Bägaren rann över - igen eller sista gången?

Profile picture for user 3RR

När vet man att nu är det nog, nu blir det ingen mer chans?

Visst, det låter så enkelt - säg att nästa tillfälle är det sista och håll sedan fast vid det. Men, när nästa tillfälle kom och det som hände faktiskt verkar leda till en förändring, om än långsamt och tvekande?

Profile picture for user Åsa M

När man har bestämt sig, då vet man. Så var det för mig i alla fall.
Jag tröttnade på kaoset, alla bortförklaringar och snedsteg följda av små presenter för att jag skulle glömma vad som hänt, alla tomglas och burkar överallt, alla konstiga samtal mitt i natten. Personen i fråga vägrade ta hjälp. Det var gå under tillsammans eller stänga dörren som gällde för mig.

Profile picture for user Whiskey

Jag upplever det inte alls så, jag flyttade ständigt gränserna för vad jag faktiskt accepterar.

Samtidigt som man vet hur fel det är så försökte jag även förstå personen som gjorde detta, vilken gjorde att mycket av min empati tog över.

Samtidigt så lämnade jag faktiskt mitt förhållande en dag när det var nog men personen var envis och ville träffas och jag gav med mig och sen var man tillbaka i den onda spiralen igen (dock flyttade jag aldrig in igen på samma sätt som innan) men jag har sjukt svårt för att bara titta bort och gå åt andra hållet och tillslut är det bara jag som är förloraren...

Vet precis hur svårt det är, kan bara önska att det går bra! För mig känns det som att hur man än gör så blir det fel...

Profile picture for user Azalea

Jag flyttade mina gränser under 10 år och det blev bara värre med åren.
Tänkte ofta på att lämna men hade så svårt eftersom det är klassat som en sjukdom och man lämnar inte någon som är sjuk........
Men till slut var jag helt slutkörd och all min energi hade tagit slut.
Det var då och tack vare samtal hos psykolog som jag insåg att jag tappat bort mig själv. Så med det och rädslan för att förlora mina barn som är vuxna gjorde att jag bara en dag kände att jag behövde hitta tillbaka till mig själv och ta hand om mig för att kunna finnas för mina barn. Jag höll på att gå sönder av ilska, sorg, oro och alla andra känslor.
Det var det jag kunde förändra för den beroende kan man aldrig förändra utan den resan måste de själva göra.
Ta hand om dig🧡Azalea

Profile picture for user Whiskey

@Azalea: ja det är verkligen hemskt, var går gränsen ? När har det gått för lång och precis som du känner tänker jag med (man lämnar ingen som är sjuk) hade personen i fråga haft "cancer/invaliditet" etc så hade det varit självklart (till en gräns då, och denna verkar alla fightas med)..

Profile picture for user 3RR

3 månader senare kan jag konstatera att förändringen föll. Igen. Den här gången inga nya löften, utan bara mer luddigt snack. Trots att jag ser detta och mår bättre med avstånd klarar jag inte att kapa helt. Kortet med " jag mår så dåligt, jag klarar mig inte utan dig, du är mitt allt" spelas lika flitigt som likgiltigheten. Misstänker att det inte bara är ett beroende, men hjälpen hos psykvården har varit under all kritik. Offerkoftan har lyckats manipulera även dem. Ja, jag vet, jag ser, ge upp - jag vill o kan inte vara Florence Nightingale.

Profile picture for user Qiwi

Vill veta detsamma... För någon vecka sedan , efter år av problem, händelser, lögner, nertryckning kände jag att jag förklarade för honom att det var sista chansen, jag orkar inte mer. Nu drack han igen och mår så dåligt, älskar mig och vill inte att jag lämnar, en till chans för nu förstår han hur dåligt jag mår av det. Det sa han även sist att han gjorde men menar nu att han inte riktigt förstod det då. Jag vill komma ifrån det för jag känner att jag tappat mig själv helt, mår skit. Men som andra skriver, det är en sjukdom, kan men lämna någon i den? och det är också anledningen jag får av honom, det är en sjukdom, om du har lite känslor för mig så kan du inte lämna då. Och fast det i mig skriker "LÄMNA", så kan jag inte göra det..

Profile picture for user TappadIgen

@Qiwi skrev:"Men som andra skriver, det är en sjukdom, kan men lämna någon i den?"

Min spontana kommentar är att det stämmer att det är en sjukdom. Jag vet att det finns de som menar på att det inte är det, men där är jag ändå övertygad om att det är en sjukdom det handlar om. På många plan är den annorlunda än konventionella sjukdomar givetvis, men fortfarande en sorts sjukdom.

Kan man lämna någon som har en sjukdom? Jag tycker att om denne någon inte önskar bli frisk från sin sjukdom så är svaret alldeles tydligt ja. Sjukdomen går ut över alla som personen lever med och har den ingen önskan om att bli frisk så finns ju bara valen att lämna eller gå med ner i fördärvet. Har man då barn också så får man ju ta deras välmående i beaktande också.

Om personen istället önskar att bli frisk och är beredd att göra uppoffringar för att bli frisk, så är det ett helt annat läge, anser jag. Men då måste önskan vara genuin och inte något man bara säger.

Profile picture for user EsterHanna

Jag blir lite frustrerad när det där med sjukdom kommer upp... Folk inkl min mamma kan säga " ja men det är en sjukdom"...så låter det lite som en ursäkt för att bete sig som ett svin rent ut sagt. Jag brukar (numera) alltid fylla i..."som är behandlingsbar ja, OM personen verkligen vill".
Alkoholism är en sjukdom SOM är behandlingsbar OM personen själv vill.
Vill inte personen som dricker sluta dricka så är den inte behandlingsbar.