Start på min dagbok. Skriver bara här för min egen skull, men med vetskapen om att fler kan läsa. Har hittills endast använt Alkoholhjälpen för att läsa inlägg. Nu är det dags att sammanfatta min egen resa, och formulera vägskälen som jag nu står inför.
Idag är måndagen efter en vit helg, den första på många år. Är så extremt trött. Tidigare hade jag tagit tröttheten som bevis på att vita perioder inte hjälper. Efter att ha läst inlägg i detta forum förstår jag bättre. Jag har aldrig druckit så där galet mycket (åtminstone inte med alkoholistens mått mätt ;)). Däremot i princip dagligen i flera år. Ett par, tre glas vin. Det har konstigt nog hållit sig där under veckorna utan att eskalera. I samband med fest mer, men aldrig egentligen ballat ur. Så varför ens sluta?
För att vinet inte längre är min vän.Jag övergick från att festdricka till att vardagsdricka i samband med en djup kris i samband med att mitt barn mådde så dåligt att hen inte längre vill leva. Under ett par år kan jag ärligen säga att vinet hjälpte mig att hålla ihop. Ångestdämpningen fick mig att fungera, jag klarade av att vara stark och i kombination med den överlevnadsreflex som slår igång när ens barn behöver hjälp var det för mig helt enkelt en bra lösning. Jag står fortfarande fast vid åsikten att alkoholen var den krycka jag behövde, där och då. (Detta gäller naturligtvis bara för mig, och jag hoppas att jag inte provocerar med att skriva detta bland andra historier där säkerligen alkohol vore en stjälp och inte en hjälp i liknande situationer.)
Men nu måste jag inse att det riktiga livet är tillbaka, och det förtjänar att levas fullt ut. Mitt barn mår bättre. Just här, just nu, finns det inte någon försvarbar anledning för att döva och slipa bort tillvarons vassa kanter. Nu behöver alla äkta känslor komma fram utan skyddsnät.
Jag behöver vara nykter för att fatta avgörande livsbeslut. Vill jag leva kvar tillsammans med en man, som också är alkoholist, och som oftast gör mig antingen ledsen eller arg? Vill jag satsa på en ny karriär när barnen är utflugna? Vill jag, för andras skull, bo kvar i ett hus som jag egentligen inte trivs så jättebra i? Kanske, kanske inte. Men rätt val kan inte göras i den bedrägliga vinbeslöjade fluffiga dimman.
Dags att möta verkligheten. Om det blir som helnykterist eller måttlighetsdrickare får framtiden utvisa. Jag vet inte ens hur beroende jag är. Det återstår att se. Men den bekväma vardagen som plufsig och lite spritfet förnekare sätter jag härmed punkt för. Amen