15 år och lite till tog det.
Har läst i forumet i omgångar genom åren - funnit tröst, klokhet och nakna sanningar.
Nu bor jag och barn själva. Ultimatum nummer trehundrafemtielva och jag faktiskt fick ett svar: han kommer inte att sluta dricka. Någonsin.
Stor sorg, stor besvikelse men någonstans en liten lycka. En hjälp att ta steget för bägges mående.
Så vi flyttade barn och jag. Alla nöjda och glada, här ska vi se framåt i positiv anda. Det kan ju inte bli sämre.
Inga flaskor att räkna, mindre utrymme för lögner, inget magont på väg hem från jobbet. Ingen kontrollhäxa. Vi träffs när vi vill och kan vi älskar ju varann.
Funkade hur fint som helst....inte.
Det blev så tydligt. Vem som tar plats, vem som också är en kontrollhäxa.
- Mår inte så bra och jag vill vara nykter i helgen, jag behöver bo hos er.
Självklart ! Jag finns ju alltid här !
Ingen kom, ingen ringde. Senare i veckan ringde det, inte ett ljud om vad som hänt.
När jag inte mår så bra finns det ingen plats för mej. Det är "jobb", nån bil som måste lagas.
Jag vet, en alkoholist kan inte vara ett stöd. Men nånstans kan jag tycka att låna ut en famn en kväll bör man ju kunna finna styrka till sej själv i.
Men vi funkar ju olika vi människor.
Som för de flesta andra här på forumet så finns det underlag för minst 20 st romaner om svek, flerdagars fyllor, lögner och annat runt gubben.
Men nu är det inte han som ska vara i fokus. Nu är det JAG som behöver. Jag som behöver hjälp med mitt.
Nog har jag förstått att jag haft ett visst medberoende, men att det var så allvarligt har jag inte velat se. Fullt upp med att tänka på honom, ena gången hur man bäst håller sej undan och andra gången hur man bäst slår näven i bordet.
Så tydligt det blev med avståndet, oförmågan att fokusera på mitt eget.
Men det kom krypande, känns nästan helt galet.
Det böjar finnas underlag för nån roman om medberoende också.
Försöket att sopa allt gammalt under mattan funkar inte för mej. Att konfronteras med mina känslor funkar inte för honom.
Så.... tre veckors avhållsamhet igår på egen begäran.Ingen kontakt alls. Inga sociala medier inte ens ett litet sms.
Och jag har fanimej abstinens.
Kontollbehovet skriker efter flaskor att räkna, egot skriker efter uppmärksamhet, ömhetsbetygelser. Vad som helst bara det är ett bevis på att jag finns !
Det är med sorg jag ser på mej själv, vad jag tillåtit mej att bli. Hur lättpåverkad man är trots att man upplevt sej stark. Så nedbrytande en kärlek kan vara när den hamnar snett ?

för värdefullt inlägg. Värdefullt och insiktsfullt! Du är inte ensam om din upptäckt men långtifrån alla inser sammanhanget, ser sig själva. Många går raka vägen in i nya relationer med samma mönster. Medberoende är en lömsk åkomma.
Jag är tacksam att min man hittade AA och att jag därigenom hittade Alanon. Det har gett mig platsen att ’se’ mig själv och framförallt verktygen att hantera mig själv. Först i relation till min man men ännu viktigare insikten om hur jag påverkats av att växa upp i en familj med missbruk och medberoende. Att jag är ett Vuxet barn och att jag måste ta hand om mig med den insikten.
Det är aldrig för sent att ta makten i sitt eget liv! Vilken spännande resa du har framför dig:) Allt gott på vägen / mt