Jag har en fundering, och vet att många här inne har mycket erfarenheter av alkoholmissbruk.

Är det vanligt att man blandar alkohol och droger?

Jag har skrivit här inne förut om att jag lever med en numera särbo som har alkoholproblem.

Förr hittade jag ofta gömd alkohol, hittat pulver i påse och avklippta sugrör hemma.
Hittat tabletter som oxycontin osv.

Nu lever vi bara ihop varannan vecka, jag bor hos honom då. Han dricker i princip dagligen. Oftast mindre den veckan jag är hos honom. Men ibland misslyckas han med att hålla det ”lagom”.
Värre den veckan vi inte ses, då är det fylla varje dag. Ibland redan från lunch och ibland flera dagar dygnet runt.
Han säger att han aldrig tar annat än alkohol numera. Vilket jag förstår är lögn.

Han är oftast extremt dålig den dagen jag kommer till honom, skakig, svettig och ”sjuk”.

Nu har jag bott hos honom en vecka,’. Han springer i ett skåp hela tiden, så rotade runt lite när jag var själv.

Sist jag gjorde det hittade jag vita kapslar som jag ev listat ut kan vara tramadol. Men inte säker.
Nu i helgen hittade jag liknande tabletter märkta och lyckats lista ut att det är Lyrica.

Vet att det inte spelar ngn roll egentligen.
Men jag funderade på lyrica, varför tar man det? Försökt googla och hittat lite olika info.
Jag har också läst att man kan ”ta bort” alkoholabstinens med opiater?

Han försöker vara nykter, men misslyckas. Då äter han campral.
Han gråter ibland och säger att han vill sluta, men klarar det inte. Han säger att han inte vill dricka, att han hatar alkohol och inte ens tycker det är gott.
Har sagt att han borde söka hjälp på riktigt och att jag ska stötta.
Men i nästa stund förnekar han att det är så allvarligt. Och ibland säger han att han inte vet om han vill.
Han säger själv att han kommer dö om 5-10 år om han fortsätter.

Jag vet att jag inte kan påverka eller få honom att bli nykter. Och jag vet att mina frågor kanske är betydelselösa.

Jag försöker bara förstå hur allt fungerar.
Jag blir tokig av att se den man jag älskar förstöra sig själv.

Man är så hjälplös.
Ibland tänker jag att jag ska lämna, att jag måste. Han blir ju elak och hotfull när han är påverkad. Men jag fixar det inte. Jag hoppas så… Han är ju bra nykter.

Det är förfärligt att se någon man älskar rasera sitt liv, men precis som du säger du måste lämna. Tror snarare du blir tokig av att inte lämna. Det här är riktigt, riktigt illa. Kan nog inte bli värre och det stämmer säkert som han säger att han kommer att dö om 5-10 år. Frågan är om han lever så länge. Att förstå missbruk är svårt för det handlar ju inte om logik utan enbart om känslor. Vad du kan göra är en orosanmälan och att så snabbt som möjligt lämna. Inte lätt så klart, men jag kan inte se att du har något val.

@gros19
Ja verkligen fruktansvärt.
Precis som du säger så kommer jag nog bli tokig om jag inte lämnar. Men jag har fastnat i att få honom att må bra. Att prata med honom, umgås med honom och hitta på saker. Han försöker verkligen då, och berättar hur värdefullt det är och att jag är en av orsakerna till att han orkar kämpa. Han är så snäll och omtänksam. Och jag känner att jag älskar honom och hoppas.
Samtidigt så är han jobbig när han druckit, ibland otrevlig och hotfull. Elak och anklagar mig för saker. Ljuger och beter dig som en riktig gris och jag undrar vad jag ens älskar hos honom.
Den här ständiga rädslan för hans humör och oron om han är nykter eller inte. Hur han mår och att han klarar sig.

Antar att det är medberoende, jag har glömt bort mig själv. Nästan hela min vakna tid går ut på att vara honom till lags eller oroa mig för honom.

Man blir besatt av att försöka förstå och att få honom att förstå.

Jag är nog rädd för att om jag inte finns och han inte hittar ngn annan så kommer det gå ännu fortare utåt. Ser ju hur det är den veckan jag inte är hos honom.

Man har så svårt att se hur illa det faktiskt är när man lever nära någon och ser den fantastiska människa han kan vara.
Är han ”nykter” en dag så tänker jag direkt att jag överdriver.
Men jag reagerade ju redan 2017 på att han drack för mycket, för ofta.
Han har varken jobb eller körkort kvar. Och umgås inte med ngn förutom mig och nån enstaka gång sina barn.

Jag vill så mycket mer i livet, men önskar jag kunde dela det med honom.

Fastnar i om han tar tabletter och varför. Det är ju inte ens relevant när han dricker dagligen.

Ser hur sjukt det är i efterhand, det jag skrev igår. Önskar det vore lättare att bara lämna…

Gick i precis samma tankar som du… som jag älskar honom ju, han är så fin egentligen, men oron över att han druckit eller skulle dricka fanns alltid där, så fort jag slappnade av lite så slog det till, nästan som han kände det på sig, att jag inte oroade mig längre, då var det fritt fram…

Tänkte mycket att om jag lämnar honom kommer han supa ihjäl sig, att jag inte kunde leva med det. Jag lämnade tillslut när jag trodde att han druckit så mycket att han skulle dö. Jag gick sönder, men han blev bara arg för att jag var så orolig och upprörd. Händer säkert inte i alla fall, men för oss blev vårt uppbrott en spark i baken för honom. Han har äntligen tagit tag i det själv. Tror inte att det är en spikrak väg men han gör det själv. Och jag har stöttat och peppat och velat prata och förstå och varit frågvis och inte lagt mig i och velat vara nära men låtit honom vara ifred när han inte varit på humör. Ja testat allt. Vi hade ett väldigt bra samtal häromdagen när han erkände att han inte var ärlig överhuvudtaget i de samtalen vi hade kring hans beroende, han sa bara det han trodde jag ville höra för att få slut på samtalet och få mig lugn. Trots att jag verkligen försökte fråga hur han verkligen mådde/kände egentligen.

Ingen är som alla andra men med lite distans kan jag se att jag var delaktig i snurran, med min frustration och oro och kärlek. Den har hjälpt honom framåt men jag fixade ingenting förutom att lämna. Det svåraste mest smärtsamma jag någonting gjort, gick emot precis allt mitt hjärta kände.

Min poäng är, rent krasst, du kan inte rädda honom hur mycket kärlek du än har. Han måste vilja, på riktigt. Och det vet vars han när han är där. Ta hand om dig, det gjorde inte jag. Och jag fatttade alldeles för sent att jag var alldeles slut. Nu mår han bättre men jag är pannkaka fortfarande…så det kostade mig långt mycket mer än det kostade honom i nuläget att relationen höll i så länge. Älskar honom fortfarande och saknar honom mycket men saknar inte bergochdalbanan som jag fick på köper.

Har skrivit det på andra ställen men någon från alkohollinjen sa till mig ”det är samma person, den nyktra och den onyktra. Du kan inte välja bara en, så fråga dig själv om du kan leva med alla sidor av den personen du är i en relation med”

Prata med honom, umgås, hitta på saker för att få honom att må bra. Hur länge orkar du det och har det lett till någon förändring. Du ser hur sjukt det är. Vad gör du för att själv må bra? Det är väl maktlösheten du inte kan hantera, att acceptera att du kan inte göra något för att han ska bli nykter och drogfri. Tycker nog inte du ska bry dig om vad han säger utan vad han gör för att bli nykter. Precis som du säger det handlar om medberoende. Jag är inte expert men tycker detta du beskriver är ett klassiskt exempel på medberoende. Precis som han behöver hjälp behöver du hjälp. Kanske ska du söka upp någon alanongrupp. Då har du någon att prata med som förstår och du kan lära dig strategier att hantera situation. Det är farligt för den psykiska och ibland även fysiska hälsan att ha en relation med en aktiv missbrukare.

Jag känner igen det där också, men problemet är att du kan inte få honom att må bra bara för att du är där. Man kan inte kontrollera missbruk. Det han gör är att dölja sitt mående när du är där, så att du inte ska tjata om hur oroad du är. Summan av hans missbruk är ändå konstant. Missbrukare är man varje dag, oavsett om någon ser en eller inte. Jag tror du skulle må bra av att fokusera på dig själv och dina behov. Han ansvarar för sig själv. Tyvärr botar inte kärlek sjukdom, och det gäller oavsett sjukdom - missbruk, cancer, schizofreni, fetma, välj själv.

Jag är så enormt glad för att jag konsekvent sagt nej till alla typer av sinnesförändrande medel genom livet.
Jag har tappat räkningen på hur många outbildade läkarer jag blivit osams med som sett ett piller som den enda vägen ut från mitt missbruk. Jag har använt Antabus för många år sen och det var helt meningslöst för det gick ju att dricka "igenom". Min första kontakt med en sk beroendemottagning i kommunens regi där det var folk som inte kunde ett dug om hur vi alkisar fungerade tog emot mig i bästa medberoende anda. Jag fick Antabus där i ett lite plastglas OCH sömntabletter samt nåt lugnande.....Jag fick en otäck upplevelse när jag kom hem med de pillren eftersom jag slocknade helt ca 10 min efter jag tagit sömnpillret och dan efter var jag som en zombie av det lugnande. Där tog min pillerresa slut. ALDRIG mer !!

Idag skrivs det ut mängder av olika preparat till beroendemänniskor som tro att ett piller fixar nykterheten. Det gör det inte, man byter bara drog.

Att blanda piller och alkohol skapar en tickande bomb som är så svår att förutsäga när den briserar. Och det otäcka är att utskrivningen av preparat har öka oroväckande mycket. Mitt gamla behandlingshem skapar numera fler tablettberoende än de hjälper folk till nykterhet.

Ta hand om dig själv ! Läs på om medberoende ! Ta en familjevecka ! Gå till Al-anon !

Du kan aldrig ändra en aktiv alkis som dessutom knaprar piller !

Hej, vill bara nyansera detta med medicin som hjälp att sluta dricka. Rätt använt kan det vara ett ovärderligt verktyg den första tiden som nykter. Man behöver naturligtvis ändå arbeta med sina vanor och hitta nya sätt att hantera livet, men att kategoriskt döma ut medicinering som dåligt tror jag är farligt. För vissa är det skillnaden mellan liv och död. Sen är de mediciner som används mot alkoholsug och beroende inte beroendeframkallande om jag förstått saken rätt, så det handlar inte alls om att byta ut en drog mot en annan.

Jag kan ge min syn på det. Jag åt Naltrexone mina första 3-4 månader nykter. Nej, de är inte beroendeframkallande. De tar bort effekten av alkohol, signalsubstanserna/ruset/kicken uteblir. (Men man kan säkert bli mentalt beroende av dem o tro att man knte klarar sig utan.) Jag fick detta förklarat för mig innan. Så jag var helt med på varför jag tog dem. Jag hade det som ett extra skyddsnät liksom. Jag var så otroligt inriktad på att jag skulle bli nykter, det fanns ingen återvändo. Hade jag lagt nykterheten i händerna på medicinen hade det nog varit kört. Inga mediciner i världen kan göra någon nykter. Att bli nykter är en personlig utveckling, ett mentalt arbete i första hand. Jag hade med all sannolikhet blivit nykter utan denna medicin, men minns att den hade sin verkan ca 6 veckor in i nykterheten. Jag fick ett jättesug o önskan att dricka. Då visste jag att medicinen ju gjorde att jag inte skulle uppnå det jag ville. Så jag tog inget återfall. Sedan dess har jag aldrig ens varit nära ett återfall, och jag är inne på över 2 år nykter.
Däremot håller jag i grunden med Adde. Att förlita sig på mediciner istället för sin egen förmåga att fötändra sitt liv tror jag stjälper snarare än hjälper.