maktlös mamma

Profile picture for user Elma

Finns här någon som har erfarenhet av att ha vuxna barn med missbruk?
Min son har sedan tonåren rökt cannabis och druckit för mkt då han har haft tillgång till alkohol. Han förlorade sin pappa i en bilolycka när han var liten, han var med i bilen, och har haft det jättekämpigt. Slutade gå i skolan i sexan. När han var 17 försökte han ta livet av sig och det var då som det uppdagades att han rökte. Han fick också diagnosen ADD och "uppförandestörning" Den enda vuxna person som han lyssnat på något sånär är mig. Jag har försökt få honom gå i skolan, sluta röka, skaffa jobb osv osv.
Sedan några år tillbaka bor han i min lägenhet. Själv bor jag och hans lilla syster med min sambo och hans barn. Nu fungerar inte det längre. Lägenheten är för trång och relationen knakar i fogarna. Jag behöver min lägenhet.
Min son fick ett arv efter sin farfar i slutet av sommaren och kort efter straffade han ut sig från den praktik han gick som en del av elektrikerutbildning. Nu är han arbetslös och håller som bäst på att supa upp arvet. Han mår såklart fruktansvärt dåligt. I november hörde han av sig och ville att jag skulle skjutsa in honom till psykakuten. Jag hade inte förstått hur illa de var med honom. Det slutade med att de hänvisade oss till beroendeakuten och där behöll de honom över natten för observation. Sen blev han remitterad till en beroendemottagning. Den tiden missade han. Han vill ha hjälp att må bättre säger han, och han har varit där en gång.
Anledningen till att jag skriver är att jag inte vet vad jag ska göra. Ja är så arg på honom samtidigt som det gör så ont att han mår så dåligt. Och anklagar mig själv för att jag inte har kunnat hjälpa honom mer. För att jag borde ha kunnat förhindra att det blev så här.
Och så behöver jag ju lägenheten. Jag betalar en del av hyran varje månad och har inte varit där på jättelänge. Försöker få komma upp i lägenheten för att se hur det ser ut och hjälpa honom att städa. Men han förhalar det. Vill inte ha min hjälp.
En del av mig vill bara slänga ut honom. (Hur nu det skulle gå till)
En annan vill ta honom i hampan och se till att han får den hjälp han behöver. Men han har aldrig varit en person man "tar i hampan" precis. Och jag vet ju att förändring måste bygga på egen vilja.

Känner mig helt maktlös. Så om nån här inne har erfarenhet, dela gärna med er!

Profile picture for user gros19

Känns lite som det är min son du pratar om. Inte fungerat i skolan, problem med kamrater, oro, rädsla, mardrömmar under uppväxten. Mycket sporadisk kontakt med en psykiskt sjuk pappa. Fick som vuxen diagnosen ADD och störningar i autismspectrat. Har tyvärr idag även en del psykotiska symptom. Allt detta kombinerat med ett missbruk, inledningsvis cannabis, senare har han väl använt de flesta preparat. Flera överdoser. Idag är missbruket mer sporadiskt tror jag,men han mår psykiskt väldigt dåligt. Han har tvångsvårdats för missbruk två gånger, genomgått olika behandlingar för missbruket och fått stöd från både av psykiatrin och missbruksvården. Han har fått väldigt mycket hjälp, men än har han inte fått ordning på sitt liv och idag förstår jag att hans psykiska ohälsa kanske egentligen är det största problemet. Det var mycket det här. Givetvis har det varit många plågsamma och förfärliga år för min del. Detta gör ju att man mår väldigt dåligt och det är då lätt att man blir arg på den man upplever är orsaken till detta, men jag tror faktiskt att det är så att den personen, i mitt fall min son, gör så gott han kan. Som anhörig kan man inte påverka situationen och det är ju oehört frustrerande. Sedan finns det en stor sorg över allt som inte blev som man hoppades på. Vi vill alla att våra barn ska få bra liv och att se sitt barn göra fel val och rasera sitt liv är väldigt smärtsamt. Alla dessa plågsamma känslor har gjort att jag känt en väldig ilska mot min son och han i sin tur har känt en väldig skuld för att han orsakar mig detta lidande. Idag mår jag trots allt ganska bra även om jag känner sorg ibland, men det har varit en lång väg tid och jag har genomgått flera anhörigprogram och går på alanonmöte regelbundet. En sak har jag glömt - min son är också alldeles underbar och jag älskar honom verkligen. Att mista den känslan är det allra värsta tycker jag och det blir lätt så när man utsätts för så mycket smärta. Berätta gärna mer hur du har det. Alltid skönt att man inte är ensam i den situationen man befinner sig i.❤

Profile picture for user Elma

Tack för ditt svar. Det låter som att du haft det enormt tungt men att du ändå har kunnat ta hand om dig själv i allt.
För min del handlar ilskan mkt om att han inte tar den hjälp han kan få. Men jag förstår också att han försöker så gott han kan och att han kanske inte ännu har accepterat att han behöver så mkt hjälp. Och att jag inte alls vet hur jag ska hjälpa honom på bästa sätt. Det vanliga dilemmat, jag vet vad jag vill för egen del men är orolig att det ska göra det ännu värre för honom.
Fast nu när jag skriver det inser jag att jag måste sätta min gräns, det finns nog inget annat sätt. Och var den går vet ju bara jag.

Profile picture for user gros19

Upplever att man tyvärr måste passera gränsen för att bli medveten om var den är. Skulle rekomendera dig att söka upp någon Alanongrupp. Om du inte vet vad det är så leta på nätet och läs lite. Du kan där få möjlighet att uttrycka dina känslor, din frustration, din ilska, din sorg din skam kanske och du är i en trygg miljö där människor förstår dig och har upplevt detsamma. Lycka till och fortsätt gärna skriva. ?

Profile picture for user Ragna

Hej, känner verkligen med dig. Det är olika för alla, men för mig funkade inte Alanon alls. Det bästa stödet för mig har varit en anhöriggrupp som jag fick tips om hos socialtjänstens anhörigstödjare. Det är en grupp som bedrivs som en studiecirkel, fristående från socialtjänsten. Tror det finns många sådana, och att just socialtjänstens anhörigstödjare kan ha koll. Socialtjänsten kan också ha grupper för anhöriga i sin regi.