Föräldartråd

Kan det inte få bli bra, kan han inte få må bra och få det liv han önskar, min fina kille som jag älskar över allt. Skulle kunna vara mina ord så har jag ofta tänkt. Du har fått vila och känna hur livet egentligen ska vara, känt verkligt hopp och så händer det här ett återfall när man är som mest sårbar. Har upplevt detsamma och det är den mest plågsamma känsla jag upplevt i samband med min sons missbruk. En vän sa till mig när jag var i en liknande situation som du är nu Dearself, att hon aldrig hade sett mig må så dåligt. På något sätt överlever man och hoppet väcks igen men det är precis som du säger oehört sorgligt. Kan tänka mig att du är glad att träffa din son och sen byts glädjen till sorg.

Hur tror du din son tänker, besviken på sig själv förmodligen och vad vill han. Har han pratat om förlängning så vill han troligen tillbaka. I din situation hade jag ringt upp behandlingshemmet och bett om råd hur ni ska hantera situationen.

Min son är just nu inlagd på psykiatrisk avdelning pga att hans medicin inte hjälper honom. Han har plågsamma röster vilket idag är hindret att kunna få leva sitt liv. Känner också maktlösheten det enda jag kan göra är att finnas där för honom. Jättesvårt att inte kunna påverka situationen. Det är ju inget man hellre vill än att hjälpa sitt barn.
Många kramar till dig!

Åh, vad jag känner med er båda. Vad bra att du startade den här tråden, Dearself. Känner som vanligt igen mig så mycket i er båda.
Dearself, alkohol är verkligen inte "bara". Det är faktiskt en av de värsta drogerna/beroendena, med något undantag kanske. Jag var på en anhörigträff på den dagbehandlingar min dotter varit på under sommaren och där underströk de just detta. Min dotter dricker på samma sätt. Inga mellanlägen. Lite skillnad mot dem som är lite "småfulla" för jämnan, även om det naturligtvis också kan vara otroligt jobbigt och skadligt.
Min dotter har både gått på dagbehandling och varit på behandlingshem (drygt fem veckor) i sommar. Behandlingshemmet var, som jag kanske skrivit tidigare, inte optimalt för hennes behov. Nu har hon börjat jobba igen. Jag håller andan. Samtidigt försöker jag så gott jag kan att jobba med mig själv, inser att detta troligen är något jag måste lära mig leva med, inser att det också är något där risken är stor att jag förlorar henne. Det är svårt att förstå hur man ska kunna leva med det. Men försöker, på olika sätt. Alla förslag - Gros har ju haft en del - är välkomna. Jag har nu börjat i en ACT-terapi - acceptance and commitment - vet inte om ni känner till det, men har blivit allt vanligare i vården, framför allt i behandling för personer med svåra smärttillstånd där medicinering inte hjälper tillräckligt. Men kan också appliceras på den här typen av situationer, där man tvingas leva i en outhärdlig situation med psykisk smärta, som man så att säga inte kan lämna - men ändå finna en mening i tillvaron. Känns lovande än så länge. Men det är dyrt att gå hos en privat terapeut. Ändå värt det om det hjälper. Vi får se.
Det handlar också om det här svåra, det svåraste kanske, som Gros nämner, att inte kunna påverka situationen. Jag är övertygad om att i det i de här sammanhangen - när det handlar om svårt substansberoende - är allra mest förödande när det handlar just om ens barn. (Även om man förstås inte kan generalisera.)
Jag väntar på nästa "slag" - kanske har det redan skett i kväll (har inga indikationer på det dock). Har på något sätt gett upp hoppet allt mer, men helt kan och vill jag förstås inte göra det. Det känns nästan overkligt att vara i den här situationen. Stor kram till er båda.

ACT terapi verkar intressant. Det är en väg jag tror på, att acceptera att så här kommer mitt liv eventuellt att se ut. Jag får leva med denna smärta och ändå hitta mening. Självklart vet ingen vad som sker i framtiden men just nu är det så och i dagsläget ser jag ingen förändring och jag är maktlös inför detta. Definitivt ingen lätt väg att gå, men inte heller lätt att hoppas, bli besviken, hoppas bli besviken osv.

Undrar många gånger hur ska min son kunna uthätda sin plåga, när ger han upp? Det är fruktansvärt men så ser verkligheten ut. Vad jag gör är att fokusera på nuet så mycket jag kan, ta tillvara på allt som är positivt, enkla saker. Tänker ofta och det är nödvändigt, att just nu i denna stund är allt bra.

Detta synsätt påverkar alla relationer och nyligen sa jag till en gammal vän, att som det ser ut idag, är du ingen bra person för mig. Det fanns skäl och jag är mycket nöjd att sluppit en destruktiv relation. Känner att jag är inte inte intresserad av att vara tillsammans med människor som får mig att må dåligt. En relation ska berika livet göra att man växer som människa. Ett sidospår men förhållningssättet påverkar ju hela ens liv. Ska också säga att denna personen har under lång tid levt under liknande omständigheter som vi, men har konsekvent vägrat ta emot någon form av hjälp förutom sönnmedicin.

ACT terapi verkar intressant. Det är en väg jag tror på, att acceptera att så här kommer mitt liv eventuellt att se ut. Jag får leva med denna smärta och ändå hitta mening. Självklart vet ingen vad som sker i framtiden men just nu är det så och i dagsläget ser jag ingen förändring och jag är maktlös inför detta. Definitivt ingen lätt väg att gå, men inte heller lätt att hoppas, bli besviken, hoppas bli besviken osv.

Undrar många gånger hur ska min son kunna uthätda sin plåga, när ger han upp? Det är fruktansvärt men så ser verkligheten ut. Vad jag gör är att fokusera på nuet så mycket jag kan, ta tillvara på allt som är positivt, enkla saker. Tänker ofta och det är nödvändigt, att just nu i denna stund är allt bra.

Detta synsätt påverkar alla relationer och nyligen sa jag till en gammal vän, att som det ser ut idag, är du ingen bra person för mig. Det fanns skäl och jag är mycket nöjd att sluppit en destruktiv relation. En relation ska berika livet göra att man växer som människa. Ett sidospår men förhållningssättet påverkar ju hela ens liv. Ska också säga att denna personen har under lång tid levt under liknande omständigheter som vi, men har konsekvent vägrat ta emot någon form av hjälp förutom sönnmedicin.

Vad skönt att han fortsätter sin behandling och som förälder ser du en förändring hos honom. Låter jättebra! Under de år jag jobbat med missbruk fick jag lära mig att återfall ingår i tillfrisknandet, men ändå väldigt plågsamt för alla inblandade när det sker. Jätteroligt att höra att du ser en förändring. Bra ide' med tråden föräldrarstöd och så länge den är aktiv finns ju möjligheten att fler kan delta.

Två veckor gick det bra att jobba - i kväll, just när jag kommit hem från min andra dotter som just nu har lite (helt andra) problem, ringde polisen. Nu är hon på beroendemottagningen, mycket berusad. Känner mig helt förtvivlad, men kanske inte helt chockad och förvånad. Återfall ingår i tillfrisknandet, precis som du säger Gros, men så här täta... och hur ska det gå med jobbet? Hon var själv helt förtvivlad - fick ringa från mottagningen - och grät och sa "jag vill inte vara så här". Nu hoppas jag hon stannar där åtminstone över natten.

Tycker också det är skönt att höra att din son fortsätter sin behandling och att han känns starkare, Dearself. Hoppfullt!
Och tycker även jag att det här med föräldratråden är jättebra! Lätt för alla intresserade att hitta. Jag letade rätt mycket i början efter andra föräldrar.
Jag känner mig rätt uppgiven nu, som om jag inte orkar mer. Har varit nedstämd så länge, det här blev liksom droppen (igen). Men ska försöka kämpa på med acceptansen och det här med att vara i nuet, något som också ingår i ACT. Man får försöka öva, även om det är svårt ibland.
Varma kramar till er! Tänker mycket på er.

Täta återfall skriver du Ragna och även att din dotter säger att jag vill inte vara så här. Kanske kan det leda till att hon samtycker till en behandling som bättre motsvarar hennes behov. Om jag minns rätt tyckte du Nämndemansgården och tolstegsbehandling skulle vara ett lämpligt alternativ för din dotter.

Det här att mista jobbet eller sin sysselsäätning tillhör våra katastroftankar och min erfarenhet är att dom har vi ingen nytta av. Min son miste den enda sysselsättning han trivts på. Förra veckan fick jag veta att det fanns väldigt mycket droger där så det var verkligen ett olämpligt alternativ. Nu är det tal om att han så fort han kan ska han vara på ett hunddagis och han älskar hundar och alla andra djur med förutom mördarsniglar. Själv miste jag ett jobb vilket ledde till att jag påbörjade en utbildning och fick ett arbete där varje dag känts rolig och givande.

Vad jag vill säga med detta är att vi vet inte vad som händer i slutändan. En terapeut på Nämndemansgården sa till mig att jag ska ha tillit till att allt löser sig på bästa sätt, en tro på en högre makt tänker jag idag, men då tyckte jag det var väldigt korkat. Det var ju jag som styrde vad som sker. Utan min inverkan skulle det bli en katastrof, men kanske förstör vi mer genom att lägga oss i. Idag kan jag känna tillit (inte alltid men mer och mer) till att det löser sig på bästa sätt och den känslan är fantastisk och något jag tidigare inte upplevt. Men vägen dit har självklart inte varit lätt, men det vet vi ju.

Kramar till dig Ragna som kämpar.

Den var jättefin, Dearself!
Lite katastrofläge här igen. Hon verkar helt enkelt inte kunna låta bli, fast hon vill. Och ja, det är ju så sjukdomen ser ut. Funderar på att ringa till socialsekreteraren igen. Hon blev (under berusning) väldigt arg när jag sa det, och tycker att jag "hotar" henne. Vet inte riktigt hur jag ska göra. Kanske kontakta en av hennes behandlare i stället. Så fruktansvärt sorgligt alltihop. Känns inte som någon överraskning att det blivit så här nu igen, verkligen inte, men det har nog ändå funnits ett litet hopp... Nu har hon jobbat i tre veckor, men tydligen börjat dricka "lite" senaste veckan (veckorna?) och då leder det alltid till upptrappning. Som hon vet, med intellektet.
När det gäller jobb och så, så förstår jag vad du menar Gros. Men hon har sitt "drömjobb" som hon har utbildat sig till och jobbet har/är en friskfaktor och motivation för henne...fast det räcker ju ändå inte, uppenbarligen. Känns bara som om att det skulle förvärra situationen jättemycket om hon mister det.
Kram till er!

PS. Hon berättade att soc avslutat utredningen... gissar att hon inte sagt hur det egentligen är med drickandet...

PS. Hon berättade att soc avslutat utredningen... gissar att hon inte sagt hur det egentligen är med drickandet...

PS 2. Glömde tacka er båda, Gros och Dearself, för era senaste inlägg. Värmen och förståelsen betyder så mycket, jag uppskattade verkligen det ni skrev, och jag tänker på er!. Jag skrev mitt nya inlägg ovan i lite affekt, hon hade just ringt, rejält berusad...trots allt rätt oväntat ett måndagkväll när hon varit på sin "efterbehandling", även om jag inte blev superförvånad blev jag väldigt ledsen och än mer uppgiven än jag redan var., Kram!

PS 2. Glömde tacka er båda, Gros och Dearself, för era senaste inlägg. Värmen och förståelsen betyder så mycket, jag uppskattade verkligen det ni skrev, och jag tänker på er!. Jag skrev mitt nya inlägg ovan i lite affekt, hon hade just ringt, rejält berusad...trots allt rätt oväntat ett måndagkväll när hon varit på sin "efterbehandling", även om jag inte blev superförvånad blev jag väldigt ledsen och än mer uppgiven än jag redan var., Kram!

Tänker så här Ragna och jag inser samtidigt hur oehört plågsamt det är för dig, ta hjälp från alla du kan. När jag tittar i en bok jag skrivit i när allt varit som mest plågsamt ser jag min desperation. Där finns 13 olika hjälplinjer förutom socialförvaltningen. Så desperat var jag. Vill du ha tel.nr kan jag lämna det.

Jag fick lära av den person som jag haft mest förtroende för att det är negativa konsekvenser, att må riktigt riktigt dåligt, som får människor att kapitulera och bli motiverade. Inte lätt att se på som förälder. Samtidigt är det en dödlig sjukdom det kan man inte blunda för. Sitt barns missbruk är något av det mest smärtsamma man kan uppleva, ofta även skamfyllda. Jag fick lära mig att det finns enorma krafter i beroendet och att det inte har med den friska personen att göra, ingen logik, inget förnuft utan det handlar enbart om känslor. Inget spelar någon roll i detta läge och det har du ju fått erfara. Mycket av detta kan och vet du ju, men det spelar ingen roll du kan ändå inte hjälpa ditt dotter. I detta läget är kanske LVM ounvikligt.

När jag mått bättre under den tid min son var som mest destruktiv i sitt missbruk var när jag fokuserade på mig själv. Finns det ingen möjlighet för dig att genomgå en anhörigvecka.

Både du och Dearself finns ofta i mina tankar. ❤

@Dearself -jag vet inte vad jag ska säga mer än att jag sänder mitt stöd och all min kärlek till dig. Och inkluderar er i min aftonbön i kväll...

Ja det är verkligen att uppleva maktlösheten. Min son stod framför mig en gång och stoppade i sig tablett efter tablett och jag kunde inte göra något för att förhindra det. Man går verkligen sönder. Just nu kan du nog inte göra något alls utom möjligtvis försöka ta hand om dig själv. Kan föreställa mig din känsla just nu. När jag själv tappat allt hopp efter en sån här händelse då är det enda jag kunnat göra att stanna kvar i känslan och till slut ebbar den ut. Vad som händer sen vet vi inte. Lider verkligen med dig och förstår din kamp jag har ju själv varit där.

Åh, Dearself, vad jag känner med dig. Så hemskt och tråkigt att höra. Och förstår och känner igen mig i det där att man går sönder, som gros också berättar om. Maktlösheten - det är det värsta av allt. Just det där att försöka ta hand om sig själv, fokusera på sig själv, är ju så otroligt svårt samtidigt som det nog är det enda man kan göra som kan vara till hjälp. Själv upplever jag ett stort glapp mellan tankar och känslor. Jag kan tänka "rätt", att jag inte kan påverka, måste acceptera att det är som det är osv, men ångestkänslorna påverkas liksom inte så mycket av det. I "skarpt läge" blir det omöjligt. Jag går också sönder.. Är - precis som ni, säkert, så innerligt trött på att leva med den här situationen. Här fortsätter krisen som jag beskrev förut. ACT-terapin handlar ju rätt mycket om det som du beskriver, gros, att stanna kvar i känslan som då till slut ska ebba ut. Är ju lite klassisk KBT-metodik. Men det är så himla svårt i den här situationen, som ju också hela tiden förändras, tycker jag. Kasten fram och tillbaka försvårar. Ska ändå fortsätta försöka.Kanske kan tankar och känslor mötas på nåt sätt. Det är väl den enda vägen. Varma, varma hälsningar till er båda.

Tänker när det handlar om maktlöshet så handlar det som jag ser det om att kapitulera. Precis som den beroende behöver göra för att en förändring ska bli möjlig. Hur gör man nu det? Kanske genom att gå sönder. Det är en otrolig kamp man utkämpar. Eftersom det handlar om ens barn som hela tiden riskerar att dö är det inte konstigt att det är oehört svårt att "lämna över" kanske lita på att en högra makt eller vad man vill kalla det tar över. Några garantier har vi ju inte men kanske kan man få lite ro. Vad är alternativet?
Varma kramar till er båda.

Förstår att du varken vet vad du ska tänka eller känna. Det har väl med maktlösheten att göra. Det är ju normalt att hoppas, hitta lösningar och planera för en framtid man önskar men inget fungerar. Ibland orkar man inte mer och kanske är det så att man måste sätta sig själv i främsta rummet även om det handlar om ens barn.

Själv tillbringade jag helgen på psykakuten medan andra föräldrar gladdes och var stolta över sina barn på Idol i tv på psykakuten. Det är kontraster och det är lätt att bli besviken, känna ilska, sorg och kanske ibland även bli bitter, det värsta av allt. Min son har ju prövat många preparat för att slippa sina plågsamma röster. Nu har man bytt till ett preparat som man tar till i sista hand pga allvarliga biverkningar, bl.a hjärtmuskelinflammation som man befarade. En annan allvarlig biverkan är att dom vita blodkropparna angrips och det kan i värsta fall leda till döden. På psykakkuten framkom det att han tagit amfetamin, en katastrof tillsammans med medicinen. Jag blev så fruktansvärd besviken på honom så jag kände jag ville spotta på honom där han låg. Nu kande vi båda äntligen hopp och så gör han så här. Du känner väl igen känslan? Han sov på en soffa och jag vankade av och an i väntrummet under flera timmar. Pga av en muskelinflammation i ryggen hade jag problem att sitta. Dessa kanske primitiva känslor bär jag också på och dom kommer fram när jag mår dåligt och då står det här med beroendesjukdom mig upp i halsen. Då vill jag bara säga VÄX UPP FÖR HELVETE ta ditt ansvar som alla andra människor.

Nej Dearself det är inte för personligt. Min son har diagnoserna störningar i autismspectrat och ADD och nu är han ju också röstpåverkad. Boendet är för sk dubbeldiagnoser missbruk/psykisk störning

Men något riktigt förfärligt har hänt mardrömmen är inte över. Vi skickades hem från psykakuten och han var hemma ytterliggare drygt ett dygn då jag kände det här är inte ok. Visste jag innan men tvivlar på mig själv när han blev hemskickad.

Han är nu inlagd på neurologen, det är något fel på hjärtat som gjort att blodproppar skickas till hjärnan. Han kan röra sig, tala, men förstår inte vad man säger och han ser inte. Det är så fruktansvärt otäckt. Han hörde vi var hos honom och sa konstigt jag hör er men jag ser er inte. Det är så förfärligt så jag tror jag drömmer. Något sånt här skulle jag aldrig kunna tånk mig, men jag lever mitt i min mardröm.

Tack Dearself! Läkarna har ingen förklaring i nuläget bara att det är något mycket ovanligt. Inget om vad han får för bestående skador. Han är under uppsikt så får han fler proppar måste man operera på ett sjukhus som ligger 20 mil härifrån. Sitter här ensam och det är ju delvis självvalt, för mina allra närmsta vänner finns inte längre av olika anledningar. I en sån här situation är det väldigt viktigt med rätt personer i min närhet. En gång för flera år sedan fick jag ett album med cd skivor av en mycket duktig japansk pianist. Musik att lyssna på när man är ledsen sa min son. Känns skönt att ha den musiken på. Fast jag inte sovit på många nätter längtar jag till morgonen så jag kan åka in till sjukhuset, men jag måste nog få någon sömnmedicin. Nu finns det ju betydligt större möjlighet för din son att få rätt hjälp och därmed inte längre samma behov av själmedicinering.

Men åh så hemskt, Gros! Tänker också på dig och hoppas också på en vändning! Mardrömmen, ja, som aldrig tar slut. Och som plötsligt blir ännu värre. Hoppas så innerligt att du fått någorlunda positiva besked i dag. Skriv när du orkar. Och ja, viktigt att du sover, ta hjälp av medicin!
Båda era söner har andra diagnoser och det är ju väldigt vanligt i samband med beroendesjukdom. Även min dotter har en annan psykiattrisk diagnos, mer åt ångesthållet. Men andra i familjen har neuropsykiatriska problem, dock ej missbruksproblem.
Tycker som du Dearself att det känns futtigt att skriva här när något så allvarligt har hänt. Men vi tänker på dig, Gros. Tänker även mycket på dig, Dearself.
Det vi alla delar och måste tackla är just det här att leva i en mardröm, där man är så maktlös. Många varma kramar till er båda och när du orkar och vill, som sagt, Gros, skriv och berätta hur det går <3.

Känns inte alls futtigt att ni finns här. Det är betydelsefullt även i en sån här situation. Första dagen jag träffade min son efter hjärtinfarkten och att man konstaterat flera proppar i hjärnan såg han inte men igår såg han, väldigt trött så klart men kunde prata även om han hade svårt att hitta orden. Tyvärr började han få feber igår och hjärtmuskelinflammation kan vara en biverkan av medicinen. Litar inte på att dom vet det på sjukhuset så jag ringer så fort det är telefontid. Efter att vi skickades hem första gången kommer jag aldrig att lita på sjukvården. Vad som är så hemskt är att jag upplever en särbehandling av personer med missbruksproblem/beroende, människor som inte hittat något annat sätt att hantera sitt dåliga mående. Du får skylla dig själv låt bli drogerna så blir allt bra.

Särbehandlingen är verkligen hemsk, känner igen det. Hur är det med din son nu, Gros19? Tänker jättemycket på er. Att han såg och kunde prata lite lät ju ändå positivt. Hoppas innerligt att febern gått ner och att han inte hade hjärtmuskelinflammation, och att han mår lite bättre nu åtminstone fysiskt.
Att man inte kan lita på sjukvården är vidrigt. Och som anhörig till en vuxen person står man så hjälplös.
Här går det bara neråt, tyvärr, blir sämre och sämre. Nya LOB, akutinläggningar, leverinflammation (inte första gången)... Men ingenting tycks kunna stoppa sjukdomens kraft.
Massor av varma tankar till dig Gros, till Dearself och alla andra i liknande hemska situation.

Det är så illa det kan bli med min son. Frågan är om han överhuvudtaget överlever. Han har haft två infarkter, flera blodproppar i både hjärtat och hjärnan och det är risk för fortsatta proppar. Skallbenet är bortopererat för att minska trycket. Han kommer inte att kunna gå och troligen inte kommunicera. Han finns helt enkelt inte längre så känns det. Så stå på er i sjukvården, jag litade på dom och så gick det så här. Ett värdigt och proffesionellt bemötande på psykakuten kunde troligen minimerat skadorna.

Saknar också ord, så fruktansvärt Gros19! Hoppas även jag att du får stöd i din situation nu, och att jag kunde säga något tröstande. Men orden räcker helt enkelt inte till. Tusen varma kramar, ni är i mina tankar <3 <3 <3

Tänker på dig! ♡

Jo man tänker, det gör jag med. Undrar hur det är med era barn för även om dom är vuxna är det ju ens barn. Min son opererades akut i Lund och då var det precis att han överlevde. Kirurgen som opererade sa att han överlever men frågan är till vilket liv. En fasa att höra.

Proppen som satt kvar i hjärtat finns inte där längre så någon omedelbar fara för nya blödningar i hjärnanbär det 8nte, men han har fått omfattande skador. Kan inte kommunicera men en möjlighet finns att det kan bli bättre. Tror han förstår och tänker ut vad han vill säga, men så går det inte. Halvsidigt förlamad så han kan ju inte gå. Han ser, hör och kan äta. Det var ingen självklarhet att kunna äta.

Det akuta bekymret just nu är inre blödningar som man inte vet var det kommer ifrån. Han var så blek och trött en dag så jag tänkte nu dör han. Hans blodvärde är lågt så han får blodtransfusioner. Det är ofattbart hur hemskt livet kan vara och jag frågar inget för jag klarar inte fler negativa besked. Han verkar dock finnas kvar långt därinne och ha kvar sin humor. Saknar den han var och är så glad att sista halvåret var en fin tid. Om framtid3n vet jag ingenting. Ta vara på den tid som är bra tillsammans med era barn. Har skickat en anmälan till patientnämnden angående bemötandet på psykakuten. Samtliga symptom som han har och har behandlats för fanns där redan då och trots detta skickades han hem. Kram
Kram

Ja, så grymt och omänskligt det ni är med om, Gros19. Och så otroligt upprörande det här med vården. Det verkar som rena lotteriet vem man träffar. Hoppas som Dearself att hans tal kommer tillbaka och att det kan bli någon liten förbättring, Tänker massor på er.

Vad skönt, Dearself, attt det är lite lugnare och att ni får bra stöd,

Här går det risigt dåligt. Dotterns beroendesjukdom blir bara värre och värre. Har åkt in otaliga ggr sista tiden, bl a genom LOB, Men vi har haft lite tur med vården för en gångs skull. Dels en läkare som undersökte henne och observerade avvikelser i ögonrörelser/muskulatur, som kan vara tecken på wernicke-korsakaffs syndrom ("alkoholdemens", mycket allvarliga hjärnskador). Så hon fick ligga kvar flera dagar med dropp och sprutor för att förebygga. Dels en läkare på Beroendecentrum (annat tillfälle) som ringde mig och undrade om jag tyckte att hon skulle skickas hem, som hon ville. Har aldrig hänt förut. Kanske var det mina tidigare upplysningar till polisen, när vi försökte få tag i henne, som gjorde det,,,men ändå. Önskar att alla läkare var så lyhörda och noggranna,,, Säger ju dock inget om hur framtiden blir,
Varmaste kramar till er, vi får försöka ha något slags hopp även om det känns helt omöjligt ibland. Svårt, svårt, inte minst i din situation Gros. Vill inte jämföra med din vidriga situation, men det är svårt att ha hopp även för mig. Så fort min dotter kom ut från avgiftningen och behandlingen jag nämnde började hon dricka igen, Verkar som om snittet ligger på 2-3 boxar om dagen.

Förstår ert lidande och har tänkt en del och trots hur allt är så har jag inte den förfärliga oron man som förälder till ett missbrukande barn har. Mår sjäkvfallet inte bra men idag kände jag för första gången att det var skönt att komma hem, men det behövs inte mycket förrän det förändras och jag mår förfärligt dåligt. Lätt är det inte utan kanske mindre svårt ibland. Idag var läkaren tillsammans med två andra och besökte min son. Vet inte om det berodde på anmälan jag gjort.

Så svårt du har det Ragna med din dotter. Du måste ju leva med oron att hon hela tiden riskerar sitt liv. Det är så svårt att förstå men har ju inte med förnuftet att göra, det är väl därför det är så svårt att påverka. Hur kan det vara att man inte använder sig av LVM. Ibland har det ju faktiskt effekt och man får en längre tid av nykterhet.

Det här med att behålla hoppet är svårt men styr vi egentligen över det. Det är klart man hoppas att allt ska bli bra, men ibland orkar man inte eller är det så att man måste möta sin rädsla, att föreställa sig att det värsta ska hända. Det finns ju där också där. Tror det är viktigt att prata om dom. För min del är det att min son ska höra plågsamma röster samtidigt som han inte kan gå och framför allt inte kan kommunicera med sin omgivning.

Det finns inga gränser för hur fasansfullt livet kan vara. När man känner jag klarar inte mer så blir det ännu värre och så fortsätter det och man kan inte göra någonting. Vem ska man bli arg på när livet är så orättvist. Kan föreställa mig din oro Dearself och det finns ingen tröst att få. Livet är en mardröm som aldrig tar slut när det är så här.

Ljus i det nattsvarta. Hoppas ni andra även kan uppleva detsamma och att din son är återfunnen Dearself. Min son har börjat prata, enstaka ord men försöker sig även på en mening även om det inte blir så bra. Fyller ut med faen där han inte riktigt lyckas, men han är mestadels vid gott mod. Var så rädd att han inte skull vara sig själv men det är han. Lång väg kvar men att återfå talet är det viktigaste och han är på väg. Den hotande proppen i hjärtat finns inte längre enligt läkaren och det innebär ju att man kan börja se framåt.

Åh, vad skönt att höra om ett litet ljus, Gros19! Hoppas förbättringen fortsätter, även om det är lång väg kvar. Gläds över att du kan börja se framåt.
Ja,, det är svårt att acceptera hur situationen ser ut i den situation vi alla befinner oss i .Allt känns overkligt för mig. Min dotter har också fått ny lvm-anmälan från läkare. får se vad det leder till, det som är på gång är väl frivilligt behandlingshem, den här gången ska jag vara mer aktiv när det gäller förslag om vad som passar just henne. Även olika familjemedlemmar har gjort anmälan. Jag ska tala med sockereteraren igen på måndag. Hoppet är allt svårare att hålla uppe. Börjar liksom tänka tvärtom i stället - försöka känna acceptans för vad om än sker. Men vet att det inte brukar hålla så länge. Kram och tankar till er.

Tänk att alltid behöva hitta förhållningssätt för stt uthärda verkligen att, tänk att bara får vara som man är utan att förvänta sig det värsta utan att allt är bra så lever de flesta människor. När jag var på Nämndemansgården var det en beroende där om sa till mig att smärtan är dubbel du som förälder till ett missbrukande barn bär på. Förstår vad han menar idag. Vi bär vår egen och våra barns smärta och en speciellt förhållningssätt kanske kan minska den smärtan, i aala fall göra den hanterbar..
,
.

Från oro och smärta till sorg och smärta?

Jag tänker så mycket själv på det du säger Gros 19. Att man hela tiden måste försöka hitta ett förhållningssätt för att uthärda. Min hjärna jobbar så mycket med det men känslorna kommer emellan på något sätt. Tror det som den boende sa till dig är sant. Men hur ser det förhållningssättet ut? Acceptans, sorg, tänker jag, men i praktiken fungerar det inte så bra för mig. Jag har tillfälligt avbrutit ACT-terapin för att jag tycker att det blev för teoretiskt när jag lever med ständiga krissituationer. Kan bero på mig, jag vet inte. Jag tror fortfarande på metoden, vi får se sen. Min dotter är nu sämre än någonsin (så som sjukdomen utvecklas när man ej lyckas bryta utvecklingen) och hennes liv är på riktigt i fara, det finns också tecken på att hennes hjärna kan ha tagit skada. I dag fyller jag 68, fast det känns som om man skulle vända på siffrorna. Mitt livs sämsta födelsedag.
Ändå står hon inte utan hjälp. Det finns engagerade människor som försökt hjälpa henne, Det är bara så att inget hittills verkar bita på hennes extremt svåra beroende. Trots att hon ofta uttrycker att hon vill det. Och jag själv har blivit en spillra, något slags skugga av den jag var för bara några år sedan (problemen fanns
då med, men trots allt av en annan kaliber, även om jag inte förstod då att det skulle kunna bli som det blivit), Har du tankar, Gros19, som några sådana förhållningssätt? Tänker på det i stort sett varje stund som jag är förmögen att tänka alls.
Lite komplicerat också med syskon som också lider av situationen och dessutom har andra problem, dock ej av beroendeslag. Jag orkar inte mer, jag vill inte vara med längre. Men jag måste ju,

@gros19

Ett förtydligande bara...

Alltså, min dotter lider oerhört av sin situation och är orolig för sin framtid, både när det gäller hälsan och livet samt jobbet när de nu börjat ta till storsläggan, helt förståeligt.
Hon försöker, säger hon. Men det går inte. Hon är inne på avgiftning och får speciell behandling ett extra dygn för att läkaren ser tecken på hotande hjärnskada. Det gör henne rädd och orolig. Så blir hon utskriven - och går direkt och dricker enorma mängder på krogen (bolaget stängt), blir Lobad av polisen, tagen till beroendeakuten, får lpt (lättast för läkarna, men tack för den läkares, oftast blir det bara utskrivning för att hon vill) och blir kvar över natten, Nästa dag dricker hon igen. Och det är enorma mängder, hon blir redlös,
Det här vara bara ett litet exempel från senaste veckan.
Hon har alternativ, har uppmanat henne gång på gång att ringa, komma, vi kan komma. Men hjärnan vill bara ha mer alkohol. Jag vet att det är en sjukdom. I den här utvecklade formen en av de mest djävulska som finns. Och vi kan bara stå och se på. Hur fasen kan man uthärda???

Så svårt du har det Ragna och jag tror inte det finns något förhållningssätt som fungerar i den situation som du befinner dig. Som jag ser det finns det inget annat att göra än att omhänderta din dotter omedelbart och för mig är det obegripligt att man inte gör det. Behövs ingen LVM utredning innan utan man gör ett omedelbart omhändertagande paragraf 13 LVM och därefter har man några dagar på sig att göra utredningen. Allt detta måste dom som arbetar med henne veta. Något förhållningssätt i den akuta situation du befinner dig i har du ju själv kommit fram till att det inte finns. Dom gånger jag mått riktigt, riktigt dåligt när det gällt min son så är det enda som fått mig att må bättre är när jag agerar på något sätt.

Har tänkt samma tankar som du Dearself att min son blir misshandlad, utnyttjad på olika sätt, har drunknat, ligger död nånstans pga en överdos, men aldrig att han skulle få hjärtinfarkt och stora blödningar i hjärnan. Alla katastrofer jag tänkt ut har inte skett och jag skrev ibland upp vad jag tänkte, för att sedan konstatera att så var det inte. Nu är det andra katastroftankar och det är kommer min son nånsin att klara sig själv, kommer han att kunna gå, få tillbaka sitt språk osv. På dagarna och när jag är hos honom känns verkligheten hanterbar, men när jag vaknar på natten då känner jag skräck inför framtiden och så tänker jag på honom som kanske också känner denna skräck men inte kan förmedla den på något sätt. Fasansfulla liv.

Samtidigt om jag stannar i nuet och tittar tillbaka så vet jag inte om livet var bättre då. Självklart att han kunde gå och tala, men mådde han egentligen bättre. Idag förmedlar han mycket kärlek utan ord, han blir glad när han hittar nya ord, kan skratta åt sig själv när han inte kan uttala det han vill. Han är ofta glad trots allt och igår var han så lugn som jag mycket, mycket sällan sett honom. Så är det just nu, men tänker jag framåt så blir det fasansfulla liv. Trots allt så vill jag ju självklart att han ska klara sig själv, det är ju målet med föräldrarskapet. Tänk om man för en gång skull vågar tänka tanken att allt kanske blir mycket bättre än jag kan föreställa mig. Vad har jag att förlora på ett sånt tankesätt???

Jo Dearself jag har en ny verklighet att förhålla mig till och på ett sätt är det lättare. Min son befinner sig i trygghet just nu, kan ju inte ens förflytta sig. Jag kan besöka honom när jag vill och han mår bättre och bättre. I början var det mycket ångest, men man tog ut all medicin han hade i samband med stroken. Självklart är det mycket som oroar mig men det handlar huvudsakligen om en framtid jag inte vet något om. Har besökt honom dagligen för att få honom att minnas verkligheten han levt i, det som varit positivt och för stt minnas människor han känt/känner. Nu är det dock besöksförbud pga pandemin och det oroar mig att jag inte kan besöka honom.

Du önskar en fridfull jul med familjen med glädje och gemenskap. Precis det man inte har med ett barn som lever ett så destruktivt liv. Smärtsamt för det är vad julen är för många, men inte alltid. Undrar lite hur din vuxna barn är delaktiga i bekymren för din son? För min del försökte jag hålla hans syskonen utanför och det var nog inte så bra. Trodde jag skyddade dom men det har framkommut nu att dom eller åtminstone den ena hade velat vara delaktig (tvillingar men ena systern fick syrebrist under förlossningen). Har tänkt att hon skulle ha svårare att hantera situationen men jag har kanske fel. Idag är dom delaktiga och det gör att vi känner en gemenskap och tar hand om varandra.

Frågade min son tidigare vad det var som gjorde att han i stort slutade med droger. För det första hade han nog inget beroende, utan det var en "hopplös" livssituation som gjorde att han hade behov av flykt. Själv sa han att det fanns ingen konsekvens ingen enskild händelse som gjorde att han valde bort drogerna. Kanske är det så för de flesta att det är inte en konsekvens utan många och en dag är bägaren full helt enkelt.

Minns den förfärliga oron jag bar på och som du förmodligen bär på. Pratade också med en mamma vars son dog i missbruk för flera år sedan och det hon minns är också denna tärande oro så långt från en fridfull jul man kommer. Allt har ett slut men vi vet inte hur. Önskar dig verkligen en fridfull jul det har du förtjänat.

Alla får hitta sin väg, håller verkligen med. Det går inte att följa en manual hur bra den än är. Självklart finns det att lära av alla teorier,,men ingen är fullkomlig även om dom som genomgått behandling med lyckat resultat ibland tycks tro det. Har tyvärr upplevt det många gånger och det har då gällt tolvstegsbehandling som jag för övrigt tycker år en bra behandlingsmodell. Tror det handlar i första hand om motivation och sen finns det olika modeller och man får göra en individuell bedömning av vilken metod som passar bäst. Att som du alltid finns där tror jag kanske är det allra viktigast. Träffade en gång en jättesympatisk flicka, med ett omfattande beroende. Frågade henne vad det var som avgjorde att hon blev nykter och drogfri och enligt henne var det viktigaste att hennes mamma alltid fanns där. I övrigt hade hon genomgått tolstegsbehandling och därefter fortsatt med NA. Du känner din son bäst och har en vädigt sund inställning tycker jag. Skönt att du känner lite hopp.🌹

Jag tänker på er och har läst igenom alla era kloka och förtvivlade inlägg igen. Båda era situationer är omänskligas. Även om problemen ser lite olika ut finns samtidigt så otroligt stora likheter i våra situationer/"missbrukshistorier"
inte minst när det gäller den ständigt närvarande oron och rädslan som man egentligen inte orkar leva med. Just nu befinner jag mig själv i en brunn av ångest och hopplöshet och tycker att jag själv även börjar bli mer och mer virrig, svårt att hålla reda på mina egna mediciner t ex (2 blodtrycks och en ssri). Har också fått propavan till natten, har tagit en för en stund sen. Just nu är min man hos min dotter. Orkar inte just nu skriva om de senaste händelserna, men det är aktuellt med (frivilligt) behandlingshem. Men jag har tyvärr tappat hoppet helt, hoppas det kommer tillbaka. Ibland känns det som om det är bättre att "ge upp" så att säga, utgå ifrån det värsta. Samtidigt tror jag inte jag klarar det eller om det är bra. Ni har rätt i att alla får hitta sin väg, men också i att det är viktigt att alltid finnas där, tror jag. "Drömmen" är att kunna göra det utan detta ständiga lidande. 4-5 år i mitt fall nu.

PS. Vill också bara säga att det känns som om min dotter delvis blivit personlighetsförändrad, "hårdare". Hon kan säga otroligt elaka saker till mig (tror i och för sig att det oftast varit i abstinensfas). Hon är också ofta mycket arg på vissa personer som försöker hjälpa henne. Kanske inte så svårt att förstå, egentligen, men det är "sättet" och uttrycken som känns annorlunda, känns lite som om hon inte är hon längre. Något som också skrämmer mig.

Funderar lite på om du berättar för din dotter hur du upplever henne. Jag har självklart inga svar men i mina öron låter det som att din dotter har svårt att hålla er ifrån sig och det som ni kanske representerar. Hon håller konflikten utanför sig. Har svårt att tänka mig att inte även hon har en sida som ser samma som ni dvs att hon utsätter sig för livsfara genom sitt beteende. Ofta gör vi anhöriga och behandlare att man kan hålla sina motstridiga sidor, känslor utanför sig istället för inom sig, vilket skulle kunna leda till förändring. Samtidigt är det säkert så att ett mycket omfattande missbruk kan leda till hjärnskador och personlighetsförändringar. Blir berörd av att se hur illa du mår av det hela och hur du försöker hitta strategier som ska få dig att må bättre. Vet inte om det är ett hälsosamt förhållningssätt. För min del är det enda som hjälpt mig när allt varit nattsvart är att stanna kvar i denna "outhärdliga" känsla och låta den ebba ut.

För övrigt fick jag ett väldigt glatt besked idag. Min son hade skrivit sitt namn. Tänk vad som kan göra en lyckad dag.

Tack för fint och - som vanligt - klokt svar, Gros. Tror det ligger mycket i det. Känns lite mer insiktsfullt än det där vanliga standardrådet "låt personen själv ta ansvar och tänk på dig själv i stället." Och ja, jag VET att hon har en sida som vet att hon utsätter sig för livsfara, och att den sidan inte vill att det ska vara så, att hon lider och är rädd,. Allt är en balansgång, men jag tog också stort intryck av det du skrev om den unga kvinnan som berättade hur viktigt det var att hennes mamma hade funnits där för henne. (Nu menar jag absolut inte att det är en motsättning mellan att "finnas" för någon och det du skriver om att vi anhöriga och behandlare kan göra att man håller sina motstridiga känslor utanför sig i stället för inom sig.)
Gläds med dig åt beskedet du fick, mitt i ert mörka.Hoppas det kommer fler. Stor kram.

Kunde inte somna, så jag gick upp och skriver lite i stället. Det ni skriver ger mig så mycket, förutom detta att dela erfarenheter som också känns väldigt givande (även om man förstås inte önskar att andra ska behöva leva under dessa hemska förhållanden).
"Hårdheten", Dearself, tror jag beror mycket på abstinens/sug. Hon är inte heller så alls när hon mår bättre, tvärtom. Men det finns nog också en stor stresskomponent (hänger så klart ihop med abstinens bl a, men min dotter är allmänt ganska stresskänslig, speciellt när det gäller social stress, även om hon har klarat sitt rätt socialt stressande jobb väldigt bra innan drickandet liksom tog över helt.
Tror det ligger mycket i det du säger, Dearself, att ibland kan det man fruktar mest faktiskt vara till hjälp. Och det tangerar det du skrev. Gros, om att min dotter kan ha svårt att hålla oss (och vissa engagerade öppenvårdsbehandlare "ifrån" sig och därmed får svårare att hålla sina motstridiga känslor "inom sig", något som jag som sagt också tror det kan ligga mycket i.
Samtidigt är ju rädslan för allt som kan hända ett ständigt gissel, som ni båda vet alltför väl. Min dotter har ju också pratat en hel del om att hon inte vill leva längre och även om självmordstankar (under svåra dryckesperioder). Och det är mycket annat som kan hända henne... Ibland kanske något helt annat än det man oroar sig mest för. Gros, jag hoppas att du har fått lite fler positiva besked när det gäller din son; att han ska kunna "komma tillbaka". Tänker massor, massor på er båda. Kram i sena natten, blir nog tvungen ta en sömntablett nu. Försöker hålla nere på sådana, men ibland är det omöjligt.

Jo det finns nätter då det är svårt, omöjligt att somna och då kommer alla hemska katastroftankar. Inget som avleder. Har också fått sömntabletter och vill inte heller använda det om det går att undvika. Något som känns bättre är att använda melantonin ett sömnhormon, inte beroendeframkallande och man kan ta det vid behov.

Som Dearself skriver ofta är det som vi är mest rädda för kanske lösningen på problemet. Ibland, definitivt inte alltid, tänker jag på om det finns en osynlig makt som styr, som har ett syfte vi inte begriper och så lägger vi oss i och förstör det hela. En av alla tankar jag har. Sedan kan jag också att den här makten om han finns är en elak djävel.

Annars är det nästa fråga, kampen om vad min son ska bo, få för hjälp osv. Erbjuden ett katastrofalt förslag dvs att han ska bo på ett stödboende för aktiva missbrukare som gärna delar med sig. Självklart ska kommunens alla resurser vara tillgängliga men det är inget alternativ punkt. Annars mår han bra, är delaktig och vaken och gör framsteg enligt personalen. Fortfarande besöksförbud så jag kan ju inte själv uppleva det. Allt har ett slut viktigt att tänka på tycker jag.

Min tur eller otur att inte kunna sova. Alla oklarheter om var han ska ta vägen som färdigvårdad. Ibland säger kommunen, som är ansvarig när han skrivs ut det ena förslaget och ibland ett annat, vilket man även förmedlar till personalen på avdelningen. Ena stället accepterar jag inte för det motsvarar inte hans behov och han skulle utsättas för stor fara där och på det andra stället finns inga lediga platser. Som jag ser det återstår det första, som inte ser till hans behov om som är mycket farligt. Tröttnade på detta så sjag skrev tillbsocialnämndenss ordförande det brukar ha effekt och jag tror man går direkt ansvariga
Chefer.

Verksamhetsscefen för psykiatrin har hört asig angående anmälan efter som min son skickades hem med alla syntom,, inte minst denna förfärliga huvdvärk sammans med mycket svära smärtor i hjärtat

Rrk

Skönt att du har lite lugn och ser lite ljust på framtiden, men vad svårt det är. Jag har haft på känn att något är på gång vad det gäller min son och mycket riktigt man planerar att han ska flyttas till ett stödboende för aktiva missbrukare som gärna delar med sig och det ska ske imorgon eftermiddag fick jag veta ikväll. Det är att utsätta honom för livsfara och det är man fullt medvetna om. Vad händer med hans hjärna om han får i sig alkohol eller droger, stiger upp från rullstolen, ramlar. Han dör, hjärnan är oskyddat pga att han saknar skallbenet. Droger kan orsaka fler blödningar i hjärnan osv. Vem skickar man till ett stödboende för missbrukare som haft hjärnblödningar, är rullstolsbunden och som inte kan kommunicera med sin omgivning. Inte dom andra elva som är färdigvårdade på sjukhus och väntar på en plats på ett korttidsboende, knappast sin lilla mamma eller socialchefen som fått en hjärnblödning och behöver rehabilitering. Jag måste stoppa detta. Hur vet jag inte men tidigt imorgon åker jag till kommunkontoret och ber att få prata med någon kommunpolitiker. Känner att jag måste med alla medel stoppa det här och får jag inte gehör så får jag nog vända mig till tidningen och att dom finns på plats när han kommer. Inget jag vill men han måste komma bort från drogerna annars dör han. Pkacera inte honom där han riskerar att få ytterliggare en stroke eller skada sig pga att han saknar skallben. Vad är det för människor som kan göra så här?

Hej. Jag håller vanligtvis till på andra sidan forumet men brukar läsa här också lite då och då.
Om jag skulle varit du hade jag tagit ett allvarligt snack med ansvarig läkare och fått det dokumenterat att de ser vilka risker det skulle medföra för din son, det kan skrämma dem till att ändra sitt beslut. Ett annat förslag få tag i överläkaren gör samma sak där.
Vem har fattat beslutet? Har det varit en vårdplaneringen? Jag tänker att det bör man väl ha rätt till för att kunna planera framöver?
Vet inte alls om det hjälper dig, men det är de tipsen jag kommer på och jag beklagar verkligen att det ska behöva vara en sådan kamp med sjukvården, ibland skäms man lite för att arbeta inom den.

Nej personalen saknar kompetens och det säger dom också. Nej min son kan inte uttrycka vad han vill och som förvaltare ska jag föra hans talan. Det har varit vårdplanering och på den bestämdes att han skulle komma till ett korttidsboende för personer som behövde rehabiliteras innan dom kom hem. Det var tänkt en lång placering tills man hittat något lämpligt permanent boende.

Har läst en del av denna tråd på morgonen. Ville läsa vad som hänt med din son gros19. Att stå maktlös och prata med personal som inget kan göra. Eller inget vågar göra. Många vet inte vad de kan göra. Ibland möter man eldsjälar i livet. Du tänker bra, om kommunkontoret och tidningen. Jag tänker också på verksamhetschefen. Och jag tänker att du och ni andra här är eldsjälar, för era barn. Ni får kämpa så mycket. Men glöm inte heller er själva. Ge er själva det ni behöver. Och jag är inte förvånad om fler i er omgivning har det svårt. Det är bara inte alla som orkar vara öppna om det, eller ens vet hur de ska bära sig åt.
Ni väljer att se och för det vill jag tacka er, för att ni ser. Mamman till mitt ex valde att inte se. Och om det är något som jag har svårt för, så är det just det. När någon lever i förnekelse.
Men det behöver finnas en balans. Att känna andetagen. Att få paus. Att sitta med någon som bara lyssnar en stund. Att uppleva fikastunden. Ni vet väl att präster kan vara fina att prata med.
Ta hand om er alla, trots alla svåra utmaningar i livet. Och fundera gärna på, hur kan jag vila trots alla utmaningar, just nu?

Tack självomhändertagande. Jo jag har haft kontakt med präster sedan min son blev sjuk. Det var bra samtal förutom med en präst som visste hur allt fungerar och vad som är rätt och fel. Litar inte på personer som vet utan jag litar på människor som tror. Utan tvivel är människan inte klok sa Tage Danielsson och jag delar hans uppfattning.

Efter att jag känt att något är på gång vad det gäller min son gjorde jag vissa efterforskningar igår och det visade sig att ett stödboende för aktiva missbrukare hade fått information om att han skull komma dit följande dag alotså idag. T.o.m. hans säng hade dom flyttat. På kvällen får jag ett samtal och information om att min son skrivs ut från sjukhuset följande dag och sia till stödboendet. Jag blev så upprörd och ledsen ooch tänkte att detta måste jag stoppa. Han som inte kan gå, inte kommunicera samt saknar halva skallbenet är totalt skyddslös och behöver tillsyn dag och natt så han inte skadar sig, vilket troligen skulle resultera att han dog, ska inte bo tillsammans med aktiva missbrukare. Dessutom var det extra "festligt" där för det var pensionsdags. Under natten skrev jag ett mail till en områdeschef och bad henne läsa upp det för ansvariga för det här beslutet, vilket hon gjorde. Ställde en del frågor bl.a. om man skulle placera sin rullstolsburna mamma som inte kan kommunicera på ett stödboende för missbrukare eller socialchefen som fått en hjärnblödning och behövde rehabilitering. Sedan åkte jag till kommunhuset tidigt på morgonen och berättade historien för en kommunpolitiker som omedelbart kontaktade ansvarig chef. Sa också till henne att hör jag inget från dom innan tolv så går jag till tidningen som kommer att vara på boendet när han kommer. 11.20 får jag ett samtal min son har fått en plats på ett boende enligt mina önskemål och han flyttade dit idag. Fick ett samtal från områdeschefen som jag skickat mailet till och hon sa att det mailet gjorde att man äntligen förstod vad man sysslade med. Givetvis gjorde en engagerad politiker nytta också. Förhörde sig också senare under dagen om allt hade blivit bra och jag var nöjd.

@gros19 Tittar bara in och säger ,wow! Tiger-mamma! Kramar

@gros19 Så bra jobbat! Det är inte klokt att du ska behöva ta detta vidare som anhörig. Det borde fungerat ändå. Men heja dig som kämpar på!! Och fint att en engagerad politiker följt upp!

Hur har ni det?
Det var länge sedan någon skrev här, även jag. Jag tänker på er och undrar hur ni har det.
Här är det inte så bra. Min dotter är på behandlingshem men kommer hem nästa vecka. Hon verkar deprimerad. Jobbet betalar, med ett kontrakt hon skrivit på som i princip innebär att hon får sparken om hon dricker igen,
Jag mår så himla dåligt och vet inte vart jag ska vända mig för att få hjälp (om det finns). Har försökt så mycket. Jag vill förstås tro, men kan inte, att behandlingen har hjälpt henne att få mer motivation. Försöker som tidigare hitta det där "förhållningssättet" som ska hjälpa mig, men går inte. Kämpar, och har tagit till mig mycket av det ni skrivit, inte minst Gros19 om att acceptera att mitt barn har en livshotande sjukdom och att jag inte kan påverka särskilt mycket. Men är så svårt att orka. Tror jag fått lite "utmattningssyndrom", har varit oändligt trött. Helgen innan hon kom iväg var dramatisk och jobbitg, vi skulle "vakta" henne för att hon inte skulle dricka. Gick ints å bra.
Jag känner att jag vill aldrig göra det mer. Jag vill inte ge upp, men jag vill inte åka dit och "vakta" eller "stoppa" henne mer. Bara tanken får mig att vilja kräkas. Jag klarar inte mer. Det gör ju ingen skillnad heller. Tankar, om och när ni orkar?
Gott nytt år, till er, så gott det går. Och många varma kramar och tankar.

Hej Ragna! Du kan logga in till Al-Anon möten online (zoom). Där möter du andra anhöriga, även föräldrar som du, det brukar göra att man känner sig mindre ensam. / mt

Vakta blir aldrig bra och det har du ju kommit fram till själv. Din kontroll hjälper ju inte din dotter att bli nykter och det vet du, men det är så svårt att släppa taget. Det gör så ont att se alla drömmar och förhoppningar gå i kras. Så upplevde jag det och sorgebearbetningen gjorde att jag kunde släppa det. Ny kurs i Lund i vår om du bor i närheten. Tror också att alanon kan vara vårt att försöka. Tolstegsmodellen handlar ju mycket om att släppa taget. Finns det något du inte gjort för att din dotter ska bli nykter? För min del var det enda jag inte gjort att göra ingenting och jag kom vid flera tillfällen på att det var då förändringarna skedde. Självklart lämnar man inte någon som är döende men du förstår nog vad jag menar. Precis som Dearself skrev vid ett tillfälle att det kan vara att mista jobbet som i slutändan leder till att din dotter blir motiverad, men vi har inga garantier.

Vad det gåller min son så har jag inte träffat honom på länge pga av smitta där han är. Eftersom han saknar tal idag kan vi ju inte prata i telefon, men jag ringer ändå bara för att höra hans röst. Kommer troligen att bli en resurs hos honom eftersom han behöver ständig övervakning tills skallbenet är på plats igen. Kommer i så fall att sitta hos honom på kvällarna. Jag ringer inte personelen och frågar hur det är med honom för jag klarar inte fler negativa besked. Mycket jag sörjer, framför allt våra långa promenader. Vi har besökt varenda stig inom en radie på 10 mil. Min undran kommer han nånsin att kunna gå igen. Förfärliga tankar. Enda som hjälper är att fokusera på nuet, just nu är det så här. Hur det ser ut om en månad har jag ingen aning om. Så är det ju egentligen för alla, men vi vill gärna inbilla oss att vi har kontroll. Hoppas Ragna att du får ut något av det jag skriver och varma kramar till dig och Dearself.

Min dröm just nu - att min son kan gå och att vi befinner oss i en stuga långt upp i norr och långt från grannar, en sån plats där ingen kan bo. Där skulle vi bara vara, såga lite ved, elda i spisen, gå en promenad i skogen, mata fåglarna, kanske ha några får och gå till sängs när det blir mörkt ute. Inga mobiler, ingen tv. Så vill jag ha det just nu.

Jag får alltid ut mycket av det ni skriver, både Gros och Dearself!
Både bra tips/råd/erfarenheter och igenkännande som trots det sorgliga i allt ert och era barns lidande trots allt minskar känslan av ensamhet i situationen, även om det mest väcker medkänsla. Ganska ofta läser jag igenom hela tråden igen. Jag tänker mycket på er, som jag nog skrivit förut. Ska lyssna på beroendepodden.
Det ser tyvärr inte så bra ut för min dotter. Hon var på behandlingshemmet i fem veckor. Trivdes ganska bra. Det var, som jag tycker det verkar, en bra verksamhet. Jobbet betalade, något som blev klart i sista minuten, jag var inne på att göra det själv först. Men då när det är jobbet är det förenat med villkor, ett kontrakt, som i princip innebär att hon kan få sparken om hon bryter mot villkoren - som i princip innebär kontrollerad helnykterhet under lång tid. Bra kanske, men tror tyvärr att det nog inte kommer att funka för henne.
Av olika skäl, inte på grund av henne, blev det en försening på ett par, tre dagar innan en av kontrollfunktionerna kunde träda i kraft (ska ske i morgon). Det som sen hände var att hon, samma kväll som hon kommit hem, drack igen. Och mådde, och mår uruselt. Inte ens några timmars glädje av alkoholen. Tror hon har fortsatt dricka varje dag (dvs tre dagar, sen nu i måndags). I morgon torsdag ska den kontrollfunktionen "kopplas på". Den ingår i eftervården som i sin helhet ska pågå i ett år. Hon mår just nu mycket dåligt och pratar om att ge upp, hellre dö och så vidare. Hon känner det själv som ett "tvång" att dricka och förstår inte riktigt hur det går till. Vet inte hur det går i morgon, om hon överhuvud taget kommer dit.
Har försökt att inte "ligga på" för mycket. Har verkligen tagit till mig, nästan som ett mantra, att jag inte kan påverka om och när hon dricker, hur mycket jag än försöker - vilket jag, och även hennes pappa, verkligen gjort. Hur många "interventioner" som helst, alltid traumatiska och jobbiga. Det har inte hjälpt. Vilket jag hörde redan tidigt, men inte riktigt kunde ta till mig,
Jag funderar mycket på vad "vilja" egentligen är. Jag ställde en gång en retorisk fråga till en framstående beroendespecialist, ungefär som att "om man verkligen vill, kan man väl ändå låta bli att dricka?". Retorisk för att jag vet att det inte är så (han jämförde med andra kroniska sjukdomar). Hans svar var att "viljan är som en polsk riksdag, En ropar si, en ropar så, det finns ingen enighet". Ett bra svar tror jag.
Det är så svårt, för jag vet att det handlar om en hjärnsjukdom, ändå är det ju till sist personen själv som måste välja att ta emot den hjälp som behövs - om den ens finns för den personen, det är ju inte alla som får möjligheten.
Jag upplever det som om min dotter har fått mycket bra och professionell hjälp, ändå tycks det inte ha räckt till.
Jag själv mår sen länge urdåligt, lever ett liv som känns rätt värdelöst, det som får mig att försöka fortsätta är mest ansvarskänslan för mina andra barn som också behöver mig mycket trots att även de är vuxna,
Jag förstår att jag själv måste ta tag i mitt eget liv och försöka göra det mer meningsfullt trots omständigheterna, men det är jättesvårt att orka. Fattar att ingen annan kan "rädda mig" eller göra det åt mig, Nu handlar det mest om att överleva varje dag. Mår dåligt från morgon till kväll, vill inte vakna, tar evigheter för mig att komma upp, gå en liten promenad känns som en bergsbestigning... usch vad gnälligt det låter, men tror det handlar om både depression och utmattning. Efter fyra år av ständiga katastrofer och utryckningar är jag liksom slut. Men förstår som sagt att det bara är jag som kan ta mig ur det, om det nu går, "Sätta ena foten framför den andra" som du skrev nånstans, Dearself.
Jag har sökt hjälp och stöd på lite olika håll. Det som ger mest är ändå att ha kontakt med andra i liknande situation. Som ni här.
Känns som om jag lever i en mardröm som inte har något slut. Det har blivit allt värre för mig - precis som för min dotter.
Varma kramar till er och förlåt för detta supernegativa inlägg. Det är så det känns just nu. Jag vet att ni har det minst lika jobbigt som jag och jag tänker som sagt väldigt mycket på er.

@Ragna -poppar bara in och säger: Du gnäller inte. Du överdriver inte. Du är helt slutkörd. Måtte du få hjälp av någon/någonting. Jag läser ditt inlägg och finner inga ord. Jag vet att vi alla går i genom tunga saker men som Ni här, som kämpar med era barn-det måste nog vara det mest fasansfulla man som förälder kan gå igenom. Det finns grader i helvettet. Ragna-jag inkluderar dig i mina tankar idag. Försök hitta en strimma av tid till dig själv. Stor kram

Det är ju det forumet ska användas till att skriva när man har behov av det, vilket ju ofta är när man känner hopplösheten och att en förändring är nödvändig. Du är inte gnällig och inte negativ, du beskriver en outhärdlig verklighet. Den här mardrömmen du beskriver har jag ju också levt i och gör väl än men på ett annat sätt. Om du måste för att överleva åka iväg på en anhörigvecka är det då inte möjligt för dig? Alanon är självklart bra men det känns som du behöver mer. Under hela tiden med min son och hans destruktiva liv var det anhörigveckan som förändrade mig. Som gjorde att jag kunde börja må bra även om situationen inte förändrades. Jag var ofta rädd för att min son skulle dö och det gjorde han ju nästan. Det har framkommit att han tagit droger, om det orsakade propparna och blödningarna i hjärnan kan man inte säga, men inte heller utesluta. Ingen vet. Det är en dödlig sjukdom, men idag handlar det om dig som jag ser det. Att du ska överleva. Många kramar till dig.

Tack Gros19, Dearself och EsterHanna!
Det känns som jag skrev förut att det största stödet trots allt finns här, hos er, som har liknande erfarenheter.
Nu är det värre än värst. Orkar inte skriva så mycket just nu, men det står klart att min dotter, inte oväntat alls egentligen, inte klarar av de krav som jobbet via behandlingshemmet har. Hon är helt enkelt för sjuk, tror jag. Nu var jag hos min andra dotter i kväll en stund för att prata om helt andra grejer som berör henne, men såklart pratade vi lite om hennes syster också. Fast på det hela hade vi rätt trevligt. Och sen vid midnatt så ringde systern, mådde så fruktansvärt dåligt, tror hon druckit men hon förnekade det. Tror hon känner sig som i en rävsax nu. Hon mister jobbet om hon "failar" igen vilket hon sannolikt redan gjort. Men vad kan jag göra? Jag sa att vi älskar henne, att vi vill göra allt för att hjälpa henne, men att hon måste tala om hur vi kan göra det. Hon vill inte att vi ska komma dit (vilket vi gjorde för ett par dagar sen), hon vill inte åka in till psykakuten eller beroendeakuten. Jag förstår att hon lider fruktansvärt, men vet inte vad jag kan göra. Kanske, som du skrivit Gros19, "ingenting". Är så svårt att acceptera och ta in ändå. Trots att jag och min andra dotter pratat en del om det tidigare i kväll. Orkar inte med den här limbon längre. Samtidigt är man väl fast i den så länge ens barn lever. Kan inte släppa hoppet helt, kan inte ge upp. Värst är den ständiga, plågsamma ångesten jag lever med.
Stor kram till er, och jag vet som sagt att ni har det lika svårt. Men nu har jag nått något slags botten. Det kanske vänder.

PS. Har anmält mig till digitala gruppsamtal på Nämndemansgården, det var där min dotter var senast. De skickade filmer med, som jag tyckte, väldigt bra föreläsningar. Är också väldigt intresserad av sorgebearbetning, som du nämnt tidigare Gros19. Kanske något som skulle kunna hjälpa mig. Har du några tips om var man hittar bra sådant?

@Ragna Vill bara sända dig en tanke. Mitt barn har också varit många år i ett svart hopplöst djup. Maktlösheten, oron och kasten mellan hopp & förtvivlan är fullständigt vidrigt att uppleva som mamma.
Jag har inget tips på bra sorgbearbetning, men jag tror det är en god tanke. Mitt barn mår nu bättre sedan några år (och faktiskt mycket bättre just nu, peppar, peppar...) men jag har så mycket obearbetat inom mig som gör att jag har svårt att ta till mig det goda.
Att acceptera det jag inte kan förändra är ju nyckeln, men för det krävs verktyg som jag inte riktigt har. Kram

Låter bra med digitala möten genom Nämndemansgården. Ännu bättre vara där kanske men ibland är det inte möjligt. Det sorgebearbetningsprogram jag genomgick var genom Nämndemansgården och två terapeuter som jobbade där. Idag är dom pensionerade och har sorgebearbetning själva (jobbar fortfarande lite på Nämnedemansgården tror jag). Sorgebearbetning kan du genomgå flera gånger, finns mycket att bearbeta, mycket sorg och besvikelser i livet. Ska själv genomgå programmet i vår och i Lund med samma terapeuter. Vet inte var du bor men Nämndemansgården kanske känner till någon annan plats där man kan genomgå sorgebearbetning. Bra du tar tag i situationen och kanske har det även effekt på din dotter. Självklart påverkar det henne på något sätt om ditt förhållningssätt förändras. Om inte avlastar du henne från skuld när hon uppkever att du mår bättre. Frågade min son idag om all kunskap, alla minnen finns kvar i huvudet på honom. Ja sa han och skrattade. Kändes bra och hoppfullt.

Nu har det gått åt h-e igen... redan

Tack än en gång, Gros 19, Dearself, Ester Hanna, Blenda och andra som har kommenterat! Känns så otroligt bra med er respons. Känner mig så otroligt ensam på något sätt, trots övrig familj.
Ser ut som om det redan gått åt skogen. Stämde tyvärr med min magkänsla. Det kommer att innebära avsked från jobbet, bl a. Inga pengar, mm mm, hur går det med bostaden?
Jag kämpar för att förändra min hållning och mig själv. Inser att det är det enda jag kan göra. Och, som du säger Gros, kanske kan det finnas en nytta med att avlasta min dotter från skuld där. Samtidigt står vi så nära varandra och hon ringer mig jätteofta. Väntar mig samtal i kväll/ i natt när hon mår jättedåligt och pratar om att inte vilja leva längre. Vad gör jag då? Känner mig som i en rävsax, orkar inte leva i denna limbo.
På måndag ska jag börja på något slags digital kurs som FMN och Röda korset har för anhöriga. Har också bokat träff med en psykoterapeut som jag känner till lite sedan tidigare, som specialiserat sig på krisbearbetning etc. Väntar på Nämndemansgårdens anhörigträffar också, har ringt och de har sagt att de ska höra av sig, får nog ringa igen,
Gros, vad är det för terapeuter som nu jobbar själva med sorgbearbetning? Går det att tipsa om dem eller känns det fel? Jag bor inte nära Lund men kan gärna åka dit när coronaläget blir lite bättre.
Tidigare blev jag lite störd av rådet från vissa (inte er här) om att "skydda dig själv, ta hand om dig själv". Men nu börjar jag förstå lite mer vad de menade. Samtidigt undrar jag fortfarande - hur gör man? Fast har fått många, många bra infallsvinklar från er. Ni betyder massor. Kram från Ragna.

Dom där samtalen under natten, där din dotter uttrycker att hon mår dåligt och inte vill leva är förfärliga, rena tortyren. Att utsätta någon för det tycker jag inte är okej. Vet inte hur du ser på det. Insåg själv att om min son valde att ta sitt liv kunde inte jag förhindra det och jag minns dom vidriga samtalen. Det mest smärtsamma för en förälder är att få höra att ens barn inte vill leva, men det är ju så att hon vill inte leva det liv hon lever.

Vad det gäller sorgebearbetningen kan jag göra så att jag skickar ett meddelande till alkoholhjälpen och ber dom vidarebefordra det till dig så ser du det när du går in på din egen tråd. Vet ännu inget datum bara att det blir under våren och troligen sen eftermiddag/kväll en gång i veckan och under två månader. Vet ju inte var du bor men vi är tre som åker dit och vi startar i Karlskrona. Allt har ett slut Ragna, vi vet bara inte hur. Kram

Så länge det förekommer ett missbruk är allt dömt att misslyckas är min upplevelse. Istället för att livet går framåt, blir bättre, det sker en utvecklning raseras allt gång på gång och det blir en nedåtgående spiral. Det är väl skillnaden mellan friskt och sjukt. Den skillnaden upplever jag tydligt idag, det blir ett framåtskridande istället saker blir bättre och det sker en utveckling. Dom åtgärder man vidtar leder till förbättring. Att göra något, att hjälpa skänker mig energi, glädje, hopp. Motsatsen är väl att känna vanmakt att inte kunna påverka en outhärdlig situation och där upplever jag tyvärr Ragna att du befinner dig just nu och har gjort länge, men du verkar förstå att det handlar idag om att du ska överleva.

Dearself så bra att det är lugnt men skört och svajigt samtidigt också en svår känsla att hantera. Oron du känner katastroftankarna du förmodligen har tala om dom, skriv ner vad du tänker och se om det stämmer med vad som sker eller hur det är. Jag gjorde så och det stämde aldrig. Som jag nog tidigare sagt att min son skulle få hjäninfarkter m.m. och inte kunna gå eller tala kunde jag ju inte föreställa mig. Vi har ingen nytta av våra katastroftankar.

Kom just hem från ett möte som gällde min son och hur han ska få den hjälp han behöver. Insåg skillnaden när jag kom hem från möten då han var aktiv i sitt missbruk. Rädslan, oron, vanmakten jag då kände tillsammans med ett litet hopp som jag knappt vågade erkänna för att inte bli besviken när allt raserades.

Fick idag besked om att i början av februari blir det en ny hjärnoperation då skallbenet ska sättas tillbaka och en ny sjukhusvistelse. Det finns något väldigt bra och det heter SIP samordnad individuell plan. Det kan jag sammankalla till och då väljer jag ut vilka som ska delta, i mitt fall läkare, sjukgymnast, arbetsterapeut m.fl. Tre veckor innan ska kallelsen komma och det går inte att tacka nej. Kanske kan ni i någon situation ha nytta av detta då det ofta är svårt att nå berörda personer. I ert fall kan det kanske vara i första hand, sjukvård och social tjänst, men man väljer själv.