av has

has
mån, 2025-06-16 - 21:22

Eftervåldet är brutalt!

Exmaken sågar nu även juristens förslag på bodelning med ett - kom tillbaka med något seriöst! Ja, själv tyckte jag det var rätt seriöst att betala för en tjänst för att få hjälp att komma vidare. Samtidigt som han själv kommer med något han filat ihop på kammaren utifrån vad som känns (läs blir) bäst för honom. Inga lagar och regler gäller tydligen där.

Han vill inte att vi ska komma överens. Han vill att jag ska komma överens med honom.

Men egentligen är det ju bra för mig: det blir supertydligt för alla inblandade vem han är. Han har själv skrivit ner det, svart på vitt i text.

På kvinnojouren har man dokumenterat våld på flera nivåer. Inte för att jag uttalat mig om det, jag ringde bara för att få juridisk rådgivning efter tips från annan jurist. De ville att jag skulle komma dit på samtal, och de påminner mig om att jag fortsatt befinner mig i våld.

I Australien kan man nu få upp till 14 års fängelse för detta, lagförslag finns även här.

Som det behövs!

Bilden börjar sakta klarna och jag ser vad han gör nu. Stödet från andra har verkligen varit så hjälpsamt. Allt följer egentligen det mönster de beskrivit för mig, även det som händer nu.

Var rädda om er❣️

has
fre, 2025-06-20 - 10:01

Midsommar🌸

En helg då alkoholen ofta flödar. Och allt det bör med sig för anhöriga och familj.

Idag gör jag det som hindrar så många av oss att lämna. Jag firar midsommar själv. Inte direkt av eget val, men samtidigt för att jag inte har möjlighet att åka den långa resan ”hem” till släkten då veckan innan och veckan efter kräver min närvaro här.

Barnen är vuxna och har sitt. Vännerna har sina traditioner. Och det känns faktiskt helt ok.

Jag har handlat hem god mat. Nu på morgonen har jag varit på en liten dessert butik som jag upptäckt att jag flyttat granne med (är kanske livsfarligt i längden men idag kändes det väldigt lyxigt😍). Jag har faktiskt också bokat ett pass i tvättstugan. Och jag har hela dagen fri. Till Mig.

Är vädret bra kanske jag åker till min favoritstrand. Annars gör jag det som faller mig in. Och jag är fri! Eller jag är snart fri. Eller jag börjar bli fri. Jag jobbar helt enkelt på att bli helt fri!

Jag kan välja själv. Visst kommer det bli lite ensamt ibland, men jag vet att jag brukar trivas bra i mitt eget sällskap. Det är ofta mer samhällets normer som kan ställa till det. Att kliva ifrån alla borden och måsten.

Kommer det alltid vara så? Nej, det tror jag faktiskt inte. Jag känner mig bättre förberedd för en relation, men längre fram. När jag kommit ikapp mig själv i allt det här. Landat på fötterna och står stadigt igen.

Jag har förstått nu att jag nog är ganska bra på att kommunicera, har gott tålamod och är villig att ”ta in den andras perspektiv”.

Det jag missat är att vara mer observant på hur mitt eget perspektiv tas emot. Om den andre är villig att lyssna och ta emot. Eller om minsta lilla uttryck av känsla eller behov tolkas som ett påhopp. En attack. En kränkning.

Det blir liksom väldigt lite kvar av mig då.

Så nu efter att chocken lagt sig och insikterna börjar komma så kan jag se att jag behövde lära mig det. Även om läxan blev väldigt dyr. På alla plan.

Från min stilla vrå i världen önskar jag er en fin midsommar! Vill också passa på att säga att det faktiskt inte behöver vara så hemskt att vara ensam. Inte ens när det känns ensamt. Eftersom det ändå kan vara så mycket bättre än alternativet 🌸🩷

Kärringen
lör, 2025-06-21 - 15:36

Smyger in och ger dig en stor kram ❤️
Känner igen mig mycket i det du skriver, insåg ju på kyrkans 12 stegs behandling att hela mitt liv gått ut på att foga mig och anpassa mig efter andra, det var en tuff uppvakning, det har tyvärr fört med sig att nästan alla sk vänner också är borta nu.
Men det är en krokig väg, alkisen har fortfarande tillgång till mig men vi träffas knappt dåhan nu kan få hallisar o det har gjort mig livrädd

Jag följer dig som en förebild ändå....och hoppas att ensamheten en dag ska kännas ok.

flygcert
lör, 2025-06-21 - 16:25

@has
Jag älskar de där dagarna av lugn, och många gånger även ensamheten. Tidigare var de där dagarna/helgerna självklara katastroftillfällen med alkohol (=jättejättejättefylla), hot, ofta våld, totalt ångestpåslag, oro, rädsla, panik och stress. Och alla andra jobbiga känslor.
Min första jul när vi separerat spenderade jag själv. Och jag njöt - saknade barnen, men det absolut bästa var lugn, harmoni, tystnad.

Det är inte alltid ensamheten man önskar, men för min del skulle jag alltid välja ensamhet före sällskap som ger dåliga känslor.
Stora kramar till dig!

Åsa M
sön, 2025-06-22 - 06:47

Ensamhet är ett så negativt laddat ord. Jag bor själv, älskar tystnaden och fridfullheten och att slippa allt KAOS som exet förde med sig. Jag kan välja själv när jag vill umgås med någon. Mina två katter och jag är i vår bubbla, vi gosar och kelar och njuter av friden. Önskar er alla samma sak! ❤️

Tröttiz
tis, 2025-06-24 - 01:44

@has
Härligt att höra att du kommit dit du har kommit. ❤️
Själv bor jag ensam. Skulle gärna vilja ha någon att planera vardagen med, men skönt ändå att vara trygg i det som ÄR fastän det innebär att känna sig lite ensam då och då. Du väljer själv liksom.

Fortsätt kämpa på! 🌺💪

has
sön, 2025-12-07 - 08:13

Det var väldigt länge sedan jag skrev i någon av mina egna trådar. Dels för att jag haft så mycket att processa. Dels för att jag har haft känslan av att exmaken håller koll på min aktivitet på nätet, dvs att jag fortfarande inte känt mig fri att uttrycka min egen upplevelse.

Nu har skilsmässan gått igenom och det sätter förhoppningen punkt för det som från början verkade som en dröm, men ganska snart förvandlades till en mardröm.

En insikt jag fått på senare tid är min tendens att måla om verkligheten till något mycket mjukare och mer positivt än den verkligen är, när jag befinner mig i relation med personer som är destruktiva.

Lite som den destruktiva personen gör, fast tvärtom.

En destruktiv personlighet målar om narrativet för att behålla den falska känsla av självet man byggt upp.

Jag målar om det för att orka stanna kvar.

Men att fokusera på ”det som ändå är bra” blir extremt skadligt när man befinner sig i en skadlig relation/situation.

Som person har jag svårt att låtsas och spela spel. Om jag låtsas något som inte är sant, känns det fel i hela kroppen. Det betyder att om jag ser verkligheten som den verkligen är behöver jag lämna när den är skadlig för mig.

Sedan barnsben har jag tränat på att se personens bättre sidor istället för den metaforiska handen som sakta håller på att ta livskraften ur mig. För om jag ser det skadliga blir verkligheten för svår att härbärgera.

Som barn kunde jag inte ta mig därifrån. Som vuxen har mönstret gjort att jag valt att stanna längre än jag borde. Längre än jag önskat när jag ser tillbaka. Överdrivet tålmodig. Överdrivet ansvarstagande. Överdrivet självreflekterande. Överdrivet förstående och intresserad av att förstå den andres perspektiv. Underdriven förståelse och verklig insikt i hur det blir för mig.

Inte för att skulden ligger hos mig, den som utövar olika former av våld äger hela ansvaret för det. Jag tittar på det här för att kunna skydda mig bättre i framtiden.

En annan tanke jag haft på senare tid är beteckningen medberoende. Det kanske bara är hos mig den beteckningen landar lite fel. För när jag tittar med förstoringsglas på det som skett tycker jag istället att det ser ut som rena traumaresponser.

Traumaresponser från tidigare erfarenheter. Och traumaresponser som skapats av erfarenheter i den aktuella relationen.

Det kanske inte är så intressant att göra den distinktionen, men för mig landar det bättre och ger mig ökad förståelse för mig själv och vad jag varit med om.

Trauman, inget jag själv valde att utsätta mig för. Utan saker som gjordes mot mig av andra människor.

Vi hamnar på nervsystemsnivå, reaktioner vi inte medvetet kan kontrollera utan som istället kontrollerar oss om vi inte arbetar aktivt för att bryta det.

Ja kära medsystrar - och bröder. Som vi kämpar!

Jag har en känsla av att det kommer hända en hel del inom området framöver då trauma som diagnos ännu är ett ganska nytt område inom vården. Traumasymptomen däremot har förstås funnits länge, men ofta landat i feldiagnostik som depression, ångest, bipolär sjukdom mm.

Hoppas dessa små funderingar kan hjälpa någon, eller kanske bekräfta att det finns fler som tänkt och känt samma sak som du! Uppåt och framåt.

Och som alltid - ta väl hand om dig❣️

Sädesärla
sön, 2025-12-07 - 18:10

Fin text och intressant om trauma och även om kopplingen till bipolär.
Kan verkligen känna att jag anpassar mig i kärleksrelationer som när jag var barn. Att det känns igen och känns (osunt) tryggt. Nu tränar jag mig att vara mer tydlig och sätta gränser. Svårt och ansträngande men känns bra varje gång. Det blir mycket bättre i relationen också.

has
mån, 2025-12-08 - 17:54

@Sädesärla det är ju toppen om det förbättrar relationen! För min del blev det bara värre när jag var tydlig och satte gränser. Jag fick höra att jag varit ”väldigt svår att leva med” sedan det började.

Lyfta mitt mönster hos jouren idag och fick svaret: det är så det blir när man lever i våld.

Våldet gör att du blir hyperfokuserad på den andra personen och för att kunna hantera livet/situationen blir det som att man ”glömmer” (trycker undan) hur det är.

Gott om tid för självreglering och självreflektion är något jag behöver prioritera framåt för att skapa en tryggare framtid❤️

myssockan
mån, 2025-12-08 - 22:35

@has Så intressant och välformulerad tråd! Jag läser alltid dina svar med stort intresse. Tack.

Så även den här frågan om vad som händer när man sätter gränser. Kanske ett bra mått på vilken problematik/störning personen har?

I den relationen jag är i nu har jag märkt att det går väldigt bra när jag sätter gränser. Tex om jag vill ha tid för mig själv, eller som i lördags när min son skulle komma på middag och jag sa ifrån i förväg att min sambo skulle vara nykter om vi skulle genomföra middagen.
Min sambo har då "bara" alkoholberoende.

Men i en destruktiv relation jag var i, den jag nämnt tidigare här i tråden (det har tyvärr varit flera) så blev det mycket värre när jag satte gränser. Det blev utbrott, skrik, personangrepp, offerkofta, avståndstagande you name it. Ville man ha det så bra som möjligt skulle man vara tyst och hålla med.
Han tror jag var någon slags narcissist, iallafall var relationen väldigt destruktiv och med känslomässigt och ekonomiskt våld. Inget missbruk där. Fast jag drack för mycket...

Så gränser och tydlighet funkar uppenbarligen inte på alla, kanske mer på de som inte är störda...

Hyperfokuseringen du nämner har jag dock haft i båda de här relationerna.

Har också funderat de senaste dagarna på det du skrev om medberoende versus traumasymtom. Och jag håller nog med dig. Medberoende känns så anklagande. Samtidigt kanske tanken är att man ska flytta kontrollen tillbaka till sig själv? Att man i nuläget (oavsett hur man skadats) kan välja var man vill lägga sitt fokus, alltså inte på andras problem och mående utan på sina egna känslor och hur man kan förbättra sitt liv. Men såklart innebär det ett stort jobb... Ingen "vill" vara medberoende, det är ju som ett helt system som kickar igång och styr en utifrån tidigare erfarenheter. Känslomässiga vanor och reaktioner, nervsystemet som du nämnde. Puls, andning, förlorad tankeförmåga vid stress, detta är inte bara att "tänka bort".

Tycker i princip att alla symtom i medberoende överensstämmer med traumasymtom. Men någonting som jag finner i mitt medberoende som jag inte direkt kan koppla till trauma är den rosa drömmen.
Jag har en tendens att dras till människor med problem, och se allt bra hos dem som skulle leda till det perfekta livet - minus problemet. Det är som om jag hittar en skatt som jag blir besatt av.
Borde inte trauma tvärtom göra en mer skeptisk till att tro på den typen av drömmar om hur allt ska bli bra?
Känner mig förvirrad i den här frågan.
Möjligtvis att självkänslan är så dålig att jag tror att jag måste hitta någon annan som gör mitt liv bra, genom sin personlighet och sina tillgångar?
Jag klandrar mig själv och undrar hur jag kan hamna i det här gång efter gång.