Ligger i sängen tidigt som vanligt. Finner inte ro att titta på tv eller läsa. Känner mig ensam och ångestfylld så ju snabbare jag somnar desto bättre är det.
Min behandling började för drygt en vecka sen. Inser att jag kommer få lov att känna och tänka på en massa tankar och känslor jag inte vill vidröra men nu är det nödvändigt. Det skapar ångest men känner ändå hopp och tänker att detta är enda vägen ut ur helvetesgapet. Att vara nykter är skönt och vad jag vill men ensamheten är stor när man mest haft likasinnade vänner och ingen partner. Skulle behöva en Styrkekram, en trygg arm att ligga på och ngn som viskade att allt ordnar sig och att jag inte är ensam.