Vägval

Jag körde i diket. Med besked. Nu sitter jag här igen, klockan är strax efter fyra på morgonen och jag är sömnlös - igen.
Känner att jag måste ta tag i mitt drickande, eller snarare, famla fatt efter min nykterhet igen och för att klara det behöver jag er. Sorry att jag försakat er så länge!
Min förra tråd kändes dock inte rätt längre, den som heter "Ny i klassen", för jag är ju knappast ny här längre.
Istället blir det "Vägval". För att jag står här nu, i ett vägskäl och tvekar, det finns tre vägar att välja mellan:
1. Motorvägen för etanoldrivna varelser som kör på med gasen i botten, som jag vet slutar i fördärvet men som är så svår att svänga av.
2. Landsvägen som ser så vacker och lockande ut, den där man kör på i lugn takt nykter men får tanka lite etanol emellanåt, typ på lördagar. Jag vet dock nu att den bjuder på förrädiska skarpa kurvor vid djupa stup och det är stor risk för olyckor där man voltar av vägen.
3. Den lilla smala grusvägen. Den ser så tråkig ut och det finns inga mackar längs den där man kan tanka etanol, man får ta sig fram för egen maskin helt enkelt. Den är till en början krokig och smal och man får köra försiktigt. Men jag tror att det ändå är den vägen som leder längst och till de vackraste platserna.

Varför är valet så svårt?
Det är ju ändå inget definitivt val.
Det är ju aldrig försent att byta väg. Snarare så att jag måste välja varje dag. Varje dag i resten av mitt liv.
För nu finns ingen tvekan kvar. Jag är alkoholist.

Skriver en kort sammanfattning om vad som hänt sedan sist, mest för att jag inte ska glömma själv, men kanske också för att om det finns någon här som kan dra lärdom av mitt misstag, min dumhet, och inte göra lika som jag så kanske eländet ändå leder till något bra.
Början av året har varit tuff. Ja, offerkoftan är på. Den är stor, varm och skön, helt underbart mysig helt enkelt!
Så, i ett försök att kränga av den, omformulering: Jag har haft mycket att göra och gett mig själv alldeles för lite tid för återhämtning.
Det var mot slutet av februari, bara ett par veckor ifrån att klara 6 månader nykter, som jag svepte offerkoftan för hårt omkring mig. Jag var sååå värd av sååå många anledningar att få ta ett par glas vin tillsammans med min gubbe en lördagskväll. Efter nästan ett halvår nykter kunde jag väl få unna mig de där tillåtna glasen och prova att dricka "normalt". Jag var faktiskt nästan lite nervös för hur kroppen skulle reagera. Skulle jag bli bakfull eller må dåligt efter? Jag mådde ju faktisk inte speciellt bra ens innan...
Men det gick bra! Jättebra faktiskt! Jag mådde som en prinsessa efter :-).
Så jag fortsatte med att ta ett par glas vodka på söndagen. Ja, ni läste rätt, jag drack ren vodka. Jag hade en flaska stående hemma som jag fått och som jag inte gjort mig av med för att jag dricker ju inte vodka eller vodkadrinkar, den var alltså helt ofarlig att ha hemma när jag var nykter.
Eller hur?
Nåväl, jag drack ju inte så mycket den där söndagen heller, bara två tre huttar, bara så mycket att jag skulle fortsätta att må så där himla gôtt. Likaså på måndagen. Och på tisdagen. Äh, lika bra att fortsätta på onsdagen för att dricka ur den där flaskan och hålla upp sedan.
Jamen bingo. Autopiloten var påslagen igen. Ni vet den där som styr mot systemet på eftermiddagen om skåpet hemma råkat bli tomt?
Det gick bra de första tre veckorna att vara nykter några dagar här och där och sedan dricka bara ett par glas resten av dagarna.
Nu är jag uppe i daglig konsumtion av en flaska vin. Jag skäms. Och den där härliga må-bra-känslan är som bortblåst. Jag mår skit och de senaste nätterna har jag sovit jättedåligt.
Tänk om jag skulle försöka lära mig något av detta?
Tänk om jag skulle välja att vara nykter idag?
För tyvärr, den här historien är inte ett aprilskämt.

Tack Javelin och Andrahalvlek!
Jag kan inte riktigt se att jag ligger före dig i nykterheten, Javelin. Efter de där första glasen i februari så var det som att jag aldrig varit nykter, jag var tillbaka på ruta noll, för att inte säga minus ett. Allt eller inget personligheten. Jag kan lika gärna dricka en dag till...
Men jag kanske ska försöka se och ta in att jag faktiskt hade nästan ett halvår nykterhet bakom mig. Att jag kan om jag vill.
Men, det är det där med att vilja och att bestämma sig. Jag drack igår också "för att jag var tvungen att hinna ställa om mentalt" innan jag slutar dricka. Sedan var det ju synd att hälla ut den där sista vinflaskan jag hade hemma. Dessutom så står jag ju där i vägskälet och velar över vilken väg jag ska ta.
JAG BLIR SÅ TRÖTT PÅ MINA EGNA UNDANFLYKTER!!!
Jag måste bara bestämma mig på samma sätt som i höstas - nu är det nog. Punkt.
Och att hälla ut den där sista flaskan hade ju varit en ypperlig symbolhandling. Dessutom, vaddå tveka i vägskälet? Jag kör ju för f-n i full fart på motorvägen.
Nej, dags att byta väg. Fattar faktiskt inte varför jag är så rädd att bestämma mig för att idag ska jag vara nykter. Idag har jag ingen alkohol hemma, jag ska alltså bara låta bli att köpa hem något. Inte farligt alls -eller? Finns det en risk att Systembolaget går i konkurs och stänger för alltid bara för att jag slutar handla där en period? Vad tror ni? Nej. Om jag väljer att vara nykter idag, eller en period, eller många år så finns ju alltid möjligheten kvar att få ta det där första glaset igen. Jag måste sluta tänka "allt eller inget" och börja tänka "en dag i taget" igen.
Jag får heller inte vara så rädd för att misslyckas igen att jag inte ens vågar försöka.

Idag väljer jag att vara nykter. Dag ett igen och jag är rädd.

Får man erkänna det här? Jag vill inte sluta dricka!
Alltså var jag på systemet igår och köpte tre flaskor vin och hällde i mig en igår em. Planeringen är att ha en ikväll och en på söndag, på lördag ska jag till gubben så då bjuder han. Måndagen då? Då är det ju big no no att gå på systemet (har dock skitit i det sista tiden). Nej, på måndag ska jag nog göra ett nytt försök för jag borde kanske sluta ändå? För om en månad har jag en händelse inplanerad där jag verkligen vill vara alert och klar i huvudet, men det är ju lååångt kvar. Nu kan jag väl ändå unna mig att få må sådär bra som jag gjorde efter första kvällen med alkohol i slutet av februari? Innan det så mådde jag ju så dåligt. Det kan ju inte ha berott på att jag har sinnessjukt mycket att göra och stor stress och psykisk belastning både på jobbet och privat. Det är klart att jag klarar att kliva upp 4:30 varje dag och åka hemifrån för att komma hem runt 20, försöka varva ned genom att tänka efter vad för viktigt jag glömt göra under dagen och sedan stupa i säng. Att jag mådde dåligt måste ju ha berott på att jag saknade alkoholen. Visst?
Och nu jobbar jag ju hemma pga Corona, så då finns ju tillochmed tiden att unna sig några glas avkoppling. Perfekt!
….
….
Slippery slope…
….
….
Jag vill inte!
Jag vill inte tillbaka till där jag var förra sommaren!
….
….
De två kvarvarande vinflaskorna precis uthällda i vasken.

Slutligen Tack Vinäger! Missade ditt inlägg igår. Och tack Andrahalvlek och Javelin. Tack för att ni tror på mig!

I höstas gick det ju ändå ganska lätt att sluta dricka, ja, jag mådde ju inget vidare bra första tiden nykter men något tvingande sug att dricka hade jag inte.
Så vad är skillnaden nu?
Jo, då kunde jag vara duktiga flickan som pausade drickandet för att visa läkaren som avslöjade mig att jag minsann kunde. Jag visste alltså hela första månaden att blodprov väntar och jag kan bli kallad närsomhelst till VC. Dessutom så kunde jag ju bli normaldrickare efter att ha hållit upp en period. Något att se fram emot.

Nu vet jag att det var rena bedrägeriet mot mig själv, det där om att jag kan lära mig dricka måttligt. Nu vet jag att jag måste sluta för gott. Och den tanken är övermäktig. Aldrig mer?
Sedan har jag inte riktigt någon botten att ta spjärn emot. Att bli avslöjad förra hösten, den skammen var ju ett slags botten att slå i.
Vad har jag nu? Förutom vilja och pannben? Och där är det ju viljornas kamp som jag skrev ovan...
...och vetskapen att jag kommer att må mycket sämre en period när jag slutar dricka...
Hjälp!

En alldeles perfekt dag för att börja min nyktra resa. Helg och ledigt. Bortbjuden ikväll och det är lättare att tacka nej där än att låta bli att planera för en "mysig hemmakväll". Förråden är tomma och det är söndag imorgon = systemet stängt. Måndag blir alltså dag tre och det är kortvecka innan jag får ledigt igen. Det här SKA gå. Det här ska gå BRA!
Gårdagen då? Den som började så bra med uthällda vinflaskor. Det gick skitvägen. Jobbångesten var hög och ovanpå det hände några andra saker som gjorde att jag började sticka på offerkoftan igen. Den där förbannade helt egenskapade STORA offerkoftan som börjar kväva mig. Jag får verkligen ingen luft när den sluter sig om mig och jag kan ändå inte sluta sticka på den.
Men vet ni vad? Det är verkligen inte synd om mig! Inte alls! Det går bra för mig (bortsett från det här med alkoholen då...). Jag gnäller över att jag har för mycket att göra, och det har jag, men det är självpåtaget och hittills har resultatet varit över förväntan, det går min väg helt enkelt. Det jag missade på vägen var att ta hand om mig själv och tid för återhämtning, alltså sitter jag här nu och kan inte vara glad för jag har satt mig själv i skiten med spriten igen...
Men nu kommer äntligen lite ledighet. Jag får tid att vila och att göra en sak i taget.
Jag får tid att lyssna på alkispodden mm igen. Tack för tips/påminnelse, Andrahalvlek! Det var ju en av de saker som hjälpte mig i höstas. Tappade bort det på vägen nånstans...
Har också slarvat med att vara här inne, som ni vet, nu får jag tid igen :-), jag behöver ju er! Och, jag ska bli mer aktiv i era trådar också, när jag kommer lite mer i rätt riktning. Just nu känns det inte som jag har så mycket att bidra med... går ju sådär för mig....
Och, ja, jag vet att jag måste VILJA bli nykter. Och det vill jag. Men jag har bestämt mig för att det blir "bara för en period". Annars blir det för "synd om mig, får jag aldrig med dricka? Buhu, buhu!". Som att det var en mänsklig rättighet att få dricka!? Jag ska ju vara glad att min sjukdom stavas alkoholism och inte cancer.
Apropå sjukdom, ja, beroendeklinik kanske krävs, jag måste kanske inte klara allt själv? Tack Charlie för att du skrev att du tar hjälp, då känner jag mig mindre ensam om jag tar den hjälpen.
Och tack Vinäger! Nej ensamma är vi inte!

Kram till er alla!

Jag behöver dem verkligen!
Jag är så förbannat FEG och det drabbar bara mig själv.
Igår var verkligen en bra dag, mycket bättre än jag vågat hoppas på :-). Gubben och jag jobbade på mitt projekt tillsammans, ute i friska luften hela dagen och jag mådde så bra. Den där härliga samhörigheten som skapas när man jobbar och löser problem tillsammans, jag älskar den och jag älskar honom! Vi får alldeles för lite av den typen av umgänge. Efter det klädde vi oss fina och åkte på bjudningen, som var en fika på em och inte en middag. Vanlig lördagsmiddag hemma alltså. Redan i bilen på väg hem började jag bli nervös. Vad ska jag säga? Jag vill ju inte dricka vin till middagen hemma ikväll! För det ville jag verkligen inte, men jag ville ju inte heller sabba den där underbara känslan mellan oss som byggts upp under dagen genom att dra upp och prata om mitt förhållande till alkohol. Jag hade ju inte tänkt ut vad jag ska säga i förväg. Hjärtklappning. Under mitt nyktra halvår har han ju iofs druckit sina två glas vi själv och jag har valt alkofritt utan att han har knotat, men han har sagt nu när vi har delat på den där vinflaskan på lördagskvällarna igen att det är så mycket mysigare...
Väl hemma började vi laga middag och han korkade upp vinflaskan, en fin vinflaska. Jag ville inte ha! Men där står vi, finklädda och jag nästan lite nykär, maten på gång och han häller upp ett glas vin och jag vågar inte säga stopp innan han häller upp det andra glaset, det till mig...
Jag drack typ två glas. Hela tiden med dåligt samvete. Men kvällen blev ändå bra.
Idag är jag bakfull.
Larmklockorna i skallen ringer; jag blir inte bakfull utan mår snarare prima dagen efter en hel flaska vin men jag blir bakfull av två glas. Jag minns att jag satt i höstas och skrev här på forumet, i början av min nykterhet, att det varit så konstigt den sista perioden av mitt drickande, att jag blev bakfull av att dricka FÖR LITE....
…
…
AJ! Där slog jag nog faktiskt i en botten.

Gråter nu. Inte för att jag tycker synd om mig utan för att jag är rädd. Vad fan har jag gjort med min kropp och skalle?

Jag måste prata med min gubbe ikväll om att jag inte mår bra av att dricka, att jag måste sluta. Det kan inte vänta till jag står i samma läge igen och inte vågar säga något. Han har ingen aning om att jag börjat dricka dagligen igen...
Den här skammen...

Ni är så fina och har så rätt, jag ska prata med gubben men han var upptagen nu ikväll när jag ringde.
Har inte känt något som helst sug efter alkohol idag, vilar stället i ett djupt lugn nu på em /kvällen. Ett lugn som jag tror kommer av att jag kommit över den första chocken "Vad f-n hände?" och passerat stressen "Hur ska jag hantera det?" och landat i någon form av acceptans "Ok, jag ÄR illa däran - igen". Hoppas att mitt beslut, min vilja, att sluta dricka kan slå rot och växa sig starkt i den insikten och acceptansen. För jag vet att starka djupa rötter kommer att behövas.
Går och lägger mig nykter ikväll. Lugn, stark och innerligt trött.

2 är en mycket blygsam siffra, jag tittar ödmjukt på den. Men, på det här forumet så spelar det ju faktiskt ingen roll hur många ettor man staplar på varandra, de går inte att summera till en högre siffra rent matematiskt utan man måste jobba sig fram, en dag i taget. Så jag är glad för min tvåa :-). Första steget, första dagen, är det svåraste när man är obeslutsam, iaf för mig. Andra steget tar jag med en något större beslutsamhet. Hoppas jag.

Efter de senaste dagarnas förvirring och stress över vad ska jag göra och vart ska jag gå så har jag börjat vända på tankarna och funderar istället på HUR och planerar dagens och veckans viktigaste uppgifter efter det.
För även om det är en dag i taget som gäller nu så måste jag planera längre än så.
Jag måste plocka fram och damma av min verktygslåda igen och leta upp mina verktyg. För jag HAR ju faktiskt verktyg som kan ta mig hyfsat långt iaf.
Jag ska inte ens försöka mig på en alkislögn ala "Buhu, någon var här och stal mina verktyg, alltså tog jag ett återfall, stackars mig..." Tror inte ni går på den.
Jag kan inte heller skylla på att: "Jag snubblade och då for alla verktyg ur lådan och försvann!"
Nej, den krassa sanningen är att jag när jag gick in i oxveckorna med alldeles för mycket stress och en falsk trygghet i att jag var nykter och visste hur jag skulle hålla mig nykter (pyttsan!) så förlade jag verktyg efter verktyg, precis som man när man är stressad och lägger nycklarna på fel plats och glömmer var. Det värsta var bara att jag tom glömde att jag hade dem och när det blev på tok för mycket med ALLT så tog jag till det gamla hederliga(?) välkända verktyget alkohol igen...

Verktyg nummer ett är NI, alla här på forumet. Jag är så tacksam att jag kom på det någonstans i ruset för en vecka sedan. Ännu mera tacksam är jag för att ni ställer upp och stöttar mig. De senaste dagarnas mentala process har inte varit någon lek, den som leder fram till acceptans och insikten om att det bästa jag kan göra är att helt enkelt GE UPP! Alkoholen är en för stark motståndare, jag väljer att kliva ur ringen. Jag är där nu (raderar ett "hoppas jag", stänger dörren). Jag ska nu bara borsta av mig det värsta dammet så att jag känner mig tillräckligt presentabel för att kliva in i era trådar igen. Tillsammans är vi starkare!
Verktyg nummer två är alkispodden och liknande. Lyssnade ikapp tre avsnitt igår.
Verktyg nummer tre är att beväpna mig rent fysiskt. Jag ska åka och handla ett sort lager öl och vin redan idag tror jag. Påsken kommer snart och vem vill köa? Inte alls schysst att beväpna sig och slåss med flaskor kanske ni tycker, men så länge de innehåller alkoholfria alternativ så gör jag det ändå. Så en tur till ICA eller kanske Coop blir det nog.
Verktyg nummer fyra är att prata, att berätta. Det är relativt oanvänt av mig, men jag förstår att det är ett av de viktigaste för att få hjälp och för att stänga dörrar. Tack för att ni pushar mig lite här, jag behöver det.
Verktyg nummer fem är att sätta ord på suget när det kommer. Att veta vad som ger suget är centralt för att hitta ett bra alternativ, om det är vila, träning, mat friskluft eller whatever.
Har nog tom fler verktyg om jag tänker till. Men nu måste jag jobba...

En varm kram till er alla och åter igen TACK för att ni finns!

Tack Andrahalvlek och Javelin! Ja, verktygen är A och O, samt att inte tappa bort dem...

Dag 3 idag och det går lätt!
Hade inget som helst sug på hela dagen igår :-). Jag som var förberedd på att nästan ligga i fosterställning i sängen de första två dagarna, allt för att inte ge mig ut och skaffa något att dricka. Och så är det så enkelt att bara låta bli!
Satt och lyssnade på pod igår em när tanken dök upp: "Jamen, om det är så här lätt att hålla upp, jag är ju inte ens sugen, då har jag ju ändå inte så stora problem, klart att jag kommer att kunna bli en normal lördagsdrickare".
När jag insåg vad jag satt och tänkte så blev jag full i skratt på riktigt! "-Nej, men lilla a-djävul, liiite mer sofistikerad kan du väl vara? Tror du jag går på den lätta? Listigt hörru!" Här är jag beväpnad och bepansrad för att skydda mig mot helvetessug och värsta matchen, och så kommer det här???
Jaaa, hmmm, vad är det de säger? "Det är det enkla som är det svåra" samt "övermod går före fall".
Här får jag tydligen se upp. En strategi mot korkade tankar och övermod, någon?

Önskar er alla en bra nykter dag!

Varning. Det här inlägget kommer att innehålla ett sammelsurium av motstridiga tankar, idioti blandat med förnuft, svammel och säkert en hel del självömkan.
Jag måste bara skriva av mig.
Vaknade idag och mår jättedåligt och det stormar i huvudet av alla tankar.
Möttes av ett nästan helt igensvullet ansikte i badrumsspegeln tidigt i morse. Kände igen det men f-n, är det där jag? Igen? Mår så illa så att jag vill spy även om jag inte gör det. Huvudet värker, pulserar.
...det är inte värt det...
Nej, jag drack inte igår. Eller jo, te, massor av starkt te, starkt men inte alkoholhaltigt.
Och jag känner igen det från i höstas när jag var nynykter…
Det är både en för- och en nackdel att ha gått igenom det här en gång förut. Jag vet lite vad jag har att vänta.
I höstas nyktrade jag till efter att ha druckit i princip dagligen i typ 20 år.
Nu försöker jag ta mig ur en period på 6 veckor, där det "bara" var de sista två veckorna som jag drack varje dag och då inte alls lika stora mängder som i somras...
Måste jag igenom allt igen? Ok, det verkar ju som att processen snabbspolas jämfört med hösten; "rosa moln-period" i två dagar, började må dåligt med mycket tankar på alkohol igår (dock inget sug att dricka) och så mår jag pest idag, allt känns förtvivlat meningslöst och svart.
Tankarna igår handlade mycket om påsken. Jag tvivlar inte på att jag vill sluta dricka, men jag funderar på att dricka i påsk för att börja om nästa vecka... Idioti naturligtvis, vissa saker blir bara värre av att man skjuter upp dem, jag veeeet! Men jag har två bra(?) argument för att göra så.
1. Jag vill ha energi att göra saker i påsk! Umgås och ha trevligt samt framför allt så har jag planerat att jobba på mitt projekt. Som jag mår nu så orkar jag inte.
2. Jag har inte kommit åt att prata med gubben om att jag ska sluta dricka (det är övervägande bra att vi inte bor tillsammans, men det har sina sidor..) och nu är det för nära helgen. Han kommer att behöva några dagar att komma över berättigad ilska och besvikelse, även om jag vet att han kommer att stötta mig. (Kanske en omskrivning för att jag SKÄMS SÅ över att inte kunna hantera och dricka alkohol med måtta som han och att han drabbas genom att vi inte kan dela den där vinflaskan som han nu sagt att han tycker är så mysigt).
Gällande orken så kan jag inte ens jämföra med processen jag gick igenom i höstas och tro att den kommer, inte ens om jag hoppas på en fortsatt "snabbframspolning". Jag hittade inte den fulla energin och orken ens efter fem och en halv månads nykterhet. När jag ser tillbaka på vintern så orkade jag inte speciellt mycket utöver måsten som jobb och projekt. Jag orkade inte städa och tvätta, här såg ut som kriget. Maten blev enahanda för att det skulle vara snabblagat. Det var knappt jag orkade bry mig om hur jag såg ut när jag åkte till jobbet...
Under återfallet har jag städat, tvättat undan "berget", lagat bra och nyttig mat samtidigt som jag steppat upp takten på projektet och höjt tempot på jobbet.
Jag funkar ju helt sinnessjukt bakvänt, men om det nu är så, då börjar jag verkligen undra...
...är det värt det...
Allt detta jobb för att hålla sig nykter - bara för att må dåligt.
Någonstans tror jag att jag förstår vad det handlar om.
Jag har börjat lyssna på Alkispodden från avsnitt ett igen eftersom jag redan "lyssnat slut" på den. Satt igår kväll och lyssnade och blev påmind om det där att alkoholberoende består av tre delar: den fysiska allergin, den mentala besattheten och så den känslomässiga...
Allergin och besattheten vet jag ju nu att jag kan bemästra - det är "bara" att sluta dricka. Men det känslomässiga …. där har jag inte kommit ens en mikrometer framåt ….
"-Det går inte att sluta dricka och bara sitta i soffan och tro att man ska bli nykter" Ett högst ungefärligt citat ur Alkispodden.
Nej, kanske inte. Men vad f-n ska jag göra???

Ja, det är nog det jag måste göra, försöka förstå varför jag dricker.
Men det är så svårt att reda ut själv och jag har kroknat när det gäller att hitta terapeut eller psykolog som kan hjälpa mig...
Kämpar på genom att läsa om psykologi, reaktionsmönster, hormoner mm mm, samt naturligtvis om alkoholism.

Tack för att du frågar Andrahalvlek!
För ...jaaa… 45...
Men jag har inte märkt av att jag närmar mig klimakteriet. Tror jag. Vad är förklimakterie? (Jösses vad pinsamt: kvinna 45 år och kan inget om vad som väntar mer än typ "mensen upphör och man får värmevallningar och humörsvängningar"). Det finns kanske nåt där som påverkar.
Men alla mina psykiska problem kan jag nog ändå inte skylla på klimakteriet. Jag har haft låg självkänsla hela livet, prestationsprinsessa, ätstörningar av och till, druckit långt över riskbruk sedan tjugoårsåldern. Försökt få hjälp av många olika terapeuter genom åren för att jag mått dåligt, men utan att hitta rätt. Den senaste psykologen sa uttryckligen: -Det är ingen idé att vi bokar någon mer tid, jag kan inte hjälpa dig".
Jag kan inte göra mig förstådd och jag förstår inte det där psykologsnacket...
Inte förrän en person här frågade om jag är högkänslig och jag började läsa om det. Nästan full pott i självtester... Man ska inte diagnostisera sig själv, men varför har ingen av alla jag gått till frågat eller tipsat??? Nu tror jag att jag har hittat svar på ganska mycket...
Har också gått igenom en utmattning och började då läsa på om stress- och må-bra-hormoner och samspelet mellan dem (och alkohol). Många svar att finna där också. Mycket lättare för mig att förstå psykologi om man plockar ner det till kemiska processer i kroppen och hjärnan.
Men *skratt* finns det någon här som vet om en psykolog som vill snacka kemi med mig? Tips emottages tacksamt!

Trots all detta så vet jag att jag utifrån sett är en mycket välfungerande människa. Någon som känner igen sig? ;-)

Ja, jag har resonerat med mig själv idag. Bakfyllan efter att ha varit nykter i tre dagar är överjävlig. Jag vill vara på benen i påsk och jobba på mitt projekt samt umgås med min gubbe utan besvikelser och konflikter. Så jag har varit och handlat två flaskor vin och en halvflaska whiskey. Det finns en plan för hur de ska drickas och allt kommer jag inte att dricka allt själv, gubben kommer hit på påskmiddag. Är jag alkis eller är jag alkis som planerar så?
Och nej, det är inga stora mängder. Typ "normala" för en "normaldrickare" över påsk?? Men det sabbar min ursprungsplan att vara helvit. Skjuter upp mina planer, skjuter upp "den svarta perioden i nynykterheten".
Nystart på söndag och då med två dagar stängt på systemet.
Må högre makter hjälpa mig igenom nästa vecka. Nu vet jag iaf att jag inte ska planera in något extra jobb nästa vecka, inga sociala aktiviteter, ingenting helt enkelt. Jag kommer att må dåligt. För helvetet blir inte svalare bara för att man endast varit på kort besök...

Tack Se Klart! Det är klart att jag måste börja med alkoholen, den förvärrar ju bara allt.
Din slutkläm " Att sluta dricka är att få förlåtelse på så många plan. Också från sig själv." fick mig att börja gråta. Går det att få förlåtelse från sig själv? Tack! Det behövde jag få höra.
Tack Andrahalvlek! Ja, vad kan jag påverka? Det blir så tydligt, jag försöker kontrollera allt.
Jag bestämmer mig för att fortsätta dricka över påsk för att må bättre, vänder bort blicken från den mycket allvarliga larmsignalen att jag mår bättre efter att ha druckit, Skjuter upp, försöker styra... För att jag inte var förberedd...
Jag väntar på "rätt tillfälle" att prata med min gubbe. Fastän jag inser att jag kan vänta i ett helt liv. Rätt tillfälle finns inte om jag menar ett tillfälle när jag kommer att känna mig bekväm.
Jag försöker kontrollera mitt drickande med planering - även om jag inser att jag kan inte kontrollera alkohol. Men här kan jag iaf påverka genom att inte dricka alls. Och ändå gör jag inte det!
Jag säger att jag har förstått att jag aldrig mer bör dricka, att jag ger upp, att jag kliver ur ringen.
Men jag ser ju att jag ligger där och sprattlar som en fisk på torra land - dödsdömd men ger inte upp...
Jag må vara en idiot, men jag är inte dum. Den här matchen kommer jag inte ifrån bara genom att säga "jag ger upp", jag måste lägga mig platt, kapitulera totalt, släppa kontrollen.
"Gud ge mig sinnesro" är det så de säger?
Idag finns ju verkligen inga hinder att prova på ett möte, jag kan inte skylla på att det är för långt bort, möten finns bara en knapptryckning bort på samma dator som jag skriver på nu....

Idag vädjar jag till mig själv - BARA GE UPP! - PÅ RIKTIGT!
Jag är så trött...

Tack Andrahalvlek för din omtanke!
Ja, igår sparkade jag på mig själv. Ville slå mig själv hårt i huvudet. Behövde det kände jag.
Ja, jag är stressad över att ta ett beslut … men … jag är egentligen inte rädd för att sluta dricka.
Jag har funderat. Jag höll upp med drickandet i nästan ett halvår, har klarat av blöta fester, mörka november, glögg-december, jul och nyår utan att ta en droppe alkohol. Jag säger inte att det var utan problem men det gick bra, det gjorde inte ont, tvärtom kände jag fler stunder av lycka än jag någonsin gjort. Jag föll i februari, inte så konstigt, jag tog inte hand om mig själv och februari är en månad som jag vill stryka ur min kalender, det har alltid varit så... Lärdom.
Så, vad står i vägen nu?
Jag förstorar upp "aldrig mer", förra gången trodde jag hela tiden att jag nog kunde dricka emellanåt efter att ha haft en vit period och lärt mig vara nykter. Det kan jag inte. Och då blir "aldrig mer" så stort. Men det är ändå inte här som största hindret finns.
Det stavas S K A M. Jag skäms så in i norden över att behöva erkänna att jag är alkoholist.
Jag läste här någonstans häromdagen något i stil med: "Problemet är bara en känsla, en känsla är bara en känsla och den går över". Det tog jag till mig och ska försöka använda det nu.
Kanske kan jag till och med försöka ändra på stavningen på mitt problem, min känsla?
Provar …. S T O L T … Jag kan ju faktiskt försöka känna mig stolt, stolt om jag tar tag i mitt alkoholberoende.

Försöker också se att även om jag inte är vit sedan jag kom in här igen så har jag iaf haft några vita dagar och jag dricker betydligt mindre när jag dricker än jag skulle gjort om jag inte hade börjat försöka ta tag i mig själv igen. Jag har så lätt för att endast se misslyckanden, men det är ju ett steg i rätt riktning.
Provar att vara lite snäll mot mig själv idag.

Kram till er alla!

Tack Flyktsoda!
Nej det är inget att skämmas över! Det är ju det som är så bakvänt i mina tankar.
Jag är verkligen full av beundran över alla som har problem och tar tag i dem. Det kan gälla alkohol eller vikt eller ekonomi, man kan ju ha problem av alla de slag och jag imponeras av människor som har styrkan att ta tag i dem.
Men jag får inte ha problem. Då skäms jag. Mycket.
Jobbar nu på att riva ner den muren i alla fall så pass mycket att jag sedan orkar klättra över den.
Det är ju så mycket bättre att faktiskt vara stark än att tro att man kan visa upp en fasad av "jag har inga problem-styrka"...

Tack Andrahalvlek!
Jag vet ju det, det går bara att ta en dag i taget.
Om jag lyckas med att se framgången i att klara en dag istället för att se bara misslyckande i ett snedsteg och glömma vad jag åstadkommit innan, då kan jag börja vandra igen. Jobbar på det. Jag kan ju inte fortsätta tänka att jag kan lika gärna dricka idag också för jag kommer säkert att falla igen om ett halvår...
Och när det gäller att erkänna, så är det svårast med dem som står mig närmast. Övriga skiter jag i vad de tycker och tänker för de har inte med saken att göra.
Jag kan se det bakvända i detta också. Att det är svårt att prata med de nära.

Jag vaknade tidigt i morse och låg kvar i sängen och funderade. Funderade på mitt beteende att oroa mig för framtiden, skjuta upp och förstora upp.
Tänkte tillbaka på några samtal jag hade med min psykolog när jag var i en utmattningsdepression. Jag kände stor oro och ångest över framtiden, hur skulle jag kunna ta mig tillbaka till arbete igen, hur skulle jag kunna försörja mig? Jag berättade till och med att ångesten fick mig att dricka! Psykologen tjatade om att jag måste "acceptera", att jag måste vara "här och nu", att jag måste dra ner på drickandet (inga tips alls om hur...) och så körde vi massor av mindfulness-övningar. Jag förstod inte hur hon inte kunde förstå att en människa i långvarig sjukskrivning, utförsäkrad, naturligtvis oroar sig över framtiden och försörjningen. Och jag avskydde mindfulness, att vara här och nu, att känna efter hur jag mår, bit för bit genom hela kroppen. Jag ville inte vara där, jag ville inte veta av min kropp som bara värkte och skrek av trötthet.
Det där är ganska länge sedan nu, och jo, det ordnade sig, jag är "frisk" och har ett bra jobb.
Så varför skriver jag det här nu?
Jo, för att jag är trögtänkt, eller om det nu är så att det är först nu som jag är mottaglig, att det är först nu som jag kan förstå.
Det är ju sant att jag lever i framtiden, att jag nästan hela mitt liv har levt i framtiden. Jag är starkt målinriktad, vet vart jag ska, planerar, oroar mig, försöker förutse osv. Framåt, framåt, framåt... Med massor av motgångar som måste förutses och undvikas...

Just nu så oroar jag mig över jobbiga situationer av alla de slag i framtiden som kanske eventuellt kan uppstå om jag bestämmer mig för att aldrig mer dricka, kanske jag tom misslyckas igen? Och gubbens reaktion på mitt erkännande - den kanske blir jättestark och jättehemsk...Mycket oro som hindrar mig från att ta beslutet. Oro som skapar ångest som får mig att dricka. Ond cirkel.

Här och nu. Lev här och nu.
Igår var en så bra dag, jag var ute och fick röra mig, jobba fysiskt med något som kändes meningsfullt och som jag tycker om. Solen sken och jag njöt! Det är ju så livet ska vara!
Och jag hade aldrig kunnat planera en sådan dag, med alla faktorer som gjorde den så underbar.
Däremot hade jag kunnat sabba den med oro inför framtiden...
Det dyker upp en gammal slagdänga i huvudet "Just nu vill jag leva.."
Just nu vill jag inte dricka och därför dricker jag inte. Just nu oroar jag mig inte för att det finns en risk för att jag kanske eventuellt någon gång i framtiden kommer att dricka igen.
Här och nu är det jag som bestämmer.

Ett "nu" i taget.

Ja, detta prat om acceptans...
För mig är det fortfarande bullshit när det handlar om dåligt mående. Enligt min mening ska man inte acceptera det och ge upp. Man ska aldrig ge upp hoppet om att man kan må bättre.

Lycka till med dina samtal, kram!

Kram tillbaka, Andrahalvlek!
Se klart, kram även till dig, du har så rätt. Man kan inte bara göra som man känner för för stunden, visst måste man planera.
Men jag tänker att ett "nu" är kort och är det bra ska man ta tillvara på det och njuta.
Medan ett dåligt nu, kanske ett med stark impuls att dricka, så kan man kanske tänka att - ok just nu känner jag sug efter alkohol, men ett nu är kort och strax är det över.

Känner mig så glad även idag, lite röd om nosen, men det beror på vårsolen :-).

Tack Femina för knuffen. Jag har funderat mycket senaste tiden på om jag ska gå på ett möte. Idag har jag iaf varit inne på deras hemsida och kollat upp olika grupper och mötestider.

Påsken hittills har varit så bra :-). Nej, den har inte varit helvit för precis som jag planerade i onsdags så har jag druckit lite. Planen har funkat perfekt såtillvida att jag har orkat göra allt jag har velat och jag har sluppit erkänna mitt problem för gubben samt att jag har druckit betydligt mindre än vad jag skulle ha gjort om jag inte hade börjat bromsa.
Gott så långt.
Men nu är jag mör både i kropp och knopp. Kroppen gnäller över allt kroppsarbete, men igen har dött av lite träningsvärk :-).
Huvudet då, ja mentalt är jag nu så trött att jag börjar vackla. Det går inte. Jag orkar inte.
Planera.
Kontrollera.
Jag måste få vila.
Jag tror att jag faktiskt är på väg att släppa taget, att jag skiter i allt.
Skiter i hur gubben kommer att reagera.
Skiter i att det är fruktansvärt pinsamt att erkänna att jag har alkoholproblem.
Skiter i att jag inte vågar gå till AA.
Skiter i att jag troligtvis kommer att må dåligt veckan som kommer.

För idag vill jag inte dricka.

Jag har varit inne och läst lite mer på AA.se, det finns ett möte som kanske kan passa på onsdag, men jag har inte bestämt mig helt än om jag ska gå dit.
Nu har jag precis tänt en brasa i kaminen och kokat en kanna te, jag ska sitta hemma ensam ikväll och jag känner ett så skönt lugn över att inte dividera med mig själv huruvida jag ska dricka eller inte och inte heller fundera över hur jag ska förklara varför jag inte vill dricka.
Diskussionen inne i mitt eget huvud har gjort mig utmattad - och det är nog bra!
Nu vill jag stanna i lugnet.

”Det är vägen till startplatsen som är längst.” !!!! Tack Andrahalvlek!
Så sant, speciellt som jag inte ens går raka vägen …

Sitter och äter frukost och tankarna vandrar fritt, jag har vaknat flera gånger i natt också, inte för att jag sovit oroligt utan mer som att jag vaknat av en tanke som jag måste ta vara på. Känner mig fortfarande lugn.
Det slog mig i natt att det har hänt något!
Jag tycker det är så skönt de kvällar jag slipper dricka alkohol.
När jag tänker tillbaka på perioden innan jag ens försökt att sluta dricka förra hösten, då var bara tanken på en alkoholfri kväll enormt stressande. Ja, det hände ju knappast ofta att jag missat att fylla på förråden så att de skulle räcka. Men det hände och då hände det också att jag bad mina snälla grannar om att få låna en flaska vin … pinsamt … Jag klarade verkligen inte ens en vit dag.
Nu känner jag att det skulle vara sååå skööönt att få komma till den punkten där jag med en lättsam självklarhet kan säga att "jag dricker inte" ifall jag hamnar i en situation där jag blir erbjuden alkohol. Det krävs jobb för att komma dit, stundtals hårt jobb, men just nu känns det målet väl värt att jobba för.
Kan jag verkligen skatta mig själv så lycklig att något inom mig verkligen har hänt, att det har vänt utan att jag först totalkraschat mitt liv i en fyllekatastrof? Försiktigt hoppfull.
Sedan finns ju den där lilla rösten "-Men, tänk i sommar då när mitt projekt går i mål, ska jag inte få fira det med en rejäl fest, eller iaf en liten skål?" Jomen det är klart att jag får! Om jag verkligen vill det då. För allvarligt talat, Soffi, varför bekymra sig nu om vad som ska finnas i ditt glas om typ tre månader när du inte har haft ett enda bekymmer om vad du ska äta, klä på dig eller ens vilka du vill bjuda? -Ta det då!
Hinder.
Jag måste få berömma mig själv för att jag är en otroligt duktig hinderbyggare! Höga, fina hinder :-).
Det är så synd att alla tävlingar är inställda nu i coronatider för jag borde verkligen ställa upp som funktionär. Fast … då måste jag lära mig att sänka hinderhöjd också, anpassa till de mindre rutinerade så att de klarar att komma över och vinner självförtroende.
Mitt största hinder nu, som gör att jag inte kan gå raka vägen till startplatsen, är att prata med gubben. Han tog det med stort lugn i höstas när jag sa att jag behövde ta en vit period, då hade jag ju också "starthjälp" genom att han inte kunde dricka själv en period efter en operation.
Men om jag nu behöver ta en vit period igen - då bekräftar jag ju att jag verkligen har alkoholproblem (No shit! han är ju inte korkad, gubben min, ingen med ett normalt förhållande till alkohol behöver någonsin "ta en vit period").
Sedan är det ju det där med att han tyckte det var tråkigt när vi inte delade vinflaskan och sällskapsdrack, utan han fick ta sina två glas själv medan jag drack alkoholfritt. Ja, det är kanske tråkigt, men hans känslor kring vin och lördagskvällar är inte mitt ansvar. Jag kan försöka ta ansvar för att han får en tant som mår bättre för att hon är nykter.
Sänk hindret.
På lördag kan jag bara säga att "jag tog med mig alkoholfritt idag för jag mår inte hundra och vill inte dricka".
Ja, det är för tidigt att bestämma nu vad jag ska göra om flera dagar, men jag kan ju förbereda mig lite …
Förbereder mig också lite för de närmsta dagarna, jag är inte "torrbakfull" än, men det kommer, jag vet. Känner ingen större oro. Kom på ett citat i natt, okänt och med ungefärlig lydelse: "Att oroa sig för mycket över svåra saker man vet kommer gör bara att man måste uppleva smärtan flera gånger". Så jag nöjer mig med att börja öva in ett mantra "-Alkohol är inte rätt medicin".

Oj. Dag 2 börjar uppenbarligen med ett STORT behov av att skriva av sig :-) :-).

Någon som minns TV-serien "Macken"?
Jag vill avsluta med en sång ur den serien, speciellt en textrad där har gått på repris i min hjärna i natt:

"Det ska va' gôtt å leva annars kan det kvitta, spring inte runt och vela, då sabbar du det hela"

(Hur funkar en hjärna egentligen? Det är väl typ tjugo år sedan jag hörde den senast men nu på morgonen var jag tvungen att leta upp den). https://www.youtube.com/watch?v=DBNpAXufTfM

Torn och Andrahalvlek, tack för ert stöd!
Ja, det är mycket som snurrar i huvudet nu och jag har lärt mig att det hjälper mig mycket att få skriva av mig och att få hjälp här att vrida och vända på tankarna lite, att få en blick utifrån.

Det är inte schysst att "skylla på" gubben när det är min egen skam som står i vägen, skammen att behöva erkänna.
Jo, han kommer att bli ledsen - för min skull! Sedan kommer han att stötta mig och JAG VET JU att vi har minst lika mysigt även om jag inte dricker - jag har ju provat i nästan ett halvår ganska nyss.

Hans stöd kommer att vara det bästa som finns för mig … för om jag nu kommer ännu en gång och säger att jag inte mår bra av att dricka så kommer han att hjälpa mig att hålla dörren stängd …
... se där ja, där var jag tvungen att erkänna både för mig själv och för er att det finns en liten rädsla där också, en rädsla för att jag inte kan berätta och samtidigt hålla kvar dörren på glänt.

Hur var det nu …
"Problemet är en känsla, en känsla är bara en känsla och den går över"

"… spring inte runt och vela, då sabbar du det hela"

Idag blir en nykter dag, för att jag vill det.

Kanske borde jag utlösa "startskottet" också, för att få sinnesro och för att stänga dörren och innan alltför många ser att jag tjuvstartat redan ;-) ;-)

Jag har gått i egna tankar... Men det var nog startplatsen jag passerade igår tror jag ;-), fast utan startskott :-S. Den var nog när jag insåg att jag tyckte det var skönt att slippa dricka.
Nu är ögonen riktad på vägen framåt, karta ock kompass riktade mot nykterhet. Kollar gång på gång så att jag har ordning på packningen med alla mina verktyg.
Japp, jag är på G. Jag har bestämt mig för när och hur jag ska berätta för gubben.
Tassar ödmjuk in på stigen.

Kram!

Tack Torn och Andrahalvlek, jag uppskattar ert stöd och hejjarop!

Sitter och äter frukost nu, klockan är 3:00, inser att jag är helt rubbad. Ja, sömnrubbad alltså.
Jag har så lätt för att skjuta dygnet åt "fel" håll, jag har alltid varit sådan, men nu är det ju extremt. Ja, jag vet ju varför, jag har inte druckit på två dagar...
Men vet ni vad? Alkohol är inte rätt medicin! (Mitt nya mantra).
"Normalt" hade jag vaknat och tänkt att "jag får nog ta ett glas eller två ikväll för att få ordning på sömnen". Men inte idag. Jag hoppas och tror på att det kommer av att jag faktiskt har processat mitt beslut ordentligt den här gången, jag vill inte dricka och alltså gör jag inte det.
Skit samma att övriga mänskligheten har ett annat dygn än jag och att jag får för lite sömn just nu!
…
Eller, nej, helt "skit samma" är det inte. Jag kan inte skylla mina sömnproblem bara på alkoholen, även om den idag är huvudorsaken, så pass förstår jag. Jag hade svårt att sova redan som barn. Min mamma kan än idag säga, när vi kommer att prata om min barndom, att "Du sov ju aldrig!".
Jag tror mig "veta" nu att det beror på att jag är HSP.
Jag blev lite rädd när jag lyssnade på senaste avsnittet (tror jag) av Alkispodden, det med Clara Diesen. Hon är HSP och hon berättade att hon hanterat det med alkohol tidigare. Jag minns inte ordagrant, men hon sa också att jovisst, känsligheten blir högre igen när man är nykter, svårare att hantera, men man får hitta strategier.
Med detta kommer jag verkligen att behöva hjälp!
Men hur?
Jag vet inte hur många terapeuter och psykologer (och allt vad de kallar sig..) jag gått till genom åren, hela mitt liv, över 40 år av hjälpsökande för att jag inte mår bra, har värk i kroppen, har huvudvärk, inte kan sova, huvudet övervarvar...
Så kom jag hit till forumet och ganska snart fick jag frågan om jag var HSP och uppmaningen att läsa på när jag inte visste vad HSP var. Så ja, nu har jag läst på och vet lite mer om vad jag behöver i högre grad än genomsnittet för att må bra: återhämtning, lugn och ro, stillhet. Dygnets timmar räcker dock inte till för mig om jag ska stänga in mig i tysta rum med dämpad belysning och "bara vara" flera timmar varje kväll. Jag behöver fler strategier.
Jag tog upp frågan med senaste psykologen (den som bara sa "Ok, då får du dra ner på drickandet" när jag berättade att jag drack på min ångest). Jag sa att jag trodde att jag var högkänslig efter att ha fått tips. Hennes svar: "Jaha", och så gick hon vidare med sitt vanliga...
VAR hittar jag hjälp?
Det känns jätteviktigt nu. Jag måste få ordning på min sömn och återhämtning om jag ska klara att hålla mig nykter. Jag måste få lära mig strategier innan min känslighet ökar igen efter alkoholavtrubbningen.
Griper efter halmstrån.
Kanske ytterligare en anledning att faktiskt gå till AA? Hitta likasinnade som förstår, för det är ju många känsliga som dricker..?
Orkar inte längre leta efter terapeut enligt trial and error-metoden.
Någon som har tips?
För alkohol är inte rätt medicin.

Ja, kanske är det värt att ge mindfulness en ny chans. Kanske behöver jag bara öva.
Många säger ju att det fungerar.
Det tar dock emot för jag har ingen bra erfarenhet, troligen för att jag var för sjuk för att klara av övningen då. Jag fick nästan panikångest av det, inte nog med att huvudet var slutkört och jag hade jättesvårt att fokusera på någonting alls, tankarna stormade åt alla håll - så skulle jag fokusera på min egen kropp och hur den kändes!! En kropp jag bara ville fly ut ur för att jag hade sådan värk av stresspänningar…

Men det var ju då.

Nu mår jag ju bra, för dagen alldeles prima till och med :-).

Kanske är det just idag jag ska skaka av mig obehagskänslorna av det som varit. Den överdrivna oron för framtiden började jag ju jaga bort häromdagen.

Så, här och nu var det ju!

Det låter ju så självklart när du skriver det! Mindfulness ska jag träna när jag mår bra för att ha som verktyg om jag börjar må dåligt, eller helt enkelt för att fortsätta må bra. :-)
Tänk om psykologen förklarat det så istället för att vara påstridig att jag skulle köra mindfulness när jag mådde som sämst, när jag inte hade förmågan utan istället mådde sämre av det och blev avskräckt..
Men så meningslöst med alla "tänk om"..
Nu är jag tacksam att jag fick det här tipset i rätt läge då jag kan se och förstå att det nog är ett bra verktyg.
:-)
Tack!

Ja, frukost kl 3 är lite väl tidigt och ja, jag har återkommenade sömnproblem, fast egentligen inte på en annan nivå tror jag..
Just nu vet jag att det är alkoholen som har ställt till det, det är solklart. Förra gången jag provade att nyktra till så tog det drygt 70 dagar innan jag kunde sova bra, även då berodde det enbart på alkoholen.
Känner mig tämligen säker på det för jag har gjort en liten analys, inte speciellt vetenskaplig och ännu inte granskad...
I höstas hade jag inget jobb som gav speciellt hög belastning i form av för mycket intryck som måste processas innan jag kan sova, jag hann "tänka färdigt" (höll på att skriva "tänka klart", men *skratt* det är ju omöjligt att göra innan alkoholens effekter gått ur helt). Sådana perioder, när huvudet hinner med så brukar jag sova gott.
I januari gick jag på ett jobbuppdrag som innebar att jag var hänvisad till att sitta i kontorslandskap, jag "visste" redan när jag tog det att "det där är nog inte så bra, det kommer att bli tufft".
Men JISSES jag hade aldrig kunnat ana! Alla ljud, alla dofter, all stress, alla samtal runtomkring som skulle "stängas bort", jag kunde tom känna vinddraget i nacken när en person gick förbi i fullt normal takt bakom mig...
Jag förstår nu att det handlar om att jag fick uppleva min känslighet till fullo, den som jag i alla år hållit i schack med alkohol. Dessutom hade jag ju planerat in alldeles för mycket privat så att jag kom hem sent varje kväll och hann alltså inte rensa skallen innan jag behövde sova - med sömnproblem som följd.
Man behöver inte vara Einstein för att förstå vad som händer i ett sådant läge... I slutet av februari var jag helt slutkörd, antagligen på väg in i en ny utmattningsperiod. Men såg jag det? Nej, naturligt vis inte! Jag såg att jag var såå värd att få dricka när jag jobbade så hårt. Smart.
Nu är det lätt att tänka: "Tänk om jag förstått att jag borde rensa kalendern och ta en liten time-out.."
Men jag väljer att ta lärdom av det istället.
Just nu jobbar jag hemifrån sedan ett par veckor, det har gjort att jag slipper alla "onödiga" intryck som belastar och jag spar tid genom att inte behöva pendla, tid som jag har lagt på vila och återhämtning och jag mår så mycket bättre igen. Så bra att jag ju tom har kommit till insikt om att jag vill skippa alkoholen - och må ännu bättre.
:-) Ja! Mycket vill ha mer! :-)

Det är därför som jag nu ser det som livsviktigt att lära mig strategier att hantera min högkänslighet. Jag kommer ju inte att jobba hemifrån och få sitta i lugn och ro resten av mitt yrkesliv och jag vill inte hamna i ett läge igen där jag kommer på den briljanta idén att trubba av mig själv med alkohol för att klara "livet".
Och nu när jag mår bra är bästa tiden att samla verktyg.
Dessutom har jag "turen" att med nästa jobbuppdrag slipper jag kontorslandskap :-)

Nykter och glad!

PS. Hoppas och tror att jag inte ska ha dålig sömn i 70 dagar igen, nu ska jag ju komma igen efter "bara en kort period", inte över 20 år... :-) DS

Jag låg i natt och funderade över med- och motgångar, nackdelar och fördelar.
Kan det vara så att en motgång kan vara en fördel och vise versa?
Kan en nackdel vara lika med en fördel?
Eller är det så ätt jag kan välja vad som är en för- eller nackdel?

Jag tänkte på det faktum att jag sitter i "jobba hemma-karantän", inte fullständig karantän alltså utan bara att jag helst inte ska åka till jobbet.
Första veckan var det absolut perfekt! Jag kunde dricka på kvällarna utan att bekymra mig över att jag skulle köra bil morgonen efter. Toppen! :-)
Andra veckan var jag lite mer tveksam. Hmmm, jag borde nog försöka dra ner på mitt drickande … Kanske är det bra att ha bilkörning som tvingar mig att dricka mindre, för det här är ju inte bra …
Nu har jag kommit fram till att hemmajobbet är det bästa som kunde hända just nu, det ger mig tid och möjlighet att komma ikapp, att återhämta mig - så att jag slipper dricka. Perfekt!

Likaså det här med min rubbade dygnsrytm. Den är ju inge' bra... Sömnbrist som leder till … som leder till … hemskheter :-(
Fast å andra sidan. Jag tänker bäst (tror jag?) på morgonen, det är då jag är piggast, inte på kvällen när jag faller ihop i soffan. Och jag behöver tid att tänka. Dessutom får jag tid att tänka tanken ut på morgonen, jag har aldrig varit med om att någon kommer springande och avbryter med en bråttom-uppgift klockan fyra på morgonen, och det är så skönt!
Det där med att jag måste äta frukost direkt när jag kliver upp då? Det är ju inte bra att jag måste hejda den där hotande paniken över att inte kunna somna om med mat...
-Jo! Frukost är ju gott, den godaste måltiden på dagen. Och nu kan jag ju äta två frukostar om jag vill för att det inte ska bli så långt till lunch :-). Som bonus kanske jag tom går upp något kilo, det kan jag behöva innan badsäsongen. Så mycket snyggare om man fyller ut bikinin istället för att bara visa upp benknotor.
Japp, bra på alla sätt. Det finns ingen anledning att oroa sig, sömnen kommer så småningom :-).

Jag utnyttjar forumet till max för att jag behöver skriva av mig. Det är kanske att "överbelasta"?

Tja, NI VÄLJER om ni orkar läsa eller inte och om ni kan dra nytta av mina tankar eller inte.

För jag tror att det var det jag kom fram till i natt. Jag kan välja hur jag vill se på saker. Jag kan välja att en motgång ska vara till min fördel.

Kram

En blandad dag lider mot sitt slut.
Jag vaknade "nykter och glad" i morse, nästan förvånad att jag inte börjat må fysiskt illa än.

Satte mig och jobba, kände inte att jag hade något meningsfullt att göra, kände mig avskärmad för att jag inte är på plats på jobbet och kan se vad som behöver göras eller ens några kollegor att prata med över en kopp kaffe. Det är ju då man kan få reda på vad som händer, de där sakerna som inte är tillräckligt stora eller anses tillräckligt akuta för att någon ska lyfta luren eller maila men som ändå kan vara så viktiga att ta tag i.

Åkte iväg för att fixa material till mitt projekt och då började den komma smygande på riktigt - ensamheten. Jag saknade någon att diskutera med om hur jag gör bäst.

Kom hem och solen sken. En promenad skulle nog göra mig gott! Tänk om jag hade någon att ringa som vill gå en promenad med mig, någon att prata bara smått och gott med...
Det blev ingen promenad men iaf en rabatt rensad.

Har nu suttit i soffan, druckit te och lyssnat på pod. Det brukar få mig att varva ned och må bra. Men inte när jag inte har något att varva ned ifrån. Och inte en strålande vacker vårkväll. Då känns det rent förtärande ensamt att sitta hemma i soffan och dricka te.

Tänker att jag inte är ensam om att känna mig ensam i dessa tider.

Tänker att jag nog är på väg in i "nykterhetsdepp", för jag mår inte alls bra.

Men jag går iaf och lägger mig nykter.

Tack Andrahalvlek, du är så fin och hjälper mig så mycket! Ja, ni alla hjälper mig så mycket och vi finns här för varandra - dygnet runt. Det är så vackert, all omtanke och värme!

Som vanligt så har jag så mycket tankar i huvudet på morgonen och jag fortsätter att sätta dem på pränt, tvingar mig, nej, ger mig själv chansen att formulera dem till ord som kanske är lättare att ta på och bearbeta.
Jag börjar alltid med att gå tillbaka och läsa gårdagens inlägg. Vilka insikter och lärdomar har jag att ta med mig framåt?

"Jag kan välja att en motgång ska vara till min fördel."
"Känslor är bara känslor, och känslor går över."
Ja, jag känner mig fortsatt nedstämd, och det känns motigt....
Den känslan får lov att finnas, den kommer att gå över, och så länge den finns där kan jag använda den till min fördel.

Det har dykt upp en slipprig sten på min väg. I ett försök att ta vara på lärdomen från förra veckan då jag kaxigt sa "Ha, jag ser den! Jag går inte på den lätta!" … och hoppade för snabbt, missbedömde avståndet - och halkade … bestämde att det var ok att dricka över påsken...
Nu har jag stannat upp, tittar på den hala stenen, funderar på vilken känsla det är som gör den så lömsk att ta sig förbi.
Jag försöker också syna de automatiska tankar som dök upp i samband med "stenen".

Kort om "stenen": Min plan för var och hur jag ska prata med min älskade gubbe har kraschat.
Istället för att jag åker till honom på lördag så kommer han hit på fredag. Det behövs alltså bara en löjligt liten förändring av planen, men det är uppenbart att det är tillräckligt för att få mig att vackla, iaf i tanken.
"För nu måste jag ju till systemet och handla till honom. Hmm, jag kan ju köpa en halvflaska vin då han inte brukar vilja ha mer, eller nej, det är ju pinsamt att köpa en liten flaska för då kommer de ju att förstå på systemet att jag har problem (suck, som om de inte visste..). Nej, jag köper en hel. Jag kan nog tom ta ett glas själv i så fall, det har ju gått bra att vara nykter i veckan. Jag kan nog faktiskt klara att dricka ett par glas vin på helgerna, då slipper jag ju erkänna för någon att jag har alkoholproblem :-)! ...Ja, jag kan nog tom unna mig att köpa en flaska att ha på torsdag för att få energi att städa ordentligt, det är ju både tråkigt och jobbigt att städa nykter.."

Ja, ni hör ju!

Påminner mig själv "En tanke är bara en tanke och man behöver inte följa den".
Vilken känsla är det då? Ja, det är tack ock lov inte alkoholsug - nej, jag vill inte dricka. Det där med städvin är verkligen bara en automatisk tanke som jag inte behöver ta minsta hänsyn till. Och "två glas på helgen", inte heller här ett sug, det handlar om skam och rädsla, återigen.
Lyssnade på Alkispodden igår, avsnittet om skam och rädsla. De bekräftade att känslan av skam var den värsta känslan att ta sig förbi. Jag ska inte använda det till ursäkt för att inte "avslöja mig". Jag ska använda det som ett bräckjärn, nu ska jag banne mig förbi skammen, klarar jag det så är det värsta över!
Och jag ska utnyttja min motgång nedstämdhet. Det är lättare att säga att "jag mår inte bra, känner mig deppig, och jag tror att det beror på alkoholen så jag väljer att avstå" än att säga "jag druckit så mycket sista tiden så jag måste sluta helt". Sänker hindret. Han kommer att förstå fulla innebörden ändå...

Idag vill jag vara snäll mot mig själv genom att inte dricka och genom att försöka att inte tycka synd om mig själv för att jag är nedstämd, känslan får finnas där, javisst, men jag behöver ju inte boa in mig i den.

… ytterligare en skillnad från försöket att bli nykter i höstas tror jag, då var det en kamp att inte dricka. Nu vill jag inte dricka, kampen är mer mot mig själv, nej förlåt, FÖR mig själv och mitt välmående genom att försöka ändra beteende och tankemönster.. Jag tror att det kan vara ett steg i rätt riktning....

Kram till er alla!

Era uppmuntrande inlägg värmer, jag uppskattar dem verkligen! <3

Ett litet visdomsord som dök upp i huvudet nu på lunchen (minns inte var jag läst det):
"Det bästa sättet att få ett problem att växa är att skjuta upp det"

Undertecknad bekräftar och tar till sig.

Kram!

Tack för inspel! Gällande att ogilla ändrade planer så handlar ju det om kontrollbehov, något som jag har förstått är i princip obligatoriskt för en alkis. Jag är i grunden en både förändringsbenägen och flexibel person, har inga problem med en hastigt omplanerad arbetsdag eller ens en stor omorganisation.
Men när det gäller saker kopplat till min alkoholkonsumtion då blir det plötsligt fruktansvärt obehagligt. Där måste jag ju ha "full kontroll" annars kan jag ju riskera att bli avslöjad, eller ännu värre, inte få dricka som jag vill....
Och nu, så vill jag väl någonstans kontrollera reaktionen och utgången av samtalet och det är ju omöjligt. Lika omöjligt som att jag vill berätta för att kunna få stöd samtidigt som jag vill slippa erkänna för att slippa känna skammen.
Bara att släppa kontrollen helt "enkelt" så blir livet lättare.

Kram!

Tack för komplimanger och för att du tror på mig!
Vilken ynnest att ha vänner som ger mig en sådan start på dagen :-).

Jag erkänner mig skyldig till att jag synar mina hjärnspöken med förstoringsglas istället för att ta ut dem i solen så att de spricker och jag kan vädra bort dem.
Jag borde verkligen vädra bort dem, för de återkommer hela tiden i mina tankekedjor.

Reflektion efter att ha repeterat ytterligare avsnitt av Alkispodden.
"De visste inte att de var alkoholister medan de var aktiva och det var när de insåg att de var alkisar som de slutade dricka".
Hur är det möjligt? Jag har vetat i massor av år att jag är alkoholist, att jag har en problematiskt stor alkoholkonsumtion. Men inte har jag kunnat göra något åt det för det! Jag behöver ju min alkohol!
Fast inte längre, inte om jag jobbar med mig själv...

"En alkoholist skadar nära och kära".
Har jag gjort det? Jag har ju mest druckit i ensamhet, hemma, det skadar väl ingen? Fast, under hösten när jag slutade dricka så började jag försaka de få nära vänner jag har. Jag isolerade mig för jag hade så många tankar som jag inte kunde prata med någon om, förutom er på forumet då. Det sjuka är att mina vänner är mycket moderata i sin alkoholkonsumtion, sådana som jag brukade umgås med nyktra stunder. Jag har fortfarande inte träffat någon av dem sedan förra sommaren... Logik???

Nya funderingar på om jag borde gå på ett AA-möte.
1. för att de kan hjälpa mig i mitt jobb med mig själv
2. för att få prata av mig alla alkistankar
3. för att bryta min självvalda ensamhet

Kanske leder det till att jag orkar träffa mina vanliga vänner igen? (Jo, telefonkontakt har jag, de finns kvar, men kanske inte så länge till...)

Tål att tänka på.

Kram!

Stolt sak du vara! Tre veckor utan alkohol är jättebra! Det är den allra första tiden som är absolut värst och dem har du ju redan passerat, så GRATTIS!
Och, vad bra att du är här, där du kan få massor av stöd och tips och chans att skriva av dig eller ställa frågor.

Varm kram!

Den kom direkt till regeringskansliet:
Ansökan om att få dricka en städ-öl.
Ni vet ju hur det är med sådana ansökningar, det tillsätts utredningar, hålls förhör, diskuteras och debatteras...

Det kom iaf ett relativt snabbt svar:
Ansökan avslås då sökanden inte med tillförlitlig säkerhet kan lova att hon inte inkommer med fler ansökningar under kvällen om den första beviljas.

Nu var det bråttom! Jag skulle ju till systemet för att köpa vin till min älskade gubbe och nu gällde det att handla snabbt så att beslutet inte hinner överklagas och jag måste köpa vin OCH öl...

Sagt och gjort, jag for iväg och handlade, öhm …. tre flaskor vin.
En röd och två alkofria bubbel :-)

Tittade på klockan och insåg att -Herregud, jag måste ha kört alldeles för fort hit *skäms* tur att det inte var fartkontroll..
men *skratt* kan ni se kvällstidningsrubriken:
Medelålders kvinna fast för fortkörning.
Kvinnans förklaring -Jag hade bråttom till Systemet för jag har bestämt mig för att inte dricka alkohol.

Det är tydligen inte slut på dumheter som man kan göra även om man inte dricker...

Tack alla för att ni finns här för mig <3 !

Jag hade en riktigt mysig kväll igår tillsammans med min gubbe :-).

Innan han kom såg jag till att öppna den första flaskan alkofritt och slå upp ett glas. För vad är mer pinsamt än att prata med honom om att jag behöver sluta dricka? Jo, det är att ha öppnat en flaska alkofritt och sedan ändå välja att dricka vin med honom, det visar ju på problem i kvadrat.
När han kom skålade vi in helgen som vi alltid gör, jag kände mig glad :-). Så såg han lite undrande ut …
-Men varför dricker du vitt vin?
-Det är alkoholfritt. Jag måste ta tag i mina sömnproblem och mina hormonrubbningar, de var ju bättre när jag inte drack så jag tror att de beror på alkoholen, det är ju värt ett försök iaf att hålla upp ett tag igen.
Jag såg besvikelsen dra förbi i hans ansikte "ska jag behöva dricka vin ensam igen" men han sa bara -Jaha...
No big deal.
Jag skulle kunna slå på mig själv för att jag inte berättade hela sanningen, på sikt hade det ju varit bättre...
Men jag väljer att vara snäll mot mig själv, även idag, jag behöver tid för att landa i full trygghet i mitt beslut att inte dricka och det jag sa var ju helt sant om än inte hela sanningen. Nu får jag tid och nästa helg behöver jag inte vara orolig över att det kan komma någon fråga om varför jag inte vill ha vin.

Efter det åt vi gott och tittade på en bra film, jag njöt av att sitta nära den jag älskar med huvudet på hans axel och det var så skönt att slippa dricka! Slippa dricka och samtidigt hålla igen för att inte dricka för mycket så att jag avslöjar mig....

Så om någon därute har samma vånda som jag hade över att "outa". Försök att inte förstora upp det som jag gjorde och skjut inte upp det för länge för då växer problemet till nästan oöverstigliga höjder.
Nu har jag iaf lyckats "portionera" upp det och tagit första dosen. Det är sådan LÄTTNAD!

Kram alla!

Oj vad blandade känslor det blev nu!
Du är också här igen... Så tråkigt.. Men så bra!

Blir glad om du slår följe med mig igen!
Kram!

Läser igenom gårdagens inlägg igen, jag brukar göra så.

Då inser jag att jag är "skyldig dig" en kastrull :-O
Fast, vilken tur i oturen ändå att det var här på forumet som du läste när du brände vid kastrullen. Hänger du kvar här så kommer du snart att ha sparat in pengar till massor av nya kastruller genom att inte köpa vin för pengarna :-).

Och visst är det så att du "kan ju sluta närsomhelst …" och det kan ju vara en bra ursäkt för att skjuta upp. Då är det bra att tänka att närsomhelst faktiskt kan vara NU.
Ja, och nu har du ju redan slutat och det är bra. Jättebra!
Men var förberedd på att "jag kan ju börja om igen en annan gång..." kan komma att dyka upp. Försök att då komma ihåg att NU är bättre än "en annan gång".
Skriver det för att tankar som "närsomhelst" och "en annan gång" brukar hänga ihop.

Kram!

Vad glad jag blir att jag kunde bjuda på ett skratt när det behövs :-)!

Bubblet, Nosecco, var ok om än ingen jättehöjdare. Richard Juhlin är fortsatt den bästa alkoholfria bubbel jag provat.

Kram!

Jag lovar att inte skvallra om regelbrott som att kasta ansökningar eller att stänga inkorgen.

Jag tycker att det låter som jättebra strategier!
För en snabb och stressad admin kan ju också riskera att fatta fel beslut typ "men det är ju fredag em, jag vill gå hem och ta helg så släpp bara igenom den är ansökan..."

Kram!