Dags innan det är för sent

Jag har haft problem med alkohol egentligen lika länge som jag har druckit. Jag är i 25-årsåldern idag och har druckit i princip varje helg sedan jag gick i gymnasiet. Min alkoholkonsumtion har gått ut över många i min närhet och jag har alltid tänkt att jag kommer ta hand om det senare. När jag gick i gymnasiet var det när jag börjar jobba. När jag började jobba var det när jag flyttade till en ny stad och blev student. Som student har det varit "när jag börjar jobba på riktigt". De negativa konsekvenserna från alkoholen har förföljt mig hela mitt vuxna liv och jag är trött på det nu.

Ett axplock av det som drabbat mig är att jag hamnat i bråk, jag har varit medpassagerare i en bilolycka med en person som kört onykter, jag har blivit skjutsad hem av polisen, jag har betett mig illa mot mina vänner, mina riktiga vänner har sagt upp kontakten med mig (mina problem var dock större i form av att jag tappade kontrollen ofta i tonåren så dessa vänner är till stor del tillbaka i mitt liv igen - Något jag är väldigt tacksam för). Jag har även betett mig illa mot tidigare flickvänner och förälskelser upprepade gånger.

I mitt liv i dagsläget har jag hamnat i någon sorts limbo där jag supit för att inte behöva hantera min vardag - vilket har gått ut över två av mina närmsta vänner, min syster och min sambo bara de senaste två månaderna.

Jag är livrädd för att bli nykter och att behöva säga det till mina föräldrar då jag inte bor i samma stad som dem längre, jag vill inte att de oroar sig för mig.
Jag är livrädd för att bli nykter även för att man då erkänner att man har problem. Men det är inte hållbart så som jag håller på längre. Jag har ju prövat i nästan tio års tid. Jag har på något sätt fått för mig att det är för sent att fixa till detta med min sambo, och jag förstår inte varför hon fortfarande vill vara med mig. Hur hon kan älska mig då jag inte älskar mig själv.

Den senaste tiden har hon sagt till mig att jag måste sluta hålla på som jag gör - vilket förstärkt känslan av att jag inte duger som jag är.

Majoriteten av mina vänner är ett gäng som är glada i spriten - De är också ett gäng som jag skulle kunna prata med detta om. Men hur bygger man en gemenskap med något nytt efter så många år? Jag känner att det finns en förväntan hos mina gymnasiekompisar att vi alltid ska ses över att dricka öl. Vi umgås aldrig nyktra någon längre tid vilket är sjukt påfrestande. De är ju bra människor, hur kan jag umgås med dem nyktert?

Många funderingar, mycket tankar. Jag ska ta en dag i taget och jag har insett att "bara ta en öl" inte är något som fungerar för mig. Jag sitter ju här med ångest igen och undrar hur det blev såhär. Ska reda ut helgens problem jag orsakat och ta en dag i taget, samt inte fly från den verklighet som alkoholen kan få mig att fly ifrån. Finns det någon annan som känner igen sig, speciellt i det med kontakten med ens vänner? Vad ska man annars hitta på med dem?

Har nu varit nykter sen i lördags så det är väl två dagar nu. Tar en dag i taget framöver.

Hej igen,
Tack så mycket för alla svar jag fått, jag kan säga att det känns väldigt skönt att ha någon att bolla med som är lite mer i samma situation. I den krets jag umgås (student) så är det ganska standard att skratta bort sådant här och gå på lika hårt helgen efter igen. Men nu har jag ändå bestämt mig att det inte är något för mig. Om jag ska ha barn i framtiden vill jag skona dem från de negativa konsekvenser alkohol kan ha så gott jag kan. Och om jag dricker kommer jag inte kunna lova att det händer. Jag har rett ut mina problem från helgen och har redan sagt till de jag ska umgås med denna helg att jag kommer att hålla mig nykter. Det viktigaste för mig nu är att hålla detta över tid så att jag kan bygga upp förtroendet till mina nära och kära.

Min sambo har en grym förståelse för detta, och jag pratade med henne i morse om hur jag vill ha det i framtiden och kommer prata mer med henne i veckorna som kommer. Jag har läst en hel del trådar här i forumet och känner igen mig i många av historierna och tycker att det är skönt att ta tag i detta innan jag har barn. Jag och min sambo planerar ju för framtiden tillsammans, och för min del är inte alkoholen en del av det.

Jag har tidigare i mitt liv haft kortare uppehåll där jag varit på fest nykter och haft minst lika roligt av det - Nu gäller det att hålla det och se till att satsa på träning och annat som får mig att må bra. Jag gillar att laga mat så på söndag så ska jag köpa en god köttbit att laga till som för att belöna mig själv.

Detta känns för övrigt lite som att sluta snusa. Det gjorde jag "cold turkey" och har inte tagit en enda snus sedan dess. Det jobbigaste kommer vara att berätta för vännerna, men de som inte är allra närmst (och mina föräldrar) kommer jag säga att jag tröttnat på alkohol och satsar på att träna ordentligt för en gångs skull i mitt liv.

Jag är trött på att ligga hemma till på tisdagen nu.

Det svåra för mig kommer nog att vara att hålla detta när ångesten från senast har lagt sig helt.

Hej igen. Idag har jag börjat komma tillbaka till mina "normala" rutiner och skippat att sova halva dagen efter att ha varit vaken halva natten. Är ganska trött och sleten och har fortfarande lite ångest över helgen men det kommer att repa sig. Har varit själv större delen av dagen och haft en del tid på att tänka. Tänker igenom mycket av vad alkohol ställt till med i mitt liv och ser fram emot att inte vara dödstrött på söndagar framöver och be min partner efter en kram för att jag har så mycket ångest över helgen.

Att jag har haft ångest av alkohol är inget nytt för mig och jag har alltid haft kemisk ångest - Även de gånger då jag vet att jag inte gjort något dumt. Det är helt sjukt att man ändå ska utsätta sig för det. Just nu känns det som att jag inte vill dricka. Bara för att pröva om jag blir en bättre person, vilket jag efter att ha läst runt en hel del mycket väl skulle kunna vara.

Mycket tankar, mycket känslor. Att vara ensam förstärker känslorna men det är ändå lugnt. Ännu en dag har gått och jag hittar så sakteliga tillbaka till mina rutiner och det känns bra. Men det är för mig inte helt ovanligt att det går fram till nästa fylla som går bra innan ångesten släpper. Så ska det inte bli den här gången - så får vi se om jag lär mig något av det.

Tack för de fina orden.

Jag har fortfarande ångest i kroppen men vet med mig av erfarenhet att det brukar bli bättre när jag tränat och efter en nykter helg. I morgon ska jag på fest men inte ens dricka alkoholfri öl. Det är många sammanhang som nästan kräver att man förklarar varför man inte dricker. Om någon frågar kommer jag bara säga att jag inte vill.

Ja, för vissa av oss så är alkoholen mer av en fiende än något som är roligt och positivt. Problemet jag har haft denna höst som gör att jag för en gångs skull tar tag i mina problem är att jag har haft svårt att dra mig hem från en enda fest tidigare än 03, och oftast betydligt senare än så. Därtill att dricka ca 12 h i sträck med ett jäkla tempo gör ju att det blir suddigt vad man än dricker. Jag försökte länge intala mig att "så länge jag inte dricker sprit är det lugnt" - men varje gång det bjuds har jag tackat ja det senaste och inte ens reflekterat över varför JAG inte skulle klara av det.

Jag har inte kontaktat AA utan gjort så att jag skrivit av mig här istället och kommer gå tillbaka och läsa i forumet när jag känner för att ta mig "bara en öl" för att reflektera över mina livsval.

I övrigt så har helgen gått bra för mig. Var på fest på fredagen hemma hos ett par goda vänner och tog med mig en ramlösa, en coca cola och en citron och gjorde mig en enkel "virgin grogg" på ramlösa/cola+citronskivor+is så är det ingen som riktigt frågar vad det är man dricker. Jag pratar lika mycket när jag är på fest nykter som onykter, den största skillnaden är ju att det inte är så roligt att vara med på ölspel och stanna kvar sent på kvällarna. Det märkte jag främst på lördagen då jag fixade ett kalas för ca 20 gäster, att de efterhand blev för fulla för att jag skulle uppskatta deras sällskap fullt ut - Och jag var hemma vid 01 båda dagarna.

Jag tror att det är lättare att vara nykter på fest så länge man är naturligt utåt, vilket jag är. Jag blir nästan placebofull bara jag är i rätt stämning och det känns positivt. Att få de positiva delarna utan att dricka en droppe.

Idag så såg jag till att träna, vilket jag inte har orkat någon söndag tidigare den här hösten, på grund av att jag varit för bakfull och legat hemma med ångest.

Min ångest har nästan släppt helt, och jag börjar misstänka att jag har druckit på det sätt jag gjort för att jag inte mått så bra. Detta utan att veta om det. Men det får vi se i veckorna som kommer.

Det rullar på för mig, jag har inte druckit en droppe på 18 dagar och känner mig glad över att kunna prova en annan livsstil nu när jag bestämt mig för att jag inte vill dricka. Jag måste komma förbi mina grundläggande problem innan jag eventuellt dricker igen. Jag drabbades av utmattningssyndrom 2017 som jag börjar märka nu att jag inte bearbetat på riktigt till exempel. I övrigt rullar det på bra och jag är positiv till den nära framtiden för första gången på länge. Normalt brukar min ångest sträcka sig in på onsdagen. Att man ens kan kalla det normalt är helt sjukt. Det är inte normalt någonstans och det borde fått mig att vakna betydligt tidigare. Å andra sidan har jag nog vaknat till tidigare än de flesta andra, kanske inte i konsekvenser i mitt privatliv men åtminstone i ålder.

I helgen blir det att hänga med sambon på fredag och heldagsfest på lördagen. Jag känner mig taggad på att prova på den utmaningen helt nykter.

Hej.

Jag sitter här och försöker en andra gång. Förra gången jag var alkoholfri höll jag det i 70 dagar, det var förra hösten. Efter den perioden gick jag in i en väldigt destruktiv period med mycket supande för att slå bort vardagen. Det är något som inte var bra för mig och mitt förhållande med min sambo.

Jag var grinig mer eller mindre hela tiden och kände det som att alla i hela världen var emot mig. Mycket gick ut över henne i form av mina humörsvängningar.

Jag tänkte att jag skulle klara av att supa igen men jag tappade det helt och höll på att förstöra allting i form av en hemsk midsommar. Jag söp ner mig något så fruktansvärt och helt utan konsekvenstänk trots att jag vet hur jag blir.

Efter midsommar lyckades jag hålla mig nykter i någon vecka innan några bärs slank ner och till slut så blev det alldeles för många öl en helg i slutet av juli.

Efter helgen i juli kunde jag skylla på att jag skulle operera mig och därför var tvungen att avstå alkohol. Det var nu 70 dagar sen, men efter ca en månad så orkade jag och sambon inte fortsätta tillsammans längre.

Jag är väldigt glad över att det i slutändan primärt inte är alkoholen som slitit oss ifrån varandra (i form av att jag gjort bort mig totalt och det orsakat vårt uppbrott) men nu när jag haft ytterligare en månads nykterhet i mig så inser jag att det kanske är just alkoholen som gjort att jag varit som jag varit? Allt är sjukt förvirrande just nu, och jag har många förändringar på gång samtidigt i mitt liv med nytt jobb+flytt till ny stad, att lära mig att vara själv, rehabilitera kroppen och samtidigt passa på att sluta dricka alkohol.

För mig är det lättare att skylla det på något annat. Jag tänkte fortsätta skylla på att jag inte känner mig emotionellt stabil nog för att dricka i samband med uppbrottet med sambon. Den här gången tror jag faktiskt att jag är stark nog att lyckas bryta mitt beroende för gott. Men jag vet att jag måste hålla i och verkligen inte dricka även om saker förändras i framtiden.

Jag hoppas innerligt att det kan bli jag och tjejen igen - Vi ska ses i början på nästa år och känna efter. Tills dess måste jag ta mig tiden att reflektera själv över min alkoholkonsumtion och vad jag vill i mitt liv, nu när det stora orosmolnet i form av alkohol börjar skingras. En dag i taget i resten av mitt liv.

Jag behöver se till att reflektera och få möjligheten att må grundbra. Jag börjar tro på mig själv och min förmåga. Jag börjar inse att någon skulle kunna älska mig precis som jag är. Jag börjar fundera över om jag snart kanske till och med kommer kunna tycka om mig själv?

Tack, jag har varit borta från forumet ca ett år och inser att det är vettigt att komma tillbaka för att få till en ständig förändring. Även om det nu inte skulle gå vägen med mitt ex när vi ses igen så är det sjukt viktigt att jag inte faller dit den här gången. Jag tror att om jag börjar supa nu när jag haft så många andra förändringar i mitt liv så är det helt ärligt livsavgörande för hur resten av mitt liv ska se ut. Det är första gången sedan gymnasiet som jag har tillfälle att lära känna människor genom andra sätt än alkoholen och jag är redan övertygad om att de accepterar mig precis som jag är.

Jag är fortfarande inne på att jag behöver skylla ifrån att jag inte vill dricka alkohol på något. Jag får spritutslag och hög puls ganska ofta när jag dricker så funderar på att säga att min läkare sagt att jag inte ska dricka, då är man inte helt borta från sanningen och det är lättare att hålla på det. Det blir också mindre "kom igen då" tänker jag. Sen måste jag se till att bjuda hem mina gamla vänner till min nya hemstad och kanske undvika staden jag pluggade i ett tag, bara för att kunna leva mitt nya liv fullt ut.

Jag kommer skriva här så fort jag får feeling och kommer verkligen läsa igenom det jag skrivit tidigare för att reflektera igen över hur jag känt. Tack för feedbacken Andrahalvlek!

Jag och mitt ex bröt upp för ungefär en månad sen. Vi hade det verkligen inte bra sista året (av 4) och som det står i något av de första inläggen här i tråden så känns det som att jag söp en del för att trubba av mina känslor.

Som person har jag fullt med känslor, både upp och ner och det gör sig påmint i situationer som den här. Det är också det som har förstärkts med alkoholen, mina toppar blir jävligt höga och mina dalar väldigt djupa. Jag har nog egentligen hela mitt liv känt att jag redan sabbat allt och det gör att jag flyr. Jag känner att ingenting är någon idé. Detta förstärks också av alkohol och jag tror att jag gjort något jättefel, en känsla som det inte är helt lätt att bli av med.

Jag anser också att jag inte är värd något bra, vilket också förstärks extremt mycket åt alla håll. Jag och exet bestämde egentligen att vi skulle ses i januari, men vi kom överens om att vi skiter i det. Så att man kan försöka börja släppa varandra, även om vägen dit är sjukt lång. Är det menat så kommer vi hitta tillbaka till varandra, det är inget snack om den saken.

Först måste jag lära mig att älska mig själv precis som jag är. Jag är grym och jag ska ta mina humörtoppar och göra det bästa jag kan av situationen i alla lägen, samt försöka trycka bort dalarna...

Och när allt känns som tyngst är det faktiskt lite frestande att ta ett ordentligt sup och gå ut på stan och ragga hem någon brud. Men så kommer det inte bli den här gången. Jag måste ta ansvar för mina handlingar. Vem är jag och hur mår jag när jag är mitt bästa jag?

Jag ser till att få professionell hjälp genom en psykolog som jag ska träffa en gång varannan vecka framöver, tills jag känner att jag inte behöver det längre.

Nu är det dags för mig att prioritera mig själv, utan alkohol.

Denna gång är jag helt övertygad över att det kommer gå. Det är synd bara att det kommer så sent och jag kommer älta det länge. Jag förstår samtidigt att jag får vara glad att det kom så pass tidigt ändå, jag är ju bara 27.

För min del tror jag att det handlar om personlig mognad och att jag är tryggare i mig själv än någonsin förr. Jag har också passat på att vara nykter under hela tiden i min nya hemstad, vilket gett mig vänner som inte har en ”fyllebild” av mig. Skyllt nykterheten på operationen men kommer närmre och närmre att bara säga ”jag dricker inte längre, jag har dåligt ölsinne och mår inte bra av det”. Sjukt bra kommentar angående att det skadar min psykiska hälsa. För det är verkligen sant och jag tror att jag inser det mer och mer.

Det jobbigaste i allt detta just nu är att jag bedövat mina känslor med alkoholen och att jag nu upplever väldigt starka känslor. Hur mycket det beror på att jag och min före detta brutit upp låter jag vara osagt!

Å andra sidan hade jag nog fallit tillbaka i alkoholen förr eller senare om vi fortsatt tillsammans. Detta på grund av att hon alltid trodde på mig och förlät mig för alla snedsteg jag tog på grund av alkoholen...då tror man efter en period att man klarar det ”den här gången bara” så är jag tillbaka på ruta ett.

Jag är färdig nu. Svårt att sova till och från. Dag 74 som nykter har precis passerats och det går åt helt rätt håll? tack för svaren i tråden, det är sjukt fint av er!!

Ännu en nykter lördag. Tankarna och känslorna far runt, runt.

Jag är hemma hos mina föräldrar och berättade för min mamma att jag aldrig vill dricka mer och att jag blivit arg och irriterad på min fd partner. Att jag haft en känsla av att allt redan är förstört och att jag inte duger som jag är. Hon sa att jag är bra precis som jag är och ska vara stolt över allt jag gör, jag börjar till och med tro på henne? hon var verkligen stöttande i min vilja att inte dricka något mer, och jag tror att det bara kommer bli bättre härifrån. Jag kommer öppna mig mer och mer och undvika de personer som inte accepterar mitt beslut.

Jag äger mitt eget liv för första gången sen jag var 16. Det är en häftig känsla, allt börjar sakta komma tillbaka till mig!

Ska vara helt ärlig mot mig själv. För 43 dagar sen drack jag två folköl och en starköl, så det gäller att vara helt ärlig mot mig själv och jag drack ju då. Tyckte först att 70 dagar lät bättre, men egentligen är jag alltså på dag 43. Så ser fram emot två månaders nykterhet igen om några veckor. Jag är helt ärlig mot mig själv nu, det känns riktigt bra.

Fått besked om ny lägenhet med högre standard som jag flyttar till i slutet av året, och även precis köpt en bil. Så två riktigt bra grejer som hänt i veckan och jag ser fram emot att trivas riktigt fint hemma i den nya lägenheten.

Tror mycket på att 2021 kommer bli det bästa året i mitt liv! Utan alkohol och med mina känslor närvarande hela tiden, jag kan inte fly längre! Och framför allt så vill jag inte fly!!

Håller helt med dig Andrahalvlek! Det känns SÅ JÄVLA SKÖNT.

Pratade med en av mina närmsta vänner som har varit med mig när jag betett mig på alla möjliga jävla skitsätt. Sa till honom att jag fått lite nya perspektiv med flytt, jobb, att vara själv och framför allt det alkoholfria livet. Så jag sa till honom att jag inte ska dricka något mer, och kände hur mer och mer av tyngden i mitt bröst började försvinna bort.

"Jag har ju dåligt ölsinne som du vet, så jag ska inte dricka något mer. Jag har fått det perspektivet nu när jag haft en tids nykterhet".

Jag uppskattar honom så sjukt mycket eftersom han inte bara sa "Nej då det är lugnt". Utan svaret som kom från honom var i stil med:

"Jag vet, jag tycker att det är ett grymt beslut."

Haha efter vårt samtal så kände jag mig så himla glad. Just för att jag vet att det spelar ingen roll, vad som än händer i mitt liv så vet jag att jag har stöttning av mina nära vänner i detta!!

Så i bara farten så ringde jag upp en till god vän till mig och berättade att jag har dåligt ölsinne och inte kommer dricka något mer. Han stöttade mig också.

Jag är så sjukt jävla tacksam över mina vänner och familj i det här läget. Mognaden att berätta var tvungen att komma från mig själv.

Det hjälpte aldrig att ligga hemma med ågren och tycka synd om sig själv.

JAG VET, VET, VET. Att när jag väl tar en öl och tror att jag kan hantera det så kommer jag fortsätta. Nästa gång jag dricker kanske det blir för mycket, kanske inte. Men förr eller senare ligger jag i sängen med ågren och blir tröstad av min helt jävla underbara tjej (som jag inte har längre mycket pga avtrubbade alkoholrelaterade känslor).

Aldrig mer!!!

Hej, jag vill bara tacka för peppen. Jag insåg nog i och med att jag och tjejen gjorde slut att nästa gång jag träffar någon (om vi nu inte försöker igen...) kan vara min sista chans till ett lyckligt liv. Däremot så kämpar jag fortfarande med att kalla mig alkis, fast jag vet att jag är det. Har aldrig haft impulskontrollen att sluta i tid, vill alltid ha mer. Jag kämpar på och tar en nykter dag i taget.

Jag ska absolut prova att träffa mina vänner på det sättet framöver, och det känns fruktansvärt skönt att äntligen ta tag i det här problemet, på riktigt. Jag bor i en ny stad där jag i mitt sammanhang träffat människor som aldrig sett mig full, det är jäkligt skönt. För bland dem kan jag vara den jag vill vara.

Jag har även slutat mörka mitt beroende och börjat berätta för min omgivning. Det gör mig så fruktansvärt glad. Tack för ditt inlägg och lycka till!

Idag har jag också gått i mycket tankar. Jag tänker på när jag flyttade från staden jag är uppväxt till staden där jag studerade. Jag har läst tekniskt på universitet och där är det inte fråga om nykter nollning. Man vill vara med alla andra och jag var alldeles för osäker för att jag skulle sluta supa vid tillfället. När jag och min ungdomskärlek bröt upp lovade jag mig själv att jag inte skulle förstöra nästa förhållande och sluta dricka så fort jag träffade en tjej.

Det gick ca två år och jag söp bort min ångest från förra fyllan och låg med vem som helst som ville ligga med mig, bara för att få en bekräftelse på att jag dög. Så träffade jag min senaste tjej och tänkte i början att NU är det dags att sluta supa. Vi träffades dock på fest och hela mitt umgänge och sammanhang var kopplat till att festa.

Hade jag haft en större personlig mognad och säkerhet så hade jag sagt som det var till henne direkt, att jag gör folk illa när jag dricker. Förr eller senare. I början var allt superbra men sen så kom det smygandes på mig och jag betedde mig som en idiot, främst kom det efter att jag drabbades av utmattningssyndrom. Då förändrades jag till att alltid vara sur och irriterad, och att jag fortsatte dricka var det sämsta beslut jag kunde ta.

Jag kände alltid att jag redan förstört allt, att man inte kan vara med en sån som jag. Jag trubbades av mer och mer och kände en hopplöshet över att allt redan var för sent. Att jag inte kunde fixa något eller vara en bra person. Vilket gjorde att jag drack igen.

Nu är första gången som jag börjar se klart. Jag är så fruktansvärt lycklig över det, även om det bröt sönder vårt förhållande. Jag har världens chans med en helt ny stad där ingen kände mig sen innan :) Det var så jag kände när jag flyttade för att plugga, men då var jag inte redo för att ta tag i det.

Jag har fabricerat massa saker jag inte gillat med studentstaden, som att det skulle vara dåligt väder, m.m.
Egentligen handlar det om att jag inte kan gå runt med huvudet högt för jag är rädd att stöta på någon som tycker att jag är en jävla idiot... Jäklar vad det ställer till med alkohol.

Dag 44 snart klar i alla fall och bilen fungerar fortfarande :)

Jag kan inte annat än hålla med. Hade jag fortsatt skriva här redan när jag startade tråden för ett år sen så kanske jag inte hade trillat dit igen, fast det hade jag nog. Jag förknippar hela min studietid med alkohol. Nu är det yrkeslivet som gäller - Där är inte alkoholen en lika central del. Folk runt omkring mig har ganska stabila levnadsförhållanden, vilket underlättar för mig. Så det är väl egentligen bara en annan del av livet antar jag.

Idag har varit en riktigt bra dag för första gången på länge. Jag pratade med en av mina nya vänner om att det har gjort mig väldigt gott att vara nykter en tid och att jag inte vet om jag ska dricka igen (har egentligen bestämt mig men det klarade jag inte av att säga ännu). Så jävla skönt att ingen av dem har en bild av mig när jag är full. Jag kan vara mig själv till 100% från början och jag börjar må bättre för varje dag som går.

Det här med självkänsla är också intressant. Läste i en annan tråd om att man ofta kräver bekräftelse. Så har det varit även för mig. Jag har velat ha av tidigare partners att de ska hålla om mig när jag tyckt synd om mig själv. Jag har blivit både stött och ledsen om de inte velat ligga med mig. Det har gjort att jag uttryckt att de inte tycker om mig. Det handlar ju om att jag inte tyckt om mig själv. Bekräftelsebehovet har varit starkt och jag har inte kopplat det så tydligt till mitt missbruk som jag gör nu med nyktra ögon. Mitt beteende har resulterat i två nästan sexlösa förhållanden i slutändan, och jag inser mer och mer att det är mycket mitt fel då jag varit så osäker och haft så stort bekräftelsebehov under tiden att jag satt en så otroligt stor press på den delen av förhållandet. Någon som känner igen sig?

Precis det inlägget jag kom att tänka på och relaterar sjukt mycket. När jag drack för mycket och gjorde bort mig borde jag slutat. Men jag sjönk bara djupare i träsket, vilket är sjukt. När man påstår att man älskar en annan människa. Att bygga på denna ångest gör att det bara blir värre och värre för varje gång. Det blir till slut helt ohållbart. Man pallar inte. Det är helt sjukt egentligen hur mycket det kan påverka ens mående på i princip alla plan, haha!

Men denna gången har jag bestämt mig, och jag är känd för att ha en vilja av stål när jag väl bestämt mig. När jag slutade snusa efter 10 års tid (i slutet en stock i veckan minst) så gjorde jag det "cold turkey". Bara gav fan i att ta en snus efter det. Efter detta har jag bara tagit en snus en enda gång 2,5 år senare då jag ville kolla om jag var beroende. Det gav mig inte nåt och jag gav fan i det utan att tänka på det mer.

Så jag vet att jag har det i mig att klara det och stärks av det!

Go' kväll :)

Jag tackar så mycket för den peppande kommentaren. Jag inser mycket saker nu när jag börjar se på världen med nyktra ögon. Det är antagligen för sent för mig och min senaste tjej, men jag gör ju främst detta för min egen skull. För att jag i framtiden ska vara en närvarande far och make som man kan förlita sig på. Ingen ska någonsin behöva känna sig otrygg på grund av att jag dricker för mycket i resten av mitt liv.

Dagens insikt är att jag nog inte flyttade från min studentstad för att jag var sugen på ett speciellt jobb, utan att jag såg det som en utväg i en stad som jag slutade trivas i. Detta mycket på grund av att allt mitt sociala umgänge gick ut på att supa. Jag kände även att jag inte kunde se människor i ögonen då jag skäms. Nu känns det som att jag har fått världens chans till nykterhet i en stad där jag har ett jobb som stimulerar mig, vänner som aldrig sett mig onykter och jag har nära till både träning och skog. Det ger mig ett lugn som jag inte inte haft tidigare i hela mitt liv.

Det är nu jag börjar bli den människa jag vill vara. Att det ska vara en sån jäkla press från samhället att man ska dricka alkohol. Usch och tvi.

Hej,

Ikväll ska jag prata med en psykolog. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta upp, det är är så mycket man kan prata om. Från början sökte jag mig till psykolog för att jag hade mycket ilska och att det gick ut över alla möjliga saker och områden. Men i takt med att jag slutat med alkoholen har jag ett mycket jämnare humör och det är inte lika relevant längre. Dessutom har jag en fråga om psykologer har tystnadsplikt även när det gäller alkoholberoendefrågor gentemot min arbetsgivare? Någon med erfarenhet som kan berätta mer? :)

Bullret

Hej igen,

Pratade med en psykolog nu på kvällen och fick bekräftat för mig det jag redan visste. Att jag uppfyller många kriterier enligt DSM-5 (ivrig att börja dricka, kontrollförlust, svårt med när, hur mycket och framför allt när var och hur det slutar). Även toleransutveckling (främst för några år sedan) och framför allt prio i livet.

Med prio i livet menar man vad man borde/planerar/brukade göra innan och att man ersätter det med att dricka alkohol. Och i slutändan att man fortsätter trots negativa konsekvenser.

Även pratat om vad ett missbruk INTE är

*Frihet. Göra saker mot sin vilja, styrd mot festen. Frihet att göra det man borde.

*Good will. Man blir självcentrerad och välviljan brister. Man tänker inte på andras välbefinnandekänsla.

*Personlig utveckling. Man kan ha samma emotionella utveckling och hantera vissa situationer som en 20-åring skulle göra. Livet stannar utan mognad, man stannar i utvecklingen inom vissa områden.

*Livet blir en överlevnad. Sällan man älskar livet. Man jobbar mycket med att backa upp lögner.

Jag känner igen mig i många av de grejer jag nämnde här ovan och kanske alldeles för mycket i hur man hanterar situationer i sina nära relationer och att man saknar en vettig prioritet i sitt liv. Varför var jag så sugen på att festa när min f.d. sambo var hemma?

Vad fan har jag gjort?

Samtidigt är jag glad och tacksam över att jag tar tag i det här när jag är så pass ung som jag är.

Misstänker att jag självmedicinerat mot ilskan jag hade i tonåren egentligen alltid som jag druckit. Jag börjar bli jämnare i mitt humör och mår mycket bättre på alla sätt och vis redan nu. Från och med nu är det jag som sitter i förarsätet och styr. Ingen annan.

Dag 47 snart avklarad.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Idag efter jobbet hade jag en sån jävla fredagsfeeling! Jag vart faktiskt lite sugen på alkohol en kortis, sen frågade en vän precis då om jag skulle med och träna, SJÄLVKLART ska jag det!!

Suget försvann direkt och jag är nu nytränad och på topp. Fortfarande mycket funderingar kring uppbrottet med senaste exet dock. Jag tror att det skulle kunna finnas en framtid för oss tillsammans nu när jag börjar se klart och inte dricker längre.

Samtidigt så känner jag att jag aldrig hade tagit steget fullt ut till nykterhet utan en rad olyckliga omständigheter. Typ som att jag skulle operera mig direkt efter flytten, jag och exet bröt upp och att jag flyttade till en helt ny stad. Fatta vilka jävla omständigheter samtidigt som gjort att jag faktiskt börjat se världen som den faktiskt är...

Det är mycket tankar i huvet, men nu ska jag hem till en vän och njuta av en alkoholfri öl eller två.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Jag har alltid haft en känsla i mitt liv att det är orättvist. Att jag inte blev bränd på brännbollen i skolan, att jag inte fick hjälp i skolan för att jag hade det lätt för mig, att jag inte fick gå före i bostadskön, att jag inte fick bidrag utan var tvungen att jobba etc. etc. etc. i all evighet.

Nu börjar jag lugna ner mig. Fruktansvärt skönt. Innan kunde jag irritera mig på saker som andra gjorde, till exempel så var det en unge på gatan mitt över som åkte sparkcykel i gatan istället för att åka på trottoaren, vilket ledde till att mötande bilar var tvungna att stanna. Innan hade jag irriterat mig över detta, speciellt då föräldern gick bredvid. Nu är jag mer likgiltig och tänker att "det påverkar ju inte mig, och gör det verkligen så mycket egentligen?". Det jag menar med detta är att jag känner mig mycket mer harmonisk i kroppen.

Samma sak med att jag tidigare i mitt liv sökt konflikt och diskussion. Men varit så jävla aggressiv i min argumentation att de jag diskuterat med ofta blivit ledsna/arga. Nu undviker jag konflikter, inte helt när det är viktigt, men jag försöker tona ner konflikter/diskussioner så mycket det bara går då jag inte "får ut något" av det längre? Det låter helt sjukt men jag är helt övertygad om att det har med alkoholkonsumtionen att göra även det...

Jag är helt enkelt inte arg längre. HAHAHA OCH JAG ÄLSKAR DET!!!

Ja, själv så kom jag hem precis nu efter en lugn kväll med en ny vän. Det har varit jäkligt jobbigt att flytta i samband med alla andra förändringar i mitt liv och jag har inte riktigt kunna dela med mig till någon i min nya stad förrän ikväll. Jag sa att jag får ångest av att dricka alkohol och att jag inte ska göra det mer. Han accepterade detta och tyckte att det var ett vettigt beslut. Drack några alkoholfria öl på en krog och kände att jag inte ens saknat det. Att vara ute och dricka alltså.

Kände mig nöjd med att ta en alkoholfri öl eller två och sen tacka för mig och gå hem. Mycket tankar på exet också, då jag om jag haft samma inställning framför allt det sista året, så hade vi nog aldrig brutit upp. Känns jävligt tungt att tänka på men jag kanske var tvungen att nå en ny low.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

@Västligvind
Ja, jag vet precis. En stor anledning till att det är så enkelt för mig att vara nykter är att jag bor i en ny stad där ingen sett mig full tror jag. Håller mig lite undan att åka ner till studentstaden just för att mina vänner där ofta är ute och dricker.

Ja, jag tror att jag ska skriva ett brev till henne förr eller senare. Tänkte prata lite mer med psykolog först och behöver nog ännu mer tid för självreflektion.

@AkillesU
Ja, livet är sjukt trevligt när man är nykter!! Ingen ågren, det gör mig så fruktansvärt glad! Har inte varit full sen slutet på juli men drack en öl i mitten på augusti och två öl i slutet av samma månad. Även de små mängderna påverkade mig negativt känner jag. Jag kände i första fallet att jag inte kunde säga nej då jag erbjöds en öl, och i det andra fallet att jag var så JÄVLA taggad att jag inte kunde låta bli...

Idag på morgonen har jag tagit en powerwalk i solen, vilken toppendag!!

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Hej,

Nu på kvällen är första gången på länge som jag upplever riktig ensamhet. Jag känner mig ensam och jag är ensam. Detta i min nya stad. Jag har (ännu en) ganska ny känsla i kroppen och det är att jag inte känner att jag missar något när jag är hemma. Det är ett helt annat lugn. Däremot så blev det ensamt idag eftersom jag inte träffat någon på hela dagen, och orkade inte riktigt vara på heller.

Imorn är det nya tag. Då blir det gym och bilfix hoppas jag. Kanske ska köpa mig en monstera också.

Jag har verkligen märkt att ha växter är något jag trivs med nu när jag är nykter. Något som jag kan ta lite hand om och se växa.

Fy fan med en ensam lördagkväll dock. Det är tungt i min situation.

HAHA höll på att glömma. Hade en rätt dyr öppnad flaska rom hemma. Och en Russian standard platinum vodka. Båda halvfulla. Hällde ut det i vasken. Jag ska aldrig mer ha alkohol hemma.

Så är det bara. Aldrig mer första glaset.

Jag håller med, att vara själv eller självsam börjar kännas helt okej. Men ibland känner man sig ensam och det ser jag som en negativ sak. Det är när det inte är självvalt för mig.

Idag vaknade jag utan klocka vid 8-tiden. Vet inte när jag gjorde det på en söndag utan alarm senast. Om det ens har hänt. Kroppen börjar anpassa sig efter att inte få i sig gift längre. Så även om kvällen igår var tuff, så var morgonen idag helt orimligt bra. Jag var ju nykter. Ingen bakfylleångest över vad jag gjort dagen innan.

Haha, det här är livet. Hade nog aldrig klarat det utan att flytta. Nu känner jag att jag kan åka till min förra hemstad och säga som det är, att jag är nykter från och med nu.

Pratade med en vän igår, och han sa "jag trodde aldrig att du skulle bli nykterist". Det kändes väldigt ovant och jag relaterar inte till att vara nykterist. Jag är ju snarare nykter alkoholist...Eller någon som valt att vara nykter p.g.a. mina alkoholrelaterade problem...

Men egentligen är det ju skitsamma vad man kallar det, JAG ÄR KLAR.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Tack, Andrahalvlek!! Dina kommentarer här på forumet ger både mig och andra väldigt mycket. Ta åt dig av det!

Jag är inne på samma spår som du, jag är bara nykter. Och alkoholen har påverkat min hälsa alldeles för länge.

Idag har jag varit på en blomsterhandel och köpt en växt!! Haha, det är det sista jag trott att jag skulle göra om någon hade frågat mig för tre månader sen. Jag var alltid irriterad på växterna hemma i den gamla lägenheten med tjejen, och var alltid irriterad över att jorden skitade ner överallt. Nu har jag alltså själv köpt jord och planterat om en växt i min egna lägenhet. Och jag var inte ens irriterad när jag skitade ner hela min diskbänk.

Jag tar livet mer med en klackspark och det krävs mycket, mycket mer för att jag ska bli arg eller irriterad nu för tiden. Vet knappt hur det känns. Tidigare fick jag väldigt jobbiga känslor i kroppen bara av såna enkla situationer.

Jag ska prata med fd. sambon förr eller senare om det här också. Fyra år försvinner inte på 2 månader, och inte 3 heller. Så det är egentligen ingen stress med den saken. Fokuserar mycket på mig själv och mitt välmående så får allt annat komma efterhand :)

Aldrig mer första glaset.

Bullret

I mitt nya liv, precis som det gamla, så är det söndagarna som är den värsta dagen på veckan.

Jag har haft en toppendag men kan inte sluta tänka tillbaka och älta mycket av det jag gjort fel de senaste åren. Att jag svikit mig själv så många gånger i mitt liv att jag slutade räkna för länge sen. Och framför allt att jag gjort andra ledsna. Hur går man vidare från det egentligen? Eller är det bara något man kanske lär sig att leva med. Innan har jag ju bedövat denna känsla med alkohol...

Men det vet ni vid det här laget att det aldrig händer mer. Dag 50 avklarad. 86 dagar sedan jag var full. Jag börjar bli varm i kläderna och trivas :) Men tankarna kommer titt som tätt.

Hur har ni gjort förresten, är det någon som delat med sig av att de skriver här för partner/vän eller är det er egen grej?

Bullret

Hej igen,

Igår kväll pratade jag med en vän i över två timmar om allt som hänt mig den senaste tiden. Direkt i början av vårt samtal så började jag gråta över att det är jobbigt med mitt ex. Helt otänkbart för några månader sedan att visa såna känslor. Jag har betydligt lättare till starka känslor nu än vad jag haft tidigare. I alla fall till positiva sådana känslor. Jag är så jävla ledsen över att jag låtit det gå så långt att jag förstört mitt senaste förhållande med alkohol. Att jag varit en person som man inte kan lita på att man kommer hem över huvud taget när man "bara ska ta en öl". Jag har ju vetat om mina problem och jag kallar till och med min tråd "dags innan det är för sent". Nu är det för sent och jag lärde mig inte ett skit av det. Jag känner mig stundtals helt jävla värdelös som inte kunde inse mitt problem förrän det var för sent. Jag ska aldrig dricka mer och vill bara må bra. Jag hatar det här. Det är det värsta jag har varit med om på ett sätt - just för att jag hanterar mina känslor och problem nyktert. Jag kan inte döva mig som jag inser att jag gjort de senaste 10 åren. Det fungerar inte längre.

Jag och min vän pratade också om min alkoholkonsumtion. Hon sa att jag har ju brottats med den här problematiken ganska länge nu och att det är ett väldigt sunt beslut från min sida. Jag kan inte förstå varför jag inte pratade ordentligt med mina vänner tidigare. Jag känner att min problematik verkligen eskalerade efter att jag skadade kroppen i vintras. Men det här har fan hållt på länge, det vore ett svepskäl att säga så.

Jag vill bara må bra, jag tror att jag har en del att bearbeta och måste nog prata med senaste tjejen förr eller senare, det här är ohållbart.

Bullret

Ja, studentlivet kan verkligen vara skit för folk som har ett problematiskt drickande med sig. Jag var inte tillräckligt stark som människa att komma till en ny stad och passa in att jag blev nykter i samband med att jag började plugga. När jag festade som mest var det ca 5 dagar/vecka i ett år. Då blev det minst 12 öl på en kväll, ofta mer. Efter den perioden drog jag ner en hel del men jag tror att mitt "riktiga" problemdrickande där jag inte insåg konsekvenserna av min alkoholkonsumtion började där. Jag hade ju inget annat sammanhang än fest i min studentstad. Och allt dumt skit man gjorde skrattades bort och glömdes bort av mig i takt med nästa fylla. Snacka om att döva sin ångest med alkohol. Kan inte fatta att det gick så långt. Det gör mig ledsen ibland men jag får vara glad över att jag fått chansen att märka det så pass tidigt i livet ändå. Och att jag inte gjort bort mig i arbetslivet!

Denna vecka har jag köpt ett gymkort, har en vän som ska hjälpa mig att få in övningarna rätt och köra 3-4 gånger i veckan med honom framöver :) Så jäkla skön känsla att komma igång ordentligt med träning, det skingrar verkligen tankarna på riktigt. För ett kort tag åtminstone.

När jag drack hade jag ofta problem med att jag hade ont i händerna, vilket jag blev påmind om i detta inlägg https://alkoholhjalpen.se/comment/297343#comment-297343

Jag kom på när jag läste det att jag inte har ont i handlederna över huvud taget längre.

Det är så jävla mycket grejer som är relaterat till alkohol för mig. Jag är så glad över att jag är fri. Lever snart mitt bästa liv!

Förutom att jag har brustet hjärta då förstås.

Aldrig mer första glaset

Bullret

Hej! I helgen har jag varit i staden där jag studerade och träffat vänner från förr. Jag var nykter hela helgen, vilket kändes som en jävla befrielse. Pratade med en vän som sa att han kommer att sakna att supa med mig men att han förstår mitt beslut och att han aldrig kommer hetsa mig med det eller något annat relaterat. Till exempel om jag vill dra hem. Något annat som jag tyckte var fint av honom att lyfta var att han aldrig kommer döma mig om jag skulle ta ändra mig och vilja dricka igen.

Det var en grej jag aldrig ens reflekterat över, men det är viktigt att inte ha den skammen framöver om min vilja att vara nykter skulle ändras i framtiden.

Fast att jag skulle börja dricka igen ser jag som uteslutet. Jag tänker på min framtida familj. De ska kunna vara trygga med mig och lita på mig till 100%. Då är inte alkohol ett alternativ. Jag kommer aldrig kunna lita på mig själv fullt ut om jag dricker, därför väljer jag att avstå.

Det är i alla fall dagens sanning.

En dag i taget.

Aldrig mer första glaset.

Haha, det känns som att du och jag är samma person nästan. Det hade lika gärna kunnat vara jag som skrev ditt inlägg!

Ja, det går verkligen bra för mig. Känner verkligen hur mycket det ger att börja träna. Har så mycket träningsvärk så att jag knappt kan gå, det är helt underbart!

Har även världens finaste vänner som ställer upp för mig när det är tufft.

Bullret

Hej,

Dagens fundering är kring att lita på sin partner. Jag har haft två långa förhållanden i mitt liv och jag har stundtals haft svårt att lita på mina partners. Jag har funderat kring detta ett tag nykter och kommer mer och mer fram till slutsatsen att jag har haft svårt att lita på dem eftersom jag hade haft svårt att lita på mig själv i samma situationer, då jag inte litar på mig själv fullt ut när jag har alkohol närvarande. Inser att jag som nykter har bra mycket bättre självkänsla och att hon som blir min framtida fru kommer hitta sig ett riktigt kap!! Som bara finns där och stöttar när det behövs och är trygg i sig själv.

I övrigt går det bra, har 60 dagar helt nykter nu, men vill gärna räkna min nykterhet från senast jag var påverkad av alkohol. I så fall är det 96 dagar. För mig var det helt otänkbart!!

Älskar mitt nya liv. Har bra träningsrutiner och mår bättre än jag någonsin gjort tidigare. Saknar fortfarande senaste exet dock och ältar allt jag gjorde fel i vårt förhållande. Varje grej jag kommer på relaterar jag till alkoholen mer eller mindre... Haha helt sjukt när man tänker på det. Måste ta tag och prata med henne förr eller senare.

Men även av det som jag inser att jag kommer vara ett jävla kap framöver!! (och tror på mitt eget värde)

Bullret

Först och främst vill jag säga att jag håller med dig @Andrahalvlek, det kommer hända förr eller senare. Kanske om en månad till. Jag litar på henne till fullo och kommer förmodligen dela med mig av den här forumtråden till henne först och sedan ta snacket. Det är det som känns rätt just nu i alla fall, vi får se.

Idag efter jobbet så fick jag ett otroIigt sug på att dansa. Det har typ aldrig hänt innan på det här sättet, jag kände bara att det skulle vara kul att dansa. Utan att supa i samband med det. Trist att det är covid-19 överallt fortfarande. På kvällen så träffade jag ett gäng vänner och åt middag ute på en pub. Supertrevligt och jag skrattade och var mig själv, hälsade på lite bekanta och deras vänner utan att det var pinsamt eller jobbigt på något sätt, bara skönt att kunna stå och prata och vara sig själv. Skrattade på som aldrig förr och hade några riktigt bra ögonblick faktiskt.

Jag var självklart alkoholfri och jag tror att mina vänner börjar vänja sig vid att jag är det nu. Det känns så jäkla skönt. Jag satt och funderade över att de ville dra hem efter tre öl. Jag har aldrig gjort det om jag haft någon som varit sugen på att stanna kvar. Oavsett hur kanske tråkigt det egentligen varit. Jag har aldrig druckit för att det är gott, när jag väl börjat måste jag lägga all min energi och ork på att försöka slita mig ifrån det, och det går typ inte ens då.

Jag är så KLAR.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Idag vaknade jag kl 8 efter att ha sovit 9 timmar. Jag somnade alltså klockan 23 igår kväll. Undrar helt ärligt vad jag håller på med ibland, det känns som att jag har ramlat och slagit i huvudet och vaknat upp som en helt ny person.

Men det är bara alkoholen som har lämnat min kropp. Jag förtjänar allt bra som händer mig. Jag är öppen för att ta emot kärlek för första gången i mitt vuxna liv. Jag är en bra person.

Det här är ovana tankar för mig, även om mina nära har sagt det till mig innan så har jag inte tagit emot det. Jag har haft för mycket alkoholrelaterad ångest i mig för att kunna acceptera att någon skulle älska mig, jag beter mig ju som en idiot?

Mycket tankar som far i huvudet, jag blir nästan galen. Efter att jag vaknade kl 8 på morgonen tog jag mig direkt till gymmet för att träna. Sedan gjorde jag en lyxig helgfrukost och såg till att njuta riktigt ordentligt. Det hade inte heller hänt för bara tre månader sedan. Då var jag aldrig uppe före lunch på helgerna, låg nästan alltid bakfull och ville ha fysisk bekräftelse av min dåvarande. Vad FAN.

Jag har supit tillräckligt mycket för att känna att jag vill göra något annat med mitt liv. En återkommande tanke för mig är att jag vill att min framtida fru och mina barn alltid ska kunna lita på mig utan undantag. Det är nog min starkaste drivkraft i nuläget och jag tror att det kommer göra hela den här resan enkel. Jag har ett sånt jävla PANNBEN att det jag sagt gäller.

Det enda som krävdes var att sluta vela och ta beslutet att sluta helt. Jag är som pånyttfödd.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Hej,

Idag går funderingarna kring kompromisser i livet. Tidigare har jag tänkt att jag inte kan bo kvar där jag inte trivs. Att jag inte kan jobba med något annat än mitt drömjobb. Att jag inte kan bara vara hemma. Att jag inte kan ha ett bra liv. Att jag inte kan vara nöjd.

Att jag måste bort. Jobba utomlands. Tjäna pengar. Skaffa erfarenhet. Vara duktig på mitt jobb. Men framför allt att jag känt att jag måste bort. Att jag inte kunnat kompromissa med mina tidigare partners. Att jag satt mig själv i främsta rummet. JAG, JAG, JAG.

Jag inser mer och mer nu när jag både är själv och har fått tillbaka mycket av min självkänsla att jag inte alls måste bort. Att jag inte måste jobba utomlands. Att jag inte måste fly mer. Det är okej som det är. Jag är okej som jag är.

Jag har fått insikten att det viktigaste för mig är att ha någon att dela mina bra stunder med. Skratta med. Dansa. Träna. Laga frukost. Plocka svamp. Vara ute i skogen. Åka skidor.

Helt enkelt göra saker med någon som tycker om mig för den jag är. För jag duger. Jag är bra. Jag tror på mig själv och min förmåga.

Då måste man också kunna kompromissa för att vara lycklig. I mitt liv har jag kompromissat alldeles för lite och velat att andra ska göra precis som jag. Det är inte bra för någon. Jag lär mig varje dag nu i nykterheten att jag måste utgå från mig själv och att JAG mår bra. Det är då jag är som bäst och vill dela med mig till andra.

För nu är första gången jag känner att jag har energi att dela med mig. Jag orkar både ta hand om ett hem, jobba på ett krävande jobb, laga mat, träna och njuta av naturen. Och dela med mig av min energi till andra.

November har alltid varit min värsta månad. Nu säger jag åt regnet att bara KOM IGEN! Mig rår du inte på.

Jag är starkare än någonsin.

Jag är KLAR.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Ja, jag får nya insikter precis varje dag.

Något jag funderat mycket på är hur påfrestande det måste ha varit att leva med mig ibland. Jag tror att jag fick för mig att det var väldigt noga med vissa saker, till exempel att det är rent och snyggt i köket, just för att det var så mycket kaos i mitt huvud på så många andra plan. Och att jag alltid ville ha matlådor oavsett, trots att det fanns en lunchrestaurang om det skulle vara så. Jag börjar fundera över att jag gjort detta för att få uppmärksamhet och att någon ska tycka att jag är duktig på något. Lite som att kompensera för att jag varit så jävla dum i huvudet ibland när jag supit.

Även att jag fått för mig att tvätta och städa hela lägenheten, inte för att jag vill utan för att jag haft dåligt samvete. Nu tar jag det mycket mer som det kommer, och är det disk kvar tills dagen efter, vad spelar det för roll?

Jag är lugnare i allt jag gör, hela tiden, varje dag. Det är så sjukt hur mycket insikter och reflektioner man kan ha av att sluta dricka alkohol! Fattar fortfarande inte vad som händer med mig.

Skrivit lite kort till exet det senaste också, det har varit jobbigt men bra. Jag är som person sådan att jag känner starkt hela tiden och hon är sån att hon stänger av. Så jag ger henne tid att bara tänka själv först utan att prata om att jag bestämt mig för att sluta med alkoholen. Ord tjänar inget till där. Jag vill försöka träffa henne några dagar i slutet av året. Jag tror att det är en bra idé att träffas utan stress och känna efter. Ta det som det kommer.

Oavsett vad så blir det nya tag 2021! Fram tills dess så ser jag till att träna och äta bra. Jobba. Sova. Har börjat äta sjukt mycket det senaste. Mår mycket bättre på dagarna. Innan har jag hållit vikten genom att äta för lite på veckorna och kompenserat med 10-12 öl fredag, lördag. Nu äter jag jämnare och mår mycket bättre, har mer ork på jobbet och mer energi kvar när jag kommer hem.

Aldrig mer första glaset

Bullret

Tack för svaren, det känns verkligen jättebra att fokusera på sig själv.

Dagens insikt är att jag antagligen lidit av en alkoholrelaterad depression, iaf så har jag många symtom som tyder på det.

Kännetecken på en depression (enl en sida på nätet så ta det med en nypa salt)

feeling worthless - check, inte ens en antydan till självkänsla.
sadness - Ledsamhet i mig hela tiden mer eller mindre
fatigue - Känt mig otroligt utmattad och trött stundtals
loss of interest in hobbies and activities - Haft skidåkning som en stor drivkraft tidigare i mitt liv, till och med bott utomlands för det. När jag studerade åkte jag inte skidor på fyra år. Det säger väl det mesta.
lack of energy to complete daily tasks - Orkade knappt ta hand om en enda grej när jag kom hem från skolan.
difficulty concentrating - Nja, alltid haft lätt för mig i skolan men tänker mycket på att jag tar in information mycket bättre sedan jag slutade dricka. Mycket mer skärpt.
guilt - Känt en sån jävla skam i kroppen efter vad jag gjort på fyllan. Alltid legat kvar längre. Usch fy fan.
substance use - Självmedicinerat med alkohol...
suicidal thoughts - Så illa har det faktiskt inte varit för mig.

Symtom på problematiskt förhållande till alkohol:

drinking too much in any one episode - Hela dagen, varje dag
drinking frequently, even daily - Japp, i perioder när jag festat mycket har det varit uppemot 5 ggr/vecka.
continually craving alcohol - Japp, varit riktigt sugen på alkohol i perioder.
sneaking alcohol so others won’t observe it - Nope, aldrig i mitt liv druckit själv.
continuing to drink despite negative consequences, both to physical health and personal relationships - Skojar du eller. Känns som denna punkt skrevs med mig i åtanke.
avoiding activities to drink - Ja, tveklöst. Hade kunnat hitta på så mycket roligare saker.
continued drinking despite symptoms of depression or a mood disorder - Inte fattat det själv men nu när jag sprang på detta och började kolla in på alkohol och depression inser jag att jag antagligen kanske lidit av en alkoholrelaterad depression. Nu känner jag ju inget av ovanstående!!!

ÄR INTE DET SKÖNT DÅ??!!

Ska ta upp detta med min psykolog framöver så får vi se vad han har för tankar kring det...

Bullret

Hej, ja ljuga för sjukvårdspersonal om alkoholvanor är väl standard för de flesta. Gjorde en hälsoundersökning för mitt jobb där jag drog ner på alla parametrar och ändå var i riskbeteende...Skyllde på att jag studerade...

Att söka hjälp för mitt mående har jag aldrig vågat göra tidigare, att prata med en psykolog är ett stort steg för mig. Men jag inser att nu när jag slutat med alkohol så är det inte så dåligt med mig, effekterna kommer fort och jag lär mig nya saker varje dag!

Jag tror att det är helt rätt att gå ifrån SSRI-medicinen @Andrahalvlek, har du pratat med vården om att fasa ut den eller gör du det själv? Oavsett så tror jag på dig!!

Bullret

Du löser det! Denna gången är du ju fri från alkohol när du slutar med medicinen, det är en jäkla skillnad!

Tänker återigen på hur mycket mer självsäker jag är idag jämfört med för tre månader sen. Det är verkligen natt och dag. Jag har börjat hamna i insikten att allt får bli som det blir, jag tar det som det kommer. Det viktigaste är att jag är alkoholfri. Det är ganska lätt att vara det nu, känns inte som någon större uppoffring. Har inte varit bland riktigt berusade människor på flera månader nu, coronan är starkt bidragande till detta.

Alla mina tidigare planer för hösten är inställda. Jag kommer fokusera på att träna, äta, sova och kanske träffa några vänner och käka middag/spela brädspel. Återigen, vilken kontrast mot mitt tidigare liv.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Hej igen,

Märker hur lite jag börjar tänka på alkohol. Jag drog och tränade efter jobbet och reflekterade över vad jag brukade göra efter skolan för bara ett halvår sedan. Sätta mig någonstans och hinka pilsner. Hade ett förhållande där vi inte umgicks så mycket med varandra på helgerna egentligen, speciellt inte sista året. Reflekterade inte över hur konstigt det var då, men gör det desto mer nu.

Nu tränade jag alltså på en fredag eftermiddag och kom på mig själv med att tänka: Men det är ju fredag, varför tränar du? Sen kom jag och tänka på att jag gör det och mår jävligt bra av det. Jag orkar ju. Jag kommer hem och byter om, drar direkt till gymmet. Inget tjafs om att inte orka. Återigen det här pannbenet jag nämnt tidigare som visar sig. När jag väl har bestämt mig så gäller det. Jag misstänker att jag kommer ersätta alkohol med träning till viss del, får ju endorfiner av träningen istället. Med skillnaden att det inte bryter ner min kropp och själ.

Efter gymmet drog jag iväg och spelade brädspel med några vänner. De drack lite och jag kände direkt att hade jag gjort det så hade det inte blivit något fokus på brädspelet. Känner mig så fokuserad på allt jag gör och jag är lugn på ett helt annat sätt än tidigare.

Något jag kanske reflekterat över som jag är osäker på om det beror på att jag slutat med alkohol eller har gjort slut med senaste tjejen är att jag är mindre kåt. Alltid varit kåt på fyllan, det kanske är något jag fått för mig eftersom det stundtals gett mig bekräftelse och översatt till mitt dagliga liv? Just den biten känns på något sätt inte lika viktig längre...

Aja, sov gott! Detta var en toppenfredag i mitt nya liv :)

Ja, visst är det kul! Ha inte för höga krav på dig själv, för mig tog det nästan två månader innan jag var igång med träningen ordentligt. Ta en sak i taget och tänk på det viktigaste först, att förbli nykter :) Så kommer allt annat lösa sig med tiden tror jag!

Idag vaknade jag klockan 8 utan väckarklocka och var på plats på gymmet för ett schysst pass kl 9. Därefter har jag ätit en härlig helgfrukost, gjort en hemuppgift i en distanskurs, köpt blomkrukor, planterat om en växt (IGEN!!, hatade bara tanken på det tidigare), storhandlat på ICA, lagat lunch, gått på en skogspromenad och ikväll ska jag träffa ett gäng vänner över internet (vi bor inte i samma stad). Vilken jäkla ork jag har över alltså!!! Förstår det knappt själv. Jag är ganska nöjd med att vara själv också och det räcker för mig att bara ha något för mig på helgen för att vara nöjd med den, det måste inte vara fullt upp hela tiden längre.

Bullret

"Vad du har gjort kan inte göras ogjort.
Men du kan förändra det som kommer. Din framtid.
Och för de du sårat är en förändring den bästa ursäkten."

Taget från användaren Kaye:
https://alkoholhjalpen.se/comment/302637#comment-302637

Ville bara skriva att jag helt håller med och inser att för alla de jag har gjort illa så är det enda som betyder något i slutändan att jag ändrar mig. Pratade med några vänner ikväll och berättade för dem att jag inte dricker längre. Det känns så jävla befriande - Det är just de vännerna som har varit med mig i den period då jag drack som mest. Jag är sjukt glad över att de fortfarande tycker om mig, och som jag sa till dem så mår jag bättre än jag någonsin gjort på ett sätt. I mitt inre mår jag bra och jag vet att mitt liv kommer lösa sig bra. Jag vet att jag har en ljus framtid. Det visste jag inte för bara några månader sedan. Oavsett vad som händer så kommer jag vara en närvarande far och make i framtiden. Jag bara vet det.

Samtidigt mår jag såklart inte bra på ett annat håll och det är ju det att jag brutit upp med exet för bara två månader sen. Vi är inte helt klara med varandra ännu, jag är ganska säker på att vi kommer ses en gång till och bara ta tid för att prata med varandra utan stress. Det är vad jag hoppas i alla fall. Sen vet jag inte vad som blir av det. Det enda jag vet är att jag inte vill gå tillbaka till det förhållande vi hade och så som det såg ut. Men jag kan inte med säkerhet säga att jag inte vill vara med henne igen, därför känns det rätt att träffas någon gång mer i våra liv.

Ja visst har man betett sig som en idiot stundtals och jag har reflekterat rätt mycket över det i den här tråden. Att man försökt kompensera på andra sätt för att man mår skit inombords. Börjar landa i att jag lidit av en depression åtminstone sedan ett år tillbaka. Trodde alltid att det var för sent för mig och tjejen, vilket ledde till att jag gjorde bort mig gång på gång. Att jag hade den inställningen var antagligen det som gjorde att det sket sig till slut.

Symtom på depression (enligt 1177):

låg självkänsla - check, och det smittade av sig genom att jag stundtals var misstänksam istället för trygg i mig själv.
känsla av hopplöshet - check, trodde ju att allt redan var för sent.
orkeslöshet - Nja, jag var ju ofta bakfull eller hade ågren sen senaste bläckan. Så svårt att säga.
koncentrationssvårigheter - Oklart, alltid haft lätt att lära. Men känner mig jäkligt pigg på jobbet nu.
ångest, irritation eller ilska - Alltid någon av dessa som min grundkänsla det senaste året i princip.
kroppsliga besvär - Haft ont i händerna men det har nog mer att göra med alkoholen.
självmordstankar. - Inte direkt, men ibland har jag undrat om någon ens skulle sakna mig om jag dog. Jag har ju känt mig så jävla värdelös stundtals. Men jag har absolut inte funderat på att avsluta mitt liv.

Fattar inte varför man inte förstår sånt här när man är mitt i det. Det är så jävla sjukt och jag är så himla ledsen över hur mycket det såklart måste påverkat min före detta.

Nåväl, det går inte att ändra det som har varit och den bästa ursäkten är förändringen som jag var inne på igår. Idag vaknade jag också tidigt, runt 8. Frukost, gym, andra frukost, laga lunch, tvätta. Åkte ut till ett friluftsområde några mil bort och gick en långpromenad i skogen och fikade med några vänner. Sedan komma hem, äta mellanmål, städa lägenheten, vika tvätt. Prata med farsan i telefon, det är ju fars dag. Reflekterar återigen över att helgen ger så ofantligt mycket mer nu än tidigare. Allt som har tagit hela veckan att komma ikapp med kan jag lösa på en lördag ELLER söndag nu, om ens det. Det gör att veckorna går betydligt mer smärtfritt. Sjukt egentligen exakt hur mycket tid och ork jag har.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Hej igen.

Idag har jag inte tränat, är tvungen att ta en vilodag så att min fortfarande relativt otränade kropp inte sliter ut sig. Jag känner av det direkt, blir jättekänslosam och gråtfärdig när jag tänker på att jag känner att jag sumpat min bästa vän i hela världen. Måste träna i morgon igen. Men ibland är det helt okej med såna här dagar så att man verkligen känner efter och reflekterar.

Dagens reflektion handlar om Flashback forum. Jag var tidigare en flitig läsare av forumet och jag tror att jag påverkades mer än vad jag vill erkänna av det som skrivs där. Man blir liksom lite konfrontativ och tror det värsta om människor när man är där inne. Det är så mycket missnöje och hat, men man vänjer sig vid det.

Nu för tiden lockar det mig inte alls. Från att ha varit inne på forumet mer eller mindre varje dag så vet jag inte ens när jag var inne och läste senast. Jag vill inte ha den negativa bilden av världen eller samhället som sprids därifrån. Det passar mig inte längre. Jag är glad och positiv och börjar må grundbra för första gången i hela mitt liv. Jag börjar känna mig stark och jag behöver inte längre ta konflikter med människor i min omgivning för att få bekräftelse. Synas och höras. Bli sedd.

Jag är bra som jag är. Jag behöver inte kompensera min låga självkänsla med ett överdrivet gott självförtroende längre. Jag är mig själv och är stolt över vad jag presterat i mitt liv. Min självkänsla börjar bli bra för första gången i livet. Jag har ett mål med mitt liv och ser med spänning fram emot framtiden som något positivt.

Jag har också insett att jag vill kompromissa med någon. Dela upplevelser. Skratta. Jag saknar henne, min bästa vän. Sista året sa hon ofta att hon kände att jag inte tyckte om henne. Inser nu att jag var djupt nere i en depression och hade svårt att känna något över huvud taget vid tillfället. Bedövade min ångest med alkohol. Den tiden är förbi. Nu ser jag sanningen för vad den är och jag drömmer om att bli en bra pappa. Det är min främsta drivkraft i nykterheten.

Ja, jag hoppas verkligen det. Mina helger är bättre så länge jag har NÅGOT att göra på lördag eller söndag. Annars blir jag helt tokig, men jag tror att träning har hjälpt mig något fruktansvärt mycket.

Jag har haft förmånen att kunna vara på jobbet sedan den här pandemin bröt ut. Om två veckor byter jag arbetsuppgifter vilket innebär att det kommer bli en hel del hemarbete. Hemarbete, november, brustet hjärta (de känslorna finns där även om vi var överens om att bryta upp), ingen social kontakt och det är svårt att träffa mina gamla vänner. Det känns som att det som håller mig flytande i den här situationen är dels att jag inte dricker, men framför allt att jag tränar. Trots alla dessa aspekter så är detta den bästa novembermånaden jag kan minnas. Att träna gör att jag blir lugn i hela kroppen och jag tror att jag mår så bra av det för att jag bytt ut alkoholen mot träning. Jag bara hoppas att de inte stänger ner gym nu när det snart blir hemarbete, det är nog det värsta jag kan tänka mig att fastna inne i min lägenhet hela dagarna långa. Men det ska gå även det.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Hej!

De senaste dagarna har jag pratat med ännu en vän hemma där jag sagt att jag inte mår bra av att dricka alkohol. Det var en av de personerna som jag brukade dricka mest öl med, och som jag drack med ofta för att ställa upp. Jag har egentligen velat skippa alkoholen ganska länge och druckit länge för att ställa upp för andra känns det som.

Igår hade jag ännu en lugn kväll i coronans spår med sällskapsspel och vänner. Jag tror att det har underlättat en hel del för mig att det inte ens finns några fester att gå på ens om man skulle vilja. Och nu när jag kommit ur de tankarna jag hade när jag drack så kommer jag inte gå tillbaka. Nu har jag blivit tillräckligt stark för att säga nej. Igår kväll drack de andra öl/vin och jag alkoholfritt. Fick en fråga när jag skulle börja dricka igen, svarade som det är att jag får en sådan jävla ångest bara jag dricker 2-3 öl att jag funderat på om det verkligen är värt det, så jag vet inte. Fick till svar att då ska jag ju verkligen inte göra det.

Det känns som en sådan befrielse att inte dricka längre. Jag har börjat läsa Annie Graces bok "Tänka klart" och försöker börja ställa mig in på att förlåta mig själv och tänka på hur jag kan vara en bättre människa i framtiden istället för att älta det som varit. Men när man gjort bort sig så många gånger som en själv så är det svårt.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Hej!!

I helgen har jag varit ute och promenerat i skogen (usch vad blött det var!!) och gud vad jag älskar naturen. Jag tänker mycket på exet och de fina stunder vi hade med varandra ute i naturen. Vi måste ta tag i att träffas snart, hon ska höra av sig och jag bara avvaktar tills vidare, låter henne ta sin tid. Jag vet inte hur jag vill ha det framöver, jag vet bara att vi måste träffas för att veta.

Ute i skogen sa jag till en vän att jag inte fått en enda kram sedan jag var i min studentstad för en månad sen, hon kramade direkt om mig i säkert en halvminut. Jag har så fina vänner och den händelsen kommer jag ha med mig i resten av mitt liv. Jag blev helt lugn i kroppen och jag behöver verkligen närhet. Jag tänker mycket på att jag mognat ca 10 år sedan jag slutade med alkoholen. Jag vill njuta av mina helger med någon jag älskar. Jag tror på att jag har ett värde och att människor i min närhet uppskattar mig för den jag är.

Efter att jag var i skogen kände jag mig lite trött, men sen kom jag och tänka på att jag inte har några ursäkter: Vadå trött? Jag är inte ens 30 och dricker inte alkohol, jag sov en hel natt och jag har inga småbarn som håller mig vaken både nätter och tidiga morgnar. Så jag tog tag i mig själv och åkte till gymmet direkt!! Därefter lagade jag mat och städade undan lite i lägenheten. Gick direkt hem till några vänner där de drack öl. Jag valde alkoholfritt. Fick återigen frågan hur länge jag ska dricka det, svarade att jag får ångest av att dricka alkohol så jag kommer fortsätta skippa det. En sådan jäkla befrielse att kunna säga det. Jag var ärlig med att jag alltid vill dricka mycket om jag väl dricker, vill aldrig sluta. Jag kommer inte kunna dricka någon öl till maten, någonsin. För mig finns det bara ett sätt det slutar om jag skulle dricka igen och det är på ruta ett. Det viktigaste för mig som driver min förändring är att i framtiden vara en förälder som alltid ställer upp för sina barn i vått och torrt. Alltid kan hämta. Har energi att hitta på aktiviteter. Vill njuta av skogen. Göra utflykter. Det är mitt mål i livet. Någon dag ska jag dit, och jag ska aldrig mer försöka fly från verkligheten med alkohol.

Söndag: Vakna 9, utvilad och pigg. Plugga 9-12. Äta lunch. Hårt gympass. Fortsätta plugga. Tvätta. Diska. Plugga mer. Äta middag. Vika tvätt. Plocka i lägenheten. Till slut slappna av med en serie på Netflix. Man orkar mycket mer än vad man tror. Men söndagsensamheten kommer smygande. Var riktigt nere för någon timme sedan, men det är bara att härda igenom det. Tid gör allt bättre. Såren läker och blir ärr, man blir påmind om dem ibland men det gör inte ont när de väl har läkt.

Aldrig mer första glaset.

Bullret

Hej!

Ännu en arbetsvecka har gått förbi i mitt liv som nykter. Jag har läst Annie Graces "Tänka klart." den här veckan. Faktiskt inte fått så mycket nya insikter i det, snarare fått mina tidigare tankar bekräftade. Jag var redan fri från alkoholen redan innan jag läste boken och fastnade speciellt för ett kapitel hon benämnt "spontan nykterhet". Jag tror att det är lite det som drabbat mig, att jag helt enkelt kände "hit men inte längre". Den insikten fick jag i slutet av augusti när jag var ansvarig för en fest (nykter) och mina vänner satt kvar till sex på morgonen. Jag insåg hur dekadent och livsförstörande det var och nu i efterhand inser jag att det var då jag bestämde mig: NU RÄCKER DET. Och sedan dess har jag inte kollat tillbaka. Jag var redan på god väg mot att bli nykter då men det var verkligen då jag insåg att alkoholen aldrig har hjälpt mig eller gjort mig något gott.

Sedan jag började jobba så kan jag verkligen fokusera på jobbet istället för att den ständiga plågan där jag påminns om att jag inte minns vad jag gjorde eller sa senaste helgen. På vilket sätt jag gjorde bort mig. Jag tror på mitt värde och idag fick jag väldigt mycket positiv feedback på det jag gjort på jobbet sedan jag började för ett par månader sedan. Jag tror på mina kollegor när de sagt att jag överträffat alla förväntningar. Jag tror på mig själv och mitt eget värde. Det är så tydligt nu när jag är fri. Jag är inte ens lite sugen på alkohol och jag ser det som det gift det är. Jag har alltid varit utåt och nu när jag tror på mig själv så vet jag också att jag klarar alla sociala situationer framöver utan alkohol. Jag kommer aldrig gå tillbaka, det finns inget att gå tillbaka till. Jag har reflekterat mycket över mina tidigare flyttar från min hemstad och problemen jag flydde från har alltid följt mig, just för att jag inte tagit tag i grundorsaken till att jag flytt från första början. Det har ju varit mitt alkoholberoende som gjort att jag försökt fly. Nu är jag fri. Jag försöker hitta något positivt med att dricka, och jag misslyckas. Känner mig sjukt glad över den här insikten, det kommer förhindra ett återfall. För som jag nämnt tidigare så har jag bestämt mig. Och när jag har bestämt mig så håller jag det. Det är samma sak som när jag slutade snusa. I mitt huvud är det ingen skillnad.

Jag har inte varit inne här lika mycket heller de senaste dagarna, det känns som att det alkoholfria livet verkligen börjat sätta sig nu och jag tror att det kommer bli mer och mer veckouppdateringar än dagliga uppdateringar framöver då jag inte vill ge alkoholen en alltför stor del av mitt liv framöver. Jag är ju klar.

Det första glaset är inget alternativ, det lockar mig inte ens.

Bullret

Hej igen. Helgen har varit väldigt ensam, jag har suttit inne med lite halsont och det stoppar ju alla former av socialt liv i dessa tider. Men jag börjar känna mig ok med att vara själv. Jag känner mig inte så stressad av det längre. Det är okej att saker är som de är. Jag vet mitt värde och jag tror på min förmåga.

Idag har jag pratat med mitt ex i telefon i tre timmar. Varken hon eller jag ville lägga på, men till slut så går det inte att prata längre hur mycket man än vill det. Hon var väldigt mycket inne på att vi inte har något förtroende för varandra. Jag är beredd att hålla med. Jag pratade mycket om hur mycket alkoholen har förstört mitt liv och att vårt förhållande var dödsdömt redan innan vi blev tillsammans. Jag hade redan supit ner mig i 6-7 år när vi träffades. Självmedicinerat för min ilska. Bearbetat jobbiga händelser genom att dricka mig stupfull. FY fan. Jag mår så mycket bättre på bara dessa tre månader sedan jag slutade dricka och vi gjorde slut.

Jag tror verkligen att exet insåg att jag är en förändrad människa och att jag aldrig kommer gå tillbaka till att dricka. Att det är på riktigt och att jag gjort det för min egen skull, inte för hennes eller någon annans. Det jag ser framför mig är min fru och mina barn. Det är det som driver mig framåt i livet just nu. Jag sjabblade bort det här, men jag ska aldrig göra om samma misstag igen.

Jag är ju bar 27. Jag har hela livet framför mig. Men vilken befrielse det var att prata med henne. Jag saknar henne fortfarande så jävla mycket. Hon är rolig, kvicktänkt, snabb i replikerna. Har alltid svar på tal. Har alltid stöttat mig i allt jag gjort, inklusive att flytta till en annan stad för jobb. Vi gillar samma saker. Att vara ute i naturen, vara på landet, träna ihop. Problemet är att jag har försakat det, framförallt det senaste året när hon jobbade och jag pluggade.

I grunden tror jag att vi har samma prioriteringar i livet. Att vi skulle kunna älska varandra i resten av våra liv så länge alkoholen inte är en del av mitt liv.

Men.

Hon sa att hon behöver träffa andra för att veta att hon är fri att göra som hon vill. Jag kommer också behöva göra det snart, det vet jag. Blir galen av att inte få någon fysisk kontakt.

Vi älskar varandra, det är jag helt övertygad om. Men vi kan inte vara med varandra just nu, vi får se framöver. Men nu går det inte. Jag tror att det är viktigt att jag också träffar andra, kan inte leva på hoppet. Hon sa ju uttryckligen till mig att hon vill ha det såhär. Och att hon försöker komma över mig samtidigt. Usch, detta är det jobbigaste jag varit med om.

Jag försöker att inte gå ner mig alltför mycket och bli påverkad, men jag vet att det är mitt fel. Hon vill inte att jag ska be henne om ursäkt. Hon tycker om mig precis som jag är, trots alla mina fel.

Men jag kan inte sluta tänka på att det är mitt fel. Det hade kunnat vara mitt livs kärlek, men nu känns allt bara uppgivet.

Fy fan för detta.

Jag tar det viktigaste först, att vara nykter. Jag rör ALDRIG skiten igen.

Bullret