Senaste kommentarerna i forumet

Hej Kennie,

Kul att du skriver. Har försökt att gå in här på forumet ända sedan i går kväll men det var visst några tekniska problem som de som sköter sidan hade. Hade en jobbig kväll med mörka tankar som inte var direkt ljusa om man så säger. Det här suget efter en rejäl fylla, det kommer och går mest hela tiden när man minst anar det. Men det går faktiskt ibland att döva alkoholsuget en stund om man äter något sött eller dricker jordgubbsyoghurt som jag har skrivit om. Sedan är det ju bra om man kan fokusera sina tankar på någon annan och nyttigare sysselsättning, som musik exempelvis.

Har ett tag funderat på om det gick att få någon vettig medicin utan en massa biverkningar som skulle kunna hjälpa mig. Så jag kollade runt på en del sidor på nätet och läste på lite, men det mesta som det handlade om var ju först och främst dagligt intag av antabus så att man inte skulle kunna dricka av rädsla för att bli totalt spyfärdig och sånt där klassigt kring detta piller. Sedan fanns det ett par andra piller som väl mest tagits fram för att en överkonsument av alkohol inte ska få någon positiv känsla av berusning från sprit och sånt vid sociala sammankomster. För då ger ju vin och sprit ingen större märkbar effekt, och då blir det ju helt meningslöst att dricka.

Sedan är det viktigt att lyssna och känna vad kroppen signalerar om att den behöver. Känner man sig trött, då ska man gå och vila, kanske till och med tillåta sig att sova även om det råkar vara på fel tidpunkt på dagen. Kollade in ett mer allmänt forum och sökte efter mediciner mot alkoholsug och fick då som av en slump se ett inlägg som någon skrivit för kanske en åtta år sen. Han hade samma typ av mörka tankar och hade haft det i många år, och väl som en själv använt alldeles för mycket alkohol. När han hade bestämt sig för att sluta med spriten så kom hans mörka tankar att bli direkt skriande så att säga.

Han fick många av de vanliga standardsvaren som att promenera, träna och sånt där, fast han som en själv hade en total brist på längtan till sådant. Han hade även i grunden lust till att umgås med trevliga människor rent socialt, men hade inte någon ork till detta, vilket man känner igen så väl. Men någon sa väl även ord som man praktiserat själv sedan länge, vilket är att det är viktigt att aktivera sig med sådant som gör en någorlunda glad när man kan.

Minns även vad en psykläkare har sagt till en, vilket är att om det blir för jobbigt och känns som att man vill avsluta sina dagar helt plötsligt. Då ska man ringa till akuten och tala ut om detta, för det är lika livsfarligt som att inte ringa om man har en hjärtinfarkt eller så. Sedan skulle man tänka på och veta att en sådan känsla går över om man bara kan stå ut och stå emot den i stunden, vilket då verkligen inte är det lättaste ibland. Samtidigt skäms man ju även i början för att berätta om hur man kanske egentligen mår, sen så är det inte direkt alla inom sjukvården som kanske har så värst mycket erfarenhet av hur det är att må riktigt psykiskt dåligt om man exempelvis har dystymi.

Men så här i skrivande stund mår jag faktiskt relativt bra. Men tänker dagligen då och då mest på hur underbart det vore om man orkade ta sig ner till stan och fick tag på nån sprit eller likör så att man snabbt kunde bli rejält packad och avslappnad. Jag vet att det inte är någon bra ide' då jag redan är grund-deprimerad då riskerar att plocka fram ett rep och bara försvinna ut ur räkningen. Har ofta svårt att förstå varför man ska gå omkring på denna jord och må som man gör, men det är väl kanske en prövning som man har fått av någon outgrundlig anledning kan man tänka.

Det traditionellt kristna livet du nämner är dock inget som känns vara något för mig fast jag ändå har en kristen tro i grunden och även känner att Gud, den högste om man så säger, hela tiden i var sekund är med mig andligt liksom. Så visst har jag väl en andlig tro, skulle man väl kunna säga. Jag vet även att det står i skriften att man inte medvetet ska kasta sig själv i fara och sånt. Kampen mot mörka inre suicdetankar har jag ändå haft i tysthet sedan jag var rätt liten faktiskt, utan att vetat vad det riktigt berott på.

Nog vet jag att man borde gå utanför dörren och träffa folk oftare än kanske bara en gång i veckan för att handla, men jag har så lite ork och energi vanligtvis, samt även problem med social ångest som kan blixtra till inom mig som en blixt från klar himmel när som helst även om jag först i stunden innan har känt mig lugn och balanserad.

Så kan det bli även då jag någon gång är tillsammans med personer som jag känner mig trygg med. Det är inte många gånger jag har släppt in någon i mitt hem eller besökt någon, även om jag faktiskt har blivit inbjuden att hälsa på en del i kvarteret. Det är även bland annat detta problem med social ångest som har gjort att jag för någon månad fått den trista men nödvändiga äran att bli förtidspensionär eller att gå på hel sjukersättning som det väl heter.

Nu har jag så pass god ekonomi att jag utan tvekan ekonomiskt sett, inom kort skulle kunna supa ihjäl mig genom att handla precis vilken mängd sprit som helst. Fast samtidigt så vet jag att det är något som är helt idiotiskt och ologiskt att göra. Detta då speciellt när jag så här efter nästan en hel månad som helt alkoholfri har börjat att upptäcka vilka framsteg jag har lyckats uppnå rent fysiskt med hälsan av att inte använda någon alkohol.

Det är svåra tider det här, för som jag ofta sa till min mor så känns det som att jag väl för det mesta ständigt går i en hård motvind och uppförsbacke. Har dock tidigt fått lära mig att klara mig helt själv, och det här med ensamhet blev snabbt en vardag, som ofta är trist men det kan jag ta när psyket inte är helt nedkört i botten. Men när det plötsligt blir så där mörkt och håller i sig allt för länge, så är det faktiskt inte mycket som gör mig riktigt glad liksom.

Men visst har jag intressen, jag gillar att vara ute naturen i lugn och ro och brukar då ofta fotografera lite när jag känner för det. Om du går in på Soundcloud och kollar mitt senaste musikprojekt kallat Flarran Stuff, som jag körde igång för bara ett par dar sen och just nu väl ser som min instrumentala musikterapi. Så kan du se ett foto från en park som jag passerade sist jag var ute och promenerade längre än till sophuset vid knuten liksom.

Då jag inte kunde sova mer än tre timmar i natt så gjorde jag en klassiskt klingande komposition med min midikeyboard och ett enkelt gratisprogram för eget musikskapande. Det kändes faktiskt uppfriskande att jag fick lite energi och inspiration till att spontant spela, mixa och lägga ut låten utan att jag knappt kände att jag ansträngde mig ens. Förresten, tack för att du skrev. Nu när jag har skrivit av mig lite så har man ju haft annat att tänka på än bara trista problem och knepiga tankar.

Ha det fint!

Hej Blenda,

Tack för ditt tips om AA, men jag har fått liknande erbjudanden av öppenpsykiatrin till att tala ut om alkoholkonsumtion och tankar kring detta i någon slags grupp de hade för sådan problematik. Men jag kände inte att det var min grej liksom.

Har svårt för att hamna i någon grupp med folk som jag kanske måste interagera med på olika sätt och även det här med att passa tider för att regelbundet göra saker och ting fungerar inte för mig, då jag bara blir psykiskt utmattad av att ens bara tänka på det hela.

Tror nån läkare sade, att bland mina diverse diffusa psykiatriska deldiagnoser även tycks lida av något han benämnde förväntansångest, som gör att jag då även får nervös mage. Så sånt där att ingå i någon grupp är svårt för mig att ens orka tänka på. Sedan har jag i flera år fram tills de såg mig som färdigbehandlad även veckovis ett bra tag haft en kontaktperson som ringde en gång i veckan.

Bara av att passa en telefontid för att tala med en rätt hygglig kontaktperson gjorde att jag oroade mig så hemskt i förväg för detta så att jag inte brukade lyckas att sova natten före. Det är lika vid alla läkarbesök också, så jag brukar vara helt slut när jag kommer till en mottagning, om jag av någon anledning får en kallelse till sånt. Men tackar som sagt för att du skrev. Tror att jag just nu har mest nytta av att kunna skriva av mig lite när jag orkar på detta forum.

Ha en fin helg!

@Varafrisk så fint nedtecknat av dig. Reflektion blir så mycket enklare när man inte dricker. Och när man reflekterar har man också möjlighet att ta viktiga och kloka steg vidare i livet.

Jag har själv funderat på att jag drack mycket under de sista åren när jag fortfarande var gift. Med alkoholen försvann orden - allt blev bara en känsla (av obehag). Exmaken är inte jättemycket för kommunikation och jag själv blev bara sämre och sämre på det. Till slut blev allt uppgivet och bara en enda stor ilska och där skildes vi. Sedan har det inte blivit bättre vilket är dåligt för barnen så klart. Skilsmässa hade det blivit oavsett men mina funderingar handlar om att skilsmässan i sig och relationen efter skulle kunnat bli bättre om jag inte druckit. Jag tror det. Exmaken har självklart sin del av ansvaret. Men jag har ju mitt och jag tycker inte jag tog det. Babbel om mitt men dina texter fick mig att fundera. Tack.

Kram!

@ Himmelellerhelvete det fick jag ☺️
Dag 25 nu! I onsdags kom ett rejält sug efter ett jobbigt besked. Jag stretade emot som in i h-e. Jag lyckades! Det kändes så bra efter och att jag hanterade det så mycket bättre än om jag hade druckit.
Hjälp vad livet prövar en hårt ibland 😱
Jag sitter nu ner i båten igen och försöker hålla den på rätt kurs.

Hej @Flarran! Av dina (fantastiskt givande) reflektioner att döma känns du som en person som skulle kunna må bra av att ge AA en chans. Man har inte något att förlora av att testa, man går dit några gånger och sen slutar man gå dit om det inte passar. Du behöver inte prata, bara sitta och lyssna.
Du har redan tagit ett stort och viktigt steg, grubblerierna är naturliga. Jag tror på din inre kraft, du vill uppenbarligen leva. Fortsätt på den vägen, om så med krypsteg. Kram

Hej @Flarran! Av dina (fantastiskt givande) reflektioner att döma känns du som en person som skulle kunna må bra av att ge AA en chans. Man har inte något att förlora av att testa, man går dit några gånger och sen slutar man gå dit om det inte passar. Du behöver inte prata, bara sitta och lyssna.
Du har redan tagit ett stort och viktigt steg, grubblerierna är naturliga. Jag tror på din inre kraft, du vill uppenbarligen leva. Fortsätt på den vägen, om så med krypsteg. Kram

@Varafrisk. Wow! Så väl formulerade känslor och tankar. Stor igenkänning i många delar. Orkar inte skriva mer just nu, är i en tuff identitetskris, men vill att du ska veta hur avundsglad jag blir över din förmåga till reflektion. Kram

Fortfarande nedstämd och många tankar som far runt. Just precis kom ett sug, drack ett stort glas vatten och suget minskade lite. Sitter o reflekterar om varför. Står i begrepp att laga rödvinssås (afritt vin) inför kvällens middag. Saknar inte att inte kunna dricka vin med vännerna för det är inget konstigt längre utan saknar att inte kunna dricka själv, att döva, att få vara i min värld och där jag tycker mer om mig själv och där jag mer tror på mig. Känner uppgivenhet. Orolig för att denna känsla o många andra alltid ska finnas kvar i mig. Orolig för att aldrig bli fri och att alltid behöva sakna den effekt jag fick genom alkoholen. Precis hemkommen från en lång promenad med en kompis och där jag är har vädret överträffat prognosen. Var på middag igår, trevligt och det var ingen som drack mer än max 2,5 glas vin så det är inte där skaver finns. Skavet finns i mig. Läser nu beroendepersonligheten av Craig Nakken. Rekommenderas! Känslan nu är att jag lika väl skulle kunna hetsäta för då skulle också skavet släppa för en stund.

@Andrahalvlek ❤️🙏! Vänder på punkterna
3. ✅ Men det måste ju även innebära att inte dricka själv. Jag är ju för omvärlden en person som inte dricker.
2. Här behöver jag verkligen jobba.
1. Just nu är jag svag i denna pkt, dvs jag har gjort så många helhjärtade försök men uppenbarligen har jag inte jobbat med 2 och 1 tillräckligt.
Ska lyssna igen på 30-dagars programmet. Ett avsnitt om dagen, det kan ju bara förstärka!

Hursomhelst, idag blir en nykter fredag!

@Daemon Wow, sex månader!!!, grattiskramar!

Å här kommer tankar kring min relation m min dotter….

När min mamma dog förstod jag hur hårt knuten jag var till henne. Navelsträngen hade liksom aldrig klippts. Jag såg det inte då men jag kan se det nu. Jag förstod inte hur hårt mamma knöt mig t sig eftersom hon aldrig använde ord till att bekräfta sin kärlek t mig. Dessutom kunde hon ju skämmas ibland….över vad egentligen???

Jag blev därför en mamma som dränkte/dränker mina barn m kärlek. Krama, säga ord och visa m handling. Men stopp…blev det ändå inte lite väl mycket ifrån mig?? Och samtidigt fanns/finns den där känslan av att duger jag som förälder…Har jag nog inte ändå överfört lite av den här känslan t mina barn…att inte duga? Småbarnsåren så lätta…och känslan att vara älskad som mamma. Sedan kom tonåren….så svåra…känslan av att inte duga som mamma så stark…och därefter ung vuxen också så svårt. Tonåren förknippad med föräldrar som dör plus sjukdom…känslan av att inte räcka till inte duga var så stark så där kom vinet som en räddning😳

Men barnen har ju inte kommit till oss för att bekräfta mig som en bra förälder en bra vuxen. Någon behöver mig …men sedan behöver någon mig….fast mer på avstånd. Fast hur gör jag då?? Jag vet ju inte vad avstånd är. Så kanske är det så att jag klamrar mig fast fastän jag inte förstår. Det är ju lättare att klamra sig fast vid en dotter som blir sjuk som behöver stöd i detta virrvarr. Tills den dagen då hon blockar mig…jag förstår att det är jobbigt m en mamma som tjatar om medicin om alkohol men mamman har varit lite väl mycket på tidigare i livet.

Så här är en mamma som befinner sig i ett kaos av känslor. Som har en dotter som ibland är som en 15-åring men ibland som en 25-åring som är otroligt skör just nu. Och här är jag och förstår med mitt förnuft att det är dax att släppa lite mer på taget, låta samhället ta sitt ansvar och min dotter ta sitt utifrån sin förmåga. Jag behöver släppa in Varafrisk i mitt liv. Jag undrar hur man gör? Har hon varit i sitt egna liv ngn gång? Min dotter finns kvar men hon har fyllt ett stort rum i mitt liv. Vad gör jag med den platsen? De nära vännerna är få…barnbarnen som de som har kallar för livets efterrätt…vad gör man om efterrätten uteblir? Då många i min ålder börjar vakna t liv igen…Vad gör man? Vad gör jag? För ett ögonblicks sekund kom jag att tänka på att det hade ju varit enkelt att dämpa tomrummet, sorgen med ett glas vin.
Fast tanken försvinner bort riktigt fort för det är inget som jag varken vill eller önskar. Det är bara att stå ut i dessa känslor i sinom tid kommer ngt dyka upp men inte nu för jag får lov att sörja, vara ledsen…gråta.

🍁❤️

Från och till pratas det här på forumet om hur relationen har varit m våra mammor. Ofta en komplicerad relation, många gånger med en mamma som missbrukar/har missbrukat…hur det har påverkat våra liv. En sådan diskussion sätter igång tankarna hos mig om min och min dotters relation men även relationen m min son. Jag granskar mig själv, och jag är en den tuffaste kritikern mot mig själv. Tänker även på relationen m mina föräldrar. Min och min mans relation m våra barn påminner en del om min relation m mina föräldrar måste jag medge om än lite motvilligt.

Min mamma hade två sidor den ena avskydde jag el avskydde är ett starkt ord men tyckte inte om men den andra måste jag beundra henne för.
Mamma var den som styrde i hemmet tills det kom gäster då tog hon inte så stor plats. Hon bar ofta på ilska. Kunde skämmas inför grannarna om hon tex skjutsade mig till bussen. Hon var enormt tjatig vilket ledde till att vi ofta var osams. Hon flyttade fr Österlen upp t Västergötland jobbade som kokerska och barnflicka på en gård. Träffade min pappa, gifte sig och fick fyra barn där jag blev en sladdis. Avskydde att vara sladdis…den lilla. Under 15 år hade vi sommarbarn. Minns mina somrar m huset fullt av folk….släktingar fr Skåne och sommarbarn plus övrigt folk. Minns det som det var inte annat än matlagning och disk. Jag och sommarbarnen fick hjälpa till en del.
Men när hösten och vintern kom då var mamma aktiv i föreningslivet. Hon var med i Centerns kvinnoförbund, Röda korset, Kyrkliga syföreningen. Tog körkort vid 40, läste engelska vid 50 och vid 60 blev hon dagbarnvårdare. Fick jobbarkompisar.
När jag fyllde år fick jag aldrig vad jag önskade. Mamma sa ”det är ju inget kul för då vet man ju vad man får”. Jag försökte förklara för mamma att det är det som är själva grejen. När vi var iväg för att hämta våra barn var vi borta sex respektive åtta veckor. Jag sa till mamma att du sa aldrig att du saknade oss. Mamma svarade, men det gjorde jag ju och jag sa..nej mamma du gjorde aldrig det. Mamma kramades men hon sa aldrig med ord att hon älskade mig, vad jag betydde för henne. Jag ringde henne varje dag, om jag inte ringde så ringde hon upp och frågade om jag var sjuk. När jag pluggade på socionomprogrammet och läste äldreomsorg skulle vi intervjua en äldre person. Jag intervjuade min mamma. Frågade om hon ångrade ngt och hon svarade….ja…att jag aldrig utbildade mig…så lade hon till…fast det gick ju inte…man var ju tvungen att hjälpa till hemma på gården.

Så ..under hela mitt liv tills några år före hennes död längtade jag efter bekräftelse. Jag gjorde det även av min pappa fast inte på samma vis som med mamma. Pappa skämdes aldrig. Jag har i vuxen ålder förstått att hennes ilska berodde på att hon levde inte det liv som hon ville leva. Jag tänker att hennes styrka gav mig modet att börja plugga till socionom när jag var 39 år och barnen var 3 år resp 7 år. Jag kan se att hur jag än önskar att jag inte hade en del negativa sidor fr henne har jag även de positiva. Skillnaden är att jag är medveten om de negativa och har blivit det ännu mer genom mina barn. Det är smärtsamt att se de sidorna men att inse att de finns gör det ändå lättare.

Kram❣️

@vår2022 @Andrahalvlek @Amanda L @Himmelellerhelvette tack snälla ni❤️ ja det börjar kännas ganska stabilt🥰

Vecka 15. Nu börjar tiden med glöggmingel och julbord så det sprutar sprit ur öronen. Skämt och sido, företaget jag jobbar för har en väldigt strikt alkoholpolicy, det är tre drinkkuponger som jag kommer ge vidare (eller så river jag sönder dom bara, vill jag att någon ska dricka alkohol?) och glögg finns alkoholfritt.
Så många jular och hela decembrar jag dimmigt verkat igenom. Kommer knappt ihåg några. Jag har gått in i perioden med mina barnsliga romantiska bilder i huvudet, diffust sken från tända ljus, svag julmusik i bakgrunden, umgås med glögg och goda tillbehör, ni vet.
Snabbt kast till några timmar senare och man mår som en örn och en ångest som dryper. Ledsen familj för att man förstört det mysiga, igen.
Jag läser många trådar här, det ger mig så mycket. Några fastnar jag för extra och jag blir alltid lika nedstämd om någon bara försvinner, slutar skriva nästan mitt i en mening. Jag tänker mycket på vad som kan h hänt. Det behöver ju inte vara något dåligt men ja dom stannar hos mig. Hoppas dom mår bra och är nyktra.
I början av min resa var jag orolig för att jag skulle få tråkigt som nykter. Så fel jag hade! Jag har alla mina sinnen i schack, jag ser till och med färger klarare?! Färgerna i naturen nu🍁🍃🍂🌳🪴💚🧡🤎
Alkoholen har blåst mig i så många år, lurat mig, den förändrade mig till nåt jag inte är. Jag saknar inte alkohol för fem öre. Den är bluff och båg!

Hej,
Det låter som att du behöver något nytt i ditt liv som ersätter alkoholen. Att hitta rätt direkt är kanske inte så lätt, men det finns mycket du skulle kunna prova om du orkar. Oavsett om du är troende eller inte så brukar Svenska kyrkan ha verksamhet som du kan engagera dig i som volontär. Eller gå med i en kör? Att regelbundet komma ut och träffa människor är viktigt tror jag, och i de förslag jag nämnde finns inga krav på att du måste konversera och spela det sociala spelet, du kan bara gå dit och delta. Eller kan du höra med hemtjänsten om det finns möjlighet att hjälpa till, kanske se till att en hemmasittande äldre får möjlighet att komma ut lite? När alkoholberoende är borta finns möjlighet att fylls tomrummet med annat. Ge inte upp, det kan ta tid, men är värt det. Kom ihåg det du skrev om när du badade i somras- såna dagar finns också. Att vara i naturen är helande, har du någon skog nära där du bor?

@Himmelellerhelvette Jag vet också att jag aldrig någonsin kan dricka alkohol igen oavsett vad. Å jag tänker har jag klarat mig utan att dricka alkohol nu under de senaste månaderna då ska jag ha minnet kvar att jag valde inte alkohol. Jag ser ju även hur alkoholen varit destruktiv för min son och är för min dotter.

🍁❤️

Passar nog inte in någonstans är känslan som finns alltför levande i sinnet så här mitt i tidigaste morgonkvist. Har aldrig haft några vänner. Har aldrig gått på krog eller fest eller sånt då jag aldrig känt behov av att sitta och dricka tillsammans med några främmande människor som jag egentligen inte känner att jag har så värst mycket gemensamt med alls förutom att jag väl använder alkohol som en slags avkopplande medicin för att slippa tänka och känna så himla mycket.

Vill mest stänga av det inre grubbleriet av livets ständiga känsla av allmän meningslöshet liksom. Har just lyssnat på en låt av Hank Williams och låten – I'LL NEVER GET OUT OF THIS WORLD ALIVE. Titeln som sådan är så talande till mig. För visst är det väl som så att man aldrig någonsin kan lämna denna värld levande hur duktig man än kanske är på att stå ut så att säga.

Jag har insett att jag i alla år mest druckit för att orka stå ut med att leva en dag till, vad det nu har för sots betydelse när man ändå bara till sist hamnar som utspridd aska i någon minneslund på en kyrkogård liksom. När jag nu tagit mig tid att analysera tillvaron som nykter i snart fyra veckor så förstår jag lite mer om hur jag fungerar. Har endast druckit alkohol för att orka stå ut med min meningslösa tillvaro där jag alltid har känt att jag inte passar in i något sammanhang alls över huvud taget som jag kan se det.

Farsan var alltid helnykterist precis som morsan, och vi som familj hade inga nära vänner utan existerade mest och gjorde det bästa av tillvaron utifrån våra unika förutsättningar. Farsan precis som morsan var alltså nykterist i alla år. Han liksom morsan så länge hon kunde innan svår rökhosta, rökte däremot som en borstbindare i många år.
Men när farsan en dag fick sin första hjärtinfarkt som 52-åring så klippte han alla band till rökning. Men sade att han väl inte gjorde det av fri vilja direkt utan helt enkelt mest för att kunna överleva ett tag till.

Kan säga att jag nog är inne lite på samma linje. Jag är medveten om att min kropp inte tål att förgiftas av alkohol, samtidigt så känner jag ingen mening med att gå vidare utan traskar bara på i ett tomt vakuum liksom för att man väl har en viss stolthet och kroppslig självbevarelsedrift och inte vill må fysiskt dåligt med märkliga kroppsliga sjukdomssymptom. Har i över drygt tjugo år faktiskt komponerat musik som väl en slags terapi för att bearbeta inre mörka känslor som psykiskt alltid varit betungande. Har läst det mesta om min form av en ständig lågintensiv depression och ångest.

Det jag uppskattar mest här i livet är lugn, harmoni och balans i tillvaron. Brukar då och då skapa något nytt musikprojekt där jag försöker att genom egna kompositioner musikaliskt i instrumental form sätta toner till hur den inre känslan i stunden upplevs. Startade igår en ny artistidentitet med artistnamnet Flarran Stuff som man hittar om man går in på Sondcloud och söker efter efter nämnda artistnamn. Har alltså lagt upp en elektronisk ambient lugn låt som heter Balance. Låten är min egen originalkomposition skapad med gratisprogrammet - BandLab Cakewalk som jag faktiskt gillar att pyssla med ibland när andan faller på.

Har ibland funderat på varför jag bryr mig om att ens skapa låtar över huvud taget, då nästan ingen hittar till mina alster, vilket väl inte är så konstigt då jag inte har ork att marknadsföra dessa enligt konstens alla regler och lägga upp dessa på Spotify och sånt. Så att de ska synas på bästa sätt och hittas på enklaste sätt av de som kanske gillar ny instrumental musik som inte bara låter som alla andras hitlistors prylar så att säga. Min information om detta ska inte ses som någon reklam, då jag endast ser detta nämnda musikprojekt som lite av en egen musikterapi liksom.

När jag skapar musik är och har jag alltid varit helt nykter, för annars får jag inte kontakt med mina känslor som är förutsättningen för att jag ska kunna skapa något över huvud taget. Skriver och har även aldrig skrivit ett ord som publicerats under inflytande av alkohol, då det inte skulle kännas okej att inte vara helt sann i känsla av vad som presenteras i ord eller ton så att säga. Uppmanar inte på något sätt någon att gå in och lyssna på nåt, men om någon ändå gör så är det helt okej för mig.

Den period av nykterhet som jag har lyckats att hålla så här länge har visat mig att jag kroppsligt sett mår lite bättre av att min kropp inte är helt förgiftad av alkohol. Men när mina depressiva känslor kommer över mig extra starkt så önskar jag att det skulle finnas någon medicin som fungerar utan att skada min kropp på det sätt som jag är starkt medveten om att alkohol gör. Psykiatrin har uttömt allt av kunskap och mediciner som de har haft att erbjuda mig.

Just nu skulle jag omedelbart korka upp en flaska vin och svepa den direkt för att slippa tänka och känna så här mörkt som jag nu gör. Varje dag är en kamp för att orka gå vidare. Förstår att rätt få som inte har en psykiatrisk problembild med dystymi i botten kan relatera till mycket av vad jag skriver på detta forum. Men jag uppskattar ändå fina ord om min kamp mot alkohol. Så ni får gärna skriva något upplyftande ord om ni känner för det.

Ha en fin dag!

@Ny dag Du har säkert läst det innan, men här kommer Annie Graces recept på en lyckad nykterhet, fritt tolkat av mig:

1) Tro på att du klarar av att sluta dricka och inte börja igen. (Just nu måste du jobba på den här punkten!)
2) Fokusera på alla fördelar med nykterheten, minsta lilla yttepyttegrej.
3) Identifiera dig som en person som inte dricker alkohol. Punkt.

Du skulle kanske prova Annie Graces 30-dagarsprogram ”The Alcohol experiment”? Det är på engelska, och det är gratis. Där vet jag att man jobbar just med den där biten att sluta ”sluta dricka”. Eftersom ständiga återfall är så destruktivt, både för resultatet och för ens mående.

Kram 🐘

@Daemon Grattis till 6 nyktra månader! 🥳🥳🥳 Hur går tankarna nu?

Kram 🐘

@Daemon Grattis till 6 månader!🥳. Wow! Fy fasiken vad bra jobbat! Fortsätt så!❤️

@Varafrisk Jag älskar också att lyssna på allas tider som gått före, den uppfattningen jag fått är att de precis som jag inte tar nykterheten förgiven hur många år det än gått. Vi har alla en enorm respekt för vårt beroende som ligger vilande. Om några dagar var det 15månader sedan jag förgiftade mig. Evigt tacksam över att jag gavs denna chans och tog den, klamrade mig fast vid den och älskar att jag slipper dricka. Att jag på djupet förstår att det bara är skit! Finns inte något positivt med alkohol alls. För mig känns det som att om jag skulle dricka alkohol igen kan jag lika väl balansera på staketet på en bro. Dricker jag så är jag så deprimerad att jag inte ser någon annan utväg och har inget kvar att leva för. Jag ser alkohol som en aktiv dödshjälp. Dricker jag har jag givit upp. Att ha präntat in i hjärnan så stenhårt att alkohol aldrig är ett alternativ, är för mig lika som att jag aldrig skulle ta heroin eller någon annan livsfarlig drog. Jag tror det hjälper mig långt att se på alkohol på detta sätt.

Kram

@erivan Jättebra! Kram❤️

Läggdags efter en härlig 6-månaders dag, igår. 🦐☀️🍺

@Surkärring Sök efter Anna Lembke på Youtube, lyssnade på henne efter att ha först sett henne i Anders Hansens beroendeprogam på SVT. Hon pratade om hjärnan och beroende på ett vettigt och vetenskapligt sätt.

Sommar nykter! I övrigt sådär, känner mig förtvivlad för jag har inte råd att misslyckas fler gånger känns det som. Allt yttre i livet ff liksom stabilt, familj, jobb, ekonomi osv. Men hur länge kommer jag att orka. Orka tillbaka efter återfall. Kämpat i flera år med detta men kanske inte helhjärtat för då hade jag ju inte varit där jag är idag. Kommer jag/har jag styrkan i mig? 😥

@Andrahalvlek Inga direkta fyllesynder att minnas. Smygsuper bara. Min film är ju hur jäkla dåligt jag kommer må, dvs som jag gör nu. Läser, tar in allt men har inte förändrat mina vanor egentligen. Behöver vara nykter först och främst men behöver också behandling för både beroende och psykisk ohälsa. Och nej, jag skyller inte på någon eller något för varför det blivit så här för det tjänar ingen roll, bara jag är ansvarig för mitt liv. Ingen annan! Att skylla på något blir ju bara självömkande i kvadrat och leder mig hursomhelst inte framåt.

Hoppas imorgon blir bättre än idag. Nu meditation. Och hoppas jag kommer få sova för jag börjar bli rejält utsliten även om jag förhåller mig bättre till att släppa jobbet när arbetsdagen är slut.

Summerar jag mitt liv från tidigaste tonåren till nu så har jag alltid varit beroende. Från mat, rökning, shopping, alkohol. Tack och lov aldrig droger eller tabletter eller spel. Alltid osäker och med låg självkänsla i botten som gör livet svårt att leva. Ännu syns inget på utsidan utan jag är hyfsat snygg, trevlig, social och på ytan avundsvärd men på insidan en katastrof som hela tiden stoppa huvudet i sanden på ett eller annat sätt. Har tusen surdegar att ta tag i känns det som. Tickar högt i boxar för alla tester inom såväl psykiskt mående som beroende. Giv mig styrka och sinnesro.

@Andrahalvlek och @Geggan tack för era svar och tack för att ni inte försöker muntra upp mig med klämkäcka tankar, jag hade inte tagit in det..
Trodde ett tag att jag var i förklimakteriet men den gyn jag lyckades få tid till trodde INTE på det. Suck. Intressant ändå, att läsa i DN och andra nyhetsmedier hur "kvinnor inte känner till klimakteriebesvär" eller "kvinnor söker inte hjälp". Det är ju SKITSVÅRT att bli lyssnad på och /eller få tid. En gynekolog i Skåne har 17000 patienter!?!

Nå, huvudvärken lade sofg så småningom men kom tillbaka nu på kvällen på jobb, pga stress. Har tagit 2 tabletter rogivande (från apoteket) och gjort en kopp Peace, pukka-te. Hoppas det hjälper.
Jag uppskattar iaf ert stöd ❤

@Bobafett 👍🥰