"Varför gavs mig livet,
att blixtra förbi allt folk i en triumfvagn
oupphinneligt snabbt som ödet
utan vett och vilja
längtande efter mer?
Varför gavs mig livet,
att med ringprydda händer
fatta den skimrande skålen,
den frambesvurna,
törstande efter mer?
Varför gavs mig livet,
att gå som en magisk bok från hand till hand
brännande genom alla själar,
drivande som en eld över askan,
törstande efter mer?"
Edith Södergran
Min nykterhet är två dagar ung. Det är fredag, och jag har det svårt. Jag har druckit i tio år, förutom under graviditeten - och då var jag arg, så arg, eftersom jag kände känslor igen. Kände allt. I nio månader. Det lättade ändå i slutet, och mitt lyckligaste ögonblick var när mitt barn kom ut och instinktivt kravlade sig upp mot mitt bröst för att stilla sin hunger. För att få tröst i detta nya och öppna, att äntligen få komma nära den kvinna som burit och vårdat hen så länge. Jag kände mig älskad och viktig. Ändå började jag dricka igen. Ensam, bostadslös med ett spädbarn, inget jobb, pappan hade redan ny tjej när barnet föddes. Pappan, han som slog mig när det fortfarande var vi, han som gjorde mig liten och svart som ett pepparkorn.
Jag har jobb nu, ett bra jobb, jag lyckades fixa ett förstahandskontrakt tillslut, barnet har ett fint rum. Barnet har en bra kontakt med sin pappa, och jag har en bra, ibland sämre, kontakt med honom. Vi försöker behandla varandra med respekt och det lyckas för det mesta. Men minnena jagar mig, stryptagen, ringandet i örat efter ett alldeles för hårt slag, viljan att ropa på hjälp och hans tunga hand som trycker ner skriket i min mun igen. Paniken när jag inser att ingen hör att jag dör nu. Jag hade lika gärna kunnat dö. Om han inte hade lyckats stilla sig hade jag dött. Jag var döende, i två år.
Jag dricker. Inte när mitt barn är här, inte längre. Men när hen är hos sin pappa förlorar jag mig totalt. Jag har förstått att jag måste sluta. Jag har varit inom psykiatrin i elva år, legat på sjukhus länge, länge. Provat sjutton mediciner, om inte mer. Jag tror inte att jag kan bli hjälpt om jag inte slutar med alkoholen. För jag är ju inte ärlig, jag är inte mig själv och känner inte känslorna på riktigt så länge jag dricker. Hur kan någon hjälpa mig då? Barnet blir snart 4, jag fyller 34 nästa år. Jag vill inte föra det här vidare till mitt barn. Jag vill bli mig själv, den smarta, roliga, blygtokiga tjejen jag en gång var.
Jag var elva år första gången jag formulerade för mig själv, och andra, att jag inte ville leva längre. Elva år. Livsleda redan då. Jag hade det för svårt med känslor, jag kände allt! Jättehårt; glädje och sorg, kärlek och olust. Jag kände det så kraftigt att det inte gick att värja sig.
Svårt idag. Men har en vilja att leva, viljan att leva har alltid varit starkast, och den blev som tydligast den gången barnets pappa höll en kniv mot mig, då ville jag leva, bara få leva!