av supportivechaos

supportivechaos
sön, 2025-11-30 - 22:16

Jag har under lång tid känt att jag måste lämna. Detta under flera år.
Hans alkoholproblem, återfallen, förnekelsen, tystnaden, skuldbeläggningen, de konstiga konflikterna som uppstår av ingenting…

Nu är vi dessutom så långt inne i processen att vår gemensamma bostad ska säljas. Beslutet är fattat. Vi är mitt i det. Och ändå sitter jag här och känner den där förbannade pendlingen igen.

Smekmånaden.
Han är nykter.
Han är sitt bästa jag.
Charmig, fruktansvärt rolig, varm, gullig med barnet, engagerad.

Och så hör jag de där tankarna i huvudet:
“Men han är ju så fin egentligen.”
“Varför ska jag lämna?”
“Kanske överdriver jag…”
“Kanske hade det kunnat bli bra?”
"Jag vill så gärna ha ett till barn."

Och så kommer sorgen som en våg.
Och rädslan.
Och skammen.
Och allt det som trauma gör med en.

Så jag vill fråga er som vet hur det här känns, på riktigt:

Ni som lämnade, hur gjorde ni? Vilket var det avgörande steget? Hur hanterade ni pendlingen mellan klarhet och tvivel? Hur tog ni er igenom det praktiska och det känslomässiga?

Och ni som fortfarande lever kvar, hur tänker ni? Vill ni lämna? Tror ni att det kan bli bättre? Vad får er att stanna?

Jag hatar den här situationen.
Jag är så fruktansvärt ledsen.
Jag är rädd.
Jag känner mig både stark och svag samtidigt.

Tröttiz
sön, 2025-11-30 - 23:36

@supportivechaos
Hej.
Man har ju tillvaron på olika sätt. Vi hade ju olika boenden och inga gemensamma barn, så jag hade det väl "lättare" än andra med kanske barn , stort hus, gård, lån ... Men jobbigt var det ju ändå för jag hade varit ordentligt medberoende.

Det som gjorde att jag inte ville mer var en mix, bara gav och gav, minns inte när han var nykter senast, jag var trött och slut och ledsen. Det avgörande i allt vet jag faktiskt inte riktigt, men jag bara orkade inte en dag! Känslan kom.
Det var "bara" stopp. Tvärnit. Inte mer.

💜🌹

has
mån, 2025-12-01 - 00:03

@supportivechaos den där pendlingen är vidrig att vara i, känner igen den så väl!

Första gången jag lämnade min exman drack han dagligen (och mycket mer än jag såg), när han inte var påverkad var han irriterad och det kändes mest som vi andra var i vägen.

Jag vaknade en morgon, dagen innan en planerad ”romantisk” helg på hotell och kände: nä, jag kan bara inte göra det här mer. Det går inte!

Ett tag efter jag flyttat blev han ju nykter och alla konstiga beteenden lovades vara borta. Jag upplevde att jag fått tillbaka den man jag förälskade mig i.

Andra gången var det svårare i och med att han inte drack. Jag fick inte ihop det. Varför gjorde han inte det han hade lovat?! Varför blev allt så konstigt även när han inte drack?

Efter några månader i gemensam bostad rasslade jag åter igen runt som ett spöke och kände att jag tappade bort mig själv. Att jag var i vägen, krävde för mycket och alltid var jobbig som ville prata om hur jag kände.

Väldigt mycket DARVO i de samtalen.

Till sist började han också uttrycka sig väldigt govt och påstod att han aldrig sagt det jag visste att han lovat.

Jag visste att han lovat, och jag visste också vad jag lovat mig själv: funkar det inte så kommer jag att gå igen (trodde ju själv att det i så fall skulle bero på alkoholen, men så blev det inte).

Till sist ställde jag ett ultimatum: sök hjälp annars funkar det här inte längre för mig.

Men han behövde ingen hjälp, och där var beslutet fattat.

Han var förberedd och kom direkt in med skisser på hur det ekonomiska skulle delas upp och jag tänker nu att det var vad man kallar reverse discard.

Våldet ökade för att till sist tvinga mig att lämna. Han visste att vi skulle skiljas, inte jag.

Jag fick gå över i robot läge för att hantera allt som kom sen.

Jag har nu fått hjälp från kvinnojouren i ett halvår, utan den hjälpen vet jag inte hur jag skulle ha klarat mitt förstånd.

Exmaken har redan börjat prata om att flytta ihop enligt en vän till en vän.

Jag tycker så synd om henne, och är samtidigt tacksam.

Väntar på traumabehandling, jag visste inte alls att relationen påverkat mig så mycket som den gjort förrän jag kom ur den.

Saker jag kände när jag var i relationen: förvirring, utmattning, osäker på enkla saker jag tidigare klarat utan problem, minskad kontakt med mitt sociala nätverk eftersom jag var så trött, sjukskrivning pga utmattning, ifrågasättande av mig själv, mina behov, mina känslor, min rätt att känna känslor överhuvudtaget. Och samtidigt känslan av att vilja ha ”de bra stunderna”.

Önskar nu att jag hade skrivit dagbok under den tiden eftersom allt nu är fragmenterat och det har tagit lång tid att få min egen berättelse från denna tid att hänga ihop.

Jag tror du gör helt rätt att söka stöd hos kvinnojour. Om din partner har liknande tendenser som min kan det bli en besvärlig tid och jag tror det är väldigt bra att ha hjälp från någon som kan sätta ord på det som händer.

Manipulativa personer använder sig ju av bland annat charm och imiterade värderingar för att få partnern att stanna kvar. Men också skuldvändning och gaslighting som du beskriver.

För mig blev det en tuff tid, men jag är ändå så oerhört glad och tacksam att jag tog mig ur. Nu kan jag i alla fall bygga upp det jag förlorat istället för att jag hade stannat kvar och förlorat ännu mer.

Läs gärna i mina trådar där jag skrivit mer om hur min resa sett ut❤️