Men barnen då?

Knappt sovit något i natt.
Vet inte hur jag ska göra!
Vi har tagit flera lån i mitt namn som han behöver hjälpa mig att betala av innan jag lämnar. Det är steg 1.

Sedan ska vi bo någonstans också! Jag vill inte bo kvar i huset, men vet inte om han har råd att köpa ut mig eller om vi båda flyttar. Steg 2 är att ordna med det.

Steg 3 Packa allt och besluta vem som ska ha vad.
Steg 4 Är att besluta hur vi ska ha barnen.
Orkar jag själv med bara varannan helg? Orkar jag om han är själv med dem mer än varannan helg?

Sen kommer tankarna på om jag någonsin kommer hitta nån som är lika snäll som han, som förstår mig och vill mig väl. Som är som han fast utan alkoholen. Vet inte vilket steg det blir, långt fram nånstans.

Steg 5 Ordna med alla papper för skiljsmässan, och ordna så att han kan komma åt sin epost, och allt annat utan att jag ska ha lösenordet till det. Och att han inte har mina lösenord till allt. Ringa banken så vi inte har dispositionsrätt på varandras konton.
Dela upp pengarna på sparkontot och sälja av aktier och fonder och dela upp.

Steg 6 Eller kanske tidigare? Berätta för barnen. Vad berättar jag? Att jag vill skiljas för att? Skyddar jag dem om jag inte säger som det är eller ska jag säga sanningen?
Berätta för andra nära också.

Steg 7 8 9 10
Ja, vad är det mer som ska göras?

Tack för input!
Det är så skambelagt det här med beroendesjukdom i familjen att jag inte vet hur jag ska vända mig alls och hur jag ska få stöd utan att det blir ett mönster i oss som inte går att sudda.

Hur mkt är för mkt frågade jag min bff. Visade sig att hennes man dricker varje dag och att hon inte ser något problem i det. När är det ett problem?
Jag upplever att smygandet är ett problem, och att min man inte riktigt har förmågan att sätta gränser för sig själv när det gäller något.
Hans föräldrar har druckit mkt hela livet, utan att få problem (vad jag vet).
Detta påtalar han. I min familj dricks det inte alls på samma sätt så jag kanske bara ser på det genom ett dimmigt glas?
Vad är för mkt?
Jag kan inte lämna honom för han kan inte ta hand om barnen och jag kan inte ta honom från barnen som älskar och hyllar honom.
Jag älskar honom också! Är stolt över honom för allt han klarat och allt han är. Och hur han hjälper mig bli den bästa jag jag kan vara.
Som en rävsax.

Han dricker inte så mkt just nu. Trots att det är sommar, då det brukar bli mer. Var nästintill nykter t.o.m. på midsommarafton. Men det är som att jag väntar på smällen, när han sänker garden och inte sätter gräns för sig själv längre. Jag litar inte på honom.
Jag kan omöjligt lita på honom.
Så mkt har hänt.

Jag vet inte hur jag ska orka det här.
Barnen är ju viktigare än allt, än han och mig, än hans kontakt med dem.

Hur blir de påverkade?
Han har jobb som han sköter, kör aldrig påverkad, visar sig inte påverkad bland folk. Han tar dem till förskolan, är med på föräldramöten och bvcmöten. Gör mat, nattar, fixar.

Blir extraglad på helgkvällarna och någon dag mer i veckan, leker mer med dem då, skrattar och stojar och hittar på.
Men är sur och vresig mån-ons.
Kort stubin och empatitrött. Energilös.
Tar "bara nån öl" om han behöver på kvällen på vardagar. Kanske en whiskey.
I ett annat land hade det varit okej, på gott och ont. Mest ont förståss.
Jag har läst mer 6år på universitetet när det gäller fysiologin bakom, så jag borde ha koll på hur mkt som är lagom. Det finns liksom ingen i vår närhet som inte dricker riskfritt enligt audit. Men inte är det lagom för det.
Jag vet inte, är bara så trött på det här och önskar att vi var i samma tankespiral så jag kunde fånga upp honom och leda honom rätt igen.
Men det är väl typiskt medberoendet, att tro att jag kan putta honom i rätt riktning när det enda han behöver är att jag sätter gränser för mig och barnen så han inte kan göra på samma sätt längre.
Det är svårt.

Kommer tillbaka hela tiden i tanken på att jag behöver lämna men inte vågar för att han då inte har kontroll och då kanske släpper det helt och då vågar jag inte ha barnen där.
Jag vill inte blanda in socialen, vill inte ha den typen av hjälp.
Så här står jag nu och vacklar.
Vi har ju gemensam vårdnad, barnen har ännu inte tagit någon skada, han är inte aggressiv på det sättet att han är utåtagerande fysiskt, och inte mot barnen på något sätt, men han blir oaktsam, tappade ett glas som sonen skar sig på när han hade däckat när jag jobbade kväll, låter dem bada i poolen utan att ha koll, glömmer att gå upp så de får komma till förskolan osv. Jag vet inte hur jag ska fixa det själv, utan socialt nätverk.
Och jag har så låg energi att jag inte orkar en flytt. Men behöver nog orka det ändå, det får bli vad det blir.
Är rädd att bli ensam, att jag inte hittar någon plats där folk vill mig väl.

Mina barn och jag är skrivna i ett län, frågan är om jag kan flytta till ett annat län utan hans samtycke, och låta barnen börja skola där? Min äldsta börjar förskoleklass till hösten.
Någon som vet?

Tack Tofu för att du svarar! Är så inne i min egen tankesnurra att jag inte hinner möta det du säger men du sätter frön och jag reflekterar i mig, så tack för det! Vi har varit på parterapi vid ett tillfälle för 6 år sedan, han är fortfarande arg över att jag då var ledsen över att han stal mina insomningstabletter och berättade det. Vi tog inte upp något om alkoholen där och då. Han tvärvägrar hjälp.
Jag fick honom att ta antabus, utan att ha recept på det en kort period, men sen vägrade han.
Jag har jobbat med att försöka möta hans behov när hans själ är trött, men min själ är också trött nu, jag ser inget oss när jag tänker på framtiden. Jag litar inte på honom alls. Han tittar mig i ögonen och ljuger. Även om det är beroendesjukdomen som ljuger och även om han behöver nå botten för att komma framåt känner jag inte att jag och barnen måste ner och vända, den resan måste han göra själv och jag tror inte jag orkar vänta längre. Han har fått nästan 15 år av mig.
Min själ är trött.

Tack till er båda, att ni hör mig och svarar!
Jag är lite on/off på gång. I tanken har jag redan flyttat, men sen kommer vardagen och vi samarbetar och skrattar ihop, får allt att rulla tillsammans.

Jag tog upp saken väldigt försiktigt igår, att jag känner en otrygghet kring hans drickande, att det inte är normalt att dricka på det sätt han gör, att gömmor med burkar och flaskor inte är normalt och att barnen svarar öl, när de får frågan vad som ska vara med på kalas. Vi har aldrig haft öl på något kalas, men ändå har de på något vis snappat upp det.
Jag raddade lugnt upp fler och fler saker och sa att det är ett problem. Sen var jag tyst tills han svarade att han inte har ett problem nu, det var då. Eftersom det var 3 veckor sedan han drack på vardagen (förutom 3,5:orna då).
Jag uppmärksammade honom på konsekvenserna av hans drickande, men han vill inte se.

Jag sa att jag ger dig ett år till. Detta är min sista chans till dig, men förbered dig mentalt på att bli lämnad.

Jag kommer inte sätta gränser för honom mer, det får han göra själv. Jag kommer inte låta honom vara ensam med barnen på kvällarna. Jag låter honom vara. Jag orkar inte kriga mer. Det är inte mitt ansvar att tillnyktra och möta demonerna, det är hans.
Ett år, så vi kan betala av skulderna, hinna renovera det sista på huset så försäljning blir lättare sen.
Jag tänker att jag får stanna här i detta länet trots att jag inte har kontaktnät här, och jag vill ju att vi ska kunna samarbeta kring barnen.
Blir jag för orolig och rädd får jag ta hjälp.
Men ett år till har jag iaf koll åt vilket håll hans sjukdom går, om han ser allvaret och vikten av att ta sitt ansvar.
Lång tid! Men tiden går snabbt...

Idag är det fredag och oron ligger som ett nät i mig, som när som helst kan knytas åt och göra att jag tappat andan. Han luktade förut, men nekar när jag frågade. Jag tänker släppa det. Tänker inte kontrollera, låta honom köra sig i bott eller ta tag i sig, själv ta beslutet i vart fall. Han behöver bli behandlad som en vuxen man för att kunna agera som en, men det går ju inte snabbt att ändra ett stört tankemönster. Och jag är så galet vaksam, på helspänn. Lugnare när jag vet att han ska upp på morgonen till jobbet.
Men oavsett vad som sker så behöver jag sluta låta mitt mående vara avhängigt på hans eventuella drickande, jag behöver det för barnens, min OCH hans skull.
Om jag iaf står stabilt med båda fötterna förankrade på jorden, utan ansvarskänsla för honom lär jag mina barn hur de ska agera om de ärver mitt omvårdnade och självutplånande tankemönster (eller hans gränslösa drickande).
Jag är värd det, att enbart ta ansvar över mitt och barnens ageranden, och inte hans. Jag ska sluta rädda situationerna nu.

Jag vet inte hur det är att växa upp med föräldrar med beroendeproblematik, finns det någon som vill dela med sig om hur mina barn kan bli eller redan är påverkade av det?
Skulle vara skönt och motiverande för mig att läsa.
Jag jobbar med missbruk av olika slag och är bekant med de flesta begrepp men det är helt galet annorlunda att själv vara medberoende. Jag träffar många som har familj kvar och som får chans efter chans men inte förändrar beteendet. Och ibland är hård kärlek, hjälp att sätta gränser, det enda rätta.

Och jag har en inre konflikt i mig, för jag hade stuckit direkt om det inte vore för barnen, men tvärtom känns det som att jag måste sticka pga barnen.
Jag är bara så rädd för vart han kommer hamna, vad som händer honom. Han har varit min bästa vän i så många år, mitt ankare när jag vårdat trasiga människor, en famn att vila i, att få bli omhändertagen av.

Jag fick en akut stressreaktion för några veckor sedan, kunde inte somna hur jag än försökte. Efter 4 nätter med bara ältande sökte jag vård. Jag kunde inte jobba, inte ta hand om barn.
Mycket oro inför sommaren, hur han ska klara det, och hur jag ska klara det.
Fick sömntabletter, samtalskontakt fanns inte tillgängligt just nu.
Jag får inte gå sönder igen, jag måste ta hand om barnen. Och mig. Vem ska annars göra det?
Jag är specialistutbildad sjuksköterska inom psykiatri och vet inte vem jag ska vila hos, vem barnen kan vara hos om jag går sönder igen.
Det blev inte bra sist, jag lämnade det till honom, han nattade dem medan jag la mig däruppe och sov med hjälp av sömntabletterna. Sov så djupt att jag inte hörde honom öppna vinflaskor. Efter tre dagar såg jag de tomma och tar nu barnen på nätterna så han inte sover med dem.
Jag känner mig starkare nu, som ett urdjur som vill beskydda oss.
Samtidigt ska vi leva ihop eller senare isär men under kanske 50 år behöva kommunicera kring barnen.
Jag får inte gå sönder igen, för går han sönder helt nu, har barnen ingen.
Jag är stark, känner mig mycket starkare. Tar barnen till förskolan innan jobb och hämtar dem efter jobb. Lyssnar på dem, leker med dem ger dem mat, ordnar kläder i nya storlekar, tvättar och ordnar och donar. Sen kommer han och jag får liksom hjärtat i halsgropen och går han ner i källaren vill jag sätta barnen framför film i rummet bredvid mitt så de slipper vara med honom när han druckit..Även om han inte har druckit, för jag vet inte längre, och orkar inte kontrollera..

Nu, halv 12 på natten rumlar han upp, ramlar över mig..Säger till honom att han inte är välkommen i vår säng full, han lyssnar inte, ställer sig upp, går runt, ramlar i säng bredvid mig.
Full. Somnar på ett halvt ögonblick.
Jag går ner till ett av barnens rum och lägger mig.
Kan inte somna. Tankarna bara spinner och spinner och spinner..
Så orättvist! Han fick min säng och min sömn, vad fick jag? Natta barnen och somna tidigt.

Jag är så trött på det här.
Ska jag orka ett helt år till?
För vems skull?
Vad behöver jag för att orka sluta det tidigare?

Annat boende i närheten.
Hjälp med att packa.
Värdera huset.
Förklara för barnen.

Men nu kommer jag dit i tanken igen. Sen då? När jag lämnar barnen hos honom utan att veta vilket håll hans missbruk rör sig? Klarar han det? Orkar han det? Kommer han vilja ha gemensam vårdnad? Varannan helg?
Mina stackars barn! Som önskar sig en sammansvetsad familj, som älskar vårat oss.
Men det är inte längre mitt ansvar att värna om det oss:et, jag behöver rädda mig och barnen nu, men vet inte alls hur.
Hur lång tid tar en skiljsmässa?
Jag längtar efter att flytta närmre där jag är uppväxt, men det är 30 mil dit.
För långt för barnen att åka varannan vecka eller helg.
Vad behöver jag för att klara det här?
Andra människor runt om mig.
Vilka människor? Jag står ensam i det här.
Jag behöver skrapa ihop mig och göra ett sista ryck, jag kan inte ligga i sängen och vänta på att ödet ska lösa det åt mig i ett år till. Det krävs förändring snart.
Vad behöver ordnas?
Min man är nyligen utexaminerad från universitetet och har fått ett sommarjobb som nog går över i fast. När det går över i fast i slutet på augusti kan han ta lån för att lösa ut mig för huset. Om han inte vill ha huset behöver vi tapetsera i vardagsrummet först och byta toalett på övervåningen, resten är nyrenoverat. Han behöver måla vår gäststuga.
Vi behöver sälja av våra djur.
Packa, hyra flyttfirma som kan flytta det åt mig .
Sen då? Sen bor jag någonstans. Hur då? Det finns väl inga boenden?
Jag behöver köpa en lägenhet för pengarna jag får när han löser ut mig för huset, om han har råd med det.

I mitt inre är det så himla oklart och otryggt. Jag vill inte ge mina barn en uppväxt ur skiljsmässa.
Men det behöver bli så. Jag behöver det. Vi behöver det.
Det handlar inte om att ge upp, det handlar om att ha hoppet kvar om ett bättre liv.
Ensamt.
Spelar ingen roll om det är ensamt, det är en ny början inte bara slutet på det här.
Det är vad vi behöver.
Jag kan inte somna.
Jag är så trött.

Är så less idag, känts så bra med hans nykterhet tills nu. Spelar spel med barnen, märker att det ör något. Frågar, han nekar. Säger titta mig i ögonen och säg som det är. "Okej 1 glas vin. "
Och sen kommer det, "1 glas vin på en lördag är väl inget problem? "
Och jag börjar tvivla på mig, visst är väl 1 glas vin okej?
Men inte när man har problem. Så istället för att möta det han säger blir jag förvirrad och arg, arg för att han sätter mig i den här situationen, arg för att jag låter honom göra det.
Säger till honom att han får gå om han ska dricka mer. Han gick precis.
Jag ensam med ungarna, så himla skönt att han åker. Ut med sin bror.
Samtidigt är det så jävla otryggt, han kan ju inte dricka normalt. Blir nästan alltid för full. Kommer han komma hem inatt och råka göra sönder något? Komma hem med polisen för att han somnat på bussen igen? Somnat i taxin? Somnat hos sin bror och inte kommer hem förrän imorgon eftermiddag? Tömmer kontot?
Vi skulle klippt gräset, målat huset och jag ska iväg på träning med äldsta.
Kanske får planera om. Får planera om. Skönt att han inte är hemma och gör skada men oroligt när jag är närmsta anhörig, och han är barnens pappa.
Jag är så trött på det här, så otroligt otroligt trött.
Hade vi inte haft barnen hade det varit så lätt, bara att lämna.
Men jag fattar inte hur vi ska samarbeta, hur han ska kunna kontrollera sig utan hjälp. Han vägrar hjälp, jag har pratat så mkt, om parterapi, hjälp via AA, soc, vanlig samtalsterapi. Han vill inte, för han har ju inget problem.
Och så vacklar jag, oftast dricker han bara varannan helg. Nån gång emellan.
Men är det bevis?
Varför ska jag ens behöva hålla på och bevisa? Hur kan alkoholen vara viktigare än mig och barnen?
Jävla sjukdom. Jävla jävla jävla sjukdom.

Han klarar jobb, oftast hus och är en bra pappa. Är inte kriminell, är smart, välutbildad. Men inte i kontakt med sina känslor, flyr. Äter för mkt, dricker för mycket. Kollar film/telefon så snart han kan, som tankeflykt.
Han behöver möta sina känslor och våga se att han flyr, men jag kan inte ge honom det. Kanske är det snällaste jag kan göra att lämna honom, om botten är det han behöver för att vakna...
Kanske vaknar han inte ändå, hur ska barnen då må? Hur kan jag lämna någon som kanske inte fixar det? Han har inga vänner, har bara sin bror. Föräldrar dementa.
Var börjar och slutar mitt ansvar?

Jag önskar att huset var i ordning så vi kunde sälja snabbt, och att det fanns lägenheter lediga som jag kunde köpa i närheten. Men vi som sått träd som växt upp, vår fina ek som blivit så stor de senaste 10 åren. Alla våra djur! Allt jobb vi lagt ner på varandra.

Men just nu får jag ingen energi av relationen och jag vill inte att barnen ärver mitt sätt att hantera relationer, jag vill inte vara medberoende. Vill visa hur man sätter gränser men ändå orkar stå med rak rygg.

Men om han håller sig nykter då?
Ja, om.

Idag blev jag arg på riktigt, framför barnen och allt. Sa att antingen går han eller jag. Han sov till 12, 4 vinflaskor bredvid sängen. Jag var uppe med barnen, gjorde frukost och lunch.
Och så är han arg när han vaknar.
Jag packade ihop alla hans kläder och slängde ut, gick bärsärkagång och kastade. Nu är jag helt slut, och han är kvar därnere. Barnen är arga på mig.
Jag är ledsen. Tog en vecka och så valde han vinet framför mig.
Respektlöst.
Men nu blir det en aggressiv skiljsmässa, något jag inte alls ville ha.

Egentligen vill jag ju ha han som han är utan alkoholen. Men nu är det försent. Tror jag.

Nu har jag bokat 2 visningar för att se på lägenheter..

Men jag är så ledsen, att lämna honom gör så ont! Han är ju så himla snäll och hjälpsam, min själ gillar hans. Hade sååå önskat att han kunde lämna alkoholen. Känner mig så sviken! Vill inte ha nån annan, men vill inte ha honom heller just nu, när han dricker.

Nu har han iaf tagit med sig alla lösa tillhörigheter och åkt.
Tomt. Barnen är ledsna.
Vad har jag gjort?
Har jag gjort rätt?
Kunde jag gjort annorlunda?
Min fina starka snälla goda man, inte min längre. Mitt hus inte mitt längre.
Fan vad ont det gör. Fan fan fan vad ont det gör.
Gör jag rätt? Vad annars kan jag göra?
Har ringt och berättat för mina föräldrar nu. Det är på riktigt.
Det gör så ont. så så ont.

Nu är han igång igen. Lovade mig 6 månaders nykterhet förutom en kväll (igår). Dricker idag med.
Känns inte bra mellan oss, jag har liksom tagit distans, ser på honom med andra glasögon nu. Vet inte om jag någonsin kommer att se honom som den jag såg förut.
Han är en sån himla bra och lugn pappa, men vi ser olika på det här med alkoholen.
Jag är bara så rädd för att barnen ska vara hos honom varannan vecka.
Rädd för att ta kontakt med socialtjänsten eftersom jag i mitt yrke känner dem, blir så sårbart att möta dem privat.
Vill inte flytta, inte bo kvar.
Vill verkligen inte ha sex med honom, jag känner ingen trygghet och tillit.
Det är ett stort problem för honom.
Känner skuld i att han dricker för att han inte får det han behöver av mig men samtidigt en stolthet i att jag inte har ett gränslöst beteende mot mig själv. Att jag inte gör något som får mig att må dåligt. Och skulden är inte min, den är hans. Det är han som har druckit sig till problematiken.
Samtidigt känner jag att det han säger och förhandlar om, inte dricka om gan får ligga kanske inte är så mycket effort från min sida och skulle lösa problemet. Men det har ju inte fungerat förr så varför nu?
Jag vet inte längre vad jag vill.
Eller jo, jag vill känna mig trygg och komma ur stressreaktionen, vill inte gå på tå i mitt eget hus.
Vill ha tillbaka honom som han var. Jag måste ta makten över mitt liv, och låta honom ta makten över sitt.
Det är svårt, vi har som vuxit ihop, blivit till en enhet. Jag behöver honom för att komma ihåg vem jag är, minnas min historia.
Men det är vad det är och jag kan inte leva på det här sättet heller.

Sist jag skrev drack han 30/7 och 31/7, efter det inget alls, tills igår då. Han ljuger för mig, kollar mig i ansiktet och ljuger gång på gång. Sen erkände han att han druckit sprit, men bara en snaps (!) och en öl. Klockan är 2 en måndag natt.
Det var lite särskilt för han var hos sina föräldrar och deras vänner, och det var allt han drack, säger han vinglandes i duschen.

Jag hade byggt upp en trygghet i att han fixar det här, en månads nykterhet och 5 kvar, men så kom vi till det här igen.
Barnen, barnen, barnen. Om jag släpper honom nu och det blir varannan vecka så vågar jag inte ha dem hos han. Det är nog därför jag är kvar och skriver samma sak igen.
Det är ju en progressiv sjukdom.
Jag har skrivit ner når han har druckit i år, bara det är ju ett medberoendebeteende som jag borde lägga av med, men jag blir så osäker på mig själv och tänker att sååå mycket är det väl inte? Men det är det ju. Han säger ändå att det inte stämmer, att det inte varit så mycket.

1-3/1 Alkohol
16-17/1 Alkohol
18/1 Alkohol,flera öl en måndag
29-31 Alkohol
6-7/2 Alkohol
13-14/2 Alkohol
20-21/2 Alkohol
27-28/2 Alkohol
6-7/3 Alkohol. Hittade dessutom 3 tomma, 75 vodkaflaskor i garderoben
12-14/3 Alkohol
19-21/3 Hittade två tomma 75 vodkaflaskor och en nästan full i låda i källaren. Slut sön kväll 21/3.
27-28/3 Alkohol.
3/4 Alkohol
10-11/4 Mkt alkohol med ****
17-18/4 Alkohol
20/4 Alkohol
21/4 Alkohol
23-24/4 Alkohol
30/4 Alkohol
2/5 Alkohol
5/5 Alkohol
7/5 Alkohol
10-15/5 Alkohol
28-20/5 Alkohol
5-6/6 Alkohol
14/6 Alkohol I smyg en måndag
18-20/6 Alkohol
25-27/6 Alkohol
2/7-3/7 Alkohol
10/7-11/7 Alkohol
30-31/7 Alkohol
31/8 Alkohol

En månad nykter men lovade 6 mån. Han tycker jag borde vara nöjd, det är ju bara en gång, och inte så mycket.

Var ligger min plikt för barnen? Att stanna kvar så han inte är med dem full? Att visa barnen hur man gör med ett destruktiv relation, och slutar? Att fortsätta kampen med hans missbruk för deras skull så det inte eskalerar när han är fri från kontrollen i sina löften? Jag har sagt det förr men säger det igen, att jag vågar inte lämna nu pga barnen. Men borde jag kanske det ändå? Det är väl så att det är det.

Sen sist har han bara druckit vid ett tillfälle, på sin födelsedag och det var hemma. Så 2 gånger sedan 31/7. Det är verkligen bra jobbat, en stor skillnad! Han har gått net i vikt (vilket han behövde) har mer energi, är mer närvarande och kan hålla kvar blicken. Har slutat med 3,5orna också.
Är så tacksam.

Ändå tänker jag, när vänder det igen? Kommer det göra det? Det är svårt att få tillbaka tilliten.

Usch, nu är det igång igen. Juldagen började han, när barnen somnat, sen igen annandagen och dagen efter det.
Jag valde då att ha nyktert idag, även jag..Han hade förväntat sig att jag köpt hem, som de andra åren och när jag berättade att jag inte gjort det säger han att jag förstört hela nyår. Lägger sig i vardagsrummet när jag och ungarna äter trerätters, vägrar vara med. Vill inte spela spel eller överhuvudtaget delta. Kastar argt en mugg med varm choklad över vår matta.

Det är det som blir så fel när jag tar beslutet och inte han. Jag måste liksom släppa taget där och inte bestämma åt honom, för då blir det bara fel. Jag borde tydligt markerat några dagar innan att jag inte köper hem eftersom jag är rädd att det blir för mycket, och jag vill inte själv dricka när barnen är hemma. Om han vill dricka på nyårsafton kan han göra det, men inte med oss.
Det hade varit snällare mot allihop.
Men jag jar jobbat hela jul, halva dagen idag med och inte hunnit tänka igenom allt.
Känner bara att såhär orkar jag inte ha det, orkar inte vara medberoende.
Det tar såååå mycket energi.

@007🙈 Tack för dina tankar!
Jag var hård, sa att det inte är vuxet att först lägga förstörandet av nyår på mig, när det egentligen är att hans icke-livsnödvändiga behov som inte är stillade. Han borde kunna bete sig för barnens skull.
Jag trodde att detta var över, 3mån nykterhet och nu flera gånger pga ledighet, men han har ju ett problem och jag vill INTE att jag eller han dricker när barnen är med.

Vad jag menar med gjorde fel är egentligen att jag skulle varit tydligare i mitt ställningstagande så han var beredd, nu kom det efter jobbet när systemet stängt, så då blev det som att jag kontrollerade honom.
Hade varit bättre att jag sa det igår eller förrgår så han kunde välja själv, alkoholen eller oss.
Han hade dessutom ingen snus hemma, vilket är hans ansvar, mem nu har han vart och köpt det och chips så han och barnen kollar film. Han köpte choklad till mig med, tänker att han menar förlåt men kanske menar han bara "ta den här och sluta gnäll", jag vet inte. Och orkar ärligt inte bry mig. Är nöjd att han spenderar tid med barnen och inte kommer dricka den här helgen. Nästa helg får han ta nytt beslut.

Han lovade mig 3mån och fixat det. Men nu är de månaderna över. Vad gör vi nu?

Hej 007 och tack för ditt svar!
Förstår helt att det inte räcker med 3mån, men min man ville inte längre..Nu är vi i nån slags limbo igen.
Känns som att allt är som vanligt, jag nattar ungarna, de somnar, jag lägger mig för att läsa och hör hur han går ner i källaren. Samtidigt går min själ längst ner i en brunn. Jag känner mig avstängd, snurrar i ekorrhjulet, fixar det som behöver fixas. Umgås med barnen. Ligger samtidigt längst ner i brunnen. Kan inte andas och inte ta mig ut och upp.
Han går till jobbet varje morgon, dricker på helgen och om det finns kvar även söndag och måndag men sparsamt.
Men jag orkar inte se det.
Vi har skulder, även om vi båda har arbeten och är akademiker, har vi skulder som jag är rädd att jag inte kan lösa om vi skulle gå isär.
Jag är också återigen rädd att jag lägger barnen i brunnen om jag lämnar. Att de snart ser hur det står till och hamnar i att ta hand om, om jag inte ligger kvar.
Längtar bort. Längtar ut. Längtar hem.

Åh, nu är jag tillbaka här.
Har kraschat totalt. Han dricker inte så mycket, bara på helg efter barnen lagt sig. Men jag har gått in i en neråtperiod, där jag är arg, tvär, ledsen, skamfylld och har jäkligt låg självkänsla. Jag isolerar mig i vårt sovrum så fort jag kommer hem från jobbet och han lägger sig i en säng därnere och barnen kollar TV. Det är inget liv.
Jag orkade inte mer så bokade in visning och gick på men då brast det för mig, jag VILL verkligen inte lämna.
Jag känner mig så medskyldig i den här historien, vi är liksom rörelser ihop, när jag deppar ihop blir han ensam och deppar också liksom.
Och när jag har bättre perioder är det bättre för honom.
Vi vill liksom framåt båda, och jag tänker att det kan gå om vi rör oss åt samma håll. Jag är så jäkla ensam utan honom, och han är verkligen min trygga stöttepelare genom allt.
Jag älskar honom och känner att allt är mitt fel.
Vi behöver liksom varandra.
Och barnen behöver oss båda.
Men jag orkar inte vackla i beslutet och orkar inte ta det om och om igen.
Det känns som att, jaha, nu har jag bestämt mig, vi bestämt oss. Men så hamnar vi i samma dans igen.
Vi har inte möjlighet till parterapi.
Så en dag i taget, en kvart i taget framåt. Börjar nu.
Men barnen då? Om det inte går? Det måste gå. Men om det inte gör det?
Min hjärna stannar aldrig.

Nu är han igång igen.
Jag har ingen energi att bry mig. Tappar lust, hår, ork. Hinner inte med att ta hand om mig, missar läkartider, men det är ingen som bryr sig (ursäkta min bitterhet, är såklart enbart mitt eget ansvar) .
Barnen går först, alltid först. De har allt de behöver, jag lämnar, hämtar, fixar mellis, mat, kläder, schema.
Meningen att han ska hämta men han liksom glömmer.

Och liksom dricker när han kommer hem.

Idag slog han mig med en stekspade i metall.
Jag hade en flaska vatten som jag försvarade mig med, hällde och slog med flaskan. Barnen såg det, hur jag öste vatten på pappa.
Försökte berätta för dem att det är som när kompisar bråkar, fast det gått fel, man får ALDRIG ha hälla vatten på någon eller slå någon med en pantflaska. Mamma gjorde fel.
Jag fick be om ursäkt men han tittade bara bort och tog en klunk till.
Jag ville bara visa dem hur man bör göra. Jag måste ta mig ur av det här nu.
Jag jobbar samtidigt så mycket jag bara kan, kommer inte ha råd med skiljsmässa, kommer inte ha boende för mig och barnen.
Och han är verkligen så bra pappa och make, när han inte dricker.
Det är inte förrän jag skriver här som jag ser hur det låter. Jag måste verkligen lämna. Jag fattae bara inte hur!
Jag arbetar för nära socialförvaltningen och hälso och sjukvård för att våga söka hjälp där.
Jag känner att trots att det blev lite tumult idag med några sår, är det ju inget som hänt tidigare.
Barnen är ju just nu så mycket tryggare nu än i en vårdnadstvist.

Jag önskar bara bort honom just nu.
Orkar inte vara med mer, men måste.

Åh, det går inte att börja det här svaret med att förringa det han gjort även om jag verkligen försökte lägga fokus där det hör hemma, i att alkoholen orsakar dessa val.

Samtidigt förstår jag (och hade sagt samma till de som hade varningsflaggorna ute som i detta inlägg) men hade jag haft energi, mod, kraft och önskan om att bara snabbt lämna, hade jag liksom inte skrivit här.
Här skriver jag för att få
- stöd hos de som upplever liknande
- råd om det som jag har möjlighet att förändra
- jättegärna fler som berättar om sina upplevelser, både de med och utan utvägar. Känner mig så otroligt ensam och missförstådd

Nu har han en ny vända. All energi går åt detta.
Önskar mig bort. Vill inte mer.
Han är ju ändå så fin, så oerhört snäll, vill alla väl. Alltid the good coop när det gäller barnen. Ett barn visade mig en buske han gömde whiskeyflaskor idag. Ännu ett lågvattenmärke.
Jag är numera den som är konstant arg och iaf verbalt våldsam (när inte barnen hör). Vill liksom bara kasta honom. Hejdå! Syns aldrig mer!
Sen kommer hans förbannade snällhet, hans oförmåga att fixa saker så jag känner mig behövd, mitt kall. Och hans förmåga att vara med barnen, när min energi är slut. Jag tror och hoppas han är nykter då. Jag lämnar, hämtar, fixar middag, nattar, förbereder kläder och mellis och allt för aktiviteter för morgondagen.
Han tar dem en timme och jag hade självdött utan den. Han har inte varit medvetet fysiskt våldsam mot mig igen.
I förrgår blev jag rädd, när han slängde ett glas med vatten i golvet, puttade bordet. Jag bredvid. Mitt fel eftersom jag var superprovocerande.

Jag känner mig så oerhört trött. Min man har inte ens något bankid längre, inget swish, jag sköter allt. Hans chef säger till honom att registrera uppgifter, han säger till mig dagen innan. Han går med barnen, och jag liksom sitter och gör jobbet åt honom. För att tjäna tid till vila för mig själv. För att jag inte orkar bråka, inte orkar hålla barnen borta medan han gör jobbet. Tvätt, disk, föräldramöten, utvecklingssamtal, ledighetsansökningar, städning, bilvård, trädgård, aktiviteter, matlagning, klädinköp..
Allt är på mig och får fortsätta vara det om han bara blir nykter..Men det kommer han aldrig bli om jag konstant går runt och skannar honom och är bitter för att han inte gör/tillräckligt.
Såklart blir han inte frisk om jag fortsätter sätta gränser. Kanske är det sättet jag sätter gränser som är fel, eftersom jag är så otroligt arg och bitter?
Samtidigt blir jag bara så WHAT THE FUCK, varför ska jag jobba ihjäl mig gällande personlig utveckling och olika kommunikationssätt när han inte gör något?

Samtidigt, kanske är han förlamad, bortdomnad av att aldrig duga, att bara ensam och att vad han än gör är det fel (för mig).

Borde jag vara snabbare att förlåta?HUR förlåter jag när jag inte känner tillit eller trygghet?
Hur går jag vidare när han inte har förmåga att betala räkningar, sköta sitt jobb, gå upp i tid, sköta ett hem?
Alla konsekvenser drabbar ju barnen (men det gör ju hans alkoholvanor med. )

Jag borde tagit mig ur den här relationen. Är rädd för att bli ensam. Är rädd för min mans skull. Är rädd för barnens skull.
Jag är tyvärr inte i botten än.
Är såååå trött.

Jag vill verkligen lämna, men vet inte hur jag ska orka. Jag orkar verkligen inte. Jag vet inte hur jag ska få förmågan till det.
Jag försöker göra listor men vi har inte samma syn på väg ut heller.
Jag mår dåligt över mig själv som inte lämnat, jag hade aldrig kunnat se nån jag känner eller inte känner leva som jag gör just nu.

Jag orkar inte renovera huset för att sälja. Jag orkar inte hitta nytt boende. Jag orkar inte försöka organisera en kommunikation med honom efteråt. Jag orkar inte, behöver hjälp och handledning. Nån som fångar upp mig. Men jag vill vara anonym. Och jag känner mig så ensam. Så skamfylld. Vill bara döva mig med böcker och sömn. Sova och jobba bort dagarna. Är förmodligen mer deprimerad än jag velat se. Tänker dumt att det är därför han dricker, för att jag inte är tillräcklig.

Kommer till insikt att jag kanske inte behöver det att vi är samsynta när vi skiljer oss. Han behöver inte vara övertygad om att jag ät offret i hans missbruk. Jag kan förstå att jag är en del i det. Att jag gör det värre som städar upp efter honom. Inte låter honom ta konsekvenserna.

Barnen mår bättre av en skilsmässa.
Jag måste lämna..
Jag vill lämna, nu med en gång. Jag orkar inte mer.
Men nu med em gång går inte.

Jag har (i svackor) försökt få honom att gå till banken för att ta över huslån, han går inte dit. Har försökt säga att han får flytta för jag vill inte mer, han flyttar inte. Försökt ha möten med honom om hur vi ska ordna allting, han tar inga steg säger bara "om det är det du vill", och jag säger ja, och sen gör han absolut ingenting.
Jag har bokat tid i parterapi, han kommer inte dit.

HUR tar jag mig vidare? Jag har inga vänner eller släkt i närheten. Barnen går i skola med skolplikt nu. Finns inga lediga lägenheter. Orkar inte med hus.

Jag vill bara loss nu. Vad ska jag göra?
Han är full i rummet bredvid just nu.
Jag vill bara sova men är orolig.

Känner mig så vanmäktig. Fortfarande vaken, kan inte sova.

Exakt vad ska jag göra?
Steg för steg?
1. Be honom gå till banken för att ta över huslånet.
2. Om han inte vill får jag ta över huslånet, renovera och sälja.
3 .Packa allt bröte som inte behövs
4.Hitta annat boende, lägenhet.

Hur gör jag detta? Jag vill ut! Jag längtar ut! Jag vet inte om jag orkar ut.

Tänkte gå till al-anon till veckan, men nu börjar min hjärna övertyga mig om att ge honom en chans till..
Han vägrar stöd av parterapi, aa eller något annat.
Han har fått höra av annan anhörig också nu, men säger att det är jag som vinklar det, att det inte är ett så stort problem.
Jag var för två dagar sedan bara så lättad över att ha tagit beslutet (igen) men så kom alla minnen ikapp, konsekvenserna av att lämna, hur barnen skulle må dåligt av att inte träffa honom mer än varannan helg (och jag när de är där). Hur svårt det skulle bli ekonomiskt nu i krisen, inga hus eller lägenheter i vår närhet till salu så det blir byte av skola för barnen. Allt tryggt, alla rutiner blir tillintetgjorda.

Pratade med honom och berättade att han måste flytta, eller jag, men han tar liksom inte initiativ till att flytta och han vill inte vara kvar. Det blir limbo. Jag blir ledsen. Ser hur fin han är med barnen, snäll och informativ. Ett av barnen tyr sig mest till honom, favvoföräldern. De kanske skulle förstå när de blir gamla nog, men min tanke om att hjälpa honom ur det och leva ett nyktert liv skulle vara ännu bättre. Jag har liksom hopp kvar. Eftersom han är bra när han är nykter och närvarande.

Jag gav honom ultimatum som förmodligen inte alls var pedagogiskt upplagt. Nykter för all framtid .
Jag med för att hjälpa.
Han säger att han kanske kan en period, men midsommar, nyår och sånt vill han dricka. Och inte för all framtid.

Jag ooorkar inte förhandla mer.
Mina barn tar skada både av att vara kvar och gå..
Jag vet ingenting.

Om han skulle hålla sig nykter en period och bara dricka midsommar och nyår är det ändå inte för att han verkligen vill utan för att jag tvingar på honom beslutet, vilket gör mig till alkoholpolis, jag tar beslutet ifrån honom. Han säger fortfarande att han inte har problem. Så länge han säger det känns det rätt kört.
Hur många chanser ska han få?
Ska jag prata med barnen om pappas sjukdom?
Ska jag gå till al-anon och outa mig för staden, massa gamla patienter och anhöriga till dem? Jag vill verkligen inte.

@Majaela Tack för bollning!
Tror som du att vi behöver vara ifrån varandra. Hyra ut är inte ett alternativ då huset är för ofärdigt.
Han tycker inte att paus finns på kartan utan det är stanna eller gå.
Vi har mycket runt oss på gården, katter, höns, hästar. Allt får säljas eller slaktas. Familjemedlemmar😢
Barnen byta skola pga finns inga bostäder i närheten tillgängliga.
Han har ingen släkt som han har kontakt med, isolerat sig i huset med för mkt att göra. Sjuka gamla föräldrar. Bror med riskbruk.
Osocialt jobb.
Jag vet inte, jag ser inga möjligheter.

Han har varit nykter sedan sist jag skrev. Vi har gått i terapi. Allt verkade bättre.
Så rasade korthuset nu, han kom in påverkad. Sa att han skulle ut till stallet men kom upp från källaren.
Hittade en vinflaska och ölburkar, bara 3,5. Men ändå.

Vad gör jag? Vad ska jag göra nu?
Jag vet inte hur jag ska tänka eller vad jag ska göra. Jag känner mig helt bortdomnad.

Han erkänner inte att han tagit återfall. Han ser inte själv att han har problem. Han är nykter för att jag lämnar honom annars.
Nu kom han upp uppenbart påverkad, flaskor och burkar därnere. Men säger att han inte druckit.

Ska jag bara se det som en ickefråga och låtsas som ingenting menar du?
Der vore ju smidigt men frågan är om jag inte bara skjuter problemet framför mig?

Vi pratade om detta i terapin senare och han berättade att han den dagen inte hade ätit eller sovit bra, var mycket på jobbet att hantera. Flaskorna var från innan det långa uppehållet, och när jag kikade på dem såg jag att det stämde. Så just vid detta tillfälle hade jag fel, är bara så lätt att bli triggad.

Så nykter sedan oktober förra året.
Vi mår så mkt bättre med varandra nu. Jag känner mig trygg. Allt är så mkt mer fridfullt och det märks att han jobbat med sig själv.

Nu håller vå tummarna för att månaderna blir år.