Det nya livet

Hej,
Jag loggade in häromdagen och skrev i en tråd. Jag tänker på flera av er som jag har skrivit med här. Och jag undrar hur ni har det i livet. Jag undrar när ni skrattar, när ni pausar, när ni unnar er att göra allt det där som ni har skrivit att ni ska göra. Jag skriver och jag har lekt med tanken att jag skulle träffa er i verkliga livet, över en ordentlig fikastund. Där vi får lov att vara de vi är.

Att vara den man är. Det är något som jag tänker på mycket. Jag är den jag är. Och det är inte alltid så att man kan vara som man är. På arbetet eller i vissa sociala sammanhang.

Men om man vill och ser till att skaffa sig den hjälp som man behöver, då får man lov att leva fri från den där man varit medberoende till. Och för min del så går jag in i december imorgon med vetskapen om att det är första gången på massor av år, som jag inte alls har kontakt med mitt ex. Vi hade kontakt ett tag, under pandemin. Över telefon, eftersom han känner mig utan och innan och jag känner honom på samma sätt.

Men jag kom fram till att jag ville träffa en man och bli kär, efter att mitt ex flyttade ut för nästan 3 år sedan. Jag behövde landa och ta tag i mitt liv. Jag mötte en smäll kan man säga. Av insikter, hur jag öst kärlek och pengar.

Och jag förstår verkligen vilken skit det är med alkohol och medberoende. Det var nära på att ta knäcken på mig. Jag funderade på att hoppa ut genom fönstret i ett desperat ögonblick, då han var så jävla full och insikten av att leva med honom var hemsk.

Men jag kunde inte slänga ut honom. Istället ringde jag hans pappa dagen efter detta och han var oförstående. Det fick mig att agera på egen hand. Och det tog mig flera år att få honom att flytta.

Jag lever i nuet. Jag har träffat en bra kärlek. Och jag lever i nuet.

Julen närmar sig. Jag rensar och hittar lite minnen från mitt ex. Jag kastar. Jag rensar ut. Jag rensar ut allt som påminner som det som var sjukt. Jag kan inte förstå att jag levde så.

Och samtidigt så kan jag det. En människa behöver sin egen tid. Tid för att tänka. Tid att meditera. Tid att komma hemifrån och få vara ensam med sig själv. För att processa och orka kämpa med att ta sig ur en destruktiv relation.

Allt ansvar ligger på en själv. Jag förstod att jag behövde kavla upp och träna fysiskt för att orka. Det är den fysiska träningen som gjorde att jag orkade. Och det är mindfulnessträningen som gjorde att jag fick insikt om att ta hjälp.

Och nu lever jag i mitt nya liv och rensar spåren av han som var en parasit. Även om jag tyckte om honom nykter, så är ändå alkoholisten en parasit. Som inte har förmågan att ta hänsyn till den han lever på. Allt han vill är att överleva och han tror att han måste dricka för att överleva.

Och då jag var medberoende förstod jag ingenting av detta. Jag ville bara bli av med honom.

Och jag är tacksam varje dag för att jag säger stopp till allt som jag inte vill. Det var vad jag lärde mig då jag behövde öva i väldigt många år på att säga stopp. Till sist ville han flytta och göra slut och jag kände äntligen att jag blev bönhörd.

Idag andas jag ut, varje dag. Jag har brutit all kontakt, då min nya pojkvän undrade hur jag kunde ha kontakt med honom efter att jag berättat hur det var. Det är lätt att glömma.

Och nu har det gått en tid då jag stängde av hans möjligheter att kontakta mig. Han lyssnade inte när jag bad honom backa.

Jag förstår att jag ska vara tacksam för att han aldrig var hotfull eller en stalker. Det skrämde mig ändå att när jag berättade att jag hade träffat en man som jag var intresserad av, då hörde jag att han trodde att det skulle bli vi en dag. Och jag tänker på hur hemskt det är med människor som inte lyssnar. Eller är som parasiter.

Det är bara att fly. Och stänga av. Och säga stopp.

Och leva sitt eget liv. För tusan!

Hoppas att ni alla tar hand om er så gott ni kan. Gör en sak om dagen där du uppmärksammar dig själv och ditt välmående.

Profile picture for user gros19

Så roligt att se att du är tillbaka själomhändertagande och att du har det fortsatt bra och verkar vara den som styr över ditt liv. Läser att du sätter stopp för allt du inte vill. Det får mig att tänka på en sak. Det senaste du skrev till mig var så fint, lite av en sammanfattning av de två åren jag skrivit här kändes det som för mig. Läste det tidigt på morgonen och det var så upplyftande och jag kände verkligen att jag lyckats hantera mina livsomständigheter på ett bra och konstruktivt sätt. Visade detta för en "vän" sedan tjugo år tillbaka och sa samtidigt hur fint jag upplevde att det var och hur glad jag blev. Hon läste det motvilligt vilket gjorde mig förvirrad men jag sa ändå att det var väl fint skrivet? Svaret hon gav mig fick mig att sätta stopp. Klychor sånt höll jag på med för femton år sedan. När hon senare frågade om jag ville följa med på en resa sa jag nej och att jag upplever att som det ser ut idag är du ingen bra människa för mig och så förklarade jag varför. Även jag har märkt att jag sätter stopp och jag tycker egentligen det är ett sätt att rädda vänskapen om det tas emot på rätt sätt. Lite ovåntat vilken effekt ett sånt inlägg kan få i slutändan.

För övrigt har jag genomlidit, eller gör väl fortfarande, den värsta perioden i mitt liv. Min son fick två hjärtinfarkter och flera blödningar i hjärnan och det var precis att han överlevde, men han kommer att få bestående skador på vilket sätt kan man inte såga. Idag halvsides förlamad, saknar tal och tveksamt vad han förstår när man pratar med honom. Dessutom har han haft inre blödningar och diverse fysiska symptom. Frågan är hur han kan återhämta sig. Han är ju ung och det börjar komma ett och annat ord. Jag bestämde mig för att han ska inte sitta 50 år i en rullstol utan möjligheten att komunicera med sin omgivning. Rätt eller fel! Han verkar dock må bra är vaken och med och försöker prata. Att något sånt här skulle kunna hända fanns inte i min värld, utan jag tyckte hela tiden att det värsta hade hänt. Nu gäller det att använda energin på rätt sätt och göra sig av med destruktiva relationer.

Profile picture for user EsterHanna

@Självomhändertagande ! Jag har också lekt med tanken på att träffas, så lustigt. Känner så mycket tacksamhet här på forumet att folk lägger sin tid på att hjälpas åt framåt.
Ditt inlägg ovan kunde vara mitt. På pricken. Parasit är vad jag verkligen känt. Fruktansvärt.
I går jagas jag på alla möjliga sätt och till slut svarar jag för att få frågan om jag på lördag kunde ställa upp och köra honom på möte till polisen ang sin grova olovliga körning på fyllan.

Jag fick frispel-nej, nej, nej! Låt mig vara i fred!!!

Jag märker att jag är stressad och arg. Jag fick ta över jobb som var menat för två. Slåss mot mörkret som kommer så tidigt varje dag.
Mår så bra av att träna-finns ingen tid. Funkar inte.
Tack för dina inlägg!
Kram

Profile picture for user Tröttiz

@EsterHanna
Att de inte verkar förstå. Men det hör väl till beroendet. Vi lever ju i olika världar. 😔
"Min" ringer onykter fastän jag sagt att jag gärna vill att han ringer nykter och så förklarar varför. Så ringer han onykter ändå, så får man höra "jo jag är lite onykter men tycker så mycket om dig!!" ... Det var ju inte riktigt det jag tidigare försökt få fram. 🤯 För sinnesron har han blockats en tid.

Vi får försöka andas lugnt. Kram.🌹

Profile picture for user Självomhändertagande

@gros19 Som jag tänkt på dig och undrat hur du har det! Det är intressant vad som händer, hur vi påverkas av att läsa varandras texter och hur vi övar på att sätta gränser till vår omgivning. Du har upptäckt något hos din "vän" och er relation ser annorlunda ut nu, sedan du delade en erfarenhet. En erfarenhet som gjorde dig glad. Jag känner igen det där. Jag fyllde år nyligen och en vän prövar gratulera mig, men jag har blockerat henne så jag öppnar inte det meddelande hon skriver. Vår "vänskap" sträcker sig tillbaka nästan 30 år och det har aldrig varit en vänskap. Jag har skrivit en del under pandemiåret, till mig själv och mediterat på en del relationer. Vilket fick mig att inse, att jag vill inte ha henne i mitt liv. Jag har gett och hon har tagit emot. Alltid. Aldrig omvänt. Det är stopp nu.

Vilken svår utmaning med din son och hans hälsa. Även om det ser ut på ett annat sätt. Jag tycker att det är fint att du har bestämt dig för att han inte ska sitta i rullstol resten av livet. Tänk på dig själv också, att du inte ger allt av dig. Vem vet vad du ska möta i detta. När man säger nej till de som inte lyssnar eller gläds över ens glädje, då finns det möjlighet att det kommer in nya människor i ens liv, när man minst anar det. I nya anhöriggrupper eller på en promenad.

Ta hand om dig. Det tar energi att stötta anhöriga. Jag tänker att mycket är möjligt. Han gillar musik och meditation. Kanske du kan spela något som du vet att han uppskattar. Om du inte har lyssnat till Björn Nattikho Lindeblad tidigare, så vill jag rekommendera hans meditationer. Flera finns tillgänglig på youtube.

Ta hand om dig!

Profile picture for user gros19

En liten rättelse bara. Om min son blir sittande i rullstol hela livet är trist, men det kan jag förlika mig med, men om han blir sittande i rullstol utan att kunna kommunicera med sin omgivning och kanske i värsta fall höra röster plågsamma röster då kommer jag att undersöka möjligheten för aktiv dödshjälp. Det låter förfärligt och jag vågar knappt skriva det, men det kan handla om 50 år. Jag ifrågasätter om man har rätt att till varje pris rädda liv. Tror inte det ska behöva ske han har trots sina svåra hjärnskador repat sig väldigt fort och har kvar sin härliga humor. Det skänker mig hopp. Han var erbjuden att göra en serie i en tidning som RSMH ger ut. Skulle skriva om en psykiskt sjuk kille/man som han döpt till Psykopatrik och det skrattar han fortfarande åt.

Delar din uppfattning att det kommer nya vänner som bättre passar ens behov. Vi är bara så rädda. Var för många år sedan hos en man, en astrolog och han sa - bli glad när du mister någon för du blir av med något inom dig själv. Tyckte att han är inte klok men idag förstår jag vad han menade. Viktigt att inte låta rädslan styra ens liv.

Profile picture for user Självomhändertagande

@gros19 Jag förstår mer nu om din son efter att jag har läst i en annan tråd om vad som har hänt. Jag applåderar dig för din kämparanda. Flera skriver tigermamma och det är klart att du är en tigermamma. Jag har ju inte barn, så ibland kopplar jag inte. Det har att göra med min uppmärksamhet och fokus. Ibland ser jag allt tydligt, tar in information jättebra för att i en annan stund så kan informationen gå mig helt förbi.

Tidningen Revansch som RSMH ger ut lyfter bra och viktiga frågor. Det var bra att han blev tillfrågad om det. Och det är förstås hans val.

Det är så viktigt att inte låta rädslan styra ens liv. Och vet du, när man får se närmare hos varje människa, då delar många av oss olika rädslor. Rädslor att bli "avslöjade". Och det är inte klokt. För att vi bär alla på något och vi får alla lov att vara de vi är. Jag har ingen aning om vad den här rädslan kommer ifrån.

Människan är stark och vi är starkare i flock. Det handlar väl om att hitta sin flock, där man trivs!

Glad att du har landat i astrologens ord.

Profile picture for user Skrållan

Hej på er. Har inte skrivit på länge, men kikade in här i dag. Så roligt att läsa hur det går för er som stöttade mig enormt när jag var som skörast.
Mitt liv rullar på. Lever ensam. Har blivit starkare och klarar mig själv. Men just i år saknade jag någon vid min sida. Har barn och barnbarn som alltid ställer upp, men att ha någon vid sin sida som kramar om en, ger ett tröstande ord osv. Det saknar jag.
Men jag litar på processen och tror att en dag träffar jag någon som vill ha mig för den jag är.
Jag har lite kontakt med mitt ex. Till skillnad från en del andra så kontaktar han mig aldrig när han är full. Men han fortsätter att dricka och mår mer och mer dåligt.
Vill önska er alla en god fortsättning och Ett Gott Nytt År.
Kram🤗

Profile picture for user Tröttiz

@Skrållan
Hej.
Jag kollade dina tidigare inlägg och kände så igen mig. För flera år sen tog du upp känslan av att känna sig oviktigare än alkohol. Den känslan har jag än. Fastän det är över, att inte vara viktigare än alkohol. 😔 Mig drack han bort, men att dricka bort sina egna barn. Ledsamt och frustrerande.

Jag har också kontakt ibland med ex, ibland har han ringt då han druckit och senare har han bett om ursäkt. Nånstans finns det väl ett samvete. Har jobbat mycket med att släppa för jag vill inte dras med ner av någon annans missbruk. Men så jäkla jobbigt.
💕

Profile picture for user Skrållan

Hej Tröttiz.
Ja jag tänkte länge så. Var jag inte viktigare. Han hade ju ett val, att välja mig och vårt liv. Men på något sätt förstår jag nu att han kunde inte välja mig. Han vet inget annat sätt att behandla sin ångest med, förutom att dricka. Han har inga verktyg och han vet inte hur han ska skaffa dom. Exet har alltid haft svårt att prata om problem som uppstått. Han har blivit arg och sedan gått undan. Och inte velat prata mer om saken. Han gör samma med sitt mående. Han flyr in i dimman. Och han har svårt att helt lita på folk så hur skulle han kunna söka hjälp? Öppna upp hela sitt liv för någon helt okänd.
Jag förstår nu att han aldrig kommer söka hjälp.
Jag har också lite svårt att släppa helt. Men jag jobbar vidare med det. Jag lägger ju mig inte i hans liv längre. Han får göra som han vill. Och jag lever mitt liv. Men som du säger Tröttiz, det är svårt att släppa helt. Jag ser ju inte honom full längre, men jag vet ändå att han dricker.
Men det är ändå skönt att man kommit så här långt, att man klarar sig själv.

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag insåg en riktigt tung sak häromdagen. Såg Tindlersvindlaren på Netflix och fick så många flashbacks från min tid med mitt ex. Han levde på mig och jag blev påmind om hur jag tog ett lån för att han inte kunde göra det. Det är bara pengar. Och på ett sätt är jag tacksam för att jag tvingas öva på acceptans. Och jag tvingas öva på att vara här och nu. Kanske det ändå var en gåva att se verkligheten som den är. Jag ser människor som jagar det materiella. Och jag ser människor som låtsas. Och jag ser människor som kämpar för överlevnad. Jag fick mig ett ordentligt uppvaknande. Och jag behövde det kan jag säga. Jag behövde se allt det som är på riktigt och sålla bort det som inte är på riktigt. Och jag behövde skriva det här, då jag behövde formulera mina tankar i ord.
Jag ser vad jag behöver öva på och jag tänker att det är en gåva, att öva på det som är svårt. Det ger mig en större tillfredsställelse att öva på det jag behöver. Och se resultat. Än hur mitt liv var förr, men "kickar" som min ADHD tydligen behövde. Och jag tänker på vilket enormt ansvar som vilar på den enskilda människan, som är måltavlan för alla dessa omedvetna skott av kickar. Att trassla sig ur alla dessa nystan.
Att reda ut. I oredan.

Profile picture for user Nora81

Det kan vara så givande att se på TV det man själv gått igenom, man får ett utifrånperspektiv på det.
Jag såg serien MAID netflix och det var som att se min situation de senaste åren fast utan barn.
Inser vad viktigt det är att prata, förstå att andra går igenom samma sak och få representation i medier för att ge en röst till sånt som oftast göms undan när så många lider av det.
Kram, önskar dig en trasselfri dag.

Profile picture for user Självomhändertagande

För snart ett halvår sedan blev jag kär i en man. Jag kände honom sedan tidigare och jag vågade bli kär i honom. Han är bättre än jag vågat tro. Jag har aldrig varit med om att få sådan hjälp i vardagen tidigare. Det handlar om vardagliga saker. Men jag kan inte vara mer tacksam. Det är hållbart och det är kärleksfullt. Inget missbruk, inget tjafs.

Vardagar med bra rutiner och ett liv som ger balans. Det ger mig glädje.

Och idag har jag rensat alla gamla mejl från mitt ex. På 11 år hade det blivit en hel del. Jag har även rensat och kastat massvis av bilder. Känner inte för att spara något alls.

Jag har förstått att jag har lärt mig så oerhört mycket av mitt tidigare medberoende.

Jag vill vara i mitt här och nu. Och jag uppskattar varje sekund.

Hade lust att skriva det.

Att ofta känner jag av den där känslan av lycka, genom att känna mig uppskattad och omtyckt av en man som jag uppskattar mer än någonsin.

Den närheten jag alltid önskat. Den upplever jag nu. Och den är verklig. Jag andas med magen, med automatik. Nyper mig i armen då och då och förstår, att det lönade sig att kämpa.

Det gäller bara att fortsätta, tills det vänt. Det går att styra upp livet, precis som man vill ha det. Men det kan vara så, att man får ta en stund i taget.

Profile picture for user gros19

Jag har förstått och lärt mig så oehört av mitt tidigare medberoende skriver du. Kanske var det t.o.m. nödvändigt för att bli den du är idag? Verkar som ditt liv är som det ska vara när allt är friskt och sunt. Tyvärr är vi många som inte växer upp med möjligheterna till ett sånt liv och kanske behöver vi ibland gå omvägen via medberoende. Inte vet jag men kanske attraherar vi de omständigheter vi behöver för att utvecklas. Du verkar vara på rätt spår självomhändertagande.

Profile picture for user Azalea

@Självomhändertagande Så underbart🙏 Tänk att du äntligen kan vila och få njuta av stunden. Jag är så glad för din skull. 🙏
Skönt att få rensat ut alla tråkigheter från innan och börja på ditt nya fräscha blad🧡🧡Stor kram Azalea

Profile picture for user Åsa M

Det tror jag också - jag som har lärt mig säga nej först de senaste två åren kan bara hålla med. Helt uppenbart behövde jag lära mig att sätta, och hålla, gränser.
Många kramar till dig Självomhändertagande och fortsätt på den inslagna vägen! 🤗

Profile picture for user Självomhändertagande

@Åsa M
Just nu, när jag läser din kommentar, så blir jag väldigt glad. Det tar verkligen tid att lära sig att sätta gränser, men när man gör det, då bjuder livet på en framtid. Jag kan känna framtiden som jag längtade så efter. Jag känner det extra mycket då jag funnit gamla meningar i skrivböcker, som vittnar om misären jag levde i förr. Jag fortsätter rensa ut det jag kommer över. Jag behöver inte mina gamla skrivböcker, som beskriver hur det var. Sidor rivs ut och vissa skrivböcker går till pappersåtervinningen. Allt som har med mitt ex att göra åker ut. Och det blir plats för ny energi!
Många kramar till dig Åsa M! 🤗

Profile picture for user Backen123

Kände för att skriva till dig, tänker du har skrivit så insiktsfullt och engagerat så många gånger och jag blir så glad över att läsa att du är med en man som du är lycklig med. Du och jag fick ju en diagnos att hantera, det har varit rätt tufft tycker jag. Först tänkte jag inte bry mig så mycket, men den pockar på och vill ha uppmärksamhet, ADHD har gett mig så mycket att rannsaka, men tyvärr inga verktyg förutom medicin. Läste att du har och rensat ut exet, rätt jobbig process der med men man kommer ut lite renare på andra sidan.
Jag träffar också en man, och vi planerar nästa steg. Han är mitt ex, pappa till mina barn och det känns häftigt, tryggt och väldigt märkligt. Ha nu en riktig härlig Påsk 😍

Profile picture for user Självomhändertagande

@Backen123
Hej!
Åh, vad glad jag blev av ditt svar här! Tack! Och jag är så glad för din skull, att du träffar ditt ex, som är pappa till dina barn. Vad häftigt att få uppleva det du skriver med en man du redan känner. Jag kan tänka mig att du har mycket att landa i, liksom jag, att förstå hur ens ADHD är och har varit. Hur man kan förhålla sig till den. Jag går en kurs just nu, på en mottagning för ADHD. Det är en gruppbehandling med andra vuxna. Det är en KBT behandling utifrån Safren modellen. Kanske det finns en sådan där du går? Eller kan du önska en gruppbehandling? Jag stod i kö i 1,5 år och redan efter 7 veckor så har jag gjort enorma förändringar i mitt liv. Det finns hjälp att få, med verktyg. Det tar tyvärr bara lite tid. Och det ser säkert olika ut, beroende på var man bor. Lycka till!
Och ha en underbar påsk 😍!

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag har just avslutat en terminslång kurs i KBT för min ADHD. Jag har jobbat så bra och bara bestämt mig för att göra det jag kan för att förändra. Och att stanna vid good enough. Det har varit så hjälpsamt och jag har fått större insikter om mina tidigare symtom och besvär. Idag har jag så mycket kunskap, att jag skulle aldrig ens fastna i en dialog med en människa som har så mycket problem som mitt ex. Jag fastnar inte med någon som har ett "hjälp mig!" Och jag finner det oerhört intressant. Hur vissa lärdomar faller på plats och jag kan fokusera på att hjälpa mig själv att få det jag behöver. Det är som två helt olika liv. Jag uppskattar verkligen mitt nya liv där jag inte längre är medberoende. Och jag förstår att jag behövde vilja och våga tro att mitt liv är värdefullt. Och så behövde jag förstås stöd. Får man inte stödet, så får man be om det eller i värsta fall, tjata om det. För stöd finns. Och det finns ett liv utanför livet som medberoende. Det går att komma vidare. Med acceptans. Och att leva det liv man vill. Så får andras liv vara som de vill. Tänker jag.

Profile picture for user Åsa M

Vilken härlig insikt! Jag hoppas jag har arbetat mig dit också. Tränar på att inte bli indragen men gillar ju att hjälpa andra, så jag måste dra tydliga gränser för engagemanget. Så fort någon verkar livnära sig på min energi får jag automatiskt stresspåslag och backar. Tror det är sunt.

Profile picture for user Självomhändertagande

@Åsa M
Visst är det härligt att hjälpa andra. Vi mår ju bra själva när vi hjälper andra. Det handlar om att hjälpa sig själv i första taget, sen kan man hjälpa andra. Och man kan hjälpa på många sätt, utan att bli indragen. Men det är en konst som man kan behöva öva på. Att hitta en sund balans. Och sätta gränserna. Att hjälpa behöver inte vara så stort. Det kan räcka med att lyssna på någon. Och bekräfta att man hört på den människan.
Visst är det sunt att kroppen säger till, backa nu. Och med mycket övning, kanske man inte ens behöver komma dit. Men det beror också på hur man vill ha det. Och vad man prioriterar. Jag har just läst klart boken Häslogåtan och jag tog verkligen till mig att vårda goda relationer. Det tänker jag ägna mig åt där närmaste tiden och se vad jag upptäcker!
Ha en fin helg!

Profile picture for user EsterHanna

@Självomhändertagande Hej min vän, jag tänkte på dig här om veckan när jag avslutade en relation med en vän som tog så mycket energi av mig utan att ge något tillbaka. Gjorde ingen stor grej av det men städar bland mina relationer. Så skönt!! Hur mår du? Det låter som du har det bra!! Skön sommar!!!! Och kram!!!

Profile picture for user Självomhändertagande

@EsterHanna
Åh, hej min vän! Vad fint att höra om hur du "rensar". Det är så viktigt att ta hand om sig och lyssna på sig själv.
Jag mår bra. Jag har tänkt att min sommar ska bjuda mig på ögonblick med människor som jag trivs med och värdesätter.
Igår hörde mitt ex av sig. Han är i stan. Jag kunde läsa meddelandet fast det hamnade i blockerade listan. Han ville tala om vilket hotell han checkat in på. Jag raderade, släppte taget, lever mitt nya liv. Är medveten om att han kan söka upp mig och i så fall ska jag be honom gå. Jag vill inte ha någon relation med honom alls.
Tänker på dig. Hoppas att du får en underbar sommar!!
Kramar

Profile picture for user Självomhändertagande

Igår lärde jag mig att ställa in så att jag slipper se aviseringar när blockerade nummer ringer, i min mobil.
Jag har stängt och låst dörren och kastat nyckeln, metaforiskt.
Jag förstår att mitt ex inte förstår. Han levde på mig i många år. 4 år senare så tror han att han kan ringa och få min uppmärksamhet. Det är patetiskt och sorgligt på samma gång.
Och kanske värre, att det gäller även mig. Att jag inte satte gränsen innan i höstas. För 8 månader sedan gjorde jag mig oanträffbar. Det värsta är att jag hade inte förstått hur illa det var, om jag inte träffat min nya friska pojkvän som ger mig ett liv att glädjas åt. Jag behövde bara skriva det här och för att synliggöra att det går att ta sig vidare, till ett liv man vill ha!
Och uppleva kärlek. Så glad att jag stod ut och överlevde de åren som jag kände hopplöshet och "fångad" i mitt eget hem. Hade tankar på att avsluta livet, då jag inte fick stöd någonstans, trots att jag letade i åratal. Som han manipulerade. Som han psykad, förstår jag nu.
Och jag har en stor STOPP skylt till allt som rör honom.
Livet blev fint igen.
Jag andas.
Och jag känner andetaget hela vägen ner i magen.
Jag känner hur lugnet sprider sig i hela kroppen.
Det parasympatiska nervsystemet gör sitt.
Amygdala går inte längre igång på ljudet av burkar som öppnas.
Stressen ökar inte, för det som jag förknippade med exets alkoholmissbruk.
Jag har släppt taget.
Och släpper inte in honom igen.
Det var inte vänskap, som jag trodde.
Vänner utnyttjar inte varandra.
Vänner lever inte på andra människor.
Han var som en parasit som jag behövde få ut ur mitt liv.
Alla år.
Anhöriga som teg.
En vän sa häromdagen, du borde kräva det han var skyldig.
Jag svarade inte. Jag tänkte.
Jag kunde ha köpt ett hus, mitt drömhus.
Istället lät jag honom leva på mig.
Och ändå är jag lyckligare nu.
För jag har sett allt och upplevt allt, som jag har behövt lära mig.
Jag behövde min resa, lärdom av motgångar. Och jag uppskattar hälsan över allt.
Jag säger nej, till allt som är dåligt.
Det är en stor färdighet, att kunna säga nej.
Och STOPP till allt jag vill säga stopp till.
Och jag antar att jag skulle inte kunna det, om det inte var för min erfarenhet.
Önskar alla er som kämpar mycket kraft. Ge inte upp.
Det går att få ett bättre liv. Man behöver bara ta ett steg i taget. Och vara snäll med sig själv.
Och våga tro, att det finns ett liv utan medberoende.
Ett liv med kärlek.
Och lugn.

Profile picture for user gros19

Tack själomhändertagande för insikterna du låter oss på forumet ta del av. För oss som kanske ännu inte är där. Så värdefullt när man upplever som du skriver hopplöshet och att vara fångad i sitt hem. Du skänker hopp och utan det blir livet outhärdligt.

Du borde kräva det han är skyldig säger en vän till dig, men du fick något som var mycket mer värdefullt inget fint hus men en boning i dig själv. Ja du behövde dina erfarenheter och så ät det när vi motsätter oss förändringar, när vi inte släpper taget om det som är destruktivt för oss. Vi lever för att utvecklas och vårt bettende blir ofta ett hinder. Så tänker jag som för tillfllet kämpar väldigt mycket, men jag gör det tilosammans med min son och vi delar sorgen efter den han var. 🌹

Profile picture for user Självomhändertagande

Tack @gros19 för att du säger det. Att jag delar med mig av mina insikter. Jag är så tacksam för att du och många andra har påmint mig om det jag behövde påminnas om tidigare. Att inte dansa djävulsdansen. Jag är så tacksam. Det är verkligen här på forumet för anhöriga som jag fick de viktigaste insikterna.

Visst är det oerhört svårt att förändra beteenden, men om man vill förändra så går det. Och det kan behövas ett professionellt stöd.

Det är fint att höra att du och din son kämpar tillsammans. Hoppas också att ni kan dela stunder med tacksamhet. Och att njuta av det som ni kan, som det är, just nu.

Kram

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag befinner mig på landet med min pojkvän. Rör på kroppen. Springer, simmar och cyklar. Matar höns och sköter om ett land. Sköter om mig och ser min pojkvän sköta om sig. Vi har det bra. Livet är bra. Allt är bra.

Mitt ex kan inte nå mig längre. Han mejlar därför under min bästa semestervecka någonsin. Han vill berätta om något om en process som han vet att jag har varit intresserad av förr. Jag får information via en tidningsartikel. Och jag tänker på hur det är.

Jag läser inte artikeln när jag är på landet. Mitt ex ringer en av mina vänner och vill berätta hur en man som bedragit oss och många andra människor, sitter i ett fängelse utomlands. Jag har en kort sms dialog med min vän. Sa att jag inte bryr mig. Jag vill inte ha något med mitt ex att göra. Jag vill inte att hon ska medla.

Lugnet fortsätter infinna sig, men min PMS gör sig påmind. Jag går undan, är för mig själv. Mediterar och landar en stund. Jag behöver åka hem några dagar. Vara för mig själv. Träna och skriva. Ta hand om det som är. Det som dyker upp. Jag behöver vara ensam med mina tankar en stund. Jag behöver njuta av att jag kan bestämma hur jag vill leva mitt liv.

Min pojkvän tycker att jag är känslig. Jag är känslig när jag har PMS och det hjälper inte mig att höra att jag är känslig då. Jag har ju en NPF diagnos och min ADHD har lite svårt med valen av ord i vissa lägen. Så jag tar en paus och tar hand om det jag behöver. Det är ingen stor sak. Det är att lyssna på mina behov. Och att vara varsam med mig själv.

Jag sover bra. Läser artikeln när jag vaknar. Ser det gamla livet med människor som badar i pengar, de flesta på andra människors kostnad, förstås. Jag investerade själv en del och jag investerade tid med mitt ex. Och jag trodde att det skulle vända, men det vände aldrig. Istället vaknade jag och insåg att jag behövde göra mig fri. Fri från ett medberoende.

Att bli fri från medberoendet måste vara det högsta priset som jag har vunnit. Jag såg stora summor flyga iväg, som kunde trygga en framtid.

Men jag fick något bättre. Jag fick frid. Och jag uppskattar enkelheten före något annat. Kanske också för att jag har sett spelet som pågår bakom fasaderna.

Jag vet inte helt vart jag vill komma. Behövde skriva av mig. Det är intressant att mitt ex verkar tro att jag ska finnas tillgänglig igen för att han har nyheter.

Nyheter om ett gammalt liv som har hakat upp sig som en dålig film.

Jag har inte tid med dåliga filmer. Och jag lever för den sakens skull inte heller i en film. Jag lever det livet som är. Och njuter. Och så roas jag i efterhand av att jag har en alldeles underbar pojkvän som tycker att jag är för känslig ibland.

Jag bad honom läsa på om PMS och ADHD. Tror inte att han kommer att göra det. Men man kan ha större bekymmer än så. Och jag finner dialogen mycket roande. Den är intressant. Och den är alltid nykter. Och jag tackar mig själv som övar medveten närvaro i varje stund.

Mindfulness hjälper mig att förhålla mig till världen som den är. Den värld som är rå och ondskefull samtidigt som den är alldeles vacker och magisk. Jag väljer att inte fastna i det som inte är bra att fastna i. Och det kräver fortfarande att jag övar, hela tiden.

Sortera, prioritera, släppa taget, acceptera och njuta av de njutbara ögonblicken.

Profile picture for user Självomhändertagande

Semester med en sund kärlek. Har upplevt den bästa sommaren i hela mitt liv. Har fått precis det jag alltid önskat. Och då menar jag inget materiellt. Allt handlar om att vara och uppleva ett sunt liv, fysisk aktivitet, bra mat, god sömn, härliga skratt, omtänksamhet, varsamhet, görande och varande i nuet. Mindfulness, sol, moln, skugga, vatten, vinden, vinbär, jordgubbar, hallon, körsbär, krusbär, blåbär. Livet. Vi jordar oss i gräset, i sanden. Vi leker. Vi är vuxna tonåringar som ofta känner oss som barn. Vi vet båda hur det är att vara i klorna i en osund relation som höll på att förgöra och förgifta. Vi tog oss ur på varsitt håll. Vi har bearbetat på varsitt håll. Vi känner till varandra sedan länge. Och jag har tänkt, varför tog det sådan lång tid innan vi upptäckte varandra. Så bra vi passar för varandra.

Allt som behövdes var att bearbeta. Släppa alkoholisten. Gå vidare. Ge livet en framtid. Och att ge kärleken en chans. Det var allt som behövdes. Och det tar tid.

För min del så krävdes det en oerhörd stark lust och vilja att uppleva kärleken igen. Och den kärlek som jag upplever har gett mig ett helt nytt liv.

En hälsa som jag värderar i diamanter. Inget som jag tidigare upplevt förr, som kändes stort är i närheten av det jag upplever nu.

Friheten. Och kärleken. Det är en dans jag vågar släppa taget om på kvällen, för att somna gott och vakna utvilad. Då börjar dansen igen. Och den är balanserad och håller sig inom hälsans ramar. Jag behöver inte nypa mig. Jag känner allt så verkligt. Jag upplever livet. Jag upplever nyanserna. Han upplever mig. Och jag upplever honom.

Och jag har aldrig älskat livet så mycket som nu.

Och med mitt ex så upplevde jag en konstant stress i 11 år. Han jagade de stora pengarna. Och det materiella. Det jag aldrig själv jagat.

Jag är jordnära. Och jag övar på att vara medvetet närvarande. I varje ögonblick. Oftast njuter jag. Tackar mig själv, för att jag ville träffa en ny kärlek och för att jag vågade. Och träffade honom.

Andas In. Andas Ut. Är i kroppen. Känner hur det är att vara jag.

Jag tar hand om mig.

Ta hand om dig.

Livet är här. Du lever det.

Hur vill du leva.

Hur vill du känna.

Följ ditt hjärta.

Ta hjälp.

Och bli fri. Eller acceptera. Att inte bli det.

Oavsett.

Så går det att må bra!

Profile picture for user Snödroppen

@Självomhändertagande
Så underbart att läsa. Det vibrerar livslust mellan raderna.
Jag kan inget annat än att hålla med dig.

Det gäller att släppa alkoholisten och gå vidare.
Jag har gjort det nu och upplever frid, glädje i mötet med andra människor och livslust igen.
För ett år sedan var det kaos, ständig oro och ångest osv osv.
Glad för din skull och det krävs också styrka att jobba med sig själv, att våga gå framåt.

Profile picture for user Tröttiz

@Självomhändertagande
Ja, verkligen sådana kontraster ... Uppskattar tillvaron nu gör jag, och behövligt komma dit men ojoj, det var inte helt lätt att släppa taget. Att tampas mellan hjärta och förnuft...

Kram.

Profile picture for user Tröttiz

@Självomhändertagande
Ja, verkligen sådana kontraster ... Uppskattar tillvaron nu gör jag, och behövligt komma dit men ojoj, det var inte helt lätt att släppa taget. Att tampas mellan hjärta och förnuft...

Kram.

Profile picture for user Självomhändertagande

@Tröttiz
Ja, jag skulle säga att det är svårt att se nyktert på tillvaron även om man är nykter, när man är mitt i det. Man vill bara hjälpa, men det är inte hjälpsamt att pröva hjälpa någon som inte vill själv. Och att komma fram till det tog mig så många år.
Jag läste en artikel om medberoende i DN häromdagen. Efter att den publicerades har en vän sagt att hon förstår att jag haft det tufft. Hon är äldre än mig och har stor insikt. För mig var det skönt att en vän bekräftade att jag måste haft det tufft. Många andra väljer att inte prata om det. Det får mig att fundera på att de själva har en viss problematik inom området eller på liknande sätt.
Från DN 2/8 2022 INSIDAN. Anhöriga till beroende får pausa sina egna liv.
"Fred Nyberg är senior professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet. Han kan se paralleller mellan medberoende och beroenden av vissa beteenden, som till exempel hasardspelberoende, det första icke substansrelaterade beroendet som blev en diagnos. Han förespråkar en ny diagnos med namnet anpassningsstörning med risk för psykisk ohälsa och utmattningssyndrom."

Kram.

Profile picture for user Tröttiz

@Självomhändertagande
Håller med dig, det är svårt att se nyktert på tillvaron då man är inne i det. 🌹
Hjälpte inte att andra berättade om sin oro för mig, "jo, - men han har ju fina sidor också ... "

Då man i efterhand minns saker man bara tidigare anpassat sig till / varit med om. Saker som varit mer huvudlösa än de andra ... 😔
Kram. ❣️

Profile picture for user Snödroppen

@Självomhändertagande
Så bra att man börjar se närmare på oss anhöriga. Så skönt att få bekräftelse på hur illa det är för oss.
Medberoende begreppet känns som en stor gråzon som jag har svårt att greppa, det verkar inte ha någon tydlig definition.
Bra att man äntligen fokuserar på den anhöriga.
Kram

Profile picture for user gros19

Att det är risk för psykisk ohälsa och utmattningssyndrom råder det väl inga tvivel om och ja, man försöker anpassa sig till något som inte är friskt och självklart blir man då sjuk själv också. Men sen är frågan varför gör vi det? Att det är ett otroligt lidande för anhöriga behöver man bara läsa här för att förstå, men vi har ju precis som den beroende ett val, men det känns inte så. Det är kanske det som är det sjuka?

En sak vill jag berätta självomhändertagande. Denna veckan lämnar vi tillbaka rullstolen. Min son som man bedömde aldrig skulle kunna gå behöver den inte längre. Han går nu.

Profile picture for user Självomhändertagande

@gros19
Åh, jag är så glad för din och din sons skull!
Varför säger vissa människor i vården att det inte går, att man inte kan, att vissa saker inte kommer att hända? Vilka är det som säger det. Jag tänker att det är människor som inte tror på sig själva. Och så tror jag att de saknar kärlek.

Att du kämpar för din son är ren kärlek. Det är så inspirerande att höra om eran resa! Tack för att du delar!

Profile picture for user gros19

Tack för dom orden det betyder mycket för mig. Det är ju fortfarande en kamp. Det finns en sak till som hänt och det tyckte t.o.m. läkaren var otroligt. Min sons hjärta skadades av troligen en hjärtinfarkt som han hade när vi första gången besökte sjukhuset och blev hemskickade. Hjärtat hade p.g.a. skadan inte full kapacitet men med livslång medicinering skulle det nog ändå fungera tillfredställande. Detta besked fick vi för tre månader sedan. Vid senaste undersökningen för en vecka sedan hade hjärtat läkt och hade full kapacitet. Sånt behöver vi mycket av det skänker hopp.

Profile picture for user Självomhändertagande

@gros19
Vilka otroliga nyheter! Kommer plötsligt att tänka på mellanstadiet, då orden tro, hopp och kärlek stod på många vykort som jag förknippar med en klasskamrat. I den åldern tänker man inte så mycket på innebörden, men under livets gång förstår man att det är ord som har betydelse. Och jag tror att kärleken är störst av allt. Jag tror att kärlek kan flytta berg när berg behöver flyttas. Kanske kampen inte behöver vara samma kamp längre. Jag hoppas att ni kan landa i dessa förändringar. Och bara stanna upp och känna tacksamhet för alla goda nyheter. Just nu. Det är så vackert. Och hoppfullt!

Profile picture for user Självomhändertagande

Nuet. Livet. Adhd. Triggers. Död. Sorg. Prioriteringar och ett ständigt sorterande. Det är intressant att vara en människa. Jag ställde en fråga till AH om att radera mitt konto. Kände att jag behövde sortera bort detta forum. Jag funderade i ett par dagar. Och ställde frågan om det gick att radera. Svaret kom snabbt och det fick mig att tänka om. Jag hade inte en tanke på att jag har bidragit med en del erfarenheter som kan vara bra för andra. Jag blev påmind om att jag delat med mig. Jag stannar. Jag låter det vara som det är.
Jag är i sorg. Och jag var arg. Arg på att jag inte gjort de bästa prioriteringar tidigare. För en kort stund arg på mitt ex. Och kom på mig själv, att jag är ansvarig för min arghet. Mediterade. Uppmärksammade. Släppte taget. Övar. Hela tiden.
Det är så intressant. Att vara en människa. Och observera. Och upptäcka meditationens kraft. Att göra den. Och vara i det som är. Acceptera, släppa taget, gå vidare. Om och om igen. Upprepningar. Och påminnelser.
Och att vårda sig själv. Och vårda de relationer som är viktigast. Just nu. Livet just nu. Här och nu. Nu andas jag och min katt ligger intill och andas. Idag skriver jag. Och det är det bästa jag vet. Jag hade kanske inte skrivit om det inte var för att jag hade en massa storys som vill ut. Från mitt liv med mitt ex. Det där livet som jag aldrig önskade. Det där livet där det förväntades att jag skulle vara sminkad och klädd i särskilda kläder. Det där livet som jag aldrig uppskattade. Bland andra som inte lever. Andra kvinnor som är klädda i patetiskt påkostade attribut. Och som tar kola eller dricker sig berusade. För att de inte orkar med att vara den där perfekta frun. Man kan ju undra varför.
Jag tackar mig själv, för att jag aldrig accepterade det spelet. Jag var tydlig, att det där spelet kan han glömma, att jag deltar i. Men jag fick höra om spelet de andra fruarna deltog i. Och idag förstår jag de där fruarna. De har barn med männen. Jag har inte barn. Men jag har börjat observera hur det är. Det finns fruar som vill lämna, men de kan inte. De har inte råd. Och jag förstår att vara tacksam för min ADHD. Den har aldrig accepterat gåvor eller trams. Jag sålde aldrig min själ och jag är inte till salu.
Texten hör nog inte hit. Men jag behövde skriva detta. Här och nu.
Var varsam med dig själv och andra. Livet är här och nu. Vad är viktigast. I ditt liv.

Profile picture for user gros19

Sålde inte heller min själ självomhändertagande och jag tycker det nog det hör hit i allra högsta grad. Har kämpat jättemycket för min son och för att han ska få ett boende som passar honom, där han kan finna ro, vilket är det viktigaste just nu. Det har varit många som haft åsikter och stora möten med läkare, sköterskor, föreståndare, arbersterapeuter, biståndshandläggare osv........... Förslagen vi fått har mitt huvud kanske kunnat acceptera, men inte min själ. Jag har varit ensam i min kamp för jag har inte vågat be om stöd, för tänk om någon skulle få mig att vackla. Idag kunde jag meddela alla på ytterliggare ett stormöte att inget av förslagen jag fått är aktuellt. Så skönt att inte vackla och plötsligt fanns det andra alternativ.

Vet inte om jag berättat, men vi kan gå i skogen igen. Min son har en enorm styrka. Han gick fastän han inte kunde och idag har vi lämnat tillbaka rullstolen. Lämna oss får du inte, du behövs. Allt har ett slut så det löser sig utan din inblandning. Tack för att du finns.

Profile picture for user Självomhändertagande

@gros19
Wow! Tack för att du berättar att din son kan gå i skogen igen! Det är inte bara hans styrka, han får styrka genom dig, ditt engagemang och din kärlek. Jag befinner mig i en process där jag har lärt mig, att jag måste ha kaptensmössan på. Jag behöver styra mitt skepp så att jag färdas i livet som jag önskar. Destinationen är inte viktig. Men resan är det. Och jag har mött så många olika människor i situationer där jag blivit chockerad hur vissa människor är robotar och inte ser till människan.
Det har tagit mig så mycket tid, efter år av observationer, att helt och hållet gå min egen väg. Jag lever det liv jag vill ha och jag är tacksam varje dag att jag har möjlighet att leva just det livet. Men så har jag vetat hur jag inte vill ha det, i mer än 20 år. När man lärt sig känna igen mönstret, beteenden och lärt sig lyssna på sin intuition, då gäller det att lyssna på den. Jag är så imponerad över hur du kämpat för din son. Jag tänker på en författare som kämpade för sin bror. Jag kom i kontakt med honom för några år sedan. Jag skrev på ett filmmanus och ville tacka honom för att han skrev en bok som hjälpte mig i min återhämtning. Den heter Galenskap och återhämtning och författaren är Jay Neugeboren. Han sände mig en länk till en dokumentär som gjordes om hans bror och den berörde mig så mycket. Jag tänker på dig och din son. Ni berör så mycket.
Din berättelse är viktig. Du är viktig. Din son är viktig. Tack för att du skriver det du skiver.
Och tack för dina ord.
Tack för att du finns.

Profile picture for user Självomhändertagande

@Backen123
Vi har mycket att lära av katter. Att skaffa katt som jag gjorde var egoistiskt, men hon räddade mig från att åetrinsjukna i en depression och jag har lärt mig så mycket av henne, att ta hand om mig själv. Det har gjort att vi är generösa med kärlek till varandra. Och det är intressant hur min relation med min katt har påverkat mig som människa.
Tack för dina ord!

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag rensade min mobil från bilder häromdagen. Då såg jag i blockeringslistan hur mycket mitt ex har prövat ringa mig och de sms som han skrivit. Jag läste. Och tänkte, hur är det möjligt att han saknar så mycket insikt. Jag fick frågan av min sunda pojkvän hur mycket pengar jag gav honom. Hur mycket jag betalade för honom. Så jag räknade på det och fick en chock. Och det är så enkelt att gå vidare och släppa taget om allt som varit. Jag gav honom allt. Och jag är lättad. Över att jag kan släppa taget. För ett kort ögonblick kände jag en stor medkänsla för mitt ex, blev påmind om livet som handlade om hopp och förtvivlan. Blev påmind om hur beteendet var så starkt. När han var ledsen och bad mig höra av mig. Jag lät det vara. Jag raderade. Och kände bara, vilken tur att jag gick vidare. Jag har fått ett nytt liv. Ett liv som jag vill leva. Och kanske det var så, att jag var tvungen att vara så generös som jag var. För att förstå vad livet är. Tid är liv. Det handlar om att leva den tid man är här. Och jag behövde känna på hur det var, att möta utmaningar när jag gav bort allt jag hade. Har levt helt under vad som är rimligt. Men jag har överlevt och klarat mig. Jag har hälsa. Och hälsan är allt. Snart kommer bättre tider. Och jag ser en omgivning som börjar minska på konsumtion. Och prata om elpriser, inflation och utmaningar. Där har jag varit för länge sedan. Och än en gång förstår jag att hälsan är allt.

Profile picture for user Snödroppen

@Självomhändertagande
Vilket oerhört jobb du gjort med dig själv.
Vilken frigörelse. Du väver in konsumtionen och inflationen också och jag håller verkligen med dig och känner som du ❤️
/från en medsyster som gjort samma frigörande resa och är så tacksam för befrielsen.

Profile picture for user Självomhändertagande

@Snödroppen
Tack för att du också delar med dig om din erfarenhet. Idag pratade jag med en väns pappa som har velat hjälpa mig på något sätt. Jag har aldrig tagit emot hjälp tidigare. Har däremot tvingats låta mina föräldrar hjälpa mig. Jag övar på att ta emot hjälp. Nu har jag sovit i 2 h och vaknade i en mening "många pengar". Jag minns mamman till mitt ex. Hon sa att brodern till mitt ex som renoverade sitt hus behövde många pengar till renoveringen. Jag har aldrig varit avundsjuk på andras möjligheter till ett "bättre/finare" liv. Men jag minns att jag reagerade då, denna läkare skulle behöva hjälp med att fixa sitt hus finare. Nu fick hon tillbaka sin andra son till sig, där jag antar att han ännu bor. Då vet hon att den sonen också kostar många pengar. På något sätt triggade den meningen något hos mig denna natt, i en dröm eller tanke. Vet inte. Jag vet bara, att jag under en tid valde att sälja påkostade väskor som jag tidigare köpt i livet, som jag inte hade behov av att bära längre. Och de sålde jag för att ge hennes alkoholiserade son mat på bordet. Om hon visste det då. Hon vet det säkert nu. Jag tror inte att hon behöver sälja något för att ge sin son mat, eftersom pappan drar in en hel del pengar på att fakturera som konsult trots att han har passerat pensionsåldern för länge sedan. Och det intressanta är att han arbetade med missbruk, inom en kommun. Jag är så tacksam för att jag inte fick barn med den stackars behövande sonen. Det hade varit så tråkigt om jag hade behövt ha kontakt med honom resten av livet. Nu retar endast vissa minnen mig. Men å andra sidan, så är det bra drivkraft till att göra den förändring som jag vill göra. Det blev många vårdande år med exet och de åren klarade jag inte av arbeta. Jag har mycket att ta igen. Och eftersom jag har fått tillbaka mina vingar, så tänker jag flyga igen, på ett säkert sätt. Jag har erfarenhet nog av att se upp för en del personligheter. Det är en snårig djungel man ska navigera genom, i livet. Det räcker inte bara att man ska ha ett arbete som är trivsamt, utvecklande och hållbart. Man ska behöva se upp för ondskan och andra farligheter. Och när man ser dem, då är det bara att ta till all säkerhetsutrustning och fly fältet illa kvickt. Jag förstår att jag kan se där branden är på väg att starta. Då lämnar jag byggnaden, innan den glöder. Och i den värld jag rör mig i, där ser jag när gnistor bildas och jag känner doften av svavel innan den infinner sig. Jag har blivit en riktigt rutinerad krishanterare. Och tänk, om vi kvinnor som råkar ut för dessa medberoendeliv. Tänk om vi kunde konsulta riktigt jävla ordentligt inom kommun. Och region. Och hålla kurs. Och förebygga. Innan vi sitter där som årsrika med pensioner som är helt jävla åt helvetet. Jag uppskattar tanken. Den ger mig ro. Och humor. Men jag skrattar inte. Jag bara observerar och konstaterar att jag bara ska vårda de som förtjänar det, när mina nära och kära behöver omsorg. Och allt det här var upp till mig att lära mig.
Tacksam för befrielsen. Tacksam för ett liv värt att leva. Aldrig mer tillgänglig för mitt ex. Aldrig.
❤️

Profile picture for user Snödroppen

@Självomhändertagande
Det är det bästa jag läst på länge. Älskar kraften i din text!
"Och tänk, om vi kvinnor som råkar ut för dessa medberoendeliv. Tänk om vi kunde konsulta riktigt jävla ordentligt inom kommun. Och region. Och hålla kurs. Och förebygga. "
Så jävla underbart.
Idag vågade jag vara sårbar, ärlig och berätta hur jag kände i en grupp jag är ny i.
I det att jag pratade så kände jag bara ett jävla anamma plötsligt. Det var så härligt att ta plats, säga vad jag tycker och känner och vad jag behöver för att trivas.
Helt rimliga krav : ärlighet, respekt för varandra och våra gemensamma beslut och gemensamt ansvar. Gubbarna i gruppen är så vana att köra över och tycka att de vet bäst och jag uthärdade inte den attityden längre.
Befrielse på nytt. Det spelade ingen roll, efteråt, vad andra tyckte för det var mitt sanna jag.

Profile picture for user Snödroppen

@Snödroppen inte meningen att kapa din tråd men din text väckte igen den kraften i mig. Det får vara slut på detta förbannade medberoende vi kvinnor dragits med i generationer.
❤️

Profile picture for user Självomhändertagande

Återigen vaknar jag för tidigt. Eller egentligen inte. Jag vaknar runt halv fem, fem varje morgon. Bara det att jag vaknade mitt i meningen tidigare och skrev. Drack ett glas mjölk och bredde en smörgås. Att nattäta är inte min grej numera. Men under en medicinerad tid, då var det vanligt i mitt liv. Man kan bli hungrig av vissa preparat som man får av läkarna.

Och apropå läkarna. Så var det ännu en scen jag vaknade upp i.

Jag och mitt ex blev hämtade vid tågstationen en julafton för flera år sedan. Det hade kommit massor av snö. Jag ville egentligen fira jul med min familj, men hade inte förmågan då att be honom fira ensam med sin familj. Så jag följde med till hans. Jag kunde inte ta med honom till min familj, då alkohol inte serveras där. Ingen dricker på jul i min familj. Mina föräldrars barskåp är fyllt med flaskor som kommit som gåvor. De öppnas aldrig. Ingen har behov av att öppna dem.

Pappan möter oss vid tågstationen. Mamman sitter med. Vi kramas. Jag känner inte värmen som jag tycker att jag borde känna, till föräldrarna. Jag vet varför utan att jag har satt ord på det för mig själv, vid den tidpunkten. Jag undrar vad de förstår om sonens drickande, men jag vågar inte säga något. Inte nu, inte tidigare, men snart efter detta möte kommer jag säga något.

Vi sitter i bilen. Och ska åka en halvtimma. Vi får instruktioner om att det är viktigt att släcka när vi lämnar ett rum. Det var inga dyra elpriser då, men det är bra att släcka när man lämnar rummet. Jag vet, jag har sett min egen pappa göra det. Jag är nog inte helt medveten vid den här tidpunkten, men jag följer instruktionerna.

Jag får veta annat också, men det är inte värt att skriva om här. Jag får nog ingen fråga hur jag mår.Mitt ex pratar om hans affärer, som inte genererar någon inkomst. Pappan hjälper honom med pengar för att kunna bjuda investerare på luncher, hålla konferenser osv. Jag har hört samma story om och om igen. Vid den här tidpunkten så tror jag att mitt ex är kapabel. Jag stöttar också, så mycket jag kan. I vardagen. Och jag ger en veckopeng. Till en vuxen man.

Så är vi framme. Det är julafton. Snön ligger metertjock. Deras hur har varit en lanthandel. Tomten är stor. Jag ser ett vykort och jag känner tomhet. Jag undrar varför jag valde att vara här, istället för att vara med min familj. Mina syskon och syskonbarn.

Jag tror att jag behövde se hur mitt ex skulle uppträda med sin bror, svägerska och hennes familj.

Vi kommer tidigt. Hälsar. Installer oss för en natt i ett trevligt sovrum med egen toalett. Det är huset som ska renoveras i framtiden. Jag tycker att det är helt ok. I mina ögon duger gästrummet precis som det är.

Jag ser mitt ex dricka något ur en spriteflaska. Känner lukten senare. Nu är han igång igen. Ångrar verkligen att jag är här, i den stunden. Att jag inte stannade hos min familj.

Men så är det dags. Vi går ner. Och spelar teater. Jag hamnar i ett samtal med pappan, om en dokumentärfilm jag tänker göra. Har filmaren klar och det är inte vem som helst. Han erbjuder sig att göra jobbet utan lön, men jag ska finansiera kameran. Den kostar en slant varje dag. Story är klar. Personen jag ska porträttera är klar för att filmas, men det tog ett par år att lära känna varandra så pass bra, att det skulle bli bra, enligt mig. Jag följde honom i hans liv, med frun, med andra som engagerade sig i en viktig sak.

Jag berättar detta för pappan och när jag har skrivit ner denna dialog senare, så blev det så tydligt för mig, att jag valde att avstå, då pengarna gick åt till att leva med exet. En tid när vi gick på restaurang, då funkade inte hans kort. Och det tog ett tag innan jag förstod det. Att han utnyttjade mig. Och han beställde alkohol utan att fråga om det var ok. Sen slutade jag gå ut med honom med undantag för en födelsedag jag bjöd ut honom på. Dealen var ingen alkohol, men han beställde den ändå. Vi var på Pinchos. Jag hade varit där med en vän och efter att jag berättat om det stället för honom, så ville han gå dit. Han kunde beställa själv. Han kunde inte betala själv. Och han bröt löftet. Igen.

Tillbaka till julen. Pappan lyssnar på mig. Jag hör om hur han har det. Det går tydligen bra. Många som behöver hans program och att han kommer och utbildar. Han fakturerar bra. Kul för honom tänker jag.

Ingen frågar om hur vi mår. Det är fokus på barnen. Såklart. Det är många barn. Läkarparet har det bra, det är lyckat. Eller läkarparen har det bra. Syskonen är läkare. De är unga. De gör AT. De är nästan barn tänker jag. Så unga. Har de gått direkt från gymnasiet till läkarprogrammet. Vad vet de om livet. Bortom forskning och evidens. Om den man jag är där med. Ser deras pappa att han är berusad innan middagen. Vid Kalle Anka. Ser den pappan som pratar om investeringar i vindkraft med mitt ex, att han inte är kapabel nog. Låtsas de bara, eller är de dövade på piller. Jag undrar i skrivandets stund. Är de alla robotar som ser, men bara spelar med?

Mörkret har fallit. Ett ljus syns långt därborta. Det kommer närmare. De vuxna robotarna ropar. Barnen kommer. Alla kommer fram till de stora fönstren. Långt därborta kommer tomten åkandes i en släde. Jag minns inte vem som kör. Var det hästar eller renar. Minns inte. Minns bara skådespelet med människorna.

Julen är lyckad för robotarna. För mig är den ännu hemsk. Ingen ser. Ingen hör. Alla spelar med. Därav robotar. Kom jag på nu.

Jag lägger mig. Mitt ex fastnar utanför huset. Röker cigaretter och dricker. Han kommer till gästrummet på morgonen. Druckit hela natten, som han alltid gjorde i mitt hem där han var en icke betalande hotellgäst. Samlivet var dött. Sedan länge. Jag längtade efter närhet, men inte efter hans närhet. Jag visste inte hur jag skulle få honom att flytta.

Alla sover utom mitt ex. Tror jag. Vet inte.

På morgonen äter vi frukost. Jag minns inte. Har ångest av att vara där med robotar.

Vi ska resa hem samma dag. Vid diskbänken. Minns inte om det är jag som diskar. Minns bara orden som kom ur min mun, efter att mamman sa "Whiskeyflaskan kan du ta med dig hem XXXXXXX" Och jag ryter: DEN KOMMER INTE MED HEM TILL MIG!" varpå jag går ut från köket med torra eller blöta händer minns jag inte.

Jag går uppför trappen till gästrummet. Mamman kommer efter och ropar mitt namn. Jag stannar. Ser på henne med den ilskan inom mig. Hon säger att jag är duktig. Jag fnyser och är arg, går därifrån. Och så fick jag svaret.

De väljer att vara robotar. För de kan inget annat.

7 års läkarstudier. Och 5 läkare i rummet på julafton. Medberoende. Så bra att han bor hos dig och att du tar hand om honom får jag en känsla av varje gång vi ses.

Det är så att man bli spyfärdig av att tänka på hur jag hade det. Riktigt jävla spyfärdig.

Jag inser att jag har varit rädd för att någon ska förstå vem han är när jag skriver här. Men det är för att han har manipulerat mig tidigare.

Jag tror inte att någon kan förstå. Och om det skulle vara så, så är det så. Det är som det är. Det är så här medberoende ser ut. Och det är så vanligt. Jag tycker att vi har veka politiker som inte tar tag i en av de störta sjukdomarna vi har. Alkoholism. Det skulle man ha tagit tag i för flera decennier sedan. Något måste till. Så många som dör i alkoholrelaterade sjukdomar.

Och jag undrar, hur många medberoende läkare blundar.

Profile picture for user Självomhändertagande

Korrigering. Det är 6 års läkarstudier. Och om man kan läsa en sarkasm i raderna så var det aldrig meningen att skriva så. Jag har bara en tillfällig arghet som måste ut. Det här blev mitt vårskrik. Men som tur är ska jag träffa en riktigt god vän för en löptur i skogen strax. Och fysisk aktivitet är mitt träningpiller. Funkar mot det mesta. Men då har jag också haft en stor gåva att ha samtal med så fina psykiatriker under de åren jag var sjuk och önskade ett liv utan piller. Min slutsats var, att det var medicinerna som gjorde att jag blev sjuk och underhöll min sjukdomsbild. Nu syftar jag på bipolariteten. När det gäller min adhd så går den inte att bota med träning, men jag kan hantera den bättre genom träning och kunskap. Och jag uppskattar verkligen de läkare som har givit mig verktyg för att hantera mig själv bättre. Jag blev bara less på att se hur avstängda en del läkare var inom familjen. Men jag förstår, med medkänsla idag. Och det går inte att läsa sig till hur man gör inom familjen eller med vänner. Det är erfarenhet. Och förstås mod att våga möta verkligheten.

Alla ni fina som skriver här. Jag tackar er av hela mitt hjärta. Det är ni som upplevt och delat, som är modiga. Och som vågar belysa er problematik.

Det är vi tillsammans som hjälper varandra. Som träden hjälper varandra i skogen. Synd att det ska behövas ett anonymt forum.

På samma sätt som att det är synd att jag inte kan berätta om min erfarenhet av bipolaritet och adhd till andra läkare i min nuvarande närhet.

Det är så jävla mycket fördomar!

Profile picture for user gros19

Alltid intressant och givande att läsa vad du skriver. Lite nyfiken på vad som du föreställer dig skulle hända om du berättade om din bipolaritet och adhd till läkare i din närhet. Har du mågot att förlora på det?

Profile picture for user Självomhändertagande

@gros19
Tack! Det är en bra fråga! Jag vet att den dagen kommer, att jag kommer att berätta. Men de är båda unga och de är just i den ålder jag var i, då jag själv blev sjuk. Så jag minns min egen okunskap om det okända. Hur jag var upptagen med mitt liv och inte kunde sätta mig in i andras liv.

Jag hör hur de talar om just dessa diagnoser. De arbetar nämligen själva med patienter som har mina diagnoser. Och de pratar inte på ett fint sätt, om diagnoserna. De pratar också om andra läkare som har de diagnoserna. Och för min egen skull just nu, så tycker jag att det är oerhört intressant att få den informationen "inifrån" när de inte känner till min erfarenhet.
Men jag vet att det är många andra som har berättat för mig hur vanligt det är med läkare och psykiatriker som själva har dessa diagnoser.
Jag värnar för dessa unga vårdgivare och pratar med dem om att ta hand om sig själva. De har det slitsamt, som det är just nu. På arbetet och privat.
Och de är inte mottagliga för min kunskap. De är inte ens intresserade av mig, vem jag är och vad jag gör. De har egna utmaningar. Och för att svara på din fråga, så skulle förlusten vara att jag missar de ögonblick av möten med dem, som uppstår ibland.
Jag har föreläst för vårdgivare och vet vilka frågor jag får av dem.
Nu vill jag bara vara en närstående som lever mitt liv. Och uppmärksammar den relation jag har till dem. Och till den relation som eventuellt utvecklas. Jag hade ett samtal med min egen psykiater om detta. Hon sa, "de kanske inte heller vill prata om sina diagnoser" och jag minns att hon har sagt tidigare, att 95 % av oss människor har någon diagnos.
Det är värt att tänka på, en stund.

Profile picture for user gros19

Skulle vara kul att träffa dom andra fem procenten. Kan inte riktigt föreställa mig hur dom är, men samtididigt diagnoser är påfund av oss människor. Som jag ser det skulle vi lika gärna kunna skrota vårt diagnossystem och plocka ihop helt andra mänskliga egenskaper och så kallar vi det något och så hittar vi nya piller. Ser hellre våra diagnoser som förhållningssätt i livet, ett sätt att hantera våra olika livsöden. Kan inte bortse för att vi är mer disponibla för vissa diagnoser och hur våra kemiska ptocesser påverkar oss är jag inte insatt i. Något intressant jag upptäckte för ett antal år sedan var att min son och hans pappa luktar precus likadant, trots att man inte alls befinner sig i samma miljö, inte överhuvudtaget träffar varandra. Det måste ju vara kemiska preocesser och båda har samma skörhet för psykiska sjukdomar, typ psykoser under stora påfrestnigar i livet.

Profile picture for user EsterHanna

Hej Vänner!!! Loggade in, första gången på länge. Läser bara denna tråd, orkar inte ta i de andra. Känner inte igen den personen jag var som skrev här. Minns bara hur det kändes att vara henne. Nu vandrar jag bara framåt, är mig själv och min dotter nog.
Min mamma envisades med att diskutera mannen, hur mår han, var är hon osv och sa i från till slut. Vill inte höra om hur han mår/står/går.
Nu håller han sig undan sitt fängelsestraff och då ringer han inte heller från sitt nya nummer för han vet ju att jag ringer polisen direkt.
Denna resa var en lärdom. Oj en sådan viktig sådan men glad och tacksam att den inte blev längre. I dag fick jag ett armband av en tjej. Hon hade gjort det av pärlor med bokstäver på. På armbandet står :"Här gillas inget jävla läge". Hade tydligen sagt så på ett möte. Det var fint, ska ha på mig det ofta! All min kärlek till Er alla! Och tack för Ni fanns och finns!

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag lyssnar till Åsa Nilsonnes bok Mindfulness utan flum: Att leva med sina känslor.
Den är så bra. Jag tog till mig den direkt och jag är bara i början av boken. Jag vill dela med mig de orden som fick mig att förstå vad jag ska ägna mig åt i helgen. Lyssna klart på boken och anteckna. Orden är; "yttre hinder - en relation som skadar självkänslan".
Det blev så tydligt för mig när jag mindes häromdagen hur mitt ex tog mitt kort och använde det utan tillåtelse. Jag sa att det är väl nästan stöld till en person. Och personen sa "det ÄR stöld".
Jag tänker inte älta hur livet med mitt ex var. Jag har ett nytt och bra liv. Men ibland dyker det upp minnen. Och de minnena skapar olika känslor som påverkar ens nuläge, ibland. Och så behöver man ta hand om det som känns just nu. Tänker jag. Ta hand om er och njut av den fina hösten!

Profile picture for user Tröttiz

@EsterHanna
Det utstrålar så mycket positivitet, lugn och distans från din text. 🙏🤗
Härligt att läsa, undrar ju hur du haft det för det är som du säger ett tag sen du skrev. Här knallar det på, lugnt och skönt med högre sinnesro ...

Må så gott. 🌹
Kram.

Profile picture for user Snödroppen

@Självomhändertagande
Jag skiljer på att älta och att sortera minnena.
Precis som du säger så är det Stöld.
Jag har själv minne av att han tog mig medan jag sov, jag avfärdade det med att det var kärlek men inser nu att det var mer som ett övergrepp.
Han ljög för mig om att han älskade mig medan han gjorde samma sak med väldigt många. Det är ett känslomässigt övergrepp.
För mig känns det jobbigt men viktigt att sortera minnena som satt känslomässiga spår och sätta rätt etikett på de.
Så är det när man blir manipulerad av en person som saknar förmåga till att ha friska relationer som bygger på omtanke, respekt och sann kärlek.
Höstdagarna är fantastiska och mycket i livet är samtidigt väldigt vackert.
Det är fint när man kan ta in samtidigt, jag känner frid och acceptans i det.
Det är så skadligt med destruktiva relationer, mer än vad man inser när det pågår.
Allt gott, massa kärlek och njut helgen.
❤️

Profile picture for user Självomhändertagande

@Snödroppen
Tack för att du delar!
Så hjälpsamt att du skriver det du gör. Det reder ut, för mig. Att bolla tankar här är otroligt.
Och tack för att du delar en sådan hemsk sak. Jag har en annan erfarenhet. Orkar inte skriva här.
Men jag skulle aldrig varit med om det, om det inte vore för mitt ex.
Och det är som det är.
Jag tog hjälp flera år senare.
Och jag läkte.
Igen.
Och så orkade jag göra en del bra saker.
För andra.
Fast de vet inte varför jag gör det.
Men det hjälpte mig att hjälpa.
Och som du skriver.
Det är skadligt att vara i destruktiva relationer.
Man behöver ta sig ur, för att förstå.
Att livet kan vara så vackert.
Sunt och friskt.
Jag sänder allt gott tillbaka!
❤️

Profile picture for user Självomhändertagande

Livet. Det är. Det pågår. Det levs. Och så dör någon. Flera dör. En grannes pappa dör, helt oväntat. En nära dör, helt oväntat. En bästa vän till mitt ex dör, dessvärre väntat. Han dog av sin alkoholkonsumtion. Jag har känt han sedan 18 år. Han var glad. Han var snäll. Han tyckte om att prata svenska. Han var norrman. Och han talade svenska som en Stockholmare. När han var full. När han var full så somnade han. När han var full så sa han en massa snälla saker. När han var full så pissade han ner sig. Och en gång pissade han ner sig på en madrass han sov på ute på ett landställe till mina vänner. Det var inte populärt. Han var inte välkommen tillbaka, av mina vänner. Det var en festens dag och alla blev berusade, utom jag. Jag var den enda som var nykter och jag körde mina vänners bil.
En människa som jag tyckte om är död. Jag vet inte den exakta dödsorsaken, men alla i hans omgivning visste, att han inte hade många år kvar att leva.
Han hade så fina vänner. De gjorde en intervention och såg till att han kom till ett behandlingshem. De fixade i hans bostad när han var där. De gjorde det fint. De var vänner med resurser.
Han fick ett stort arv när en förälder gick bort. Ett väldigt stort arv. Det behövde han, eftersom han hade förlorat sitt jobb för några år sedan. Han var en glad man som arbetade med något han tyckte var roligt. Inom service och jag minns när jag handlade av honom. Och han pratade svenska med mig. Han var fin, men han måste ha haft dålig självkänsla. Under alla åren jag kände honom var han ensam. En ungkarl.
Jag tror inte att han gjorde någon människa ont. Bara sig själv. Genom att supa som han gjorde. Han drack sig till döds. Jag skulle gärna delat sorgen med hans fina vänner och gå till begravningen. Men jag ville inte möta mitt ex. Och jag vill inte möta alla de guttar som jag träffat på fester och de som jag sett supa. Det har supits på deras fester i yngre år. Och flera av dessa då unga guttar kunde inte hantera alkoholen. En del super fortfarande. Och en del har lämnats av sina kvinnor. Alkoholen förstör och alkoholen dödar.
Mitt ex skrev och berättade i ett mejl. Jag svarade, för jag var också ledsen att en snäll man supit bort sitt liv.
Och vem vet hur framtiden blir. Jag ville inte ha kontakt. Och jag vill inte heller ha kontakt. Men jag valde att svara kort. Det är intressant hur det är. Det kändes skönt. Det var ett medvetet val, att svara, i det ögonblicket. Och samtidigt så markerade jag att det var orsaken att jag svarade. Att jag inte vill ha någon fortsatt kontakt, men också att jag inte vet hur framtiden blir.
I den bästa av världar så möts jag och min pojkvän tillsammans med mitt ex och en framtida partner. Men för att det ska hända, så behöver jag bygga upp min raserade ekonomi igen. Jag behöver köpa det hus jag fantiserat om att jag ska leva i. Det jag kunde köpa förr, när jag istället gav bort allt jag hade.
Jag är tacksam. För att jag har förstått, vad jag behöver. Och jag är tacksam för att jag gör det som jag behöver. För att jag ska må bra. Och för att jag lever det liv jag vill ha. Och om det skulle vara så, att jag inte kan köpa det huset, så är det inte huset i sig det jag menar. Jag menar bara att jag ska komma tillbaka på den banan som jag var i, innan jag förstod allt det här.
Jag hade ett mycket bra jobb innan jag blev sjuk, innan jag träffade mitt ex. Men jag var så ung och oerfaren. Jag köpte aktier och gjorde bra köp. Jag bjöd vänner på middagar på stan, för att jag arbetade när de studerade. Jag reste, jag konsumerade, jag gjorde så mycket, gick på skapande kurser på helger, där jag betalade allt själv.
Och jag kraschade totalt när jag blev sjuk i bipolariteten. Så byggde jag upp mig igen och min ekonomi igen, med jobb och sparande. Investerade i konst.
Och så mötte jag exet, och kraschade igen, på många plan. Men en sak, som jag inte minns om jag skrivit här. Det viktigaste av allt. Utmaningarna med honom fick mig att besöka yogastudion. Där var jag dagligen. Och det var där och mitt sökande efter svar på varför jag hade blivit sjuk, som jag förstod hur jag skulle bli frisk. Och det kommer jag alltid vara mitt ex tacksam för. Att jag utmanades. Och att jag investerade allt i min hälsa. Jag har mejlat med författare i världen och diskuterat deras sjuka anhöriga. Vi har kommit fram till samma slutsatser. Och om det skriver jag om, i en bok. Som kanske publiceras en dag. I ett annat namn än mitt. För jag har förstått, att i den här världen, så kan man inte ens prata om ADHD öppet. Det finns så mycket fördomar. Tankar. Okunskap. Och i dessa tider, när människor har det svårt. Då är det bäst att lyssna. Och vara närvarande. Och kanske säga några vänliga ord. För att mötet ska bli bra. Oavsett om det sker på mataffären, i porten, på gatan, eller under en måltid med vänner.
Det är tufft nu. För många. Och den tuffaste tiden har inte ens börjat. Jag är tacksam för att jag haft alla mina utmaningar. Jag observerar. Sitter på café och skriver en dag i veckan. Ser stressen, ser föräldrar och barn. Ser vilka som är medberoende. Ser vilka som medicinerar läkemedel jag en gång medicinerat. Ser äldre välja bort matvaror. Två gånger har jag betalat någon annans vara. Och jag tänker att jag gör det jag kan i min vardag för att må bra. Jag mår bra genom att vara medvetet närvarande i mitt liv. Och det innebär att jag är medvetet närvarande i varje möte jag har med en människa. I de planerade mötena. Och i de spontana mötena som uppstår. De som uppstår var som helst. Som de har gjort i hela mitt liv. De som uppstår för att jag har ADHD. Det som är en gåva.
Livet som är en gåva. Det är så märkligt. Att några kastar bort sitt liv. Genom att dricka bort det.
Jag kan bara inte förstå. Men så förstår jag inte heller allt. Och det är som det är.
Njut av dagen. Av ögonblicket. Och lev din dag, så bra du kan. Vad vill du göra för dig själv. Vad behöver du? Om du inte vet vad du behöver, så lyssna. Lyssna till dig själv. Var snäll med dig. Och varsam. Var vänlig mot dig själv och mot andra. Och andra ska vara vänlig mot dig. Jag har övat. Jag har övat på att vara vänlig med dem som snackat dåligt om mig, eller i alla fall snackat. Det är intressant. Jag upptäcker något nytt. Varje dag. Och jag har erfarenhet att andra har snackat om mig. Jag har ju varit sjuk. Så då har många tyckt att de har kunnat ta sig friheten att säga "hon var ju galen" eller något. Och jag har kommit på mig själv säga om andra, den är ju psykiskt sjuk. Och så rättar jag mig. Ja, men den personen är inte frisk. Den har någon form av psykisk ohälsa.
En sak vet jag. Psykisk ohälsa kommer drabba varje människa inom ett halvår. Om inte direkt, så indirekt. Och det har betydelse för hur man pratar om en annan människa.
Jag gör fel ibland och då rättar jag mig. Jag har nämligen aldrig varit någon som skvallrar eller pratar illa om någon. Men jag har upplevt det. Och om det blir för mycket, så skadar det den som redan är skadad.
Men mitt ex fick upp mig ur skiten. Han såg mig. Han valde mig. Och han älskade mig. Det är jag alltid tacksam för. Och alla ni fina som skriver här, om att er man är den enda som lyssnar på er, så vet jag precis vad ni pratar om. Och jag förstår er som stannar. Kanske ni inte är klara för att gå. Det är en process. Och det tar den tid det tar. För mig tog det flera år, att komma ur mitt medberoende. Jag hade inte kunnat ta mig ur det tidigare. Jag hade inte kunnat kasta ut honom. För han var min ventil. Han lyssnade på mig när han var berusad. Han var mitt sömnpiller, även om han aldrig kom hem till middagen. Han kom när jag somnat. Och när han var där, så kunde jag sova vidare. Så behövde jag ha det i ett par år. För jag hatade sömnpiller och dess biverkningar.
Jag älskar ett nyktert liv. Nyktert utan mediciner. Jag behöver ha översikt över omgivningen. Jag behöver vara skarp. Och vaken. I en värld som har blivit helt sjuk.

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag fick tack. Jag fick ett mejl med så många tack. Mitt ex tackar mig för allt möjligt. Och mina tårar bara rann ner för kinderna. Det är nästan ett dygn sedan. Det som hänt sedan dess är svårt att beskriva med några rader. Jag är så tacksam för att han har tackat.
Jag är totalt ansvarig för mitt liv. Jag är en ärlig människa. Och jag fick så mycket tack för att jag är den jag är, från mitt ex. Jag fick information om att han har styrt upp sitt liv, utan detaljer. Och jag kände bara tacksamhet att veta, att han också fann sitt tidigare jag. Den han var innan han och jag möttes. Att det finns alkohol med i bilden har sina förklaringar. Att han och jag drack en tid tillsammans har sina förklaringar. Inget jag skulle skriva om här. Det kanske blir en berättelse om det en dag. En dålig erfarenhet vi delade. Som kom att påverka nästan 15 år av mitt liv. Som jag till slut fick hjälp med. Eller jag krävde hjälpen. Fast jag sökte för den under flera år.
Nu är jag fri. Fri från traumat jag var med om. Fri från medberoendet. Och jag har investerat i verktyg, att ta hand om mig. Jag delar dem vidare, med människor som vill och önskar höra om mina erfarenheter, i passande situationer. Jag har läst så mycket självhjälpsböcker, jag har affirmerat, jag har skrivit terapeutiskt med privat lärare, jag har investerat i mitt bearbetande. Och i går fick jag tack från mitt ex. Och jag vet vad det innebär. Han är fri från sitt trauma. Han har bearbetat på sitt sätt.
Jag känner bara kärlek. Till alla djur och alla människor som inte visar ondska. Jag är inte längre naiv. Jag är observerande och avvaktande innan jag bjuder hem, eller bjuder in andra i mitt liv. Jag kollar till och med upp vissa om jag känner mig tveksam. För om det är en sak jag lärde mig efter ett tidigare trauma, så är det att jag litar inte på någon, när min mage säger åt mig, att det är något som inte stämmer. Jag lyssnar alltid på min mage. Och jag är så försiktig. Det finns ondska därute. Och jag har mött den. Och just nu, är jag så tacksam för att jag inte tog livet av mig, som jag tänkte i flera år. Jag fick hjälp till slut. Men jag behövde verkligen kämpa för att få den hjälpen. Och nu landar jag i ännu en gång. Att jag lever mitt liv, precis som jag vill. Jag känner mig trygg. Med mig själv. Jag har tillit till att människan är kapabel att reda ut sina svårigheter. Om man får hjälp. Jag har tro på att människor kan och vill hjälpa varandra. Jag vill bara hjälpa de människor jag möter, utan att ge allt.
Jag har fått tillbaka mitt liv. Och att jag fick tack från mitt ex betyder just nu väldigt mycket. Det är som en sten har fallit och det beror också på att jag känner att han har släppt en sten.
Det viktigaste nu är bara att landa. Och jag kände plötsligt att jag kunde förlåta hans familj som inte lyssnade på mig. De har varit medberoende längre än mig och jag insåg även hur egoistisk jag var som kände så. Jag är totalt ansvarig för mitt liv. Jag är ansvarig för att sätta alla de gränser jag behöver, till alla människor.
Det är mig det handlar om. Det handlar om mina gränser. Vad jag behöver. Och vad jag har över. Vad jag behöver ge till mig själv. Vad som är realistiskt, att ge till andra.
Bilden i flygplanet, ifall syrgasmaskerna faller ner, då behöver man sätta på sig syrgasmasken på sig själv först, sen kan man hjälpa andra. För utan den på, så blir det svårt.
Nu skrev jag bara och vet inte helt hur det blev. Det blev som det blev.
Ta hand om dig. Och var varsam med dig själv och andra. Livet kan ändras när som helst, om man vill. Vi har olika kapacitet för att förändra. Ibland behöver man ta hjälp. Jag är så tacksam för detta forum. Utan er hade jag inte kommit till insikt, om vad ett medberoende faktiskt är.
Det tar tid. Allt tar tid. Och det gäller att prioritera.
Jag minns ett samtal jag hade med en vårdgivare. Jag minns hur vi pratade om hur jag skulle vilja ha det med barn i mitt liv. Jag minns att jag förstod att jag inte skulle klara av ett liv som en mamma så länge jag hade det som jag hade. Och trots att jag har så mycket verktyg idag, så skulle jag än i dag inte klara av det livet som jag ville ha det. Och det beror på min ekonomiska situation. Jag är på väg att få en anställning, men jag är inte i mål. Jag har sett hur sjukt det är när man faller mellan stolarna. För länge sedan blev jag erbjuden det som kallades sjukpension. Och jag svor högt. Nej, tack. Det är inget för mig. Jag älskar att arbeta. Men om jag visste hur svårt det var att få en hållbar och trygg anställning när jag hade pratat om min tidigare sjukdomshistoria. Jag fick lära mig en hel del. Och jag navigerar som jag vill ha det i mitt liv. Och tyvärr så tar den resan för lång tid. Jag vill inte riskera att bli sjuk igen. Jag vet att jag inte klarar en depression till. Jag lever långsamt. Och det blir man inte rik på. Men jag lever och mår bra.
Och jag är så tacksam, för att jag valde att vara kvar och kämpa. Livet är ingen kamp längre. Men jag förstår att det är det med barn, på vissa sätt. Och jag vet för mycket om hur svårt det är, så jag väljer att vara barnlös så länge jag saknar en trygg och hållbar anställning.
Och när jag har fått det, så är det förmodligen försent. Men det är som det är. Jag har redan sörjt, accepterat att det är så. Och jag ska få mitt fjärde syskonbarn till våren. Jag behöver avlasta mina föräldrar med en del. Och de är orsaken till att jag har överlevt alla mina krascher. Utan dem hade jag inte funnits kvar. Vården är bra, men den har aldrig klarat av att ge mig återhämtning utan mediciner. Och det tycker jag är synd. Eftersom jag vet många som saknar en plats för återhämtning. Återigen är vi ansvariga, att själv ge oss tid att gå ut i skogen. Det var i naturen som jag läkte alla mina sår.

Profile picture for user gros19

Så fint att få det mailet och som du skriver att sen finns bara kärlek kvar. Det har blivit ett slut och man kan gå vidare utan att det förflutna färgar nuet. Upplever detsamma när jag genomgår sorgebearbetning. Det slutar med ett brev till den person det handlar om. Du förlåter och du tackar för det som var fint och du skriver dessutom viktiga känslomässiga yttrande. Man fullbordar relationen, det som aldrig blev sagt och sedan finns bara kärlek kvar. Ett viktigt steg för er båda.

Profile picture for user Ecatrina

Tack för din kloka text! Behövde läsa precis det du skriver just nu @Självomhändertagande . Så smärtsam men sann. Om hur det val som borde varit självklart att göra för längesen ändå är så svårt i stunden. Fint att du delade med dig av detta, jag kommer behöva gå tillbaka till din text under min egen process att bryta mitt medberoende. ❤️

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag minns min tid i buren. Varje gång jag öppnade min ytterdörr så klev jag in i buren, där jag var fri fysiskt att röra mig som jag ville, men ändå fången i en bur. Jag minns flera nätter som jag tog min kudde och täcke och la mig i badrummet. Jag stod inte ut, att ligga i sängen bredvid mitt ex. Jag stod inte ut hur han rökte och drack på nätterna och var i alla rummen. Jag stod inte ut. Och ändå stannade jag kvar i min bur, vingklippt i åratal.
När jag gick hemifrån och gjorde de saker jag behövde göra för mig själv och för andra i omgivningen, då drömde jag mig bort, till ett liv som jag aldrig kunde föreställa mig att jag skulle kunna få.
Till ett liv som jag alltid velat leva. Till det liv som jag har idag.
Det hjälpte mig att drömma. Det hjälpte mig att hoppas. Det hjälpte mig, att jag är sann med mig själv idag. Att jag lever det liv som jag vill. Ingen kan styra över mig idag. Jag har valt min omgivning. Och jag inspireras av alla i den. Jag väljer att möta människor som inspirerar. Och jag vet att jag inspirerar även dem. Vi säger det ofta. Jag säger att jag älskar de som jag älskar. Och jag får höra att de älskar mig. Jag behöver inte vara omtyckt. Jag behöver ha en omgivning som värdesätter mig, lika mycket som jag värdesätter dem.
Vi är varsamma med oss själva och varandra.
Jag har fått nya vingar. Och jag flyger vart jag vill och hur jag vill.
Jag gör en snurr ibland när jag går i staden. Jag hoppar i vattenpölar. Jag kramar träd i parker. Jag stannar upp och ser på människor. Och jag tycker att det är intressant.
Att vi är så många som bara passerar varandra. utan att verka berörda.
I förra veckan såg jag två kvinnor som grät. Jag ville stanna och fråga hur det var. Jag var i sällskap av min pojkvän och han har förstått hur jag är med människor jag möter. Jag är hjälpsam. Men han får mig att förstå att jag behöver hjälpa mig själv i första hand. Jag vet det också. Jag har adhd och har hjälpt alla som jag brytt mig om i hela mitt liv, sedan lekis.
Nu hjälper jag mig själv. Men nästa gång jag är ensam och ser någon kvinna gråta på stan. Då tänker jag gå fram och fråga hur det står till. Och vara den medmänniska jag är för en stund. Och öva på att inte ta situationen vidare. Inte bjuda på kaffe och prata.
Jag behöver så mycket övning på att ta för mig, så jag får en anställning snart. Det närmar sig. Jag önskar att jag hade någon version av mig själv omkring mig. Någon som sträckte ut en hand. Och sa, "du kanske kan börja på min arbetsplats". En vän vill att jag ska arbeta där hon precis har fått jobb, men det är väldigt mycket stress och jag tål inte det.
Jag har förmedlat arbeten till andra sedan jag var tonåring och fick erbjudanden om jobb hela tiden, ändå upp till 25 fick jag erbjudande från höger och vänster. Men sedan kom kraschen med medicin och hypomaniska skov som avlöste varandra. Och så fick jag ta hand om det. För att överleva. För att komma i balans. Jag är tacksam för min resa. Och för att jag hade råd att ägna mig helt och hållet åt min hälsa. Jag blev friskare än "vanligt" dödliga. Nu har jag observerat i åratal. Och jag är bekymrad för hur det är med stress, med drev på sociala medier (där jag inte alls finns) och tänker inte återvända till. Jag testade ett par sk vänner nyligen, de som fanns i mitt umgänge med mitt ex. De vi åt middagar med på fina ställen. Skrev ett fint mejl. Fick inget svar. Förväntade mig inget svar. Visade min pojkvän bilder i helgen, från min tid med mitt ex. Blev helt chockerad att jag levde det liv som jag levde då. Alla män är höjdare idag, alla kvinnor lever ett gott liv tack vare sin män. Mycket är yta, men det finns även värme och jag minns det som var fint. Men för en del är det bara yta och de kvinnorna har blivit sjuka. I alkoholism och andra sjukdomar. Vad vill jag med detta?
Jag vill bara skriva av mig. För jag blev så tacksam att se bilder ur mitt medberoende liv, där jag såg lycklig ut på bilder. Jag hade fina kläder och fina väskor. Allt var fint. Men i hemmet, så var jag i buren. Där jag var vingklippt och inte kunde flyga.
Jag såg väskor jag har sålt. Och jag känner bara tacksamhet. För att jag levt i en bur och tagit mig ur.
Livet är så oändligt vackert, när man är sann med sig själv.
Och tar hand om sig.
Och väljer medvetet sin omgivning,
Första steget är däremot, hur ska jag ta mig ur.
Och hur ska jag finna den rätta omgivningen för mig.
Meditera var svaret för mig.
Och jag slutar aldrig meditera.
Oavsett.
Meditationen guidar mig i livet.

Profile picture for user Självomhändertagande

Igår var jag i ett nytt sammanhang. Nya människor. Väldigt intressanta människor. Jag övar på att inte ta plats. Så jag observerade till en början. Och lyssnade. Man kan säga att vi tillhör ett experiment. När alla vi som befinner oss i rummet presenterar sig som människor utan att egentligen presentera sig, så får vi presentera oss genom att vi skapar ett collage. Och vi ska berätta om bilden vi gjort. Den bilden presenterar oss, som individer.
Jag är i ett skede där jag älskar livet. Jag förstår att jag hamnat där jag hamnat för att jag gav allt till mitt ex och jag har gett allt till alla vänner i hela mitt liv.
Nu ger jag allt till mig själv och av mitt överskott så delar jag med mig. Jag träffar en annan grupp varannan vecka och jag har bakat till den varje gång. Jag älskar att baka. Och jag bakar en aning hälsosammare bakverk. Ur boken Ta en kaka till av Mai-Lis Hellénius. Jag bakade mycket med min mormor som barn. Jag bakade mycket i tonåren och hade tebjudningar. Sedan hann jag inte baka när jag gjorde karriär. Istället fick jag köpa en simpel vetelängd till alla på kontoret när jag var sen. Nu är jag inte längre sen.
Och bakar är ett sätt att ha en mindful och rolig stund för mig själv, i mitt eget hem. där ingen annan stör mig. Jag kan baka hos pojkvännen och föräldrarna också. Och då stör ingen heller. Det var mitt ex som störde. Han var ju alltid drucken. Och det är det jag känner glädjen av idag. Kontrasten. Den kommer alltid att finnas där. Jag är tacksam för att jag har min erfarenhet. Jag uppskattar livets ögonblick så mycket mer idag. För att jag tog mig ur.
Igår träffade jag så fina människor. Jag hann ta in hur ett par av dem har det. Jag känner in. Och jag har övat på att inte hjälpa eller rädda. Men vi fick byta några ord, som jag tror har betydelse för dem. Och det slog mig, att jag sa till en kvinna som frågade varför man alltid ska gå runt med krämpor. Frågan var inte riktad till mig, hon ställde den högt i rummet där bara hon och jag var, i stunden. Jag svarade ur min egen erfarenhet "vi väljer hur vi vill ha det" och jag berättade kort om min erfarenhet. Jag såg att hon förstod. Och jag minns inte vem som sa det till mig, men jag minns att jag hört det själv. Vi väljer hur vi vill ha det. Vi väljer om vi går när det är kaos, eller om vi går när vi gjort allt. Jag gick inte. Han ville inte flytta. Men när jag var som en fisk på land och kämpade med luften, då skrev jag mina ord till honom i ett mejl. Om att han måste flytta ut. Att han inte fick bo hos mig längre. Så tog han en månad på sig innan han kom hem efter julfirande med sin familj. Och han sa, att han ville flytta ut. Och jag tackade honom.
Om jag var fisken på land, så nådde vattnet mig och fångade mig, alldeles i den sista stunden. Jag fick luft igen. Och jag andas hela vägen ner i min mage, varje dag. Jag knäpper upp knappen om jag har en knapp som behöver knäppas upp, då jag sitter på bussen oavsett tidpunkt. Och så sitter jag där, blundar och andas en eller fler hållplatser. Och om jag var fisken, då simmar jag i ett öppet hav, där jag väljer mina kompisar. Och jag har ögon i nacken. Och ser faror innan farorna når mig.
Jag skulle inte velat vara utan någon erfarenhet. De har gjort mig till den jag är idag. Och jag har roligt i livet. Igen. Allt jobb var värt att jobba med. Nu jobbar jag för att få ett riktigt jobb. Där jag hör hemma. Och jag vet, att där finns andra faror, men jag har lärt mig att navigera.
Och jag tror att alla här är experter på att navigera sitt medberoende. Om man lär sig att kanalisera all den kraft och energin, som man gör för sin alkoholist, då kan man komma så långt man vill, om inte längre.
Och då syftar jag varken på karriär eller ekonomi. Jag syftar på hälsan. Den egna hälsan. Den som betyder allt. In the end. Ha en fin dag! God morgon världen. Och god morgon alla ni som kämpar. Kämpa med humor och glädje. Om du inte känner glädjen, le mot spegeln och du lurar hjärnan. Den tror att du är glad. Och öva på det som du behöver öva på.
Hur vill du att denna onsdag i november ska vara. Vad är temperaturen hos dig. Klä dig efter väder. Kanske du passerar ett träd under dagen. Hur ser det trädet ut. Hur känns det, om du skulle krama det. Kan du dofta på stammen. Finns det något blad kvar. Eller är det ett barrträd. Hur ser kottarna ut. Kan du se på hela trädet och tänka att det står där stabilt när det stormar. Hur stabilt står du på jorden när det stormar i ditt liv. Det är träden som påminner mig om stabilitet. Och hur de hjälper varandra när något är sjukt. Tänk om vi människor kunde göra mer som träden. Hjälpa varandra i ett samhälle. Jag bor bland för mycket människor för vad som är bra för mig. Och jag vill bo kvar. Jag behöver kunna åka till mina föräldrar när jag vill. Och jag behöver hjälpa dem när de behöver hjälp. För det är bara de som har hjälpt mig när jag hade det riktigt svårt. Och jag är så tacksam för att jag ännu finns kvar här. Livet blev så bra. Jag njuter varje dag, av varje möte med en människa, oavsett var jag möter den människan. Och oavsett om jag känner den människan eller inte. Och jag har observerat hur vi alla behövs i ett samhälle. Några behöver vara sjuka, några behöver vårda sjuka, några behöver vara missbrukare, några behöver vara medberoende, några behöver hålla ordning, några behöver skapa oordning, någon har adhd och förändrar världen, någon klagar på adhd, någon förstår inte adhd, någon lär sig allt om adhd, någon säger att adhd behöver medicineras. Och jag undrar varför. Då jag själv står på fysisk träning och mindfulness som behandling för min adhd. Och jag har lärt mig att inte ta för mycket plats. Jag övar fortfarande på att inte avbryta i samtal med andra. Det är svårt. Men jag övar. Jag har blivit en ordningsmänniska och struktur betyder allt. Jag är tacksam att jag fick en gåva, av vården. En kurs för vuxna med adhd. Nu "fungerar" jag mer som samhället vill att jag ska fungera. Och jag skiter i normalt eller inte. Men det är skönt, att jag inte längre fastnar. Som jag fastnade förr. Nu är nu. Och än är det mörkt där jag är. Idag ska jag ta vara på ljuset med en vän, en gammal granne som jag inte sett på länge. Även hon har erfarenhet av medberoende. Men jag har tänkt att det är slut på ältandet. Jag vill prata om det som sker nu. Och vi ska se på träden. Och krama dem. Och så ska vi göra det som vi behöver, i stunden. Vi lyssnar på våra behov. Som hon behöver lyssna på sitt barns behov. Vi får inte glömma att lyssna på våra egna behov.
Önskar en fin dag till alla här.

Profile picture for user Självomhändertagande

Precis som förr om åren. De friska åren. Då allt var sunt och friskt. Då jag levde ensam. När jag var en ung sprudlande kvinna. Då bjöd jag hem vänner. När jag hade ett bra arbete, gjorde karriär, hade råd med allt jag önskade. Kollade aldrig priser på mat. Handlade på en av stadens dyraste Ica (utan att veta om det). Köpte schyssta viner över disk. För att servera när jag bjöd över vänner på middag. En viss berusning uppnåddes hos oss alla. Men vi gick aldrig över gränser. Då.
Livet var vårt och vi skulle leva livet. Det var härliga tider.

Jag har inte kvar någon av de vännerna i min sociala krets idag, men jag skulle gärna se dem igen en dag. Om de inte är för höga på sig själva som många verkar vara.

Igår bjöd jag över en ung vän. Som jag sprungit med i skogen före pandemin. Hon fick min tid att bli snabbare, även om det inte var syftet. Vi sprang för trygghetens skull och för att det var trevligt med sällskap.

Hon är den smartaste människan som jag känner. Vi pratar välmående, sömn, kost och motion. Till viss del prestation. Jag har sänkt min ribba. Hon har sin kvar. Hon är medveten om den. Att den påverkar sömnen. Och annat. Men hon vet verkligen. Vi har pratat i åratal om dessa ämnen. Hon är medveten. Och hon pratar med jämnåriga som också är medvetna.

Hon berättar en hel del jag inte kände till. Som att varför vårdköerna ser ut som de gör, för att politiker satte vissa mål under 80 talet. Hon har vänner vars föräldrar är läkare. Och någon driver en vårdcentral. Får höra om hur det ser ut. Både hon och jag har pratat om att bli läkare, men vi har förstått att vi inte ska bli det. Det är oerhört många kvinnliga läkare som begår självmord. Känner de till hur det egentliga kliniska arbetet ser ut undrar jag.

Hon berättar om hur lustgas säljs till ungdomar. Den lagliga lustgasen. Hur unga är drogliberala. Det är skillnad från min ungdomstid.

Vi lever i ett experiment. Och många vanliga dödliga förstår inte, vilket ansvar var och en har. Jag tror att det är många människor som inte förstår vad psykisk ohälsa är. Och jag tror inte att människor förstår vilka konsekvenser det får, när de inte lyssnar på den som inte mår bra.

Hur möter vi varandra där ute?
Hur möter du dina medmänniskor idag?

Jag har studerat människors bemötande länge. Och jag minns hur jag bemötte människor förr. Och hur jag blev bemött med fina attribut. Och sedan med mindre fina attribut. Nu leker jag varje dag. Jag går in i roller och experimenterar efter dagsform.

Jag skriver på en story. Och då behöver jag gå in i mina karaktärer och se hur jag möts av omgivningen. Det är intressant. Och faktiskt sorgligt. När jag fixar mig och ser bra ut, då möts jag på ett sätt där jag får förmåner. Och jag vill inte ha förmåner. För när jag får det, så är jag inte den jag är. Jag "klär" ut mig i mask och kostym. Och när jag går ut naturlig som jag är, då är det ingen som ser mig. I alla fall, inte vad jag vet.

Det är så intressant. Och det är också sorgligt. Jag undrar vad det är som händer. Vilken värld lever vi i.

En ytlig och skitnödig värld där människor filmar olyckor istället för att agera hjälpsamma.

Inte konstigt att folk super!

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag är lite arg. Och behövde skriva av mig. Jag undrar hur det här landet kan bli varmare. Och då menar jag inte temperaturen. Jag menar hur vi människor beter oss mot varandra. Vi är på väg till en allvarlig kris och jag hör väldigt få prata om hur vi kan hjälpa varandra. Mer. Vi behöver hjälpa varandra mer.

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag behöver en ventil. Det här får vara min ventil. Jag förundras över att vissa människor i min omgivning vill ha min hjälp. Och de vill en massa saker. Igår fick jag en fråga som chockade mig så mycket. Jag kan inte skriva det här. Men det som är intressant, är att jag verkligen upptäckte att min vän inte alls tänkt till, på hur det skulle vara för mig, att göra denna tjänst. Jag skulle ge 3 timmar av min söndag för något som hon jagar.
Och jag tror att det är därför jag väljer att skriva av mig mycket i vissa trådar. Jag har börjat säga högt till min omgivning vilken summa jag hjälpte mitt ex med. Det är skönt att få ur det ur systemet. Jag är bara tacksam. Jag kan ge fast jag har lite ekonomi, men jag väljer när och till vem jag ger.
Jag kan ge av min tid, men jag väljer till vem och till vad.
Jag springer inte ärenden åt vänner som jagar.
Mitt ex jagade miljonerna i dollar. Och han fick brev från kronofogden.
Nu är Sverige ett land som piskar på den som kämpar.
Och Sverige är ett land som piskar på den som är sjuk.
Men det är som det är.
Så länge vi har politiker som är höga på sig själva. Och ser till att fylla på sitt eget rus.
Så kommer det att vara som det är.
Det intressanta är att det verkar ha spårat ur helt i det här landet.
Men det är också som det är.
Jag ser vissa jagar. Och jag tänker. Att jag jagade också förut.
Men det var länge sedan.
Och jag är tacksam för att jag tar mig tid att laga god och sund mat.
Och att jag kan laga god mat.
Och så är jag tacksam för att jag ger mig själv det jag behöver.
För att må så bra som jag gör.
Och jag förstår, att jag nästan blivit fullärd.
Jag säger nej till allt som inte är mitt.
Jag säger nej till andras jagande.
Nej nej nej.
Stopp stopp stopp.
Ja till min egen hälsa.
Ja till allt överskott av tid.
Och bara meditera.
Och vara.
För mig själv.
Och mina närmaste.
Som inte jagar.
Annat än sin hälsa.

Profile picture for user Självomhändertagande

Starka artiklar i DN idag.

I sin nya bok skriver Christian Unge om relationen med pappan.
2019 fick hans pappa skrumplever. En månad senare var pappan död.
"Nu pendlar Christian Unge mellan att känna skuld för att inte ha gjort mer för att stoppa pappans missbruk – och ånger över att han inte accepterade honom som han var."
----

"Många av oss har någon i vår närhet som mår psykiskt dåligt. Men det är inte alltid lätt att veta hur man som närstående ska bemöta en person med psykiskt lidande.
DN har pratat med psykologen Agnes Mellstrand som skrivit en bok om hur omgivningen kan hjälpa och stötta.

Kunskap kan göra det lättare att närma sig personer som mår psykiskt dåligt och göra oss mindre fördomsfulla. Det är viktigt att inte generalisera eller ha förutfattade meningar om en person som har en diagnos, förklarar Mellstrand.

– Det finns ju till exempel en uppfattning att en bipolär person måste vara manisk, men det finns olika av former och nyanser av bipolär sjukdom. Grova förenklingar av en person med bipolär sjukdom kan göra oss osäkra i onödan. Det är därför bra att skaffa sig kunskap på ett medvetet sätt, läsa på och försöka få en bättre bild av hur sjukdomen fungerar, säger hon."

Jag tycker att dagens DN är värd att läsa.

Det var bara det. Ha en underbar dag, till alla som kämpar. Och till alla som har fått frid.

Profile picture for user gros19

Ja det är verkligen viktigt att inte ha förutfattade meningar om människor. Att människor inte blir sin diagnos. Min son har också en diagnos och personalen, i all väl mening, utgår från diagnosen när dom ska bemöta honom. Jag tänker, snälla utgå från hur han är som person. Blir det problem kan man börja titta på eventuell diagnos.

Tånkte för många år sedan, en tanke som stannat kvar, är manin ett försvar för depressionen om du förstår vad jag menar. Så länge man är manisk håller man depressionen på avstånd. Givetvis påverkar det kemin och viceversa. Som du förstår är allergisk mot diagnoser. Vet att det bl.a. behövs i skolan för att man ska få den hjälp man behöver, men ska det verkligen vara så. Tack för att du skriver, även om jag inte alltid ha ork över att läsa. Min ambition och önskan att läsa det mesta, för jag gillar att du ifrågasätter. Tack självomhändertagande!

Profile picture for user Självomhändertagande

Tack gros19!
Jag behöver nog berätta om mina egna fördomar, om de båda diagnoser jag kom att få senare i livet. Som ung student och utan symtom på ohälsa. Jag var förstås ofta sen, stressade till att hinna till skolan (gymnasiet) i tid utan att lyckas bra. Valde att träna före skoltid, för att jag mådde bra av det. Jag simmade, cyklade och sprang i skogen. Och jag tränade aerobics. Dansade på helger med vänner på krogen. Drack vatten när andra drack alkohol. Jag hade all världens energi, utan att tänka på det då. Idag får jag ofta höra att jag har mycket energi. Och jag är tacksam för att jag fick en ADHD diagnos. Jag förstår mitt yngre jag. Jag förstår att den fysiska träningen var min behandling då som nu. Däremot så hade jag svårt med koncentrationen i skolan och valde istället att arbeta på kvällar och helger, sparade pengar för resor jag gjorde efter studenten. Jag hade inga mål med studier, ville bara ut och se världen! Jag kan prata med alla och jag gör det, har gjort det hela livet. Det är en fördel om man har ett arbete, för det finns alltid någon som ser ens potential om man är på rätt ställe för en själv, men om man hamnar utanför så är det svårare. Jag behövde förstå min ADHD för att lära mig sätta mål, skapa struktur och ordning. Det har jag nu. Jag tänker på hur jag själv satt och hade fördomar när jag läste och hörde talas om ADHD för ca 10 år sedan. Min psykiater föreslog en utredning långt tidigare än när det blev gjort, men jag svarade med att bli arg. Och varför skulle jag bli arg då? Jo, för att stigmat är stort och det talades inte på ett bra sätt om människor med ADHD. Och jag lyssnade på dem och tänkte som en del av de, utan att säga det högt.

När jag som ung "lyckad" 2o åring tog medicin för depression, då samtalsterapi inte räckte. Och träning hade jag inte längre tid med, då mitt arbete krävde övertid så jag var så trött. Visste inte heller då att träning är en behandling för depression. Den medicinen fick mig att insjukna i bipolariteten och jag minns min resa till att bli frisk. Jag minns också mina tankar kring den psykiatrireform som gjordes på 90 talet. Jag hade fördomar. Och jag visste inget. Kanske jag skulle lära mig!

För mig har diagnoserna varit hjälpsamma, att förstå, kunna behandla, lära känna och leva utifrån hur jag behöver leva för att vara frisk.

Jag förstår innebörden att hålla käft om dem. Det gynnar inte mig alls att prata om dem. Det ger inte mig en anställning och inte heller en lön.

Så jag håller käft. Och de läkare som själva har diagnosen och som har barn med diagnosen frågar mig, hur kan du leva utan medicin. Och jag svarar mycket kort, att jag investerade allt jag hade på att hitta ett annat sätt att leva.

För mig är hälsan allt. Precis allt. Att känna sig själv är en del av det.

Och det är nu som jag kan sitta, stå och gå och uppfatta allt runtomkring mig, jag kan stänga av och jag kan lyssna in. Jag har övat och mediterat i åratal. 95 % av alla människor har diagnoser.

Inte går de runt och pratar om dem. Men om de gör det, så lyssnar jag. Inte står jag som en fågelholk när någon berättar om sin resa, oavsett vad.

Bemötandet. I min värld handlar allt om bemötandet. Och jag ser att jag lärt mig mycket, på de senaste åren. Jag har reagerat i affekt, när människor ställt korkade frågor på ett plumt sätt.

Och korkade frågor kanske jag också har ställt. Men är det en sak som jag alltid har gjort i mitt liv, så är det att bemöta en människa med respekt. Och så har det alltid varit. Och det beror på att jag är uppfostrad så.

Jag har förväntat samma bemötande av andra, men det funkar ju inte så i verkligheten.

Men om det är något som jag gör i min vardag, när jag möter människor. Och pratar med dem, så visar jag hur jag bemöter dem. Och om det är någon som inte kan uppföra sig, så prövar jag lära. Jag kan faktiskt även säga rätt ut, om jag tycker att man kan tänka på sitt sätt.

Det är en ny övning för mig. Att säga ifrån. På ett bra sätt. Och konstruktivt. För att personen som har dåligt bemötande kan lära sig.

Vi är ju trots allt alla människor. Och vi kommer att behöva varandra så mycket mer, i framtiden. Vi behöver hjälpas åt. Och då behöver vi inte peka på andra med diagnoser, däremot så kan diagnoserna vara en kompass över en stor karta, som är hjälpsam för de som berörs. Att hitta de vägar som fungerar för en. För utan kompassen så är det lätt att gå vilse.

För min del så tror jag att jag blev manisk för att jag skulle ta mig ifrån en alldeles osund arbetsplats, där jag hörde av flera manliga kollegor, att de ville något med mig. Och det var förstår under alkoholintag på konferenser.

Så jag valde att arbeta i yrken där jag endast hade kvinnliga kollegor under flera år. De män som var där, var alla gay. Jag behövde förstå, hur jag ska förbereda mig för en värld med män som inte förstår, att kvinnor inte är deras egendom. Manliga chefer kan inte dra ner en i sitt knä och tafsa på en. Men de gjorde det, vid alkoholintag.

Och jag skriver på en story som till slut fick mig att bli manisk. Jag är övertygad om att det var mitt försvar. Jag behövde komma därifrån. Och det var synd att männen inte kunde behärska sig. Jag hade en mycket bra anställning, men det var helt enkelt osunt och ohållbart.

Däremot när manin har fått en att insjukna, då kan vad som helst trigga igång nya manier. På samma sätt som en diabetiker har insjuknat, så måste den hålla koll på sitt insulin. Och för en med bipolär sjukdom så måste man hålla koll på sin balans. Men det är inte alla som får diagnos och får hjälp.

Många med bipolär sjukdom orkar inte med skammen, då det är ett oerhört lidande att stigmat är så stort inom familjer, även om det pratats mycket mer om det i samhället idag.

Det är en mycket allvarlig sjukdom om man inte får den behandling som krävs. Sedan är det upp till varje människa att lära sig om sin sjukdom, som det är med alla sjukdomar.

Och så är det upp till varje människa att välja hur man vill leva.

Och problemet med att bli bemött som en diagnos och inte en människa, beror helt och hållet på vårdgivaren. Och hur vårdgivaren ser på sig själv tänker jag.

En människa visar vem man är, just i det ögonblicket, när man möter en annan människa. I sitt beteende. Och alla kan lära sig. Med undantag psykopater och sociopater.

Sen är frågan om vem som är villig att ändra sig eller inte. På samma sätt, som en alkoholmissbrukare vill ändra sig eller inte.

Profile picture for user Självomhändertagande

Plötsligt så händer det!
Nej, jag har inte vunnit på lotto. Jag har vunnit mitt liv åter. Friheten. Och jag förstår det mer och mer. Idag så var jag tillsammans med en nära och skulle fika. Vi mötte en gammal klasskamrats mamma, som jag inte har sett på ca 30 år! När jag förstod vem hon var, så reagerade jag med att nästan börja gråta och jag sa "jag vet inte varför jag reagerar såhär, men nu kommer tårarna". Och ikväll så har jag bakat en del. Jag har lyssnat på musik och umgåtts med mig själv i mitt kök i mitt hem. I det som är mitt. Och när jag stod med varmt vatten och diskade upp och kände händerna i värmen, så förstod jag plötsligt min reaktion. Denna mamma till min klasskamrat levde med en alkoholiserad man. Jag har aldrig pratat med henne om det, jag har aldrig pratat med mina föräldrar om det, men alla visste i klassen. Att klasskamratens pappa var alkoholist. Och det var som att jag förstod vad jag hade tagit mig ur när jag såg henne.
Och jag tror att tårarna var en slags lättnad. Jag känner mig lättad. Fri. Och tacksam.
Trevlig helg till er alla som kämpar och ni som har blivit fria.
Oavsett hur det är. Så går allt att förändra. Till det liv som man önskar. Ett steg i taget. En dag i taget.
Allting går.
Var det inte så Pippi sa, eller!?

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag fortsätter att använda detta forum som en ventil. Förr så pratade jag ganska ofta med människor om min egen resa, men jag har övat ett år på att inte prata om bipolariteten. Det är intressant att se vilken skillnad det är i möten med människor.
Varför jag pratade om det så mycket förr var för att jag ville upplysa. Och jag ville ha en dialog med människor om hälsa. Min "nya" pojkvän tycker inte att jag ska prata om mina diagnoser, då han vill att hans omgivning ska se på mig som den friska människa jag är.
Jag är inte längre sjuk, däremot så har jag kvar min diagnos. Jag har lärt känna den, som andra lär känna sina diagnoser.
Ok, poängen med det här inlägget var att jag häromdagen berättade om min bipolära resa för en grupp människor. Andra pratade om utmattning och kraschar, som hänt i närtid, för ett år sedan. Stora frågor kom upp!
Och jag har levt med dessa frågor i över 20 år så jag kunde inte hålla tyst och jag ville inte hålla tyst.
Det var så intressant hur det blev. Jag blev så omfamnad med kärlek och minns hur det var att berätta om min diagnos för länge sedan.
Jag minns att jag affirmerade förr, "en dag ska jag berätta hur jag blev frisk" och det var innan jag blev frisk. Affirmationer funkar för mig.
Den spontana delningen ledde till att jag gjorde en annan bra sak, för mig själv. Och jag inser hur läkande det är, att prata högt, i sammanhang där det passar.
Där man blir lyssnad på. Där man får en återkoppling. Där man blir sedd. Och där människor är snälla.
Så fint.
Jag är så tacksam.
För att jag tror på människor igen.
Människor som jag inte känner.
Jag har hopp.
Om att snart få ett arbete.
En trygg anställning.
Även om jag vet.
Att det kan ta ett helt år dit.
I den process som jag befinner mig i.
Men det är en bra process.
Tänker jag nu.
När jag tänker på att jag fastnade som medberoende i 11 år.
Och innan var jag väldigt sjuk i min bipolaritet.
Det var skov hela tiden.
Det gäller att jobba med sig själv.
Och det kanske var tur att jag sa upp mig själv.
När jag var sjuk i ett hypomaniskt skov.
För jag hade förmodligen dött där.
Om jag fortsatte.
Köra på.
I ett tempo.
Som var för högt.
Och riskfullt.
Man måsta landa.
När man måste landa.
På jorden.
Inte i den.
Nakna fötter mot underlaget.
Jord, sand, gräs eller grus.
Eller i vattnet.
På snö.
Kanske is.
Och bara jorda sig en stund.
För att sedan torka av.
Tvätta bort.
Eller värma upp.
Fossingarna.
Och krama träd.
Och känna doft.
Av årstiden.
Och bara vara.
Människa.
Glad. Ledsen. Arg. Sårad. Trött.
Spelar ingen roll.
Viktigast att vara medveten.
Om sina känslor.
Och stanna upp.
Och känna dem.
Och kanske göra det bästa för att uppleva.
Den känslan man vill ha.
God morgon.
Världen.
God morgon till dig som är här och läser.
Du tar väl hand om dig idag.
Minst ett leende.
Till dig själv.
I spegeln.
Och du lurar hjärnan som tror.
Att du är glad.
Och då sänder den signaler.
Om att du är glad.
Kom ihåg att tankar inte är sanna.
Vi tänker upp till 65 000 tankar om dagen.
Se på dem som är hjälpsamma.
När du behöver det.
Och när du orkar.
Kan du se på en tanke som kräver.
Mer.
Tid.
Energi.
Och krafttag.
Allt har sin tid.
Nu är nu.
Känn ditt andetag.
Hela vägen in.
Och hela vägen ut.
Och känn flera andetag.
Bara känn efter.
Hur din andning känns.
Så länge du vill.
Eller har tid.
Just nu.
Och då och då under dagen.
Där du är.
Det är så jag gör.
Och det är så jag är mindful.
Det är övningar.
På medveten närvaro.
Att vara uppmärksam.
Och känna medkänsla med sig själv och andra.
Är gratis.
Och kan göras var som helst.
När som helst.
Genom att öva.
Är det enklare att stå emot stress.
Och hantera sig själv.
I en värld.
Som kan vara utmanande.
För oss alla.
Vi behöver varandra.
Både här.
Och där ute.
Kanske några av oss passerar varandra.
I verkliga livet.
Utan att veta om det.
En häftig tanke.
Jag har flera av er med mig i mina tankar.
Alla ni som har hjälpt mig.
Tack tack tack!
Du är värdefull.
För mig.
Önskar dig allt gott.
En varm kram.
Ha en fin dag!

Profile picture for user Självomhändertagande

God morgon alla härinne.
Jag hade ett så fint samtal med min skrivarcoach häromdagen. Om att släppa taget om allt som varit. Om allt det som inte behöver vädras mer. Om allt det som jag accepterat och som har gjort att jag har gått vidare.
Om jag inte loggar in här och läser hur andra har det, så blir jag inte påmind om hur jag haft det. Jag "triggas" inte heller av impulsen att skriva i forumet.
Så jag har mediterat på det här under helgen. Och jag känner att jag har landat i att bara låta det vara som det är. Och kanske jag loggar in då och då, kanske inte.
Men jag vill nog skriva dessa rader. Min intention är att inte logga in som jag gjort de senaste månaderna. Jag har fått nya och bra utmaningar där jag ska leda nya grupper i mindfulness. Jag vill släppa taget om att prata om hur jag varit medberoende. Det är inte en del av mitt liv här och nu. Och jag har lärt mig att hjälpa mig själv först. Det är intressant att se, hur relationer förändras, när jag sätter gränser.
Jag tycker att det är intressant att observera vad som händer i min omgivning.
Och jag älskar att se hur andra människor börjar sätta gränser, efter att jag upprepat hur jag behövde lära mig att sätta dem. Jag ser förändringar hos människor som börjar förstå att de själva kan ta hand om sig själva i första hand.
De förstår att jobbet är deras.
Jag vet inte om ni har undgått den tragiska nyheten om en kvinna som stannade till på en motorvägsbro utanför Strömstad, klockan var sju på kvällen och det var omöjligt för henne att se eller ens känna till det mellanrum som fanns mellan vägbanorna. Hon föll 30 meter. Och dog. Pappan säger i intervjuer att dottern tänkte på alla i hela sitt liv.
Jag känner igen mig. Och jag tror att fler av er känner igen sig.
Jag föll till botten, men jag dog inte. Mitt liv raserades ekonomiskt för att jag gav allt jag hade till mitt missbrukande ex, men jag överlevde för att jag har föräldrar som kunde ge mig hjälp.
Mina vänner som är riktiga vänner var kvar. Och det har visat sig att jag var inte ensam om att ha det så, som jag hade.
Jag tänker avsluta det här inlägget snart.
Jag har förstått, att jag var nära att gå under och välja bort livet för att jag var helt jävla slut, ett par år efter att mitt ex flyttat ut. När jag blickade tillbaka och såg investeringar som skulle gå till en pension, de var som bortblåsta. Jag gav allt.
Nu ger jag inget till mitt ex. Jag ger fortfarande mycket av mig själv. Till dem jag vill ge. Men FÖRST, så ger jag till MIG själv.
Och det är inte att vara egoistisk.
Det är att vara omhändertagande av mig själv.
Och jag övade länge för att komma dit.
Allting går.
Bara man vill.
Och skaffar sig det man behöver.
För att det blir så.
Jag hoppas verkligen att jag får träffa er som jag har skrivit med en dag.
Ta hand om er.
Och jag önskar er alla en fridfull december.
Och en fridfull jul.
Låt 2023 vara DITT år.
Kram

Profile picture for user gros19

Allt har ett slut och jag känner som du att mitt liv har förändrats och det här är inte längre rätt forum för mig, men det har gett mig mycket i svåra stunder. Inom mig lever du kvar självomhändertagande även om du väljer att inte skriva mer. Kanske kommer jag att läsa dina inlägg igen - vem vet?

Efter detta otroligt svåra år känner jag att det är dags att gå vidare. Jag och min son har tillsammans sörjt den han en gång var. Framtiden vet vi inget om, men nu handlar det om mitt liv precis som du säger. Hela min sons hjärna krachade och jag har varit den enda som kunnat hjälpa honom att plocka ihop skärvorna, att minnas vem han en gång var och att sörja allt som gått förlorat. Mycket återstår men han har idag ett hem och där vill han vara. Egentligen ett hem som alla kanske skulle vilja ha, egen dörr från en loftgång och i lägenheten inne finns en "magisk" dörr som leder in till ett gemensamt utrymme för samtliga boende. Du väljer själv ensamhet eller gemenskap.

Nu handlar det om mitt liv. Hur vill jag min framtid ska se ut, mitt år 2023. Tack självomhändertagande och önskar dig också en fridfull hjul och kanske vi ses!!!!