Hej!
Har varit tillsammans med en kvinna i 7 år och hon har allt och vi älskar varandra väldigt mycket. Vi har ett särboförhållande och vi träffas en till två veckor i månaden. Båda har jobb som vi kan sköta på distans så det har fungerat bra. Vi hittar på mycket tillsammans såsom resor, går ut och äter osv. Jag märkte ganska tidigt att hon dricker ganska mycket men det fungerade på något sätt ändå. När vi är på middagar hos andra eller går ut så är det i princip alltid hon som är mest berusad. Ibland blir hon som en annan person vid dessa tillfällen och blir direkt elak. Efteråt minns hon såklart inte detta och det leder alltid till stora gräl. Jag har lovat mig själv många gånger att händer detta igen så lämnar jag men jag är ”galet” förälskad i henne så det har såklart inte inträffat.
Vi har precis varit tillsammans under två veckor över Påsk osv och det har blivit en del sammankomster med familj och vänner under denna ledighet ochsamma visa igen såklart, hon blir elefanten i rummet! Förra veckan blev hon sjuk och låg hemma med magbekymmer och sov extremt mycket. Vi var ute och åt lunch i torsdags och då säger hon att hon troligtvis har ett problem. Hon berättar att hon varit berusad 6 dagar på raken. Hon har helt enkelt legat hemma och druckit när jag har varit på jobbet, därav ”sjuk”. Jag har inte märkt att hon varit berusad utan jag har trott att hon varit trött pga sjukdom.
Hon har därefter berättat att hon har haft detta bekymmer i många år och att ingen märkt det, alltså att hon har perioder där hon dricker hela dagarna. Hon har hittat vägar att dölja detta för sina barn och vänner vilket troligtvis inte är helt ovanligt.
Hon har tagit ett beslut om att detta måste upphöra och hon har sökt hjälp. Först steget är ju som bekant att erkänna för sig själv att man har ett problem och hon har nu berättat för föräldrar och vänner om sitt problem. Detta är givetvis mycket starkt gjort och jag är sjukt stolt samt att hon har en mycket bra uppbackning från oss alla. Hon är en väldigt stark och driven person så jag tror att hon klarar det även om det kommer att bli tufft såklart.
Mitt bekymmer som anhörig är att i och med detta erkännande så har jag börjat fundera över tiden som varit. Det har varit otaliga situationer där hon sårat mig enormt, hon har skämt ut sig, vi har grälat och det har varit tufft men detta har normaliserats på något sätt. Jag tycker såklart att man ska se framåt då framtiden förrhoppningsvis är ljus och inte älta saker.....MEN det är svårt för på något sätt så finns det sår inne i mig som jag har trängt undan tidigare och nu har det rivits upp ordentligt.
Ni som känner igen er, hur bearbetar man detta? Vad ska man göra? Min särbo är just nu väldigt sårbar och svar så det känns helt fel att prata med henne om det men det kommer vi såklart göra när det känns rätt. Ingenting kan ju göras ogjort så det bästa kanske bara är att försöka glömma allting och se framåt vilket är lättare sagt än gjort! Var tvungen att få ur mig detta även om det blev lite långt men jag skulle verkligen uppskatta alla inputs jag kan få!
Tusen tack på förhand

Både tufft och starkt och fint. Jag skulle råda dig att söka samtalsstöd, ett förhållande med en beroende påverkar mer än man vågar erkänna för sig själv. Det är inte lätt att reda ut det själv, tror inte heller att locket på är en hållbar lösning i längden. Dock är det nog svårt att ha ett öppet ärligt samtal när hon fortfarande är i beroendet. Jag skulle säga att ni båda behöver jobba på varsitt håll med att bearbeta och bli friska, sedan kan ni ha gemensamma läkande samtal. Min egen erfarenhet är att det är tydligt att alla samtal jag försökte ha med min partner när han fortfarande var i beroendet är att de inte var ärliga från hans sida. Först nu, när han varit nykter ett bra tag kan vi börja prata, även om det fortfarande är svårt. Vi har dock gått isär då det gick alldeles för långt men om hon kan starta processen och hålla i den är det fantastiskt. Lycka till!

Hej, jag tror att det är viktigt även för din särbo att ta ansvar och be om förlåtelse för det lidande hon orsakat andra med sitt drickande. Dock tror jag det kommer lite senare i processen. Om hon följer AA så är det ett av stegen.

Tusen tack för inspel!
Det har varit många långa funderingar de senaste dagarna och det har byggt upp en enorm ilska inom mig. Allt jag stått ut med, alla pinsamma situationer hon utsatt oss för osv. Hon är såklart väldigt skör just nu då detta är hennes tredje helnyktra dag så det känns fel att diskutera detta just nu. Vet inte var jag ska göra av mina känslor mer än att prata med vänner. Känns skit att under 7 år så har jag levt i en lögn och svek och jag vet inte på vilket sätt jag ska hantera det. Hon är själv mer o mer positiv och tror stenhårt på sig själv men det har ju inte gått så lång tid än så vi får väl se! Ibland vill jag bara lämna allt och fokusera på mig själv och mitt liv men som många skriver så snackar inte hjärta och hjärna alltid samma språk!

@Fredrik.R
Det är jättetufft, har varit där själv.
Alla har sina egna erfarenheter och lösningar, min var att lämna och jg ångrar inte en dag.
Jag fick gå och bära på allt medan han slutade dricka och sen bröt det ut fullt kaos typ en gång i månaden. Jag var inte en del av relation och fick utstå grova trakasserier, psykiskt våld och ändå f all skuld. Jag höll på att tappa absolut allt tillslut.
Lyssna på din magkänsla. För mig låter det som om du och dina känslor inte får plats i er relation.
Var rädd om dig och ta hand om dig och sätt dig själv och dina behov först.

@Fredrik.R jag tycker det låter sunt att du går igenom den processen. Upplever själv att det är mycket lätt att man lägger saker på hög som hänt och glömmer bort dom tills nästa gång det uppstår en upprörande/kränkande/obehaglig/förvirrande situation pga den beroendes beteende. Sen börjar snurran om. Det låter som att du tagit ett steg utanför nu, bra tror jag. Det är nog först då du kan känna vad du faktiskt vill, och behöver och pallar med att stå ut med. Som kennie säger är det nog viktigt att få en ursäkt, men jag skulle också säga räkna inte med den/häng upp allt på din partners uppvaknande och insikter. Väldigt bra att du har vänner du kan prata med, fortsätt prata med dom! Och som nämnt ovan kanske söka professionellt samtalsstöd med någon som har kunskap om beroende problematik i relationer.

Vem är du egentligen arg på? Du har ju ett val, ingen tvingar dig att leva under omständigheter du beskriver. Var och en tar hand om sina känslor. Att bli"fri" handlar inte om din särbo utan enbart om dig själv. Låter det konstigt? Du behöver hitta ett forum där du kan uttrycka dina känslor av sorg, ilska, maktlöshet m.m. Gärna proffesionell hjälp t.ex något anhörigprogram, kurator, alanon. Så tänker jag.