Ny här med egen tråd. Har dock läst många inlägg sedan jag hittade forumet för några veckor sedan.

Bestämde i tisdags morse att det får vara nog nu. Kände inte ens ett sug de första dagarna, ett par värktabletter mot huvudvärken bara. Efter att ha läst mångas berättelser förstod jag att lockelsen säkert kommer att dyka upp. I går längtade jag, men tack och lov infann sig aldrig tillfället.

Nu önskar jag lite pepp när suget sätter in. Har förstått att det finns många, många i samma situation som jag. Att det hjälper att läsa om andras erfarenheter och se responsen de får känns stort.

Hälsningar en lyckligt gift kvinna med ett bra jobb och flera fina (vuxna) barn. Så varför?

Vad jag önskar jag kunde skicka lite glädje och styrka på riktigt, inte bara önsketänka...men du vet ju hur det funkar. Du måste lyfta dig själv först och sedan ta tag i resten.
Och du vet ju också att din kamp just nu ger resultat på sikt, så håll ut och håll tag i forumet, håll tag i alla som just nu är starka?
Stora kramen till dig Vinäger❣️

Ensammenintestark

?????
Jag ville bara säga att jag läser i din tråd och det har gett mig jättemycket. Hoppas att du kan ta dig igenom puckeln nu där beroendehjärnan vaknat till liv och försöker övertala dig att återgå till drickandet. Beroendehjärnab är som en lömsk orm som bidar sin tid och vaknar till liv när man minst anar det. Skriv här så mkt du orkar, tror det är viktigt att få sina tankar på pränt . Och - det hjälper oss andra här. Och vänta med kommentarerna till andra tills du orkar. Jag hejar på dig????

styrkekramar till dig Vinäger, ta dig igenom det farliga och trånga sundet, så är du snart ute på öppet vatten igen.!

Tjalle

Hej Vinäger. Det är tack vare "sådana som dig" jag orkar kämpa själv. Du är en av mina förebilder och du har visat dig vara så stark när det behövts. Det är väl inte konstigt att också du sviktar någon gång. Du är ju ingen övermänniska. Känner jag dig rätt är du, med all säkerhet, tillbaka på den "rätta vägen" i ett huj

Allt gott till dig från Tjalle

Från djupet av mitt hjärta, stort tack alla, ännu en gång. Wow, blir man inte lyft av att läsa alla kommentarer här, är det något stort fel.

Förebild, jo, jag tackar. Känner mig så långt ifrån en sådan man kan bli. Vet dock att vi diskuterade detta för något år sedan i forumet och kom fram till att många förebilder inte alls måste vara perfekta, tvärtom. Så då platsar jag väl där i viss mån ändå. ? Handlar det om kamp, ja, då kan jag iaf känna mig långt framme. Jäklar i min låda vad jag har kämpat. Jag, som så många andra.

Tänkte ge respons på några av alla kommentarer jag fått senaste veckorna. Har ju inte riktigt haft energi till det, men vill så gärna visa min uppskattning för att ni orkar hänga kvar, trots att jag känner mig som ett hopplöst fall emellanåt. Tänker dock inte falla ned i självömkan, det är inte särskilt vackert, utan ta fram de positiva bitarna. Har inget sug alls för tillfället och alla sådana dagar är guld värda. Kämpar mest mot det långsiktiga förhandlandet, det som fått mig på falska tankar om alkoholens vara eller icke vara i mitt liv. Just nu är den så icke den kan bli. Skön känsla att ta tag och hålla i så länge den finns naturligt. Andra dagar kommer och jag rustar mig för fullt.

Några förtydliganden som kanske varit oklara då jag visserligen inte ljuger här, men ändå ändrar små detaljer för att jag är så överdrivet löjligt rädd för att bli identifierad...

Om mig: Jag är 55+, har inte bott i Sthlm på många år, men är där minst en gång i månaden. Har flera barn och barnbarn där. Lever i en relativt liten stad, vilket varit min räddning många gånger. Att gå på Systembolaget eller till någon av de lokala krogarna bär alltid emot, då risken att stöta på någon bekant är stor.

Ångesten: Har haft panikattacker och, i följe med dessa, panikångest i varierande grad i snart tio år. Tycker att jag kommit långt genom att försöka utmana mig. Vissa icke tvungna saker har jag dock gett upp, då de kostar för mycket energi. Prestigen finns inte längre, även om en viss tävlan om att våga sporrar mig att gå vidare.

Angående att berätta: I november 2017 vid femtiden på morgonen (!) avslöjade jag allt för min man. Inte så snällt med tanke på att det var en lång arbetsdag framför honom. Men det kändes som om det var då eller aldrig. Från den dagen har han stöttat mig till hundra. Det jag har bett om har han ställt upp på. Han frågar om jag verkligen är säker på att jag vill ta en öl om jag frågar, men skulle aldrig neka mig om jag fortfarande vill. (Det är alltså han som på min begäran har nyckeln till den alkohol som finns i huset.) Det skulle vara enklare om han sa nej, kanske någon tycker, men jag tror att det bara skulle leda till trots och frustration. Som han säger, vill du ha så köper du ju själv i alla fall, vilket han vet att jag gjort många gånger. Själv högaktar jag honom för den inställningen, alltså att stötta utan att försöka förbjuda. Förstår dock om inte alla håller med...

Tankar kring att vi har olika A-problematik och vad alkoholen gör med våra liv: Jag slutar helt för min egen skull. Ingen annan, förutom M, känner till mina problem. Visst kan jag dricka lite för mycket på någon fest, men inte mer än vad någon annan kan göra - och gör. Har aldrig spytt inför andra, raglat omkring, behövt ledas hem. Inga skandaler alltså. Däremot blir jag högljudd, syns och hörs alldeles för mycket. Något jag visserligen tycker är ytterst pinsamt, men ingen katastrof. Mest är jag rädd. Rädd för vad som händer med min kropp. Rädd för att det till slut ska märkas på jobbet att jag är sliten. Rädd för hur det ska sluta om jag fortsätter. Det sistnämnda är ju motivation nog i sig.

Som tidigare nämnts, det kan gå så himla fort på slutet. Snudd på från en dag till en annan kan något som tidigare varit helt otänkbart vara på väg att normaliseras. Och det är då det blir farligt på allvar.

Kloka Mirabelle skriver ungefär så här: Man får sluta dricka även om man är osäker på om man är alkoholist eller ens har en A-proplematik. Jag tänker dock att om man är här har man någon form av problem. Människor utanför riskzonen funderar inte så mycket över sin alkoholkonsumtion. Så om du är det minsta tveksam, försök sluta medan tid är. Innan du hamnar djupare i alkoholträsket. Och, som sagt, det kan gå fort, ruggigt fort.

Detta skrivet i sann forumanda och utan något som helst mästrande. Som vanligt vill jag tillägga att var och en måste göra sin egen resa. Hur den ser ut vet vi dock inte på förhand. Kan jag bara få en enda att tänka till är det värt varenda bokstav.

Hörni, det här blev både långt och ostrukturerat. Skulle ju bara bemöta några inlägg och så skenade tankarna i väg. Så typiskt mig... ?

Till er som orkat läsa ända hit, ha en trevlig fortsättning på helgen. Blir den inte helvit, ge inte upp, det kommer en ny chans i morgon. Det är det fina med livet, det kommer en ny chans varje dag att göra om och göra rätt.

Kram

Edit: Var tvungen att uppdatera då jag skrivit att jag berättade för M i slutet av 2018, det var ju redan 2017. Tiden går...

För att du finns här.
För det du skriver, och delar med dig av.
Jag lär mig av dig, inte minst resonemanget kring att man/en ”får” sluta dricka även om man är osäker på om man/en är osäker på graden av alkoholproblem. Vilket då och då fungerar förledande för mig.
Du vet, är jag ”där” än, vilket ju är ett tämligen meningslöst dividerande.
Nog om mig.
Tack till dig! Så glad att jag, trots inte så roliga omständigheter, får vara med.
Du personifierar forum-andan för mig!
Kram.

I dag utspelade sig Hjärnornas krig i mitt huvud. Har ju haft en tröttsam A-röst ett tag nu, men den har inte fått så mycket respons. Suget har hållit sig på en helt hanterbar nivå - tills i dag...

Åkte in till centrum då jag skulle besöka en specialbutik. Gissa vilken annan speciell affär som ligger granne med den. Det räckte med att jag såg den gröna skylten redan när jag parkerade för att A-rösten skulle gnugga händerna och kalla in det tunga artilleriet:

A: Nu kan du väl unna dig lite vin, det är ju torsdag och allt.
N: Nej, verkligen inte. Varför liksom?
A: När jag tänker efter har du kontanter i plånboken, alltså inga avtryck alls om du handlar nu.
N: Inga ekonomiska avtryck, nej, men desto flera andra.
A: Äsch, du kan ju köpa bara en (1) tetra.
N: Varför? om jag får fråga.
A: Jo, men då blir du ju så där lagom lullig. Det kan dessutom inte bli för mycket, då det inte finns mera att tillgå.
N: Så onödigt, vakna upp och må halvrisigt nu när sömnen äntligen funkar som den ska.
A: Ja, men en gång spelar väl ingen roll. Du har ju dessutom flex i morgon...

Så där höll det på. Till slut ropade jag högt "Sluta!". Tårarna brände bakom ögonlocken, jag kände mig så ensam och uppgiven.

Men då...

Då tog jag upp mobilen och loggade in här. Läste några inlägg och kände mig genast starkare. Tack som f-n Se klart, Svagis, Charlie och PimPim, i dag var det just ni som räddade mig.

Nära skjuter ingen hare, som man brukar säga. Själv lägger jag alltid till "men han blir jäkligt rädd" och så var det i dag. Jag blev skräckslagen över vilken makt A fortfarande har över mig. Jag klarade mig alltså undan med blotta förskräckelsen, men har ännu en strategi att ta till om/när situationen uppstår igen.

Nu laddar jag inför lördagens träff. Till viss del tror jag att den har varit till stor hjälp i nykterhetsarbetet. Man vill ju liksom inte svika polare som man snart ska få träffa IRL. Åh, vad jag längtar, även om pirret är rätt stort just nu. Får väl se hur många timmars sömn det blir i morgon natt...

Kram på er och - än en gång - tack för att ni finns här och tar emot mig när jag håller på att falla.

Så tröttsamt att få höra den där rösten !!!? Men så bra att du loggade in här och hämtade kraft ? Precis så i nöden fyller det fantastiska forumet sin bästa funktion ?

Ja du, Vinäger, spänningen stiger inför morgondagen men jag har blivit lite orolig för vår katt som var helt apatisk igår.
Hon varken åt eller drack på hela dagen? Idag är hon lite bättre men inte som vanligt....
Hoppas verkligen inte att hon blir sjuk på riktigt!
Det hade ju varit så himla tråkigt om jag inte kan åka iväg. Men jag ska inte måla fan på väggen utan hoppas på det bästa ??
Kram ?

Du är grym vinäger! Riktigt bra jobbat att slåss mot sin egna tankar, de kan vara riktigt tuffa ?❤️

Jag sätter mig en kort stund varje dag och läser här.
Hinner inte!
Men vad jag inte hinner är att bli så stressad att röster i hjärnan höjer tonarten och drar mig iväg på en slirig stig.
Det är det enda jag inte hinner.
Allt annat får bli allt eftersom.
Tack för att du skriver, är så viktig för alla oss här. Kram.

Hej Vinäger!

Jag förstår hur du kännde dig, när A jävulen börja spöka.

Jag upplever något liknande varje vår, första uteserveringar jag ser får han att hälsa på igen.

Men med tid, och rutin på att hantera A jävulen så är det inget problem.
Numera när han dyker, så är det mest en irritation att han aldrig ger sig.
Bra att du använder dig av verktygslådan, som du har för att mota bort A

Mvh

Tack för igår!
Så roligt och härligt det var att träffa dig IRL!! ??
Så överraskande att få ett verkligt ansikte att tänka tillbaka på nu när jag skriver i din tråd.
Ett himla gulligt ansikte dessutom med vackra och strålande ögon?

Håller nu alla tummar och tår för att din vita period denna gång ska bli så varaktig som du så gärna vill.
All lycka ? och Stora kramen till dig Vinäger?
???

Det var så underbart att äntligen få träffa er. Både själva forumträffen och "efterfesten" på caféet var otroligt givande. Att du FinaLisa inte alls såg ut som jag tänkt mig var bara en positiv överraskning.

Tyvärr var jag så nära återfallet jag bara kunde bli. Precis som jag berättade var det nog till viss del tanken på träffen som gjort att jag klarat mig de senaste veckorna.

Skriver lite halvkryptiskt då jag skäms som en hund. Hade helst inte velat skriva alls, men kände att jag måste få kommentera den fina sammankomsten och den gemenskap den förde med sig.

Jag tog alltså ett återfall i går. Samma dag som träffen. Sorry!

Orkar inte skriva mera nu, men tack för att ni finns i mitt liv och aldrig sviker. Känner mig ibland som ett hopplöst fall, men vet att innerst inne ger jag aldrig, aldrig upp.

Kram på er

Du, det är så himla mänskligt och jag vet själv hur jäkla svårt det är. Man skäms men det är så bra att du skriver här. Där man inte behöver skämmas. Vi kan börja om ihop! Det är inte hur många gånger man faller; utan hur många gånger man reser sig upp som är grejen.

You got this. Imorgon är en ny dag.

❤️?

...på min bibel.
Men varför känns det som om det finns något väldigt fint sagt och tänkt att det är när vi har det som värst som vi behöver varandra som mest.
Eller något sånt.
Jag är ledsen för din skull. Inte för att jag inte VET att du redan är tillbaka. Men jag vet också hur jobbigt det är när vi inte klarar det vi har föresatt oss. Och de här tillfällena ställer frågor om varför och vad hände. Ännu mer pussel och trådar att dra i, kan kännas övermäktigt precis när det händer.
Men pussel och trådar är ju själva livet, även detta.
Du vet jag håller på dig så det gör ont i knogarna och jag är alldeles säker på att du kommer fixa det här.
Något annat finns inte att välja på,
Största kramen.

Vinäger, du nämner att du kanske är ett hopplöst fall. Jag tyckte att jag träffade ett mycket hoppfullt fall i går! Du kommer upp på banan igen när du är redo för det (kanske du är redan?).
Stor kram!
Charlie

Vad modig av dig att berätta om ditt återfall...det gör att jag vågar skriva lite om mig..men jag tänker att jag gör det på den tråden som jag startade upp " När kommer dag två?" för jag har fått lite kommentarer där och vill gärna försöka skriva svar där.
Det var så kul att få träffa dig igår....vi kämpar ihop...vidare..för mig var det evigheter sedan jag klarade två dagar....

Kram:)

Hade så gärna varit med på träffen! Hade annat inbokat men allt gick åt skogen för jag blev sjuk.
Nästa gång det är träff skall jag prioritera det.
Och så sant, vi ger aldrig upp.
Kram⚘