Fredag
Vaknar. En viss glädje infinner sig av bara vetskapen att jag klarade det igår kväll. Ett visst framtidshopp känns. Morgonen är ok idag med. Kaffet i morgonrocken är en trevlig start. Även idag hinner jag få ett litet utbrott på barnen innan vi lämnar huset. Mitt humör är helt klart svajigt. Solen skiner, den bländar mig på väg till jobbet, värmer i ansiktet, något som aldrig kan vara annat är glädje. Jag känner lite energi. Idag är det fredag, ikväll, ikväll. Vad ska jag göra ikväll. Imorgon skall vi umgås med vänner. Jag förstår mig inte på mig själv. Jag känner mig ensam, ser på andra runt omkring som alltid umgås. Jag känner mig utanför. Imorgon är vi bjudna till vänner och det känns lite som en börda. Vi ska gå äventyrspromenad. När måste vi åka imorgon? Vad ska barnen ha på sig, blir det dåligt väder, har jag några bra skor och regnkläder? Lite oskrivet så behöver jag ju dricka, det gör alla andra där. Det är det som är roligt med det här gänget. Inte för att jag inte skulle kunna stå för att vara nykter, men är det ens roligt utan att dricka? Och ikväll, ikväll. Hur har man fredagskväll utan att dricka. Hur belönar man annars sig själv att ha klarat ännu en arbetsvecka. Jag vill inte dricka. Jag vill inte ha den här kampen mer. Flera gånger i veckan. Jag vill så gärna ha balans. Men jag har inte lyckats än, jo i några korta perioder. Men då är söndagen alltid en grå dag. När jag ska vända det. Hitta disciplinen inför en ny vecka. En kamp, jag klarar den kampen ibland, ibland går det åt skogen och jag är tillbaka på noll.
Solen ger mig energi, jag skulle vilja ut och jogga i eftermiddag, det kan få mig att klara kvällen. Men hur ska jag få ihop det. Familjen förväntar sig fredagsmys och jag är kocken. Vi har inget att laga hemma. Hemma vid femtiden. Byta om, ut och jogga, duscha, klä om, ställa sig i köket. Sen så kallat fredagsmys. Går det ihop. Blir det en skön eftermiddag? Jag blir stressad av bara tanken, som ett schema som måsta flyta perfekt, annars kraschar fredagsmyset..

att du kommer att klara det! Det känns som om du har mycket god självinsikt och att du känner dig motiverad nu. Du har konkreta mål vad du vill uppnå. Du hade en avhållsam helg som kändes ovan, men inte omöjlig. Låter jättebra tycker jag? Känner igen mig i mycket av det du skriver. Är oxå extremt rastlös av mig. Har i dagarna startat samma resa själv. Vill oxå ha god fysik, snygg kropp och vara pigg!
Du är på G. Håll i nu!

Jag är född rastlös och känner igen mig i det du skriver. Jag vill också ha en snygg och vältränad kropp. Har precis som du startat om min Hälsoresan. Håll ut tillsammans fixar vi det hela.

John-Erik

Har många likheter i mitt tänk som du.. träning, vanor, kost. Ja allt detta kämpar jag också med.
Vill ha snygg kropp också.. Ska försöka lägga upp en bra diet med tonvikt på vegetariskt.
Läser i några böcker nu som jag mest använder som uppslagsböcker bl.a. en studie om
vegetarisk kost.Handlar om blå zoner bl.a. där man blir över 100 år. Frågan är då hur man gör kosten
god och tilltalande. Mycket smakar gott men en del smakar inte bra även man vill äta det då det är nyttigt.
Ska försöka komponera något bra veckovis tillsammans med min fru.Men allt måste smaka bra.
Vi behöver dessutom förlora lite i vikt.. När det gäller dessa ting så blir jag lätt
narkoman på det jag gör. Tränar tokmycket och sedan blir det bara vegetariskt tills man
tröttnar..Känner att jag måste bli mer normal... Blir den svåraste biten..
Hitta en balans mellan tingen för att bli mer uthållig och långsiktig.
Bra jobbat Pianisten.. kommer ihåg att du mådde lite dåligt för ett tag sedan.
Du är mer i balans nu känns det som trots rastlösheten. Är också otroligt rastlös på
gränsen till hopplös..Vi får jobba vidare på dessa saker :-)

//John

Dagarna rullar på. Funderade lite idag på hur längesen det var jag kom upp ur sista skiten. Kändes som det gått ett litet tag nu när man känner sig stark men det var det ju verkligen inte. Trodde i alla fall det gått en månad men det var ju så nyligen som veckan innan jul. Man vill glömma fort..
Läste igenom några inlägg bakåt och det var väldigt nyttigt. Alltså SHIT vad jag kastats fram och tillbaka. Blir verkligen rädd. Att läsa att jag för mindre än en månad sedan kände att dö nästan var en skön tanke.
Kändes ändå väldigt bra att gå tillbaka och bli påmind om hur jäkla snabbt ens tankar blir kidnappade och hur försiktig man måste vara!
Jag är väldigt nöjd med att 2019 hittills står med resultat 10 - 0 !

Har också tänkt på en annan grej idag. Har ni andra tänkt på det nån gång, ni som förstått vad A gör med våra tankar, vårt mående, motivationen och lusten mellan fyllorna så att säga.
Hur många i världen borde det inte vara som aldrig funderat på deras drickande och att det skulle vara någon risk (vi vet ju själva hur långt tid det tog att bara erkänna för sig själv) Hur många av dessa människor som mår dåligt är det inte som går runt med sviter av alkoholintag och inte har en aning.
Jag lyssnar bara på människor runt omkring mig. Kollegor, vänner. Trötta, stressade. Pratar om hur de gärna tar nått gott framför TV.n då och då. Att nöjet med helgen är att komma hem och öppna flaskan. Lindar in det i snack om att man druckit "ett gott vin av sorten xxx" eller nån dyr whisky för det låter ju såklart bättre. Men det är fortfarande i slutändan bara alkohol och flera ggr i veckan. Ja vem vet, kanske klarar vissa det bättre och vissa är känsligare. Men vad som hänt med antalet psykisk ohälsa det svaret känner jag mig ganska säker på.

Pianisten, ditt senaste inlägg formulerar mina egna tankar på ett bra sätt. Har själv tänkt i dessa banor men aldrig skrivit ner mina tankar.

John-Erik

Tänkvärt.. Bra att se tillbaka. Fint att du mår bättre och har distans nu.
Det tar tid att inse riskerna och när man väl inser att man faller har nog fallet inträffat långt tidigare.
Vissa människor har märkvärdigt nog en högre tröskel innan ev, fall kan ske,
Alla kan dock bli alkoholiserade oavsett. Vissa lindar in alkoholen i fina viner och dyra dryckesvanor.
Det tar bara olika lång tid att bli alkoholsjuk.. känner många som hatar måndagar och väljer
att gå till frissan, tandläkaren en annan dag istället eftersom man är sliten på måndagar.
Dessa individer lever i en slags ovisshet om att man faktiskt går på en väldigt slak lina.
Om de bara visste hur sjuk man kan bli. Har själv levt i gränszonen under x antal år.
Ett ständigt laborerande med fasaden utåt för att mörka sitt intag.
Bra inlägg Pianisten, tack för att du delar med dig..

John

Sannah

Som för framåt! En del i det vi kallar mot ett bättre liv! Kram till dig pianisten och väldigt bra jobbat!!

I helgen kom ett tillfälle till mig som jag inte strävade efter, sen kan jag ju inte sticka under stolen med att jag kanske längtade efter det. -Gamla vänner hörde av sig och ville ses. De tänkte gå ut och "ta några öl". Genast började den beslutsfattande avdelningen i huvudet att snurra. Jag bollade alternativen. Kan väl säga att det hade börjat skava lite, jag var rastlös, låg och trött på att gå hemma. Jag tänkte att dricka mindre inte skall vara på bekostnad av att säga nej till vänner och saker som gör mig glad och levande.
Vi hade en väldigt trevlig kväll och jag hade givetvis tagit massor av beslut för att hålla kontroll, dricka sakta, ingen sprit, bara öl, o.s.v.
Tyvärr är jag begåvad med ett väldigt taskigt alkoholhuvud, på fest har jag aldrig varit den som dricker mest, eller tappar kontrollen, men garanterat alltid en av dem som mår sämst dagen efter ändå. Så var det i detta fallet också. Jobbigt att komma hem till familjen och försöka få dem att tro på hur lugnt man tar det när man ligger med huvudvärk till kl 16:00.. Ja så som ni förstår, igår kändes det såklart inget vidare. Orolig i kroppen över vad jag gjort och vad som skulle hända med tankarna. Var det värt det?
När väl huvudvärken var borta kände jag mig dock stark igen. In på nyttiga spåret igen, ingen bakfyllepizza. Fortsatte pilla med renoveringen av vårt sovrum lite till kvällen.
Idag känner jag mig på förvånansvärt gott humör. Längtar efter att komma hem och träna igen med mitt nya program..
Så frågan är hur mycket jag ska älta helgen. Var det rätt eller fel beslut? Vad är det för parametrar som inte rann över som gör att man nu är på banan igen.
Tänk om man kunde ha en manick likt en sån som diabetikerna har, fast istället för att känna av blodsocker så känner den av hormonerna. När det lyser rött är det dags att skärpa sig..

Nu kör vi ny nykter vecka och försöker lära oss något nytt.

Ja nog är det inte lätt livet, att förstå sig på. Reflekterar idag över hur problem med matvanor och övervikt har så mycket likheter med alkoholproblem och massa andra typer av belöningar. Det är snabba belöningar och väldigt lätt att bli beroende, av vanor. Det är kul att känna lite idag, nu när jag gått på "smal-spåret" sedan nyår och ätit sparsamt och nyttigt, dessutom bara en dag med A. När man tar bort de här snabba belöningarna så liksom får de små sakerna i vardagen chans igen att glänsa upp och göra en glad. Det är som att när man tar bort de starkaste pikarna så måste liksom botten höjas upp för att balansera. Undrar varför livet, eller man kanske skall säga hjärnan fungerar så. Att de starkaste belöningarna måste man akta sig för, man kan inte missbruka det goda. Det är som att du kan inte ta för mycket av det goda, det måste vara balans. Du har bara ett visst saldo på lyckokontot, du kan välja att ta det i pikar och låta resten av tiden vara tung och grå eller få lite då och då. Det känns ju också uppenbart att de flesta av de här snabba varianterna skadar din kropp och förkortar livet.

Haha, ja nu snurrar man iväg i filosofiska tankar, kan vara skönt och rogivande ibland, när man tror man fått ihop några pusselbitar i sitt eget lilla huvud.
Vid morgonens invägning var jag 0,2 kg ifrån mitt första delmål. När vi är där betyder det att unna sig en middag lite utöver det vanliga. Kanske kan det bli precis lagom till lördag om jag har hormonerna med mig.
Börjar känna att jag kanske kommit ett steg vidare i träningen också med ett lite mer behagligt förhållande. Bara bestämmer mig för att göra ett pass å så gör jag det. Slutat räkna antal pass i veckan och struntar i om jag glömt ta på mig pulsklockan och kolla kaloriförbrukning.

Ja just nu känns mycket faktiskt ganska bra, kan det vara min tur nu? Kanske, kanske denna gången.

Hej vänner. Har känt ett tag nu att jag inte haft något behov av att gå in och skriva här dagligen längre. Läget känns just nu under bra kontroll, jag kanske inte mått så här bra på säkert 10 år. Men trots att man bara hängt här några månader så är det ändå ett sug att gå in och kika till er som blivit vänner <3 och så är det ju lite som en dagbok också.
2019 är hittills med resultat 20/1 efter förra helgens utekväll med gamla vänner. Men det gick bra, har inte stört mig eller tankarna under veckan som gick och denna helgen gick också förbi utan A mer eller mindre problemfritt. Skillnaden nu är att jag har blivit väl införstådd med att en kväll med A som gick bra inte betyder att två kvällar går bra, eller t.ex två helger. Hur länge det går mellan gångerna är mycket kritiskt och även hur mycket det blir per gång. Fixar jag det och att välja min tillfällen med järnhand så tror jag att jag kan leva i ett mycket måttfullt och respektfullt förhållande med alkohol.
Fick dock ett ganska starkt sug av gammal vana igår kväll. Jag och min sambo har slitit hela helgen med renovering och är det något som alkohol hör ihop med hos mig så är det belöning i soffan efter en dags slit. Så igår i soffan så kröp det lite i kroppen att gå och sätta sig utan nått i handen. Men, hällde och en kanna med vatten och avsluta kvällen tillsammans med vår favoritserie och krypet försvann ganska fort. Som jag varit inne på tidigare, våra vanor är så otroligt starka triggers, men dom går att skriva om när man är tillräckligt stark!
Utan A inser man hur mycket man kan ta tillvara på helgen och gränsen suddas sakta ut mellan helg och vardag. Det blir inte längre en stor vägg till måndag morgon och veckan är inte bara transport mot "friheten"
Imorse vaknade jag tidigt av lite huvudvärk, får det om jag glömt dricka kaffe på eftermiddagen.. (nästa gift att dra ned på så småningom..) men jag låg vaken en stund och en känsla kom över mig av att känna ro och lycka. Jag blev lite tårögd för mig själv för jag kan inte minnas när jag känt den känslan utan A. Jag är påväg mot någonting nu, men jag måste vara beredd på att motgångar kommer komma.

Vi hörs igen, må lycka och välgång vara med er.

Sannah

Så himla värd detta!! Du har kommit en bra bit på vägen och jag tror att just fundera och reflektera mycket har en del i ditt lyckande att göra! Du skapar ditt liv! Det är en stor känsla det!

Tack <3 Vågar nog inte ropa hej än på länge. Men jag känner att jag nått ett stadie jag inte varit i innan. Fram tills nu har det bara varit mer eller mindre tvära kast mellan avgrunder och manier. Det börjar plana ut på något sätt. Vardagen börjar betyda något! Ett lugn jag aldrig känt och stresspåslagen har lagt sig enormt mycket sista veckorna. Häftigt!
Att alkohol fortfarande finns med mycket i huvudet försöker jag bara acceptera och att det mesta handlar om vanor som man sakta förändrar. Kan inte neka att tankarna går ofta mot när man skulle kunna välja ett tillfälle för "nästa gång" Jag fyllde år för några dagar sedan och var ute och åt med familjen. En tanke hade cirkulerat att man borde kunna ta ett glas vin till middagen på sin födelsedag, men jag vände den tanken och funderade på vilket syfte det glaset skulle ha i det sammanhanget. Insåg hur bra jag mådde tillsammans med min familj och alkohol absolut inte hade något att tillföra där och då sen var det inte minsta svårt att välja alkoholfritt.
Förhoppningen är att man kan må så bra en vacker dag att man inser att alkohol egentligen aldrig tillför något positivt. Men jag behöver inte dra den gränsen här och nu.

Haft en fantastisk helg. Varit iväg på en liten weekend i Danmark med familjen, åkt båt, badat, bott på hotell. Återigen blir man så medveten om hur A finns påtryckande överallt. Första gången som vuxen jag åkt båt till Danmark utan Tuborg och Gammeldansk och det var bara att acceptera en känsla av saknad. Men det var faktiskt inte så svårt, betalningen finns ju där att känna hela tiden om man bara vill. Pigg, klar, positiv och energi att ägna åt t.ex barnen. Eftersom jag går på "smalspåret" till vardags nu så var det belöning nog att unna sig det lilla extra på tallriken istället!
Efter en hel lördag med god mat, bad och lek så avslutade vi på en restaurang där jag bestämde mig för en öl till maten. Den smakade fantastiskt och jag njöt av varje sipp. Sen velade jag lite fram och tillbaka om efterrätt och blev det tillslut med en liten whisky. Det var också fantastiskt. Kombinationen av choklad, vanlijglass, kaffe och whisky <3! Det blev så tydligt för mig där och då, att enda sättet att njuta på det viset är när man i vanliga fall avstår. Kände mig väldigt lugn med den insikten och obekymrad över att ha tagit de två glasen. Somnade gott och lyckligt.
På Söndagsmorgonen så gjorde jag för första gången det förbjudna. Nej inte det du tror.. Jag använde hotellets gym. :-) Jag var en av de där hurt-bullarna man fnyst åt förr och tänkt, för fan, slappna av, du är ju på semester! Men givetvis var det en superskön start på dagen och en litet knuff att återgå till det vanliga. Klockrent.
Allt kunde varit eufori om det inte varit för en detalj, som inte är så liten egentligen. Hur vi har det jag och min sambo. Trots en väldigt positiv helhetsbild av helgen så är det som att en pusselbit saknas för att cirkeln skulle vara sluten. Jag vill verkligen tro och intala mig det som så många vill säga, "småbarnsåren.., småbarnsåren.. håll ut"!
Våra barn är inte jättesmå längre. Bara ett år kvar sen är båda i skolan. Hur länge kan man vifta bort allt med "småbarnsåren"? Hur länge skall man kväva sina känslor i tro om att allt kommer bli bra, så småningom, bara det...
Man önskar så att alla problem bara beror på sina alkoholvanor och att precis allt ska lösa sig bara minska drickandet. Men nej inte allt, det blir bara tydligare.
Jag vet bara det jag känner nu, och att känslan funnits för länge för att snart inte orka mer. Min sambo är ointresserad av närhet, sex och romantik och för mig är det en fundamental del för att leva med någon i tvåsamhet. När man blivit avvisad tillräckligt många gånger så har man inget annat val än att förtränga sitt behov för att inte drunkna i sina egna känslor. Jag börjar få panik av att leva med någon som faktiskt fortfarande attraherar mig varje dag men som i ett känslolöst arbetslag. Problemet är att så länge jag kväver mina behov så är min sambo nöjd och glad och tycker allt är fint. När jag inte orkar hålla allt inne varje dag så blir jag nedstämd och sur eftersom jag vet att det inte leder någonvart att ta upp det än en gång och då är det jag som förstör stämningen och blir bad guy. Orkar inte detta mer nu känner jag.
Har försökt prata om det massor av gånger och hon säger att vi ska försöka få tid till varandra. Men inget förändras och hon anstränger sig inte för att göra något annorlunda. Hon är helt enkelt egentligen nöjd som det är men vill säga något som får mig lugn och glad igen.
Jag inser att det är ingen av oss som gör nått fel, vi är två människor med helt olika behov och vi kan inte mötas här. Men det är väldigt plågsamt att tänka att jag kanske borde lämna någon jag tycker så mycket om. Och hon tycker om mig, det vet jag egentligen, bara jag inte vill ha mer.

Lite lägesuppdatering och tanke-ventilation. Dagarna går, två glas i helgen gav inte några ringar på vattnet denna gången heller. Men med intågande helg går trots tankarna mot trevliga bilder i huvudet som ett glas vin eller en whisky med lite mörk choklad framför På spåret ikväll, gamla "glada" minnesbilder av alkoholen. Men så kommer det inte bli, tolkar dessa tankarna som en del av något att lära sig hantera när man inte brutit helt utan själv ansvarar för att välja stunder.
Veckan har gått upp och ner, ett par dagar med trötthet som sätter spöken i huvudet. Gillar verkligen inte att vara trött, det hindrar mig från det som håller grunden hos mig nu, träning och rutiner. När man är trött så måste man göra något annat, tillåta sig vila, men jag har tyvärr inte så mycket saker som motiverar mig på fritiden just nu, ännu.. Funderat en del på det i veckan. A behöver bytas ut mot annat som ger glädje. Får såklart vara väldigt glad för att jag hittat en sak som träningen och en balans till den som jag äntligen trivs med som inte är manisk. Men mer saker behöver finnas som kan ge längtan till sin fritid. Får ha tålamod att de kommer så småningom tillsammans med mitt klarare sinne.
Tankarna på mitt förhållande har också fortsatt med stirr i taket vid läggdags. Tyvärr måste man inse att livet och sitt välbefinnande handlar om att stå på bra grunder. Magkänslan är det man kanske borde lita allra mest på och inte lyssna så mycket på huvudet. Men det är trots allt huvudet som sedan skall stå till svars för det som magkänslan i så fall väljer. Känns så märkligt, jag älskar ju henne, hon älskar mig, men jag vill ha mer av oss, hon är nöjd. Försökt att sopa undan känslan av denna saknad men den bara bubblar igenom och förstör vår vardag.
Börjar få framtidstankar med dåligt samvete. Har gått ner 5 kg sedan årsskiftet, börjar känna mig attraktiv, tankar om att en dag råka stöta på någon annan med samma behov. Tänker jag att det skulle vara lättare att stå till svars för min magkänsla om det hände?
I morse efter jag gjort i ordning mig som vanligt innan jobbet så fick jag en spontan het hejdå-kyss i dörren. Oj vad hände där? Beror ju egentligen på att jag varit lite nere innan i veckan och hon frågat vad som tyngde mig, då sa jag för ovanlighetens skull rakt ut att det varit för lite kärlek. Då kan det hända att det kommer en liten vass våg av det jag saknar som väcker allt hopp till liv igen, men aldrig något som har varat.

John-Erik

Att du tänker bort alkoholen ikväll.. Fortsätt som du gör och bli mer restriktiv till A. Bra jobbat.
Försöker också ha rutiner med träning m.m. Planerar för kosten o.s.v.
Har läst dina bägge inlägg om just problemen ni har. Tror att detta är jätte vanligt och inget
som bara du upplever. Ni kanske passar ihop innerst inne. Tror kanske att partreapi kan vara något.
I vilket fall så tror jag att ni måste prata med varandra först, innan ev. parterapi.
I absolut värsta fall får man gå skilda vägar. Men jag tror att det är bra att höja temperaturen
något till ett skarpt läge där båda förstår att vissa eftergifter måste göras.
Gör en varsin "to do" lista mot varandra. Hon kanske har något behov och du något annat
som måste fram. Bara ett förslag...:-)

Ha det gott i helgen min vän Pianisten

John

Sannah

Ni behöver prata med varandra. Du behöver förklara hur du känner och vad som är viktigt för dig. Prata i termer som att jag behöver närhet, vad behöver du? Detta är viktigt för mig, vad är viktigt för dig?
Genom att ni börjar prata får du vägen fram. Då kan du lättare se om det ska vara ni.
Lika lätt att rekommendera till andra är det lika svårt att genomföra själv. Pratar om egna erfarenheter här.
Bra jobbat med dig själv med! Välja andra saker än A.
Kram

Du har fått kloka råd ovan. Jag vill bara lägga till min egen erfarenhet av hur väsentligt det är att känna sig tillfreds med den fysiska kärleken i ett förhållande. Utan den känslan blir livet för grått och tomt, och belöningscentrum i hjärnan pockar på stimulans vilket gör alkohol frestande. Då blir jag också mer sur och tvär och tänker att min partner borde förstå att något saknas. Men ingen är tankeläsare och känner man att något fundamentalt saknas i tillvaron måste man ta upp det. Alternativet är att fastna i en ond cirkel där alkoholen återigen tar över och leder in på en destruktiv väg. Det är inte enkelt att prata om intim samvaro, kanske kan extern hjälp vara bra. Jag har kommit en bit på väg men det finns mer att göra. Dock är jag tillräckligt tillfreds för att kunna fortsätta vara nykter och anstränga mig för att vara attraktiv i min frus ögon. Man behöver ju, krasst uttryckt, en målbild av belöning och framgång för att hitta kraft att leva på ett sunt sätt.

Så hur du än gör, få till ett äkta och innerligt samtal och red ut om ni har en väg tillsammans framöver. Annars är det dags för förändring, för din egen skull.

Tack John, Sannah och Picard för era råd och närvaro <3. Vi har tyvärr bråkat och pratat om detta i flera år. Jag har försökt prata. De stora skillnaderna i lust och närhet började visa sig redan innan barnen. Vi har faktiskt gått på familjerådgivning för några år sedan. Enligt terapeuten kan jag bara vänta till hon känner lust att vara när mig, om jag uttrycker missnöje så pressar jag och bara låser allt. Så tydligen är det jag gör nu som det ska, vänta och förtränga så mycket jag bara orkar. Har ändå insett också att om jag tjurar och deppar för att jag saknar hennes närhet så leder det bara till nån falsk brandsläckning från hennes sida som jag ser igenom. Brukar sluta i väldigt misslyckade stunder.
Tyvärr fungerar vi helt olika psykologiskt vilket gör det nästan omöjligt att lösa våra problem. Jag känner inåt, funderar på mina känslor och ser djupare på problem, för jag tror att där finns ofta lösningarna. Hon är kortfattat av åsikten "jag är som jag är!" Det är upp till mig att acceptera henne just som hon är. Hon går nästan alltid direkt i försvar och blir arg när jag försöker ta upp saker. Hon ser det som en attack på henne som person.

Jaja, vi får se när detta ska komma upp till ytan. På det humöret jag känner mig idag skulle det lika gärna kunna bli en totalt otajmad icebreaker ikväll när hon inte fattar någonting. Känner just nu bara att jag vill skrika ut hur hon kan vara så nöjd att leva med någon som varken attraherar henne eller någon hon vill vara nära!?
Nej det är förmodligen (såklart) en väldigt dålig idé om jag fortfarande vill försöka lösa något. Men kanske en bra idé om man bara ger upp.
Har inte nämnt att vi bråkade senast imorse innan hon åkte till jobbet så en sån icebreaker skulle det så sett inte bli.

Nä usch, detta är en dag med mycket svarta tankar. Som liten detalj att nämna för att vara helt transparent har vi varsin otrohet i bagaget för ett par år sedan som ofta bubblar upp i mig när jag är arg. Jag var väldigt medveten om varför jag gjorde det jag gjorde, en kvinna, inte i närheten så attraktiv som min sambo, som ändå gav mig lilla känslan av att fortfarande vara åtråvärd. Hon såg och tog på mig på det sättet som jag saknar så starkt. Jag mådde fruktansvärt över det jag gjort, åkte hem och erkände direkt vad jag gjort och försökte förklara att jag inget hellre önskat att vi hade det tillsammans. Trots såklart ingen godtagbar förklaring..
Till skillnad från henne försökte hon helt mörka sitt. Hade det inte varit för jag fick en så stark känsla att nått var fel och gjorde det fula att gå in och snoka i hennes mobil och en konversation med hennes väninna så hade jag aldrig fått veta. Hon påstår att det inte betydde nått utan bara var av ilska och hämnd för det jag gjorde som legat kvar, trots nästan ett år senare.
Fanns fler oklarheter i de konversationerna jag läste i hennes mobil som jag aldrig fått någon förklaring på. Bl.a en fest hon varit på när jag råkade vara utomlands i jobbet när samma väninna skriver dagen efter "följde du med honom hem?". Vet dock av säkra källor att hon inte följde med någon hem då, men frågan är vem denna "honom" var och vad som hänt tidigare.. Min sambo påstår att hon absolut inte förstår vad väninnan menar. Jag kommer aldrig få veta. Saker som plågar mig i det tysta och ligger och irriterar och bubblar dagar som denna. En stor tvivlan av min tillit till henne som är väldigt dålig för vår relation. Pga detta har jag med dåligt samvete ibland fortsatt snokat i hennes mobil och då blir jag ännu mer irriterad och arg när jag läser hennes sätt att skriva med manliga kollegor, "puss" och "saknar dig" är saker jag inte tycker känns kul att läsa. Säg gärna om ni tycker jag är för känslig här???

Ja förlåt det blev mycket text idag med mycket detaljer och svammel från tankar fram och tillbaka. Jag behövde antagligen sitta här en stund och skriva av mig för att sysselsätta mig med nått. Såna här svarta dagar väcker a-djävulen och jag kommer behöva vara stark idag. Imorgon kan bara bli en bättre dag!!

Kramar.

John-Erik

Jag ser dig framför mig.. Lite skör kanske med pianofingrar, helyllekille raktigenom.
Ja vilken soppa... Tror att du funderar lite för mycket. Efterklokhet leder ingen vart men
jag anser att du inte skulle sagt något om otroheten.
Men nu är det som det är och kanske det är så att din otrohet drabbade dig själv värst.
Du var otrogen för att du behövde ha utlopp för dina behov som din fru
inte kunde tillgodose. Något lite förmildrande.
Förslag: Skit i hennes mobil och sluta vara misstänksam. Det ger inget
tillbaka mer än mer negativism. Man skriver puss och kram numera
utan att det betyder något. Tänkte då på mailen du läste i hennes mobil.
Kanske ska ni vara ifrån varandra ett tag och typ börja längta tillbaka
och själva var för sig utvärdera i lugn och ro.
Nu låter jag som att jag är nån ävvlans hjärnskrynklare. Men icke.
Men ditt långa inlägg måste få lite feedback härav vill jag svara
rakt upp och ner hur jag tänker. Har levt ett långt liv så jag
har lite livserfarenhet typ "Old school" och vet lite om detta
med otrohet och annat av egna erfarenheter. Därmed inte sagt
att det är jag som varit otrogen, eller? :-)
Du verkar ha det jobbigt. Försök att lösa detta annars går du under av dina
funderingar. Hoppas jag inte skrivit något sårande ovan.. Menar väl..

John

Har inte skrivit till dig förut men läst din tråd för det mesta.
Har precis läst ut en bok som heter
"Ur vulkanens mun" av Helena von Zweigbergk. En bra bok som också fick mig att tänka på dig och din fru!
Om ni läser den båda så kanske ni får en öppning till något bättre...?

Lycka till?
Kramar
???