Min pappas drickande

Jag hittade precis detta forum av en slump när jag googlade om råd kring hur man kan hantera en anhörigs alkoholproblem. Jag känner mig rätt lost i hur man ska bete sig som anhörig, det blir lätt att känslorna tar över.

Jag har läst kurser som handlar om missbruk och vet således hur man ska tänka ur ett behandlande perspektiv men att själv ha en anhörig med missbruksproblem är en annan sak och det är rätt ut sagt skitjobbigt.

Den anhörig jag pratar om är min pappa (även min mamma dricker oroväckande ofta men det är inte alls på samma nivå). Jag och mina syskon har markerat mot detta med jämna mellanrum i flera års tid. Det har hänt att han varit helt blåslagen efter en kväll av fylla, spytt ner toaletten eller somnat naken på golvet. Droppen var dock i förrgår då han skulle vara barnvakt åt mitt syskonbarn som bara är 2 år. Jag hälsade på för att träffa syskonbarnet och märker direkt när jag kliver in i huset att min pappa är påverkad. Han sluddrar och på vardagsrumsbordet står en starköl. Jag får genast ont i magen och bestämmer mig för att höra av mig till både min mamma och min syster via sms. I väntan på att min syster ska komma umgås jag med mitt syskonbarn som är ovanligt glad att se mig. Hon vill bara vara med mig, sitta i mitt knä och svarar knappt på tilltal när min pappa pratar med henne. Hon verkar inte ledsen eller traumatiserad på något sätt men det är uppenbart att hon förstår att morfar är "konstig".

Min syster kommer direkt från jobbet och vi pratar med våran pappa om att det är oacceptabelt att han dricker när han är barnvakt. Vad som helst hade ju kunnat hända, att mitt syskonbarn slår sig och han inte hänger med för att han är full. Min syster säger också att hon inte kommer vilja lämna sina barn till mormor och morfar efter det här och att hon aldrig hade förlåtit honom om det hänt hennes dotter nånting.

Som det blir varje gång vi har dom här samtalen så slutar det med att min pappa blir kränkt och upprörd. "Ni verkar tro att jag är nåt fyllo som sitter och super hela dagarna!" Osv. När han kommer till den gränser är han helt onåbar. Han är i en sådan försvarsställning att ingenting man säger går in. Detta har hänt även när jag utgått från mina egna känslor och inte varit arg eller anklagande.

Vad gör man?? Jag har inte pratat med honom sedan denna händelse och jag vet att han bara skulle låtsas att allt var som vanligt om jag hälsade på igen. Både min mamma och pappa gjorde det igår när en av mina systrar hälsade på och vi blir galna på detta. Han behöver uppenbarligen hjälp men det är svårt att få honom att inse det, särskilt när han inte själv vill.

Profile picture for user ale

Hej. Jag har en sambo som dricker. Jag har inga råd att ge, för jag är likt dig lost och vet inte vad jag ska göra, men jag känner igen mig. De är på ett ställe där man inte når dem och desto mer man försöker, desto argare blir de. Det är lönlöst och likväl så försöker man. Jag blir arg så det bubblar från tårna på mig när han dricker och jag kan inte hålla mun. De förstår inte själva att de behöver hjälp och jag vet inte hur man kommer igenom. Jag har inga bra råd att ge men ville bara att du skulle veta att du inte är ensam om det här.

Profile picture for user lost123

@ale tack fina du för din kommentar. Det känns som en liten tröst att inte vara ensam åtminstone <3 Jag är glad att jag inte behöver bo med det här problemet hängande över mig dag ut och dag in som du. Det måste vara väldigt påfrestande och det önskar jag ingen.

Profile picture for user ale

@lost123 min sambo flydde vår gemensamma lägenhet ikväll och jag tror inte han kommer tillbaka. Men jag har levt med hans alkoholism i över ett år så jag orkar inte heller längre. Jag vill, precis som du, att den jag älskar ska tillfriskna och bli sig själv men jag vet inte hur man når in till dem. De väljer alkoholen framför närstående.

Profile picture for user lost123

@ale ledsen att höra det. Man önskar att det fanns någon typ av manual som säger vad man ska göra/hur man ska bete sig. Vill inte att det ska bli värre men man vill inte heller bara stå vid sidan om och se på.

Profile picture for user Tummetott

Vi är många som lever vårt liv med missbruk ständigt närvarande. Det förstör så otroligt mycket. Jag har levt med en man mer än 30 år där det långsamt gått utför. Insikten jag fått är att jag inte kan göra något för att han ska sluta. Egentligen insåg jag det för flera år sedan, men kunde ändå inte låta bli att försöka. Som man gör så provade jag med konfrontation, förståelse, uppmuntran, hot etc. Det är bara onödig energi som gått åt, utan att jag uppnådde något.

Så länge insikten inte finns hos missbrukaren så vill de inte ta emot hjälp. Det vi kan göra är att ta hand om oss själva och vara tydliga med var vår gräns går. Vill missbrukaren sluta kan vi erbjuda all hjälp, förståelse och kärlek. Men de måste först nå sin botten och be om hjälp, inse att de är hjälplösa. Alkoholister lever med en kidnappad hjärna. Jag tycker man kan likna det vid att bli radikaliserad in i en sekt. Uppenbara fakta biter inte. När det gäller umgänge med t ex en förälder som missbrukar tror jag man också behöver vara tydlig med var gränsen går. Kanske vara benhård att det inte blir några besök eller telefonsamtal om hen har druckit. Det kommer ju inte göra att alkoholisten slutar dricka, men kanske kan det ge något mer sinnesro för de anhöriga.

Jag önskar jag hade något tips att ge på vad man mer kan göra. Jag har inte det. Av någon anledning har det gett mig mycket att lyssna på nyktra alkoholister och deras berättelser och insikter. Inte för att jag tror att min sambo kommer bli nykter. Men det är ändå en tröst att vissa, men inte så många, kommer till insikt. Det är bra att veta hur sjukdomen fungerar. Ett tips är att lyssna på t ex Alkispodden eller 2 fyllon och 1 sanning. Ta hand om er!

Profile picture for user Tröttiz

@lost123
Jadu, det där med manual undrade jag också .. hur betee sig, när gå etc.
Men - en dag var det bara STOPP ...
Och den dagen insåg jag att jag inte vårdat mig själv dom jag borde, och tog ett tag komma vidare.
Att tidigare fråga sig hur mår jag i detta, hur vill jag ha mitt liv och hur nå dit.
💞

Profile picture for user lost123

@Tummetott tack för din kommentar! Jag försöker i detta nu komma fram till var mina gränser går och hur hård man kan vara. Det är ju en sjukdom men när det är en så nära anhörig är det svårt att inte agera utifrån känslor. Detta är också helt nytt för mig så jag vet liksom inte hur jag ska göra för att göra "rätt".

Jag och mina syskon funderar på att träffas och komma fram till hur vi ska göra och hur vi ska tänka. Jag är nästan aldrig hos mina föräldrar numera förutom när dom är barnvakt. Då är jag där i syfte att träffa mina syskonbarn mest och när dom åker hem gör jag det också. Det har egentligen inte varit planerat att göra så, det har mest blivit så pga att jag inte vill hälsa på ifall det dricks.

Tack för poddtips, jag ska ge det en lyssning!