Nej, allt jag skrev försvann. Orkar bara lägga in en fråga nu, så kan jag dra bakgrunden senare.
Hur har det fungerat för er när den beroende påbörjat en behandling? Hur upplevde ni att personen förändrades? Fick ni hjälp under tiden?
@MissIce
Det fungerade inte för mitt ex. Jag fick anhörigstöd och det var skönt att få stöd men det blev riktigt illa för min del.
Han började manipulera alla på behandlingen och vrida hela bilden av vem jag var för att slippa ta ansvar och ställde till med ett riktigt helvete för mig när han kom ut, för att kunna dricka.
Extremt manipulativ.
Nu behöver det inte alls vara samma sak med dig och din partner. Men jag minns att hon som gav mig stöd sa att jag inte skulle förvänta mig något första året och att jag skulle fokusera på mig själv.
@Snödroppen Tack för ditt svar 😊 Var han på behandlingshem? Vad skulle man inte förvänta sig att personen ändrar sig, eller ändå fortsätter missbruka? Kunde du fokusera på dig själv? Låter så himla lätt, men energin är som bortblåst 😴
@MissIce
Han var på.behandlingshem en månad.
De menade att förändringen tar tid och att det kräver mkt av den som ta emot behandlingen.
Att man kanske inte ska förvänta sig att det går så fort.
@MissIce Min man var på nämndemansgården på behandling.När han kom hem var han som en helt annan person! Ett halvår fick jag se vem han egentligen var. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv! Men efter ett halvår så började han med lättöl och sen var det kört.Nu är det 10 år sen och han har druckit sen dess.Jag tror att man har en svår och lång resa även efter en behandling.Det blir som att lära känna en ny människa.
Här är det än så länge medicin han börjat med, och inte gått så lång tid ännu. Han har fått tid till vuxenenheten för stöd där. Men han träffar folk som dricker, vilket inte känns bra. Det är inga personer jag känner. Första veckan han fick medicin började en helt annan person komma fram, men vet inte om det var för att han då fick lugnande också. Sedan smög sig den ”gamla” personen på. Fattar ju att en sådan här sak inte är något som bara går spikrakt uppåt och allt blir frid och fröjd. Men känner mig helt urlakad efter att han gått med på att göra ett försök. Vi går på parterapi och det var efter påtryckningar ifrån terapeuten som han förstod att det var allvar på riktigt tror jag. Han sa där sist att han valde familjen framför öl. Men han är helt oförstående till att jag har det jobbigt också. Kunde inte förstå att jag ville skiljas för att jag får göra allt i familjen. Nu vill jag ju dessutom inte ge upp direkt utan vara ett stöd, men som vän för att sedan se vad som finns kvar av känslorna. Lite rörigt både i text och känslor :)
Det är en kort beskrivning om varför jag frågar er hur det varit för eran del.
@Snödroppen Nej det går nog inte så fort, missbruket har väl oftast pågått ett bra tag. Det som du skriver att det krävs mycket av den som tar emot behandlingen oroar mig en del.
Tänker att du behöver stöd själv. Förutom att kommunen brukar erbjuda anhörigstöd så finns ju alanon. Jag föreslår att du letar efter lämplig grupp på nätet.
Riktigt som du säger att allt blir inte blir frid och fröjd bara för att man blir nykter. Vägen dit är oftast heller inte spikrak och man får nog ha med i beräkningen att återfall ingår i tillfrisknandet. Du vill vara ett stöd och det är ju fint, men för att du ska orka det behöver du först och främst ta hand om dig själv. Vad behöver du för att må bra, vad ger dig energi?
@gros19 Ja jag behöver själv hjälp i detta. Vi går i terapi ihop, men känner att jag behöver hjälp för egen del också. Det har varit så mycket fokus på att hjälpa andra, att jag känt att tiden för mig inte finns. Har anmält mig här på sidan iaf
Jag behöver lugn och ro, men det känns som en bit bort. Ska se om jag kan komma igång med träning för att få upp lite tryck i kroppen.
Tack för dina tips 😊
Vi var iväg på terapi och då erkände han att han druckit. Varför har han inte tagit upp det med mig innan? Jag har ifrågasatt, men då varit löjlig enligt honom. Han fick frågan varför han inte tagit alkoholfri. -Nej jag fick inte ta det. Öh?? Så då skulle en med alkohol i vara bättre? Alltså jag sa att jag inte vill att han tar någon öl, för det kan trigga igång det och därför inte alkoholfri heller. Nu ska vi åka iväg över påsk och jag tror att han kan hålla sig då. Det är ingen annan som tar något starkare än påskmust. När vi sedan kommer tillbaka har jag bokat tid själv med terapeuten. För då litar jag inte på att han kommer hålla sig när han träffar sina kompisar igen.
Jag gjorde behandling på ett ställe som då fungerade helt enl Minnesotametoden, dvs AA.
Första veckan fick jag inte ha nån kontakt utanför gruppen på behandlingen och det var så enormt skönt att jag fick vara ifred och ägna all min tid till mitt eget tillfriskandes första stapplande steg. När den veckan hade gått så ringde frun varje dag trots att samtalen kostade 19:-/min i den enda tillåtna telefonautomaten i samlingsrummet. Till slut var jag tvungen att säga ifrån om att jag behövde rikta fokus på mig själv och inget annat.
Att få landa, känna spriten lämna kroppen, få tillbaka hungern, sova ordentligt och bra samtal med de andra i gruppen var helt ovärderligt. Jag kan sakna den tiden !
När jag skrevs ut rekommenderades minst 2 AA-möten i veckan men jag gick oftast på ett om dagen ibland 2. Det blev min räddning att jag fick lära mig av andra som hade mer erfarenhet än jag, dvs Di Gamle. Under de följande efterbehandlingsveckorna, 11 st, en per månad, försvann en del "kurs"kamrater och det var utan undantag de som inte följde rekommendationerna de fick. Vi kunde med bra träffprocent säga vilka som inte skulle komma nästa månad. Tyvärr.
Samma dag jag skrevs ut så kom frun för att vara med på sin anhörigvecka. Jag var alltså ensam hemma den första veckan. Då fattade jag på riktigt att min nykterhet var mitt ansvar och ingen annans !! Det är bara jag som kan välja om jag ska dricka eller inte ! En stor del av mitt liv som aktiv alkoholist har jag ju skyllt på alla andra för att jag drack.......så skruvad är en alkishjärna.
Att lära mig att ta ansvar för mitt egna liv är det bästa jag gjort för mig själv ! Någonsin !
@Adde vilken resa du gjort. Att förstå att man verkligen är helt ansvarig själv för sina val, verkar vara något återkommande. Här regnar det nu 😉
Var det genom ditt arbete du fick komma på behandlingshem?
@MissIce
Jag tänker, nu i efterhand, att jag behövde göra med mig själv det som jag väntade på att mitt ex skulle gör. Precis som Adde skriver att förstå i grunden att lära sig att ta ansvar för sig själv. Det var det jag insåg när jag gav upp att det handlar om mitt liv och vad jag är villig att uppoffra.
Som medberoende har vi också ansvar för vårat liv. Det låter hårt och det är inte alls min mening att vara elak utan det är den bästa insikten tror jag, för när man gör det så blir man fri och stark.
Det tog mig många herrans år och väldigt mycket smärta och konsekvenser att lära mig attjag har ansvar för mina val.
Önskar dig all styrka och kärlek, det förtjänar du 🙏❤️
Så sant snödroppe och det är förenat med mycket smärta och därmed motstånd. Har också läst vad Adde skriver och hans insikter berikar mitt liv . Min son fick stora hjärnskador efter en stroke, blev halvsidigt förlamad, miste tal och förstår oftast inte vad man säger till honom. Inledningsvis så mådde han självklart förfärligt (enligt logoped troligen helt klar i huvudet). Efter ett par månader mådde han psykiskt förvånansvärt bra, gjorde framsteg och vi hade mycket fin kontakt. Det var möjligt att "överleva" allt hemskt som hänt då. Ett och ett halvt år har gått och det är inte så längre. Nu mår vi båda väldigt dåligt och han drar sig undan. Vart vill jag komma, jo till att jag ser det som att han måste må bra för att jag ska göra det. Vilka krav att ställa på en person som fått hela sitt liv raserat och som dessutom är hjärntrött efter alla skador han fått. Han ska vara helst glad, i alla fall inte sur, visa mig lite roliga saker i datorn, göra små bilder där han visa sin olika sinnestillstånd, följa med på en tur i bilen, gå en promenad, med ett fyrpunkstöd, äta bra, undvika sötsaker helst, sköta sin hygien, vilket inte är så lätt m.m.............. allt detta för att jag ska må bra. Hoppas jag inte kom helt bort från ämnet, men jag vill visa vad det kan innebära när man förväntar sig att någon annan är ansvarig för mina mål och därmed hur jag mår.
MissIce, åren före och efter mitt nyktra val hade jag eget företag. Och det paradoxala blev att sista året höll jag på att jobba ihjäl mig med stor hjälp av alkoholen men drog samtidigt in en fantastisk vinst som gjorde att jag kunde betala min egen behandling.
Jag mådde fruktansvärt illa och kroppen skrek på hjälp och jag tror ju att utan hjälpen så hade jag inte levt idag. Grå i ansiktet, underviktig (kan man inte tro idag :D ) och trött, trött, trött till förbannelse blev jag mottagen av en medpatient och fick äta lunch och efter det presenterad för mina medpatienter......och sen kommer jag bara ihåg att jag sov så gränslöst skönt som jag aldrig någonsin sovit tidigare <3 Jag var äntligen färdig med mitt destruktiva liv och kunde slappna av helt och bara lämna över mitt liv i gruppens händer !
För er anhöriga/medberoende så rekommenderar jag starkt en Familjevecka på ett behandlingshem, jag vet inte idag vad en sådan kostar, men det är så värt att vara med om en sån och lära sig om sig själv. Som primärpatient fick jag vara med i 3 dagar som, innan jag fattade vad det gick ut på, typ riksalkis/slagpåse men så var det inte alls. Jag hade mitt liv att beskriva och de hade sina liv att beskriva och vi fick förståelse för hur vi fungerar. Vissa kommuner betalar för en sån vecka och på min tid så blev den veckan klassad som ersättningsberättigad hos f-kassan men så kanske det inte är idag ? Viktigt är dock att de som ska hjälpa till har egen erfarenhet av medberoende så de vet vad de pratar om.
@Adde så fint att läsa dina delningar 🙏
Jag tror inte att våra resor är så olika.
@gros19 känner med dig och ibland när saker kommer till en så så kanske det är en röst hos sig själv som vill bli hörd? Har du provat Att lyssna till den rösten?@MissIce för min del var jag på fler anhörigträffar, kurser och osv men tog inte till mig, det satt benhårt. För mig var det att jag bara gav upp allt, jag var villig att ge upp mitt liv och förstod där och då att jag behövde göra något för att överleva.
Allas resa ser olika ut verkar det som 🙏
Nu är snart påsklovet till ända och det blev inte alls så lugnt och skönt jag tänkt mig. Började första dagen att han skulle åka iväg själv, blev jättesur när jag sa till och han muttrade mest hela dagen. På annandagen åkte han ändå iväg själv och gjort så i stort sett varje dag. Sagt att han åker småsvängar, men jag har (helt sjukt) haft koll på hur långt bilen gått. Vilket varit till alkohol och tillbaka. När jag konfrontera han med det, så kom han på att han åkte en sväng dit för att köpa mat, men ångrade sig. Så tråkigt det skulle bli såhär. Försökte prata med han de första dagarna, men då var han mest sur för att han inte fick dricka öl. Så får inse att han inte vill själv. Å jag vill inte detta
Nu har jag sagt att jag vill skiljas, det fungerar bara inte. Jag som är den som ska ta hand om barnen måste ta ansvar för mig själv först. Han har sagt att han inte vill ha kontakt med de heller om vi skiljer oss. Nu är det massa tycka synd om sms, suck.
Varit inne och läst, men inte skrivit. Det har väl inte hänt så mycket här direkt. Inte något samarbete om relationen åt något håll. Jag har mest faktiskt bara försökt vila och hämta krafter. Jag var iväg på ett samtal med anhörigstöd, fick se på ett häfte där det stod om olika kriterier för medberoende, jag kunde checka av varje rad och då var det ändå flera sidor 🫣 Ett tips som jag tyckte var bra är att när man ska göra en förändring så börja så smått. Som t ex att sätta gränser, börja med något enkelt så att man känner själv att det fungerar. Sedan var ett tips på att ha en bestämd tid då man kan grubbla och fundera och när man gjort det så lägger man det i en ”låda och ställer undan till nästa gång. 😊
@MissIce Börja förändra i små steg kan nog vara klokt för vissa av oss, det passade mig. Så fort jag började bestämma mig för vissa gränser som jag visste att jag skulle kunna upprätthålla konsekvent, så kände jag mig starkare och kom närmare ett beslut. Innan hade jag slängt ur mig att "det här funkar inte, jag flyttar" och sedan hände ingenting, för jag hade inte kraft för en sån förändring.
Se bara till att du börjar med ditt gränsättande inom en snar framtid och att du väljer något som du kan upprätthålla. Bättre ett litet, litet steg än ett stort som du inte lyckas hålla.
Kram på dig 🧡
@Kevlarsjäl62 Tack för dina ord. Är inne och läser och följer din resa också. Ja jag har satt vissa gränser och blir arg om de inte efterlevs, tålamodet börjar tryta så reagerar direkt. 😊
Jag är inne och läser och känner igen mig i det som skrivs. Fattar inte varför jag är kvar egentligen, men känslor far omkring hit å dit. Känner ändå att känslorna börjar komma ikapp huvudet. Går i terapi och börjar se på förhållandet på ett annat sätt än innan, vilket för mig är bra och omtumlande förstås. Har varit väldigt trött och mest orkat det vardagliga, hoppas att lite semester kommer få upp energin något. ☀️
Hade kommit in en orosanmälan och ringde och pratade med de idag. Skickade sms till maken att det gällde hans missbruk och de ville även prata med honom. Fick bara till svar att han får väl flytta då, vilket jag höll med om att det vore nog det bästa. Sedan har det haglat med tycka-synd-om och göra livet tråkigt för dig meddelande. Ja nu gällde det ju att barnen ska ha det bra, så vet inte hur han får ihop det med att ställa till det mer. Men jag vet ju nu att det inte fungerar som det gör för en frisk person.
@Åsa M sanningen är väl att han haft fokus på sig själv de senaste åren. Han har väl försökt litegrann, men han har ändå vetat hela tiden att jag tar hand om barnen, då behöver inte han. Så nu överlåter han de helt till mig, så sorgligt att man ens tänker så.
@Snödroppen Ja jag har en del sparat. Men jag behöver de inte för vårdnad, då han avsäger sig all kontakt med oss. Känns skönt att kag har tid hos psykologen snart för att bena ut tankarna lite.
Jag känner verkligen med dig!
Det är precis vad man behöver "bena" ut alla känslor, det är ett hopkok av alla möjliga känslor.
Framförallt var omtänksam mot dig själv.
Nej, allt jag skrev försvann…
Nej, allt jag skrev försvann. Orkar bara lägga in en fråga nu, så kan jag dra bakgrunden senare.
Hur har det fungerat för er när den beroende påbörjat en behandling? Hur upplevde ni att personen förändrades? Fick ni hjälp under tiden?
@MissIce Det fungerade inte…
@MissIce
Det fungerade inte för mitt ex. Jag fick anhörigstöd och det var skönt att få stöd men det blev riktigt illa för min del.
Han började manipulera alla på behandlingen och vrida hela bilden av vem jag var för att slippa ta ansvar och ställde till med ett riktigt helvete för mig när han kom ut, för att kunna dricka.
Extremt manipulativ.
Nu behöver det inte alls vara samma sak med dig och din partner. Men jag minns att hon som gav mig stöd sa att jag inte skulle förvänta mig något första året och att jag skulle fokusera på mig själv.
Jag har lite samma…
Jag har lite samma funderingar som dig @MissIce
@Snödroppen Tack för ditt…
@Snödroppen Tack för ditt svar 😊 Var han på behandlingshem? Vad skulle man inte förvänta sig att personen ändrar sig, eller ändå fortsätter missbruka? Kunde du fokusera på dig själv? Låter så himla lätt, men energin är som bortblåst 😴
@MissIce Han var på…
@MissIce
Han var på.behandlingshem en månad.
De menade att förändringen tar tid och att det kräver mkt av den som ta emot behandlingen.
Att man kanske inte ska förvänta sig att det går så fort.
@MissIce Min man var på…
@MissIce Min man var på nämndemansgården på behandling.När han kom hem var han som en helt annan person! Ett halvår fick jag se vem han egentligen var. Det var den lyckligaste tiden i mitt liv! Men efter ett halvår så började han med lättöl och sen var det kört.Nu är det 10 år sen och han har druckit sen dess.Jag tror att man har en svår och lång resa även efter en behandling.Det blir som att lära känna en ny människa.
Här är det än så länge…
Här är det än så länge medicin han börjat med, och inte gått så lång tid ännu. Han har fått tid till vuxenenheten för stöd där. Men han träffar folk som dricker, vilket inte känns bra. Det är inga personer jag känner. Första veckan han fick medicin började en helt annan person komma fram, men vet inte om det var för att han då fick lugnande också. Sedan smög sig den ”gamla” personen på. Fattar ju att en sådan här sak inte är något som bara går spikrakt uppåt och allt blir frid och fröjd. Men känner mig helt urlakad efter att han gått med på att göra ett försök. Vi går på parterapi och det var efter påtryckningar ifrån terapeuten som han förstod att det var allvar på riktigt tror jag. Han sa där sist att han valde familjen framför öl. Men han är helt oförstående till att jag har det jobbigt också. Kunde inte förstå att jag ville skiljas för att jag får göra allt i familjen. Nu vill jag ju dessutom inte ge upp direkt utan vara ett stöd, men som vän för att sedan se vad som finns kvar av känslorna. Lite rörigt både i text och känslor :)
Det är en kort beskrivning om varför jag frågar er hur det varit för eran del.
@sliten61 Å vad sorgligt att…
@sliten61 Å vad sorgligt att ölen tog över igen. Han vill inte prova att sluta igen? Har du fått något stöd?
@Snödroppen Nej det går nog…
@Snödroppen Nej det går nog inte så fort, missbruket har väl oftast pågått ett bra tag. Det som du skriver att det krävs mycket av den som tar emot behandlingen oroar mig en del.
Tänker att du behöver stöd…
Tänker att du behöver stöd själv. Förutom att kommunen brukar erbjuda anhörigstöd så finns ju alanon. Jag föreslår att du letar efter lämplig grupp på nätet.
Riktigt som du säger att allt blir inte blir frid och fröjd bara för att man blir nykter. Vägen dit är oftast heller inte spikrak och man får nog ha med i beräkningen att återfall ingår i tillfrisknandet. Du vill vara ett stöd och det är ju fint, men för att du ska orka det behöver du först och främst ta hand om dig själv. Vad behöver du för att må bra, vad ger dig energi?
@gros19 Ja jag behöver själv…
@gros19 Ja jag behöver själv hjälp i detta. Vi går i terapi ihop, men känner att jag behöver hjälp för egen del också. Det har varit så mycket fokus på att hjälpa andra, att jag känt att tiden för mig inte finns. Har anmält mig här på sidan iaf
Jag behöver lugn och ro, men det känns som en bit bort. Ska se om jag kan komma igång med träning för att få upp lite tryck i kroppen.
Tack för dina tips 😊
Vi var iväg på terapi och då…
Vi var iväg på terapi och då erkände han att han druckit. Varför har han inte tagit upp det med mig innan? Jag har ifrågasatt, men då varit löjlig enligt honom. Han fick frågan varför han inte tagit alkoholfri. -Nej jag fick inte ta det. Öh?? Så då skulle en med alkohol i vara bättre? Alltså jag sa att jag inte vill att han tar någon öl, för det kan trigga igång det och därför inte alkoholfri heller. Nu ska vi åka iväg över påsk och jag tror att han kan hålla sig då. Det är ingen annan som tar något starkare än påskmust. När vi sedan kommer tillbaka har jag bokat tid själv med terapeuten. För då litar jag inte på att han kommer hålla sig när han träffar sina kompisar igen.
Jag gjorde behandling på ett…
Jag gjorde behandling på ett ställe som då fungerade helt enl Minnesotametoden, dvs AA.
Första veckan fick jag inte ha nån kontakt utanför gruppen på behandlingen och det var så enormt skönt att jag fick vara ifred och ägna all min tid till mitt eget tillfriskandes första stapplande steg. När den veckan hade gått så ringde frun varje dag trots att samtalen kostade 19:-/min i den enda tillåtna telefonautomaten i samlingsrummet. Till slut var jag tvungen att säga ifrån om att jag behövde rikta fokus på mig själv och inget annat.
Att få landa, känna spriten lämna kroppen, få tillbaka hungern, sova ordentligt och bra samtal med de andra i gruppen var helt ovärderligt. Jag kan sakna den tiden !
När jag skrevs ut rekommenderades minst 2 AA-möten i veckan men jag gick oftast på ett om dagen ibland 2. Det blev min räddning att jag fick lära mig av andra som hade mer erfarenhet än jag, dvs Di Gamle. Under de följande efterbehandlingsveckorna, 11 st, en per månad, försvann en del "kurs"kamrater och det var utan undantag de som inte följde rekommendationerna de fick. Vi kunde med bra träffprocent säga vilka som inte skulle komma nästa månad. Tyvärr.
Samma dag jag skrevs ut så kom frun för att vara med på sin anhörigvecka. Jag var alltså ensam hemma den första veckan. Då fattade jag på riktigt att min nykterhet var mitt ansvar och ingen annans !! Det är bara jag som kan välja om jag ska dricka eller inte ! En stor del av mitt liv som aktiv alkoholist har jag ju skyllt på alla andra för att jag drack.......så skruvad är en alkishjärna.
Att lära mig att ta ansvar för mitt egna liv är det bästa jag gjort för mig själv ! Någonsin !
@Adde vilken resa du gjort…
@Adde vilken resa du gjort. Att förstå att man verkligen är helt ansvarig själv för sina val, verkar vara något återkommande. Här regnar det nu 😉
Var det genom ditt arbete du fick komma på behandlingshem?
@MissIce Jag tänker, nu i…
@MissIce
Jag tänker, nu i efterhand, att jag behövde göra med mig själv det som jag väntade på att mitt ex skulle gör. Precis som Adde skriver att förstå i grunden att lära sig att ta ansvar för sig själv. Det var det jag insåg när jag gav upp att det handlar om mitt liv och vad jag är villig att uppoffra.
Som medberoende har vi också ansvar för vårat liv. Det låter hårt och det är inte alls min mening att vara elak utan det är den bästa insikten tror jag, för när man gör det så blir man fri och stark.
Det tog mig många herrans år och väldigt mycket smärta och konsekvenser att lära mig attjag har ansvar för mina val.
Önskar dig all styrka och kärlek, det förtjänar du 🙏❤️
Så sant snödroppe och det är…
Så sant snödroppe och det är förenat med mycket smärta och därmed motstånd. Har också läst vad Adde skriver och hans insikter berikar mitt liv . Min son fick stora hjärnskador efter en stroke, blev halvsidigt förlamad, miste tal och förstår oftast inte vad man säger till honom. Inledningsvis så mådde han självklart förfärligt (enligt logoped troligen helt klar i huvudet). Efter ett par månader mådde han psykiskt förvånansvärt bra, gjorde framsteg och vi hade mycket fin kontakt. Det var möjligt att "överleva" allt hemskt som hänt då. Ett och ett halvt år har gått och det är inte så längre. Nu mår vi båda väldigt dåligt och han drar sig undan. Vart vill jag komma, jo till att jag ser det som att han måste må bra för att jag ska göra det. Vilka krav att ställa på en person som fått hela sitt liv raserat och som dessutom är hjärntrött efter alla skador han fått. Han ska vara helst glad, i alla fall inte sur, visa mig lite roliga saker i datorn, göra små bilder där han visa sin olika sinnestillstånd, följa med på en tur i bilen, gå en promenad, med ett fyrpunkstöd, äta bra, undvika sötsaker helst, sköta sin hygien, vilket inte är så lätt m.m.............. allt detta för att jag ska må bra. Hoppas jag inte kom helt bort från ämnet, men jag vill visa vad det kan innebära när man förväntar sig att någon annan är ansvarig för mina mål och därmed hur jag mår.
MissIce, åren före och efter…
MissIce, åren före och efter mitt nyktra val hade jag eget företag. Och det paradoxala blev att sista året höll jag på att jobba ihjäl mig med stor hjälp av alkoholen men drog samtidigt in en fantastisk vinst som gjorde att jag kunde betala min egen behandling.
Jag mådde fruktansvärt illa och kroppen skrek på hjälp och jag tror ju att utan hjälpen så hade jag inte levt idag. Grå i ansiktet, underviktig (kan man inte tro idag :D ) och trött, trött, trött till förbannelse blev jag mottagen av en medpatient och fick äta lunch och efter det presenterad för mina medpatienter......och sen kommer jag bara ihåg att jag sov så gränslöst skönt som jag aldrig någonsin sovit tidigare <3 Jag var äntligen färdig med mitt destruktiva liv och kunde slappna av helt och bara lämna över mitt liv i gruppens händer !
För er anhöriga/medberoende så rekommenderar jag starkt en Familjevecka på ett behandlingshem, jag vet inte idag vad en sådan kostar, men det är så värt att vara med om en sån och lära sig om sig själv. Som primärpatient fick jag vara med i 3 dagar som, innan jag fattade vad det gick ut på, typ riksalkis/slagpåse men så var det inte alls. Jag hade mitt liv att beskriva och de hade sina liv att beskriva och vi fick förståelse för hur vi fungerar. Vissa kommuner betalar för en sån vecka och på min tid så blev den veckan klassad som ersättningsberättigad hos f-kassan men så kanske det inte är idag ? Viktigt är dock att de som ska hjälpa till har egen erfarenhet av medberoende så de vet vad de pratar om.
Ta hand om er !!
@Adde så fint att läsa dina…
@Adde så fint att läsa dina delningar 🙏
Jag tror inte att våra resor är så olika.
@gros19 känner med dig och ibland när saker kommer till en så så kanske det är en röst hos sig själv som vill bli hörd? Har du provat Att lyssna till den rösten?@MissIce för min del var jag på fler anhörigträffar, kurser och osv men tog inte till mig, det satt benhårt. För mig var det att jag bara gav upp allt, jag var villig att ge upp mitt liv och förstod där och då att jag behövde göra något för att överleva.
Allas resa ser olika ut verkar det som 🙏
Nu är snart påsklovet till…
Nu är snart påsklovet till ända och det blev inte alls så lugnt och skönt jag tänkt mig. Började första dagen att han skulle åka iväg själv, blev jättesur när jag sa till och han muttrade mest hela dagen. På annandagen åkte han ändå iväg själv och gjort så i stort sett varje dag. Sagt att han åker småsvängar, men jag har (helt sjukt) haft koll på hur långt bilen gått. Vilket varit till alkohol och tillbaka. När jag konfrontera han med det, så kom han på att han åkte en sväng dit för att köpa mat, men ångrade sig. Så tråkigt det skulle bli såhär. Försökte prata med han de första dagarna, men då var han mest sur för att han inte fick dricka öl. Så får inse att han inte vill själv. Å jag vill inte detta
Nu har jag sagt att jag vill…
Nu har jag sagt att jag vill skiljas, det fungerar bara inte. Jag som är den som ska ta hand om barnen måste ta ansvar för mig själv först. Han har sagt att han inte vill ha kontakt med de heller om vi skiljer oss. Nu är det massa tycka synd om sms, suck.
Så sorgligt, men tror det är…
Så sorgligt, men tror det är ett klokt beslut. Skickar dig all styrka.
@Åsa M Tack🤗
@Åsa M Tack🤗
Varit inne och läst, men…
Varit inne och läst, men inte skrivit. Det har väl inte hänt så mycket här direkt. Inte något samarbete om relationen åt något håll. Jag har mest faktiskt bara försökt vila och hämta krafter. Jag var iväg på ett samtal med anhörigstöd, fick se på ett häfte där det stod om olika kriterier för medberoende, jag kunde checka av varje rad och då var det ändå flera sidor 🫣 Ett tips som jag tyckte var bra är att när man ska göra en förändring så börja så smått. Som t ex att sätta gränser, börja med något enkelt så att man känner själv att det fungerar. Sedan var ett tips på att ha en bestämd tid då man kan grubbla och fundera och när man gjort det så lägger man det i en ”låda och ställer undan till nästa gång. 😊
@MissIce Börja förändra i…
@MissIce Börja förändra i små steg kan nog vara klokt för vissa av oss, det passade mig. Så fort jag började bestämma mig för vissa gränser som jag visste att jag skulle kunna upprätthålla konsekvent, så kände jag mig starkare och kom närmare ett beslut. Innan hade jag slängt ur mig att "det här funkar inte, jag flyttar" och sedan hände ingenting, för jag hade inte kraft för en sån förändring.
Se bara till att du börjar med ditt gränsättande inom en snar framtid och att du väljer något som du kan upprätthålla. Bättre ett litet, litet steg än ett stort som du inte lyckas hålla.
Kram på dig 🧡
@Kevlarsjäl62 Tack för dina…
@Kevlarsjäl62 Tack för dina ord. Är inne och läser och följer din resa också. Ja jag har satt vissa gränser och blir arg om de inte efterlevs, tålamodet börjar tryta så reagerar direkt. 😊
Jag är inne och läser och…
Jag är inne och läser och känner igen mig i det som skrivs. Fattar inte varför jag är kvar egentligen, men känslor far omkring hit å dit. Känner ändå att känslorna börjar komma ikapp huvudet. Går i terapi och börjar se på förhållandet på ett annat sätt än innan, vilket för mig är bra och omtumlande förstås. Har varit väldigt trött och mest orkat det vardagliga, hoppas att lite semester kommer få upp energin något. ☀️
Hade kommit in en…
Hade kommit in en orosanmälan och ringde och pratade med de idag. Skickade sms till maken att det gällde hans missbruk och de ville även prata med honom. Fick bara till svar att han får väl flytta då, vilket jag höll med om att det vore nog det bästa. Sedan har det haglat med tycka-synd-om och göra livet tråkigt för dig meddelande. Ja nu gällde det ju att barnen ska ha det bra, så vet inte hur han får ihop det med att ställa till det mer. Men jag vet ju nu att det inte fungerar som det gör för en frisk person.
Offerkoftan sitter väldigt…
Offerkoftan sitter väldigt bra. Man undrar ju hur han orkar med att ha ett sådant fokus på sig själv när det är barnens väl och ve det handlar om.
@MissIce Ett tips är att…
@MissIce
Ett tips är att spara alla SMS, de kan behövas i framtiden.
Hoppas du fått vila upp dig något.
Kram
@Åsa M sanningen är väl att…
@Åsa M sanningen är väl att han haft fokus på sig själv de senaste åren. Han har väl försökt litegrann, men han har ändå vetat hela tiden att jag tar hand om barnen, då behöver inte han. Så nu överlåter han de helt till mig, så sorgligt att man ens tänker så.
@Snödroppen Ja jag har en…
@Snödroppen Ja jag har en del sparat. Men jag behöver de inte för vårdnad, då han avsäger sig all kontakt med oss. Känns skönt att kag har tid hos psykologen snart för att bena ut tankarna lite.
@MissIce Jag känner…
@MissIce
Jag känner verkligen med dig!
Det är precis vad man behöver "bena" ut alla känslor, det är ett hopkok av alla möjliga känslor.
Framförallt var omtänksam mot dig själv.