Kommentaren som du syftar på kanske skulle ha skrivits "Att sätta förbud på mig själv är det värsta jag kan göra, för då kan jag alltid göra fel. Kanske fungerar du så också" men sen kanske det också ibland ska vara underförstått att det man säger är en anekdot man observerat i sitt egna liv.

Sen ska vi väl kanske inte kräva att alla som skriver nyanserar precis allt in absurdum. Vi kanske också kan lämna upp till läsaren att själv lägga till ett "Så här har det fungerat för mig, kanske fungerar det så för dig också" till varje mening. Men då får skribenten istället lägga till en extra förklaring när något som skrivs faktiskt ska tas som ett universellt faktum och inte en personlig anekdot.

Läste nyss en kommentar som löd: Att sätta förbud är är det värsta man kan göra, för då kan man alltid göra fel. 🤔

Nja.... eller så håller man sig till förbudet som man gör dagligen i många andra situationer såsom trafiken t ex?

Vad menas? Är det dumt att skydda sig själv och andra med regler och förbud?

@Luddsson jag blir riktigt berörd av ditt inlägg. Du har en väldigt bra insikt att en förändring måste ske. Jag ser att du har fått jättefina råd av flera i forumet 👍🏻❤️
Jag tänker på din partner, hur svårt det än är så tror jag det är bra att prata med hen.
Du måste ha någon nära att prata med, och det tar väldigt mycket tid att tillfriskna.
Det är en stor livsomställningen, och det är nog bra om hen är med på resan.
Många är precis som du i början, vill inte vara till besvär. Nu är det dig det gäller, du måste tänka att du är det viktigaste just nu, annars går du under.
Om det blir allt för ohanterligt att vara nykter kanske du kan prata med din läkare om antabus, bara som en hjälp i början.
Skriv mycket i den här gruppen om dina tankar och funderingar. Det är bra för din egen skull oxå, att sätta ord på sina tankar.
💕 sländan

Något nytt?😘

Jag har bara druckit så mycket som du gör dagligen vid enstaka tillfällen, men jag skriver ändå till dig, för att ditt inlägg berör mig. Det är min skräck att något av mina barn ska sitta i din situation i framtiden... Psykisk ohälsa som medicineras med ett missbruk, långt bort från mamma som därför inget vet... Ingen i omgivningen som märker.... För du har ordnat din omgivning så att ditt missbruk inte märks, kanske undermedvetet, eller ”det bara blev så”. Personer som är så trötta på vuxenpsykiatrin att de kräks underhåller sällan ett rikt socialt liv. Att den som har snurrat runt i vårdapparaten utan att få effektiv hjälp för sitt lidande blir less på psykiatrin kan jag förstå. Vad kan man då göra? Du måste ju helt klart bryta ditt drickande. Du är så ung, och har ett helt liv framför dig. Nu har du iaf tagit ett första steg i att skriva här. Nu vet vi att du finns. Nu vet någon att du lider. Bra gjort! Vad kan bli nästa steg? Gå igenom självhjälpsprogrammet du hittar här på forumet? Boka tid hos din husläkare för hälsokontroll, och kanske våga diskutera drickandet och handlingsalternativ? Berätta om situationen för mamma, så hon får en chans att vara ett stöd för dig? Jag vet inte vad ditt nästa steg blir, eller när du vågar ta det. Men du är här på forum och läser och skriver, så det kommer att klarna litet vart eftersom, och bli som det ska bli 😊 Kram

@Luddsson Hej! Jag tycker det är jättebra att du skrev hit. Ibland blir saker tydligare i text när man strukturerar upp och kan läsa sina tankar.

Dina problem är varken för små eller för stora för det här forumet. Tanken som jag förstår det är att det finns hjälp och stöd här.

Du har tagit ett stort första steg genom att identifiera ditt beroende.

Glöm inte att just DU är viktig, DITT mående är viktigt!