Snart träning igen

Med många tvivel så väljer jag idag att skapa en ny tråd här, i Det vidare livet. De senaste inläggen i min gamla tråd ”Snart helg igen” handlar inte längre om att dricka eller inte dricka. Min nya rubrik är en uppdatering av den gamla som sammanfattar ganska bra hur mitt liv ser ut nu och dit mina tankar under veckan ofta går. Jag vill inte hålla på och gnugga det i ansiktet på alla runt omkring hur mycket jag tränar hela tiden, men samtidigt vill jag så gärna få fram budskapet att det blivit min räddning.

Ibland får jag för mig att det kanske aldrig var så farligt med mitt drickande, tills jag nån gång då och då tittar tillbaka i mina inlägg och minnena man förtränger väcks till liv. Oräkneliga dagar av smygsupande. För att klara av saker som att baka pepparkakor med barnen till jul, eller ”bara vara” under semestern eller överleva ångesten en vanlig vardagskväll. Alla spritglas som svepts nere i källaren. Alla tuggumin eller andra saker man kastat i munnen för att dölja. Stelheten av rädsla och skam i kroppen när min fru påpekat att nått luktar starkt. Ja listan kan enkelt bara fortsätta.

Det finns en del skamkänslor fortfarande i att jag ändå inte gått den där ”rätta vägen” och trots hela historien inte blivit helt nykterist. Men så är det bara. Jag vill bara vara ärlig om mitt vägval och kanske därav kan hjälpa någon annan. Jag behöver inte vara något skolboksexempel. Jag ville få livet att fungera och få tillbaka makten att bestämma själv över mitt liv och dit har jag nått.
Sen vill jag poängtera att jag är ganska säker på att detta inte hade varit möjligt om jag inte hittat min nya väg och riktning i träningen. Den går helt enkelt stick i stäv med att dricka och därav är konsumtionen nästan obetydlig.
Kanske kan det bli ännu mindre i framtiden. Som det är nu har fredagskvällen blivit lite av en stående stund då 2-3 glas i samband med matlagning och middag har varit nivån de sista månaderna. Ingen berusning, inga känningar dagen efter. Konstigt och onödigt eller ej har jag insett att de glasen för mig ändå fyllt en viss funktion denna turbulenta tiden när jag fokuserat på mycket annat som att må bra och hitta rätt nivån med träning och återhämtning, avkoppling och andra nöjen. Funktionen har varit att det avdramatiserat den där längtan efter alkohol som när jag förut försökt stoppa abrupt. Samtidigt som hela alkoholbilden blivit väldigt avslappnad nu så tänker jag också att ju mer livet stabiliserats och mina nya vardagsrutiner fastnar att det är ganska onödigt att låta det vara stående under någon dag alls… vi får se vad som händer.

Jag tror det är väldigt viktigt att vi som kommer ur alkoholdjävulens benhårda grepp vågar vara ärliga med att allt inte blir guld och gröna skogar. Det är egentligen enkelt för hade det varit så hade det inte varit några problem att sluta. Man måste bara tillåta att livet kommer bli annorlunda och våga vara nyfiken på det. Därefter kommer allt bara att bli lättare bara man låter saker få ta tid.
Döden är vår enda deadline så låt oss bruka den tiden genom att må bra! En vardag utan alkohol blir lugnare, enklare, piggare, stabilare, det vågar jag lova men inte direkt mer spännande, gladare, roligare, lyckligare. Det ansvarar vi själva för genom det vi fyller det med och jag tror det är huvudsaken för att lyckas förändra sitt drickande.

Idag är jag lycklig när jag klarar en till repetition på gymmet, eller när jag har mina två fina barn vid varsin arm och läser godnattsaga eller när jag spelar Paddel-tennis på måndagar eller när jag ligger med en bok i soffan efter ett träningspass. Det bästa av allt är att listan blir längre och längre för varje dag som alkoholen inte får spela låtsas-lycka!

Tack för era kommentarer. Hoppas inte att mitt inlägg på något sätt får någon att börja experimentera med egen nyktra väg, fortsätt göra precis det ni gör och fungerar för er!

Det blev tydligt i långhelgen att när den vanliga veckorutinen rubbades och vi satte igång med nya husprojekt ute i det sköna vårvädret så gled hjärnan in i gamla hjulspår eftersom jag inte har några nya än i dessa tider.
De senaste åren har ju varje ledighet varit lika med mer eller mindre dagligt drickande. Det är så jag och även min fru brukar spendera våra ledigheter, -med projekt med hus och trädgården som belönas mot eftermiddag-kvällen med dricka och god mat. Som för min egen del på senare år gled över till mer glas när resten av familjen sagt godnatt och förmiddagssupar för att komma "i balans".

Jag blev väldigt uppmärksammad på dessa tankarna som återkom några gånger i helgen och att en gammal liten röst kom fram och försökte oskyldiggöra lite extra belöning nu i ledigheten och efter dagar av arbete "som vanligt". Jag plockade fram och använde de små minnesbilder jag har från dagen och natten i höstas då allt kraschade och klubbade ner rösterna en efter en. En strategi som fungerade väldigt effektivt.

Det är fascinerande hur våra tankemönster fungerar och hur situationer triggar gamla tankebanor, det är därför man måste ge det lång tid att förändra sitt drickande. Man måste helt enkelt genomleva alla dessa gamla situationerna man för kopplar ihop med att dricka på ett nytt sätt...
Min stöttepelare -träningen fanns som vanligt med i helgen också och hjälpte mig hålla balans i huvudet. Trots att jag var mitt uppe i att slita med utbyggnad av altanen så var söndag förmiddag avsatt för gymmet och igår kväll spelade jag Paddel. Det har resulterat i att jag förmodligen dragit på mig en överansträngning i högerarmen för den började värka ordentligt igår när jag höll på med altanen och det fanns ju ändå inte på kartan att hoppa över Paddeln. De sista minuterna av spelet hade jag ordentligt ont och fick ta en värktablett för att somna igår. Det är ju baksidan av att ha träningen som terapi, man tränar ibland för huvudets bästa och inte för kroppens... Hoppas armen vilar upp sig fort så jag kan köra på som vanligt på gymmet imorgon!

Jag kan i alla fall själv i egen hög person också relatera till superångest av träningstankar. För så sent som ett halvår sedan hade jag i princip gett upp alla träningstankar och sa saker till mig själv som att "jag får helt enkelt inse att träning inte är något för mig" "jag klarar ju inte av att hålla någonting" "jag är inte gjord för att träna" osv...... Det känns fortfarande som ett mirakel att jag kommit hit nu att jag längtar till träning och att den redan känns som en naturlig del av min vecka.
Det där ordet "träning" är ju lite laddat och många tänker nog att träningsfolk är en viss typ av människor, inte som alla andra. Men så är det inte! Jag tror att våra kroppar, hjärnor och hormoner är anpassade för rörelse, oavsett vad. Olika former av det vi kallar träning är bara olika påhitt för att röra på sig och nästan oavsett vad man gör så mår man bättre av det. Lätt att tänka i svart och vitt där tror jag, antingen så tränar man, eller så tränar man inte. Men det är som med allting annat bara en lång gråskala.

Undra på att vi beter oss som vi gör.. ? Sitter still och bara matas med krumelurer och swipar framför ögonen!

Inte så mycket klokt att skriva idag men tankemaskinen snurrar alltid och funderar på allt mellan himmel och jord. Känns som jag befunnit mig i någon slags mellanmjölksland ett bra tag nu där dagarna pendlar mellan att kännas uttråkande och tomma till små stunder och ögonblick av glädje och frid. Jag försöker att acceptera det men känner att den här tomheten är ganska jobbig bitvis. Stirrar bort mot horisonten och försöker känna en mening med att fortsätta putta hjulet framåt men ibland är frågan svår att besvara.

Läste en artikel igår om hjärntrötthet och känner igen mig i mycket. Risken är väl antagligen att ett långvarigt alkoholintag har satt sina spår. Jag kan känna mig pigg och fokuserad en stund på morgonen och förmiddagen men många eftermiddagar blir till lång plågor att ta sig igenom sista timmarna på arbetsdagen, jag förmår helt enkelt inte att tänka mer.

Väl hemma kommer nästa skov av familjen som vill ha uppmärksamhet på olika sätt, barnen har långa berättelser från dagen och frun vill socialisera. Jag biter ihop och försöker verka engagerad men mina intetsägande autosvar lyser igenom och framstår istället som ointresse, egentligen är mitt huvud i akut strömsparläge.

Funderar bara för skoj skull om mitt öde hade varit annorlunda. Om jag levt ensam, kanske hade jag varit ett skygg kuf som bara stängt in mig och funderat. Eller hade jag funnit en ro, utan krav och förväntningar från andra. Såna fantasier är lugnande ibland

I måndags fick även jag besked om att vårt bolag inför permittering på 20% och jag kommer få vara hemma en dag i veckan tillsvidare. Igår var min första permissionsdag och det blir återigen tydligt att ledig tid är problematisk. Jag vet att jag behöver planera min ledighet för att "ta dagen som den kommer" fungerar inte för mig. Min stora dotter hade skola som vanligt men lillebror fick vara hemma från förskolan med mig. Känner lite krav att försöka engagera mig i honom också för att inte han skall klättra på mig och väggarna som är van vid att springa av sig ordentligt på dagarna.
Började med lite smårutiner hemma för att hålla ordning och hade sen lagt upp lite planer för förmiddagen som kändes både trevliga för mig och som skulle sysselsätta honom. Först frisören och bokhandeln och sen en sväng till golfbanan där sonen fick prova lite på rangen.
Vi var hemma runt lunch, då dottern strax skulle komma hem. Hon hade en kompis med sig och lillebror fick faktiskt vara med och leka en stund så då passade jag på att ta en liten paus i solstolen. Senare åkte jag bort till affären i byn och köpte lite glass till mig och barnen, satte mig i uterummet med min glass, en kopp kaffe och en av de nya böckerna jag köpt på stan tidigare under dagen. Som gjort för att bara vara och känna mig tillfreds, men icke!
Då kommer den där känslan jag inte kan härleda och sätta fingret på. Känslan av att nått saknas för att bara vara, att jag ändå inte riktigt kan koppla av. En rastlöshet utan motivation eller lust. Känslan känns så väl igen, som en gammal avskydd bekant. Känslan som under många år dämpats med... ja ni vet vad. Även nu gör hjärnan några tafatta försök att måla upp detta som en bra lösning men jag observerar bara att tankarna kommer och låter dem vänligt passera.
Jag läser ändå en ganska lång stund, boken är bra och jag fastnar fort. Men tillslut vill jag upp och röra på mig. Känner hur motorn i kroppen går på hög tomgång, men jag vill ingenting. Sparkar en fotboll planlöst fram och tillbaka på gräsmattan för att inte känna att jag skall bli tokig. Försöker sätta mig ner och bara andas och möta känslan en stund, motorn verkar varva ner om än lite tillfälligt och rastlösheten går återigen över i någon slags tomhet. Som att dagar bara går och passerar utan att jag vet vart fan jag är påväg.
Det blir eftermiddag och min fru kommer hem från jobbet. Som vanligt när jag fastnat i denna moment 22 sinnesstämningen är jag på mycket trist humör. Får en liten känsla av att jag skulle vilja gå ut i skogen på en promenad och rensa skallen, men det fungerar inte för familjeschemat. Frun har sin träningsdag och skall ut och gå med en väninna och middag måste handlas och lagas. Kanske lika bra det, känslan ligger kvar latent i sinnet men resten av dagen går i alla fall åt till sysslorna och efter nattning av barnen så läser jag en stund till i min bok innan ögonlocken börjar bli tunga. Somnar ändå inte direkt, lite myrkryp i benen och jag vrider och vänder på mig säkert ett par dussin gånger innan John Blund släpper in mig i sömnens rike.

Tack Vinäger, det var fina ord! <3 <3 <3. Idag är det ny permissionsdag och svackan hänger dessvärre kvar. Nu har det varit några riktigt jobbiga dagar med ångest och jag pendlar mellan att försöka blunda för känslorna och fokusera på mina rutiner till panikkänslor. Idag har jag känt mig på gränsen till gråtfärdig, glädje och meningen med allt har fullständigt försvunnit.
Det är så obehagligt hur fort det kan växla över helt utan logik och det blir extra problematiskt nu när jag måste vara ledig själv på vardagar eftersom min son inte får vara på förskolan, då blir han också drabbad av mitt mående och samvetet blir så jäkla tungt. Stackarn har suttit framför TV'n hela dagen medans jag vandrar runt i mina tankar. Nu kom tack o lov storsyster hem från skolan och de har redan börjat leka på andra våning, känner att det får mig att slappna av direkt när han fick någon att vara med.
Måendet och att vara hemma själv med barnen får mig att minnas förra sommaren då jag gick på vita knogar och mådde skit. Det värsta är att situationen kommer bli likadan denna sommaren för min fru har varit tvungen att byta jobb och fått en ny sommartjänst..
Jag är fortfarande inte orolig för alkoholen, jag är nog mest orolig för vilken sommar mina barn kan få om jag inte mår bra men nu får jag försöka släppa katastroftänket och ta en dag i taget!
Känns bra att jag har nästa tid hos Psykologen denna veckan i alla fall och kunna lyfta denna rädslan och hur det varit de senaste dagarna. Känns lite bättre att ha skrivit här en stund också. Kram till er mina läsare!

Tack för din kommentar. Känner inte till SSRI, det jag äter idag är en min.dos av antidepressivt "Mirtazapin". Har ett ångestdämpande också som heter "Theralen" men den blir jag väldigt dåsig och trött av så den är jag inte mycket för och har inte tagit den sedan min sjukskrivning förra året.
Det är inte direkt panikångest jag har, men förstår att min text kunde tolkas så. Paniken jag känner är inte för själva ångesten, den är jag inte rädd för, utan för att jag inte ser någon lösning eller väg ut ur måendet såna här perioder. Jag känner tyvärr inte så mycket hjälp av att göra saker, ångesten ligger bara kvar latent och blommar upp igen så fort jag stannar upp. Kan inte heller fokusera på det jag gör om jag försöker göra något. Blir irriterad på mig själv att jag inte gjort det du säger som jag t.o.m. påminner andra om att göra. Att stanna, uthärda och låta mig känna det till 100%, jag vet ju att den många gånger klingar av då. Problemet är nog lite att jag inte riktigt kan hitta den avslappningen och fokuset när jag är själv med barnen.

Jag har nog också haft mycket förhoppningar att alla mina problem skulle lösas genom att sluta dricka och trott att jag skulle bli av med all ångest och depressioner. Tyvärr har nog denna förväntan varit en stor del av bakslagen och jag har fått inse att en del av detta kommer finnas kvar ändå att fortsätta jobba med.

Tror att stormen är över för denna gången. Efter 1,5h Paddeltennis igår kväll så började sinnet komma tillbaka och jag är tillbaka på jobbet idag med huvudet upp och fötterna ner!

Hej Sisyfos! Alltid hedrande när någon skriver att de läst hela ens tråd och funnit den intressant. Du gör många bra frågeställningar och det märks att du verkar vara en tänkare precis som jag.
Har inte gjort några särskilda undersökningar för kroppsliga orsaker till mitt mående mer än blodprov ganska nyligen. Detta för att jag skall få en remiss till psykiatrisk utredning. Jag går hos psykolog nu och pratar ett par gånger i månaden men skall alltså få en remiss för en riktig utredning. Tyvärr tror min nuvarande psykolog att det är små chanser att jag kommer bli antagen för jag "fungerar" för bra. Går till jobbet, tar han om mina barn, är hel och ren till det yttre så att säga. Det är inget snack att mitt mående har stabiliserats väldigt mycket sedan jag slutade att dricka till vardags, men den där förhoppningen att allt skulle bli bra stämde tyvärr inte. Det går fortfarande mycket upp och ner och denna senaste svackan var nog den djupaste sedan sjukskrivningen i höstas men tackvare att jag inte dricker och tränar istället så börjar jag inse att det vänder ganska fort bara jag håller ut och nu har jag mått ganska bra sedan förra helgen!
Idag var första gympasset i maj månad och jag firar att jag hållit i min nya träningsrutin i 4 månader utan ett enda avbrott! Så jäkla stol över mig själv. Bara det tänder en extra lampa över mig idag och jag inser att jag tar steg för steg mot ett mål jag helt gett upp och trodde jag bara borde försöka glömma.

Intressant det du skriver om det där med släkten, har också två väldigt olika släkten på mor och fars sida. Som ni förstår på mitt nick så spelar jag piano... och det är så jag vuxit upp. I nära relation med mammas släkt där musiker funnits i generationer, där det supits och spelats musik långt in på nätterna på varje släktträff. En bild som man som barn såg som ren och skär glädje varje gång och även i tonåren och början på vuxen ålder när man fick börja vara med och skåla.. Detta innan man visste vad alkoholen skulle göra med både min moster och morbror. Nästan min mamma med för den den delen, men hon fick en tumör i huvudet som de lyckades operera bort och hon blev återställd. Efter det är hon helnykterist.

Psykologen påminde mig sist om det som jag egentligen vet och även Andrahalvlek nyss också påmint mig om. Att jag behöver fortsätta "träna" på min ångest. Har man använt alkohol som ett verktyg under väldigt lång tid som inte längre är kvar i verktygslådan så behöver man rota fram ett nytt verktyg och det tar tid.
Berättade också att när jag mår som sämst och inte klarar av kraven jag känner som pappa, Man och familjemedlem att jag har mycket flyktfantasier. Att jag bara tar en väska och åker, sitter på en strand och stirrar ut över havet på andra sidan jorden där inget krav kan nå mig. Hon gav mig tipset att försöka hitta den platsen på riktigt, fast inte på andra sidan jorden då.. utan någon stans i min närhet där jag kan få samma ro.

Ska fundera på detta! Men nu är det dags att laga lunch, sedan fortsätta skruva trall och bli färdig med nya altandäcket. En bra dag idag!

Kram till er alla.

Känner mig likgiltig och tom ikväll. Varit på gymmet i eftermiddag, känslan var lite upp och ner. Men som alltid en känsla av befrielse och klarhet när man åker hem. Ville verkligen inte hem, hade en stark känsla av längtan till något annat, ett annat liv. Körde en liten omväg i kvällssolen och lyssnade på hög musik.
Lite halvkasst i relationen just nu. Känns som jag och min fru varvar våra dåliga dagar och aldrig är på samma nivå. Sex existerar inte, jag har gett upp, till och med slutat vara sur. Hon hade en väldigt dålig dag igår och jag försökte stötta så gott jag kunde, både personligt och sysslor runt kring. Som tack efter handling och middag jag ordnat så gick hon och la sig utan ett ord och där sätt jag i soffan själv. Känner inte att jag får så mycket tillbaka heller under mina dåliga dagar.
Jag tackar än en dag för att jag håller i träningen och har gjort någonting idag som känns meningsfullt och för mig framåt som människa.

Vissa dagar är det svårare att vara självsäker och självklar i nykterheten. Många dagar tänker jag att jag mår ungefär lika svajigt fortfarande som när jag drack. Tomhet, ångest, stressad, irriterad, saknad av glädje.

Men det finns en avgörande skillnad. Jag är kapten på båten igen och har fått igång motorn! Jag har en stolthet igen över det jag gör och att ha återtagit makten. Jämfört med den bottenlösa sorg och skam man lever med när man kväll efter kväll låter sig besegras av suget. Suget som förlamar ens drömmar och blir till sorg i berusningens avtrappning.

En stark orsak till att vi mår och beter oss som vi gör när vi dricker sägs vara att vi förlorar konsekvenstänket. Vi bryr oss inte längre så mycket om att göra bort oss eller säga saker som någon annan kan ta illa vid av. Det finns ingen morgondag, bara en fri obegränsad värd.
Ett av människans starka överlägsenhet mot djuren sägs dock vara det, vårt konsekvenstänk och förmågan att förutse problem eller faror som kan uppstå genom att föreställa sig en följd av händelser.
Jag börjar se kopplingen till alkoholens avkoppling och mitt starka och intensiva konsekvenstänk om allt, man kan också kalla det kontrollbehov. Om jag inte känner kontroll på omgivningen så blir jag väldigt stressad och orolig. Men jag känner också en stark saknad av spänning och en tristess och låsning i livet.

Med ständig kontroll så finns ju ingen spänning, lite grovt är det ju varandras motsatser.
Tror jag ska släppa kontrollen.

Det har jag också gjort. Har ju många ggr skrivit att jag tyckt om den personen jag varit när jag druckit. Både för att det sociala bli så mycket enklare och säkert för man också rycker på axlarna lite mer. "Skit samma", man släpper kontrollen och bryr sig mindre om småsaker.
Jag tror jag är något på spåren här. Har upprepat det flera gånger tyst för mig själv nu sen igår när jag känt stress bubbla upp: "släpp kontrollen, släpp kontrollen". Inser att jag lägger jätte mycket energi på små saker.

Exempel i morse, min dotter ska klä på sig. Hon är 9 år och väljer kläder själv sedan länge. Jag märker att jag måste kontrollera vad hon väljer. Jag tycker att tröjan hon väljer inte passar till byxorna. I mitt huvud i all välmening, för att hon ska se "ordentlig" ut i skolan. Konsekvenstänket: Om hon har fula eller konstiga kläder i skolan kanske hon blir retad, utanför eller andra vuxna tänker saker om oss som föräldrar. Alltså en typ av skamkänslor..
Hon har egentligen nästan bara fina kläder och ser ordentlig och vårdad ut men det är som att jag bara måste ha ett finger med för en viss kontroll. Jag kom ändå på mig själv när jag gjorde det, så jag sa kort, den där tröjan passar inte tycker jag, men gör som du vill. Sen släppte jag tanken och gick vidare. Väldigt befriande!

Exempel två. När lillebror skulle borsta tänderna var jag igång igen. Han är 5 år och borstar ibland tänderna själv med eltandborste. Den vibrerar efter 2 minuter som vi kör att man ska borsta till. Idag lägger jag märke till att han stänger av tandborsten innan de 2 minuterna gått. Konsekvenstänket startar: Han har inte borstat tillräckligt bra, han får dåliga tänder om han slarvar med tandborstningen, jag får skämmas hos tandläkaren. Han får fula tänder och kanske blir retad. Hmmm... återigen skamkänslor? Vad gör jag då? Jo jag tvingar honom att starta om tandborstningen med ny tandkräm i två minuter. Jag har kontroll igen.

Sjukt? Ja och väldigt intressant att börja denna rannsakning av sitt extrema konsekvenstänk...! Som verkar vila på mycket rädsla för skam.

Vilket känns genom mindre grubbel och en jämn motivation. Har efter lång övervägning påbörjat en liten viktnedgång igen. Småkilon har krupit på senaste halvåret, ser och känner att en del kommer positivt från gymmet men har börjat känna mig lite plufsig också så kände att det är dags att göra nått. Att dra ner lite på kalorierna kommer påverka träningen och jag får ställa in mig på att det kommer krävas mer ansträngning och utan ökningar på stången. Det är därför jag tvekat om jag skall göra det om det är för tidigt och riskera att "försura" träningen som ju är en stor del till mitt bättre mående. Men jag mår också dåligt av att inte trivas i min kropp så jag har nu bestämt mig för att göra en väl kontrollerad insats, därför nördar jag nu ner mig i en app och loggar kalorier och träning. Kan man tycka vad man vill om men jag finner det faktiskt ganska underhållande och sysselsättande, och samtidigt motiverande att veta att man ligger någorlunda rätt och inte äter för lite. Känner att det gör dagarna lite extra spännande just nu X-) Bara de första dagarna insats då man tappar en del vätska och har mindre mat i magen gör att jag känner mig lättare och fräschare och på lite extra bra humör!

Imorgon permis så snart inväntar en längre helg igen. Har lite planer jag tänkt fokusera på. Alltid intressant att läsa sina gamla inlägg även såna som är ganska färska som min senaste riktigt låga helg. Inser att jag behöver vara smartare och mer konsekvent i mina strategier att möta ångesten som kommer. När jag läser märker jag att det fortfarande är väldigt planlöst rundvanding i panik och affekt. Jag har fortfarande instinkten att fly från känslan genom att gå runt och söka efter sysselsättningar som inte fungerar. Jag behöver träna på att attackera ångesten med full styrka.

Måndag igen, en ny vecka som startat med bra känsla. Helgen har också varit väldigt bra med flera upplyftande ingredienser som trädgårdspyssel, socialt umgänge och träning. Även fredagen ensam hemma med sonen gick väldigt bra, det gör mig extra glad. Försöker träna på att inte lova småsaker som jag pratat lite med psykologen om, t.ex när barnen tjatar och vill man skall vara med och leka är det lätt att säga "kanske... sen..." om och om igen. Bättre att säja nej om man inte vill/kan/hinner, då undviker man att de går och väntar på det där "sen" och att tjatet fortsätter och blir till en stress. I fredags ville sonen så gärna ha hjälp att hitta en legobit och jag tänkte varför inte, det ledde spontant till att vi byggde lego tillsammans i säkert 1 timma. Det var både roligare än jag trodde och kändes bra i själen. Sen var vi ute i trädgården och han hjälpte mig plantera lite potatis. Ge och ta :)
Denna veckan väntar fler lediga dagar och på fredag kommer en gammal vän på besök till stan som jag har spelat i band tillsammans med förr. Vi har bokat in att träffas och "jamma" lite och det är en väldigt rolig grej att blick mot! Så som sagt, en härlig inledning på en ny vecka och måendet känns stabilt och tryggt för tillfället.

Då har än en extra lång helg passerat och den har också varit helt ok. Tyvärr blev inte planerna som tänkt att umgås med gamla spel-kompisen, det strulade med biljetter till resan så han fick ställa in besöket. Blev istället att jag och min fru som var barnlediga i fredags umgicks med några vänner och jag gick lite utanför mina vanliga ramar. Blev lite mer dricka än mina vanliga 2-3 glas, inget som gick fel eller var oplanerat, bara lite mer och inget jag har dåligt samvete för. Vi hade mycket trevligt men jag var trött och seg dagen efter och var inte alls bekväm hur kroppen kändes, var väldigt länge sedan jag hade någon känning av alkohol så. Lite i enlighet med mitt strategi för mitt mående i övrigt så försökte jag ändå låta dagen vara som den var och ta det lugnt, inte tvinga fram något för att kväva känslan.
Senare på eftermiddagen föreslog jag dock att jag och frun skulle ta en promenad och vi gick en jätterunda på 10km. Så skönt att bara gå och känna hur energin fylldes upp i kroppen igen. Det var länge sedan vi tog en sån promenad tillsammans och vi pratade jättemycket, fick t.o.m rett ut lite saker vi varit oense om där i farten, så en jättehärlig stund.
I söndags var det gymmet i vanlig ordning och det var också lite extra skönt för att jag hade ett dåligt pass tidigare i veckan som inte gett den vanliga positiva energin.
Efter gymmet hade jag en ganska lugnt och skön eftermiddag och låg och reflekterade lite över min sinnesstämning. Jag fick en ny liten insikt eller nya ord på saker. Det känns som att på det sätt jag lever nu så når jag bara en slags nollpunkt. Varken bu eller bä, landet lagom, ett ryck på axlarna tillstånd. Jag gör i princip "allt rätt" för att ge mig förutsättningar för ett bra mående, ändå saknas ofta känslan av glädje. Den kan komma i små korta ögonblick när jag minst anar det och det är ju härligt men överlag saknas den.
Jag inser att jag lägger mycket tid på att förebygga ett dåligt mående. Jag håller i bra rutiner hemma för att hålla ordning omkring mig, för att inte känna stress och oro. Jag tränar för att få lugn och ro i kroppen och för att hålla vikten i balans. Jag äter bra för att ha bra energi till träningen och få resultat av den, och för att prestera på mitt arbete och andra sysslor och även för att hålla vikten. Jag har bra rutin på sömnen av samma anledning som föregående. Allt ger resultat det måste jag komma ihåg!, men frågan är var är glädjen?
Tycker inte jag borde känna så mycket irritation och likgiltighet som jag gör. Jag borde ha alla förutsättningar nu att känna glädje, men den finns inte där. Frågan är kanske också, vad skall jag få tiden till glädje ifrån mellan allt detta förebyggande..?

Tack Andrahalvlek för du svarar på mina funderingar som allt för ofta är djupdykande i den mentala världen. Visst måste man komma ihåg och acceptera att många komplicerade tankar måste först sås, sedan gro och till slut slå ut i något. Helt rätt. Jag är också den typiska som alltid är på väg och tittar två steg före det jag gör och det för stunden är alltid en transportsträcka till något annat luftslott, precis spot-on. Det är ett väldigt jobbigt levnadssätt som jag uppmärksammat och ständigt skapar stress för jag "ska bara" bli färdig med detta, sen, sen kommer.. kommer???

En viss hemlighet kan säkert finnas där, att hitta sin tacksamhet och ro i fler vardagsstunder. Imorse kom jag på att känna en ögonblickskänsla av lycka i en helt oväntad stund. På frukostrasten då jag gick från jobbet över gatan till närbutiken för att köpa min veckoranson av träningsnördiga frukost och mellanmål. Solen lyste, jag hade cyklat till jobbet (8 km) och kände mig fräsch och levande och påväg.. mitt i en resa, mot mina mål? Då kom denna känslan och jag noterade den. På jobbet? Där jag egentligen tänker att jag är för att kunna köpa lycka senare, väl? Där finns nog också en liten hemlighet, för visst är det så att lyckan från en härlig semester är som starkast på vägen dit? Eller kanske t.o.m precis innan du åker, om man tänker efter.

Att ha kommit till en nollpunkt för mig är en enorm delseger det måste jag komma ihåg! Nu har jag en bra grund att fortsätta min resa till mer glädje och låta fler tankar få växa och gro.

Ja Andrahalvlek, det är nog en sak som finns i oss, att vi alltid vill vara på väg någonstans. Tror det är en del, kanske den största, till vårt drivkraft att leva och "göra livet".
Jag började lyssna på en ljudbok häromdagen under min cykeltur från jobbet. Lycka! En handbok i konsten att leva, heter den. Jag har plöjt en hel del självhjälpsböcker genom åren och lärt mig att man måste ta alla dessa med en stor nypa salt, men man snappar ofta upp några påståenden som tilltalar en lite. Denna boken bygger på samtal med Dalai Lama därför fastnade jag lite för omslaget och dess seriositet. Ett klassiskt uttryck som kom ganska fort och jag hört förut är just det, att meningen med livet är att söka lyckan. Inte finna den utan att ständigt söka. Känns både djupt, lite hopplöst men ganska rimligt.
En annan sak som fastnat hittills från denna bok är ett tips för att lättare avgöra om vissa val är bra eller dåliga. Det är att tänka njutning och lycka som olika saker. Att se lycka som ett mer varaktigt allmäntillstånd medan njutning är något mer tillfälligt som man upplever direkt av att göra något. Livet är ju konstigt på det sättet att många av dessa njutningsfrukter är förgiftade och leder till olycka. Detta forum är ett lysande exempel! Alla njutningar är inte lika tydligt dåliga men man kanske kan få lite extra hjälp och motivation vid olika val i vardagen om man börjar fundera på om valet av njutning faktiskt leder till olycka i längden.

I onsdags var jag hos min Psykolog och vi hade ett bra samtal. Vi pratade lite kring det här, jag tycker jag gör många bra val i livet nu och väljer väldigt få destruktiva njutningar men lyckan saknas fortfarande och det känns ibland knappt värt att leva och fortsätta putta bollen framåt. Känner mig mest irriterad, mentalt trött och vill vara ifred. Jag behöver påminna mig om att ge det tid men hon hade en del andra bra invändningar att fundera på.
Mitt jobb t.ex. Jag får nog egentligen inte tillräcklig stimulans av min naturliga person. Jag är problemlösare, matematiker, gillar tankenötter och kreativt och konstnärligt skapande, som musik, bild och hantverk. Mina svagheter är socialt, jobba i grupp, jobba snabbt och effektivt, ha många saker igång samtidigt, stresstålighet m.m.
Jag tog det här jobbet för det är mindre slitsamt för kroppen men det ställer högre krav på huvudet och det utmanar i princip alla mina svagheter dagligen. Ni som följt mig minns kanske att mycket av mitt stora tycke för alkoholen kom genom att jag kunde vara en annan person. En social, utåtriktad och avslappnad person. Jag har alltid drömt om den personen och vägrar nånstans ge upp den. Jag tänkte att ta detta jobbet skulle utveckla mig och ge mer social träning eftersom det bygger på relationer och kundkontakt.

Frågan är om min mentala trötthet beror på att jag utsätter mig för mina personliga svagheter för mycket och inte får någon stimulans för det jag är bra på och tycker om. Både spännande och jobbiga tankar när man har ett jobb man överlag trivs ok med och med bra lön. Att byta karriär är en stor omställning som jag inte känner mig riktigt rustad för att ta tag i inom överskådlig framtid. Men ju mer jag tänker på det desto mer känner jag kopplingen till min trötthet och behov av enskildhet hemma.

Kul med en träningskompis Bestemor! Jag har läst lite i dina trådar nu och lämnade ett svar i en av dem. :-)
När vi ändå är inne på träning, igen... så fick jag en ganska vacker bild framför mig när jag körde hem från gymmet sist. Hade haft ett sånt där bra pass, när saker stämde och jag var fylld av motivation och hopp efteråt.
Jag tänkte på liknelsen med den svarta hunden. Precis en sån hund som jag har (i huvudet). Han går där med mig, varje dag vid min sida, jag blir inte helt av med honom. Han får gå där vid min sida, och då och då när det blir tyst och jag inte gör något särskilt så sätter han sig precis framför mig för att visa att han finns kvar och söker uppmärksamhet. Jag tittar på honom lite men sen går jag vidare och han följer efter lite på håll, ibland närmare. Jag börjar äntligen inse att det faktiskt går att leva även om han ständigt följer mina steg. Det är vackert på något sätt att föreställa mig själv gå i kvällssolen med min hund bredvid, som bara jag ser. Vi går vidare, dag efter dag, tillsammans men fortsätter framåt <3

Kram

Det var ju ett litet sammanträffande att ni båda haft varsin svart hund. Jag är i ärlighetens namn ingen djurmänniska egentligen men har heller aldrig haft mer än några katter när jag var väldigt liten. Kanske skulle min åsikt förändras om jag skaffade någon.
Trots det tyckte jag bilden var vacker, fastän hunden metaforiskt avbildar mina mörka sidor. Det är det som är lite kul när jag gestaltade det i en hund att jag på något sätt såg det fina i det och att den är en del av mig och min familj som jag kanske skall sluta jobba mot och börja behandla som en vän som kan bli tam och snäll.

Känner mig hängig, är nått som spökar i kroppen, gått upp och ner ett par dgr nu. I tisdags var jag väldigt matt på jobbet, rösten började kännas lite grövre också men hade inte ont i halsen, jag var väldigt trött hela förmiddagen. Vid lunchtid vände det dock lite och jag fick tillbaka lite energi och fullföljde arbetsdagen. Igår hade jag inte några såna tydliga dippar som i tisdags så jag tänkte att det var något väldigt tillfälligt, gick till gymmet som vanligt efter jobbet som varje onsdag. Där blev det väldigt tydligt att något inte stämde, musklerna hängde inte alls med men jag bestämde ändå att minska volymen på övningarna och köra klart passet. Idag har varit ok, lite trött i kropp och ben, varit lite som en lätt träningsvärk som inte gett med sig hela veckan. Man inser ju såklart att man borde vara på sin vakt i dessa tider och ta det säkra.. men det är alltid så när jag blir lite dålig att jag ligger på den där fina gränsen för vad som är "sjuk" eller bara lite hängig och trött. Det är så svårt att avgöra vad man borde göra.
I övrigt är måendet ganska stabilt, varken upp eller ner egentligen. Bestämt mig för att aktivt börja jobba med min irritation hemma och försöka bättra mitt humör framför allt mot barnen. De är inne i en period av otroligt mycket ifrågasättande. Min stora dotter har börjat testa hur långt hennes egen vilja får bestämma hela tiden nu så jag anklagar inte mig själv jättehårt för att jag ofta blir irriterad men även om man vet att man mestadels har rätt som vuxen så känner jag att gå in i varje diskussion bara är en negativ spiral som försämrar stämningen mer och mer hemma. Jag kan vara den större personen och välja lite mer omsorgsfullt de gånger jag faktiskt behöver sätta ner foten, många gånger är det nog bara kontrollbehovet som skall segra, det leder inte till något positivt i längden.

Precis tagit en lunchpromenad i det fantastiska sommarvädret efter en väldigt god Pannbiff från ett ställe här i stan som lagar gudomlig husmanskost. Tillbaka på banan igen och känner att det spritter lite i kroppen av att ha rört på sig lite igen. Bara en lite kort rask promenad på 10 min men det räcker för att känna energin flöda. Energin var tillbaka redan igår trots att jag hade lite rossel kvar i halsen. Jag drog till gymmet och tänkte att det får gå som det går och det var så härligt att känna energin och styrkan tillbaka.

Även denna helgen var lite längre med permission i fredags och den senaste tiden ledigheter har fungerat mycket bättre än vanligt. Kanske är det vädret, ljuset och att vi har roliga projekt igång hemma. Jag vet inte, bara att jag lyckas starta igång dagarna mycket lättare. Sätta den där bollen i rullning så att säga.

I eftermiddag lutar det åt ett premiärdopp i havet! Rykten säger att det var 22 grader i vattnet på viss plats här i närheten igår... återstår om min kropp känner samma idag. Sedan väntar kvällspass med Padel-tennis. Måste säga att livet t.o.m känns lite härligt just nu <3

Dagarna bara går känns det som. Lite för mycket att göra nu allmänt, semestrar har börjat på jobbet, vår permittering är avslutad och hemma är projekt igång man bara vill få klart nu innan egen semester.
Hade en trevlig midsommarafton i litet sällskap och det blev lite smådrickande under dag och kväll. Inga snedtramp eller annat att ha ångest för denna gången heller men i efterhand så känns det väldigt meningslöst, det finns verkligen inget positivt som händer efter de första 2-3 glasen. Bara trötthet som kommer och värre sviter dagen efter. Degade i soffan hela lördagen och åt chips till kvällsmat för att lindra lite jobbig rastlöshet.
Min hängighet från senaste veckorna har fortfarande inte gett med sig helt, gått upp och ner från dag till dag, börjar bli väldigt trött på det nu. Gymmet har därav inte varit toppen senaste veckan heller, tufft och motigt, det gör mig lite deppig. Förmodligen ihop med fler faktorer som midsommar, hängigheten och så håller jag ju fortfarande på med ett litet viktprojekt och håller igen lite med maten. Försöker inte tänka på det för mycket utan blicka mot nästa pass.
Som sagt, känns som lite för många bollar i luften nu för att riktigt må bra. Skulle behövt den där stranden på andra sidan jorden nu jag brukar fantisera om, får väl försöka göra det som psykologen sa, att hitta en symbolisk plats att kunna fly till. Jaja snart semester, hoppas man hinner återfå lite balans innan dess!

Vi kämpar vidare!

...och allt är ok. Blev glad att läsa att du tänkt på mig.
Inte haft nån lust att skriva på ett tag, jag fortsätter köra mitt race på den lite "kontroversiella" banan och det fungerar fortfarande bra. Denna semestern har nog varit den bästa på många år. Inte för att den varit fantastiskt händelserik eller lycklig, men stabil och rofylld.
Jag har trots det satt mitt sug en del prov under semestern genom att inte begränsa mig i sällskap med andra, med begränsa menar jag inte dricka okontrollerat utan att om sällskapet har druckit har jag tillåtit mig det också men alltid med ett vaksamt öga som ifrågasätter om ett till glas verkligen tillför något. Mycket sällan någon berusning

Det är fortfarande så jäkla enkel att så länge jag anpassar livet omkring till att träningen alltid är nr 1 så kan jag svänga ganska brett och snabbt återfå balansen. Träningen spelar mitt högsta syfte nu och därför vinner den. Mitt mål att nå en bra fysik och den tid och svett jag redan lagt ner det senaste halvåret har ett väldigt högt värde nu och om efterdyningarna av ett rus skulle riskera att påverka den positiva känslan av ett träningspass vilket det väldigt enkelt gör så är valet lätt nu.

Jag vet att jag hade kunnat öka farten mot mitt mål några procent till genom att avstå dricka helt, men jag är inte ute efter farten, så länge jag rör mig framåt vill jag bara ha balans och må bra. Jag väljer att fortsätta med mina fredagsglas för att de tillför något utan att förstöra på denna nivån.
Jag väljer att dricka i sällskap med andra för att det, hur konstigt det än låter, hjälper mig att hålla mina sociala relationer. Där har jag fortfarande en av mina svåraste inre konflikter kvar. Jag tycker att det sociala är svårt, det tar mycket energi. Mitt innersta inre är väldigt osocialt men samtidigt betyder mina vänner otroligt mycket och jag är ärligt talat livrädd att mista dem, bli bortvald, inte längre inbjuden. Rädslan för ensamhet gör mig lätt nedstämd och jag känner ofta att jag måste orka ge mer i mina relationer. Jag antar att det inners inne har något med självkänsla att göra, en inre oro och osäkerhet. Högkänslighet.
Jag ser samma saker hos min son nu, funderar på hur jag skall hjälpa honom bli en starkare person än jag. Tänker att vi har ett slags extra filter som ständigt granskar våra intryck och omgivning, personerna omkring, ansiktsuttryck, tonfall. Allt tolkas och analyseras först. Det gör oss väldigt observanta och i rätt omgivning har vi många styrkor, men i det sociala långsamma och osäkra.

Kort och gott, jag tränar fortfarande på att vara jag, varje dag och nu när man börjat gjuta en ny grund att stå på så känns det lite spännande att utforska sig själv och rötterna till sina behov på nytt. Ibland är det jobbigt, väldigt jobbigt att trots vad som känts som flera starka insatser i rätt riktning fortfarande ändå inte helt kommit till ro med känslan att kompassen är 100 procent kalibrerad, men, men.

En dag i taget, som en klok människa skulle säga ;)

Befinner mig i en lång seg energiätande svacka. Allt är tungt. Jobbet är tungt. Vardagsrutinerna fungerar inte. En stor mental vägg. Som i det där gränslandet man befinner sig i ibland när man känner att man håller på att bli sjuk, men det bryter inte ut på riktigt. Jag tycker jag är snäll mot mig själv. Känner efter med träningen, håller igen, förenklar, vilar.
Förra helgen fick jag ont i halsen, gick och tog ett convid-test och stannade hemma från jobbet i 3 dagar. Bara vilade. Testet var negativt och halsontet försvann ganska fort, jag kände mig återställd och gick tillbaka till jobbet. Gick och tränade ett mjukt pass. Hela helgen som var vilade jag i stort sett, förutom ett träningspass i söndags förmiddag. Blev fruktansvärt dålig efter passet, illamående, utmattad.
En liten panik växer inom mig för att jag inte kan sätta fingret på vad problemet är. Jag känner mig både kroppsligt och mentalt trött men kan ändå prestera när jag tränar, känner ingen svacka i styrkan.
Min erfarenhet av mig själv säger mig att jag ska fortsätta kriga och inte lägga mig med täcket över huvudet men nu har kriget pågått i flera veckor och energin börjar sina ordentligt.

Ja det är nog just den funktionen skrivandet har för mig och många anda. Både som en hjälp till att sätta ord och finger på punkter och känslor. Och som en tryckventil för att orka med det.

Kram

Mmm känner väl igen mig där också, att uttrycka sig IRL, då ett svar behöver komma ganska direkt, utan tid till reflektion eller korrigering.
Brukar tänka på en kul liknelse om detta från nån bok jag inte minns namnet på. Att skillnaden i hur utåtaggerande kontra eftertänksamma personers tankar och hjärnor arbetar är som två olika chaufförer med olika resvägar.
En utåtaggerande person kör fort på en förutbestämd resväg. Eventuella hinder vejas och prejas i farten men fortsätter mot målet på samma väg i full fart.
En eftertänksam person kör sakta med flera möjliga resvägar, bara den bästa duger. Vid hinder backar man, provar en ny väg, backar och provar, backar, provar... Tillslut hittar man den vägen som är bäst men kommer fram sist.
Slutsats: Båda personerna är lika viktiga för evolutionen, en utvecklar och en verkställer. Gravt förenklat ?

Äntligen har svackan lossnat lite igen. Världen ljusnar, ögonlocken lättar och framtiden lockar. Det är så starkt hur livet styrs i de här perioderna och man är mer eller mindre maktlös. Ja eller maktlös är inte sanningen, men det är krafter man måste "dansa rätt vals med"
Finns ett par avgörande förändringar i mitt förhållningssätt till dessa perioder som gör att de inte styr och vänder uppochner på mitt liv alls på samma sätt längre och kastar mig ner i avgrunden, jag har en rejält höjd lägsta nivå. 1 - jag gör min träning, no matter what. 2 - jag dövar inte med alkohol.
Träningen gör att man får små skutt upp mot ytan hela tiden och när tiden är inne så orkar man hålla sig uppe igen. Att inte dricka alkohol på dessa känslor gör att man inte puttar ner sig själv längre mot botten hela tiden vilket gör att sträckan upp till ytan blir längre och längre. Kort sagt, en rutin som lyfter och en borttagen rutin som sänkt = mycket mer balans.
Men, dom kommer fortfarande, de här perioderna när man börjar sjunka av okänd anledning. Säkert beror det på enklare och mindre saker än man vill acceptera, små motgångar, dålig sömn eller en energislukande fest med A i fel kontext.
Ett annat förhållningssätt jag har till dessa perioder nu är att stå för dem. Jag låter dem "ta plats" istället för att försöka döva och distrahera och lossas som att allt är som vanligt. Små saker som att förklara för familjen att det blir ingen riktig middag ikväll (jag lagar maten till 90%), jag orkar inte, det får bli smörgås, yoghurt, mussli, eller vad man känner för, å det går jättebra! Sen att släppa på ordningen, som egentligen får mig superstressad.. men det är bara att ge upp, vila. Det tar inte flera dagar att plocka iordning igen när man är tillbaka på banan, det löser sig! Lite godis i soffan, sen gå och lägga sig i tid. Vara snäll mot sig själv, sluta kriga mot livet, ha små rutiner som håller uppe lägstanivån och dansa med djävulen tills han snurrar av banan... Sen kommer ljuset igen, tillslut.

Tack Andrahalvlek ❤ Ja det är skönt när det vänder och man känner att man klarat hålla den där lägsta nivån igen. Men jag fick erkänna en sak för mig själv ikväll, när jag var på väg att ta mitt första fredagsglas som jag brukar. Det var lite laddat idag och jag vacklade, hade tänkt tidigare idag att jag skulle låta bli med tanke på den nyss vända svackan men var ändå på väg att nonchalera min tidigare tanke när kvällen kom och jag tog fram en burk ur kylen. Burken blev ännu mer laddad framför mig och var plötsligt långt ifrån en ickefråga. Jag synade tack o lov tankarna och vägrade dricka den med en sån laddning. Ställde tillbaka burken och tog ett glas Cola med is, det var också jättegott! Kändes väldigt bra i själen. Godnatt vänner ❤

Sen den lilla tankesnurren i fredags swishade helgen bara förbi. Det är fascinerande hur vanorna styr ens tankemönster, märktes så tydligt i fredags när förnuftet tillfälligt skulle bryta in och överstyra en ny liten vana. En otroligt viktig del att ta med sig i början av en nykter resa, att det där suget som tycks dyka upp från ingenstans ofta är sammankopplat med vanor från platser, sammanhang o tidpunkter och då finns dessa lite överallt varje dag. Till en början är det säkert framgångsrikt att undvika såna där kända platser, men i längden är jag övertygad om att nyckeln inte är att undvika utan att "skriva över" med nya vanor. Att bli kvitt alkoholproblem är en resa över tid och inget som händer av ett ögonblicksbeslut, men det är inte tiden i sig som löser problemet utan hur vi jobbar med tiden, jobbar med vanorna, jobbar med vår vardag och börjar fylla den med meningsfulla nyktra aktiviteter. Att tro att tiden i säg är lösningen är just det vi kallar för "nykter på vita knogar". Just den lösningen bar mig rakt in i kraschen. På gott och ont.

När det handlar om alkohol så handlar det om att träna på att bryta och byta impulser men när det kommer till lediga dagar så tränar jag istället på att faktiskt AGERA på impulser.. Annars riskerar jag att fastna sittande i grubbel, åter igen, den eftertänksammas vägval bli för många, och målet är suddigt eller obefintligt. Som att ge sig ut och köra utan ett resmål. I lördags som är en träningsfri dag var det nära att fastna i morgonens vägval, inget kändes som vanligt särskilt lockande eller inspirerande. Jag fick en kort impuls att häcken borde klippas och tvingade mig att agera på den istället för att grubbla vidare. Dagen gick till att klippa denna ca 40m långa och 2 m höga häck. Skönt att få det gjort och jag mådde ganska bra efteråt. Win-win.

Arbetsveckan lider mot sitt slut och den senaste veckan har haft så många positiva inslag.
Jag har trappat upp min träning en nivå för att nå nya mål. Det gick inte att få in mer övningar i det schemat jag haft så det var tvunget att lägga till ett par pass i veckan. Det känns hittills jättebra för nu får jag ut mer träningstid, mer övningar men kortare per gång så man har mer energi genom hela passet!

Förra fredagen inledde jag helgen med att uppnå TVÅ av tre årsmål på träningen! En av dem var en övning som spökat med mig under flera års tid, ett mål som känts ouppnåeligt. Spökat så mycket att jag nästan fått ångest av bara tanken att göra övningen. Har kört andra övningar som tränat samma muskelgrupp för att komma runt problemet och i fredags kände jag att nu är det dags attackera DEN övningen igen och satte målet! Av lyckoruset gick jag vidare till nästa övning och satte det med! Lyckan var total och ett sånt jävla kvitto på den förändring jag gått igenom detta året. Trodde ALDRIG jag skulle uppnå några såna här mål.

För ett par veckor sedan låg jag i en längre svacka och jag valde därför att låta bli mina fredagsglas vilket kändes väldigt bra. Förra fredagen efter jag uppnådde mina två mål så åkte jag hem med en stark känsla att fira och tänkte unnat mig några glas. Jag tog en öl innan maten men sen kommer en stark olust känsla över mig att det var så meningslöst och egentligen bara sabbar återhämtningen av mitt härliga träningspass så det blev inget mer. Träningen vinner gång på gång!

Väldigt mycket att göra på jobbet denna veckan men har haft ett fantastisk flow. Hvudet har jobbat som en logisk dator. Märkligt att vissa dagar har man som mentala väggar och får inte gjort någonting och stressen bara snurrar runt. Andra veckor är man som en maskin..

Nä, nu är det dags att logga ut för denna veckan och bege mig till gymmet. Vad kvällen ger återstår att se!

Trevlig helg mina vänner!

Då är det snart halvtid och sidbyte av denna arbetsvecka också. Det tuffar på... Igår lade jag märke till lite tvivel i min träningsmotivation. Jag vaknade upp med en liten olust som inte känts på länge, tankar om varför all denna träning och vad är syftet med det. Jag vet ju det, den är marken under mina fötter! Tack o lov så vände det under dagen och när gymtiden började närma sig hade det vänt till ett sug igen. Passet blev dessutom väldigt bra, härlig känsla, bra energi och fräsch i kroppen. Tack!

Även min fru har kommit igång ordentligt med träning igen på sitt håll och vi kör båda två 4-5 dagar i veckan nu. Med detta börjar ett dåligt samvete krypa på mer och mer att barnen och vår familj inte får så mycket tid. Barnen har ju kompisar och egna intressen, inga problem med den biten, men vi ägnar inte så mycket tid tillsammans. Om sanningen skall fram har vi nog aldrig haft så mycket kvallitetstid tillsammans förr heller. Skillnaden är att nu tränar vi istället för att ligga i soffan med våra telefoner eller TV, men vi var ändå hemma omkring barnen mer innan. Det betyder ju dock inte att de enda två alternativen är att ha det som innan eller som det är nu utan att det kanske är en sak som man kan fundera vidare på..

Jag kom därför med förslaget att vi skulle ha en riktig familjedag i lördags och att barnen skulle få välja aktiviteter för dagen. De blev superglada av idén och väldigt "taggade", jag blev glad bara av att se deras förväntan.
Men av någon anledning vaknar jag upp på lördagen med ett jättedåligt humör som överskuggade hela dagen. Vet inte om det var för att det var så stökigt hemma, jag kunde inte släppa det. Min fru höll med om det och det blev att vi la hela förmiddagen fram till lunch med att plocka iordning, lägga in tvätt, m.m diverse måsten som låg efter innan vi kom igång med det vi lovat barnen.
Det blev något bättre under eftermiddagen, men mitt humör bröt igenom då och då och försurade. Vi pusslade och spelade spel, åkte på en liten utflykt med picknick, sedan vidare till en lekplats innan vi till sist svängde förbi stan och köpte med oss pizza hem för att avsluta kvällen med TV-häng.
Jag försökte så gott jag kunde att försöka sätt fingret på vad som låg bakom mitt humör men jag kunde inte riktigt finna roten. Jag ville så gärna ge mina barn en dag bara för dem men det gick ändå inte hela vägen. Gör mig ledsen och frustrerad att mitt inre och mina känslor kan styra så mycket och förstöra en dag som kunde blivit så bra och läkt det dåliga samvetet något, nu blev det nästa tvärtom.

Jaja, huvudet upp som sagt. I eftermiddag är det dags för 2:a tillfället med en arbetsterapi-grupp jag börjat i genom vårdcentralen. Blev "antagen" till gruppen genom min psykolog och vi ska träffas i 10 veckor. Har varit tveksam till mitt deltagande eftersom jobbet fungerar i princip problemfritt, men efter att ha träffat en av terapeuterna på en liten för-intervju så tyckte de att jag med min historia skulle vara väldigt lämpad för deras program, så jag bestämde mig för att ge det en chans. Det kallas arbetsterapi men programmet handlar om att hitta balans av aktiviteter i vardagen och stresshantering så det känns hittills intressant och säkert saker som kan träffa mig bra. Kändes inte som att det fanns mycket att förlora på att ge det en chans, det drabbar ca 1,5 arbetstimme i veckan men min fantastiska chef uppmuntrade mig också att gå så det kan nog bli en fin stund i några veckor att bli inspirerad till nya förändringar i rätt riktning!

Ja det kan mycket väl ha varit just vila kroppen egentligen behövde i lördags, att jag helt enkelt inte räckte till för det jag hade lovat i ett starkare ögonblick. Sen vet jag också att om jag inte planerar helger så händer ofta väldigt lite och t.o.m lite ångest brukar dyka upp, så svårt att veta hur jag skulle kunna gjort annorlunda. Jag fixar ju inte oreda hemma heller, det skapar sån stress i mig, ännu ett problem jag inte kommit runt.

Så länge det bara är jag själv att rätta mig efter så fungerar saker väldigt bra, men i relationer till andra, som min familj eller vänner finns alltid en känsla av att inte räcka till. Att aldrig få nog med avskildhet. Aldrig vara helt återhämtad.
Min flykt-fantasi att resa iväg själv eller bo och leva själv finns alltid nära och lugnar. Men jag har ju satt barn till världen som jag älskar, hur skall jag räcka till. Jag klarar inte ensa av att ge dem EN dag utan att mitt humör tränger igenom och visar så starkt att jag helt enkelt inte räcker till. Vad äter min energi?

Varje dag tränar jag fortfarande på att var jag. Slappna av. Inte ta mer plats än jag behöver. Hitta energitjuvar.
Känner t.o.m just i detta nu att en viss ångestklump trycker i bröstet, lite lätt andnöd. Jag räcker inte till.

Mrx, åter igen är igenkänningen skrämmande i din beskrivning. Det är märkligt att man inte tycks får alla delar på plats trots alla år man levt och försökt lära. Hoppas verkligen det kommer en avslappnad och fulländad visdom på ålderns höst!
Min bror gick en golfkurs nyligen och beskrev träningen på ett sätt precis som livet. En perfekt sving innehåller så många saker att tänka på. Uppställningen, greppet, höftrörelsen, armsvingen, kraften o.s.v. Man kan inte träna på alla samtidigt utan måste öva på dem en och en tills de sitter i ryggmärgen. Sen när man går vidare till nästa del är det väldigt lätt att glömma de första delarna om man inte hela tiden går tillbaka och repeterar.
Denna beskrivningen skulle kunna vara livet. Man tränar på olika delar tills man tycker man fått kläm på det sen går man vidare. Men det där med att gå tillbaka och repetera. Så lätt att glömma de första grunderna och fokusera på nya små detaljer. Om man hade tummen lite åt höger eller vänster spelar ingen roll om fötterna står fel.

Tror jag har kommit en bit på vägen ändå, funnit vissa bitar att hålla fast vid och vissa delar att släppa taget om. Men så finns det ju alltid andra i sin omgivning att samspela med. Min fru är kvar i den världen när det yttre är så viktigt, jämföra trädgårdar, möbler och inredningar på Pinterest. Prata om husprojekt, väggar som måste målas, murar som måste putsas. Skrolla på Instagram och sen vilja prata "husdrömmar" med mig. Jag har börjat säga ifrån, den typen av jämförande ger mig panik nuförtiden. Denna ständiga jämförelse via sociala medier är förödande.
När jag får vara själv mår jag ganska bra, sen kan jag ge i korta stunder. I samspel men andra är det värre, om det inte sitter en trummis och leder samspelet för då funkar det riktigt bra!

Vinäger, vad roligt att höra från dig <3 Hur har du det, vad händer i ditt liv?
Ja jag har väl det kanske, kommit långt på min livsväg. Men ibland glömmer man, är pessimistisk och uppgiven.

Som idag.

Det känns som att det inte spelar någon roll vad jag gör, eller fyller min dag med, problemet är jag. Så fort det blir tyst är "jag" fortfarande där.
Livet fungerar nu, jag har hittat hälsofrämjande sysslor jag klarar hålla i. Ingredienser inkörda med kamp och viljestyrka för att ha kontroll och slippa ångest. Men det är som att jag går på autopilot.
Jag undrar vad som får mig att gå upp på morgonen. Det är inte för att jag ser solen lysa vid horisonten utan för att monstret alltid jagar bakifrån. Jag stiger upp bara för att undkomma smärtan av att inte göra det, inte för att dagen lockar.
Ständigt denna kamp men vad är det för kamp? Vem är monstret? Vad är smärtan?
Smärtan kanske i grund och botten är en saknad av det större syftet, känslan av att det man gör har ett samband med den jag vill vara och vart jag vill. Vem vill jag vara? Vet jag ens det...
Jag vet ju inte ens vad jag vill även i min ensamhet när allt sorl är borta.
Om jag inte vet det, hur ska jag då kunna veta om där jag är nu är rätt eller fel, vad jag ska kalibrera kompassen mot.

Nej, idag har jag inga svar på någonting. Tänker faktiskt lite på alkohol. Det där förskönade falska minnet av dess njutning och stunden av andrum och problemfrihet. Köpt problemfrihet, på bekostnad av sin hälsa och ångest. Nä det är väl ändå bättre nu, antar jag.

får jag vara precis hur jag vill. Egentligen självklart men kom från min psykolog under gårdagens besök. Försöker nu spika fast detta citat i min hjärna för att komma till botten med vad som slukar min energi och varför jag hela tiden flyr till fantasin om att vara ensam. Har varit inne på det här med egenkrav innan och jobbat på det. Men inser att det är skillnad i att göra något och att känna in i själen att det man gör är "rätt". Inser att den bild jag har av hur man "ska" vara, inte stämmer med den jag vill vara och den jag räcker till att vara.
Bara i fantasin där jag är själv kan jag släppa "ska" bilden och slappna av. Rädslan för att vara konstig, tillbakadragen och i nästa steg bli exkluderad, bortvald och utanför kontrollerar mitt liv och gör att jag aldrig kan slappna av.

Idag är det exakt 1 år sedan, 28/10 -19 när jag gick ut genom dörren på morgonen och korten i korthuset föll ett efter ett. En dag som för alltid kommer ligga djupt i sinnet.
Önskar att jag mådde lite bättre för tillfället och orkat hylla mig själv och mina framgångar sedan dess, både med alkoholen och med balans av mycket annat i livet men jag är inne i en period av tomhet igen. I denna tomheten finns en stark förståelse för var jag varit men inte så mycket ljus, hopp eller optimism.

Är åtminstone stolt över min träning, en framgång detta år som i alla fall är "mätbar". I gymmets app tittar jag under mitt konto, 104st incheckningar sedan nystarten för 10 månader sedan, i mellandagarna den 28/12 -19 för att vara exakt. Där utöver omkring 40st padelpass och några fåtal löprundor och cykelturer. Så visst har jag ett nytt intresse som bär mig och min bästa fysik någonsin. Åtminstone funnit något som drivs av framtidsdrömmar.

Lite tragi-komiskt så träffade jag ju den fantastiska läkaren då, för just ett år sedan som hjälpte mig komma i kontakt med psykiatrin igen och NU i nästa vecka, den 5 november så har jag fått igenom remissen och fått inbokat det första besöket till den riktiga psykiatriska utredningen på VPM - Vuxen Psykiatrisk Mottagning..
Jag känner nästan lite prestationskrav inför besöket. Jag vet hur allting ser ut utifrån. Jag jobbar utan nämnvärd frånvaro, tränar, har familj, fru, hela-rena-och-friska barn, osv. Men jag lider, periodvis, utan att förstå varför. Som ett ok över axlarna. Och jag är RÄDD, på riktigt livrädd för att en dag igen, inte orka mer och göra ett ödesdigert val.

Ska försöka att inte tänka för mycket som du säger Andrahalvlek, men med största sannolikhet så kommer ju huvudfrågan; "kan du berätta om dina problem". En stor och invecklad fråga för mig och i mitt huvud när allt snurrar runt varje dag från litet till stort så kan jag ha svårt att lägga fram ett bra sammanfattat svar "live". Har lätt att glida in i onödiga detaljer istället för att fokusera på att få fram helheten så att säga. Jag vet också att dessa utredningar fokuserar mycket på vilka problem dina bekymmer leder till rent praktiskt och när man som jag har en extrem fasad för att just upprätthålla de viktigaste bitarna som jobb, barn och familjen, även om det kräver enorm energi så känner jag att det är svårt att påvisa just dessa praktiska bitarna av problemen..
Så tänker att det kanske ändå är bra att fundera och förbereda sig lite, men inte för mycket..

Igår var jag på VPM, Vuxenpsykiatriska mottagningen och påbörjade min utredning. Kändes ok och jag var ärlig och berättade att jag kände viss prestation att vara där och börja om på min historia som jag redan grävt i snart ett år på vårdcentralen. Tycker ändå jag fick med det mesta under besöket som kändes viktigt för mig och tror att de fick en ganska bra bild av mitt mående. Fick svara på väldigt många frågor och ja/nej formulär.

Trots att det var första besöket, visserligen 1,5h långt, fick jag ett litet utlåtande redan när vi avslutade. Först en liten utläggning om skillnaden i att sätta kroppsliga, fysiska och mätbara diagnoser, kontra psykologiska och att bedömningen av dessa idag fortfarande är väldigt subjektiva och suddiga i gränsen. Av den anledning jag själv redan varit inne på, att svaret är nej på de flesta frågorna som antagligen är högst värderade, som om mina problem lett mig in i ekonomiska problem eller att jag skadar mig själv eller någon annan, så lät det inte som de hade stor tro till att sätta en diagnos, mitt yttre är för rent. Dom sa det inte rakt ut, utan lindade in det lite, att de kan såklart inte utesluta en diagnos efter så kort tid, men de upprepade flera gånger att många liknande problem även hänger ihop med personlighetsdrag och att jag uppenbarligen är en väldigt grubblande person, vilket jag tolkade som en mindre fördel..

Så idag grubblar jag på vad det innebär... och försöker förstå hur jag ska komma vidare med detta på egen hand.

Jag har länge tänkt ungefär som med din dotter att jag fortfarande är i lärandestadiet av hur många basala saker i livet fungerar, men kanske mer mot det sociala och interagerandet med människor. Däremot praktiskt sett har alltid funnits ett högt självförtroende till min kapacitet. En vän till mig kallar mig för Ernst (Kirschsteiger) ibland. Kanske för att jag är lite sådär lugn och känslig, men också händig och bra på mycket praktiskt. Tycker om att snickra och renovera, laga mat och spelar instrument. När det kommer till matematik och logik är jag ganska intelligent. Om vi går tillbaka till människor tycker jag problemet är svårdefinierat, men tror att mycket grundar sig i nån slags extra känsligheten för att ta in andra människors reaktioner och känslor och reagera inåt på dem istället för att interagera. Om man som jag ständigt bedömer mig själv utefter hur jag tolkar andras reaktioner om mig så kommer jag ju aldrig bli färdig med bilden av mig själv, eftersom den bilden alltid förändras beroende på vem jag möter. Om jag hade varit lite mer positiv lagd hade jag kunnat vända på det och tänka att den förmågan eller extra känsligheten ändå kunnat parera mig fram och smälta in i nästan alla nya miljöer jag kommer till vilket tagit mig dit jag är idag...

En diagnos har per definition ingen betydelse, men i min värld så tänker jag att en diagnos öppnar upp för möjligheten att få bättre hjälp/vård och medicinering. Dessutom tror jag en specifik diagnos ger en större förståelse för sin omgivning jämfört med hur luddigt begreppet psykisk ohälsa är, där många - som inte upplevd det själva, fortfarande är av åsikten att man bara borde "rycka upp sig" lite.

Diagnos eller ej, jag är positiv idag! Efter besöket på VPM fanns både hopp och förtvivlan och jag väljer att fokusera på det jag kan göra något åt, hoppet!
Jag har bestämt mig för att rannsaka mina tankar och attackera mitt destruktiva grubbel. Egentligen är jag redan ganska bekant med begreppet grubbel och att det har en bevisad negativ effekt på sitt välmående, märkligt nog är det en av få sakar jag inte tagit några större krafttag att jobba mot tidigare.
Tankar är som upptrampade stigar i huvudet. Att grubbla är för dem som gör det ett sätt att lugna sig själv, det är tröstande men när man har skapat för många upptrampade stigar in på negativa spår så leder tillslut grubblet till samma gränd i huvudet.
Bara av att ha varit lite extra uppmärksam på detta i några dagar, sedan VPM besöket så ser jag ganska tydligt mönster i vilka situationer som triggar grubbel. Tankar är just bara tankar och mitt dåliga mående vilar väldigt mycket bara på tankar. Man kan till viss del blockera tankar, kanske inte den första som uppstår men att tänka vidare går helt klart att motarbeta. Tyvärr vad jag läst är det inget effektivt sätt att arbeta på, man behöver istället byta ut tankarna till positivare spår. Detta känns som en stor utmaning för mig, men idag är jag motiverad!

Trevlig måndag

Tack för stödet, Andrahalvlek <3. Min lösningsorientering fortsätter att hålla mig sysselsatt och lustigt nog verkar jag nu tro att jag skall hitta rötterna till mitt grubbel genom att grubbla på det..

På måndagkvällar spelar jag padeltennis. Det är nog det roligast jag vet under en vanlig vecka och många gånger känns det som det enda jag upplever som ett rent nöje. Jag spelar tillsammans med två av mina bröder och min närmaste vän. Det är några av få människor jag är ganska trygg bland och kan vara relativt avslappnad med.
Trots det så åker jag nästan varje gång hem efter träningen med en olustig känsla som startar igång diverse grubbel. Jag har noterat det förr och noterade det igår nu när jag är lite extra uppmärksam.

Denna olustiga känslan är väldigt intressant för den kommer många gånger under en dag och särskilt i situationer med andra människor, jag vill gärna förstå vad den kommer ifrån. Jag skymtar även här roten hos osäkerhet i mig själv.

Det ligger uppenbarligen väldigt, väldigt mycket energi hos mig i möten med människor och energin grundar sig i känslor.
Det enda jag kan komma fram till är att jag har en väldigt djup rädsla för att inte vara omtyckt. Känslorna kan mycket möjligt rota sig i barndomen med lite vänner och periodvis utanförskap. Den som inte blev bjuden.
Så är det inte längre och det är något jag är väldigt lycklig över. Dock ger jag bevisligen mycket energi i mina relationer och har säkert gjort sedan lång tid tillbaka för att nå detta. Jag har skapat en energikrävande mask för rädslan att någon ska se den där pojken bakom som inte blev bjuden.

#hobbypsykolog.nu

Tack för tipset Andrahalvlek. Poddar kan vara väldigt bra om man blir inspirerad. Tänkt att jag ska ta tag i fler såna bitar inom detta området och mata mig själv med fakta för att jobba in tänket (eller rättare sagt mindre tänk..) i vardagen med mer närvaro.

Idag skall jag på "ReDo" igen, det är vad gruppen kallas som jag går i på vårdcentralen, typ arbetsterapin. Detta är 6:e tillfället och vi har fram tills nu jobbat mycket med att kartlägga vår vardag och att skapa mål mot förbättringsåtgärder. Jag har haft svårt att hitta mina mål och förbättringsåtgärder på pappret, sett till hur min vardag och mina sysslor ser ut. Jag har inte kunnat se kopplingen mellan vad jag gör och mina problem.
Efter besöket på VPM så har förståelsen för det klarnat, mina problem hänger inte ihop med vad jag gör utan vad jag tänker.. Därför har jag till dagens träff hittat ett perfekt mål att sätta upp och få hjälp med att bena ut i minde delmål o.s.v. Sluta grubbla och bli mer närvarande!

Tyvärr så är det inte träff med hela gruppen idag pga pandemin, utan vi kommer ha enskild träff med terapeuterna tillsvidare. Innan jag skulle börja i denna gruppen var jag väldigt tveksam och omotiverad, kände att jag inte skulle ha så mycket hjälp av det. Men jag resonerade tillslut att vad har jag att förlora? Så jag började och det är jag väldigt glad för idag just tackvare de människor jag mött i gruppen.
Det är människor med personlighetsdrag som jag, som inte riktigt får ihop livet "som alla andra". Vi delar med oss av våra tankar och problem och jag kände snabbt samhörighet med dem nästan som en familj. Där och då är jag inte konstig längre.

Det är samma känsla som när man skriver här men IRL. Kan tänkta mig att det är samma känsla för många att vara med i AA, kärleken i att möta andra som är som jag.

Igår kväll var min dotter lite ledsen och vi frågade var det var. Hon ville först inte säga och bara vara ifred. När hon skulle lägga sig kramade jag om henne och frågade om allt var ok. Hon nickade men sen när jag var på väg ut så sa hon, Pappa det var en grej jag tänkte på..
Jag la mig jämte henne och så berättade hon. Att minnet kommer upp ibland från den natten för drygt ett år sedan när hon vaknade upp av sin mammas skrik av att hennes stupfulla pappa står och pissar på sovrumsgolvet. Ja fy fan. Skriket och kaoset hon fick se som jag sorgligt nog knappt minns. Den natten när allt kraschade.
Hon grät när hon pratade om det och jag höll om henne, vi pratade en stund och jag lovade henne att hon alltid får prata om det när hon behöver, hon ska aldrig behöva bära på det ensam, det är det sista jag står för!

När jag kom ner till min fru så berättade jag varför hon varit ledsen. Då blev hon tom och kall i blicken och jag märkte att minnet kom tillbaka hos henne också av nått hon försöker stänga långt inne. Först blev hon arg sen ledsen. Jag lyssnade och svalde.

Det gör ont i bröstet, och jag kan aldrig göra det ogjort, bara fatta vilka spår det satt i min familj. Det enda jag kan göra är att stå för det. Knyta näven i fickan och vända smärtan till energi att fortsätta mitt mentala arbete framåt.
Jag har kommit långt nu men minnena går aldrig att springa ifrån, bara acceptera.

Tack❤️ Jag känner också ett lugn och styrka i att vi pratade om det. Är det något viktigt jag lärt mig detta året så är det att inte trycka undan det som är jobbigt.

Det du gör allt för att undvika slår tillbaka med kraft. Det du tar fram i ljuset bleknar.

Tack för ni lyssnar och skriver kära vänner.

Tack igen. Antar att det är en slags bearbetning för mig själv också att skriva om det. Eftersom mitt eget minne är så svagt så känns den fortfarande som en konstig mardröm.

Tack Andrahalvlek för tipset av Närvaropodden. När man hittar forum som träffar dig rätt så händer det ibland att meningar dyker upp som fullständigt förändrar sin syn på världen. En sån mening träffade mig redan i första avsnittet.

*I varje stund finns ett här och nu att välja*

Anledningen till att vi dricker ju är våra tankar. Det är ingen annan som för glaset till vår mun. Anledningen till att vi mår dåligt är våra tankar. Det finns historia som plågar oss och som skapat mantran om oss själva som vi ständigt upprepar inombords. Det finns framtid som vi ständigt oroar oss för och förutsäger.

Historian är vad den är, den går aldrig att ändra på, bara acceptera. Om den får bestämma vem vi är idag så är det för att vi själva fortsätter att välja det.
Om framtiden vet vi ingenting, vi har alla möjligheter att välja precis vad vi vill tänka om den.

Oavsett finns alltid ett HÄR OCH NU. Om du verkligen, verkligen väljer att vakna upp ur tankens värd, tittar dig omkring i rummet du befinner dig. Andas, känner, ser, lyssnar, så finns inte de sanningar längre som du håller i tankens värd. I rummet du har omkring dig just nu finns egentligen alla möjligheter att känna vad du vill.

Alkoholen är inte problemet, det är vår lösning för att fly från tankar och känslor. En lösning som vilken medicin som helst, men med väldigt stora biverkningar.

Tro aldrig att bara jag inte dricker, till varje pris, så blir allt bra. Det är vägen till att misslyckas.
Du måste bli vän med dig själv och dina tankar. Vakna upp och uppleva nuet.

När man verkligen förstår så inser man att här och nu faktiskt är den lugnaste och problemfriaste platsen på jorden.

Visst är det så Andrahalvlek, bara för att vissa citat är stora ögonöppnare och man förstår innebörden så räcker det inte så långt om man inte aktivt praktiserar i längden. Precis som de beskriver i podden så kräver även tankevärlden och t.ex medveten närvaro daglig övning i flera veckor kanske månader innan man börjar uppleva någon större effekt i vardagen. Man kan jämföra det med vilken träning som helst, t.ex styrketräning som jag själv kan relatera till.

Ett annat gammalt favoritcitat jag sparat i min samling men uppenbarligen inte lyckats praktisera så bra hittills kommer från boken Munken som sålde sin Ferrari,

En tanke skapar en handling.
En handling skapar en vana.
En vana skapar en karaktär.
En karaktär skapar ett liv.
?

Mrx, känner ibland nästan att mina långvariga bekymmer skapat en för stor fixering runt mig själv och mina behov för att må bra. Så känner jag i alla fall gentemot familjen men en viss del av det ego har kanske varit nödvändig för att finna mig själv utan att lämna allt och alla, vem vet. Hoppas i alla fall att jag snart kan landa och komma ut ur skalet till HÄR OCH NU:et genom det jag jobbar med nu. I grupper i andra sammanhang är det väldigt olika, i "lunchrumsprat" tar jag inte mycket plats. Kanske både pga ett ganska stort ointresse för kallprat men också av en sämre självkänsla. I möten där jag kan gå in i en roll kan jag ta mycket plats och ha starka åsikter.

Haft några fina dagar nu och mått ganska väl. Jag och min fru firade 1-årig bröllopsdag i helgen och var iväg på middag och hotell utan barn. Det blev väldigt lyckat och jag tror vi båda kände att vi hade det väldigt bra tillsammans.

Fortsätter att observera mina tankar och när grubbel startar. Märker att mycket är knutet till platser och situationer. Obekväma känslor, tankar och grubbel. Allt hänger ihop. Min teori är att det är negativt grubbel som skapat känslorna från början, men nu krävs bara platsen för att allt skall tugga igång. Hjärnan är ju fantastisk på att skapa samband och förenkla.

Experimenterar med små idéer för att distrahera den delen av mig som vill reagera på känslorna och börja grubbla. Som t.ex att sätta på en bra låt i bilen och sjunga med.
På jobbet är det lite värre, känner mig lätt omotiverad och understimulerad vissa arbetsdagar och då brukar grubblet var en flykt för att få tiden att gå. Känner att det finns en del i mig som också som stimuleras av grubblandet.

Funnit en ny ro i nått min psykolog sa senast. Känns livet ibland ganska meningslöst? Och? Då får det väl vara det då.

Människan älskar att göra saker till svart och vitt. Vi vill så gärna att saker ska vara ovillkorligt goda, ovillkorligt onda, ovillkorligt rätt, ovillkorligt fel. Men så fort man börjar skrapa på ytan så blir gränserna svagare och när man grävt sig långt ner i alla omständigheter så verkar det ibland knappt finnas några sanningar kvar alls.

Som du säger så är gränsen för vad som är diagnos eller inte i slutändan helt i händerna på en subjektiv mänsklig bedömning. Ungefär som ett betyg i skolan, i betraktarens ögon. Såklart finns massor av underlag som det skall bedömas utefter men i slutändan en människa.
Alla människor har "bokstäver" i en gråskala, men hos många ligger dem inom normalspannet och går in under kategorin personlighetsdrag. Eftersom diagnoser som ADHD och Bipolär idag verkar växa på träd så hoppas jag i framtiden att dessa bokstäver försvinner och istället börjar ses som mer "naturliga" personlighetsdrag som samhället behöver anpassa sig till. Med det sagt menar jag absolut inte att förminska problematiken kring att ha dessa starkare personlighetsdragen eller att det är svårt för andra att hantera ibland.

Det är den här etikett-eringen vi så gärna vill ha på allt i svart och vitt som är så omodern och problematisk och att dela in människor i de som "har" *diagnos eller inte när versionerna egentligen ligger i ett obegränsat spann.