Men barnen då?

Jag mötte min man när han fick antabus, 19 år gammal. Han har i alla dessa år strulat runt med alkoholen. Vi bor i villa, har två små barn och har levt ihop i 15 år.
Jag har blivit alkoholpolisen och han har lovat och svurigt på att inte dricka bakom min rygg men under flera år ramlat tillbaka.
Sedan en månad har det gått bra, trodde jag. Hittade mängder med tomburkar som han druckit när han varit själv med barnen.
Han går inte till jobbet om inte jag väcker honom, har aldrig betalat en räkning i sitt liv. Han kan inte med e-post eller något annat för att sköta sitt liv. Jag påminner honom när han ska duscha, bokar klipptider, säger till honom vad som behöver göras och när.

Jag orkar inte mer.
Jag vill inte ha ett tredje barn, men vi lever i sådan symbios att jag inte vet hur jag ska andas utan honom, hur jag ska klara det ensam. Och jag vågar verkligen inte ha barnen hos honom varannan vecka eller helg själv, om han inte ens klarar att ta hand om sig själv.
Jag var bortrest några veckor när jag studerade, då ringde förskolan till mig och undrade om inte barnen kom. Han glömde lämna dem. Burkar när jag kom hem.

Jag vill inte leva med honom men vill inte ha honom i barnens liv när han är så beroendesjuk som han är. Vet inte hur jag ska få hjälp heller, han säger att jag inte är en bra mamma för att jag är så trött och arg och otillgänglig, och han säger att han kommer använda det mot mig om jag hittar på något.
Jag kommer inte från det landskap vi bor i nu, allt här är hans .
Men barnen har byggt upp sina vänskapskretsar här, och hela sina liv. Jag med ändå.
Jag vet inte vad jag ska göra, känner mig ensammast i världen.

Profile picture for user Orolig_nu

Knappt sovit något i natt.
Vet inte hur jag ska göra!
Vi har tagit flera lån i mitt namn som han behöver hjälpa mig att betala av innan jag lämnar. Det är steg 1.

Sedan ska vi bo någonstans också! Jag vill inte bo kvar i huset, men vet inte om han har råd att köpa ut mig eller om vi båda flyttar. Steg 2 är att ordna med det.

Steg 3 Packa allt och besluta vem som ska ha vad.
Steg 4 Är att besluta hur vi ska ha barnen.
Orkar jag själv med bara varannan helg? Orkar jag om han är själv med dem mer än varannan helg?

Sen kommer tankarna på om jag någonsin kommer hitta nån som är lika snäll som han, som förstår mig och vill mig väl. Som är som han fast utan alkoholen. Vet inte vilket steg det blir, långt fram nånstans.

Steg 5 Ordna med alla papper för skiljsmässan, och ordna så att han kan komma åt sin epost, och allt annat utan att jag ska ha lösenordet till det. Och att han inte har mina lösenord till allt. Ringa banken så vi inte har dispositionsrätt på varandras konton.
Dela upp pengarna på sparkontot och sälja av aktier och fonder och dela upp.

Steg 6 Eller kanske tidigare? Berätta för barnen. Vad berättar jag? Att jag vill skiljas för att? Skyddar jag dem om jag inte säger som det är eller ska jag säga sanningen?
Berätta för andra nära också.

Steg 7 8 9 10
Ja, vad är det mer som ska göras?

Profile picture for user Kristoffer

Hej, Orolig_nu!

Vilken tuff situation du beskriver. Du låter trött, på flera plan, och har svårt att se en väg framåt, en väg ut. Det är du verkligen inte ensam om. Ditt andra inlägg här blir en så kraftfull illustration på hur det kan vara att befinna sig i en sån här situation - där funderingar på förändring skapar mer frågor än vad som besvaras. Men trots att du är så trött fortsätter du att skriva här på forumet, för att få ut orden och för att kanske få andras perspektiv på situationen. Klokt och starkt av dig.

Du skriver att du inte vet hur du ska få hjälp, men att du verkligen behöver det. Utifrån det du skriver, de många aspekter som skapar oro för dig, låter det klokt av dig att försöka få någon form av kontakt, någon att prata med, som kan stötta dig i att reda i de här sakerna! Du skriver att din man dricker och försummar sitt föräldraansvar när han har barnen, och det väcker en stark oro för hur de påverkas av situationen. Barn märker ofta mycket mer än vad vuxna tror. Det du skriver väcker inte bara oro, utan också en stark önskan om att du ska få hjälp och stöd, så att du kan fortsätta vara den starka trygga föräldern som dina barn behöver, oavsett hur din man väljer att göra med alkoholen.

Det finns lite olika vägar till en stödkontakt. Socialtjänsten, Alkohollinjen, det specialiserade kommunala anhörigstödet, och Al-Anon är några exempel som dyker upp som har varit hjälpsamt för andra. Alla vägar går att inleda med en anonym kontakt, för att undersöka vad det finns för stöd att få för just dig. Du kan också skriva direkt till oss rådgivare via menyvalet "Stöd" och sedan "Fråga oss". Vad tror du själv skulle kunna vara ett bra första steg för att få hjälp att komma vidare?

Oavsett hur du väljer att göra, fortsätt gärna skriva här och berätta hur du har det och hur det går för dig.

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen

Profile picture for user Orolig_nu

Tack för input!
Det är så skambelagt det här med beroendesjukdom i familjen att jag inte vet hur jag ska vända mig alls och hur jag ska få stöd utan att det blir ett mönster i oss som inte går att sudda.

Hur mkt är för mkt frågade jag min bff. Visade sig att hennes man dricker varje dag och att hon inte ser något problem i det. När är det ett problem?
Jag upplever att smygandet är ett problem, och att min man inte riktigt har förmågan att sätta gränser för sig själv när det gäller något.
Hans föräldrar har druckit mkt hela livet, utan att få problem (vad jag vet).
Detta påtalar han. I min familj dricks det inte alls på samma sätt så jag kanske bara ser på det genom ett dimmigt glas?
Vad är för mkt?
Jag kan inte lämna honom för han kan inte ta hand om barnen och jag kan inte ta honom från barnen som älskar och hyllar honom.
Jag älskar honom också! Är stolt över honom för allt han klarat och allt han är. Och hur han hjälper mig bli den bästa jag jag kan vara.
Som en rävsax.

Han dricker inte så mkt just nu. Trots att det är sommar, då det brukar bli mer. Var nästintill nykter t.o.m. på midsommarafton. Men det är som att jag väntar på smällen, när han sänker garden och inte sätter gräns för sig själv längre. Jag litar inte på honom.
Jag kan omöjligt lita på honom.
Så mkt har hänt.

Jag vet inte hur jag ska orka det här.
Barnen är ju viktigare än allt, än han och mig, än hans kontakt med dem.

Hur blir de påverkade?
Han har jobb som han sköter, kör aldrig påverkad, visar sig inte påverkad bland folk. Han tar dem till förskolan, är med på föräldramöten och bvcmöten. Gör mat, nattar, fixar.

Blir extraglad på helgkvällarna och någon dag mer i veckan, leker mer med dem då, skrattar och stojar och hittar på.
Men är sur och vresig mån-ons.
Kort stubin och empatitrött. Energilös.
Tar "bara nån öl" om han behöver på kvällen på vardagar. Kanske en whiskey.
I ett annat land hade det varit okej, på gott och ont. Mest ont förståss.
Jag har läst mer 6år på universitetet när det gäller fysiologin bakom, så jag borde ha koll på hur mkt som är lagom. Det finns liksom ingen i vår närhet som inte dricker riskfritt enligt audit. Men inte är det lagom för det.
Jag vet inte, är bara så trött på det här och önskar att vi var i samma tankespiral så jag kunde fånga upp honom och leda honom rätt igen.
Men det är väl typiskt medberoendet, att tro att jag kan putta honom i rätt riktning när det enda han behöver är att jag sätter gränser för mig och barnen så han inte kan göra på samma sätt längre.
Det är svårt.

Profile picture for user Orolig_nu

Kommer tillbaka hela tiden i tanken på att jag behöver lämna men inte vågar för att han då inte har kontroll och då kanske släpper det helt och då vågar jag inte ha barnen där.
Jag vill inte blanda in socialen, vill inte ha den typen av hjälp.
Så här står jag nu och vacklar.
Vi har ju gemensam vårdnad, barnen har ännu inte tagit någon skada, han är inte aggressiv på det sättet att han är utåtagerande fysiskt, och inte mot barnen på något sätt, men han blir oaktsam, tappade ett glas som sonen skar sig på när han hade däckat när jag jobbade kväll, låter dem bada i poolen utan att ha koll, glömmer att gå upp så de får komma till förskolan osv. Jag vet inte hur jag ska fixa det själv, utan socialt nätverk.
Och jag har så låg energi att jag inte orkar en flytt. Men behöver nog orka det ändå, det får bli vad det blir.
Är rädd att bli ensam, att jag inte hittar någon plats där folk vill mig väl.

Mina barn och jag är skrivna i ett län, frågan är om jag kan flytta till ett annat län utan hans samtycke, och låta barnen börja skola där? Min äldsta börjar förskoleklass till hösten.
Någon som vet?

Tack Tofu för att du svarar! Är så inne i min egen tankesnurra att jag inte hinner möta det du säger men du sätter frön och jag reflekterar i mig, så tack för det! Vi har varit på parterapi vid ett tillfälle för 6 år sedan, han är fortfarande arg över att jag då var ledsen över att han stal mina insomningstabletter och berättade det. Vi tog inte upp något om alkoholen där och då. Han tvärvägrar hjälp.
Jag fick honom att ta antabus, utan att ha recept på det en kort period, men sen vägrade han.
Jag har jobbat med att försöka möta hans behov när hans själ är trött, men min själ är också trött nu, jag ser inget oss när jag tänker på framtiden. Jag litar inte på honom alls. Han tittar mig i ögonen och ljuger. Även om det är beroendesjukdomen som ljuger och även om han behöver nå botten för att komma framåt känner jag inte att jag och barnen måste ner och vända, den resan måste han göra själv och jag tror inte jag orkar vänta längre. Han har fått nästan 15 år av mig.
Min själ är trött.

Profile picture for user Kristoffer

Hej igen Orolig_nu!

Du är verkligen igång, förbereder dig och tar reda på vilka förutsättningar som finns och vad det ger dig för alternativ. Hoppas att det är OK att jag sticker in med ett tips! När det gäller frågor som gäller vårdnad och umgänge med barnen så är du klok som kollar upp dina alternativ, så att du inte gör något som kan bli negativt för dig om det skulle uppstå någon form av juridisk konflikt kring barnen. Även om det för oss som läser här är tydligt att dina intentioner med att flytta iväg med barnet är goda så finns det en risk att ditt agerande tolkas som att du inte samarbetar med den andra föräldern, om han inte har informerats och om han skulle vilja ta juridisk strid för att få tillbaka barnen.

Jag ser att du skriver att Socialtjänsten inte känns som ett alternativ just nu. Samtidigt sitter de inne på mycket kunskap om de juridiska förutsättningarna som skulle kunna hjälpa dig framåt. Det går att få anonym rådgivning genom att ringa och inte uppge ditt namn, där skulle du sannolikt t ex kunna få svar på din konkreta fråga om flytt och skolbyte - och andra tips på hur du kan gå till väga på ett sätt som blir så bra som möjligt för dig och dina barn. Kanske skulle det kunna vara ett alternativ?

Trots att den här situationen är så tuff, och att du är så trött, så är du igång med din process, och kugghjulen snurrar verkligen för att ta dig framåt. Det är starkt. Fortsätt skriv och berätta om hur det går för dig!

Varma hälsningar
Kristoffer

Profile picture for user Orolig_nu

Tack till er båda, att ni hör mig och svarar!
Jag är lite on/off på gång. I tanken har jag redan flyttat, men sen kommer vardagen och vi samarbetar och skrattar ihop, får allt att rulla tillsammans.

Jag tog upp saken väldigt försiktigt igår, att jag känner en otrygghet kring hans drickande, att det inte är normalt att dricka på det sätt han gör, att gömmor med burkar och flaskor inte är normalt och att barnen svarar öl, när de får frågan vad som ska vara med på kalas. Vi har aldrig haft öl på något kalas, men ändå har de på något vis snappat upp det.
Jag raddade lugnt upp fler och fler saker och sa att det är ett problem. Sen var jag tyst tills han svarade att han inte har ett problem nu, det var då. Eftersom det var 3 veckor sedan han drack på vardagen (förutom 3,5:orna då).
Jag uppmärksammade honom på konsekvenserna av hans drickande, men han vill inte se.

Jag sa att jag ger dig ett år till. Detta är min sista chans till dig, men förbered dig mentalt på att bli lämnad.

Jag kommer inte sätta gränser för honom mer, det får han göra själv. Jag kommer inte låta honom vara ensam med barnen på kvällarna. Jag låter honom vara. Jag orkar inte kriga mer. Det är inte mitt ansvar att tillnyktra och möta demonerna, det är hans.
Ett år, så vi kan betala av skulderna, hinna renovera det sista på huset så försäljning blir lättare sen.
Jag tänker att jag får stanna här i detta länet trots att jag inte har kontaktnät här, och jag vill ju att vi ska kunna samarbeta kring barnen.
Blir jag för orolig och rädd får jag ta hjälp.
Men ett år till har jag iaf koll åt vilket håll hans sjukdom går, om han ser allvaret och vikten av att ta sitt ansvar.
Lång tid! Men tiden går snabbt...

Profile picture for user Orolig_nu

Idag är det fredag och oron ligger som ett nät i mig, som när som helst kan knytas åt och göra att jag tappat andan. Han luktade förut, men nekar när jag frågade. Jag tänker släppa det. Tänker inte kontrollera, låta honom köra sig i bott eller ta tag i sig, själv ta beslutet i vart fall. Han behöver bli behandlad som en vuxen man för att kunna agera som en, men det går ju inte snabbt att ändra ett stört tankemönster. Och jag är så galet vaksam, på helspänn. Lugnare när jag vet att han ska upp på morgonen till jobbet.
Men oavsett vad som sker så behöver jag sluta låta mitt mående vara avhängigt på hans eventuella drickande, jag behöver det för barnens, min OCH hans skull.
Om jag iaf står stabilt med båda fötterna förankrade på jorden, utan ansvarskänsla för honom lär jag mina barn hur de ska agera om de ärver mitt omvårdnade och självutplånande tankemönster (eller hans gränslösa drickande).
Jag är värd det, att enbart ta ansvar över mitt och barnens ageranden, och inte hans. Jag ska sluta rädda situationerna nu.

Jag vet inte hur det är att växa upp med föräldrar med beroendeproblematik, finns det någon som vill dela med sig om hur mina barn kan bli eller redan är påverkade av det?
Skulle vara skönt och motiverande för mig att läsa.
Jag jobbar med missbruk av olika slag och är bekant med de flesta begrepp men det är helt galet annorlunda att själv vara medberoende. Jag träffar många som har familj kvar och som får chans efter chans men inte förändrar beteendet. Och ibland är hård kärlek, hjälp att sätta gränser, det enda rätta.

Och jag har en inre konflikt i mig, för jag hade stuckit direkt om det inte vore för barnen, men tvärtom känns det som att jag måste sticka pga barnen.
Jag är bara så rädd för vart han kommer hamna, vad som händer honom. Han har varit min bästa vän i så många år, mitt ankare när jag vårdat trasiga människor, en famn att vila i, att få bli omhändertagen av.

Jag fick en akut stressreaktion för några veckor sedan, kunde inte somna hur jag än försökte. Efter 4 nätter med bara ältande sökte jag vård. Jag kunde inte jobba, inte ta hand om barn.
Mycket oro inför sommaren, hur han ska klara det, och hur jag ska klara det.
Fick sömntabletter, samtalskontakt fanns inte tillgängligt just nu.
Jag får inte gå sönder igen, jag måste ta hand om barnen. Och mig. Vem ska annars göra det?
Jag är specialistutbildad sjuksköterska inom psykiatri och vet inte vem jag ska vila hos, vem barnen kan vara hos om jag går sönder igen.
Det blev inte bra sist, jag lämnade det till honom, han nattade dem medan jag la mig däruppe och sov med hjälp av sömntabletterna. Sov så djupt att jag inte hörde honom öppna vinflaskor. Efter tre dagar såg jag de tomma och tar nu barnen på nätterna så han inte sover med dem.
Jag känner mig starkare nu, som ett urdjur som vill beskydda oss.
Samtidigt ska vi leva ihop eller senare isär men under kanske 50 år behöva kommunicera kring barnen.
Jag får inte gå sönder igen, för går han sönder helt nu, har barnen ingen.
Jag är stark, känner mig mycket starkare. Tar barnen till förskolan innan jobb och hämtar dem efter jobb. Lyssnar på dem, leker med dem ger dem mat, ordnar kläder i nya storlekar, tvättar och ordnar och donar. Sen kommer han och jag får liksom hjärtat i halsgropen och går han ner i källaren vill jag sätta barnen framför film i rummet bredvid mitt så de slipper vara med honom när han druckit..Även om han inte har druckit, för jag vet inte längre, och orkar inte kontrollera..

Profile picture for user Orolig_nu

Nu, halv 12 på natten rumlar han upp, ramlar över mig..Säger till honom att han inte är välkommen i vår säng full, han lyssnar inte, ställer sig upp, går runt, ramlar i säng bredvid mig.
Full. Somnar på ett halvt ögonblick.
Jag går ner till ett av barnens rum och lägger mig.
Kan inte somna. Tankarna bara spinner och spinner och spinner..
Så orättvist! Han fick min säng och min sömn, vad fick jag? Natta barnen och somna tidigt.

Jag är så trött på det här.
Ska jag orka ett helt år till?
För vems skull?
Vad behöver jag för att orka sluta det tidigare?

Annat boende i närheten.
Hjälp med att packa.
Värdera huset.
Förklara för barnen.

Men nu kommer jag dit i tanken igen. Sen då? När jag lämnar barnen hos honom utan att veta vilket håll hans missbruk rör sig? Klarar han det? Orkar han det? Kommer han vilja ha gemensam vårdnad? Varannan helg?
Mina stackars barn! Som önskar sig en sammansvetsad familj, som älskar vårat oss.
Men det är inte längre mitt ansvar att värna om det oss:et, jag behöver rädda mig och barnen nu, men vet inte alls hur.
Hur lång tid tar en skiljsmässa?
Jag längtar efter att flytta närmre där jag är uppväxt, men det är 30 mil dit.
För långt för barnen att åka varannan vecka eller helg.
Vad behöver jag för att klara det här?
Andra människor runt om mig.
Vilka människor? Jag står ensam i det här.
Jag behöver skrapa ihop mig och göra ett sista ryck, jag kan inte ligga i sängen och vänta på att ödet ska lösa det åt mig i ett år till. Det krävs förändring snart.
Vad behöver ordnas?
Min man är nyligen utexaminerad från universitetet och har fått ett sommarjobb som nog går över i fast. När det går över i fast i slutet på augusti kan han ta lån för att lösa ut mig för huset. Om han inte vill ha huset behöver vi tapetsera i vardagsrummet först och byta toalett på övervåningen, resten är nyrenoverat. Han behöver måla vår gäststuga.
Vi behöver sälja av våra djur.
Packa, hyra flyttfirma som kan flytta det åt mig .
Sen då? Sen bor jag någonstans. Hur då? Det finns väl inga boenden?
Jag behöver köpa en lägenhet för pengarna jag får när han löser ut mig för huset, om han har råd med det.

I mitt inre är det så himla oklart och otryggt. Jag vill inte ge mina barn en uppväxt ur skiljsmässa.
Men det behöver bli så. Jag behöver det. Vi behöver det.
Det handlar inte om att ge upp, det handlar om att ha hoppet kvar om ett bättre liv.
Ensamt.
Spelar ingen roll om det är ensamt, det är en ny början inte bara slutet på det här.
Det är vad vi behöver.
Jag kan inte somna.
Jag är så trött.

Profile picture for user lever på hoppet ändå

Hej
Känner så igen mig 😞 har oxå panik över barnen om det går så långt att jag lämnar!
Men du har iaf kommit jättelångt när du ändå berättat för honom (även om inte allt gått in)
Det är där jag stampar, han smygdricker å jag har inte sagt att jag vet om det för sist jag tog upp det för ca 2 år sedan så blev han så arg att han drog iväg och varken visade sig eller hörde av sig på 2 dagar vilket var jättejobbigt för både mig och barnen som hela tiden frågade vart han var!
Och nu har han börjat smyga mer å mer (det är ju semester, å blir vi bjudna på middag kan man ju inte säga nej till alkoholen som bjuds (fast jag alltid gör det å det är inga problem!!)
Jaja ville bara skriva av mig hos dig, jag är väldigt glad över att ha hittat denna sida för nu känner jag mig inte lika ensam längre 🌸🤗

Profile picture for user Orolig_nu

Är så less idag, känts så bra med hans nykterhet tills nu. Spelar spel med barnen, märker att det ör något. Frågar, han nekar. Säger titta mig i ögonen och säg som det är. "Okej 1 glas vin. "
Och sen kommer det, "1 glas vin på en lördag är väl inget problem? "
Och jag börjar tvivla på mig, visst är väl 1 glas vin okej?
Men inte när man har problem. Så istället för att möta det han säger blir jag förvirrad och arg, arg för att han sätter mig i den här situationen, arg för att jag låter honom göra det.
Säger till honom att han får gå om han ska dricka mer. Han gick precis.
Jag ensam med ungarna, så himla skönt att han åker. Ut med sin bror.
Samtidigt är det så jävla otryggt, han kan ju inte dricka normalt. Blir nästan alltid för full. Kommer han komma hem inatt och råka göra sönder något? Komma hem med polisen för att han somnat på bussen igen? Somnat i taxin? Somnat hos sin bror och inte kommer hem förrän imorgon eftermiddag? Tömmer kontot?
Vi skulle klippt gräset, målat huset och jag ska iväg på träning med äldsta.
Kanske får planera om. Får planera om. Skönt att han inte är hemma och gör skada men oroligt när jag är närmsta anhörig, och han är barnens pappa.
Jag är så trött på det här, så otroligt otroligt trött.
Hade vi inte haft barnen hade det varit så lätt, bara att lämna.
Men jag fattar inte hur vi ska samarbeta, hur han ska kunna kontrollera sig utan hjälp. Han vägrar hjälp, jag har pratat så mkt, om parterapi, hjälp via AA, soc, vanlig samtalsterapi. Han vill inte, för han har ju inget problem.
Och så vacklar jag, oftast dricker han bara varannan helg. Nån gång emellan.
Men är det bevis?
Varför ska jag ens behöva hålla på och bevisa? Hur kan alkoholen vara viktigare än mig och barnen?
Jävla sjukdom. Jävla jävla jävla sjukdom.

Han klarar jobb, oftast hus och är en bra pappa. Är inte kriminell, är smart, välutbildad. Men inte i kontakt med sina känslor, flyr. Äter för mkt, dricker för mycket. Kollar film/telefon så snart han kan, som tankeflykt.
Han behöver möta sina känslor och våga se att han flyr, men jag kan inte ge honom det. Kanske är det snällaste jag kan göra att lämna honom, om botten är det han behöver för att vakna...
Kanske vaknar han inte ändå, hur ska barnen då må? Hur kan jag lämna någon som kanske inte fixar det? Han har inga vänner, har bara sin bror. Föräldrar dementa.
Var börjar och slutar mitt ansvar?

Jag önskar att huset var i ordning så vi kunde sälja snabbt, och att det fanns lägenheter lediga som jag kunde köpa i närheten. Men vi som sått träd som växt upp, vår fina ek som blivit så stor de senaste 10 åren. Alla våra djur! Allt jobb vi lagt ner på varandra.

Men just nu får jag ingen energi av relationen och jag vill inte att barnen ärver mitt sätt att hantera relationer, jag vill inte vara medberoende. Vill visa hur man sätter gränser men ändå orkar stå med rak rygg.

Men om han håller sig nykter då?
Ja, om.

Profile picture for user Orolig_nu

Idag blev jag arg på riktigt, framför barnen och allt. Sa att antingen går han eller jag. Han sov till 12, 4 vinflaskor bredvid sängen. Jag var uppe med barnen, gjorde frukost och lunch.
Och så är han arg när han vaknar.
Jag packade ihop alla hans kläder och slängde ut, gick bärsärkagång och kastade. Nu är jag helt slut, och han är kvar därnere. Barnen är arga på mig.
Jag är ledsen. Tog en vecka och så valde han vinet framför mig.
Respektlöst.
Men nu blir det en aggressiv skiljsmässa, något jag inte alls ville ha.

Egentligen vill jag ju ha han som han är utan alkoholen. Men nu är det försent. Tror jag.

Profile picture for user Orolig_nu

Nu har jag bokat 2 visningar för att se på lägenheter..

Men jag är så ledsen, att lämna honom gör så ont! Han är ju så himla snäll och hjälpsam, min själ gillar hans. Hade sååå önskat att han kunde lämna alkoholen. Känner mig så sviken! Vill inte ha nån annan, men vill inte ha honom heller just nu, när han dricker.

Nu har han iaf tagit med sig alla lösa tillhörigheter och åkt.
Tomt. Barnen är ledsna.
Vad har jag gjort?
Har jag gjort rätt?
Kunde jag gjort annorlunda?
Min fina starka snälla goda man, inte min längre. Mitt hus inte mitt längre.
Fan vad ont det gör. Fan fan fan vad ont det gör.
Gör jag rätt? Vad annars kan jag göra?
Har ringt och berättat för mina föräldrar nu. Det är på riktigt.
Det gör så ont. så så ont.

Profile picture for user mulletant

Hej @Orolig_nu! Jag bara tittade in här för att svara en ’gammal bekant’. Snavar över ditt inlägg - åh, det är som om jag skulle skrivit det för många år sen. Jag tror att du vet själv innerst vad du behöver göra! Släpp inte taget. Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv - det enda liv du har makt över! Allt gott / mt

Profile picture for user Pan pan

Hejsan. Vet hur du känner dej. Har det
Ganska lika du och jag tyvärr.😥 vill lämna men ändå inte! Vi har ett ganska nyrenoverat hus som vi har fått tagit över efter svärföräldrarna och är på väg å sälja det gamla. Tänker som du i detta att barnen ska vara hos honom. Kommer aldrig att klara det. Tänk om han dricker då och det lär han ju gära. Har åxo 3 barn känns det som. Tvättar och städar tar hand om barnen så att dom kommer hit och dit som dom ska.Fixar allt runt om kring. Känner mig helt slut i både kropp och själ. Vet inte hur jag ska göra😥 kram

Profile picture for user Orolig_nu

Nu är han igång igen. Lovade mig 6 månaders nykterhet förutom en kväll (igår). Dricker idag med.
Känns inte bra mellan oss, jag har liksom tagit distans, ser på honom med andra glasögon nu. Vet inte om jag någonsin kommer att se honom som den jag såg förut.
Han är en sån himla bra och lugn pappa, men vi ser olika på det här med alkoholen.
Jag är bara så rädd för att barnen ska vara hos honom varannan vecka.
Rädd för att ta kontakt med socialtjänsten eftersom jag i mitt yrke känner dem, blir så sårbart att möta dem privat.
Vill inte flytta, inte bo kvar.
Vill verkligen inte ha sex med honom, jag känner ingen trygghet och tillit.
Det är ett stort problem för honom.
Känner skuld i att han dricker för att han inte får det han behöver av mig men samtidigt en stolthet i att jag inte har ett gränslöst beteende mot mig själv. Att jag inte gör något som får mig att må dåligt. Och skulden är inte min, den är hans. Det är han som har druckit sig till problematiken.
Samtidigt känner jag att det han säger och förhandlar om, inte dricka om gan får ligga kanske inte är så mycket effort från min sida och skulle lösa problemet. Men det har ju inte fungerat förr så varför nu?
Jag vet inte längre vad jag vill.
Eller jo, jag vill känna mig trygg och komma ur stressreaktionen, vill inte gå på tå i mitt eget hus.
Vill ha tillbaka honom som han var. Jag måste ta makten över mitt liv, och låta honom ta makten över sitt.
Det är svårt, vi har som vuxit ihop, blivit till en enhet. Jag behöver honom för att komma ihåg vem jag är, minnas min historia.
Men det är vad det är och jag kan inte leva på det här sättet heller.

Profile picture for user Backen123

Processen är igång och flera utav oss känner igen känslan när den startat. Mitt tips, fantisera om hur du vill leva, hur du skulle leva utan din man med bara dina barn, utan oro och stress. Jag har lämnat för snart 1 år sedan, jobbigt som bara den, dock inga gemensamma barn. Jag har i omgångar längtat efter oss, hur bra det var den dagen för 5 år sedan när vi träffades, men så påminns jag och då går det över, vill aldrig vara i det där igen. Att gå om ingen förbättring sker, tar tid, låt det ta tid. Ta hand om dig ❤

Profile picture for user Orolig_nu

Sist jag skrev drack han 30/7 och 31/7, efter det inget alls, tills igår då. Han ljuger för mig, kollar mig i ansiktet och ljuger gång på gång. Sen erkände han att han druckit sprit, men bara en snaps (!) och en öl. Klockan är 2 en måndag natt.
Det var lite särskilt för han var hos sina föräldrar och deras vänner, och det var allt han drack, säger han vinglandes i duschen.

Jag hade byggt upp en trygghet i att han fixar det här, en månads nykterhet och 5 kvar, men så kom vi till det här igen.
Barnen, barnen, barnen. Om jag släpper honom nu och det blir varannan vecka så vågar jag inte ha dem hos han. Det är nog därför jag är kvar och skriver samma sak igen.
Det är ju en progressiv sjukdom.
Jag har skrivit ner når han har druckit i år, bara det är ju ett medberoendebeteende som jag borde lägga av med, men jag blir så osäker på mig själv och tänker att sååå mycket är det väl inte? Men det är det ju. Han säger ändå att det inte stämmer, att det inte varit så mycket.

1-3/1 Alkohol
16-17/1 Alkohol
18/1 Alkohol,flera öl en måndag
29-31 Alkohol
6-7/2 Alkohol
13-14/2 Alkohol
20-21/2 Alkohol
27-28/2 Alkohol
6-7/3 Alkohol. Hittade dessutom 3 tomma, 75 vodkaflaskor i garderoben
12-14/3 Alkohol
19-21/3 Hittade två tomma 75 vodkaflaskor och en nästan full i låda i källaren. Slut sön kväll 21/3.
27-28/3 Alkohol.
3/4 Alkohol
10-11/4 Mkt alkohol med ****
17-18/4 Alkohol
20/4 Alkohol
21/4 Alkohol
23-24/4 Alkohol
30/4 Alkohol
2/5 Alkohol
5/5 Alkohol
7/5 Alkohol
10-15/5 Alkohol
28-20/5 Alkohol
5-6/6 Alkohol
14/6 Alkohol I smyg en måndag
18-20/6 Alkohol
25-27/6 Alkohol
2/7-3/7 Alkohol
10/7-11/7 Alkohol
30-31/7 Alkohol
31/8 Alkohol

En månad nykter men lovade 6 mån. Han tycker jag borde vara nöjd, det är ju bara en gång, och inte så mycket.

Var ligger min plikt för barnen? Att stanna kvar så han inte är med dem full? Att visa barnen hur man gör med ett destruktiv relation, och slutar? Att fortsätta kampen med hans missbruk för deras skull så det inte eskalerar när han är fri från kontrollen i sina löften? Jag har sagt det förr men säger det igen, att jag vågar inte lämna nu pga barnen. Men borde jag kanske det ändå? Det är väl så att det är det.

Profile picture for user Li-Lo

Hej Orolig_nu

Du ställer verkligen tuffa frågor. Till syvende och sist är det endast du som kan ta beslutet om hur du vill göra. Stanna eller gå vidare. Det jag kommer skriva här är kanske mer generella reflektioner än direkt riktat till dig. Jag hoppas att det är okej.

Det är tydligt att du, och många med dig, vänt och vridit på detta länge och att vara ambivalent under så lång tid är sannerligen utmattande. Du undrar vad din plikt är som förälder. Såklart att det finns en formulering för det i lagboken samtidigt är livet mer komplext än så. Jag varken kan eller har rätt att "putta" dig åt något håll men jag kan ge dig några tankar som möjligen är relevanta för dig just nu. Tankarna jag uttrycker här väcktes utifrån din sista mening i ditt inlägg. Att du är orolig för att förändra din livssituation men sannolikt kommer göra det ändå. Mycket i dina inlägg tyder på att du strävar efter att vara en förälder som är trygg och kan fokusera på barnen.

Det kan vara hjälpsamt att ta beslut från det en faktiskt vet, hur det faktiskt är nu. Således inte utifrån oro för vad som kanske kommer bli. Vi vet inte vad som kommer att ske i framtiden. Den andra ibland tunga tanken är att vuxna barn till föräldrar där den ena druckit ofta vittnar ofta om att de hade velat att den nyktra skulle lämnat. Precis som du så klart skriver: Att vara en modell för vad som är okej. Barnen kommer inte alltid vara barn de är på sin väg till ett långt vuxenliv. En del föreställer sig ett samtal med sina vuxna barn för att nyansera. Vad säger ni till varandra i ett sådant samtal? Skulle ett sådant samtal bli hjälpsamt?

Din oro för att dina barns pappa ska dricka än mer är förstås befogad, så kan det bli. En period eller på längre sikt. Om du står utanför har dina barn likväl en trygg plats, en tillflyktsort. Samtidigt kan det ibland bli precis tvärtom. Den som dricker tar tag i sitt liv för att den måste och för att förutsättningarna förändrats.

Oavsett vilka steg du tar är jag glad att du har modet att skriva om detta svåra dilemma. Den återkommande frågan: Vad gör vi för våra barn, mot våra barn. Mot oss själva, för oss själva? Jo, vi gör så gott vi kan utifrån vad vi vet och du är en av dem som söker kunskap, stöd och har modet att reflektera för att kunna ta beslut som ligger i linje med det som är viktigt för dig.

Vänligen
Li-Lo
Alkoholhjälpen

Profile picture for user Orolig_nu

Sen sist har han bara druckit vid ett tillfälle, på sin födelsedag och det var hemma. Så 2 gånger sedan 31/7. Det är verkligen bra jobbat, en stor skillnad! Han har gått net i vikt (vilket han behövde) har mer energi, är mer närvarande och kan hålla kvar blicken. Har slutat med 3,5orna också.
Är så tacksam.

Ändå tänker jag, när vänder det igen? Kommer det göra det? Det är svårt att få tillbaka tilliten.

Profile picture for user ensam optimist

@Orolig_nu Hej! Vill bara skriva att jag känner med dig! Suttit och läst dina inlägg nu i min bil. Jag har precis flyttat, inte lämnat honom än, men pappren är inskickade om skilsmässa. Hans beslut i ett vredesutbrott, jag skrev bara på. Tänker att din man verkligen försöker iaf! Kan han tänka sig att gå till någon och prata? Det vill inte min man, han är kvar i sitt tonårsbeteende kring att hantera känslor... önskar så han läst här!

Profile picture for user Ishavet

Hej!

Suttit och läst i den här tråden. Tycker du fick väldigt bra svar från Alkoholhjälpen, som även var hjälpande för mig. Jag känner igen mig mycket i din berättelse här.

Vändpunkten för oss kom för några år sedan och min man har sedan dess gjort stora förändringar i sitt drickande, men resan hit har varit en kamp. Jag skulle vilja tipsa dig att läsa ”Alcohol lied to me”. Den finns att läsa gratis som pdf. Bara att googla. Författaren till den texten heter Craig Beck och finns även på youtube.

Funderade också på om du testat att ringa Alkohollinjen någon gång? Det har jag gjort vid några tillfällen. Jag ringde till exempel förra julen och fick stöd i hur jag kan sätta gränser för min mans drickande. Alltså, man kan förstås inte styra någon annans drickande men man kan sätta gränser runt sig själv och barnen. Jag tycker också det är skönt att få berätta om sin situation och få någon kunnigs perspektiv, samt stöd i hur man kan gå tillväga.

Det har gått ett tag sedan du skrev senast här och jag undrar hur det gått för dig och er. Hur har ni det nu?

Varma kramar

Profile picture for user Orolig_nu

Usch, nu är det igång igen. Juldagen började han, när barnen somnat, sen igen annandagen och dagen efter det.
Jag valde då att ha nyktert idag, även jag..Han hade förväntat sig att jag köpt hem, som de andra åren och när jag berättade att jag inte gjort det säger han att jag förstört hela nyår. Lägger sig i vardagsrummet när jag och ungarna äter trerätters, vägrar vara med. Vill inte spela spel eller överhuvudtaget delta. Kastar argt en mugg med varm choklad över vår matta.

Det är det som blir så fel när jag tar beslutet och inte han. Jag måste liksom släppa taget där och inte bestämma åt honom, för då blir det bara fel. Jag borde tydligt markerat några dagar innan att jag inte köper hem eftersom jag är rädd att det blir för mycket, och jag vill inte själv dricka när barnen är hemma. Om han vill dricka på nyårsafton kan han göra det, men inte med oss.
Det hade varit snällare mot allihop.
Men jag jar jobbat hela jul, halva dagen idag med och inte hunnit tänka igenom allt.
Känner bara att såhär orkar jag inte ha det, orkar inte vara medberoende.
Det tar såååå mycket energi.

Profile picture for user 007🙈

@Orolig_nu skrev:"Jag måste liksom släppa taget där och inte bestämma åt honom, för då blir det bara fel." Kan inte låta bli att hoppa på denna mening. Du har rätt att bestämma vad du ska dricka och köpa. I min värld tänker du helt fel här. Det du gjorde var bra! Inte tusan handlar man sprit till en beroende. Han lägger över detta på dig vilket är så dåligt. Du har ingen skuld i att han för alkohol in i munnen och förgiftar sig (och relationen till er runtomkring). Det får han själv ansvara för.

Kasta saker i mattan pga det borde få konsekvenser snarare. Ut eller betee dig! Man kastar inte koppar i mattan framför barn bara för man inte har tillgång till alkohol. Vill han dricka ner sig så är det väl inte mer än rätt att han själv handlar. Varför ska du hjälpa till med det? Om du inte ser behov av dricka så köp inte det. Punkt!

Ord och inga visor men tänk på att han här överför sitt beroende på dig. Du måste inte ta den bollen som faktiskt tillhör honom ❤. Säger som grynet. Ta ingen skit!

Profile picture for user Orolig_nu

@007🙈 Tack för dina tankar!
Jag var hård, sa att det inte är vuxet att först lägga förstörandet av nyår på mig, när det egentligen är att hans icke-livsnödvändiga behov som inte är stillade. Han borde kunna bete sig för barnens skull.
Jag trodde att detta var över, 3mån nykterhet och nu flera gånger pga ledighet, men han har ju ett problem och jag vill INTE att jag eller han dricker när barnen är med.

Vad jag menar med gjorde fel är egentligen att jag skulle varit tydligare i mitt ställningstagande så han var beredd, nu kom det efter jobbet när systemet stängt, så då blev det som att jag kontrollerade honom.
Hade varit bättre att jag sa det igår eller förrgår så han kunde välja själv, alkoholen eller oss.
Han hade dessutom ingen snus hemma, vilket är hans ansvar, mem nu har han vart och köpt det och chips så han och barnen kollar film. Han köpte choklad till mig med, tänker att han menar förlåt men kanske menar han bara "ta den här och sluta gnäll", jag vet inte. Och orkar ärligt inte bry mig. Är nöjd att han spenderar tid med barnen och inte kommer dricka den här helgen. Nästa helg får han ta nytt beslut.

Han lovade mig 3mån och fixat det. Men nu är de månaderna över. Vad gör vi nu?

Profile picture for user 007🙈

@Orolig_nu Jag tror på att ställa krav. Man är ju inte fri från Alkohol om man reagerar som han gjorde. Själv känner jag att det tog ganska lång tid att känna mig fri. Kanske snarare 1-2 år än 3 månader om jag ska vara ärlig. Då räknar jag att alkoholen blir en ickefråga. Man tänker inte på alkohol alls. Funderar inte på om systemet är stängt eller öppet. Reagerar man som han är man fortfarande fast. Det krävs mer jobb än så att bli fri. Tycker du ska sätta som krav hur mycket du tycker är ok.

Först måste man nog se igenom alkoholen för att bli fri. Inse att det inte alls är tråkigare utan alkohol utan snarare en befrielse utan. Hela alkoholkulturen gör detta så svårt och skamfyllt så det krävs mod/kraft att ta sig igenom detta. I början kändes det mest som en tuff skilsmässa. Man kände sig så utanför och ville bara kunna dricka som alla andra.

Sedan jag har pratar öppet om mina problem har 3 av mina vänner berättat sin story. Nästa är firar vi tillsammans. Helt utan för vi vill det. En jäkla skillnad. Kanske blir det det bästa nyår någonsin? Jag undrar hur våra partners ser det? Skulle du uppskatta en middag helt fri från alkohol?

Profile picture for user Orolig_nu

Hej 007 och tack för ditt svar!
Förstår helt att det inte räcker med 3mån, men min man ville inte längre..Nu är vi i nån slags limbo igen.
Känns som att allt är som vanligt, jag nattar ungarna, de somnar, jag lägger mig för att läsa och hör hur han går ner i källaren. Samtidigt går min själ längst ner i en brunn. Jag känner mig avstängd, snurrar i ekorrhjulet, fixar det som behöver fixas. Umgås med barnen. Ligger samtidigt längst ner i brunnen. Kan inte andas och inte ta mig ut och upp.
Han går till jobbet varje morgon, dricker på helgen och om det finns kvar även söndag och måndag men sparsamt.
Men jag orkar inte se det.
Vi har skulder, även om vi båda har arbeten och är akademiker, har vi skulder som jag är rädd att jag inte kan lösa om vi skulle gå isär.
Jag är också återigen rädd att jag lägger barnen i brunnen om jag lämnar. Att de snart ser hur det står till och hamnar i att ta hand om, om jag inte ligger kvar.
Längtar bort. Längtar ut. Längtar hem.

Profile picture for user Nora81

@Orolig_nu åh, känner mig igen efter längtan ut, längtar bort, längtar hem.
Så bra formulerat.
"Nyckel ligger i dina händer" sa en terapeut till mig en gång.
Det är nog det svåraste att acceptera.
Jag inser att det är så. Det är så svårt när man överanpassat sig att se.
Men livet finns för oss också.
Just idag känner jag det men det är så svårt att hålla fast i.
Den bästa medicinen är att prata och öppna sig för andra människor
Det är som om när man hör sig själv prata så är det lättare att se sin egna situation.
Vad jag vill säga egentligen, när jag känt precis som du är att, det finns hopp.

Profile picture for user Faith

@Orolig_nu
Tack för att du delar med dig av din historia. Själv så ligger jag just nu vaken i sängen bredvid min sambo som precis betett sig som en riktig skitstövel. Vi har två barn tillsammans och all familj på väldigt långt avstånd. Min sambo är från England och det var länge min förklaring till hans dagliga drickande. Vad som fått mig att inse att det inte är okej är hur alkoholen påverkar omgivningen. Det spelar ingen roll om det är en gång per år, påverkas dina nära negativt så är det ett problem. Min sambo dricker och går i sömnen nästan varje natt, jag vaktar barnens rum och föser honom rätt till toalett och tillbaka till sängen… detta har pågått i flera år. Just inatt vaknar jag för sent då jag är helt slut pga pågående Covid. Han kissar på golvet och jag vaknar av att det skvalar, flyger upp för att han inte ska gå in till barnen. Jag gör generalmisstaget och säger till på skarpen att du måste torka upp detta. Han blir arg och går för att hämta något att torka med. Kommer tillbaka med lite papper och en liten trasa samt klorin spray. Jag säger att det inte räcker och slänger dit två handdukar. På en sekund blir han skogstokig och jagar mig med sprayen, sprayar hela mitt ansikte, hår och T-shirt samtidigt som han puttar mig framåt. Detta är bara en händelse, så här har jag det och har haft det mycket länge. Min sambo är en underbar människa nykter och en fruktansvärt obehaglig människa onykter. Jag har samma dilemma som dig med baren, han kan inte vara själv med dem. Vaknar aldrig när de gråter eller är sjuka, har svårt och tro att ett brandlarm hade väckt honom. Jag har lämnat barnen en natt sen de föddes, vår äldsta är 5. Jag kan aldrig slappna av och kommer aldrig kunna lämna dem ensam med honom varannan vecka. Finns inget som tyder på problematik utåt, sköter sitt jobb och kör aldrig onykter. Dricker sällan innan 19.00 och efter 22.00 så det påverkar bara mig och är inget att gå på för att få enskild vårdnad. Jag längtar också ut…

Profile picture for user 007🙈

Blir berörd av era historier @Orolig_nu & @Faith.

Jag funderar på en sak. Skulle det gå lättare om ni tänker vad är viktigt för att få ett långt och lyckligt liv? Hur skulle det se ut och skriva ner några rader kring det. Sedan prata med era partners om det och bygga små delmål. Gör detta vid nyktert tillstånd och ta inte ens upp alkohol i första diskussionen.

Tänk inte konsekvens när ni pratar med era respektive. Håll istället fokus på målbilden. Dra inte upp saker som kan bli förminskande utan försök istället prata kring er drömbild. Hur ni vill jobba mot långt och lyckligt liv.

Att tassa på tå för någon måste vara olidligt. Att gå runt och bevaka. Jag tror på att sätta upp målbild och sedan se till att ta sig åt det hållet. Troligtvis skulle detta ex kunna betyda harmoni i ert fall. Varför inte prata kring det? Typ, för mig är det viktigt med balans. Att leva i ett förhållande där vi stöttar varandra fullt ut och hittar saker vi drivs av. Sedan speca vad det skulle kunna innebära och fråga er partner hur hen ser på det. Om det finns något att tillägga som är viktigt. Sedan dra upp hur tar vi oss dit/ser till att bibehålla det som är bra? Skapa en plan och följ den. Små enkla steg.

Se till att även ha en egen plan. Hur ska jag se till att jag får det jag vill och håll er sedan till det.

I början om man inte är van att kommunicera så blir det lite krystat. Fortsätt ändå. Dra åt det positiva hållet. Förmedla att ni älskar utveckling och ser varje chans som något kul. Ge inte upp. Håll fokus på målet. Så småningom om ni fortsätter prata utveckling kommer det bli naturligt att även prata hinder på vägen. Om man pratar om egna tillkortakommanden och sedan frågar sin partner hur de tänker/fungerar och vad som utgör hinder öppnar man även upp för problemen med alkohol.

Om man dricker så mycket att man inte prickar toaletten har man riktiga problem. Det måste sätta sig på hälsan. Sömnen måste vara ansatt och även andra psykiska problem (ångest/oro/ilska etc). Det kommer inte bli bättre det är en sak som är säker om ingen förändring sker. Detta är ett progressivt tillstånd... Det är inte ett lyckligt liv. Där finns spärrar man måste våga prata om för att ta sig till den plats man vill vara.

Se till att ni inte hamnar i medberoendepriblematik och understödjer drickande. Man kan gå vidare med sitt liv även om man bor ihop. En tid leva parallellt och driva egen utveckling. Det värsta är väl att understödja, inte sätta gränser och istället i tysthet parera alla galenskaper i det dolda. Gör man så, vilket vore ytterst mänskligt, gräver man sin egen grop. Ni är värda bättre än så. Se till att skapa egna gränser. De behöver inte vara drastiska men gränser som gör att ni har möjlighet att få ut något fint av livet. 🤗

Profile picture for user Orolig_nu

Åh, nu är jag tillbaka här.
Har kraschat totalt. Han dricker inte så mycket, bara på helg efter barnen lagt sig. Men jag har gått in i en neråtperiod, där jag är arg, tvär, ledsen, skamfylld och har jäkligt låg självkänsla. Jag isolerar mig i vårt sovrum så fort jag kommer hem från jobbet och han lägger sig i en säng därnere och barnen kollar TV. Det är inget liv.
Jag orkade inte mer så bokade in visning och gick på men då brast det för mig, jag VILL verkligen inte lämna.
Jag känner mig så medskyldig i den här historien, vi är liksom rörelser ihop, när jag deppar ihop blir han ensam och deppar också liksom.
Och när jag har bättre perioder är det bättre för honom.
Vi vill liksom framåt båda, och jag tänker att det kan gå om vi rör oss åt samma håll. Jag är så jäkla ensam utan honom, och han är verkligen min trygga stöttepelare genom allt.
Jag älskar honom och känner att allt är mitt fel.
Vi behöver liksom varandra.
Och barnen behöver oss båda.
Men jag orkar inte vackla i beslutet och orkar inte ta det om och om igen.
Det känns som att, jaha, nu har jag bestämt mig, vi bestämt oss. Men så hamnar vi i samma dans igen.
Vi har inte möjlighet till parterapi.
Så en dag i taget, en kvart i taget framåt. Börjar nu.
Men barnen då? Om det inte går? Det måste gå. Men om det inte gör det?
Min hjärna stannar aldrig.

Profile picture for user Åsa M

Kära du, det låter som att du skulle behöva fundera på att prata med någon, bara du. Du har det jättetufft och har varit under stor press länge. Även om ni som par måste fungera för att familjen ska fungera, så måste också ni som individer fungera var för sig. Har du någon du kan prata med?

Profile picture for user majamaskros

Hej, jag är ny här på forumet. Jag lider med er alla och skulle bara vilja be er om en sak! Stanna inte för barnens skull, jag är själv alkoholistbarn. Min pappa var en så kallad periodare, säkert upplevde han det som att han drack i perioder, som barn visste man aldrig när dessa skulle komma. Oavsett om han var nykter så fanns rädslan alltid där. Han slog oss aldrig, men när han blev full var han högljud, gapade på mamma någon gång slog han sönder en lampa. Jag kan fortfarande idag inte svara på varför jag var så rädd! Jag tror att det delvis berodde på att jag såg mammas oro varje gång han gick ner i källaren där han gömde sin sprit. Jag hörde hennes böner och såg även pappa gråta eftersom han visste att han skadade familjen. Jag älskar fortfarande min pappa, han gick bort för två år sedan. Han blev aldrig fri från sin alkoholism. Något år var han med i länkarna och var nykter men efter det eskalerande det. Jag sörjer hans liv, att han inte kunde ha en ordentlig kontakt med oss barn. Min pappa var snäll och skötte sitt arbete, men vi barn visste att vi aldrig skulle vara nummer 1 för honom. Spriten kom alltid först. Som barn var det hemskt, snabbt anpassade man sig, undvek att ta hem kompisar ifall pappa skulle vara full. Även om han nästa aldrig söp på veckodagarna, men helger och semestrar, jul alla ledigheter var helvetet för oss barn. När jag var 10 år tog mamma äntligen ut skilsmässa, då hade hon levt med pappa i 22 år. Under dessa år var det hon som skötte familjen, alltid nykter, deltog i våra aktiviteter och ville hålla ihop familjen. När pappa var nykter så var han ju världens bästa! Men mamma var aldrig lycklig. På nätterna försökte jag hämta en näsduk, och ge henne när hon var ledsen. Det var så hemskt att se henne sån!
Efter skilsmässan var vi hos pappa varannan helg, ibland var han nykter och det var fantastiskt, men även här trillade han dit då och då. Som tur var bodde de på gångavstånd så vi gick bara till mamma då. Ibland kom han på nätterna och bankade på vår dörr till huset, det var jobbigt men nu kunde vi iaf bestämma oss för att inte öppna dörren. Jag var på riktigt lättad när mamma sa att de skulle skilja sig. Vi var så sönderstressade av livet med pappa att det inte fanns något värde i att vara familj längre. Min mamma säger ofta att hon ångrar att hon inte skiljde sig tidigare, jag kan bara hålla med. Min mamma är en stark fantastiskt kvinna, arbetade både som anställd och drev ett eget företag samtidigt. Jag kan inte riktigt förstå att hon stod ut så länge och framförallt inte till vilken nytta. Snälla ni försök inte rädda era familjer, försök rädda era barn.
Min lillebror blev alkoholist, vi andra syskon har klarat oss på ytan bra med utbildning och jobb. Fortfarande blir jag rädd av hög musik, jag är osäker i relationer, behöver hela tiden ha bevis på att jag för en gångs skull får vara nummer 1. Jag ber att ni får styrka att göra det rätta valet, och jag vet att det inte är lätt, kramar till er alla som läser och kramar till dig som delat med dig i inlägget ovan❤️@Orolig_nu

Profile picture for user ensammaMig

@Orolig_nu, jag känner igen mig mycket i din berättelse. Vet precis hur tufft det är att vara mitt uppe i det, och att känna så ambivalenta känslor. Hur det går upp och ner och man slits mellan hopp och förtvivlan.

Jag har läst hela din tråd ikväll och jag tänker på dig.

Profile picture for user Orolig_nu

Nu är han igång igen.
Jag har ingen energi att bry mig. Tappar lust, hår, ork. Hinner inte med att ta hand om mig, missar läkartider, men det är ingen som bryr sig (ursäkta min bitterhet, är såklart enbart mitt eget ansvar) .
Barnen går först, alltid först. De har allt de behöver, jag lämnar, hämtar, fixar mellis, mat, kläder, schema.
Meningen att han ska hämta men han liksom glömmer.

Och liksom dricker när han kommer hem.

Idag slog han mig med en stekspade i metall.
Jag hade en flaska vatten som jag försvarade mig med, hällde och slog med flaskan. Barnen såg det, hur jag öste vatten på pappa.
Försökte berätta för dem att det är som när kompisar bråkar, fast det gått fel, man får ALDRIG ha hälla vatten på någon eller slå någon med en pantflaska. Mamma gjorde fel.
Jag fick be om ursäkt men han tittade bara bort och tog en klunk till.
Jag ville bara visa dem hur man bör göra. Jag måste ta mig ur av det här nu.
Jag jobbar samtidigt så mycket jag bara kan, kommer inte ha råd med skiljsmässa, kommer inte ha boende för mig och barnen.
Och han är verkligen så bra pappa och make, när han inte dricker.
Det är inte förrän jag skriver här som jag ser hur det låter. Jag måste verkligen lämna. Jag fattae bara inte hur!
Jag arbetar för nära socialförvaltningen och hälso och sjukvård för att våga söka hjälp där.
Jag känner att trots att det blev lite tumult idag med några sår, är det ju inget som hänt tidigare.
Barnen är ju just nu så mycket tryggare nu än i en vårdnadstvist.

Jag önskar bara bort honom just nu.
Orkar inte vara med mer, men måste.

Profile picture for user Darthgrå

Du måste ta barnen och sticka därifrån. Han har släppt spärren att inte slå dig och efter det så kommer han passera den gränsen gång på gång. Skit i skammen ( som du inte borde ha ) och kontakta vänner, släkt ect så att dom kan hjälpa dig med tillfälligt boende och annat praktiskt.

Profile picture for user Orolig_nu

Åh, det går inte att börja det här svaret med att förringa det han gjort även om jag verkligen försökte lägga fokus där det hör hemma, i att alkoholen orsakar dessa val.

Samtidigt förstår jag (och hade sagt samma till de som hade varningsflaggorna ute som i detta inlägg) men hade jag haft energi, mod, kraft och önskan om att bara snabbt lämna, hade jag liksom inte skrivit här.
Här skriver jag för att få
- stöd hos de som upplever liknande
- råd om det som jag har möjlighet att förändra
- jättegärna fler som berättar om sina upplevelser, både de med och utan utvägar. Känner mig så otroligt ensam och missförstådd

Profile picture for user Darthgrå

Som jag ser det så lever du med mental misshandel som nu även är fysisk. Du är i en nedåtgående spiral som kommer att bli värre. Du måste ta barnen och sticka.

Jag är genuint orolig för dig.

Profile picture for user mulletant

Hej @Orolig_nu
Loggar in här ytterst sällan numera men snavade över ditt inlägg. Förstår dig innerligt väl, alltför väl. Skrev intensivt här för mer än tio år sen och själva skrivandet hjälpte mig mycket vid sidan av kontakten med andra som upplevt eller levde i liknande situation. Det hjälpte mig att se min verklighet.
Min situation var till det yttre enklare än din, inga barn att ta ansvar för. Dock verkar - för de flesta - den den inre processen vara långt mer avgörande vilket du också beskriver så väl i ett tidigare inlägg. Det som Sanna Lundell & Ann Söderlund beskriver i boken Djävulsdansen och vanligen kallas medberoende.
Sök dig gärna till Al-Anon - det finns möten på nätet. Den skam(?) du upplever i rel till soc ’för att du jobbar för nära’ delar du med oändligt många. Socialtjänsten och vården är full av mänskor, mest kvinnor, som lever i destruktiva relationer och låter yrke och arbetsplats vara en begränsning att söka hjälp. Tro inte att du hjälper barnen eller din man genom att stanna i det destruktiva! Fortsätt skriva, fortsätt söka kontakt med andra! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv!
Allt gott / mt

Profile picture for user MadeUpMind

@Orolig_nu Hej! Det låter som en mycket svår situation för dig. Du beskriver vilken fin man och pappa han är när han inte dricker och hur han förvandlas när han dricker, nu till en person som slår. Han har definitivt gått över en gräns, men kanske han inte förstår det själv. Det måste du markera, innan det eskalerar! Jag tror också att du måste åka ifrån honom ett tag för att han ska förstå. Tänk på att det inte nödvändigtvis måste vara slutet på er relation och säg det till honom, men att du och barnen behöver en time-out. Ta hjälp! Och be någon av hans vänner du har förtroende kolla till honom när du har åkt så att han inte i desperation ställer till det för sig.
Jag som är i vården känner precis som du att det begränsar viljan och modet att söka hjälp. Men glöm inte att tystnadsplikten är oerhört sträng! Tänk dig själv in i situationen att du skulle ta emot och hjälpa någon du jobbar nära och känner - du skulle vara så diskret som det bara går och säkert be en kollega som är mer neutral ta över fallet.
Jag önskar dig styrka och varmt lycka till!

Profile picture for user Rosette

Hej @Orolig_nu hoppas det är okej att jag också tittar in här och skriver till dig då dina inlägg här om hur din och er situation hemma berör och väcker oro. Du har fått många tips här och flera som delar med sig av saker hur det är för dem, sådant jag förstår det som att du också efterfrågat. Du har själv mycket kunskap samtidigt oavsett hur mycket en själv kan och vet är det ju så att en ibland behöver hjälp och stöd att ta sig vidare. Så insiktsfullt och modigt att du vänder dig hit för stöd. Bra gjort verkligen.

Av de råd och tips du fått här, vad tror du just nu skulle kunna vara hjälpsamt för dig?

Den situation du beskriver där han var våldsam mot dig, du försvarar dig och barnen ser låter som ytterligare en gräns han gått över och som tog musten ur dig. Att prata om det med exempelvis Kvinnofridslinjen (020-505050) kanske kunde vara ett steg, om du skulle vilja, kunna dela detta och inte vara ensam i det. Allt stöd du kan få, som du vill ta emot är nog bra. Du har varit i detta länge och tillslut blir det svårt att vara själv och sortera i det.

Vill också igen tipsa om att du mer än gärna får kontakta oss på admin under stöd/frågor för att få stöd kring vart du kan vända dig och liknande, vi finns här.

Berätta gärna hur det går och hur du mår!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Snödroppen

@Orolig_nu
Hej
Undrar hur du har det och hur det går med dig?
Jag har varit i en liknande relation och för mig brast det en dag på jobbet.
Jag klarade inte att hålla ihop mig själv.
Jag hade tappat hår, minnet, mig själv och fungerade inte tillslut.
Min arbetskamrat sa till mig att ringa socialtjänsten och be om hjälp.
Dagen efter fick jag plats på ett skyddsboende. Det blev min räddning.
Du skriver att det är alkoholens fel och att han inte är så nykter, många gånger är det så men det förändrar inte något så länge han dricker.
Jag känner med dig och hoppas att du fortsätter skriva av dig här.
Kram

Profile picture for user Orolig_nu

Nu har han en ny vända. All energi går åt detta.
Önskar mig bort. Vill inte mer.
Han är ju ändå så fin, så oerhört snäll, vill alla väl. Alltid the good coop när det gäller barnen. Ett barn visade mig en buske han gömde whiskeyflaskor idag. Ännu ett lågvattenmärke.
Jag är numera den som är konstant arg och iaf verbalt våldsam (när inte barnen hör). Vill liksom bara kasta honom. Hejdå! Syns aldrig mer!
Sen kommer hans förbannade snällhet, hans oförmåga att fixa saker så jag känner mig behövd, mitt kall. Och hans förmåga att vara med barnen, när min energi är slut. Jag tror och hoppas han är nykter då. Jag lämnar, hämtar, fixar middag, nattar, förbereder kläder och mellis och allt för aktiviteter för morgondagen.
Han tar dem en timme och jag hade självdött utan den. Han har inte varit medvetet fysiskt våldsam mot mig igen.
I förrgår blev jag rädd, när han slängde ett glas med vatten i golvet, puttade bordet. Jag bredvid. Mitt fel eftersom jag var superprovocerande.

Jag känner mig så oerhört trött. Min man har inte ens något bankid längre, inget swish, jag sköter allt. Hans chef säger till honom att registrera uppgifter, han säger till mig dagen innan. Han går med barnen, och jag liksom sitter och gör jobbet åt honom. För att tjäna tid till vila för mig själv. För att jag inte orkar bråka, inte orkar hålla barnen borta medan han gör jobbet. Tvätt, disk, föräldramöten, utvecklingssamtal, ledighetsansökningar, städning, bilvård, trädgård, aktiviteter, matlagning, klädinköp..
Allt är på mig och får fortsätta vara det om han bara blir nykter..Men det kommer han aldrig bli om jag konstant går runt och skannar honom och är bitter för att han inte gör/tillräckligt.
Såklart blir han inte frisk om jag fortsätter sätta gränser. Kanske är det sättet jag sätter gränser som är fel, eftersom jag är så otroligt arg och bitter?
Samtidigt blir jag bara så WHAT THE FUCK, varför ska jag jobba ihjäl mig gällande personlig utveckling och olika kommunikationssätt när han inte gör något?

Samtidigt, kanske är han förlamad, bortdomnad av att aldrig duga, att bara ensam och att vad han än gör är det fel (för mig).

Borde jag vara snabbare att förlåta?HUR förlåter jag när jag inte känner tillit eller trygghet?
Hur går jag vidare när han inte har förmåga att betala räkningar, sköta sitt jobb, gå upp i tid, sköta ett hem?
Alla konsekvenser drabbar ju barnen (men det gör ju hans alkoholvanor med. )

Jag borde tagit mig ur den här relationen. Är rädd för att bli ensam. Är rädd för min mans skull. Är rädd för barnens skull.
Jag är tyvärr inte i botten än.
Är såååå trött.

Profile picture for user annacananda

@Orolig_nu
Det du beskriver är inte på något sätt okej. Jag känner starkt med dig.
Du sitter i en mycket svår situation och behöver söka hjälp.
Fortsätt skriv här inne och få stöd av andra som varit i din situation.

Kram

Profile picture for user Sisyfos

Det beror inte på dig att han inte fungerar. Men du beskriver en situation som nog inte är bra för någon i familjen.
Du beskriver en vuxen man som kastar glas och inte har klara gränser. Det är inte första gången han går över gränser, för det är en gräns när man blir arg och det tar sig fysiska uttryck.
Du beskriver också en vuxen man som inte hanterar vuxenlivet. Du skriver att han är snäll och bra med barnen. Men för att räcka till som förälder så måste han också vara en god förebild och så ser det inte ut nu. Det låter som om han verkligen behöver hjälp att ta sig ur sin situation. Hans chef ger honom uppgifter som du utför? Han fungerar inte, varken på jobbet kanske eller i ett vuxenliv och det är inte din uppgift att lösa det åt honom. Visst kanske det är bekvämt för honom när du sköter allt, men det är nog inte så stärkande psykiskt. Han måste växa upp och ta ansvar. Även för sin egen skull.
Och nu alkoholen på det. Han dricker starksprit. Jag som kommer från beroendesidorna anser att det är en stor varningstriangel på det. På allt du beskriver om hans sätt att dricka faktiskt. Alkohol är väldigt, väldigt farligt och det leder till allvarliga skador på hjärnan beroende på hur och hur mycket man dricker.
Jag tycker att alkohol verkar fungera lite olika på olika människor, men en variant är passiviteten - oförmåga att sätta igång med saker, oförmåga att ta tag i problem, oförmåga att lära nytt och utföra saker.
En annan sak är personlighetsförändringarna. De är jag mest rädd för. För till slut har du druckit bort allt som gör dig till en människa. Omtanke, kärlek till andra etc. Kvar finns en arg, elak och bitter människa som lastar andra för sin oförmåga och anser sig utsatt för oförätter.
Du lastar dig själv och frågar dig hur han ska kunna bli bättre om du konstant är arg på att han inte gör tillräckligt. Och jag tror att ni behöver hjälp med just den situationen om ni ska komma vidare. Du har verkligen all rätt att vara arg. Du har hela ansvaret. Hos oss har det ibland varit snedfördelat och jag har varit arg på det, men det är inte i närheten av det du beskriver. Som föräldrar har ni samma ansvar, men jag tror inte att ilska och krav kommer att leda till en förbättring. Han ser ingen väg ut och behöver guidning tror jag. Men du kan inte göra det. Det är inte ditt ansvar och du har rätt att egentligen kräva att ni delar ansvaret som föräldrar. Jag har lite medberoendetendenser (min sambo dricker inte). Jag menar lite tendenser att över ansvaret för andras mående och en tendens att vilja hjälpa och det inte håller i längden för att man faktiskt inte orkar. För att få lite ordning på det här och sortera ut har jag börjat tänka på människor som boxar.., min box-mina behov och problem, sambons box - hens behov och problem, mammas etc. Om man har en tendens att sätta sig själv och sina behov långt ner på listan blir det tillslut övermäktigt. Du skriver om hur TRÖTT du är. Med rätta. Du bär både din box, barnens och mannens just nu. Det är svårt med barnens, men mannen måste kunna hantera sin egen box och att du gör det åt honom hjälper ingen av er i slutändan. Du har fått jättemånga bra tips härinne. Administration har skrivit att du kan kontakta dem direkt och jag tror verkligen att ni alla behöver hjälp och stöd ur situationen. Det är svårt att se det när du är mitt uppe i det och så trött att du bara fixerar på nästa milstolpe du måste hinna till. Det finns inte tid för reflektion. Jag hoppas att du hittar en väg att bryta det hör negativa mönstret. Du behöver inte vänta på din botten. Det är inte du som dricker. Gör nåt imam du själv går in i väggen.

Profile picture for user Snödroppen

@Orolig_nu
Att vara snäll är att ta ansvar för sitt egna skit, be om ursäkt och inte ljuga.
Mitt ex var oxå "snäll" det gjorde att kunde gå över väldigt många gränser utan att behöva ta ansvar.
Det är rätt hårt att läsa att barnen visar gömmor, det är psykiskt våld att skrämma. Viktigt att sätta rätt etikett på saker har jag lärt mig i efterhand.
Lämna honom, låt honomnta ansvar för sig själv för du är säkert i behov av trygghet, stöd och en förutsägbarhet själv.
Han är inte ditt ansvar, han är hans egna ansvar.
Var rädd om dig och dina barn.

Profile picture for user Orolig_nu

Jag vill verkligen lämna, men vet inte hur jag ska orka. Jag orkar verkligen inte. Jag vet inte hur jag ska få förmågan till det.
Jag försöker göra listor men vi har inte samma syn på väg ut heller.
Jag mår dåligt över mig själv som inte lämnat, jag hade aldrig kunnat se nån jag känner eller inte känner leva som jag gör just nu.

Jag orkar inte renovera huset för att sälja. Jag orkar inte hitta nytt boende. Jag orkar inte försöka organisera en kommunikation med honom efteråt. Jag orkar inte, behöver hjälp och handledning. Nån som fångar upp mig. Men jag vill vara anonym. Och jag känner mig så ensam. Så skamfylld. Vill bara döva mig med böcker och sömn. Sova och jobba bort dagarna. Är förmodligen mer deprimerad än jag velat se. Tänker dumt att det är därför han dricker, för att jag inte är tillräcklig.

Kommer till insikt att jag kanske inte behöver det att vi är samsynta när vi skiljer oss. Han behöver inte vara övertygad om att jag ät offret i hans missbruk. Jag kan förstå att jag är en del i det. Att jag gör det värre som städar upp efter honom. Inte låter honom ta konsekvenserna.

Barnen mår bättre av en skilsmässa.
Jag måste lämna..
Jag vill lämna, nu med en gång. Jag orkar inte mer.
Men nu med em gång går inte.

Jag har (i svackor) försökt få honom att gå till banken för att ta över huslån, han går inte dit. Har försökt säga att han får flytta för jag vill inte mer, han flyttar inte. Försökt ha möten med honom om hur vi ska ordna allting, han tar inga steg säger bara "om det är det du vill", och jag säger ja, och sen gör han absolut ingenting.
Jag har bokat tid i parterapi, han kommer inte dit.

HUR tar jag mig vidare? Jag har inga vänner eller släkt i närheten. Barnen går i skola med skolplikt nu. Finns inga lediga lägenheter. Orkar inte med hus.

Jag vill bara loss nu. Vad ska jag göra?
Han är full i rummet bredvid just nu.
Jag vill bara sova men är orolig.

Profile picture for user Åsa M

@Orolig_nu mitt hjärta brister av att höra hur du har det. Orkar du höra av dig till ett skyddat boende, jourhavande medmänniska, alanon? Vad behöver du? Det finns massor med hjälp där ute för att komma loss men de måste hitta dig. Kram, kram, kram!

Profile picture for user Snödroppen

@Orolig_nu
Känner samma som ovan.
Jag var i din situation för 6 månader sedan men inga barn.
Efter att ha bott på vandrarhem för att jag inte vågade komma hem för 511 gången så bröt jag ihop på jobbet. .
Kände mig precis som du beskriver att du gör nu.
Hemlös, arbetslös, lämnade alla mina saker tog jag kontakt med socialtjänsten och berättade precis som det var.
Jag fick hjälp, jag fick bo på skyddat boende och har nu kommit mig vidare I livet.
Vänta inte på samförstånd med en så sjuk människa.
Be om hjälp, var ärlig och be om hjälp.
Du behöver allt stöd du kan få.
Ingen ska behöva leva i den situationen, ingen.
Kram ❤️

Profile picture for user Orolig_nu

Känner mig så vanmäktig. Fortfarande vaken, kan inte sova.

Exakt vad ska jag göra?
Steg för steg?
1. Be honom gå till banken för att ta över huslånet.
2. Om han inte vill får jag ta över huslånet, renovera och sälja.
3 .Packa allt bröte som inte behövs
4.Hitta annat boende, lägenhet.

Hur gör jag detta? Jag vill ut! Jag längtar ut! Jag vet inte om jag orkar ut.

Profile picture for user Majaela

Hej
När det gäller huset.
Går det inte att hyra ut huset så att ni får in hyra som betalar lånen?
Har inte han en familj som du kan berätta läget för?
Kanske de kan ta över ”ansvaret” för att hans kostnader typ huslån.
Han kanske också behöver få tid att fundera själv hur han vill ha det , göra ett val, välja familjen eller alkoholen . Det kommer vara svårt för honom att göra det när ni ständigt påverkar varandra och är i konflikt . Kanske bra att ni får en paus från varandra för att tänka klart .
Bor han kvar så får han ju ta hand om betalning för lånen . Betalar han dem inte och du inte orkar bo kvar -kan ni inte sälja utan renovering? Låt de som köper renovera. Kanske er renovering inte uppskattas och så rivs allt för att de nya köparna önskar en annan stil?
Kanske detta inte hjälper dig alls men jag försöker brainstorma lite! Finns liv finns hopp🌸
Kram

Profile picture for user Orolig_nu

Tänkte gå till al-anon till veckan, men nu börjar min hjärna övertyga mig om att ge honom en chans till..
Han vägrar stöd av parterapi, aa eller något annat.
Han har fått höra av annan anhörig också nu, men säger att det är jag som vinklar det, att det inte är ett så stort problem.
Jag var för två dagar sedan bara så lättad över att ha tagit beslutet (igen) men så kom alla minnen ikapp, konsekvenserna av att lämna, hur barnen skulle må dåligt av att inte träffa honom mer än varannan helg (och jag när de är där). Hur svårt det skulle bli ekonomiskt nu i krisen, inga hus eller lägenheter i vår närhet till salu så det blir byte av skola för barnen. Allt tryggt, alla rutiner blir tillintetgjorda.

Pratade med honom och berättade att han måste flytta, eller jag, men han tar liksom inte initiativ till att flytta och han vill inte vara kvar. Det blir limbo. Jag blir ledsen. Ser hur fin han är med barnen, snäll och informativ. Ett av barnen tyr sig mest till honom, favvoföräldern. De kanske skulle förstå när de blir gamla nog, men min tanke om att hjälpa honom ur det och leva ett nyktert liv skulle vara ännu bättre. Jag har liksom hopp kvar. Eftersom han är bra när han är nykter och närvarande.

Jag gav honom ultimatum som förmodligen inte alls var pedagogiskt upplagt. Nykter för all framtid .
Jag med för att hjälpa.
Han säger att han kanske kan en period, men midsommar, nyår och sånt vill han dricka. Och inte för all framtid.

Jag ooorkar inte förhandla mer.
Mina barn tar skada både av att vara kvar och gå..
Jag vet ingenting.

Om han skulle hålla sig nykter en period och bara dricka midsommar och nyår är det ändå inte för att han verkligen vill utan för att jag tvingar på honom beslutet, vilket gör mig till alkoholpolis, jag tar beslutet ifrån honom. Han säger fortfarande att han inte har problem. Så länge han säger det känns det rätt kört.
Hur många chanser ska han få?
Ska jag prata med barnen om pappas sjukdom?
Ska jag gå till al-anon och outa mig för staden, massa gamla patienter och anhöriga till dem? Jag vill verkligen inte.

Profile picture for user Orolig_nu

@Majaela Tack för bollning!
Tror som du att vi behöver vara ifrån varandra. Hyra ut är inte ett alternativ då huset är för ofärdigt.
Han tycker inte att paus finns på kartan utan det är stanna eller gå.
Vi har mycket runt oss på gården, katter, höns, hästar. Allt får säljas eller slaktas. Familjemedlemmar😢
Barnen byta skola pga finns inga bostäder i närheten tillgängliga.
Han har ingen släkt som han har kontakt med, isolerat sig i huset med för mkt att göra. Sjuka gamla föräldrar. Bror med riskbruk.
Osocialt jobb.
Jag vet inte, jag ser inga möjligheter.

Profile picture for user Rosette

Hej @Orolig_nu,

Du verkar stå inför ett beslut nu som du funderat kring väldigt länge. Att vara i en svår beslutsprocess tar mycket energi och kan väcka mycket ångest. Ibland kan det vara bra att försöka få hjälp att sortera för att komma vidare. Att gå till Al-anon kanske kan vara ett steg du är inne på, bra också att du skriver här, har du någon mer tanke om vad som skulle kunna vara hjälpsamt för dig just nu?

Du får gärna skriva till oss här: https://alkoholhjalpen.se/fraga om du vill ha hjälp kring vart du kan vända dig eller vad som helst, vi finns här!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Orolig_nu

Han har varit nykter sedan sist jag skrev. Vi har gått i terapi. Allt verkade bättre.
Så rasade korthuset nu, han kom in påverkad. Sa att han skulle ut till stallet men kom upp från källaren.
Hittade en vinflaska och ölburkar, bara 3,5. Men ändå.

Vad gör jag? Vad ska jag göra nu?
Jag vet inte hur jag ska tänka eller vad jag ska göra. Jag känner mig helt bortdomnad.

Profile picture for user Lora

@Orolig_nu Återfall är väldigt vanligt. Nästan en del av processen. Litet hack i kurvan bara. Prata med honom och säg att ni lägger det bakom er. Upp på hästen igen!

Lägg ingen skam utan försök få honom att istället prata med dig när han känner att återfall är på gång så ni kan hitta alternativ. Bästa är nog att göra ett litet återfall till en ickefråga så man enklare kommer upp på banan igen.

Profile picture for user Orolig_nu

Han erkänner inte att han tagit återfall. Han ser inte själv att han har problem. Han är nykter för att jag lämnar honom annars.
Nu kom han upp uppenbart påverkad, flaskor och burkar därnere. Men säger att han inte druckit.

Ska jag bara se det som en ickefråga och låtsas som ingenting menar du?
Der vore ju smidigt men frågan är om jag inte bara skjuter problemet framför mig?

Profile picture for user Lora

@Orolig_nu Nej, det tycker jag inte. Om han förnekar allt så är det ju en annan sak. Om han dessutom går till motattack är det ju inte bra...

Är du redo att sätta hårt mot hårt kanske det är läge nu. Nu är det ju då dessutom 2 dgr i rad eller?

Om han redan druckit hade jag väntat till imorgon. Kan du åka annan stans idag? Så du slipper se det? Slipper gå i klinsch?

Ovan pekade jag mer på ett tillfälligt hack i kurvan. Att då försöka hitta en mjuk ingång. Om han går till attack hade ju inte jag accepterat det. Inte ok just nu. Nu bör man nog snarare hitta sätt att kommunicera på ett sätt så man stödjer varandra och undviker slag under bältet. Hade det varit jag hade jag åkt och sagt ring mig så pratar vi imorgon när du är nykter. Sedan hade jag åkt.

Profile picture for user Orolig_nu

Vi pratade om detta i terapin senare och han berättade att han den dagen inte hade ätit eller sovit bra, var mycket på jobbet att hantera. Flaskorna var från innan det långa uppehållet, och när jag kikade på dem såg jag att det stämde. Så just vid detta tillfälle hade jag fel, är bara så lätt att bli triggad.

Så nykter sedan oktober förra året.
Vi mår så mkt bättre med varandra nu. Jag känner mig trygg. Allt är så mkt mer fridfullt och det märks att han jobbat med sig själv.

Nu håller vå tummarna för att månaderna blir år.