av användarnamnan…

användarnamnan…
mån, 2021-02-01 - 15:28

I flera år har jag grävt ned mig i förnekelse och medberoende. Låtsas som att det regnar.

Jag har båda mina föräldrar som är alkoholister. De har båda bra jobb och bor i stort fint hus. Mamma har varit sjuk (psykist) vid flera tillfällen under åren och pappa har genomgått hjärtoperationer samt haft stroke senaste åren.

Min familj har alltid varit i kaos, och jag vet att om alkoholen inte fanns så skulle det vara bra. Stabilt.

Min familj är ju perfekt annars.. Mamma och pappa är perfekta utan alkohol.

Min pappa blir aggresiv och kan knappt längre gå när han är onykter. Jag och mina syskon har gjort ALLT för att få detta att vända till någonting bra, i 10 år ha rvi försökt minst. Att pappa ska söka hjälp. Tyvärr låtstas vi om som att ingenting har hänt efter alla bråk eller fyllor hos min pappa. Sagt upp kontakten då och då, men inte hjälpt.

Min mamma medicineras dagligen och bör heller inte dricka alkohol men hon är nog den som förnekar det mest och vill inte se sanningen.

Oavsett ovastående så orkar inte mitt samvete mer. Jag orkar inte hjälpa eller försöka hjälpa dem mer. Vilken jag vet mycket väl inte ligger på mitt ansvar, men jag klarar det inte. Att bryta kontakten.

Jag är skyldiga dem livet, och de har alltid hjälpt mig och givit mig allt jag önskat.

Nu har jag kommit till att jag sagt upp kontakten med mina pappa då han efter en miljon gånger åter igen gjort bort sig. Dricker dygnet runt på helgen och skadar min mamma och mina syskon så pass mycket (psykiskt). Jag är rädd att min mamma ska bli sjuk igen och ibland skulle jag tro att om en olycka hade hänt pappa så hade saker blivit bättre. För det är det enda som skulle hjälpa.

Jag vill hitta ett sätt att tänka bort dem. Jag har liksom medvetandet där och vet vad som är rätt och fel, men mina känslor är inte med mig. De förlåter och förlåter och får mig hela tiden till att älska mina föräldrar igen och ha kontakt med pappa.

För att jag älskar honom. Jag klarar inte av att se honom ledsen. Så ibland har jag haft kontakt med honom bara för att inte ha detta dåliga samvete.

Jag är rädd att jag går sönder. Nu när mitt liv tillsammans med både barn och sambo är perfekt, så vill jag inte det.

Det finns ingenting jag kan göra, men jag kan inte bara gilla läget. Det är så otroligt orättvist att mina föräldrar är i liv, men ändå ska jag säga upp kontakten med dem?

Det är lönlöst att ens skriva av sig. Jag har dock aldrig gjort det förr, men allt annat har jag gjort och ingenting får mig att känna rätt.

gros19
mån, 2021-02-01 - 17:45

Det är väl den kampen vi anhöriga kämpar med. Kansla och förnuft. Känner igen att man vet vad man ska göra men det känns inte rätt.

Jag tänker så här att det viktigaste är att inse att man är totalt maktlös vad det gäller att få sina anhöriga att sluta med sitt missbruk. Kontakt tänker jag att man får ha så mycket man orkar. Det kan ju inte vara så det blir på bekostnad av din egen familj främst inte för barnen.

Jag tycker du ska fokusera på dig själv. Det är något du kan påverka. Berätta om möjligt lugnt och sansat för dina föräldrar hur du mår ch hur du påverkas av deras missbruk. Tala inte om vad dom ska göra. Sedan tycker jag också att du ska söka hjälp för egen del och berätta gärna det för dina föräldrar. Det finns kuratorer, anhörigprogram i kommunen, alanon och även anhörigveckor man kan åka på. Om du har fokus på dig själv och din familj så kanske du inte behöver säga upp kontakten med dina föräldrar bara se till att det inte påverkar dig lika mycket. Man har rätt och kanske även skyldighet att se sig själv som viktigast och utifrån detta hjälpa så gott man kan. När jag själv varit i situationen att jag varken vet ut eller in vad jag ska göra så har jag vänt fokus på mig själv. Sedan är det ju mycket jobbiga känslor man som anhörig ska hantera inte minst ilskan som maktlösheten väcker, men även mycket sorg.

användarnamnan…
mån, 2021-02-01 - 18:12

Jätte jätte tack för ditt meddelande. Jag har aldrig pratat med andra som har det liknande.. Det känns som att det inte finns, jag blir så fundersam hur andra hanterar det. Jag önskade att jag hatade mina föräldrar det hade gjort allt så mycket enklare.

Precis allt du skriver stämmer och tack igen för råd. Precis vad jag behöver just nu.

Tröttiz
mån, 2021-02-01 - 19:51

Användarnamn. ?
Det är jobbigt som anhörig.
Man kan ju inte riktigt hata sina anhöriga, det är själva alkoholen man hatar. Det finns en person vid sidan av missbruket som man älskar.

Alkoholen kan man som anhörig inte göra något åt, det är den som missbrukar som har den kontrollen. Man kan sätta gränser för sig själv liksom, vad man tycker att är / känns okej och inte. Till exempel nu vill inte jag prata med dig då du är onykter, välkommen att ringa mig nykter.

Nordäng67
mån, 2021-02-01 - 20:55

Välkommen hit till Forumet! Du har redan fått många bra synpunkter! När det gäller kontakt eller inte kontakt med dina föräldrar: kanske kan du hitta en medelväg? Kontakt på dina egna villkor. Att bryta helt gör det ofta svårare för en själv. Man får dåligt samvete, tänker nästan mer på dom när man brutit kontrakten än när man har kontakt. Jag har också en turbulent uppväxt i bagaget (mamma psykiskt sjuk). På senare år även alkohol inblandat. Jag har också brutit med mina föräldrar många gånger genom åren. Och så har man börjat träffa dom igen....tills man fått nog nästa gång. På senare år har jag haft regelbunden kontakt men hållt dom på behörigt avstånd. Inte lagt mig i deras liv utan bara träffat dom på mina villkor och i den utsträckning som jag känner att jag orkar. Jag gör inga dramatiska uppbrott längre. För min egen skull! Dom får ta hand om sina egna problem. Jag följer med mamma till sjukhuset en gång i månaden för medicinering av sin sjukdom. Om hon följer med frivilligt, gör hon inte det får hon själv ta konsekvenserna. Tycker du ska fokusera på din egen familj och dig själv nu. Svårt men det går! Som någon sa ovan: man måste erkänna för sig själv att man är maktlös inför andras problem. Jobbiga ord att förlika sig med men numera känns som som en trygghet för mig. Typ "just det ja, jag kan inte göra något åt detta, det måste dom ta ansvar för själva". Många kramar