Nu är det dags

I snart två år har jag läst, svarat och delat med mig här på forumet men aldrig haft en egen tråd. Har inte velat ta plats, inte störa, inte synas. Ungefär som mitt övriga liv, antar jag, som anhörig till en alkoholist.

Jag skaffade ett eget deltidsboende redan i somras, efter att jag slutligen tröttnat på fyllan som återkommer och mitt mående tagit sig en spiral neråt. Tänkte inte göra mig någon brådska att flytta, ifall mannen genom trollslag skulle sluta dricka för att han vet jag när som helst kan flytta och ta barnen med mig, så jag gav mig i kast med en omfattande renovering av den andra bostaden. Halvvägs in i renoveringen kan jag bara konstatera att mannen dricker lika mycket om inte mer, när han vet jag kan åka bort hemifrån när han dricker.

Tidvis har jag mått så dåligt så jag funderat på om jag alls orkar existera mera, för att någon dag senare känna en total lycka när jag river och målar i mitt eget boende, med vetskapen att jag när som helst kan åka dit om jag måste när mannens ögon svartnar på fyllan eller obehaget över fyllan bara annars blir övermäktigt. Idag har i alla fall de sista tvivlen falnat och jag vet jag kommer måsta flytta inom kort så fort renoveringen är färdig. Mannen har börjat dricka allt oftare också på vardagar och det står jag bara inte ut med. När jag klev in genom dörren hemma idag var han på ostadiga ben och suddig blick precis i färd med att tappa ut en kastrull med mat han kokat över hela spisen och golvet. Hans spillde rejält och stod bara och stirrade på det som ett fån. Sen blev han givetvis förbannad på mig som frågade varför han tar sig för att koka när han inte är nykter, då var jag en gnällkärring och han hade minsann inget druckit. Sen var det jag som fick städa upp köket medan han gick ut i garaget för att fortsätta med sitt drickande.

Sist jag var på arbetsresa hittade jag en tom vinflaska i hans jobbportfölj och han var märkbart påverkad. Orkade inte ens ta striden för i hans värld fanns säkert någon bra orsak till att man har en tom vinflaska i sin jobbväska. Nu är barnen inte så små längre men känns ändå obehagligt att lämna dem med honom ens en eftermiddag mitt i veckan när han lever i så stark förnekelse över sitt dryckesproblem att han inte kan medge att han druckit ens när han är totalt packad.

Att tänka sig han skulle söka hjälp finns inte på kartan. Jag måste försöka hjälpa mig själv istället. Försöker med denna tråd skapa mig lite klarsinne över vägen framåt för just nu känns det mörkt, svårframkomligt, ledsamt och nästan förtvivlat illa. Jag vet vart jag måste och vad jag borde göra men får be om styrka av högre makter och lite goda råd på vägen av alla underbara mänskor här på forumet, för att orka ta mig hela vägen.

Tack för din peppande kommentar Nordäng67! Ja trött är nog en underdrift att säga att jag är. Försöker som du säger lägga kraft på sånt som ger mer än det tar. Renoveringen har nog varit en sådan sak, att göra nåt varje dag om än så litet för att ta renoveringen framåt ger energi. Det är ju nåt jag gör för mig och för min framtid. Samtidigt kan jag fortfarande ändå bli helt matt av att se hans tomflaskor när jag inte ens letar. Känns som jag slutat bry mig på ett sätt att han dricker men det är svårt när det finns barn inblandade att helt strunta i vad som händer med honom den dag jag flyttar. Men ja det är hans ansvar och inte mitt, det inser jag.

Tack för era kommentarer, det värmer!

Idag är det lillajul och jag är sur redan från morgon. Hatar allt julbestyr och idag förväntar sig mannen julbelysning ska upp, liksom julgardiner och lite annat fix inför jul. Jag brukade gilla julen. Nu är den bara förknippad med stress och oro. Funderade på varför det blivit så och kom till insikt. Jag är orolig och stressad för jul är alltid förknippat med fylla. Före, under eller efter. Så fridens helg är i mitt sinne förknippat med motsatsen redan veckor innan. Försök att hålla barnen juleglada och gömma undan mannens fyllesnarkande, hans sura vinglande och kritiserande. I värsta fall med rädsla för mer än verbala påhopp. Ont i magen. Det är mina julförberedelser. Blir nästan gråtfärdig när jag tänker på det för jag lovade mig själv redan förra julen att jag inte skulle utstå fler såna jular. Men det blir nog denhär till, då min lögenhet inte ännu är helt beboelig. Nåja, en madrass på golvet i lugn och ro är antagligen bättre än bråk så vi får se hurdan jul vi firar i år.

Förlåt det deppiga inlägget, glad lillajul till er andra - hoppas ni tar emot dagen med större glädje!

Verbalt påhoppad av mannen som druckit idag. Jag är en psykstörd stackare med personlighetsstörning och noll koll på nåt enligt honom. Jag klarar inte av nåt och är allmänt en idiot och ett spån som inte begriper ens enkla saker. För att jag bad honom tagga ner med kritiken på min son som ibland glömmer saker mannen bett honom att göra. Triviala saker.

Inget nytt i mannens beteende men första gången på länge blev jag faktiskt ledsen. Har inte gråtit på långt över ett år, men idag är gråten närvarande. Är färdig att ge upp. Ge upp allt. Denhär kampen om min överlevnad håller på att ta knäcken på mig. Min egen man hatar mig. Den som borde värna mitt bästa, hjälpa och stöda. Att få mer skit på sig när man redan är bristningsfärdig av jobb och krav kring barnen, blev idag bara för mycket. Har lust att bara dra till skogs och strunta i allt och alla. Orkar inte kämpa mer. Men ge upp kan jag ju inte, vad händer då med barnen? Vilket pissliv mna lyckats snurra in sig i...

Ja det är frågan: hur mycket skit kan man ta? Och varför tar man ens emot nåt av det? För husfridens skull?? Du har så rätt i att man blir geggig i huvudet av psykisk misshandel, man vet liksom inte mer vad som är normalt, om man överreagerar, om han egentligen har rätt, om det är nåt fel på mig, och varför jag inte protesterar mer högljutt än jag gör när han drar igång. För min del är nog svaret till viss del att jag är rädd. Rädd för vad han kan göra när han blir tillräckligt arg. Hjärtbruten över att barnen måste höra honom och hans hårda ord och kränkningar.

Blir inget trevligt veckoslut hos oss, mannen har låst in sig i garaget och jag antar han dricker och så länge han hålls därute är det väl lugnt men vete katten vilket yrväder det blir i huset om han får för sig han ska in och skälla lite till på mig. I väntan packar jag saker från diverse skåp i lådor, eftersom jag antar att min flytt tagit sig ett steg närmare denna helg...

Ja julen är här och så också det påbörjade helgdrickandet...igår var han ännu nykter och vi julstökade alla på gott humör, bara för att i morse mötas av suddig blick, onödigt högljudda skojfriska skämt som ingen tycker är roligt och somnande i soffan innan klockan ens var 10 på förmiddagen...Mitt julhumör åkte ut redan i morse alltså, bara lust att ta på jackan och gå och inte komma tillbaka men det kan jag inte göra för barnen som väntar på julafton som vanligt. Förbannar mig själv igen för att jag inte fått flyttat innan jul, hade lovat mig själv redan förra julen att jag inte ska genomlida fler såna här jular.

Nå man får väl bita ihop och hålla god min för att inte trigga igång bråk, vilket kan bli riktigt obehagligt om han är på det humöret, så jag tassar på och packar i stillhet även dessa dagar och beställer renoveringsgrejer på nätet för att förhoppningsvis vara klar med renoveringen av min egen bostad under januari. Fick ny energi att dra vidare med renoveirngsprojektet som stått stilla ett tag pga för mycket på jobbet med långa dagar och lite småkrämpor som gjort sig påminda. Men nu jäklar ska stället bli klart som jag på riktigt inte behöver ha fler såna här jular!

Mannen har redan sovit en vända nu på dagen, säger han bara är trött men jag ser ju på de smalnande ögonen, det kännspaka harklandet och lite högljuddare pratet att han druckit. Att han ens orkar försöka skylla på en förkylning eller annat helt obefintligt skäl till att han somnar så fort han sätter sig. Förra året slocknade han först efter middagen en bit in på kvällen i alla fall men nu är klockan knappt över lunchtid och redan ska jag och barnen tassa på tå i huset för att inte väcka honom som redan är inne på andra tuppluren idag...

Men gott nytt år till er andra och hoppas ni kan få ett trevligare nyår än mitt ser ut att bli, känner bara för att lägga mig under en filt och storgråta resten av dagen och nåt firande blir det inte tal om. Inte ens för barnens skull för jag orkar inte spela teater idag och låssas vi har ett mysigt nyår när snarkningarna i soffan ändå överröstar fyrverkerierna. Bara sorgligt allt ihop, önskar jag hade en tidsmaskin fram till det nya livet i eget boende...

God morgon forumvänner! Är uppe tidigt för tankar som mal lämnar mig inte ifred ens på nätterna just nu. Vårt nyår blev till slut helt okej då mannen slutade dricka efter förmiddagen och veckan har sedan rullat på med jobb. Men jag känner ändå som om jag dinglar vid randen av ett stup. Jag mår dåligt, både psykiskt och fysiskt. Har en så enorm stress uppladdat i kroppen så humöret åker berg och dalbana, värk överaltt och såna ångestpåslag från ingenstans längs dagarna så man inte vet vart man ska ta vägen. Känns som en ålderskris av nåt slag även om jag inte är nära nåt jämnt årtal.

Funderar om dethär var allt livet blev. Är så beroende märker jag av mannens humör och görande för mitt eget mående, så det är ohälsosamt. Lyckas glömma och förtränga hans fylleutspel på några dagar och sen känner jag skam över min renovering i egen lägenhet. Som nån annan här på forumet skrev, vad har jag ställt till med. Det är bra att forumet finns så man kan läsa bakåt vad man skrivit för att påminna sig om att det finns en orsak till man funderar på att flytta och att det på inget vis är okej med ett sådant liv man levt tills nu. Märker att både kropp och själ stretar emot hur livet ser ut senaste tid och fortsätter det såhär kommer det att krascha för mig. Om det är kroppen eller huvudet som ger upp återstår att se men nåt måste ändra. Jag måste få ner stressnivåerna och mannens drickande är en stor orsak till all oro och stress, men inte den enda. Ligger vaken på nätterna och våndas, känner mig arg och ledsen och uppgiven och vilsen och allt på en gång. Och under tiden ska man försöka balansera på en slak lina för att hålla vardagen med två barn och ett hektiskt arbete rullande. Känns som allt rusar på runt en men jag sitter still, en konstig tunnelseende känsla. Har en överhängande känsla att nåt stort kommer hända snart, nåt som kommer göra valet för mig, nåt oåterkalleligt som är utom min makt. Bara att vänta och se vad det kan vara..

Tack för era svar! Jag jobbar hårt med mig själv för att orka ta itu med allt, att alls orka tänka känns jobbigt och har ett tag nu känt jag måste bara flyta med för det har varit det enda jag orkat. Vet nog var min + och - lista slutar och känner innerst inne att det är lämna som kommer vara rätt. Men oj vad svårt och segt det ska vara!

Som vanligt har Ullabulla också helt rätt: att passivt vänta och se är ingen lösning. Och dessutom väldigt olikt mig att göra så. Jag gillar att ha kontroll och vill kunna välja steg och riktning själv. Så jag har faktiskt med Ullabullas ord ringande i huvudet lyckats ta mig i kragen och satt in en extra växel i mitt renoveringsprojekt för att få mitt eget boende klart inom överskådlig framtid så valet blir enklare att göra.

Mitt i allt detta så har mannen förståss lagt i en ny sundare växel i sitt liv och har börjat motionera och äta bättre. Nåja, det gjorde han i januari förra året också efter att ångesten tagit över efter ett större fyllesvep. Men han har varit glad och nästan hjälpsam, velat prata (inte om alkohol för riktigt så långt har vi inte kommit ;-) ) och faktiskt verkat försöka anstränga sig lite mer än tidigare. Nånstans inom mig skriker ändå förnuftet och erfarenheten att det är övergående att han är snäll och glad, nästa fylla får jag ändå höra vilken usel mänska jag är. Men vad fort man invaggas i att nu har det vänt och jag behöver inte flytta, bara för att sen lika fort få allt ställt på sin spets igen.

Men jag mår faktiskt lite bättre och har lite mer kraft i bagaget igen, få se hur närmaste tiden ska bli!

Ja visst är det skumt vad lika vi många här funkar? Både vi anhöriga och också alkoholisten som upprepar samma mönster. Och tyvärr när man ser dessa mönster falnar tron på att det löser sig.

Ja 3 veckor höll det. Hans nykterhet. Idag blev han hemma och var ”sjuk”, och jag vet vad det brukar innebära. Möttes av en aspackad man när jag kom hem från jobbet.

Tänk att man kan skanna av vibbarna redan innan dom ens börjat dricka, att man på förhand som en spåkvinna vet när det ska bli fylla. Tänk om dom kunde lyssna på en och låta bli, om man sade till? Om man sa det högt att idag kommer du att dricka om du inte sysselsätter dig med annat. Är det bara vi anhöriga som ser det så tydligt? Eller är dom medvetna men istället på ett förväntansfullt sätt, att dom själv vet idag ska jag bli full och på nåt sätt mår bra av den vetskapen? Är det liksom en del i tjusningen, att spänna upp sig inför och se fram emot att börja dricka? Eller är det bara en viss sinnesstämning som leder till första klunken, och sen går det liksom överstyr av egen kraft?

Efter dessa tre veckor med en normal karl i huset hade man nästan hunnit börja fundera i banor av att jag kanske borde hyra ut min lägenhet istället, kanske jag inte själv skulle behöva den trots allt när han nu varit nykter och allt. Vad lättlurad man låter sig vara, man invaggar sig själv i falska förhoppningra för minsta ljusning. Tre veckor och så är allt som vanligt med honom fyllesnarkande i soffan, en tisdagseftermiddag.

Ikväll blir det således fortsatt renovering med ny gnista, jag fokuserar på mig och barnen och orkar faktiskt inte annat än sucka åt hans eviga drickande. Tillbaka till plan A alltså, att jag och barnen ska få det bra och vad han väljer att göra är upp till honom. Tänker inte ödsla mer sorg och önsketänkande på honom.

Tänk att ens intuition aldrig har fel. Skrev 5 januari att jag har en känsla av att nåt kommer hända. Och det har det gjort. Jag är sjukskriven för en gammal åkomma som smärtar till igen så jobb är omöjligt och samtidigt har mannen fått veta att företaget han jobbar för läggs ner så nu blir han utan jobb om han inte fort hittar nåt annat. Jag är livrädd.

Redan igår for han ut i garaget och kom inte in på hela kvällen, drack väl sin starköl jag såg i en hylla där tidigare på dagen. Nu om nånsin är risken enorm han trillar ordentlig i spriten och jag känner mig hemsk som samtidigt tänker att jag tänker minsann inte stanna här och försörja honom om han är utan jobb, utan pengar och sen dricker.

Jag vet att jag kommer bli tvungen att gå tillbaka på jobb oavsett hur jag mår, jag som faktiskt tänkt vara sjukskriven så länge som jag har ont för att sluta vara duktig flicka men ja nu måste vi ju ha åtminstone en inkomst så det är bara att ta mediciner och streta på oavsett. Varför är det precis alltid så att när jag för en gångs skull skulle behöva få vara svag och tas omhand så blir det alltid han som har det värre och så ska jag bita ihop och hålla karusellen gående? Saker som händer honom drabbar alltid mig och det är ingen som undrar hur jag ska orka. Är så trött på det. Sist han var utan jobb för rätt många år sen var han odräglig med sitt drickande, och man visste aldrig vad som väntade när man själv kom hem från jobbet. Vill inte ha det så igen.

Och med värk i kroppen går renoveringen i min lägenhet verkligen inte fort framåt men jag måste bara hitta mina superkrafter för att komma framåt, komma vidare för jag tänker verkligen inte sitta och se på om han tänker bli hemmasittande med sina flaskor. Inget gott kommer ur det att gå hemma men kanske jag som är förhandsnegativ, kanske han hittar ett bra jobb som han trivs med och inte känner behov av att dricka? Ja önskedrömma kan man alltid.

Också ikväll skulle det drickas till en fylla i garaget. Raglade in för en stund sedan och sjasade resten av oss i säng för nu var det dags att sova tyckte han och bäddade ner sig själv på soffan.

Orkar inte ens protestera mot galenskapen för då får jag bara höra att han har minsann inte druckit, varför låter jag barnen vara uppe mitt i natten (klockan 19.30 på en fredag), han är sliten som är orolig efter att ha fått sparken och bla bla bla. Alltid en god nog ursäkt i fickan för att ta sig en fylla. Lugnast att låta honom somna så slipper barnen höra bråk åtminstone. Är bara så less på dethär nu.

Hoppas nån annan därute har en trevligare fredagkväll!

Tack Livet83! Jag är också uppvuxen i ett hem med för mycket alkohol och minns väl den otrygghet jag kände. Jag konfronterade en gång min mamma om mina minnen, att jag minns de hetsiga bråken mina föräldrar hade fulla på nedrevåningen när jag var barn. Min mamma förnekade allt och sa jag inbillar mig, att det aldrig hänt. Att jag kommer fel ihåg. Men det vet jag ju jag inte gör. Hon dricker fortfarande för mycket och lever ensam och undrar varför ingen vill hälsa på.

Så ja jag vet att barn ser och förstår. Därför försöker jag prata med mina barn om det som är svårt, så de känner sig sedda och hörda även innan någon flyttat. Och ja jag vet både barnen och jag är värda bättre.jag har bara valt att göra ändringar i min egen takt och på ett sätt som jag tror blir bra också för barnen på sikt.försöker undvika överilade beslut och förhastade ogenomtänkta praktiska drag för att bespara oss alla bråk och elände på sikt, men samtidigt utan att dra ut på processen längre än nödvändigt. Det kommer att bli bra för mig och barnen även om det just nu tar lite tid, men även små steg leder framåt som bekant och vips är man framme.

Några veckor sen jag skrivit här sist och ungefär lika många fyllor har passerat.

Ikväll sprack ballongen för mig när hans småfulla elakheter sipprade fram igen. Jag exploderade.. all skit jag burit inom mig ville fram, ville ut. Måste ut. Och ut kom allt.

Men som så många gånger förut till absolut ingen nytta. Han blev som väntat varken ledsen eller ville reda ut nåt, tyckte jag härjar och lagar drama, hittar på saker och överdriver och tycker synd om mig själv så mig skulle han minsann varken prata med, be om ursäkt av för nåt eller hjälpa med nåt alls i framtiden. Så var det några vändor in och ut i garaget och nu snarkar han som inget hänt på soffan.

Suck. Försök nu reda ut nåt, kompromissa eller lösa nåt när det alltid är hans lösning, huvudet i sanden, in med spriten och hoppas ingen minns nåt imorgon.

Har än en gång sagt jag inte står ut med fyllan. Men han lyckas svänga allt till att handla om mig, alla mina fel och brister som alltid är tusen gånger värre än nåt han gjort.

Nåja, vet inte vad jag väntat mig skulle vara annorlunda denhär gången.

Som vanligt har du rätt. Jag borde fokusera mera på att göra som jag själv vill och planera helt utan inverkan av hans görande. Jag tänker att om jag planerar mitt kommande och gående helt utan hans påverkan så är vi liksom inte längre ett par. För par tar hänsyn till vad den andra vill och planerar liksom tillsammans. Och då slår det mig att det bara är jag som ser det så. Han tar inte hänsyn till mig, han gör som han vill, medan jag anpassar mitt liv efter hans. Så vi är oavsett inget par enligt min syn då det skulle kräva att båda agerar likadant. Så ja jag är duktigt medberoende, fixar och parerar ifall han är full och när han är normal gör jag då också som han vill och finns där.

Ping, där trillade polletten ner. Jag dansar helt efter hans pipa och han verkar vara nöjd med sitt liv i och med det. De gånger jag inte gjort det väntade blir han arg och sur, mönstret bryts och han kanske då till och med känner en oro jag på riktigt ska lämna honom.

Ja god vänner, dethär med medberoende börjar jag tror också är en sjukdom...

Idag har jag gjort nåt för och med bara mig själv! Och det kändes underbart!
Ska nog fortsätta jobba på mig själv, har nånstans bestämt mig för att frikoppla mig från hans drickande och hur det får mig att må, och börja sätta energin på att göra saker jag gillar och som stärker mig.

Hoppas du också har en lugn helg fylld med sånt du gillar! Kram tillbaka☀️

Jag har snart slutfört det omöjliga, en renovering helt på egenhand och det till på köpet med en smärtsam skada som väntar på operation. Jag ska slita några få dagar till innan bostaden blir klar, jag har bestämt mig för att få det gjort före min operation för sen kan det dröja innan jag klarar av att hålla i ens en hammare. Och allt detta slit för att min man dricker. Jag tål inte alls vara i samma hus mer när han druckit, han behöver inte vara mer påverkad än att jag ser han druckit nåt så åker jag iväg och byggjobbar, istället för att kunna vara hemma och vila som jag ibland så desperat skulle vara i behov av.

Men ilskan och obehaget för hans fylla får mig att åka och slita ändå, för jag vet att åtminstone det leder framåt till nåt gott. En egen bostad som ser ut och fungerar exakt som jag vill ha den, där det finns lugn och ro och harmoni framför allt. En oas för mig och barnen dit vi sen ska kunna åka för att koppla av och umgås kortare eller längre tider, antagligen sen också bo på heltid.

Jag försöker känna mig tillfredsställd att jag åstadkommit nåt för mig själv men kan i samma andetag ändå inte låta bli att känna det är så orättvist att jag måste göra detta. Han dricker och slappnar av, jag dubbelarbetar för att ens kunna existera. Det har i alla fall stärkt mig och nu har jag åtminstone tak över huvudet vad som än händer sen!

Det värmer att läsa era kommentarer! Utan detta forum och möjligheten att här finna kunskap, stöd och pepp skulle jag antagligen ännu sitta i soffan och tycka synd om mig själv, oförmögen att börja agera och börja göra bättre beslut för mitt mående och min framtid. Det tar tid att fatta stora beslut och med barn inblandade behöver man väga alla alternativ noga innan man gör nåt. Nu är jag sakta på väg åt rätt håll, ”även långsamt leder någonstans” som Lisa Nilsson sjöng.

Har legat på sjukhus ett tag och äntligen sluppit hem för nån dag sen. Är rätt trött och orörlig ett antal veckor framåt och får inte köra bil. Får nästan panik nu när mannen kom in från garaget, packad och sur och slocknar i soffan. Normalt skulle jag lassat barnen i bilen och åkt men när man i princip är sängbunden än är jag tvungen att stanna hemma och iaktta showen.

Konstaterade lugnt till honom när han kom invinglande att jag tycker det är tråkigt om han alltid ska måsta bli så packad för att han vill ta en öl men då fick jag höra vilken f**ta jag är och han skulle minsann inte äta maten jag höll på med. Orkar själv knappt stå uppe tio minuter men barnen måste ha mat och jag insåg rött tidigt idag att han kommer inte kunna laga nåt i den fyllan. Så än en gång får man det gnuggat i ansiktet ordentligt, att hans drickande går före både mitt och barnens mående och att jag behöver hjälp med helt vardagliga saker kan han kallt strunta i. Jag riskerar fortfarande akuta besvär efter operationen om jag rör mig fel, att nu redan bli tvungen att börja ta hand om matlagning mm är en stor risk. Var gör jag sen av barnen om jag måste åka in akut och mannen ligger avslocknad i soffan. Mycket trevlig situation. Igen. Så som vanligt ska man orka lite mer än man borde, inget nytt under solen. Försöker roa mig med att välja möbler på nätet till min lägenhet, försöker se framåt mot en tid där det inte ligger en dyngrak karl och snarkar i vardagsrummet hela eftermiddagen och där jag får höra vilken usel och hemsk mänska jag är ena dagen för att föväntas vilja kramas nösta dag.

Tack för omtanken Skrållan! Jag börjar sakta bli återhämtad efter operationen men som vanligt kom något annat upp som gör att jag måste sätta mitt eget mående till sidan. En äldre familjemedlem som är allvarligt sjuk och behöver hjälp och det fanns inte så många andra omkring som har möjlighet att hjälpa till så jag agerar både patient och vårdare för närvarande.

Mannen har i alla fall ställt upp helt oväntat och vårt förhållande har faktiskt sista dryga veckan varit bättre än på 10 år! Vill såklart inte inbilla mig att problemen är över men man har nu på riktigt fått se en glimt av hur vi kunde ha det. Vet inte om vi har nån chans att reda upp vårt trassliga liv men kanske dethär antagligen nära förestående dödsfallet i familjen kan bli en nystart för oss. Om inte annat så har familjekrisen föranlett många tankar hos mig och jag är säker jag inte vill sluta leva innan jag är död.

Vilka vägar livet sen tar vet jag inte, allt jag hoppas är få ett lugnare liv snart.

Ett tag sen jag skrivit i min egen tråd så tänkte göra en liten uppdatering.

Vi har det faktiskt fortfarande märkligt bra, ingen alkohol alls och mannen kunde till och med skoja om sitt drickande på ett sätt som fick mig att haja till att han faktiskt själv verkar reflekterat över hur mycket och hur osunt hans drickande blivit. Jag valde att inte kommentera det, han måste själv komma till insikt om vad han har att förlora på att fortsätta dricka och jag tänker inte ta nåt ansvar för hans process. Tror och inbillar mig inte att han aldrig ska bli full igen, inget trollslag har förändrat grunden, men jag tar ingen stress längre för det. Han gör vad han gör och jag kan välja mina egna handlingar oavsett det. Jag har min egen bostad som jag sakta börjat inreda och jag kan dela min tid där eller i vår gemensamma bostad som jag känner för och det känns befriande.

Jag tänker mer nu på mig själv och mitt mående och mår faktiskt mentalt ganska bra just nu, känner ett lugn och en styrka över att jag kan välja om jag vill stanna eller gå. Att jag inte längre är ett offer för hans mående och beteende, att jag kan tänka och välja för mig själv. Jag tar ansvar och oro för rätt saker, sånt som gäller barnen och livet i allmänhet, och inte hans beroende och konsekvenserna av det. Så för stunden är jag på ett ganska bra läge i livet, samlar kraft tills vindarna vänder vilket de ofta brukar kunna göra även oväntat.

Fortfarande ingen alkohol hos oss men känner för varje dag att ”anfallet” kommer närmare. Från att ha varit lättsamt hemma svängde det idag till att han skulle vara elak och sarkastisk om allt som gällde mig. Det verkar störa honom enormt att jag tagit itu med min hälsa och försöker börja äta bättre och träna. Det skulle givetvis plattas ner och meddelas jag kommer misslyckas, gliringar om att jag saknar kunskap och viljestyrka att göra nåt annorlunda. Jag prackas på hur fantastiskt bra han är på träning och att han minsann beställt ny utrustning åt sig idag (han har inte satt sin fot på ett gym på ett halvår och före det bara en kort tid, förra utrustningen han köpte hem sålde vi bort förra året för den blev aldrig använd..). Så länge han druckit som han gjort har jag ansett att hans tillfälliga träningsiver mest varit hälsofarligt, för han tar i som om han var elitidrottare fastän han är helt otränad de få gånger han tränat och med högt blodtryck och förstadie till blodpropp och en medelålders otränad kropp är nog skaderisken större än fördelarna om det inte tränas med ordning.

Men istället för att vara glad för mig att jag hittat motivation eller föreslå vi tränar tillsammans, så ska jag tryckas ner så han kan få känna sig duktigare. Han är väl rädd jag håller på och blir en egen hel mänska med egen kraft och vilja, och att den nya jag kanske inte kommer ha rum för honom i min framtid så från hans sida sett är det tydligen bättre med en deppig, överviktig fru som saknar egna initiativ. Henne visste han var han har, den nya jag känner han inte igen. Den nya jag kanske har modet att lämna honom för gott för att den nya jag känner att livet är för kort för att stå ut med negativa mänskor som håller en tillbaka.

Tänk att man alltid känner igen tecknen för när det börjar bli dags för nästa fylla... Idag lördag morgon skulle han fixa lite med bilarna, som väntat lite rund under fötterna bara en timme senare redan på morgon och när jag varit till matbutiken ligger han redan och sover när jag kom hem. Återstår att se om han laddat ur färdigt och kvicknar i framåt eftermiddagen eller om det är rakt tillbaka ut i garaget efter mera när han vaknar.

Hans drickande börjar vara så förutsägbart så det är löjligt. Är det på riktigt det enda sätt han vet för att koppla av, att dricka sig redlös och slockna inom en tidsram på sällan mer än 2-3 timmar helst redan från morgon för att sen ibland vara som vanligt när han sovit några timmar till att ibland göra om samma procedur några gånger samma dag innan han ”snäpper ur” det.

Jag kan i dagsläget mest rycka på axlarna åt det, orkar varken bli upprörd eller arg mer. Brukar vara enklast att bara låta honom hållas tills han är färdig, så blir det inte mer tjafs än nödvändigt. Trist i alla fall att man dessa dagar inte kan planera nåt gemensamt när man redan från morgon ser vad som är på gång och man inte vet om han är klar kl 15 eller först nån gång nästa dag. Jag fokuserar på mitt eget program och barnens, ingen större drama.

Men jag känner ändå innerst inne att jag borde försöka prata med honom om det mönster jag ser så tydligt, om när och hur han dricker. Är givetvis orolig han ska bli sjuk, få nån sjukdomsattack eller göra sig illa när han är full. Ska se om jag hittar nåt bra tillfälle att finstilt ta upp detta, behöver varken kräva, anklaga eller ställa ultimatum mer för han vet vad jag tycker om hans drickande. Skulle vilja veta helt uppriktigt hur han själv ser på sitt drickande, om han själv tycker det tjänar ett bra syfte och vill fortsätta i samma stil. Han medgav halvt vid en tidigare konfrontation att han funderat på sitt drickande men har aldrig fått ta del av om han kommit till nån insikt om att han borde ändra på det. Inte för min skull utan för sin egen.

Tack för er omtanke Skrållan och Olyckligpingla! Jag har inte skrivit på ett tag för har haft fullt upp fram till en närståendes bortgång i veckan. Har egentligen inte tänkt just på mannens drickande på sistone, även om han nog tagit några fyllor, för det känns som ett litet problem när man varit ställd inför frågor om liv och död.

Jag börjar sakta bli frisk nog för att färdigställa det sista i min lägenhet och har sakta börjat inreda den. Känns faktiskt helt underbart att ha möjligheten att kunna vara borta hemifrån när helst det passar mig. Vissa dagar har jag bara åkt dit och typ suttit mitt på golvet på en liten pall, och bara andats. Njutit av lugnet. Kommer åka på semester bara jag och barnen i juni också, ska bli underbart!

Jag vet att han inte kommer ändra sina dryckesvanor och jag vet jag kommer flytta, frågan är bara exakt när. Den dag jag flyttar ska jag vara beredd på ett krig om dotterns boende också, för han har gjort det klart att han inte kommer göra processen lätt och att han kommer göra allt för att hon ska bo med honom och inte med mig. Han har sagt han är beredd att ljuga, manipulera och gå i princip hur långt som helst för att få mig omyndigförklarad som förälder så han får vårdnaden. Han kommer gå ut för att knäcka mig så jag får se till jag byggt nog med pansar innan jag flyttar. Han har ett välbetalt jobb, sköter sig offentligt och har ett stort nätverk och inte många vet om hur han dricker, då han gör det bara hemma för sig själv så det blir långt ett ord mot ord spel. Så ja jag antar det är orsaken jag drar på flytten.

Men jo flytt kommer det bli, att fortsätta se på hans fyllefasoner vill jag inte på sikt då han själv helt saknar insikt eller vilja att göra något som helst åt det. Han tycker fortfarande det är jag som är en kärring som orkar nöta på om hans drickande, och tycker jag ska strunta i det. Inte så lätt det heller när han oftast blir sur och elak och ställer till med drama på fyllan. Och att jag bemöter hans utbrott med lugn numera verkar reta honom ännu mer.

Jag känner mig ändå just nu rätt stark i mig själv, tar inte åt mig av skällandet och bryr mig inte särskilt i vad han gör eller säger för elakheter. Livet är tufft nog även utan en full man så jag tror det snart är dags att lätta på ryggsäcken..

Midsommar idag och jag är tacksam jag är bortrest med barnen. Mannen mer full än nykter de dagar vi varit borta. Är rädd han snart kommer börja dricka såpass så hans nya arbetsgivare fattar oråd över all frånvaro och distansarbete utan att nåt blir gjort. Snart har han också semester och den årliga dansen på slak lina börjar att få sysselsättning på dagarna till barnen borta hemifrån medan jag är på jobb. Dom ska inte behöva vara hemma med honom. För han kommer dricka. Mycket, om ni vill ha min gissning. Mer än tidigare års semestrar baserat på hur mycket han druckit och hur ofta på sistone. Det kommer att bli bråk. Antagligen kommer jag att flytta innan flyttfåglarna drar vidare igen. Han fattar inte hur mycket ångest hans drickande ger mig. Borta hemifrån är jag glad och fokuserad, ens några fylle sms från honom och jag har hjärtklappning, irriterade utbrott över struntsaker och ett helt fysiskt illamående och migrän. Jag måste slippa leva med det. Kampen med alkoholen ärinte min kamp att kämpa, den är hans, så varför går jag med på att ligga ensam, rädd och stressad i skyttegraven under någon annans krig?

Hemkommen efter en lugn vecka borta bara för att mötas av en lullig man och ett ostädat hus och lukt av gammal fylla. Usch man får lust att bara vända i dörren men barnen hade sett fram emot att komma hem. Nu snarkar han redan i soffan och galoppen ut och in i garaget lär fortsätta resten av helgen, verkar vara inne på dag 2 redan så. Jag står bara inte ut med detta längre!

Iakttar mannen som blir allt fullare och på nåt sätt får jag känslan av att han kommer få nån sjukdomsattack inom en nära framtid. Han ser liksom inte frisk ut. Han är förändrad på nåt vis. Kanske bara jag som nu ser det tydligare efter att ha varit borta ett tag, kanske är det bara den eskalerade förbrukningen hela sista halvåret som börjar synas som jag inte märkt förut. Ledsamt nog skulle det vara enklare om han blev sjuk, kanske fick den väckarklocka han skulle behöva för att sluta dricka.

Idag är han sur och irriterad på minsta ljud av oss andra, detdär Saknar dig sms:et jag fick igår är redan glömt och vi är nog bara i vägen för hans turvisa drickande och snarkande. Jag känner mig sorgsen och orolig, vet att för varje sån här dag är vårt äktenskap ett steg närmare slutet. För jag orkar bara inte mer.

Ja visst är det sorgligt när en person som står en nära inte vet eller förstår sina egna gränser, vad som är rimligt och normalt alkoholbruk! Jag har faktiskt ingen aning om vilka mängder eller ens vad min man dricker, han har blivit så noga med att gömma både drickan och tomglasen och burkarna efter sig så det är sällan jag ser nåt av det. Men det jag sett har varit 24 pack stora starköl och gin, whiskey eller vodka i stora flaskor. Antar en sån laddning bara räcker en dag eller två men jag har som sagt ingen aning. Oftast låser han in spriten i sin bil dit jag inte kommer in. Dethär gör han efter jag en gång gömde en vinflaska jag hittade i misstag och roat iakttog hans allt mer hetsiga letande men fråga mig kunde han ju inte, han trodde väl han själv förlagt den på fyllan dagen innan efter tredje flaskan av de fyra som funnits i samma låda. Jag märker i alla fall på honom om han druckit starksprit, det är då han blir riktigt elak och arg och grälsjuk, med bara öl och vin blir han mest bara irriterad och trött. Man undrar hur länge en medelålders kropp ska orka, han har redan högt blodtryck och haft en mindre blodpropp för några år sen. Ibland pratar han som om han har lust att ta livet av sig för att livet är så tråkigt. Försöker peppa och komma med förslag men han lyssnar då inte alls, allt är meningslöst och onödigt och yngre får ta över säger han.

Att han ens för en dag skulle umgås med barnen och göra nåt med eller för dem finns inte på kartan, han ser liksom bara sig själv. Egna halvfärdiga projekt har han garaget och gården fulla av men efter första rycken att göra nåt nytt stannar ivern helt och grejerna blir stående. Han är liksom oförmögen att roa sig utan sprit och jag tror det är en stor orsak till hans drickande, en känsla av tomhet i livet och känslan att han inte åstadkommit nåt på sina över 50 år. Sen undrar han vad jag är så nöjd över livet för, vad jag åstadkommit. Mitt svar att för mig är det nog att se mina barn skratta eller få nån att må bra, är enligt honom nonsens och nåt att skratta åt och förakta. Jag är tydligen för korkad för att ens förstå hans storslagna fråga och med mindre än Nobelpriset i bagaget har man tydligen inget mänskovärde. Vi är så osynkade så det är helt fantastiskt, på alla plan i livet...

Semestertider och som vanligt har jag långt innan oroat mig hur det ska bli denhär sommaren, då semester för mannen alltid inneburit fri tid att dricka.

Efter två veckor ledigt och fyllan faktiskt uteblivit började jag undra om han äntligen förstått att det gott räcker med en öl eller två som normala mänskor. Bara för att idag mötas av ”den andra” mannen när jag kom hem efter att ha varit borta några timmar. Tänk vad fort man inbillar sig att nu är det över med supandet, han kan och vill vara nykter och förstår varför han inte ska dricka. Bara på några veckor har man dragit skygglapparna på sig igen och man jobbar frenetiskt den tiden med att försöka hitta nån sorts varma känslor inom sig igen för mannen man en gång tyckte så mycket om. Men innan man riktigt är där så kommer ”den andra” fram igen och lika dum känner man sig som gått på återhållsamheten som om det löst ett långvarigt problem.

Han den andra är sur, irriterad, passivt aggressiv och svarar inte alls på tilltal (hans sätt att få en obekväm, låssas inte varken se eller höra en fast man ställer frågor). Sitter och nickar till i en solstol på gården. Vinglar till garaget med jämna mellanrum och fyller på med mer sprit. Huset luktar alkohol bara han ens varit in en stund.

Men jag har program planerat med barnen för kvällen så han får stanna hemma och sura över sin ensamhet bäst han vill. Blir bara trött på mig själv som än en gång varit så lättlurad, eller är jag bara optimist och önsketänkare som inbillat mig att årets semester skulle vara annorlunda än alla andra de senaste dryga 10 åren.

Något sällsynt har inträffat och mannen har själv sagt han borde sluta dricka helt för att det bara leder till bekymmer. Vet inte riktigt vad allt han ställde till med förra gången på fyllan på krogen, då vi andra åkte hemifrån redan vid första tecknen på förestående fylleslag. Han var dagen efter ångerfull vilket han aldrig egentligen tidigare varit.

Det som nu är så svårt är att han genast förväntar sig att nu ska jag vara glad och allt ska vara bra för att han sagt förlåt en gång för att han var elak och för att han sagt han ska sluta dricka. Passade på att påtala att jag ser redan dagen innan när han vill dricka och han blev helt förbluffad, det hade han aldrig tänkt på att det skulle märkas att det där suget på riktigt syns utåt. Berättade ärligt hur jag och barnen upplever saker när han dricker, vad det är vi inte står ut med. Krävde inget och anklagade inte, pratade i jag form för jag har rätt till min upplevelse som är min sanning och mina känslor. Mina känslor kan jag ta ansvar för och kräva bättre handlingar av mig själv, han måste göra arbetet med sig själv och det är inget jag kan påverka. Jag har ingen större förhoppning att han ska verkligen klara av att låta bli att dricka, några veckor framåt är bakis ångesten glömd och allt börjar om. Tror han är bättre på att ljuga för sig själv än vad jag är på att inbilla mig att flodhästen i vardagsrummet skulle ha flyttat ut på riktigt. Jag tror den ännu gömmer sig i garderoben, för jag kan ännu höra den ;-)

Jag känner idag en sån sorg över hur allt blivit, ett enda trassel av svåra känslor, omöjliga beslut och besvärliga situationer. Har en tyngre period med mycket motstridiga känslor och har just nu väldigt svårt att se vad som är rätt väg framåt. Har tappat kraft och mod och känner mig vilsen. Orkar inte engagera mig i förhållandet nu fast mannen verkar försöka bjuda till, kanske kommer tiden ikapp oss och vi löser det eller så går luften ur helt och hållet. Inget känns riktigt bra just nu, livet skaver både hemma och på jobbet och målet med ett mer harmoniskt liv känns just idag som en inbillad utopi jag aldrig nånsin kommer uppnå.

Klamrar mig fast vid pytte små ljusglimtar, en kram av barnen, en skön dusch eller ett gott skratt med en vän. Försöker vara snäll med mig själv, antar att klarheten kommer tillbaka bara jag låter tankarna vandra fritt.

Tack för påminnelsen Skrållan att en dag i taget är nog!

Framför allt betvivlar jag att min man än nått botten och verkligen vill sluta dricka. Och det finns inget jag kan göra åt det. Samtidigt som han behöver min tillit för att kunna fortsätta vara nykter, har jag svårt att uppoffra det för min tillit inte ska missbrukas och brytas än en gång när han trillar dit. Vill inte stå där igen och känna mig grundlurad när han med nästa fylla igen hånar allt jag är och står för. Hatar dethär spelet vi hamnat i och vet ärligt inte om vi har den tid det tar att bygga tillbaka det som förbrukats och försvunnit eller dolts i vårt förhållande efter alla fylle galenskaper i många år. Kan man eller behöver man ens förlåta är den stora frågan?

Det är just det att vår ryggsäck fortsätter tyngas ner när man oavsett nykterhet aldrig får prata ut och prata färdigt. Få förklara och få förklarat och svar på sina funderingar. Nåt avslut kommer aldrig och allt tungt man varit med om fortsätter skava även dom bra dagarna. Är det småsint av oss att inte vara glada i stunden, egentligen är problemet nu mer mitt än hans då jag mår dåligt oavsett han dricker eller inte. Han verkar må bra nu i sin nyvunna nykterhet, så länge det nu varar.

Jag provade förra året att gå till en terapeut för att få prata men redan första sessionen kom det fram så tydligt vilket enormt lass av obehandlade känslor och händelser jag bär inom mig så jag ville inte gå dit fler gånger, jag skulle helt enkelt ha brutit ihop om jag lyft fram allt i dagsljus och skulle antagligen tvingats sjukskriva mig för att jag inte skulle klarat att fungera i vardagen så länge processen skulle pågått. Kanske dumt att inte ta itu med allt men jag har två barn som behöver mig och jag är helt enkelt tvungen att bearbeta saker i mindre bitar för att orka och göra det på mitt eget sätt. När jag ser bakåt har jag kommit långt, från där jag var mentalt för säg två år sen, men vägen är lång och brant än men jag är i alla fall sakta på väg mot läkning och att det som nu tar emot är säkert egentligen ett bra tecken och en del av processen framåt.

Tack för dina tankar Azalea ?

Jag går fortfarande i fällan och tar på mig mer ansvar än jag borde, som ni påpekar så är tillit inget jag kan ge på begäran om det inte finns där. Igen försöker jag göra hans väg lättare genom att ge mer än jag kan eller borde, tack för att ni påpekar det!

Ja det är deppigt att hålla på med dethär, Svikenman! Jag har inte gett upp min lägenhet och jag och barnen vistas från och till där, så skönt att ha ett ställe att åka till när jag känner det räcker med dramat hemma i huset. Jag har slutat ställa ultimatum till honom för det är inget som påverkar honom, det är jag själv som bara måste bestämma hur jag vill ha det för mig själv. Hans drickande har jag helt resignerat ifrån, hans problem och hans sak att åtgärda. Jag har ett val för mig och barnen att inte vistas tillsammans med honom när han dricker och det har nog gjort stor skillnad att jag inte mer är låst och utan lösningar. Efter förra större fyllevändan som höll i några dagar verkade han själv komma till slutsats att hans drickande inte är bra och har just nu valt bort det helt sista veckorna. Pratar om motion och kost. Det har hänt förut också men finns egentligen inget som lovar det håller nu heller med nykterheten, brukar gå några veckor så är han tillbaka i gamla mönster. Att lita på honom är nog otänkbart på länge efter allt som varit.

Det som ändrat är nog min inställning. Jag lever mitt liv och gör sånt jag blir glad av, motionerar och gör saker med barnen, fixar med inredning i lägenheten och tar mitt utrymme på det mentala planet. Förut kände jag mig krympt, trängd och instängd, nu med det egna boendet fick jag frihet tillbaka och är inte längre fången. Men ja vad deppigt det är vissa dagar denna berg och dalbana där man försöker varje dag göra det som är rätt för barnens liv och framtid och den andra egentligen ändå styr med sina nycker hit och dit och vi andra alltid nånstans måste anpassa oss så länge det finns barn i bilden som har rätt till båda föräldrar.

Men jag rekommenderar starkt att du också vänder fokus till dig själv. Vad vill du? Vad kan du tåla och kompromissa om och vad är sånt du inte vill tumma på i din dagliga omgivning och ditt förhållande? Det är inte svart eller vitt, antingen eller och ingen annan än du kan göra beslut som är rätt för just dig. Kämpa på! Det tänker jag göra!

En månad höll nykterheten. Några gånger har han haft de tydliga tecknen på han vill dricka men har klarat av att låta bli. Men idag möttes jag redan vid frukost av en man med suddig blick och lite för hög röst. Som vanligt säger jag inget om nåt av det till honom, hans kamp och hans val. Jag hittar på annat med barnen idag och åker till lägenheten med dem. Som oftast verkar det vara jobbstress som han försöker dämpa med drickandet. Man kan helt enkelt inte lita på en alkoholist, så fort livet blir lite kärvt åker flaskan fram som snuttefilt. Men jag kan rycka på axlarna åt det, jag har mitt eget boende dit jag kan åka och behöver inte vara kvar och se på hur dagen utvecklar sig utan kan göra mitt eget program. Känns både jobbigt, för att han inte håller det han lovar, men skönt att jag inte flippar ur ändå när han som väntat bryter sitt löfte.

Ha en skön lördag alla ni som kämpar därute!

Ja så var det efterlängtad fredag eftermiddag efter en lång arbetsvecka. Mannens familj ska hälsa på ikväll men han har redan slocknat på soffan...Kul för dem som inte sett honom på ett halvår och så kommer han inte ens vara vaken alternativt fara runt oredig. Jag väljer lägenheten och annat program med barnen ikväll, åker nu genast så får han ta hand om gästerna bäst han vill. Så långt har jag kommit med mig själv, att jag inte ens tänker försöka styra upp utan åker kallt iväg och så får han ta hand om det ? Elakt? Kallt? Kanske ja men nödvändigt. Konsekvenser av att han på de mest olämpliga dagar super till får han börja ordna upp i själv! Heja mig ?

Tack alla för bekräftelsen att jag tänker rätt som nu allt mer prioriterar mig själv och låter honom reda upp sitt själv.

Igår kväll slutade lugnt då jag struntar i hans drickande, fick lite verbala påhopp senare på kvällen men valde att inte svara och ta betet för att starta ett bråk. Hur kvällen gick för honom har jag inte ens frågat men det är en skamsen och tystlåten man som stryker runt hemma idag och han försöker låssas allt är som vanligt igen som om gårdagen inte hänt. Allt är på sitt vridna sätt alltså som vanligt i ett hem med en alkoholist ?

Och så kom hösten och de befarade allt regelbundnare förekommande fyllorna. Allt tätare blir han full och igen helt utan tanke på barnen. Han är en usel förälder och beter sig allmänt illa mot oss alla så fort han druckit. Allt oftare kommer fyllan mitt i veckan, han ”blir sjuk” på förmiddagen och åker hem från jobbet, bara för att barnen ska hitta honom slocknad i soffan när de kommer hem från skolan. Barnen kan bli utskällda för att de ”täcks” säga emot eller inte svarar det han vill när han skäller och pratar underliga saker på fyllan. Innan jag hinner hem från jobbet är allt redan i upplösningstillstånd. Idag packade jag barnen i bilen och lämnade bara en lapp att vi sover i lägenheten då han snarkade högt på tvären i soffan när jag kom hem. Nån timme senare får man sms vad jag ställer till med, att jag minsann ska få för dethär. Att han aldrig mer vill prata med mig. Bra det kan jag tänka... Svarar inte på nåt av det, tänker det kan få stå för honom vad han häver ur sig.

Min lägenhet är tack och lov beboelig, saknas egentligen bara enstaka möbler och lite piff så vi kan välja att bo där tidvis. Får se om detta on/off snart blir ett permanent off för vårt förhållande.

Det är inte hållbart som vi levt och han dricker igen allt mer allt oftare och det står jag bara inte ut med mera alls. Han verkar igen fatta noll varför jag väljer att bo annanstans tidvis, så fort han har en nykter dag ska allt vara som vanligt men det är det ju inte! Nu börjar barnen bli större och ber själv att få åka till lägenheten och då gör vi det. Själv känner jag ett visst vemod när mörkret lägger sig till vinter och har slut på drömmar just nu, är glad jag orkade slutföra min renovering för vad som än händer nu så har barnen och jag åtminstone tak över huvudet!

Kraschlandning, kan inte kalla det nåt annat.

Har mått lite halvkasst ett tag, som ett mörkt moln som hängt över en och varje gång mannen druckit, allt oftare, och blivit allt argare och mer obehagligt passiv aggressiv har molnet mörknat ytterligare. Igår var det till slut nåt som knäcktes inom mig. Gick o lade mig i en boll i sängen så fort jag kom hem från jobbet, kände bara att nu går det inte mera. Orkar inte kämpa mer. Vill inte.

Mannen tror det räcker och blir bra efter hans fylleutspel bara han skickar ett förlåt på sms dagen efter. Prata om det får man inte. Är så less på alltsammans så jag känner jag knappt vill andas mer. Släpade mig på jobb idag trots hur jag mådde igår, bara för att redan på förmiddagen fatta att mannen är hemma full redan. Tvingades åka hem efter en plågsam arbetsdag för att hämta barnen som åkt hem med skolbussen, så vi kunde packa lite saker och åka till lägenheten. Mannen hade lagat middag, som han bränt i ugnen för att han somnat ifrån den på fyllan men det var tydligen mitt fel för att jag enligt honom krävt han servar mig med middag (han messade innan han blev full att han ville laga mat eftersom jag verkat trött igår så vet inte hur han får det till att jag krävt nåt) så han var skitsur och ropar och smäller i dörrar. Fortast möjligt allt viktigt i en väska och mig och barnen ur huset, innan det blir värre incidenter att rapportera. Han börjar få dendär svarta blicken igen som jag känner igen från tidigare, och konsekvenserna av den är inte att leka med. Prio ett är alltid att sätta oss i säkerhet, han åker inte efter oss när vi väl kommit iväg och till lägenheten.

Skulle så ha behövt få paus från eländet, skulle behövt bara få ta det lugnt idag. Istället går man ännu en kväll på adrenalin över att ha kommit undan ännu en kväll av hans riskbeteende. Och nu vill jag inte gå tillbaka mer. Jag kommer dö om jag fortsätter. Priset för hoppet har blivit för högt. Måste rädda mig själv nu. Gropen jag grävt mig är stor och djup, att ta sig tillbaka till nåt som kallas ett normalt liv är lååångt borta, innan vi stridit färdigt om allt praktiskt vet jag inte vilken spillra av en mänska jag ska hinna bli som redan är över bristningsgränsen.

Men nu är det nog. På riktigt nog. Kom vad det vill ur detta, men nu är det nog.
Beklagar min långa utläggning som knappast piggar upp nån, hoppas ni andra som kämpar har det ens lite lättare just idag för denhär förtvivlan unnar jag ingen!

Tack för era kommentarer, det värmer ?
Barnen och jag har gjort det bästa av situationen, ätit ute och handlat prylar till lägenheten så nu börjar barnens rum bli ganska mysiga redan. Jag tog en lång promenad i ensamhet medan barnen gjorde annat på eftermiddagen så en liten paus har jag fått. Mannen har jag inte hört ett ljud av idag, antagligen är han då fortfarande full och förbannad. Brukar inte komma några livstecken före ”det gått över” och jag har lärt mig det är lika bra jag inte hör av mig till honom alls heller. Så det har faktiskt varit en ganska lugn och skön dag trots allt. Vi passar på och leker lite semester i lägenheten jag och barnen, badar bubbelbad och äter kakor och försöker ha det så bra vi kan.

Vet jag måste åka till huset en sväng senast imorgon kväll för att hämta arbetskläder och barnens skolsaker men försöker att inte tänka så långt just nu. Är fortfarande rätt utmattad och kommer bli en tung vecka på jobbet efter den här helgen, sover inte så mycket och huvudet går på högvarv, kroppen värker och tårar pressar nästan jämt i ögonvrån.

Men jag vet ju jag i grunden är en fighter, så nånstans därinne morrar tigern inom mig och tids nog ska jag väl få mig igenom eländet denhär gången också. Men ja roligare kunde man ha det...

Får tårar i ögonen av det du skrivet. För ja en madrass på golvet i en tom lägenhet är bättre än det både du och jag levt med! Tids nog blir vi starka igen, tids nog kommer även det inre lugnet ikapp oss också hoppas jag. Vägen dit kan ännu vara lång, åtminstone för mig, men allt det hopp jag satt till att försöka reda upp mitt förhållande kommer jag nu sätta på att bygga upp mig själv istället.

Hoppas du har en lugn och fin lördagskväll Azalea!

Åkte till huset och hämtade kläder för en vecka till mig och barnen. Hade en kort sms växling med mannen innan dess och kan konstatera han skyller allt på mig, för att jag är sur jämt. Han fattar bara inte. Han var inte hemma så jag packade hastigt det nödvändigaste i några väskor och åkte tillbaka till lägenheten, och här tänker jag stanna med barnen. Skrev till honom jag inte orkar leva såhär längre, att jag inte kan göra nåt för att han ska bli nykter och att jag tänker stanna i lägenheten om han inte själv fattar han måste sluta dricka. Jag orkar bara inte mera med den här dansen, nu tänker jag dansa solo på vilket humör jag önskar utan att för den skull bli anklagad för att en annan dricker!

Som väntat blev reaktionen från mannen skarp när han fattat att jag inte avser komma hem i första taget. Arga mess, hot om myndigheter och rättegångar och allmänt dumförklarande av allt jag gör och är hela kvällen. Insikten drabbade honom hårt när han fattade att han på riktigt kan komma att bli tvungen att sälja vårt hus och därmed sitt älskade garage. Under natten svängde sms:en till självömkan, att han inte hade nåt att leva för som har en så tråkig och hemsk fru som tagit allt ifrån honom. På morgon undrade han om nåt ändrar om han slutar dricka och jag svarade ärligt att han först ska bevisa att han klarar av att vara nykter länge innan nåt alls kan komma på tal. Jag vägrar bli behandlad som jag blivit mer, ännu igår tyckte han att han hade all rätt att behandla mig som han gör för att jag inte fattar att ändra på alla mina fel. Nu kommer det gulligheter om att han ska sluta dricka och att han älskar mig. Han tar verkligen till alla manipulationsmetoder han kan tänka sig från hot, övertalning, kärlek och resonemang.

Han har skrivit bara om mig och alla fel och brister jag har, skrollade igenom hans mess och inte ett enda reflekterar över att han väljer att dricka och vad det ställer till med. Har bett han läser på om alkoholism och medberoende och vad det gör med barn att växa upp mitt i det. Före han alls fattar att spriten inte handlar om nån annan än honom själv och hans val finns inget mer jag kan göra än skydda mig själv och barnen. Hur ska man kunna ta till sig att han säger han älskar mig efter dagar av elakheter, hot och kränkningar? Nu är det nog med ord, nu ska ha bevisa i handling om det alls betyder nåt innan jag ens vill prata om nån fortsättning. När han inte får nåt svar på sitt sms så lär det snart komma elakheter igen, varför han ska bry sig när jag uppenbart inte gör det för bara för han säger förlåt så ska allt vara glömt enligt honom. Att prata om dt går inte, jag tänker inte ens försöka motivera hela min existens längre till honom.

Vad tröttsamt allt dethär, jobbet går som i dimma och man önskar sig en knapp för snabbspolning att ta sig ett år fram.