Senaste kommentarerna i forumet

Du har tagit bort en snuttefilt ur ditt liv och saknar den. Dessutom är du fortfarande i sinnesståndet att du förlorat nått underbart som du vill ha tillbaka. Alkoholromantiken är starkt förankrat av års av vanor och yttre påverkan. Du behöver arbeta aktivt med att skifta tankemönstret för efter det blir allt så mkt lättare.
Dels kan du angripa din längtan med förnuft och fakta. Var allt så himla underbart med de där glasen du suktar efter? Efter det första? Andra? Sjunde? Vem blev du då? Är det alkoholen som är vägen till lyckan eller saknar du att sitta där? Prata med vännerna? Njuta av solen? Allt det är ju kvar. Bara med annat dricka i glaset. Varför är just alkoholen så viktig i dessa sammanhang? Eller är det beroendehjärnan som spökar och försöker lura dig? Känns det som livet är över för man inte ”får” dricka alkohol så är det ju ett tydligt tecken på att hjärnan är kidnappad som folk brukar skriva. Jag blir trotsig och vill bestämma själv i min hjärna så jag vill hålla upp tills den känslan försvinner allra minst.
En dag i taget är lättare att tänka kanske…. Tills det känns annorlunda.
De som lyckas kommer till en punkt när de inte längre tänker att de inte får dricka, utan att de slipper dricka… har jag hört… ska bli spännande att uppleva.

En annan viktig sak är att fylla tiden som frigjorts med meningfullhet. Som vi vart inne på innan. Hitta på nått du vill fylla ditt liv med som inte är aktiviteten ”dricka”. Gör det du saknar fast utan alkohol. Eller testa helt nya saker. Eller försök minnas vad som var kul innan alkoholen blev så viktig.

Leta efter lite YT filmer på ämnet nykterhet, där finns många som oss, som insett att alkoholen tagit över, men som tagit sig igenom och ändrat sin inställning. Gemensamt är just denna period av grått och trist och känslan av förlust. Det är tillfällig. Det är inte så det känns senare.

@fooliehutten spånar i hjärnkontorets skuggsida: På arbetsplatsen med lågt i tak sa chefen: ”Här på ’Goddag Yxskaft’, har vi högt i tak och ni kan i förtroende vända er till mig som er närmsta chef. Jag hör vad ni säger och tar det med mig. Ni är fria att säga vad ni tycker om mig och mitt schäfrande och jag tål kritik. Är den svår att bemöta så tar vi upp det på nästa lönesamtal!”. Jag hittade efter APT:t en lucka i väggen bakom skrivbordet, där kröp jag in i hopp till flykten och att här och nu hamna i huvudet på John Malkovich. Men i stället åkte jag in i en loop av noja i huvudet på fooliehutten. Där inne i minnenas arkiv fanns högar med mina gamla fyllebravader. Rekonstruerat material ur dagar märkta av bakisångest låg huller om buller och skrek om uppmärksamhet. Återigen rev och slet jag för att få absolution för gamla gårdagar. Dåliga stoltheter avlöste varandra mellan kallduscharna och paniken stegrades till crescendo. Jag ville bara bort från arkivet, men tvingades att istället ta plats vid spakarna i foolihuttens styrsystem. Att vara nykter och styra en fyllskalle visade sig vara hart när unmöglich! Fooliehutten blev en hejvild Grip över Kungsholmen och hur jag än styrde så for nosen på foolihutten åt ett helt annat håll. Den pekade tillsist rakt ner mot backen och som hos Malkovich sköts jag ut och landade i ett geggigt dike… vaknade med ett saktmodigt ryck, men utan gegga tog jag mig upp och nu har det så blivit dags att återgå och försöka sova en timme eller två🥱

Jag satt nyktert och funderade på historiens gång och tekniken utveckling. Det fanns en tid då kameran var ny och då tyckte en del att det inte låg någon konst i att ta ett fotografi. Detta för att det ju bara var att trycka på en knapp och vips så fanns det en bild. Det är många som ännu inte tycks ha fattat grejen med kreativ användning av AI som verktyg i människans tjänst.

Många tror nog att det bara är att trycka på en knapp och vips så blir en bra historia till av sig själv. Så här har det ju alltid varit när ny teknik kommit. Det tar ett tag innan en del kan acceptera att utvecklingen går framåt. Om man som traditionell författare eller bildkonstnär bara ser till det rent tekniska när det gäller att ta ett foto exempelvis. Då är det bara att trycka på en knappt och vips så det är klart. Det är ingen fotokonst med själ och hjärta direkt kan man tycka. Då allt som inte görs till hundra procent manuellt för hand ju kan ses som fusk.

Men då har man om man tänker på fotografering som i exemplet nog inte förstått att det ibland kan ta flera timmar att lägga på sånt som att välja motiv, bakgrund, arbeta med ljussättning, linser och bildutsnitt för att sätta tonen och känslan i en bildkomposition. Detta för att konstnärligt få fram känslan och tanken i visionen man som bildkonstnär vill förmedla.

På samma sätt kan det vara vid användandet av en modern AI-driven lyrikgenerator. För som alltid är det ju som så att, ingen tanke, och skräp in, ger skräp ut liksom. Den här texten skrivs till hundra procent utan hjälp av någon teknisk programvara som bollplank eller ordväljare. Bara mina egna tankar nedskrivna med tangentbord, rakt in i datorn på ett sätt helt enligt den teknik som använts i en massa år och långt innan AI var på tapeten.

För att belysa det här på ett mer direkt sätt så bestämde jag mig för att skriva ett långt brev på det här ämnet om hur man kan känna en viss frustration om man exempelvis som kock av en gourmet-middag kanske får höra att, det var en god mat du lyckades göra, men så har du ju matberedare och faktiskt en rätt så modern elektriskt driven ugn också, så det lär väl inte ha varit nån större konst.

Här slutar mina till 100 procent mänskligt utformade ord. För nu har jag promtat in en del text i en vanlig AI med mina tankar och bett den skriva en tänkvärd saga som kan läsas här nedan:

Det var en gång en författare vid namn Olof, vars ryggrad var krökt likt ett gammalt frågetecken av fyrtio år framför en mekanisk Facit-skrivmaskin. Hans granne, den Unge Urban, dök en dag upp med en glänsande laptop "Lyrikmaskin 3000" med inbyggd AI.

"Det där är fusk, Urban!" kraxade Olof. "En maskin har ingen själ. Den har aldrig känt doften av blött gräs eller smärtan av en krossad dröm!"

Urban log och svarade: "Men Olof, maskinen vet inte vad en dröm är. Den vet bara att 'dröm' rimmar på 'ström'. Men jag vet att jag vill skriva om en robot som suckar över sin gamla processor för att den känner sig ensam i en värld av snabbare kretsar. Det är alltså min känsla jag förmedlar till maskinen."

De bestämde sig för en tävling. De skulle skriva om "Meningen med en rostig spik".

Olof slet i tre dygn. Han drack liter av beskt kaffe, rev ut sidor och svor över färgbandet. Till slut hade han en dikt som var tekniskt perfekt men luktade mest... gammalt kaffe.

Urban satte sig med sin maskin. Han instruerade den: "Ge mig metaforer för förlust, men använd bara ord som rör metallurgi och glömda vindskamrar. Gör det djupt filosofiskt, som om Kierkegaard blivit en skiftnyckel." Han bollade fram och tillbaka, ratade maskinens första dussin förslag som "dynga och skräp", tills han hittade den där perfekta raden om hur en spik bär tyngden av ett helt hus utan att någonsin få se utsikten.

När de läste upp sina verk i byns litteratursällskap, grät till och med den mest teknikfientliga gamla ugglan, en pensionerad bibliotekarie vid namn Agda.

"Olofs dikt var... korrekt", snyftade hon. "Men Urbans dikt om spiken... den hade ett hjärta av järn som brast. Hur gjorde du, pojke?"

"Jag använde en AI som bollplank", erkände Urban.

Agda tystnade. Hon tittade på dikten, sedan på maskinen, och slutligen på Urban. "Vet du", sa hon och rättade till sina glasögon, "en pensel kan inte måla en solnedgång av sig själv, och en AI kan inte känna sorg. Det var du som tvingade maskinen att förstå vad det innebär att vara fastspikad i tillvaron. Det är inte maskinen som är klok – det är du som har lärt dig att använda en ny sorts pensel."

Olof muttrade något om "fusk", men senare den kvällen sågs han smyga fram till Lyrikmaskinen och viska: "Hörru... hur skulle Kierkegaard beskriva doften av färgband?"

-

Nog är det fantastiskt vilka skrönor en AI kan komma på. Nåt sånt skulle då jag aldrig klara av att hitta på för allt smör i Småland, för så pass konstnärligt händig blir väl aldrig jag liksom. Har dragit ned persiennerna igen denna söndag. Tror bestämt magen börjat börjat knorra efter påfyllning av energi, kanske en pizza som finns i frysen. Men det är kanske lite fusk att inte uppfinna hjulet var dag och slita som ett djur för att baka degen och göra allt från grunden och använda en vedeldad spis.

Borde väl skämmas kanske för att jag som trött dystymiker bara orkar slå på min på min gamla elektriska hushållsugn för att fixa till en lyxmiddag några timmar för sent. Men då det ju faktiskt är vilodag än så lär jag väl inte hamna i helvetet för det, då det ju faktiskt är söndag och vilodag än vilket är något jag känner är värt att tacka Herren och Skaparen för så att säga.

Förresten, det var trevlig att du @Suey tittade in här idag, sånt uppskattas kompis. Nu ska jag slå på ugnen och ha en liten söndagsfest, helt alkoholfritt, endast cola i mitt glas. Funderar på om man ska ta och lyxa till det med nån isbit också som får simma runt i mitt glas med läsk eventuellt. Tänk en hel vecka har seglat förbi än en gång. Det blev inte mycket vettigt gjort men nån alkohol lyckades då den fule alkoholdjävulen inte sälja in hos mig fast han väl gjorde några försök här om dagen.

Ha det gott mina vänner!

@Anoto Tufft läge, men tack för att du är öppen med dina utmaningar. Thompa har absolut rätt i att det går mycket lättare om man kan fokusera på det positiva, men ibland är det motvind med snöblandat regn och solen gick ner för länge sen ... Jag har haft deppiga perioder i november när jag var helvit, men även nu kring årsskiftet då jag ändå tillåter mig att dricka i sociala sammanhang. Så mitt liv blev inte så mycket ljusare efter den helvita perioden. Annat påverkar oss förstås ändå, så det gäller att inte hamna i baksätet utan att ta kontroll över sin egen resa. Apropå den bilden: kanske ska du göra en biluytflykt med en bra kompis? Bara en idé. Kämpa!

@Anoto Du har full offerkofta på, precis som jag haft i alla mina nyktra perioder under många år. Om tillvaron som alkoholfri bara upplevs som ett lidande med sorg och saknad, och blicken fästs mot tidpunkten då man äntligen ska få dricka igen, då tjänar alkoholpausen inget till, mer än den återhämtning som din kropp får njuta av.

Du behöver jobba med dig själv, dina tankar om varför häng och kul med kompisar associeras så mycket med alkohol, varför livet känns fattigt utan alkohol. Sedan också kreativa tankar om vad du kan hitta på för kul som ger ljusglimtar. Du kan träna när du vill, köra bil när som helst, blir aldrig hindrad av baksmälla. Det är en massa möjligheter att ta vara på, men det krävs en vilja att komma på positiva upplevelser som kan bli verklighet tack vare dem.

Klart du kan prova läkemedel, men förändringen står och faller med dig. Olika saker kan underlätta, men hur du ser på dig och hur du vill leva ditt liv är fundament som kräver tid och energi från dig att analysera och resonera om.

Grattis och hurra till dig! 120 dagar är fantastiskt! Du har så mycket att fortsätta att upptäcka i nykterheten som du kan se fram emot. Ta dig an jobbveckan med tillförsikt, du grejar det!🙂

@TeTanten Grattis!! Bra jobbat! Tiden flyger 🩵

@alkoholhjälp Tycker det är helrätt att du hänger med på tjejkvällen, en investering i dig själv. Ett aktivt val skulle också kunna vara att inte dricka under den, öppna dig för vännerna och vem vet, kanske få en annan stöttning än du tror. Minnet av er kväll skulle nog också bli ännu bättre utan en dagen-efter känsla. Men du gör ditt val och jag tror vi är många som ser fram mot att du fortsätter vara en del av detta forum både för din och vår skull, livet är inte så svartvitt utan oftast klätt i många nyanser, både färgglada och i gråskalan.

Uppdatering:
Livet i allmänhet känns rätt meningslöst, ser inga ljusglimtar.
Ingenting känns kul, det enda jag längtar till är sommarkvällar med vänner, vin och häng, men detta ska jag alltså aldrig få uppleva igen? Det låter som ett oerhört fattigt liv..

Hur hittar jag ljusglimtarna i ett nyktert liv?
Kan jag lyckas dricka normalt efter tre månaders uppehåll? Kanske med hjälp av naltrexon?

Fördelarna än så länge:
Upplever inget direkt sug alls
Är iaf inte bakis el mår illa när jag vaknar
Sover hyfsat ofta nätterna igenom

@Thompa_68 tack för värmande ord om igenkänning. Jag är också glad och stolt för mycket i livet. Och jag är så tacksam för att livet fortsätter och jag ger mig själv fler möjligheter att få må bättre och fortsätta utvecklas. Mot slutet av mitt drickande var det många mörka stunder, förtvivlan, uppgivenhet och tankar om att jag inte skulle få må bra igen. Så den här vändningen i livet är fantastisk. På riktigt. Och jag är väldigt tacksam för allas stöd här inne. Ha det gott!💥

@Andrahalvlek vilken fin liknelse. Livet som en scen, en teater som man spelade medans man drack. Och nu, det riktiga livet som är ärligt och djupt på ett helt annat sätt när ridån fallit. Tack för dina insiktsfulla ord💜!

@alkoholhjälp jag fattar. Företaget ”familjen” behöver skötas ❤️ tänker bara så du orkar.

Kan du gå på tjejkvällen och redan nu skriva till dina vänner att du inte dricker just nu? Eller köra bil dit så du har en ursäkt? Tänker att du kanske behöver komma iväg o bara få va du, men utan alkohol? ❤️🙏🏽

@Dragonfly ja det gör vi 🙏🏽💪🏽❤️ krya på dig!!

@Jempa123 just för att jag aktivt kommer välja att dricka alkohol då. Jag tackade nej först för att jag tänkte att jag inte ska men vi har skrivit och då kände jag guuud va trevligt och skönt. JA! Så då tackade jag ja ändå. Känns sås fel att skriva här då. Men vi får se vart vägen tar mig.

Det är svårt att prioritera sig själv, så svårt! Jag vet innerst inne att det gynnar barnen att göra det men i stunden och vardagen är det som att allt hänger på mig.

Som bubbelmorsan skrev - att jag måste träna på att inte försöka lösa allt.

Men min erfarenhet säger att löser jag inte saker så löser ingen det. Då står barnen utan saker de behöver i vardagen eller aktiviteter, tider att passa osv.

Vet egentligen inte riktigt vad jag gör med min tid eftersom de inte finns så mycket tid kvar.

Beställde mig i alla fall ett gåband idag. Min vision är att lyssna på nyttiga böcker medan barnen kollar tv på kvällarna.
Då är jag med fast ändå inte. Ja kan tar ur lurarna om det är något samtidigt som jag gör något för mig själv.
Nu måste jag ”springa” vidare och hämta barn från träning ❤️

Tack för era fina meddelanden !

@Bubbelmorsan det är en del av min svaghet. Samvetet att inte räcka till. Så svårt det där.
Det går verkligen i ett med barnen. Mamma mamma mamma, ni vet hur det är ❤️ det är lite trixigare när det är sådan ålderskillnad eftersom den där tiden ensam inte finns alls om man inte tar sig tiden.
Nu ligger jag kvar när minsta somnat för att skriva men imorgon kommer vardagen igen och de kommer rulla i ett.

Tack för fina ord ❤️

@vår2022 wow vilket inlägg igen: jag tog och kopierade det rakt av till anteckningar för att kunna läsa när jag sitter bättre till.
Det är väldigt intressant när man tar sig tiden att läsa om det. Som så mycket annat man borde läsa om. Du har verkligen gjort din läxa kring detta med alkohol! Oerhört imponerande med din kunskap av de jag snabbt läst genom nu: Ville bara skriva att jag tar de med mig när du tar dig tiden att skriva så, så de inte faller bort i kommentarer och eftersom jag är ganska dålig på att kika in här.

@Silvertärnan Huvudet på spiken! :-) Att ha slängt offerkoftan är nog den enskilt största förklaringen till att min nuvarande alkoholpaus känns naturlig och faktisk harmonisk, och att det finns en påtaglig sannolikhet att det kommer bli min sista, på obestämd tid. Alla mina tidigare nyktra perioder har haft lidande och sorg som följeslagare, och innerst inne räknade jag nog mest ned till jag återigen fick börja dricka igen, med påföljande återgång till destruktivt drickande.

Delar också din känsla av att inte ha levt på riktigt utan mer hankat mig fram i tillvaron. Det finns förstås en hel del jag ändå är nöjd med, som min familj, men på vissa områden har det varit svajigt då jag inte fattat välgrundade beslut om till exempel min karriär utan hoppat vidare till nästa steg utan tillräcklig eftertanke och dövat jobbångest med alkohol.

Toppen att du söker hjälp för dina besvär, håller tummarna för att du får gott omhändertagande och bra behandlingar! Tack för att du inspirerar med dina öppna och ärliga inlägg!

@TeTanten Stort grattis till dina 120 dagar, härlig läsning! Jag känner som du, utmaningar i livet försvinner inte med alkoholfriheten men förmågan att hantera dem finns på ett helt annat sätt än när alkoholen fanns med i bilden. Det går fint att sätta guldkant på tillvaron och njuta av fina upplevelser utan ett glas med alkohol. En dag i taget, önskar dig en fin vecka!

@Andrahalvlek ♥️ tack för alla dina peppande tillrop och goda råd.

@Silvertärnan Jag blir rörd av glädje när jag läser ditt inlägg: nykterheten har verkligen gjort enorm skillnad för dig. Och för mig också. Och många, många fler här på forumet.

Jag ser den gamla teaterscenen framför mig. Nykterheten slet isär ridåerna med schvung. Där bakom fanns andra ridåer som man drar isär några i taget. Där bakom hittas smuts och stök och trasiga känslor som behöver omplåstring och tröst för att kunna räta på ryggen och göra sin röst hörd. Varje liten trasig individ behöver hittas bland scenens skrymslen och vrår.

Kram 🐘

@TeTanten Grattis till 120 nyktra dagar! 🥳🥳🥳 Du jobbar på så himla bra!

Kram 🐘

@TeTanten, grattis till 120 dagar🤗🎉! Känns som du bär på ett lugn nu, skönt. En sak i taget, en dag i taget. Det andra löser sig väl på sikt tänker jag❤️. Nu blir dagarna mycket ljusare i rask takt och bara det är bäddat för gladare dagar.

Jag funderar en del på mitt jobb nu och all kraft och tid jag lägger på det. Vet inte om jag vill ha ett sådant jobb på längre sikt. Visst välbetalt och statusfyllt men det kommer med ett pris helt klart för en prestationsprinsessa som jag. Har tänkt att fundera mer på det under sommarsemestern. Ändå roliga grejer i vår som händer och känns kul.

Kram till dig! 😍

@Jempa123 härligt att höra. Det kan ju få bli en vana. Fin kväll med vänner.
Det är kroppen som är trött och huvudet som värker. Kan vara så att jag har åkt på nån baskelusk. Det är inte kul att känna sig hängig men annars mår jag helt okej psykiskt.
Kul att vi klarade fredag och lördag utan alkohol. Det gör vi om nästa helg.

120 dagar idag, snart 4 månader sedan jag hällde i mig alkohol senast. Lite symboliskt att mitt sista vin blev ovärdigt rödvin på tetra, som jag inte är så förtjust i ens, men det var vad jag hittade hemma och surplade i mig den där fredagskvällen i september fast jag nöjt lyckas skippa åka till bolaget.
Denna helg var det länge sen jag vaknade med bakispirr under huden, ont i organen och hjärtklappning. Vaknar utan minsta dåligt samvete, med en dag fri att använda som jag vill. Timmarna räcker så mkt längre nu. Återhämtningen av en natts sömn funkar bättre.
Problem och jobbångest finns kvar… men jag har en annan självsäkerhet och tillit till min förmåga att hantera dem nu, för jag vet att jag tar hand om mig. Varje kväll jag lägger mig nykter och varje morgon jag vaknar med tillförsikt har jag lixom redan vunnit.
Visst tänker jag ibland att det skulle sitta bra med ett glas vin, men det är bara en tanke, inte ens ett sug riktigt…mer ett minne. Kommer jag ihåg att fånga upp det, gör jag om det till en chans att välja nått annat unnande. Lite som ett poäng att växla in mot tex mina klassiska salamimackor, eller ett bad, en halvtimmes fantiserande om en till hund eller så dricker jag en troca zero.
Imorgon drar ännu en intensiv vecka igång… det mesta känns grått och stressigt… men det kommer passera. Och talgoxen kvittrar redan när jag går till bilen kl 6. Tänker då att vi är ett litet team… jag och talgoxen… som strävar på och hittar små glädjeämnen varje dag.

Att ta av sig offerkoftan är viktigt i arbetet med nykterheten. Att sluta med att se sitt alkoholberoende som en effekt av en taskig barndom, en dålig relation eller någon annan yttre omständighet som får en att stanna kvar i beroendet. I min egen resa ser jag det väldigt tydligt. Den identifikationen har ju lett till att jag, med hjälp av alkohol, stängde ner hela känslolivet från det jag var tonåring och större delen av mitt vuxna liv. Det var en befrielse till en början, men det leder ingenstans. Att slippa känna och därmed slippa ta hand om det som varit jobbigt funkade fram till 25 maj 2025. Det tar tid att koppla tillbaka känslorna efter så många år av avstängdhet. Jag har under alla dessa år av avstängdhet ändå "lyckats" med att skapa familj, göra karriär, få barn etc. Och överlevt. Men inte levt, på riktigt. Nu är det dags för det. Jag upplever ständiga insikter på den här resan i nykterheten. Och börjar inse hur viktig den verkligen är. Bara det att söka hjälp för saker jag gått och dragit på länge känns så himla skönt. Att utan dåligt samvete kunna lägga tid på det är så helande. Jag har tänkt att mina krämpor får jag skylla mig själv att jag fått, men så är det ju inte. I morgon ska jag ringa fysioterapeut/sjukgymnast för nackvärken jag har dragits med sedan pandemin. I fredags skrevs remiss till öron/nösa/hals pga tinnitus. Det känns verkligen hoppfullt just nu.