av mamma-julia

mamma-julia
fre, 2021-01-01 - 18:29

Min son som är 44 år är alkoholist, har Aspergers och panikångest. I cirka 15 års tid har han druckit ofta och mycket. För 3 år sedan blev det konstaterat att han har lite skrumplever och efter det även små bråck i matstrupen. Efter en lång nykter period tillät han sig att dricka ibland och sedan blev det mer och mer och perioderna längre och längre. P g a Asperger är han väldigt svår att komma till tals med och kan få utbrott om det är något som går honom emot. Det kan pendla mellan en arg och nästan obehaglig person till en liten pojke som behöver sin mamma. Jag har burit upp mat, jag har fixat och jag tar nästan allt ansvar för att hålla honom på gott humör. Till det hör att jag köpt, betalat och burit dit alkohol. Han lindrar sin ångest med alkoholen och även tror jag känslan av misslyckande när inga relationer fungerar. Jag tycker synd om honom, jag vill lindra ångesten, jag vill göra honom nöjd. Så jag bär dit alkohol och det gör att jag är så rädd hela tiden och får kämpa med min egen ångest, han har ju alkoholskador och ska inte dricka alls. Nu har han haft en lång period när han druckit starköl och vin varje dag och knappt ätit något. Igår försökte han äta och började må illa så han har inte druckit sedan dess. Nu har han kraftig ångest och mår illa och idag hade han kräkts tills han, som han skrev till mig, hostade lite blod. Jag vet varken ut eller in, han skulle försöka sova skrev han och att han kräks av abstinens och ångest är väl inte så konstigt. Men med tanke på hans skador så blir jag så rädd så jag är helt förbi. Jag har inte kunnat ha telefonen påslagen på nätterna på ett par år på grund av hans tidigare ringande på nätterna om ångest, jag orkar helt enkelt inte för då kan jag inte sova. Men vad gör jag nu då, tänk om det händer något och jag inte kan nå mig. Jag är helt kluven och kan inte tänka klart. Och han har bara mig, ingen annan. Jag orkar inte, orkar inte. Jag vet att jag är en dålig människa och mamma som köpt alkoholen och jag känner mig så feg och svag som inte kan ha mobilen på på nätterna. Jag går mellan vardagsrummet och sovrummet där datorn står så jag kan kolla facebook hela tiden. På morgonen när jag ska sätta på facebook sitter jag nästan och skakar av skräck, vad ska det stå, vad har han skrivit. Vet inte var jag ska göra av alla känslor. Har två gånger förra året försökt få tid på vuxen psyk men de hänvisar till kommunen. Hade en kurator i 7 år förut som jag träffade regelbundet för stödsamtal men hon gick i pension. Känner mest för att packa en väska och rymma. Men går ju inte att åka till någon nu för coronan. Hur rädd ska jag vara, vad skulle ni gjort? Åh, behöver verkligen någon att prata med här.

TappadIgen
fre, 2021-01-01 - 19:14

Det verkar som att du har hamnat i en sits där du inte kommer någonstans. Jag kan nog inte hjälpa dig tyvärr, men jag kände att jag behövde säga något i alla fall.

Situationen du är i nu är inte hållbar. Som du ju redan har förstått så ska han inte dricka mer. Inte bara för sin egen hälsa skull, utan även för din. Som du beskriver det så låter det som att han behöver vård. Det finns inte någon chans att du kan få honom att ta sig till beroendemottagningen? Vad gjorde han sist för att hålla sig nykter? Hur fick han reda på att han hade problem med levern?

Nu är han ju vuxen så du kan såklart inte tvinga honom. Men han måste komma till vården. Jag förstår att det är väldigt annorlunda för dig. Om det hade varit någon annan som du inte kunde nå fram till så hade du ju varit tvungen att lämna, men det handlar om din son. Det känns dock som att det här situationen inte kommer att vara hållbar heller. På något sätt måste det få ett slut, inte bara så att din son får vård men så att du också kan få leva och må bra och inte gå omkring och oroa dig så hela tiden.

Backen123
fre, 2021-01-01 - 19:33

Hej, låter som en hemsk situation du hamnat i. Jag skulle ha ringt socialtjänsten och sökt hjälp, med rätt person så kan det bli jättebra för sådär kan du ju inte ha det ❤ Al-anon är också ett forum jag rekommenderar, jag har träffat på flera föräldrar där med beroende sjuka barn

gros19
fre, 2021-01-01 - 21:14

Så svårt du har det. Har själv en son med Asperger diagnos och vet hur oehört svårt det är att påverka på något sätt.

Förstår både att du är rädd och känner dig som en dålig människa när du köper alkohol till din son. Uppfattar att det faktiskt är fara för hans liv och det du kan göra om han motsätter sig vård i någon form är en orosanmälan till socialförvaltningen. En sådan anmälan kan leda till ett tvångsomhändertagande för vård LVM men han erbjuds dessförinnan vård på frivillig väg. Inte lätt jag vet, men kan inte se att du har något val.

Sedan behöver du själv hjälp, men som du säger det är svårt i dessa coronatider. Har själv varit på ett anhörigprogram under en vecka med "behandling" från morgon till sent på kvällen. Det förändrade allt för mig. Alanon finns ju men tror endast det är onlinemöten just nu. Kommunen brukar också ha anhörigprogram.

Du gör så otroligt mycket tar t.o.m. ansvar för att han ska vara på gott humör. En sak har jag upptäckt under åren jag haft bekymmer med min sin och det är att de förändringar som skett har inträffat när jag gjort INGENTING.

Du skriver inget om hur din son ser på sin situation. Förmodar han anser att han inte är i behov av hjälp. Har han någon hjälp över huvudtaget, någon sysselsättning?

Du måste agera, göra en orosanmälan om din son inte frilligt följer med till beroendeenheten och du vet ju själv att du måste sluta handla alkohol till honom. Förfärlig situation du befinner dig i. Fortsätt skriv och leta efter hjälp. Finns ett anhörigprogram här på alkoholhjälpen tror jag.

mamma-julia
fre, 2021-01-01 - 21:26

Hej och tack för ditt svar!
Han blev så sjuk för ett par år sedan, fick vätska i kroppen och kom in akut efter mycket övertalning. De tappade vätskan och han fick medicin och de gjorde ultraljud. Man såg att en kant på levern var förändrat "såsom vid skrumplever" sa de. Han fick medicin ett tag och skulle på återkommande kontroller. Gjorde det några gånger men sedan vågade/ville han inte. En annan gång hamnade han på sjukhuset för att han kräktes blod och man "lagade" en bristning. Efter det var han där igen för samma sak och man gjorde gastroskopi igen och upptäckte små åderbråck i matstrupen. Sedan dess har jag varit konstant uppstressad och rädd. Han har ju Asperger och är så svår att prata med. Men han blir rädd när det händer sådant här och nu är han ångestfylld och rädd igen och jag orkar inte med mer. Känner att jag bara vill fly från alltihop. Han vill inte till vården, inte ens då förut utan det krävdes övertalning. Och jag fick lov att ligga på golvet i salen när han var inlagd, och det går ju inte nu för coronan. Jag måste vara med. Och vårdpersonalen blev irriterad för att han blev arg när de kom på natten och skulle ta prover. Vet inte hur det skulle kunna fungera. Känner snart för att lämna allt, bara gå rakt ut i skogen och sätta mig där. Det låter inte klokt men jag vill inte vara med längre..

TappadIgen
fre, 2021-01-01 - 21:34

Det händer ibland när jag läser berättelser här att jag känner en stark empati för personen bakom och just din historia berör mig extra mycket. Det är så att jag önskar att det fanns något jag kunde göra.

Du ska förstås inte ha det så här. Din son behöver hjälp! Du behöver hjälp med din son. Läste du alla svaren? Det var lite förslag på hur du kunde gå tillväga.

Jag har själv inte några djupare erfarenheter av Aspergers. Som någon annan frågade, hur ställer sig din son till att få hjälp på något vis, som t.ex beroendecentrum? Något måste ju hända snart.

TappadIgen
fre, 2021-01-01 - 21:38

Jag läste lite snabbt första gången. Vill han inte till vården på det sätt du beskriver så fungerar väl inte beroendecentrum heller. Jag vet inte hur mycket alternativ som återstår. Det är väl som gros19 skriver en orosanmälan till socialförvaltningen som kanske skulle kunna göra en skillnad.

mamma-julia
fre, 2021-01-01 - 21:45

Hej igen TappadIgen.
Han har motstånd till att få hjälp. Han gjorde det självmant för några år sedan men fick komma till en avdelning med svårt psykiskt sjuka och han fick sitta i ett kalt rum i vänta på att promillehalten skulle gå ner. Jag hade förklarat för personalen att han har Aspergers och ångest är rädd för mediciner. En sköterska kom in och tog pulsen och sa att han måste ta ett piller som hon kom med i handen och talade inte om vad det var heller. Han fick spel och krävde att få åka hem. Efter en timma där fick jag hämta honom och han totalvägrar att åka dit igen. Jag har varit och pratat med anhörigcentrum här i kommunen, de var bra men jag kom ingen vart så jag slutade där. Jag är livrädd att han ska bli jättedålig igen och jag kan bara inte ha telefonen på på nätterna, jag är så skadad så det går inte. Känner att jag har ansvar för liv eller död och jag klarar det inte. Känner mig som en väldigt feg och dålig människa. Jag orkar inte göra valet åt honom, jag är för rädd. Han har bestämt sig för att den här perioden är över och han ska inte dricka. Hur länge det varar vet jag inte. Nu när det är dags att lägga sig är jag extra orolig, vad gör han, hur mår han. Jag har läst svaren och känner mer än någonsin att det måste bli en förändring. Men just nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag hoppas verkligen att han kunde somna så han får vila. Men han måste ha i sig näring, köpte barnmat. Han vill inte att jag ska vara där heller. Vi bor i samma hyreshus och det är både bra och dåligt. Vill nästan flytta till en annan stad så jag inte kan förstöra honom mer, det är ju jag som försett honom med alkohol, har säkert burit tonvis med ölburkar genom åren. Jag är snart 67 år och börjar bli ganska trött. Får väl ringa kommunen igen och prata med anhörigstödet men vad jag ska göra för min son vet jag inte, han måste ju få i sig mat. Känns ganska hopplöst men jag är tacksam för svaren här så jag får dela det med någon. Har en sambo men han står liksom bredvid det hela.

TappadIgen
fre, 2021-01-01 - 22:08

Det verkar som att du har gjort allt du kan. Men det blir ju inte lätt när han inte vill det som är bäst för honom själv alla gånger. På något sätt måste du ju få stöd, som sagt, för det funkar ju inte att fortsätta så här. Skönt att han tänker att han inte ska dricka i alla fall. Då kanske han ändå inte helt motsätter sig någon form av hjälp som inte innebär att han måste till sjukhus.

Det är ju egentligen otroligt hur mycket du måste ha orkat med genom åren. Det håller såklart inte för alltid! Att du då och då gjort saker som kanske varit bra för stunden men inte bättre i det långa loppet ska du inte klandra dig själv för. Du har gjort det bästa du har kunnat.

gros19
lör, 2021-01-02 - 15:35

Kan tänka mig att det plågar dig väldigt att du ser dig som åtminstone delaktig i sonens problem med alkoholen och sin fysiska hälsa. Alkoholen är i bästa fall lindring för stunden men skapar också ångest och att ha relationer gynnas ju inte av att man dricker. Nu har ju inte din avsikt varit att skada utan troligen för att du inte hittat någon annan utväg just då. Kanske har du alltid tagit ett orimligt ansvar för din son, förefaller så. Om vi bortser från allt det här och ser på situationen idag.

Då är som det som jag ser det utan tvekan det viktigaste INGEN MER ALKOHOL och hur uppnår man det? En del förslag men du vet ju bäst vad som skulle kunna tänkas fungera.

Inläggning på beroendeenheten och en läkarundersökning.

Avgiftning i hemmiljö, eventuellt med medicinering för abstinensen, men då krävs läkarbesök.

Frillig behandling i öppenvård.

Frivillig behandling på behandlingshem.

Behandling med tvång LVM men då krävs en orosanmälan och att man gör bedömningen att det fara för livet.

Antabusbehandling finns också och medicin som ska ta bort suget efter alkohol, men din son verkar inte så glad för rabletter.

Sedan har vi ju AA dit alla är välkomna, vilket kanske är bra med tanke på att din son har som jag förstod det svårt att skaffa relationer. AA inns på många platser så någon grupp skulle kanske passa honom. Alanon för dig.

I slutändan handlar det ju huvudsakligen om vilken motivation att leva ett nyktert liv man har.

Dessa alternativ kan jag se men kanske någon som läser här har ytterliggare förslag. Som du själv säger något måste hända.