Hej! NU äntligen har allting kring mitt EX och mamma till mitt barn briserat. Efter ett års tjat och prat från min sida att hon måste vara ärlig med vänner, släkt osv så har hon öppnat upp. Hon har berättat "sin" historia att hon kört på fyllan i arbetet och blivit tagen och dömd till 3 månaders fängelse. Är bra att hon berättar men hon har en tendens att försköna det. Hon har ringt och gråtit och berättat att det bara hänt en gång "lite som Paolo Roberto som hade sån otur å åkte dit första gången". Att hon har alkoholen under kontroll och inte dricker. Jag vet att hon drack senast i helgen då hon ringde mig stupfull... Frågan är hur jag ska göra? Ska jag köpa att det är positivt att hon börjat prata med andra och kanske ser sitt problem i alla fall lite. Eller gör jag henne en björntjänst att spela med på att "det bara var en gång" att hon inte dricker längre osv? ÄR kluven då jag alltid förordar sanningen hur ont det än må göra. Men vill heller inte få henne att backa i insikten att hon faktiskt berättar nu...

@Haga
Hej.
Vill svara utifrån mina egna erfarenheter. Jag har lärt mig att sålla lite i det jag får berättat för mig. Att höra att "jag kan kontrollera" har jag hört, det stämde inte ... Då jag fick "bevis" sade jag inte det alla gånger , blev mera som "statistik " för mig själv. Han visste ju vad jag ansåg.

Samtidigt upplever jag det bra hon börjat prata, men hur mycket insikt hon har i sitt beroende vet man ju inte. Att säga något som indikerar på att man inte tror henne kunde man kanske undvika, då kanske hon sluter sig?
Kram. 🌹

@Tofu på besök, Är lite så jag resonerar också. Jag tror inte på att "spela med", men ser heller ingen vinning för någon i att eventuellt säga till henne att hon berättar långt ifrån hela sanningen. Nånstans vill jag ju tro att hon faktiskt vet om att hon förskönar saker, eller det kanske hon inte gör?

Tänker inte göra en grej av det dock då jag är trött på att gång på gång bevisa saker för någon som inte vill se det. Sen är ju den stora frågan om hon någonsin hade berättat det om jag inte "pushat" henne till det. Ska man då sluta "pusha" och vara den jobbiga nu när hon äntligen börjar gå framåt. Förstår att man inte ska agera "dömmande" även om jag nog gör det ibland. Är en svår balansgång och jag gläds över att hon börjat "erkänna" problemet men blir samtidigt lite rädd över att hon gör det så litet och fortfarande hittar "ursäkter" för att ett glas hit eller dit ska nog va ok.

@Tröttiz Hej! Gillar verkligen resonemanget att bevisen mer blir som statistik för dig själv. Kan bara hålla med men har nog inte hittat orden för det. Har 2 år av dagböcker skrivit, sista året har jag 47ggr setat och ihop med henne där hon supit sig så full så hon inte minns nåt. Är oräkneliga rader skrivna, oräkneliga flaskor hittade, polis med mera med mera i allt detta men ändå så är "problemet" enligt henne inte så farligt å hon ska nog få kontroll som du skriver. Är kanske bättre att se att allt det är mitt sätt att veta, å statistik för just mig själv att se då hon ändå aldrig kommer se det.

Jag låter henne köra sitt race nu med att berätta "sin" version av det, hon erkänner ju i alla fall ett problem å det är ju en framgång.