av Inuet

Eftersom det är svårt för mig att hjälpa andra alkoholister just nu, så startar jag den här tråden också.
Tanken med tråden är att anhöriga ska kunna ställa frågor om varför vi gör vissa saker, beter oss och reagerar som vi gör.
Det kan vara den minsta till den största sak.

En mindre presentation. Jag är mellan 30-40, sambo och 2 barn. Mitt drickande startade på risknivå redan efter lumpen och pga karriär val fortsatte det i många år. Seriöst alkoliserad i ca 8 år,öl och vin i början och senare 1 flaska starksprit per kväll.
Jag har genomgått allt ni kan tänka er. Tillfrisknandet började med tillochfrån drickande någon dag i veckan under 1 år, 1 år i behandling med mindre återfall och nu har jag varit nykter i ett år.

Jag kommer att vara 100% ärlig i mina svar då jag inte behöver skämmas eller ha skam över något mer i mitt liv. Jag kommer svara med sanning ur mitt perspektiv.

Så om någon har en fråga är det bara att ställa den.

Backen123
mån, 2019-04-29 - 20:20

Hej, åh vad bra du skriver! Jag försöker också förstå, vi har varit gifta i 4 månader nu och tillsammans i 3år. Det som först var för mycket till fest, blev innan vi gifte oss en depression i mina ögon och nu efter vi gift oss en aha upplevelse där jag förstår att han är alkoholist. Vi har tagit kontakt med kommunen och det känns som rätta personer att prata med. Idag träffade jag en anhörigbehandlare, som berättade hur illa det är med min man, han han är djupare än jag först trott och det gör så ont. Jag har nog tänkt att vi kommer få ordning på det men han sa att det är svårt. Jag har inte en aning hur jag ska hantera det!? Det är inga misärfyllor att han rätt var det är dricker jättemycket och slocknar. Inte bråkig eller så. PÅ fester går det oftast bra och jag tycker inte han kompenserar upp det någon dag efter för att känna fyllan. Men jag har förstått att det finns en ångest från tidigare år. Han har gått från försvar till handling i sitt tillfrisknande i ord, nu ska det verkställas. Det som är jobbigast för mig är att ställa mig frågan, såg jag men duckade? Hur ska vi gå vidare? Jag tycker ju själv att vinet är gott och älskar trevliga tillställningar. Har beslutat mig för att också ta en vit period.... Behövde nog också bara få skriva av mig

Hammond
ons, 2019-10-23 - 22:25

Man brukar säga att vi alla är ett universum för sig.
Man brukar också säga att villkorslös kärlek, eller ihållande lycka är som att finna nyckeln till universum.
Jag brukar säga att att man då har funnit nyckeln till sitt egna universum.
Jag vill absolut inte indoktrinera någon här om religion, det är inte min avsikt: Det här är någonting annat, vad spiritualismen handlar om.
Spiritualism är inte detsamma som religion, utan har endast att göra med sin kontakt med sitt emotionella jag, en balansakt med både förnuft och känsla.
Det finns inga sanna svar.
Om man har sökt de spiritualistiska så kallade universella sanningarna, som tycks vara lika för så gott som hela den mänskliga upplevelsen så skapade jag mitt konto för att bara säga en endaste sak i ämnet. Angående sanningar alltså.

"Det enda man kan veta med full säkerhet, är att man inte kan veta någonting alls med full säkerhet."

Relativa sanningar drivna av erfarenheter är väldigt flyktiga. Att finna sig själv är ett evigt arbete. Det handlar om att ta hand om sitt sinne, och sin kropp.
På samma sätt är sanningen endast sann så länge man hela tiden kan kontrollera den, och fastslå att det är så, just nu. Hela tiden. Varje dag. Resten av ens liv.
Detta skapar trygghet, som kan vara bra. Det kan också vara dåligt. Trygghet får oss ibland att ta vår och andras tid för given, eftersom att allt känns bra. Därför måste vi fortsätta kontrollera sanningen, även om den kan kännas given.

Det är väldigt svårt att tala om, men medvetandet är mycket speciellt. Det är praktiskt taget odefinierbart, och det är därför det är den sista utposten i vetenskapens värld. I ämnet finns det mestadels spekulationer, och den vetenskapliga grenen "psykologi" ses exempelvis av många läkare som en pseudovetenskap. Gå inte in för djupt på det. Världen är ganska splittrad mellan de intellektuella och de känslostyrda, precis så som vi alla människor tenderar att vara, även inför oss själva. Tills vi lär oss förstå hur vi fungerar, i strävan efter att balansera vårt dualistiskt färgade tankesätt. Vad vill jag då komma till?

Jo, jag vill komma till vad som pågår i våra hjärnor när vi tänker tankar, eller får känslor. Vem är egentligen föraren till vårt fantastiska verktyg hjärnan? Är det den röda tråden, baslinjen vi har som vi kallar för tankegångar, eller är det vår känslas förmåga att fördjupa oss in i nuet, då vi har våra tankar? Tankar kan ju springa iväg och stundvis hypnotisera eller ta över oss, och därför tror jag att det kan vara mycket viktigt att lära sig ta avstånd från sina tankar, utan att begrava dem i sitt undermedvetna. Det kan även vara oerhört lärorikt att i dessa stunder bara följa efter sina tankar med medvetande när de börjar springa åt ett håll man egentligen inte har en aning om vart de är på väg. Det kan faktiskt ge en mycket insikter.

Vad jag vill komma till, är att vi inte bara är våra tankar. Mer än någonting annat är vi vårt medvetande, det som vi fokuserar med. Vi kan bara se på en sak samtidigt i oss själva, på samma sätt som vi inte kan följa två olika objekt utanför oss själva på samma gång. Det är antagligen den huvudsakliga anledning till att människan ville utveckla skriftens otroliga kraft. Man kan lära sig om helheter på en helt ny nivå.

Vad är då våra tankar, enligt vetenskapen? Svaret vi använder idag är att vår hjärna och våra tankar styrs genom kemiska reaktioner. Det är inte svårt att föreställa sig, om man kallar hjärnan för en biologisk dator. Koden (materians egenskaper, kemin i biologin) vi är programmerad med färgar vårt tänkande men samtidigt är vi som sagt också ett medvetande, som upplever det. En bra jämförelse med en maskin är att vi har en slags biologisk artificiell intelligens som verkar i oss. Men i och med att den inte är artificiell utan biologisk så kan vi fortsätta att kalla det enbart för medvetande. Det gör inte så stor skillnad oavsett, för den enda verkliga skillnaden är nivån av verkligheter vi pratar om. Likaså som vi håller på och utvecklar och skapar A.I. i skrivande stund, så sitter vi själva med en slags A.I. i oss, vilket inbjuder tanken om att även vår värld är artificiellt skapad, om än på en annan nivå av verklighet.

Vad detta innebär är att vi i oss själva, besitter gåvan och möjligheten att programmera oss själva, kraften att förändra oss själva. Detta är i grunden vad andlighet handlar om. För att åter dra en parallell till vad våra tankar är, så har vi kemiska reaktioner inom oss till följd av extern påverkan, utanför oss. En lukt kan ge oss huvudvärk, vilket skapar smärtsignaler, vilket skapar stress. Det är inte lätt att "vara" glad då. Men man kan ändå välja att vara glad i detta elände. Liknande exempel kan ges gällandes alla våra sinnen som ger oss kontakt med omvärlden. Man kan också välja att ge vika för sin kemiska reaktion, och mena att man är ett offer inför sin egna upplevelse. På samma sätt kan vi ta kontroll över våra tankar, mer eller mindre. En deprimerad person har ofta en nedsatt dopamin-funktion i hjärnan (ämnet som hjärnan skapar för att vi ska känna oss glada), och detta gäller mer än någonting annat för missbrukare, i alla former.

Att styra sitt inre mående genom intag av yttre kemiska substanser; alkohol eller vilka droger som helst - välj en eller flera - det spelar ingen roll - leder till samma slutdestination för vår kemiska hjärnbalans i slutändan. Vi rubbar hjärnans naturliga sätt att skapa dopamin. Vi blir beroende av droger för att faktiskt må bra. Alternativet är att välja att inte kunna vara glad för resten av ens liv - om man finner styrkan att ge upp det som bara känns roligt. Men då talar vi grova hjärnskador.

Att då kunna ta sig därifrån kräver ett oerhört stort inre arbete med sig själv. Jag kan omöjligen gå in på allt då alla kräver ett unikt anpassat språk för det, men man måste mer eller mindre lära sig att det varken finns något gott eller någonting ont. Det ena kan inte finnas utan det andra. Ondska kan leda till mycket kärlek hos den som orättvist drabbas av den, precis som ondska kan inträffa när vi blir överösta av kärlek och goda saker. Vi kan då intala oss att alla har det lika lätt, och då bli mycket arroganta och känslokalla gentemot "alla de som inte klarar sig själva." Det kan också heta "jag hade inga problem att lösa mina problem, så det är bara för resten att ta sig i kragen". Men allas förutsättningar är olika, och det måste man förstå. Även om smärtan vi känt är densamma, har den faktiskt skadat oss i olika utsträckning. Ibland har den till och med förgjort oss redan när vi var barn.

Exempelvis:
Vad som känns värst för en direktörs barn uppvuxet i överklassen känns lika illa för den arbetslöse alkoholistens barn, även om dessa två världar inte kan relatera till varandra överhuvudtaget. Man känner helt enkelt bara till det som är värst för en själv. Om man är oaktsam kan man då börja berätta för en annan att man plågades av att bara få 30 paket per år på julen (till och med om presenterna var dyra) då man lekte med barn som fick 50 paket och ännu dyrare presenter. På andra änden skalan finns barnet som kanske aldrig ens har fått uppleva en jul mer än att alla i omgivningen blir extra fulla, och att olyckor inträffar mer frekvent då.

Man kan finna styrkan i sig. Men man måste söka. Det är därför de farligaste drogerna som finns är de sedativa (bedövande) och narkotiska (sövande) drogerna. För de tenderar att inte bara bedöva och söva. De gör samma sak med medvetandet, det enda verktygen vi har kvar att använda för att faktiskt kunna bli bättre på riktigt. Det är där vår viljekraft bor, och blir vi av med den så blir vi obenägna att hjälpa oss själva.

Hoppas att det här inlägget hjälper någon att förstå sig själv och sina medmänniskor.
Jag finns kvar här om ni har frågor om något, jag kommer försöka besvara dem så bra och värdigt jag kan.

Jag har varit missbrukare så gott som hela mitt liv på olika nivårer (totalt cirka 25 år, vilket innebär att jag är en återhämtande missbrukare för resten av mitt liv) sedan jag var ett barn men föddes med gåvan och förutsättningen att vara både rationell / filosofiskt lagd samt både introvert / extrovert. Detta har hjälpt mig att överleva upplevelserna jag har haft, de flesta jag träffade på samma väg som jag själv dog tyvärr under resans gång. Men jag föreställer mig att de lever vidare i mig, och hjälper mig att hålla fast vid mitt beslut att alltid sträva efter att bli en bättre människa, för jag har insett att det är ett evigt arbete, precis som spiritualismen. Och alla de som dog på vägen visade mig ovärderliga läxor till gåvor jag är evigt tacksam över att fått ta del av. Det är tack vare dom jag överhuvudtaget existerar idag, och kan skriva den här texten. Det, och en gudomlig gnutta tur.

Som så många andra i världen är min enda önskan att få ta del av gåvan att hjälpa någon annan människa med sitt lidande. Jag tänker troligtvis såhär då jag har levt hela mitt liv som medberoende till två arbetande, alkoholiserade föräldrar, varav en är död. Samt varit medberoende till alla jag mött i min väg.
Det finns vägar. Det finns verktyg. DET FINNS HOPP!
Människan har sökt i tusentals år, och människan har funnit, i alla kulturer.
Det är dessvärre omänskligt svårt att ta del av den informationen i vår extremt rationellt betingade, och "moderna" värld.

Men jag tro att det är dit vi är på väg. Våra samveten växer varje dag. Jag vet att vi kan nå dit. Det är det som får mig att fungera.

Ha en underbar morgon / dag / kväll / natt, och framförallt: Ta väl hand om dig själv.

Med all kärlek, Hammond

gros19
tors, 2019-10-24 - 21:51

Det finns något som heter ödmjukhet. Som nykter alkoholist borde du väl tillägnat dig det. Personer på familjerätten är precis som alla andra människor olika. En del förstår vad beroende är och en del gör det inte. Visst är det ett jobb, men det är inget hinder varken för att förstå, ha insikter eller kunna hjälpa och även patrasken på familjerätten kan se allvaret i missbruket. Kan bara beklaga din inskränkhet och fördomsfullhet, men även du kommer väl förhoppningsvis att utvecklas vidare. Obs jobbar inte på familjerätten. Har jobbat 20 år i missbruksvården, genomgått flera program för anhöriga och är anhörig till en person med grav beroendeproblematik., men kan inte allt för det. Det man lär sig är att se sina begränsningar och det är nyttigt.

Elisa-Beth
lör, 2019-10-26 - 08:52

Hej!
Min man fick diagnoserna Asperger och ADHD vid 53- års ålder. Han har alltid självmedicinerat under alla år. Har haft ett fast mycket bra jobb och klarat sig bra.
2016 kraschade han och gick in i väggen. Fick en utredning gjord och då konstaterades diagnoserna.
Började med antabus och var sjukskriven under ca ett år.
Blev av med jobbet och kom så sakta tillbaka till livet, om än helt annat nu än tidigare.
Började arbetsträna och senare blev anställd på 100 % vilket jag tycker är för mycket då kvällarna går åt till att sova.
Min man har sedan detta hände en annan personlighet nu och vi blev särbor.
För ca en månad sedan har jag hittat vinboxar i hans hem och vad jag förstår så tar han några glas vin på kvällarna för att slappna av. Så ledsamt då han varit helt nykter i 3 år.
Han börjar återigen dra sig undan och vill inte ses och tycker jag "lägger mig i"
Han säger att han nu kan kontrollera sitt vinintag och att han inte självmedicinerar längre.
Är det att lura sig själv och även mig?
Varför börjar man igen att köpa hem vin om man klarat sig i 3 år??
Snälla hjälp mig vad kan jag göra?

Rosette
mån, 2019-10-28 - 20:35

Du har en särbo som du förstår har börjat dricka igen efter en längre tids nykterhet. Det är smärtsamt att se och du försöker påverka honom på olika sätt. Han menar att det inte är ett problem som det tidigare varit samtidigt som du känner igen beteenden hos honom du sett förr. Det låter som du gjort mycket då du pratat med honom och känner igen de här signalerna du tidigare sett. Som du själv skriver verkar han själv inte vilja prata om det eller förändra något just nu, oavsett vad han känner eller vill innerst inne. Det är vanligt att förändringar går lite upp och ned och möjligt är att det är ett återfall eller så vill han dricka på detta sätt. Oavsett hur det blir för honom när det gäller valet att fortsätta dricka eller minska eller sluta igen, hur är detta för dig? Vad behöver du för att ta hand om dig och fylla på din energi?

En idé är att starta en helt egen tråd här på forumet (starta ny tråd uppe i höger hörn) så kan flera här läsa och följa dig, om du vill såklart. Klokt och modigt steg att berätta här hur du ser på detta och be om hjälp. Bra gjort!

Igen, välkommen hit och hoppas du hittar mycket här som blir hjälpsamt för dig!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mr Bass
sön, 2020-01-12 - 12:32

Hej inuet. Tack för en fantastisk beskrivning av vad alkoholen gör med folk. Många förskönar och förminskar det hela. Det är en vidrig drog som i mitt tycke gör sig bäst som måltavla för slangbellor. Min personliga uppfattning då jag har anhörig som dricker och är extremt otrevlig och manipulativ. Jag som barn förtjänade bättre än en alkis beteende som pappa tillexempel. Han lever tyvärr inte nu . Sedan jag var tonåring började ett syskon med detta tragiska att dricka alkohol. I nuläget ensamstående gravt alkoholiserat syskon några år äldre än mig. Jag har satt ned foten vid ett par tillfällen. Möter kyla och vrede. Jag har förstått att alkoholism är ett allvarligt sjukdomstillstånd. Jag drack själv i många år i varierande grad men är idag spiknykter.

Mr Bass
sön, 2020-01-12 - 12:32

Hej inuet. Tack för en fantastisk beskrivning av vad alkoholen gör med folk. Många förskönar och förminskar det hela. Det är en vidrig drog som i mitt tycke gör sig bäst som måltavla för slangbellor. Min personliga uppfattning då jag har anhörig som dricker och är extremt otrevlig och manipulativ. Jag som barn förtjänade bättre än en alkis beteende som pappa tillexempel. Han lever tyvärr inte nu . Sedan jag var tonåring började ett syskon med detta tragiska att dricka alkohol. I nuläget ensamstående gravt alkoholiserat syskon några år äldre än mig. Jag har satt ned foten vid ett par tillfällen. Möter kyla och vrede. Jag har förstått att alkoholism är ett allvarligt sjukdomstillstånd. Jag drack själv i många år i varierande grad men är idag spiknykter.

Li-sa84
mån, 2020-01-20 - 08:41

Om man dricker varje dag lite då och då för att man har haft en jobbig dag på jobbet eller nåt. Ibland dricker man så mycket att man får minnes luckor dagen efter betyder det att man kan vara alkoholist? ?

Li-sa84
mån, 2020-01-20 - 08:41

Om man dricker varje dag lite då och då för att man har haft en jobbig dag på jobbet eller nåt. Ibland dricker man så mycket att man får minnes luckor dagen efter betyder det att man kan vara alkoholist? ?

gros19
mån, 2020-01-20 - 15:27

Låter allvarligt, men det behövs nog lite mer information för att få en bild av hur det ser ut för dig. Hur ofta dricker du t.ex förefaller vara dagligen eller? I vilka mängder? Behöver du en återställare dagen efter m.m. Åtminstone i riskzonen skulle jag vilja säga.

Pluto
fre, 2020-01-31 - 15:32

Undrar varför jag fungerar bättre när jag druckit. (Jag vet det om signalsubstanser i hjärnan, att hämningar släpper etc, det är inte det jag undrar över, bara det faktum att jag fungerar bättre när jag druckit lite. Jag blir trevligare, mer pratsam och social - som jag annars inte är alls. Det är den springande punkten! När jag inte dricker så kan månader gå, jag hör inte av mig, jag vill inte prata med någon. Facebook ligger nere. Jag umgås inte, annat än med mor och bror för mat. Typ. När jag dricker, så börjar jag prata och beskriva vad jag gjort under veckan, inget konstigt eller överdrivet, bara normal konversation... Varför är det så? Har haft mitt periodiska drickande i lite över 20 år nu. Alldeles för mycket i bland. Men oftast så kan jag hantera det bra, dvs, jag blir ingen "tokstolle" när jag dricker, utan bara kan socialisera med människor, som jag annars inte kan. Diagnos? :)

Pluto
fre, 2020-01-31 - 15:41

Svar:
Jo du har druckit så länge så din hjärna har vant sig vid att bli social under sådana omständigheter. Det ingår i den process som hjärnan fortlever, att när den konstant får alkohol/drog, och vänjer sig vid detta, så upplever du det som att du "fungerar" bara då. Mer långvarig tid utan alkohol kan återställa din hjärna till ett mer normalt tillstånd... Mvh Jag själv!

Jo fast jag var sådan innan jag började dricka! Så vad är mitt egentliga problem? Varför är jag inte social och tycker om att prata med andra människor, redan från början, innan jag började dricka?

Svar:
Det är din personlighet. Fortsätt i så fall och drick kontrollerat.

Hm med risk att jag då och då faller pladask. Ok, jag får försöka det då och söka mig till en del forum där de kanske har svar? :)

Pluto
fre, 2020-01-31 - 15:48

Hur mycket dricker du då, när du dricker? Ja det blir en hela starksprit och lite vin. Det varierar. Som minst en hela... Så det är väl ganska mycket då. Men jag kan gå till jobb eller skola dagen därpå. Hm ja ha... Det är mycket... Ja och ibland blir det för mycket. Då får jag sjukskriva mig typ. Har varit på behandlingshem i 8 månader, varit in och ut på avgiftning ett otal gånger men det var några år sen sist nu... Har du druckit nu? Ja, jo det har jag.
Och du tycker du är social nu? Jo, fast lite överdrivet kanske... Lätt för ironi, som ni ser där ovan... Hm Ja du får söka dig fram och fråga på fler ställen - det är det råd jag kan ge dig/mig. Nöjd så? Nä men det får duga!

Pluto
fre, 2020-01-31 - 15:59

Hm, nu inte ironisk. Har läst lite av vad som skrivits tidigare. (Jag såg inte det först) Väldigt bra saker! Personliga och värdefulla för mig! Så jag ska fundera lite extra. Nu när jag precis börjat en skola. Orkar inte hålla på men kan inte sluta... Summa summarum typ. Tursamt är att jag ändå lyckats komma till en nivå där jag bara dricker en eller två max tre dagar, det bär inte iväg som förr i tiden. Så jag bryter i tid och sover med sömntabletter. (propavan och mirtazapin) Felet är att man lätt blir som en zombie dagen efter och pajar dygnsrytmen, så har man en vecka att rätta till den (minst). Ja ja... Bara att skriva här hjälper en smula. Ensamhet annars är väl ett grundproblem. Har jag något vettigt att göra tenderar jag att dricka mindre, svårare än så är det inte... Är 52 nu, singel man, och med många sysslor och hobbies för övrigt, så inget är hopplöst, bara knepigt!

Pluto
fre, 2020-01-31 - 16:13

Jo det är så här jag "fungerar" då, socialt. När jag dricker. Annars hade jag aldrig tagit mig till denna sida och inte skrivit en rad. Hade känts väldigt avlägset. Så det problemet, det jag har som nykter, måste jag ta i tu med, hur det nu ska gå till... Men det är ju grunden! Fixa livet i vanliga fall! Lite svårt när man saknar jobb, körkort (sedan väldigt länge, vi pratar decennier med undantag för sommarjobb och marknadspolitiska åtgärder på heltid utan lön) Saknar familj, flickvän, barn, vänner (har några enstaka och så dem jag språkar med via facebook) i staden där jag bor... Dålig självkänsla, dåligt självförtroende, men stor nyfikenhet på allt möjligt! Så inte hopplöst som sagt, bara väldigt knepigt. Har precis börjat på folkhögskola! Väldigt kul även om jag är äldst och har utbildning som borde diskvalificera mig där egentligen... Men så är det och en tackar för det. Bara det håller nu!
Ja det får räcka för nu. Vet inte om någon läser detta eller om så, svarar. Men ska ha kvar sidan och kolla lite med tiden...

Lappjänta
tis, 2020-05-19 - 11:54

Hej!
Jag har tagit ett steg bort från att dricka med min partner. Mår psykiskt dåligt och det ger mej inget annat än oro. Känner mej separerad på nåt sätt och tycker inte om mej själv längre. ( har en nykter och fin uppväxt) Vi pratade om att han inte ska köpa med något till mej. Och han själv skulle ta ett par veckors uppehåll. Det gick en vecka så var han tvungen att handla med folköl ( eftersom det inte är samma sak enligt honom)
När vi sitter och ska äta, så frågar han om jag vill ha en öl.... Sa naturligtvis nej, men tänk om jag inte hade klarat det. Känner mej trygg i mitt beslut. Men min partner känns som ett ”hot” Har du några Tips?
Hälsningar

Marina1958
ons, 2020-06-17 - 09:02

Hej Kickin!
Jag är i exakt samma situation som du. ”Min” alkoholist har nu varit nykter i 6 månader och är iskall mot mig på alla sätt. Han är så sur, lättkränkt, otrevlig, vill absolut inte ha någon fysisk närhet mm
Jag mår jättedåligt. Är det så här det blir när de slutar dricka! Blir det någonsin bättre? Kram

Marina1958
ons, 2020-06-17 - 09:03

Hej Kickin!
Jag är i exakt samma situation som du. ”Min” alkoholist har nu varit nykter i 6 månader och är iskall mot mig på alla sätt. Han är så sur, lättkränkt, otrevlig, vill absolut inte ha någon fysisk närhet mm
Jag mår jättedåligt. Är det så här det blir när de slutar dricka! Blir det någonsin bättre? Kram

Kristoffer
ons, 2020-06-17 - 11:25

...och välkommen till forumet! Du upplever din partner som tydligt annorlunda än innan han gjorde en förändring kring alkoholen, och du funderar på hur det hör ihop. Du är inte ensam, här finns mycket klokskap och erfarenheter att ta del av från andra som varit i liknande situationer som du.

Tråden du skrivit i är gammal och inaktiv, så jag vill bara tipsa om du har större chans att få svar om du startar en egen tråd via länken "Starta en ny forumtråd" högst upp till höger på sidan, och berättar mer där.

Återigen, varmt välkommen till forumet.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Maranta
lör, 2020-06-27 - 00:47

Jag sökte svar på beteendemönster och hamnade här. Givande att läsa det som Inuet skriver. Och sedan läser jag ditt trista inlägg och känner direkt: "vad är det denna människa projicerar? Vad har h*n för problem? Egentligen? Vad är det för öm punkt som Inuet petade på?"
Inuet är ingen besserwisser. Däremot har uppenbarligen problem som hans ord blottare. Fundera på vad DU borde ta tag i, istället för att trycka ner Inuet!