Så var man där igen. Förnekade igen att jag hade problem och trodde att jag skulle kunna ta den där enda ölen men som vanligt gick det inte. Jag gömde öl i väskan för att se till å få i mig tillräckligt utan att min sambo såg. Jag fick minnesluckor å var elak mot min sambo. Han är naturligtvis jätte arg på mig nu och jag känner att jag håller på att förstöra min relation på allvar. Och stöta bort den enda mannen jag verkligen älskat. Det känns som jag nått botten nu. Allt är svart, jag känner mig ensammast i världen och att ingen förstår mig, det enda alternativet är att sluta dricka för gott. Bli hel nykterist. För just nu är ångesten så stark och det känns så svart att jag känner att fortsätter det så här då orkar jag inte leva mer. Så dåligt får alkoholen mig att må och ändå trillar man dit igen och igen. Förnekar efter ett tag att problemet finns. Så jag är livrädd just nu att inte klara det denna gång heller. Har ju försökt så många gånger

Tornadon

Just nu känner jag mest för att fly. Vill inte se folk i ögonen folk kanske börjar känna igen mig som "det där fyllot nu" skammen är hemsk. Jag vill bara sticka från orten jag bor på. Bara försvinna till nån ensam stuga i skogen eller upplösas av marken eller nåt. Känns som ångesten aldrig ska försvinna

Det blir bættre.. Vælkommen till forumet. Læs hær, det finns en massa tips och råd om a-missbruk ångest mm. Det ær først nær vi slutar førsøka som det ær kørt. Kram

Det är det där vi brottas med, ett glas är väl inte så farligt. Eller jag har kontroll över mitt drickande nu.... Vissa av oss har ju inte det, jag bla. Men likväl är man där o nafsar igen o igen o igen. Det är väl det beteende som är beroendets kärna, kan tänka. För mig gäller 24 h i taget. Går väl hyfsat bra. Men viljan är stark.

Rosen

Känner igen nästan allt du skriver. Vi är nog rätt många i detta land med s.k. dysfunktionella familjer i bakgrunden. Skamkänslorna fanns där tidigt.
Visst mår man bra en stund på ruset, men rätt snart får man betala dyrt.
Jag är där o nafsar precis som du säger, men jag tror inte för ett ögonblick längre att jag skall klara av det. Ändå!
Försöker ha långa uppehåll mellan bakslagen. Enda chansen att leva. Konstigt egentligen att man ofta väljer död före liv. För visst är det som att dö en smula när man ligger där i sina våndor. Fy för hundan! Jag är där nu tyvärr.

Tornadon

Än så länge har det gått bra. Har inte druckit igen och det känns fortfarande inte som jag vill dricka mer heller. Dock blir man rädd när ångesten börjar blekna och man börjar "glömma bort" den senaste händelsen och släta över den att de kanske inte var så farligt ändå. Vill inte trilla dit igen